Statsutskottets Utlåtande N:o 74 (Utlåtande 1897:Su74 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

N:o 74.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1897, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till verkställande af undersökning för anläggning
aj statsbana från* Gellivare till norska gränsen.

(R. A.)

Medelst. proposition den 26 sistlidne mars (n:o 54) har Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen

att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag till
anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning
mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af tillgängliga
medel förskjuta beloppet.

I sitt anförande till det vid nämnda proposition fogade utdrag af
protokollet öfver civilärenden har departementschefen till en början
erinrat huruledes, sedan svenska staten år 1891 inköpt jernvägen
mellan Luleå och norska gränsen, af hvilken jernväg endast sträckan
Luleå—Gellivare är fullbordad, samt enskilda personer derpå i maj
1892 anhållit om koncession å anläggning af jernväg mellan Luossavaara
och Wassijaure, Riksdagen, i skrifvelse till Konungen den 19 april 1893,
Bill. till Riksd Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 54 Höft. (N:o 74.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt
hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse närmare utvecklade,
hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län måste
anses ega, anhöll, att, innan koncession meddelades å jernväg inom
sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte lemnas tillfälle
yttra sig i frågan; hvaruppå omförmälda koncessionsansökan blef återkallad.

Af statsrådsprotokollet inkemtas vidare, att landshöfdingen P. J.
Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. Broms, kammarherren C. Cedercrantz,
vice häradshöfdingen Knut Tillberg och vice häradshöfdingen C. J.
Ljunggren i underdånig skrift den 17 augusti 1896 anhållit om tillstånd
att i enlighet med en ansökningen bilagd plan få anlägga en för allmän
trafik afsedd jernväg af 1,435 meters spårvidd från Gellivare öfver
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten af
sjön Wassijaure; och hade sökandena anmält, att de samtidigt hos
norska regeringen anhållit om koncession å byggande af jernväg
från den punkt vid riksgränsen, der linien inom Sverige slutade, till
Ofotens fjord.

Kostnaden för den svenska linien med en längd af 247,6 kilometer
beräknades af sökandena till 14,919,990 kronor, hvaraf folie å sträckan
Gellivare—''Luossavaara 4,019,990 kronor och å sträckan Luossavaara—
Wassijaure 10,900,000 kronor. Det för jernvägsföretagets utförande
nödiga kapital har, enligt hvad sökandena förmält, blifvit stäldt till
deras förfogande af bankinstitut, hvilka dertill förmåtts af öfvertygelsen
att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad genom den malmfrakt
från Luossavaara och Kiirunavaara grufvor, som väntades komma att
uppstå.

De koncessionssökande hafva härförutom andragit hufvudsakligen
följande.

Medan malmen från Gellivare grufvor, hvilka vore belägna omkring
21 mil från Luleå och 28 mil från Ofoten, hade sin naturliga
utfrakt öfver det närmare liggande Luleå, hade malmen från Luossavaara
och Kiirunavaara grufvor, belägna omkring 31 mil från Luleå och 18
mil från Ofoten, sin naturliga utfraktshamn vid sistnämnda plats. Det
vore alltså klart att för exploiterandet af Luossavaara—Kiirunavaara
grufvorna en förbindelse endast med Ofoten skulle vara tillfyllest och
att bandelen Gellivare—Luossavaara icke vore nödvändig för ifrågavarande
ändamål. Men då otvifvelaktigt Norrbottens utveckling i hög

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

grad befrämjades, derest en sammanbindningsbana mellan Bottniska
viken och Vesterhafvet erhölles, och på samma gång grufvornas administration
i väsentlig mån underlättades genom en förbindelse med det
svenska jern vägsnätet, hade sökandena ansett koncessionsansökningen
böra omfatta äfven föreningslinien Gellivare—Luossavaara.

Till belysning af de skäl, som talade för Luleå—Gellivarebanans
färdigbyggande till Ofoten, erinrades, att all den värdefulla jernmalm,
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält innehölle, nu läge utan användning
och nytta vare sig för det allmänna eller för grufegarne, som
å grufföretaget nedlagt och alltjemt nedlade betydliga kapital. För
fosterlandsvännen måste det emellertid helt visst vara ett önskningsmål,
att den dag snart måtte komma, då dessa landets naturliga hjelpkällor
blefve till gagn för dess inbj^ggare, och skedde så, genom att en
planmessig grufdrift komme till stånd, blefve det ej ringa kapital, som
korarne att tillföras landet. Grufvornas årliga afkastning kunde antagas
komma att utgöra omkring en million ton jernmalm. Försäljningssumman
derför skulle i landet införa en summa penningar, som efter
nu gällande pris torde böra beräknas till omkring sju millioner
kronor.

