Statsutskottets Utlåtande N:o 71 (Utlåtande 1892:Su71 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1892, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse
af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i
och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse
för qvinnor och ett nytt cellfängelse för nämnda län m. m.

(I. A.)

Med åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 11 januari innevarande är har Kongl.
Maj:t i en samma dag afbiten proposition (n:o 17) föreslagit Riksdagen
att medgifva:

dels att den kronan tillhöriga lägenheten Stenbrottet, belägen i
Solna socken och Danderyds skeppslag af Stockholms län, måtte från
den 14 mars 1894, då nu gällande arrendekontrakt angående lägenheten
upphör, eller från den tidigare dag, å hvilken arrendatorn uppå vilkor,
som af Kongl. Maj:t pröfvades antagliga, kunde finnas vara villig att frånträda
arrendet af lägenheten, till fångvården upplåtas för uppförande
derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett nytt cellfängelse
för Stockholms län, i stället för de å tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset
i Stockholm belägna fängelser;

dels att oinskränkt egande- och dispositionsrätt till ofvannämnda
tomt, n:o 17 i qvarteret Barnhuset, måtte till direktionen öfver allmänna
barnhusinrättningen i Stockholm upplåtas mot 597,500 kronor, att tillhandahållas
fångvårdsstyrelsen i den mån arbetet med uppförandet af
ifrågakomma fängelser toge sin början och fortskrede;

Bill. till lliksd. Prof. 18914. 4 Samt. 1 Afd. 17 Höft. (N:o 71).

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

dels ock att nyssnämnda belopp, 597,500 kronor, måtte användas
såsom bidrag till kostnaden för de nya fängelserna.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att det å Norrmalm
i Stockholm befintliga centralfängelset för qvinnor är beläget å tomten
n:o 17 i qvarteret Barnhuset inom Adolf Fredriks församling, hvilken
tomt jemte vissa ursprungligen dit hörande, men numera försålda
jordområden enligt kongl. bref den 30 oktober 1633 för everdelig tid
förlänats till allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. Anläggningen
af det s. k. smedjegårdshäktet, som nu utgör en afdelning af centralfängelset,
men förut användts till förvarande af fångar från Stockholms
stad och län, lärer hafva egt rum i senare hälften af 17:de århundradet;
och blef således genom smedjegårdshäktets förläggande på tomten en
del deraf tagen i anspråk för fångvårdens behof. Sedermera hade
genom kongl. bref den 26 maj 1826 förordnats, att tomtens återstående
del, som dittills varit utarrenderad och begagnats till tomtplats för en
segelduksfabrik samt till tobaksplantage, skulle öfverlemnas till styrelsen
öfver fängelserna och arbetsinrättningarna i riket för att användas till
en korrektionsanstalt för qvinnor emot årlig ersättning till allmänna
barnhusinrättningen af 2,250 kronor, hvilken ersättning allt fortfarande
af fångvårdsmedlen utbetalas. På grund af detta kongl. bref har det
egentliga centralfäugelset blifvit inrymdt i den byggnad, som förut
varit till segelduksfabrik använd. Dessutom är på grund af kongl.
brefvet den 14 november 1848 Stockholms stads kronohäkte för qvinnor
inrättadt i östra längan af centralfängelset. Jemte detta fängelse är
å ifrågavarande tomt äfven uppfördt cellfängelset för Stockholms län.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 3 februari 1888 hade fångvårdsstyrelsen,
enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare meddelas, anfört,
hurusom ej mindre centralfängelset å Norrmalm än äfven rikets två
andra, i Norrköping och Göteborg belägna centralfängelser för qvinnor
icke befunne sig i tidsenligt skick. Hvad särskilt anginge centralfängelset
å Norrmalm, hade Riksdagens år 1886 församlade revisorer
yttrat, att de vid besök på stället funnit ej allenast sjelfva fängelsebyggnaden,
utan äfven de till fängelset hörande ekonomilägenheter så
väl i afseende på läge och byggnadssätt som med hänsyn till anordning
och inredning i hög grad otidsenliga och för ändamålet otjenligt. Ett
nytt centralfängelse i stället för det å Norrmalm uppförda vore således,
enligt fångvårdsstyrelsens åsigt, af största behof påkalladt. Den tomt,
hvarå nyssnämnda fängelse vore anlagdt, syntes emellertid, i anseende
till det centrala läge tomten nu mera innehade, alltför dyrbar för att
ifrågasättas till plats för det nya fängelset, hvartill komme, att eu del

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

af samma tomt behöfdes för genomförande af den för Stockholms stad
faststälda regleringsplan. Till följd häraf hade styrelsen, under antagande,
att allmänna barnhusinrättningen skulle önska att emot skäligt
vederlag återförvärfva dispositionsrätten till tomten, hos direktionen
öfver barnhusinrättningen begärt upplysning i detta hänseende. Till
svar härå hade direktionen i skrifvelse den 7 oktober 1886 meddelat,
att, under förutsättning och med vilkor, att barnhusinrättningen erhölle
fri och oinsräukt dispositionsrätt öfver hela det numera återstående
området af tomten, och således jemväl den del deraf, hvarå länscellfängelset
vore uppfördt, direktionen, under förbehåll af Kongl.
Maj:ts bifall dertill, vore villig att af barnhusinrättningens medel
till fångvårdsstyrelsen utbetala 500,000 kronor och anskaffa annan lämplig
tomplats för länsfängelset. Sedermera hade direktionen i skrivelser
den 29 september och den 27 oktober 1887 gifvit till känna, dels att
direktionen till tomtplats för nytt länsfängelse hade att anvisa en inom
Stockholm å Kungsholmen i qvarteret Kronoberg belägen, staden tillhörig
tomt, för hvilken, enligt med staden träffadt aftal, direktionen
skulle erlägga en köpeskilling af 97,500 kronor, dels ock att, om sistnämnda
tomt ej komme att tagas i anspråk för uppförandet af det nya
länsfängelset, fångvårdsstyrelsen kunde påräkna att i stället få af direktionen
uppbära 97,500 kronor; hvarjemte den kontanta ersättning, som
direktionen förbundit sig att utgifva, kunde hållas styrelsen till banda i
den mån arbetet med fängelsernas uppförande toge sin början och fortskrede.
Fångvårdsstyrelsen hade derpå fört underhandlingar med Stockholms
stadsfullmägtige angående upplåtande af mark till det nya centralfängelset,
i hvilket afseende stadsfullmägtige erbjudit sig att med kronan
träffa aftal, hvarigenom på vissa vilkor skulle för det ifrågasatta ändamålet
af staden afstås ett vester om det å Långholmen anlagda centralfängelset
för män befintligt område. Då de af stadsfullmägtige uppstälda
vilkor icke syntes vara från kronans sida antagliga, och då åtskilliga
olägenheter i allt fall skulle föranledas genom sammanförandet
af två störa centralfängelser bredvid hvarandra med en stor manlig och
qvinlig bevakningspersonal, hade styrelsen ansett sig böra öfvergifva
tanken på det nya centralfängelsets förläggande till Långholmen. Men
då afsevärda fördelar skulle vinnas, om detta fängelse uppfördes i närheten
af hufvudstaden, derifrån det hade att påräkna den jemförelsevis
största kontingenten af sin personal, der jeruvägar från rikets alla delar
sammanlöpte, der fängelset komme att stå under närmare inseende och
kontroll af fångvårdens centralförvaltning och der slutligen mindre
svårighet skulle möta att anskaffa passande sysselsättning åt don stora

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

fångpersonalen, både, med hänsigt jemväl till den betydliga besparing i
byggnadsutgift, eller 97,500 kronor, som skulle vinnas, derest den till
tomt för nya länsfängelset erbjudna plats i qvarteret Kronoberg ej behöfde
tagas i anspråk, styrelsen sökt skaffa sig upplysning, huruvida
icke bland de under domänstyrelsens förvaltning lydande, kronan tillhöriga
egendomar kunde finnas någon af den storlek och med det passande
samt från länsresidenset icke alltför aflägsna läge, att den kunde
lämpa sig för uppförande derstädes af såväl centralfängelset som cellfängelset
för Stockholms län, hvarigenom de framtida årliga utgifterna
för fängelsernas administration och ekonomi skulle kunna nedbringas.
Bland sådana egendomar hade styrelsen funnit ett Karlbergs kungsgård
tillhörigt, af kongl. krigsskolan disponerad! område vester om slottet
vara lämpligt att till bj7ggnadsplats användas, hvarförutom en angränsande
kronolägenhet, Nytomta, borde, för ändamålsenlig placering af
byggnaderna och förebyggande deraf, att främmande personer bosatte
sig alldeles invid fängelset, på fångvården öfverlåtas. Styrelsen hemstälde
för den skull, att Kongl. Maj:t, under förutsättning att barnhusdirektionens
ofvanberörda erbjudande godkändes samt nödiga medel
derutöfver anvisades för uppförandet af de ifrågastälda nya fängelserna,
täcktes till plats för dessa byggnader anvisa förenämnda till Karlbergs
kungsgård hörande område äfvensom på fångvården öfverlåta besittningsrätten
till lägenheten Nytomta.

Öfver denna framställning hade yttranden afgifvits utaf åtskilliga
myndigheter, deribland Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län, som anfört, bland annat, att länsstyrelsen ansåge sig böra betrakta frågan
endast i hvad den rörde länets cellfängelse. Härvid erinradesHll en
början, att nuvarande, länsfängelset vore ur den synpunkt, länsstyrelsen
hade att se saken, väl beläget, samt i fråga om både utrymme och beskaffenhet
i tillfredsställande skick, hvadan någon anledning till ombyggnad eller
förflyttning af detta fängelse icke i och för sig förefunnes. Om emellertid
till vinnande af andra för staten vigtiga syften vore nödigt, att fängelset
flyttades, borde det ej förläggas å en sådan plats, att länsstyrelsens befattning
med fängelset måste väsentligen försvåras samt andra ur fångvårdens
och rättskipningens synpunkt vigtiga intressen uppoffras. Länsstyrelsen
behöfde ej närmare utveckla betydelsen deraf, att länsstyrelsen
stode i en ständig och lätt beröring med cellfängelset, dels för utöfvande
af den länsstyrelsen åliggande tillsyn öfver detsamma och dels för att
länsstyrelsen måtte kunna å cellfängelset handlägga sådana ärenden,
hvilka kräfde förhör med fångar. Vidare vore i Stockholms län, i följd
af närbelägenheten till hufvudstaden, antalet af införpassade lösdrifvare,

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

bodi skulle förhöras, samt af polisförhör med häktade större än i åtskilliga
andra län. Att under sådana förhållanden hafva länsfängelset
förlagdt utom residensstaden, aflägset från länsstyrelsens embetslokal,
vore en känbar olägenhet. I händelse deraf föranleddes, att fångarne
ständigt skulle forslas in till staden för att å landskansliets lokal undergå
förhör, så strede detta mot den senare tidens grundsatser rörande fångars
behandling, hvarjemte den kontroll öfver fängelset, som utöfvades genom
länsstyrelsens täta besök derstädes, ginge förlorad. Rimligtsvis kunde
å andra sidan icke begäras, att landshöfding och landssekreterare eller
den tjenstförrättande länsstyrelsen skulle så ofta som erfordrades för
förhör med fångar begifva sig på resa utom staden, helst detta ej kunde
ske utan att inkräkta på expeditionstiden och arbetena å embetsrummet.
En annan olägenhet uppstode i följd af behofvet af ständiga budskick -ningar emellan länsstyrelsen och fängelset för att kunna med vederbörlig
skyndsamhet befordra till och från fängelset protokoll, utslag, prestbevis,
förpassningar med flere dylika handlingar. Den nuvarande betjeningen
vid länsstyrelsen kunde omöjligen medhinna att för sådana
ärenden begifva sig utom staden, och att anlita postgång skulle medföra
ett mången gång betänkligt försenande af expeditionen, då svar
eller åtgärd erfordrades redan samma dag, hvarvid särskild! borde bemärkas,
att Stockholms länsfängelse hade stor betj^delse såsom tillfälligt
förvaringshäkte för transportfångar. Slutligen ansåge länsstyrelsen
böra åtminstone något beröras, hurusom fångforslingskostnaderna säkerligen
komme att icke så obetydligt ökas genom länsfängelsets förläggande
utom staden. Under åberopande hufvudsakligen af dessa skäl
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt bifall till fångvårdsstyrelsens
framställning.

Fångvårdsstyrelsen, som lemnats tillfälle att i ärendet vidare sig
yttra, hade i anledning häraf inkommit med skrifvelse af den 3 december
1888. Deri hade särskild! till genmäle å Kongl. Maj:ts befalluingshafvandes
invändningar anförts, att, ehuru styrelsen för sin del
icke kunde hafva något väsentligt att erinra, derest, med bibehållande
af länsfängelset i dess nuvarande skick, tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset
i öfrig! användes till uppförande af det nya centralfängelset, en
dylik anordning, hvarigenom allmänna barnhusinrättningens anbud att
för tomten erlägga 597,500 kronor förfölle, sannolikt ej skulle vinna
Kongl. Maj:ts godkännande; att förbindelsen emellan länsresidenset och
det nya länsfängelset blefvo genom ångbåts-, jernvägs- och blifvande
spårvägslägenliet mycket lätt, hvarjemte styrelsen tänkt föreslå uppförandet
i länsfängelsets stat af ett anslag att af länsstyrelsen dis -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

poneras för dess resor till länsfängelset; att, då länsstyrelsens besök å
fängelset icke torde kunna beräknas till flera än ett å två i veckan,
hvarken någon forsling af fångar eller eftersättande af kontrollen syntes
behöfva föranledas af fängelsets förläggande till Karlberg, allenast länsstyrelsen
för sina resor dit finge till sitt förfogande nödigt anslag, som
i alla händelser måste blifva en ren obetydlighet i förhållande till de
årliga besparingar beträffande administration och ekonomi, som vunnes
genom båda fängelsernas uppförande på samma plats, att, hvad anginge
länsstyrelsens förmenande, att olägenhet skulle uppstå genom behofvet
af ständiga budskickningar mellan länststyrelsen och fängelset, i Stockholms
länsfängelses stat funnes uppförda löner till tre ordinarie gevaldiger
samt arfvode till en extra gevaldiger att i mån af behof användas,
hvarjemte, med anledning af länsstyrelsens framställning om någon
särskild ersättning åt dessa gevaldiger, som det ålåge att dagligen
klockan 12—2 vara å landskansliet tillstädes för att afvakta order,
Kongl. Maj:t genom bref den 16 februari 1877 och den 30 december
1884 åt en hvar af dem anvisat ett årligt arfvode af 150 kronor; vid
hvilka förhållanden och då i följd deraf, att numera ransakningar med
häktade personer inom södra Roslags- och Södertörns domsagor i allmänhet
hölles å länsfängelset, nämnde gevaldiger tid syntes mer än
förut kunna tagas i anspråk för uppvaktningar å landskansliet och budskickningar,
samt dels i alla händelser telefonförbindelse måste komma
att upprättas emellan landskansliet och länsfängelset, dels ock nödiga
anslag till budskickningar, derest framställning derom af länstyrelsen
gjordes, antagligen ej komme att nekas, länsstyrelsens anmärkning uti
ifrågavarande del syntes ej förtjena afseende; samt att, enär inom Stockholms
stad fångtransporterna från och till jernvägsstation eller ångbåt
för närvarande verkstäldes med skjuts, den tillökning i skjutskostnaden,
som genom länsfängelsets förläggande till Karlberg skulle föranledas,
torde blifva af ringa betydelse. Slutligen, och för den händelse förslaget
om fängelsernas förläggande till området för Karlbergs kungsgård
ej skulle vinna Kongl. Maj:ts bifall, hade styrelsen hemstält, att Kongl.
Maj: t måtte medgifva, att fängelserna uppfördes antingen å den Haga
kongl. lustslott tillhöriga, norr om jernvägen till Värtan belägna del
af egendomen Bellevue eller ock å den intill Albano jernvägsstation
gränsande, vid Brunnsviken belägna del af kongl. Djurgården; varande
vid fångvårdsstyrelsens skrifvelse fogadt ett af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande till fångvårdsstyrelsen aflåtet bref, deri Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förklarat sig ej böra afstyrka länsfängelsets
förläggande till Bellevue, derest det eljest kunde anses lämpligt att

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

upplåta denna plats för fångvårdens behof, dock att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, hänvisande till sitt föregående utlåtande, gjorde
det förbehåll, att all budskickning mellan länsstyrelsen och länsfängelset,
som förekomme dagligen, skulle besörjas genom fängelsets vaktbetjening,
i händelse fängelset förlädes så aflägset från länsstyrelsens
embetslokal, som nu vore i fråga.