Den förbättring i vår handelsbalans, som sålunda vunnes, skulle
naturligtvis blifva ännu större, derest inländska rederiers intressen mera
än hittills kunde tillgodoses vid malmens forsling sjöledes till utlandet.
Sveriges fraktfart hade under de sista decennierna blifvit långt efter
den utveckling, de öfriga näringarne uppnått, och detta icke blott i
fråga om fraktfarten i främmande vatten utan till och med beträffande
transporten af våra egna exportvaror. Så t. ex. kunde för malmexporten
från Luleå, beräknad till omkring 500,000 ton om året, lämpliga
fartyg icke inom landet erhållas, utan transporten måste verkställas
af främmande fartyg. Att kunna öfvertaga denna transport, hvilken
sysselsatte ett stort antal ångare under de fyra skeppningsmånaderna
juni, juli, augusti och september, då Luleå hamn vore isfri, vore ju ett
önskvärdt mål. Men då någon användning för den ångbåtsflotta, som
för sådant ändamål måste anskaffas, icke kunde med säkerhet beräknas
för årets öfriga månader, kunde för närvarande något inländskt kapital
för ett dylikt företag icke anskaffas. Om deremot samma ångbåtsflotta,
hvilken under förstnämnda fyra månader användes för exporterandet
af 500,000 ton jernmalm från Luleå, under återstående delen af
året koncentrerade sin verksamhet på exporterandet af malm från Ofoten,
så vore uppenbart, att ett rederiföretag af nämnda omfattning skulle
lemna sina delegare eu afsevärd inkomst och följaktligen lätt kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

åstadkommas, synnerligast om samarbete kunde vinnas med norska
rederier. Inkomsten på ifrågavarande malmutfrakt kunde beräknas i
millioner kronor. Men ett fraktföretag, som egde eu så fast grund
som det nyss beskrifna, skulle helt visst icke stanna vid exporten af
endast de nämnda qvantiteterna malm. Det skulle blifva mägtigt att
dag för dag utveckla sin rörelse och öfvertaga andra frakter såväl till
som från den skandinaviska halfön samt såmedelst gifva anledning till
en uppblomstring af den nordiska sjöfarten.

För Norrbottens län, som genom en jernväg från Gellivare till
Ofoten finge ständig förbindelse med isfri hamn vid Vesterhafvet, skulle
ifrågavarande bana vara af vidtgående betydelse.

Fn dylik naturlig ut-fartsväg måste förr eller senare brytas. Norrbottens
kultur och ekonomi skulle genom en sådan väg få ett uppsving,
som den, hvilken haft tillfälle att närmare komma till insigt om denna
landsändas resurser, lätt kunde fatta.

Slutligen förtjenade det nämnas, att den ifrågasatta jernvägsförbiudelsen
äfven skulle blifva af betydelse i politiskt afseende. I hvad
mån den dervidlag komme att spela en mera betydande roll tilltrodde
sökandena sig emellertid icke att rätt bedöma; endast så mycket ville
sökandena framhålla:

att en genom denna bana påskyndad kraftig utveckling af svensk
industri och svensk kultur i Norrbotten skulle skänka riket en styrka
i denna gränsprovins, som riket nu saknade,

samt att den samfärdsel och det utbyte, som genom ifrågavarande
bana skulle uppstå mellan brödrafolken, komme att fastare tillknyta
banden dem emellan.

Den hufvudsakligaste invändning, som anförts mot jernvägsbyggnaden,
vore den, att den deraf föranledda exporten af jernmalm skulle
medföra en allmän sjunkning af jernmalms- och jernprisen och derigenom
inverka menligt på den nuvarande jernhandteringen i Sverige.
Denna invändning vore enligt sökandenas åsigt obefogad.

Visserligen vore det sant, att prisen å jernmalm och jern under
de sista 20 åren undergått en högst betydande reduktion, och att under
samma tid åtskilliga stora malmdeposita börjat exploiteras, hvilka förut
icke varit tillgängliga för verldsmarknaden. Men att göra prisfallet till
en följd af den ökade malmbrytningen i och för sig ansåges icke vara
rätt. Skälen till prisfallet läge i den väsentliga förbättring, som under
senare tiden vunnits i jernhandteringens teknik, i de alltmer förbättrade
kommunikationerna samt i de väsentligt nedsatta frakterna. Dessa tre
omständigheter tillsammans hade på kontinenten och i England med -

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

fört en betydlig minskning af produktionskostnaden för jern, hvaraf
blifvit en oundviklig följd att jernpriset sjunkit.

I öfrigt förtjenade det betonas, hurusom jernets historia under de
sista decennierna visade, att verldsmarknadens behof af jernmalm stigit
i en förvånande grad. Medan jernmalmskonsumtionen år 1873 utgjorde
i Europa och Amerika sammanlagdt omkring 33 millioner ton, uppvisade
år 1893 en konsumtion af omkring 56 millioner ton, det vill
säga en ökning under 20 år af omkring 70 procent. Med den bestämda
tendens till ökning, som jernmalmskonsumtionen sålunda egde, skulle
marknadspriset på jern icke i någon nämnvärd grad kunna rubbas derigenom
att på årsmarknaden utbjödes ytterligare 1,000,000 å 1,200,000
ton — den största qvantitet som skulle kunna om året utfraktas på en
enkelspårig bana från Luossavaara till Ofoten.