Sedan i skrifvelse den 4 maj 1889 dåvarande chefen för justitiedepartementet
anmodat fångvårdsstyrelsen att låta anställa värderinggenom
sakkunniga personer för åstadkommande af utredning om verkliga
försäljningsvärdet å ifrågavarande i qvarteret Barnhuset belägna
tomt med derå uppförda byggnader, hade fångvårdsstyrelsen öfverlemnat
ett den 28 juni 1889 dagtecknadt utlåtande af intendenten vid öfverintendentsembetet
F. G. A. Dahl och arkitekten, professoren E. A. Jacobson
öfver en af dem, uppå styrelsens anmodan, hållen sådan värdering
jemte en i Stockholms stadsingeniörskontor upprättad karta öfver tomten,
å hvilken karta vissa delar af tomten indelats till gator och tomtplatser
med föranledande af ett mellan barnhusdirektionen och staden
angående tomtens reglering vilkorligen träffadt aftal. Enligt utlåtandet
hade värderingsmäunen, som ansett tomten böra upptagas till det värde,
den obebyggd skulle betinga samt husen värderas efter de grunder,
som vanligtvis beräknades för rifning och dervid erhållna materialier,
uppskattat tomten dels till hela dess utsträckning, 306,570 qvadratfot,
efter tre kronor qvadratfoten till 919,710 kronor, dels ock med hänsyn
till den å nyssnämnda karta utstakade reglering af tomten, hvarvid
förrättningsmännen åsatt densamma ett uppskattningsvärde af 1,161,445
kronor, eller således 241,735 kronor mer än enligt den förstnämnda
värderingen. Dock hade förrättningsmännen förklarat, att denna beräknade
högre vinst af 241,735 kronor vore så tvifvelaktig, att den knappast
kunde i verkligheten påräknas. Hvad slutligen anginge de å tomten
uppförda byggnader, hade värderingsmännen anfört, att cellfängelset
vore uppfördt med särdeles stor omsorg. Grunden syntes vara
mycket god, och äfven öfriga delar vore utan anmärkning. Värdet af
materialier, som efter cellfängelsets rifning blefve sålda, kunde uppskattas
till omkring 20,000 kronor. Den komplex af byggnader, som
vore upplåten till centralfängelse för qvinnor, hade deremot befunnits
så bristfällig, att ersättningen för efter rifningen användbara materialier
ansåges knappast betacka rifningskostnaderna.

Genom beslut den 13 juni 1890 hade Kongl. Maj:t, som icke funnit
sig böra lemna bifall till ifrågavarande fängelsers uppförande å
något af de då af fångvårdsstyrelsen föreslagna ställena, anbefalt sty -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

relsen att taga under vidare ompröfning frågan, på hvilken plats de
båda fängelserna lämpligen skulle kunna ombyggas, och med förnyadt
förslag i detta afseende inkomma, äfvensom i sammanhang dermed
meddela upplysning angående de tillämnade fängelsebyggnadernas storlek
och inredning samt ungefärliga beloppet af de kostnader, uppförandet
af byggnaderna — oberäknadt utgifterna för anskaffande af sjelfva
tomten, om sådana erfordrades — och för grundläggningsarbeten komme
att kräfva.

Till åtlydnad af denna befallning hade fångvårdsstyrelsen i skrifvelse
den 20 sistlidne mars afgifvit förnyadt betänkande i ämnet.
Styrelsen hade då föreslagit, att de nya fängelserna måtte uppbyggas
på den i Solna socken, Danderyds skeppslag af Stockholms län belägna,
kronan tillhöriga lägenheten Stenbrottet.

Angående denna lägenhet hade domänstyrelsen i infordradt utlåtande
upplyst, att den förut tillhört Karlbergs kungsgård, men sedermera
blifvit derifrån skild och åsatt -}% mantal; att lägenheten enligt
af förste landtmätaren J. E. Schiitz år 1882 deröfver upprättad karta
med beskrifning innehölle en areal af tillsammans 9 hektar 43 ar 50
qvadratmeter, deraf 95 ar 40 qvadratmeter tomter och trädgård, 6
hektar 73 ar åker, 4 ar 30 qvadratmeter lindor samt 1 hektar 70 ar
80 qvadratmeter backar och impediment; att några kronan tillhöriga
byggnader icke funnes uppförda å lägenheten; att, då till följd af dess
belägenhet alldeles invid Stockholms stad med kronans fördel ansetts
mera förenligt, att lägenheten försåldes än att den fortfarande utarrenderades,
Kong]. Maj:t, på domänstyrelsens hemställan, år 1888 bemyndigat
styrelsen att i afvaktan på bättre försäljningskonjunkturer
upplåta lägenheten på arrende under fem år från den 14 mars 1889;
att till följd häraf domänstyrelsen den 7 september 1888 afslutat kontrakt
med nuvarande arrendatorn Bruno Ambrosiani att under tiden till
den 14 mars 1894 arrendera lägenheten mot årligt arrende af 1,300
kronor; samt att i detta kontrakt icke funnes stadgad skyldighet för
arrendatorn att före arrendetidens slut afstå lägenheten eller någon
del deraf; varande tillika af domäustyrelsen förklarad!, att styrelsen
icke hade något att erinra mot lägenhetens användande efter den 14
mars 1894 på sätt nu blifvit ifrågasatt.

Fångvårdsstyrelsen hade till stöd för sin senast gjorda framställning
anfört, att lägenheten Stenbrottet, som gränsade i vester intill Karlbergs
kungsgård och i öster till Stockholms stads område, erbjödo godt
utrymme för att placera fängelserna med tillhörande byggnader på det
fördelaktigaste sätt och så, att fängelserna i framtiden ej kunde röna

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

något menligt inflytande af de byggnader, som inom angränsande qvarter
kunde komma att uppföras. Den olägenhet, som för Stockholms länsstyrelse
skulle kunna anses ligga i länsfängelsets afstånd från sagda
myndighets embetslokaler, förringades i högst väsentlig mån af den
omständighet, att fängelset komme att ligga blott några minuters väg
skildt från den i närheten af Norrtull å jernvägen till Värtan befintliga
station. Vid de grundborrningar, styrelsen låtit verkställa, hade utrönts,
bland annat, att å de platser, der fängelsebyggnaderna vore afsedda
att uppföras, berggrund mötte nära under jordytan, att några mera
betydande sprängnings- och jordschaktningsarbeten icke behöfde ifrågakomma
samt att sannolikt vore, att vatten, åtminstone för tvätten och
ekonomien, borde genom brunnsborrning kunna på platsen erhållas.

Med fångvårdsstyrelsens skrifvelse voro äfven öfverlemnade af
dess biträdande arkitekt uppgjorda ritningar till de nya fängelserna
jemte kostnadsförslag och beskrifningar.

I fråga om fängelsernas storlek och inredning hade fångvårdsstyrelsen
anfört väsentligen följande.

Beträffande först det vya länscellf''ängelset hade styrelsen icke haft
skäl att, föreslå någon mera hufvudsaklig afvikelse från det nuvarande
länsfängelsets storlek och inredning. Detta fängelse, som öppnades i
december 1846 och hvars uppförande kostat cirka 228,000 kronor, innehölle
i tre våningar nittio ljusa och tre mörka celler jemte bostadslägenhet
för direktör, vaktmästare och vaktqvinna, nödiga vaktrum samt
domstolslokal för hållande af ransakningar i brottmål. Under det att i
nuvarande fängelset bostadslägenheterna sålunda voro förlagda i den
egentliga fängelsebyggnaden, hvarigenom svårighet mötte att kunna
förhindra beröring mellan fångande och tjenstemännens familjer och
hushåll, hade i det nu uppgjorda förslaget bostadslägenheterna för direktör
och vaktmästare äfvensom ransakningslokalen blifvit förlagda i
en särskild byggnad utanför den mur, som skulle omsluta fängelset.
Nämnda särskilda byggnad vore genom en täckt gård satt i förbindelse
med fängelsets administrationsbyggnad, från hvilken man genom en
passage inkomme i det egentliga fängelset. Detta innehölle, likasom
det nuvarande länsfängelset, i tre våningar nittiotre celler, hvarjemte
föreslagits, att i nya fängelsets jordvåning skulle, såsom förhållandet
vore vid kronohäktet å Långholmen och länsfängelset i Gefle, inredas
sex arbetsceller för gröfre yrken och två straffceller. Dessutom afsåge
förslaget inredande likaledes i fängelsets jordvåning af tio celler för
förvarande af transportfångar. För fängelsets sex gifta vaktkonstaplar
Bih. till UiJcsd. Frot. 1892. 4. Sami. 1 Afd. 47 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

funnes för närvarande icke några bostäder anordnade, utan åtnjöte de
i stället, jemlikt 1890 års Riksdags beslut, en kontant årlig hyresersättning,
som blifvit bestämd att utgå med 150 kronor till en hvar af
dem. Då fängelset skulle förläggas utom stadens område, vore antagligt,
att stora svårigheter komme att möta att i fängelsets närhet
anskaffa bostäder åt dessa konstaplar, hvarför eu särskild konstapelsbyggnad
blifvit till uppförande föreslagen.

Vidkommande derefter det nya centralfängelset, voro de tre centrala
sträft- och tvåugsarbetsanstalterna för qvinliga fångar, nemligen i Norrköping,
i Göteborg och å Norrmalm, afsedda för qvinnor, dömda till
straffarbete utöfver två år och till tvångsarbete. I Norrköpings centralfängelse
hade under senaste åren förvarats de för förfalskningsbrott,
mened, mordbrand, stöld och rån dömda, hvilkas antal vid slutet af år
1890 uppgått till 96. I Göteborgs centralfängelse hade intagits de qvinnor
från södra och vestra delarne af riket, som blifvit dömda för barnamord
och hvilkas antal vid 1890 års slut utgjort 66. I centralfängelset
å Norrmalm hade förvarats dels alla öfriga till straffarbete utöfver två
år dömda qvinnor, hvilkas antal vid 1890 års slut utgjort 126, och dels
inom den s. k. smedjegårdsafdelningen de qvinnor, som enligt lagen
angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 dömts att undergå
tvångsarbete; utgörande dessas antal vid 1890 års slut 129. Härförutom
voro vid slutet af samma år i det med centralfängelset sammanbyggda
kronohäktet, afsedt att emottaga de qvinnor, som inom Stockholms stad
dömdes till fängelsestraff eller straffarbete i två år och derunder, förvarade
27 qvinnor. Då emellertid ofvanuämnda lag i § 7 stadgade, att
tvångsarbete skulle förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad, att
för brott straffade i allmänhet särskildes från andra, hade styrelsen ansett,
att det nya centralfängelset borde afses uteslutande till straffängelse
samt att, efter dess fullbordande, de till tvångsarbete dömda qvinnor
borde intagas vid fängelserna i Norrköping och Göteborg, hvilka fängelser
för detta ändamål och för en ringa kostnad skulle förses med
nattceller. Det nya för hela riket afsedda centralfängelset borde innehålla
tillräckligt antal dagceller icke endast för de qvinnor från Stockholms
stad, hvilka, dömda till fängelsestraff eller straffarbete i två år
och derunder, skulle enligt kongl. förordningen den 21 december 1857
under hela strafftiden i enrum förvaras, utan äfven för de qvinnor,
dömda från rikets alla delar till straffarbete utöfver två år eller för
lifstiden, hvilka enligt kongl. förordningen den 30 maj 1873 skulle vid
bestraffningens början hållas i enrum eu sjettedel af den ådömda strafftiden,
dock icke under sex eller öfver tolf månader — eu lagbestäm -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

melse, som i brist på dagceller vid våra qvinnofängelser allt hittills icke
kunnat vinna tillämpning. Vidare erfordrades ett tillräckligt antal dagceller
för disciplinära och andra behof äfvensom reservceller. För
qvinnor, dömda i Stockholm till fängelse eller straffarbete i två år och
derunder, erfordrades, efter hvad erfarenheten visat, dagceller till ett
antal af minst 30. Enligt en vid fångvårdsstyrelsens skrifvelse fogad
bilaga, upptagande antalet under 10-årsperioden 1880—1889 i riket till
straffarbete utöfver två år eller för lifstiden dömda qvinnor, jemte beräkning,
huru lång tid af straffet skolat i enrum eller i gemensamhet
aftjenas, visade sig, att för tillämpning af 1873 års förordning i medeltal
erfordrades 50 dagceller. För närvarande funnes vid fängelset å
Norrmalm 24 disciplinärceller; och torde för detta ändamål och såsom
reservceller böra afses ett antal af 35. Det behöfliga antalet dagceller
kunde således beräknas till 115. För gemensamhetsfångarne hade styrelsen
icke haft skäl att föreslå något annat system än det allt sedan
1870 vid de manliga fängelserna följda eller systemet med nattceller
med arbete under dagen i gemensamhetsrum i mindre afdelningar. Enligt
ofvannämnda bilaga skulle, om förhållandena under åren 1880—1889
lades till grund för beräkningen, erfordras 260 nattceller; men då i
följd af de lindrigare straffbestämmelser, förnämligast för barnamord och
stöld, som genom lagen den 20 juni 1890 angående ändring i vissa delar
af strafflagen trädt i kraft, strafftiderna antagligen komme att icke obetydligt
reduceras, hade styrelsen trott ett antal af 180 nattceller böra
vara tillräckligt; och hade i öfverensstämmelse härmed ritningen blifvit
uppgjord. Den af en omslutningsmur på alla sidor omgifna fängelsebyggnaden
bestode af: två entrébyggnader, genom en portgång skilda
från hvarandra, administrationsbyggnaden eller södra flygeln, nattcellbyggnaden,
omfattande östra och vestra flyglarne, samt dagcellbyggnaden
eller norra flygeln. Dessutom skulle inom omslutningsmuren och i gränsen
intill länsfängelset uppföras ekonomibyggnaden. Fängelsets åbyggnader,
afsedda att uppföras utom omslutningsmuren, utgjordes af eu
boställsbyggnad för direktör, kamrerare, predikant, bevakningsbefälhafvare
och arbetsföreståndare, en boställsbyggnad för gifta konstaplar och
eu sådan byggnad för den qvinliga bevakningspersonalen.

Hvad anginge fängelsernas belysning, ventilation och uppvärmning
hade fångvårdsstyrelsen anfört att, enligt förslagen, så väl centralfängelset
som länsfängelset äfvensom den yttre omgifningen skulle få
elektrisk belysning, hvilkct belysningssätt syntes vara att föredraga
framför hvarje annat, på grund af den trygghet, det skänkte mot eldfara
och åverkan, dess sanitära företräde och dess utomordentliga lätt -

Statsutskottets Utlåtande. N:o 71,

het att handtera. Härtill komme, att fängelsebyggnadernas inbördes
läge tilläte att förena belysningsmaskinerna i samma maskinhus, beläget
midt emellan dem båda, hvarigenom anläggningskostnaden kunde icke
obetydligt nedbringas, samt att afloppsåuga från belysningsapparaterna
förefunnes i tillräcklig myckenhet för att kunna tjena jemväl till uppvärmning
af centralfängelsets lokaler. Då emellertid den öfverflödiga
afloppsångan från belysningsapparaterna icke räckte till att förse länsfängelset
med dess behof af värme, blefve det nödigt att för detta
fängelse använda ett kalorifer-varmluftssystem i likhet med det, som
funnes infördt i de nya gardeskasernerna i Stockholm och befunnits
billigt, lättskött och icke eldfarligt.