Ett annat skäl, som anförts emot en export af malmerna från
Luossavaara och Kiirunavaara, vore, att dessa vore så rika, att de derför
med framgång skulle kunna konkurrera med de förnämsta malmer
å marknaden. Yäl vore det sant, att dessa malmer vore rika; och på
den grund hoppades sökandena att för dem erhålla plats å verldsmarknaden.
Men den öfverprocent af jern, malmerna beräknades innehålla,
vore högst behöflig för att utjemna den högre kostnad, som måste nedläggas
å malmerna vid deras brytning i ett arktiskt klimat och för
deras transporterande till konsumtionscentra från de aflägset belägna
grufvorna. Och om tidpunkten nu icke vore lämplig för malmernas
bringande i marknaden, när skulle väl sådant en gång ske? Skulle
man kanske vänta till dess tekniken nått ännu större fulländning och
å marknaden infört äfven andra mera välbelägna, men för sina oarter
för närvarande ej användbara malmer? Liksom fosforhalten på sin tid
ansetts utgöra en för malmens användning hinderlig oart, men nu så
långt ifrån utgjorde ett hinder, att en hög fosforhalt under vissa förhållanden
till och med räknades såsom en fördel, skulle väl äfven den
tid kunna väntas, då förekomsten i jernmalm af titan eller andra nu
såsom oarter räknade ämnen icke förringade malmens värde. Den
moderna teknikens sträfvan ginge just ut på att utjemna dylika olikheter.

Äfven hade farhågor uttalats derför, att fosterlandet skulle lida
skada, derigenom att dess malmskatter förslösades genom export till
främmande land. Den redan gjorda beräkningen att Luossavaara och
Kiirunavaara tillhopa innehölle ofvan jord 250 å 300 millioner ton och
att sålunda med en årlig export af 1,000,000 å 1,200,000 ton två å tre
sekler skulle åtgå, innan brytning under jord behöfde ifrågakomma,

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 74. »

borde emellertid i detta afseende kunna lugna äfven den mest betänksamme.

Ehuruväl Gellivare vore beläget på längre afstånd från Ofoten än
från Luleå, kunde man dock tänka sig, att egarne af Gellivaregrufvorna
vid vissa tillfällen, såsom under vintern, då Luleå hamn vore
stängd af is, eller under tider af stark efterfrågan å deras malmer,
skulle vilja exportera öfver Ofoten. Som emellertid svenska statsverkets
vinst å Gellivarebanan skulle kunna härigenom förminskas, hade sökandena
i sina kalkyler icke heller tagit en dylik export i beräkning.
Och såsom en garanti mot en sådan vinstminskning för svenska statsverket
föresloges, att, om Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta koncessionen,
Kongl. Maj:t såsom vilkor för densammas åtnjutande behagade
föreskrifva, att någon malmexport från Gellivare till Öfoten icke finge
ega rum, med mindre till svenska statsverket i förskott erlades den
förlorade vinst, som efter Kongl. Maj:ts bepröfvande genom exporten
öfver Ofoten uppstode. På sådant sätt ansåges all fara i berörda hänseende
undanröjd.

Då det tillika kunde ifrågasättas, att exploiterandet af Luossavaara
och Kiirunavaara jernmalmsgrufvor skulle leda till minskning i malmbrytningen
vid Gellivare, meddelades, att sökandena hyste grundad förvissning
derom, att ett samarbete mellan egarne af de olika grufvorna
skulle komma till stånd på sådana vilkor, som uteslöte farhågan för en
dylik minskning af malmbrytningen vid Gellivare.

Derest det nu ifrågasatta jernvägsföretaget komme till utförande,
hade man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas
uppå ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af
den inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals
personer; eu icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett
kraftigt framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets
nordligaste och största provins och särskildt ett utbredande och betryggande
af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt
föreningsband med broderriket. Mot dessa obestridliga fördelar hade
man åter att väga endast obestämda farhågor om ett för den svenska
jernindustrien ogynsamt prisfall å jern på verldsmarknaden eller ogrundade
bekymmer för ett bortslösande af den svenska jordens mineralrikedom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hyste sökandena den
förhoppning, att Kongl. Maj:t täcktes finna skäl bifalla deras ansökan;
och hemstäldes tillika att, om koncessionen meddelades, sökandena måtte

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

berättigas öfverlåta densamma å ett aktiebolag med en styrelse bestående
uteslutande af svenske och norske män.

Skulle emellertid Kongl. Maj:t finna, att Gellivare icke för närvarande
borde medelst jernväg förenas med Vesterhafvet, inskränkte
sökandena sin ansökan till erhållande af koncession å bandelen Luossavaara—Wassijaure,
hvilken jernväg skulle erhålla endast lokal betydelse;
och vore sökandena villige att underkasta sig det koncessionsvilkor,
att sammanbindningsbanan Gellivare—Luossavaara skulle af dem byggas,
derest Kongl. Maj:t inom tio år härefter så bestämde.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 2
oktober 1896 anfört, bland annat, att till följd af ifrågavarande jernvägs
natur dess politiskt-nationella och strategiska betydelse icke kunde
undgå att vid koncessionsfrågans bedömande framträda på ett sätt, som
jemväl ådagalade önskvärdheten af att staten måtte blifva egare af banan
och såsom sådan komma att genomföra de åtgärder och de trafikaftal
med andra länders jern vägsförvaltningar m. m., som för en dylik
jernvägsanläggning och för dess ostörda drift, jemväl i händelse af krig,
vore behöfliga.

I den händelse det emellertid icke skulle finnas lämpligt att omedelbart
låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg
såsom statsbana, ansåge sig styrelsen eg a giltig anledning att å nyo
förorda, att den sökta koncessionen blefve beviljad derest det visades,
att en norsk bana från Ofoten till riksgränsen kunde komma till stånd.