Fångvårdsstyrelsen har vidare, rörande kostnaderna för de ifrågastälda
nya fängelserna, anfört, att då enligt förslagen dessa kostnader
uppginge för centralfängelset till 798,479 kronor 70 öre och för länsfängelset
till 298,597 kronor 40 öre, utgiften för båda de nya fängelsebyggnaderna
alltså skulle utgöra 1,097,077 kronor 10 öre. Till bestridande
åt en del utaf denna utgift förefunnes den tillgång af 597,500 kronor, som
direktionen öfver allmänna barnhusinrättniugen erbjudit sig att betala
tör återbekommande af oinskränkt egande- och dispositionsrätt till den
tomt i qvarteret Barnhuset, som nu af fångvårdsstyrelsen disponerades.
För bedömande deraf, huruvida berörda lösesumma, 597,500 kronor, vore
skälig, hade fångvårdsstyrelsen hänvisat till förut omnämnda, af intendenten
Dahl och professoren Jacobson verkstälda värdering å tomten. Till
de. summor, hvartill vid denna värdering tomtens försäljningsvärde efter
skilda grunder uppskattats, eller respektive 919,710 kronor och 1,161,445
kronor, borde läggas det af värderingsmännen beräknade belopp af cirka
20,000 kronor för de materialier, som efter rifning af fångvården tillhöriga,
pa tomten uppförda byggnader kunde anses brukbara. Den af barnhusdirektionen
bjudna summan utgjorde således i hvarje fall mer än hälften
af det värde, som området vid försäljning ansågs kunna betinga år 1889,
då tomtprisen otvifvelaktigt voro högre än för närvarande; och styrelsen
kunde för sin del ej finna annat, än att lösesumman vore för statsverket
fullt antaglig, helst om i betraktande toges, att statsverket, i fall det nya
centralfängelset skulle uppföras på samma plats, der nuvarande centralfängelset
läge, {inge ensamt för byggnadens uppförande vidkännas en
kostnad, som enligt ofvannämnda beräkning uppginge till cirka 800,000
kronor och till följd af grundens dåliga beskaffenhet antagligen komme
att förhöjas med ytterligare omkring 100,000 kronor. Afräknades nu från
sammanlagda kostnaden för båda fängelsebyggnaderna ifrågavarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 71. 13

lösesumma 597,500 kronor, så återstode ...................... Kr. 499,577: 10

såsom det belopp, hvilket på extra stat skulle behöfva
hos Riksdagen äskas.

Då emellertid statsverket för framtiden gjorde en
årlig besparing af dels arrendet för tomten Kr. 2,250: —
och dels de hyresersättningar, som af
fångvårdens förslagsanslag beräknades
utgå:

till predikanten vid centralfängelset.
............................ Kr. 600: —

„ kamrerareu „ d:o „ 900: —

„ 6 konstaplar „ d:o „ 900: —

„ 6 d:o „ läns fängelset

.............................. „ 900: — „ 3,300: _

eller tillsammans............................................. Kr. 5,550: —

hvilken summa, kapitaliserad efter 4 procent, gjorde

ett kapital af....................................................................... „ 138,750: —

blefve den utgift, som statsverket skulle få i verkligheten
vidkännas för erhållande af de båda nya och
fullt tidsenliga fängelserna ......................................... „ 360,827: 10.

I fråga om tiden för fängelsebyggnadernas påbörjande hade fångvårdsstyrelsen
slutligen uttalat den åsigt, att ur flere synpunkter vore
önskligt, att dermed icke uppskötes längre än nödvändigheten fordrade.
Under den tid, som förflutit sedan år 1886, då frågan om centralfängelsets
ombyggnad först väcktes, hade styrelsen nemligen icke ansett
lämpligt att på det gamla fängelsets vidmagthållande nedlägga
andra kostnader, än som varit af högsta behof påkallade; och då fängelset
redan länge tarfvat genomgripande reparationer, men dessa af nyss
antydda skäl uppskjutits, så vore det tydligt, att fängelset icke under
någon längre tid kunde, utan nedläggande derå af ganska betydliga
kostnader, bibehållas i brukbart skick. För barnhusinrättningen och
Stockholms stad, för hvilken senare det vore angeläget att de af stadens
fullmägtige beslutade trafikleder, som förbunde den så kallade Vasastaden
med Barnhustorget, så fort som möjligt kunde komma till stånd,
vore fängelsebyggnadernas snara bortflyttande jemväl ett ej ringa önskningsmål.
Fångvårdsstyrelsen förestälde sig också, att någon större svårighet
icke skulle möta att med arrendatorn af kronolägenheten Stenbrottet

Statsutskottets Utlåtande ~''N:o 71.

träffa öfverenskommelse om arrendets upphörande före den 14 mars
1894, då hans arrendekontrakt löpte till ända; och så snart en sådan
öfverenskommelse träffats, skulle byggnadsarbetena genast kunna taga
sin början, då ju styrelsen hade till sitt förfogande den summa af
597,500 kronor, som barnhusdirektionen utfäst sig att betala och hvilken,
enligt gjord beräkning, borde vara tillräcklig för utgifterna under de
två första byggnadsåren. Det anslag, som af Riksdagen måste begäras,
skulle alltså icke behöfva utgå förr än från och med tredje året efter
det, då byggnadsarbetena tagit sin början, och skulle fördelas på de
två eller tre derpå följande åren.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade fångvårdsstyrelsen
hemstält, att Kongl. Maj:t, med godkännande af ofvan omförmälda utaf
direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen gjorda erbjudande, måtte
hos Riksdagen göra framställning derom, att Riksdagen för uppförande
af ett centralfängelse för qvinnor samt ett nytt cellfängelse för Stockholms
län, beräknade med tillhörande byggnader att efter afdrag af
det af barnhusinrättningen utfästa bidrag kosta tillsammans 499,577
kronor 10 öre, ville medgifva, att kronolägenheten Stenbrottet måtte
till fångvårdens disposition öfverlåtas efter nuvarande arrendetidens
utgång den 14 mars 1894 eller dessförinnan, derest nuvarande arrendatorn
på vilkor, som af Kongl. Maj:t kunde finnas antagliga, vore hugad
från arrendet afstå.

I anledning af denna fångvårdsstyrelsens framställning hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ^ Stockholms län till Kongl. Maj:t ånyo inkommit
med utlåtande.

Deri hade till en början åberopats, hurusom länsfängelsets förflyttning
utom stadens område måste, på sätt närmare blifvit utveckladt
i ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förut i ärendet afgifvet
utlåtande af den 25 maj 1888, vålla allvarsamma olägenheter både för
länsstyrelsen och med afseende å fångforslingen. Det blefve, länsstyrelsen
veterligen, det första fall i riket, då ett länsfängelse komme att förläggas
utom den stad, der länsstyrelsen hade sitt säte, och olägenheten
deraf måste framträda i öppen dag, när man betänkte, vare sig att
länsstyrelsen för närvarande minst en gång i veckan hölle sessioner å
länsfängelset, eller att fångarne behöfde inställas till kansliförhör hos
länsstyrelsen, hvilket äfven nu ofta måste ske, för att icke öfriga
arbeten å landskansliet skulle eftersättas genom besök å länsfängelset,
men än oftare måste förekomma, när efter förflyttningen besöken skulle
blifva än mera tidsödande. Om emellertid af andra skäl länsfängelsets
flyttning icke kunde undvikas, och lämplig plats derför omöjligen stode