Då bland koncessionsvilkoren i främsta rummet börde intagas
rättighet för staten att, när den så önskade, till sig lösa jernvägen till
det pris, som motsvarade hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel
enligt räkenskaper, som Kong]. Magt godkände, kostat koncessionshafvarne
med tillägg af ränta efter 5 procent om året men med
afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat, så torde koncessionens
beviljande endast komma att blifva en öfvergångsform, som
påskyndade banans utförande och säkerligen äfven det ofvan uttalade
önskemålet af dess öfvergång i statens eg o, såsom fallet varit med den
östra delen af tvärbanan från Luleå till Gellivare.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 oktober 1896 har
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län yttrat, bland annat,
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som vore lifligt öfvertygad om
önskvärdheten deraf att förevarande jernväg, måtte snarast möjligt
blifva byggd, ej funne någon betänklighet vid att jernvägen komme till

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

stånd på det sätt, som nu vore satt i fråga, nemligen såsom enskild
jernväg. Från ett och annat håll hade uttalanden framkommit, att
denna jernbana, der den skulle byggas, ovilkorligen borde blifva statsbana.
En sådan uppfattning kunde Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke dela. Det ville ock synas uppenbart att, der koncession medgåfves,
vilkoren vid densamma borde kunna erhålla sådan affattning, att
de, jemte det staten förbehölles rätt att när som helst öfvertaga banan,
jemväl i öfrigt betryggade de intressen, som från olika synpunkter
kunde i afseende å denna jernbana för staten förefinnas.

Klart vore, att, om staten ville sjelf bygga denna bana, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke kunde hafva något att häremot i och
för sig erinra, förutsatt dock dels att banan, om den skulle byggas af
staten, komme till stånd lika fort, som om koncession nu gåfves å densamma,
dels att den icke, ifrågasatt såsom statsbana, komme att i någon
mån verka till undanskjutande af den ytterst vigtiga frågan om norra
stambanans fortsättande ofvan Boden.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordade, att norra stambanans
fortsättande gjordes till en statens omedelbara angelägenhet, medan
deremot jernvägen från Gellivare finge koncession såsom enskild. Troligt
vore för öfrigt, att ett sådant tillvägagående skulle visa sig vara
bästa sättet att realisera deras önskningar, hvilka på en gång eftersträfvade
sistnämnda jernvägs snara tillkomst, samt att den måtte blifva
statsbana.

Jernvägsstyrelsen, bvilkens yttrande infordrades, anförde hufvudsakligen.

Den föreslagna jernvägen jemte dess fortsättning i Norge afsåge
att förbinda det svenska statsbanenätet med Ofotenfjord i Norge och
komme sålunda att bilda en synnerligen vigtig länk i en ny mellanriksbana,
hvilken icke blott satte öfre Norrland i förbindelse med en
hela året om isfri hamn å Norges vestkust utan äfven förenade Vesterhafvet
och Bottniska viken med hvarandra. Skulle vidare, såsom jernvägsstyrelsen
vågade antaga, stambanan genom öfre Norrland under
de närmaste åren komma att framdragas från Boden till Kalix eif samt
vidare till riksgränsen mot Finland, komme den nya mellanriksbauan
att på samma gång bilda en sammanhängande jern vägsförbindelse från
Norges vestkust genom Norrbottens län till Finland, hvars jernvägsnät
i en snar framtid torde utsträckas till riksgränsen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Såsom en länk i denna internationella förbindelseled och med
den stora betydelse, banan dessutom egde för Norrbotten och medelbart
äfven för hela landet, måste den nu ifrågasatta jernvägen tillmätas
en sådan vigt, att man med all säkerhet kunde förutse, det en dylik
jernväg förr eller senare komme till stånd.

Men samma skäl, som talade för banans anläggning, samma skäl
ådagalade ock angelägenheten af att banan blefve svenska statens tillhörighet.
Jemväl för det fall att sjelfva byggandet af banan skulle
anses kunna anförtros åt enskilda svenske män, måste för den skull
redan vid dess anläggning från statens sida noga tillses, att de fordringar,
staten numera uppstälde för att eu jernväg skulle vara fullt
statsbanemessig, icke i något afseende blefve eftersatta; hvarförutom
till fullo måste tillgodoses de särskilda anspråk, som borde ställas på
denna bana, med hänsyn dertill att eu af banans uppgifter — till eu
början dess hufvudsakligaste — blefve att förmedla exporten af malmer
från de lappländska gruffälten.

Utgående från denna synpunkt, hade styrelsen ansett sig böra i
detta fall ingå i en granskning af den ingifna planen, jemväl i dess
tekniska delar.

Denna granskning hade gifvit anledning till flere anmärkningar,
och dessa vore • särskildt med hänsyn till de tunga malmtransporter,
som å banan skulle verkställas — af en så betydelsefull art, att planen
syntes styrelsen icke kunna godkännas.