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

att erhålla inom stadens område, utan måste sökas utom detsamma,
kunde länsstyrelsen ur närbelägenhetens synpunkt icke rigta någon
anmärkning mot den nu föreslagna platsen, såsom åtminstone omedelbart
gränsande intill staden. Vid länsstyrelsens besök på stället hade
dock befunnits, att särskildt länsfängelset vore afsedt, att uppföras i
omedelbart granskap till den för hufvudstadens räkning nyanlagda stationen
vid Stockholm—Värta-banan för lastning af latrin och sopor,
hvarför länsstyrelsen funnit nödigt att från t. f. förste provinsialläkaren
i länet infordra yttrande, huruvida någon olägenhet ur sanitär synpunkt
vore att befara i följd af nämnda granskap. Ehuru enligt det af bemälde
läkare afgifna yttrande några sanitära vådor icke skulle vara förenade
med länsfängelsets förläggande till den föreslagna platsen, torde dock de
i nämnda yttrande erkända olägenheterna af dålig lukt från sopstationen
samt den besvärande mängden af flugor under sommartiden i granskapet
af en dylik station, väl påkalla att länsfängelset förlädes på större
afstånd från nämnda station än af fångvårdsstyrelsen föreslagits. Icke
ens ett längre afstånd af 30 meter, som t. f. förste provinsialläkaren
föreslagit, syntes dervid fullt nöjaktigt, utan skulle i länsstyrelsens tanke
en vida bättre byggnadsplats å lägenheten Stenbrottets vidsträckta område
vinnas för länsfängelset, om det uppfördes å den högre belägna
delen af lägenheten eller ungefär på den plats, der nuvarande arrendatorns
boningshus och ladugård voro belägna. Mot de uppgjorda ritningarne
till länsfängelset och den dermed förbundna entré- eller administrationsbyggnad,
jemväl inrymmande ransakningslokaler, hade länsstyrelsen
intet att erinra, utan syntes den föreslagna inredningen tvärt om vara
särdeles ändamålsenlig. Hvad anginge frågan om kronolägenheten Stenbrottets
upplåtelse för ifrågavarande vigtiga statsbehof, kunde naturligtvis
deremot enligt länsstyrelsens förmenande ingen betänklighet
möta, så vida platsen ansåges för ändamålet lämplig. Då länsstyrelsen
tillsport lägenhetens arrendator, på hvilka vilkor han skulle vilja frånträda
arrendet redan den 14 mars 1892, hade han förklarat sig fordra
50,000 kronor i afträde eller det belopp, hvartill han uppskattade å
lägenheten befintliga byggnader, hvilka samtliga tillhörde honom. Dessa
hus skulle han mot erhållande af förenämnda summa vilja afstå till
kronan. Hans ersättningsanspråk vore enligt länsstyrelsens åsigt oskäligt
högt, men då det ej kunde blifva behöfligt att taga lägenheten i
anspråk för kronans räkning så tidigt som den 14 mars 1892 och då
det efter länsstyrelsens förmenande vore bättre att inleda underhandlingar
med arrendator!! om ett tidigare frånträdande af arrendet, om
sådant erfordrades, först sedan hufvudfrågan blifvit afgjord, hade läns -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

styrelsen ansett något vidare icke böra för närvarande åtgöras för att
bereda krouan tillfälle att tidigare disponera lägenheten. Slutligen och
då, i händelse af länsfängelsets förflyttning utom Stockholm, landssekreteraren
och landskamreraren vore berättigade till ersättning enligt gällande
resereglemente för hvarje gång de infunne sig å länsfängelset, hade
länsstyrelsen hemstält, huruvida icke denna ersättning skäligen borde
utgå af fångvårdsinedel; hvarjemte länsstyrelsen vidblefve sitt förut
gjorda förbehåll derom, att all budskickning emellan länsstyrelsen och
länsfängelset efter dettas förläggande utom staden skulle besörjas af
länsfängelsets vaktbetjening.

T. f. förste provinsialläkaren hade i sitt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
åberopade och insända yttrande antört, att den af Stockholms
stad invid Värtabanan anlagda stationen för lastning af latrin och
sopor vore belägen omkring 90 meter från närmaste sida af det å ritningarne
inlagda nya länsfängelset. De olägenheter, som, enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, kunde uppstå af granskap till sopstationen, skulle
bestå dels i lukt af karbolsyra, hvarmed de vid stationen använda kärl
försattes, och dels om sommaren af flugsvärmar i besvärande mängd.
Sistnämnda olägenhet torde likväl kunna lemnas å sido, och, hvad anginge
olägenheten af karbolsyrelukten, hvilken i sanitärt hänseende icke medförde
någon fara, torde densamma snart nog upphöra, då kärlen numera
så väl rengjordes, att karbolsyretillsatsen blefve obehöflig. Soplastningen
vore det enda, hvaraf olägenheter kunde befaras. Men anstalter vore
redan påtänkta att så mycket som möjligt förhindra den omgifvande
luftens beröring med illaluktande afskräden, i hvilket fall obehaget deraf
skulle blifva föga känbar!. På dessa och andra anförda skäl har t. f.
förste provinsialläkaren kommit till den slutsats, att inga sanitära vådor
vore förenade med länsfängelsets förläggande till den nu föreslagna platsen
å kronolägenheten Stenbrottet samt att de olägenheter af dålig lukt, som
skulle kunna uppstå af sopstationens granskap, kunde väntas betydligt
förminskade genom förbättrade anordningar derstädes och genom byggnadsplatsens
förläggande 30 meter nordnordvest om den nu föreslagna
platsen samt trädplanteringars anbringande derifrån ned mot jernvägen.

Till följd af Kongl. Maj:ts remiss hade öfverintendentsembetet den
4 sistlidne augusti i ärendet afgifvit utlåtande, deri embetet förklarat
sig icke finna skäl till anmärkning vare sig mot den föreslagna byggnadsplatsen
eller mot de uppgjorda kostnadsförslagen; dock har embetet
erinrat, att något arfvodesbelopp för kontrollant under byggnadstiden
icke funnes i kostnadsförslagen upptaget.

Fångvårdsstyrelsen hade sedermera i skrifvelse till Kongl. Maj:t

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

af den 5 sistlidne oktober tillkännagifvit, att styrelsens biträdande arkitekt
afstyrkt den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna flyttning
af länsfängelset från den punkt, detsamma å situationsplanen
innehade, till en plats öster om centralfängelset, men att arkitekten
deremot ansåge, att något hinder icke förefunnes mot det af t. f. förste
provinsialläkaren framstälda förslag angående länsfängelsets flyttning
30 meter mot norr eller närmare till centralfängelset, samt att tvärt
om länsfängelset utan olägenhet torde kunna flyttas ända till 50 meter
norr om sitt nu föreslagna läge, om nemligen äfven maskinhuset flyttades
10 meter norrut och länsfängelsets fånggårdar förlädes söder om
detsamma i likhet med hvad en åt arkitekten uppgjord, vid fångvårdsstyrelsens
skrifvelse fogad situationsplan utvisade. Genom denna, af
arkitekten förordade ändring skulle ock, enligt hans åsigt, vinnas full
säkerhet mot obehag från sopstationen, helst densamma kunde skiljas
från fängelsets omgifning äfven genom trädplanteringar.

I omförmälda skrifvelse af den 5 oktober 1891 hade fångvårdsstyrelsen
vidare anfört, att med hänsyn till innehållet i t. f. förste provinsialläkarens
yttrande och derest, såsom styrelsens biträdande arkitekt
nu föreslagit, länsfängelset förlädes 50 meter längre norrut än som förut
blifvit ifrågastäldt, de af länsstyrelsen uttalade farhågor för olägenheter
från sopstationen borde vara undanröjda. Hvad länsstyrelsen andragit
rörande vidtagande af åtgärder för att bereda kronan tillfälle att tidigare
än den 14 mars 1894 disponera lägenheten Stenbrottet föranledde ingen
anmärkning af fångvårdsstyrelsen. Beträffande länsstyrelsens hemställan,
att landssekreteraren och landskamreraren tillkommande reseersättning
måtte få utgå af fångvårdsmedlen samt att all budskickning mellan länsstyrelsen
och länsfängelset måtte besörjas af länsfängelsets vaktbetjente,
hade fångvårdsstyrelsen åberopat hvad redan blifvit af styrelsen anfördt
i dess underdåniga utlåtande af den 3 december 1888. Styrelsens biträdande
arkitekt hade anfört, att det naturligtvis ålåge honom i egenskap
af styrelsens arkitekt att kontrollera arbetets utförande, men att,
då ritningarnes utarbetande, entreprenadernas uppgörande och de många
öfriga arbeten, som blefve en följd af ett så stort byggnadsföretag,
jemte de expeditionsgöromål, som ålåge honom i nyssnämnda egenskap,
toge i anspråk en stor del af hans tid, samt ett dylikt arbete fordrade
en ständig och oaflåtlig tillsyn på byggnadsplatsen, arkitekten ansåge
byggnadssumman böra höjas med 10,000 kronor, hvilken summa borde
vara för ändamålet tillräcklig under förutsättning, att arbetet koramo
att fortgå under en tid af 4 å 5 år. Jemväl fångvårdsstyrelsen funne
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 4 Sand. 1 Afd. 47 Raft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

sig böra tillstyrka byggnadssummans höjning med 10,000 kronor, då
vid uppförandet af så dyrbara byggnader som de nu ifrågasatta, hvilka,
beräknade att kosta cirka 1,100,000 kronor, måste uppföras på entreprenad,
nödig försigtighet bjöde, att arbetenas utförande under hela
byggnadstiden ständigt öfvervakades af en utaf styrelsen anstäld kontrollant,
och ett årligt arfvode af omkring 2,000 kronor icke för en
dertill qvalificerad person torde kunna anses för högt.