I detta hänseende anmärktes först att, efter hvad banans profil
utvisade, å flere ställen förekomme en stigning af 1 på 80, deraf eu i
läggning mot riksgränseu, till en längd af icke mindre än 3,400 meter.
Dylika stigningar, som på ett ytterst menligt sätt inverkade på den
högst vigtiga frågan om banans trafikförmåga, borde icke finnas å eu
jernväg sådan som den ifrågasatta, i det att starkare stigning än 1 på
100 der svårligen kunde medgifvas.

Vidare upptoge planen ett ganska stort antal kurvor med 300
meters radie, synnerligast å bansträckan Luossavaara—riksgränsen. Så
skarpa kurvor, hvilka, äfven de, i hög grad minskade trafikförmågan,
kunde ej godkännas, utan borde minsta krökningsradien i regel vara
500 meter.

Då på denna bana komme att framföras tyngre rullande materiel
än den hittills å statsbanorna använda, blefve det äfven nödvändigt att
åt jernvägens broöfverbyggnader gifva en derefter lämpad bärighet.

Vidare måste full öfverensstämmelse förefinnas mellan den rullande
materielens tyngd och spåröfverbyggnadens bärförmåga. För sådant
Jiih. till Riksd. Prat. 1R!)7. 4 Sand. 1 Afd. 54 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

ändamål vore det emellertid nödvändigt, att banan belädes med skenor
af 40 kg. vigt per meter, att syllarne erhölle eu längd af 2,7 meter,
hvilket i sin ordning medförde en större krönbredd för banvallen än
den beräknade, samt att syllafståndet vid skarfvarne bestämdes till 45
cm. och i öfrigt till högst 80 cm.

Slutligen både planen icke upptagit mötesplatser till sådant antal,
som för trafikens obehindrade gång vore behöfligt. Med hänsyn till
den synnerligen stora malmtrafik, som å ifrågavarande bana vore att
förvänta, torde nemligen böra iakttagas, att största afståndet emellan
två mötesplatser eller från en sådan till närmaste jernvägsstation icke
öfverstege 10 kilometer.

Af hvad sålunda blifvit anmärkt rörande den ingifna planen framginge,
att banan, om den anlades enligt samma plan, icke skulle komma
att i fullbordadt skick framstå såsom statsbanemässig, och att för den
skull planen måste i väsentliga delar omarbetas, dervid möjligheten att
på vissa ställen erhålla en fördelaktigare sträckning särskilt syntes böra
tagas i noggrant öfvervägande.

Ny undersökning i de trakter, banan vore afsedd att genomgå,
syntes för den skull böra företagas; och då tungt vägande skäl kunde
anföras för att banan redan från första början blefve statens tillhörighet
och således, i stället för att af staten efter färdigbyggandet inlösas,
anlades genom statens omedelbara försorg, ansåge sig styrelsen
böra med anledning af den nådiga remissen, och med hänsyn jemväl
dertill att det syntes styrelsen vara af vigt, att frågan om jernvägens
byggande icke undanskötes, ifrågasätta, att styrelsen af Kongl. Maj:t
erhölle i uppdrag att låta verkställa den nya undersökningen.

Med anledning af dessa utlåtanden inlemnade sökandena eu ny
skrift i ärendet, hvari de förklarade sig villiga att i hufvudsak ställa
sig till efterrättelse jernvägsstyrelseus förslag till tekniska ändringar,
hvilka, med undantag af dem, som afsåge krökningsradierna, beräknats
kunna utföras för en kostnad af 1,074,900 kronor, samt försökte visa,
att anställande af ny undersökning vore ändamålslöst, enär den af dem
föreslagna linien vore den gynsammaste, ja, öfverhufvud taget den
enda praktiskt utförbara.

1. f. chefen för generalstaben har i underdånigt utlåtande af den 1
sistlidne februari, bland annat, framhållit, att utvecklingen och tillgodogörandet
af Norrbottens rika resurser med nödvändighet kräfde eu
jemsides gående utveckling af försvarsväsendet, derest vi icke skulle

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

löpa fara att göra vårt för fiendtliga krigsföretag förut föga lämpade
nordligaste län till ett lika lockande mål för en fiendtlig anfallsoperation
som till en för utförandet af en sådan väl förberedd krigsskådeplats,
på samma gång som ett långsammare tillgodoseende af krafven
på försvarsåtgärderna skulle göra dessa i samma mån otillräckligare för
sitt ändamål som landsdelens utveckling ginge snabbt.

Utgående från denna uppfattning, hade t. f. chefen derför anstält
en undersökning om hvilka olägenheter och hvilka fördelar för Norrlands
försvar som Luleå—Gellivarebanans fortsättning till norska gränsen,
för att der sammanbindas med en norsk bana till Ofotens isfria hamn,
kunde komma att medföra.

Då t. f. chefen mot hvarandra vägde militära olägenheter och
fördelar af den ifrågavarande tvärbanan Luleå—Ofoten, måste de förra
anses öfvervägande. Af denna uppfattning följde dock ej, att de militära
betänkligheterna vore af så afgörande betydelse, att de i och för
sig borde förhindra anläggandet af en jernväg, hvilken beräknades tillföra
vårt land så stora fördelar i ekonomiskt hänseende, som remisshandlingarne
angåfve. Det tillkomme icke t. f. chefen att afväga de
ekonomiska fördelarne mot de militära olägenheterna, utan fastmer att
utgå från de förras afsevärda betydelse såsom bevisad och dervid tillse
genom hvilka åtgärder de militära betänkligheterna i möjligaste grad
kunde öfvervinnas. Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer eller
mindre afskräckande, måste dock t. f. chefen framhålla dem och tillika
betona, att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gränsområde vore
beroende af att — i den mån detta område förvandlades till en för
större fiendtliga anfalIsföretag allt mer lockande krigsskådeplats, hvartill
en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komme att bidraga
— sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling blefve
i sinom tid vidtagna.

Dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara:

1) I möjligaste mån påskyndad anläggning och fullbordan af en
fästning, så belägen, att den dels skyddade de å norra stambanan, undantagsvis
ock å den ifrågavarande mellanriksbanan, transporterade försvarstruppernas
urlastning, dels tjenade till tryggad förrådsort å hjelpbasen
för den uti gränstrakten opererande försvarsstyrkan, dels i händelse
af denna härafdelnings tvungna återtåg kunde tjena densamma
till repli- och operationsfästning, dels tryggade föreningspunkten mellan
de båda nämnda jernvägarne och så många landsvägar som möjligt,
och dels slutligen i högsta möjliga grad uppfylde de taktiska fordringar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Rom på en fästning måste ställas — med ett ord den fästning, till hvars
påbörjande Kongl. Maj:t af innevarande Riksdag äskat medel.

2) Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten opererande
försvarshärens flank och rygg genom flytande materiel och
minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet.

3) Erforderlig ökning af fästningsartilleritrupperna samt uppsättning
i krigstid af reserv formationer af öfriga vapen för att tjena till
besättningstrupper i landets fästningar och öfriga förberedda fästa positioner
samt till skydd för de å de särskilda krigsskådeplatserna opererande
härafdelningarnas förbindelselinier, sålunda ersättande de till förstärkning
af härafdelningen å den nordliga krigsskådeplatsen erforderliga
linietrupper, hvilket mål icke kunde vinnas utan att på fullt effektivt
sätt såsom reservbefäl tillgodogöra oss och i fred för sitt värf
nöjaktigt bereda de bildade elementen bland de värnpligtige samt äfvenledes
redan i fred anskaffa hela den utrustning, som för reservformationerna
erfordrades.

4) Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Norrbotten
och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjliggöras
en hastigare och säkrare transport af de för den norra krigsskådeplatsen
erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägsetapplinie
beredas åt dessa trupper.

Visserligen kräfdes stora offer för att bringa dessa förslag till
verkställighet, men ehuru de i tid borde uppmärksammas och så vidt
möjligt förberedas, behöfde de ej alla genomföras på en gång utan i
mån af Norrbottens utveckling. Dock torde den vigtigaste och derför
ock af t. f. chefen i första-rummet nämnda åtgärden — nemligen fullbordandet
af den genom Kongl. Maj:ts proposition till innevarande
års Riksdag föreslagna fästningen i Norrland — vara af beskaffenhet
att böra och kunna redan nu i erforderlig grad påskyndas. Det syntes
t. f. chefen nemligen att, om den jern vägsanläggning, för hvilken nu
koncession söktes och som gjorde fästningens snara fullbordan om
möjligt ännu oeftergifligare än förut, i hufvudsak hölle hvad den lofvade,
så borde åstadkommandet af de härför behöfliga medlen icke möta
allt för stora svårigheter.

På grund häraf hemstälde t. f. chefen, att Kongl. Maj:t täcktes
vid beslutet om beviljande af den sökta koncessionen taga hänsyn till
nödvändigheten af att den genom Kongl. Maj:ts proposition till innevarande
års Riksdag föreslagna fästnings byggnaden i Norrland komme
till stånd jemnsides med den ifrågavarande jern vägsanläggningen;
och har derjemte t. f. chefen gjort framställning om meddelande

Statsutskottets Utlåtande N:o 74. 13

af visea bestämmelser i tekniskt hänseende i afseende å ifrågavarande
banas utförande.

Slutligen hafva sökandena ingifvit en skrift af följande innehåll:

»Uti sitt den 1 februari 1897 afgifna underdåniga yttrande öfver
den af undertecknade hos Eders Kongl. Maj:t gjorda ansökning om
koncession å byggandet af jernväg från Gellivare öfver Luossavaara
och Kiirunavaara malmfält till Wassijaure vid riksgränsen mot Norge
har t. f. chefen för Eders Kongl. Maj:ts generalstab framhållit, att den
utveckling af Norrbotten, som skulle föranledas af nämnda jernväg,
med nödvändighet kräfde eu jemsides gående utveckling af Norrbottens
försvarsväsende och att förty vid beslutet om beviljande af den sökta
koncessionen hänsyn borde tagas härtill.

Med anledning häraf och då det är af största vigt för Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, egare af Loussavaara och Kiirunavaara
malmfält, att bolaget snart erhåller den ifrågavarande utfartsvägen från
malmfälten till Ofoten, så att bolaget blir i stånd att utöfva sin rörelse,
har bolaget, efter hvad vi erhållit i uppdrag att hos Eders Kongl.
Maj:t anmäla, beslutat att, i den mån bolaget det förmår, bidraga till
utvecklingen af Norrbottens försvarsväsende. Och har bolaget för det
ändamålet anslagit två millioner kronor, att utgå under åren 1898—1902
med en femtedel eller 400,000 kronor den 1 september hvarje år,
under förutsättning att behörigt tillstånd att omedelbart bygga nämnda
utfartsväg meddelas de koncessionssökande före den 1 juni 1897.