Enligt hvad slutligen i samma statsrådsprotokoll meddelas hade
direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i underdånig skrifvelse
den 2 april 1891 — med åberopande deraf, att direktionen uti särskilda
skrifvelser till fångvårdsstyrelsen, under förutsättning af Kong!.
Maj:ts bifall, utfäst sig att, för återförvärfvande af oinskränkt egandeoch
dispositionsrätt till tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset, antingen
till fångvårdsstyrelsen utbetala 597,500 kronor att tillhandahållas styrelsen
i den mån arbetet med uppförandet af de båda nya fängelserna
toge sin början och fortskrede, eller ock, derest någon tomt, som kunde
finnas lämplig för bebyggande med dessa fängelser, kunde af direktionen
förvärfvas, öfverlåta densamma å fångvårdsstyrelsen och derjemte
till styrelsen i nyss angifven ordning betala skilnaden emellan
nämnda belopp 597,500 kronor och köpeskillingen för byggnadsplatsen
— anfört, att, ehuru den uppoffring, hvartill direktionen, för ernående
af oinskränkt egande- och dispositionsrätt till ifrågavarande tomt i
qvarteret Barnhuset, velat tillförbinda barnhusinrättningen, visserligen
vore betydande, barnhusinrättningen likväl derigenom borde kunna tillskyndas
någon, om än ej så synnerligen stor, ekonomisk fördel och
derjemte bidroge till förverkligandet af ett allmännyttigt ändamål, till
följd hvaraf direktionen icke tvekat att för sin del göra den här ofvan
omförmälda utfästelsen; och hade direktionen hemstält, att Kongl. Maj:t
måtte godkänna samma utfästelse och dervid tillika bestämma den tid,
inom hvilken det skulle åligga fångvårdsstyrelsen att hafva till direktionen
afträdt tomten.

Jemväl i anledning häraf hade öfverintendentsembetet afgifvit utlåtande,
deri embetet uppå anförda grunder tillstyrkt bifall till den
gjorda framställningen om godkännande af direktionens öfver barnhusinrättningen
ofvan omförmälda utfästelse; hvarförutom öfverintendentsembetet,
beträffande tiden, inom hvilken det borde åligga fångvårdsstyrelsen
att hafva afträdt ifrågavarande tomt till direktionen, yttrat,
att tidpunkten härför syntes vara närmast beroende af tiden för uppförandet
af de tillämnade nya fängelsebyggnaderna.

Genom den utredning, som i ärendet förekommit angående cen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

träl fängelsets å Norrmalm bristfälliga och otidsenliga skick, synes, enligt
hvad statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
anfört, befogenheten af fångvårdsstyrelsens framställning om nybyggnad
af samma fängelse vara till fullo ådagalagd; likasom departementschefen
ansåge giltiga skäl vara förebragta för bifall till hvad fångvårdsstyrelsen
föreslagit derom, att jemväl nytt cellfängelse för Stockholms
län skall uppbyggas, att de båda nya fängelserna skulle uppföras å
kronolägenheten Stenbrottet, samt att tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset,
hvarå nuvarande centralfängelset och länsfängelset vore belägna, måtte,
under förutsättning, att fängelserna blefve till Stenbrottet förlagda och
tomten således ej vidare erfordrades för fångvårdens behof, till allmänna
barnhusinrättningen öfverlåtas emot den af inrättningens direktion
bjudna ersättning af 597,500 kronor. Enär, med hänsyn till den af
sakkunnige gjorda beräkning i fråga om kostnaden för de nya fängelsebyggnaderna,
denna kostnad skulle uppgå till omkring 1,107,000 kronor,
deri inbegripna 10,000 kronor såsom arfvode till kontrollant öfver
byggnadsarbetet, blefve det, i händelse förslaget om byggnadernas
uppförande godkännes, nödigt, att till gäldande af den del utåt kostnaden,
som icke kunde bestridas med ofvannämnda 597,500 kronor,
äska anslag hos Riksdagen. Då emellertid lägenheten Stenbrottet vore
utarrenderad till den 14 mars 1894 och visshet för närvarande saknades,
om aftal kunde på antagliga vilkor med arrendatorn träffas angående
arrendets upphörande före sagde dag, borde yttrande af Riksdagen
inliemtas allenast derom, huruvida Riksdagen vill medgifva lägenheten
Stenbrottets användande för ifrågavarande ändamål från den 14
mars 1894 eller tidigare, derest sådant aftal, hvarom nyss blifvit
nämndt, kunde komma till stånd, äfvensom antaga direktionens öfver
barnhusinrättningen anbud att för vinnande af oinskränkt egande- och
dispositionsrätt till tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset betala 597,500
kronor och gifva sitt samtycke dertill, att denna summa måtte, så
långt den förslår, användas till de nya fängelsernas uppförande. I
afbidan på Riksdagens svar härå borde anstå så väl med frågan om
förenämnda anslag samt yttrande angående tidpunkten för tomtens afträdande
till barnhusinrättningen, som ock med pröfningen deraf, hvilka
åtgärder möjligen kunna blifva erforderliga i anledning af hvad Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anfört rörande vissa olägenheter,
som, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, skulle föranledas
af länsfängelsets förläggande utom Stockholms stads område.

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

Af hvad i ärendet förekommit framgår otvetydigt, att centralfängelset
å Norrmalm befinner sig i så bristfälligt och otidsenligt skick,
att en förändring i dervarande förhållanden är af oafvisligt behof påkallad;
och likaledes anser utskottet ådagalagdt, att det ur ekonomisk
synpunkt skulle för det allmänna vara fördelaktigt, om en sådan
förändring i afseende å de på ifrågavarande tomt inom qvarteret Barnhuset
förlagda fångvårdsanstalter kunde åvägabringas, att den staten
tillkommande rätt till denna välbelägna och dyrbara tomt kunde till
skäligt pris föryttras. Hvad Kongl. Maj:t till dessa ändamåls vinnande
i förevarande proposition föreslagit, har utskottet emellertid icke ansett
sig kunna biträda.

Hvad först den ekonomiska sidan af dessa frågor beträffar, har
den ersättning, som erbjudits för ifrågavarande tomts öfverlåtande till
Allmänna Barnhusinrättningen, förefallit utskottet, med hänsyn till hvad
under senaste tiotal af år inom hufvudstaden betingats för jemförliga
tomter, väl lågt; och i afseende å de kostnader, som skulle drabba
statsverket för de å tomten uppförda fängelsernas förflyttning till annan
plats, har utskottet ansett sig böra framhålla, att önskligt varit, att
frågan i sin helhet nu blifvit Riksdagen förelagd, så att ej Riksdagen
nödgats genom beslut, hvars utförande oafvisligen påkallar beviljande
af ett betydligt statsanslag, derom dock för närvarande förslag ej föreligger,
nästan afgörande inverka på kommande Riksdags behandling
af sjelfva anslagsfrågau.

Beträffande dessa fångvårdsanstalters förflyttande till kronolägenheten
Stenbrottet, har utskottet särskildt funnit olämpligt, att Stockholms
länsfängelse skulle komma att förläggas utom hufvudstaden på
ej obetydligt afstånd från länsstyrelsens embetslokaler. De olägenheter
länsstyrelsen i detta hänseende, såsom ofvan meddelats, framhållit,
synas utskottet vara af den afsevärda betydelse, att häri torde ligga
fullgiltig! skäl för afstyrkande af den ifrågasatta förflyttningen hvad
länsfängelset beträffar, helst förhållandena icke torde med nödvändighet
påkalla, att detta fängelse uppföres i omedelbar närhet intill öfriga
nu föreslagna fångvårdsbyggnader.