Vi hemställa för den skull i underdånighet att, om Eders Kongl.
Maj:t behagade bevilja den sökta koncessionen, Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreskrifva att, innan arbetet å jernvägsanläggningen finge påbörjas,
innehafvarne af koncessionen skola till Eders Kongl. Maj:t aflemna
en af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag utfärdad förbindelse
att i omförmälda ordning till statsverket erlägga ett sammanlagdt belopp
af 2,000,000 kronor att användas för sådana ändamål, som af
Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen kunna pröfvas för det fasta försvaret
i Norrbotten lämpliga.»

För egen del har departementschefen i frågan yttrat:

»Af den nu lemnade redogörelsen för hvad i ärendet förekommit
framgår, att hufvudsakliga ändamålet med anläggandet af ifrågavarande
jernväg är att bereda en möjlighet för tillgodogörandet af de malmtillgångar
vid Luossavaara och Kiirunavaara, hvilka nu till följd af

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

brist å kommunikationer ligga oanvända. Den i ärendet förebragta
utredningen gifver vid handen, att å ena sidan dessa malmtillgångar
äro högst betydande, och hvad sökandena anfört angående verldsmarknadens
behof af jernmalm torde å andra sidan ådagalägga, att samma
malms utsläppande i marknaden, äfven till den största utsträckning
sökandena ifrågasatt, icke bör kunna utöfva någon menligare inverkan
på vår öfriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att
derur kan hemtas någon anledning att staten skulle ega befogenhet att
förhindra tillgodogörandet af dessa malmrikedomar.

Hänsynen till att dessa, svenskar tillhöriga, malmtillgångar må
kunna tillgodogöras och till den vinst, Norrbotten och medelbart hela
landet derigenom skulle tillskyndas, gör det alltså önskligt, att den
ifrågasatta jernvägsförbindelsen kommer till stånd, alltid förutsatt att
nödiga säkerhetsåtgärder ur militär synpunkt vidtagas, samt att derjemte
trygghet ernås för att de nuvarande trafikinkomsterna å statsbanan
Luleå—Gellivare icke genom tillkomsten af nu ifrågavarande jernväg
varda förminskade.

Då den blifvande trafiken å banan till öfvervägande del komme
att utgöras af malmtransport från Luossavaära och Kiirunavaara och
banans ekonomiska resultat således helt och hållet blefve beroende deraf,
att denna malmtransport blir en verklighet, kunde det ifrågasättas, om ej
försigtigheten bjöde, att de enskilda sjelfve finge bygga banan, under
förutsättning dock att staten tillförsäkrade sig rätt att, när staten så
önskade, blifva egare till banan samt att i sådant hänseende bestämmelser
meddelas i syfte att i fråga härom svårigheter ej må kunna från
något håll uppställas. Antagligen skulle ock till fördel för egarne af
de nyssnämnda malmfälten jernvägsanläggningen i sådant fall förr
komma till stånd.

På sätt redan Riksdagen uti sin förut omförmälda skrifvelse af
den 19 april 1893 ansett, tala dock politiska och militära skäl för, att
en sådan bana som den ifrågavarande, hvilken genomgår en gränsprovins,
redan från början eges af staten och att således dess anläggning
sker genom statens försorg, och detta så mycket hellre, som
svårigheter väl torde möta att meddela bestämmelser, fullt effektiva att
förhindra en eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om
inlösen af banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.

Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att
inlösa banan Luleå—Gellivare, samma skäl, som talade för detta inköp,
i om möjligt än högre grad förefinnas, att nämnda banas fortsättning

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

mot vesterhafvet äfven befinner sig i statens ego. Om än, såsom
förut är antydt, banans rentabilitet blifver beroende af transporten af
malm från f}mdigbeter, som tillhöra enskilde, lärer dock ej möta svårighet
att med dem träffa sådan öfverenskommelse, att en malmtransport
i tillräcklig omfattning kommer till stånd; och tydligen måste eu dylik
öfverenskommelse alltid hafva blifvit tillvägabragt, innan den föreslagna
banbyggnaden kan taga sin början.

Såsom jag förut omförmäla har emellertid jernvägsstyrelsen ansett,
att den för jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess
nuvarande skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att
låta verkställa förnyad undersökning för anläggningen. Visserligen
hafva sökandena sedermera förklarat, att de i flera hänseenden äro beredde
att ställa sig till efterrättelse de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta
ändringar i samma plan. Men det återstår i allt fall, att undersökning
å marken genom någon statsmyndighets försorg icke någonsin egt rum.
Icke heller hafva uppgörelser med norska myndigheter angående den
blifvande trafikens ordnande in. m. hunnit komma till stånd. Vid
sådant förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är önskvärd^
att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes tillfälle
att angifva sin ståndpunkt, anser jag för närvarande någon annan
åtgärd i förevarande ärende icke höra vidtagas, än att Eders Kong].
Maj:t må hos Riksdagen begära anslag till verkställande af en förnyad
undersökning med det af jernvägsstyrelsen i sådant afseende beräknade
belopp af 40,000 kronor.»

Lika med jernvägsstyrelsen och departementschefen anser utskottet
tillstånd icke böra meddelas enskilde att anlägga och ega ifrågavarande
jernväg, som i så hög grad berör vigtiga statsintressen. Banans politiska
och strategiska betydelse samt dess egenskap af förbindelseled
med Norge göra det synnerligen angeläget, att den icke befinner sig
i annans hand än svenska statens. Det har visserligen under ärendets
förberedande handläggning af några myndigheter antydts, att banans
byggande af enskilde blott skulle blifva en öfvergångsform för dess
infogande i statsbanenätet, men olämpligheten af en sådan lösning af
frågan om banans anläggande genom enskilde eller genom staten synes
utskottet klart uppvisad af chefen för civildepartementet, då lian yttrar,
att svårigheter torde mola att meddela bestämmelser, fullt effektiva att

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

förhindra en eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om
inlösen af banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.

Om utskottet sålunda anser, att banan från början bör byggas
såsom statsbana, följer dock häraf ingalunda, att utskottet är beredt.
att tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af medel för undersökning
af den rätta sträckningen. Utskottet hyser tvärt om den uppfattning,
att företagandet redan nu af en dylik undersökning är obehöflig!
A ena sidan torde, innan några som helst åtgärder för banans
byggande vidtagas — och till sådana åtgärder räknar utskottet den
ifrågasatta undersökningen — med egarne till Luossavaara och Kiirunavaara
grufvor böra vara träffad öfverenskommelse, som lemnar staten
verksam säkerhet för malmtransport å den ifrågasatta jernvägen och
på samma gång trygghet för att trafikinkomsterna å Luleå—Gellivarebanan
icke minskas genom denna banas fortsättande till vesterhafvet,
och å andra sidan synes banans byggande knappast kunna ifrågakomma
under de närmaste åren, då samtidigt skola utföras två beslutade stambanebyggnader,
till hvilka må hända snart nog kommer en tredje.

Med anledning häraf och då den undersökning, som hittills egt
rum, har visat sig tillräckligt noggrann för att lemna ledning vid frågans
bedömande i dess nuvarande läge, samt den undersökning, till hvilken
medel äskas i den kongl. propositionen, ej synes böra ske förr, än den
af utskottet ofvan påpekade öfverenskommelse blifvit afslutad, hemställer
utskottet,

att Riksdagen — under uttalande att, i enlighet
med dess skrifvelse till Konungen den 19 april 1893,
innan koncession meddelas å ifrågavarande jernväg
eller del deraf eller någon annan jernväg inom Norrbottens
län af annan än lokal betydelse, Riksdagen
må lemnas tillfälle att yttra sig i frågan — icke
måtte bifalla Kongl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 6 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Reservationer:

af herrar C. Lundeberg, friherre F. W. von Otter, H. P. P. Tamm,
A. G. L. Pilling, N. Fosser, I. Wij/c, I. Kerfstedt, G. D. R. Tornerhjelm,
S. Tliam och D. Persson i Tallberg, hvilka yttrat:

y>Då en jernväg från Gellivare till vesterhafvet — under antagande
att förutsättningarna för malmbrytning i större skala i Luossavaara
och Kiirunavaara grufvor visa sig rigtiga — måste blifva af betydande
ekonomiskt gagn för öfverstå Norrland;

då öfre Norrlands kulturella utveckling i väsentlig grad är beroende
på ökad industri derstädes;

dä en landsdels framåtskridande i välmåga och kraft otvifvelaktigt
bidrager till hela landets bästa;

samt da det enligt vår tanke är ett vilkor för ett framgångsrikt
försvar af Norrland, att der finnes en talrik och burgen bofast befolkning,
som kan uppställa en större truppkontingent än för närvarande,
hvarigenom afsändandet af trupper dit från andra landsdelar till dessas
fara kan inskränkas;

anse vi för vår del anläggandet af jernväg från Gellivare till
Ofoten kunna på goda grunder ifrågasättas.

Denna jernväg, som obestridligen komme att få en internationel
karakter och som utgör fortsättning af en statsbana, bör dock ej få
bygga» af enskilde, dels af politiska och strategiska skäl, dels emedan
svårighet alltid finnes att med säkerhet förebygga banans öfvergång i
utländska händer, äfven om staten förbehåller sig inköpsrätt.

Af hvad vi sålunda yttrat torde böra framgå, att, om banan skall
anläggas, detta bör ske icke genom enskildes utan genom statens försorg,
och till följd häraf biträda vi för vår del Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, med ett vilkor likväl, nemligen att undersökningen
utsträckes till att äfven omfatta, huru staten skall bereda sig garanti
för att icke malmbrytningen af en eller annan orsak för mvcket inskränkes
eller till och med afstannar, utan att staten i sådant fall kan
ingripa. En dylik ekonomisk säkerhet torde ej vara svårare för staten
att ordna och för vederbörande att lemna än den i propositionen omförmälda
garanti för de stora utgifter som ifrågasatts.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1€97. 4 Sami. 1 Afd. 54 Käft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Vi hafva för den skull inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.»;

samt af herrar A. P. Danielson och C. Persson i Ställhult.

Herr Fr. E. Pettersson har anhållit att få antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄD ARK, »897.