Hvad i öfrigt angår berörda lägenhets användande för ifrågavarande
behof, lärer böra beaktas, att densamma, såsom belägen alldeles
invid hufvudstadens gräus, inom en ej aflägsen framtid under
stadens fortgående utvidgning möjligen torde komma att så stiga i
värde, att den befinnes allt för dyrbar för förevarande ändamål; och
har utskottet särskildt föranledts till erinran i detta hänseende af den

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

omständighet att, enligt hvad de bland handlingarna i ärendet befintliga
plankartor utvisa, de ifrågasatta byggnaderna skulle komma att
uppföras på skilda delar af det ej obetydliga området, hvilket följaktligen
nästan i sin helhet skulle komma att för all framtid tagas i anspråk
för fångvården.

Vid behandling af detta ärende, i hvad det afser uppförandet af
ett centralfängelse för qvinnor, har utskottet jemväl tagit i öfvervägande
nästlidet års statsrevisorers framställning med anledning af deras besök
å qvinnofängelserna i Norrköping och Göteborg. Jemte det revisorerne
förmält, att förstnämnda fängelse befans vara i tillfredsställande
skick, hafva revisorerne hvad särskildt beträffade centralfängelset i
Göteborg, hvilket fängelse vore afsedt för sådana fångar af qvinkön
från rikets tolf sydligaste län, hvilka enligt 14 kap. 22, 23 och 25 §§
i strafflagen vore dömda till straffarbete på viss tid öfver två år, förklarat,
att de funnit detsamma synnerligen väl fylla sitt ändamål. Och
hade revisorerne ansett önskligt, att den välbetänkta anordning, hvarigenom
omförmälda slags förbryterskor förvarades skilda från andra fångar,
kunde i om möjligt än vidsträcktare mån genomföras.

I häröfver afgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen, jemte förmälan
att af de till straffarbete för lifstiden eller på viss tid öfver två
år dömda qvinnor de, som vore dömda för förfalskning, mened, mordbrand
samt stöld och rån, förvarades vid centralfängelset i Norrköping,
och att de, som från rikets tolf sydligaste län dömdes enligt kap.
14 §§ 22 och 23 strafflagen, intoges vid centralfängelset i Göteborg
och alla öfriga underginge straffet vid centralfängelset å Norrmalm,
framhållit, att styrelsen gjort hvad som kunnat göras att till det minsta
möjliga inskränka de skadliga inflytelser, som gemensamhetsfängelserna
utöfvade helst der, som vid qvinnofängelserna äunu vore förhållandet,
fångarne under natten i gemensamma sofrum förvarades.

Vid bifall till Kongl. Maj:ts förevarande proposition synes emellertid
den af revisorerne uttalade åsigt om lämpligheten af att olika kategorier
af qvinnofångar förvaras skilda från hvarandra, icke blifva så
fullständigt tillämpad som revisorerne åsyftat, åtminstone så till vida
som de efter fullbordandet af det föreslagna nya centralfängelset icke
skulle komma att, såsom nu i regeln eger rum, försändas till särskilda
fångvårdsaustalter; och bland dessa synes den i Göteborg så väl fylla
sitt ändamål, att betänkligheter med skäl torde kunna förefinnas mot
dess indragning eller användande på annat sätt än hittills.

De erinringar utskottet ansett sig i omförmälda hänseende böra

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

framställa mot Kongl. Maj:ts föreliggande förslag, äro visserligen enligt
utskottets uppfattning af afsevärd betydelse för frågans bedömande;
men såsom afgörande anledning till att utskottet icke funnit sig kunna
biträda samma förslag, har utskottet ansett den omständighet vara, att
tillfyllestgörande utredning icke synes hafva blifvit förebragt angående
behofvet af det föreslagna nya centralfängelset för qvinnor. I ett vid
remissen af den kongl. propositionen afgifvet, till utskottet öfverlemnadt
anförande har herr P. A. H. Cavalli inom Första Kammaren framstält
åtskilliga erinringar i berörda hänseende; och utan att tilltro sig kunna
bedöma de i samma anförande framlagda sifferuppgifternas inflytande
på frågan eller i öfrigt vilja biträda alla de i anförandet uttalade åsigter,
anser utskottet, att detta ärende äfven bör betraktas från den af herr
Cavalli framhållna synpunkt, hvadan utskottet tillåter sig hänvisa till
detta i kammarens protokoll för den 26 januari innevarande år intagna
yttrande. För utskottet synes det emellertid uppenbart, att då inom
lagstiftningens område under senaste tider beslutats förmildringar i
straffen för upprepade tjufnadsbrott och för barnamord jemte likartade
förbrytelser, till hvilka slags brott de till straffarbete dömda qvinnor
väl hufvudsakligen gjort sig skyldiga, de verkningar, berörda straffnedsättningar
komma att medföra i afseende å antalet till straffarbete
på längre tid dömda qvinnor, böra afvaktas före uppförandet för sådana
brottslingar af ett centralfängelse af den omfattning som det nu föreslagna.
Härtill kommer, att innevarande Riksdag på förslag af Kongl.
Maj:t antagit ny lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum, enligt hvilken lag ända till fyra års ådömdt straffarbete
skall komma att verkställas i cell och sålunda kunna aftjenas
i länsfängelserna, i hvilka, enligt hvad fångvårdsstyrelsen i sitt till
Kongl. Maj:t den 24 april 1889 afgifna utlåtande i detta ämne upplyst,
erforderligt cellutrymme förefinnes för det ökade antal cellfångar, som berörda
lag kommer att föranleda. Uppenbart är, att härigenom behofvet
af utrymme i centralfängelserna kommer att ytterligare minskas, hvadan
utskottet jemväl af denna anledning funnit sig för närvarande och
innan verkningen af berörda lag, hvad beträffar behöfligt utrymme i
centralfängelserna, blifvit utrönt, ej kunna förorda bifall till Kongl.
Maj:ts ifrågavarande förslag.

Såsom ofvan är nämndt, befinner-sig centralfängelset å Norrmalm
och särskilt den der förlagda arbetsanstalten för försvarslösa i det
skick, att en förändring af densamma bör eg a rum ; men utskottet föreställer
sig, att, oafsedt frågan om fängelsernas framtida förflyttning,
genom en ändamålsenlig anordning af redan befintliga lokaler en för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

bättring i dervarande förhållanden borde kunna tills vidare åstadkommas,
hvilken förbättring i allt fall är af den trängande nödvändighet,
att den ej torde böra åsidosättas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalt,
hvilken enligt Kongl. Maj:ts förevarande förslag icke skulle
komma att för ändamålet upplåtas förr än omkring fem år härefter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
; ■ I- r--! ) i o;!:£i:7 .''in !f>/fori •''<! MO ;-rr.:; !iV : i

objffrnvviÄa k">1 ^ timui! feDoiläRt u>d .furU-iiim ■is^iim!!'' na -.vistm>iA

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke
; ./i ''II;''ib.. må af Riksdagen bifallas.

.gaiatui obnrmvegihli

Stockholm den 5 maj 1892.h'':''.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

■H,.\ ,’A .0 -noll

iiUB./io biv JöJioila-tn inom liiaviiin

! ,, , , - r ..;i, -i , . . r .j .i

3r)o■ i ) 7»;:i t/Ui;A* ^‘nHni.A’,.1

ljuf tf»

. • _____u- j i ...

‘•''V''”'' !

j\. ov sot:

Reservationer:

af herrar grefve G. Sparre och V. N. Ekenman mot vissa delar
af motiveringen;

af herrar H. P. P. Tamm, F. Boström, P. Ersson, O. Jonsson och
I. Lyttkens, hvilka ansett att utskottets motivering bort hafva följande
lydelse:

»Af hvad i ärendet förekommit —--— kunna biträda. Då

inom lagstiftningens område under senaste tider beslutats förmildringar
i straffen för upprepade tjufnadsbrott och för barnamord jemte likartade
förbrytelser, till hvilka slags brott de till straffarbete dömda qvinnor
väl hufvudsakligen gjort sig skyldiga, synas de verkningar, berörda
straffnedsättningar komma att medföra i afseende å antalet till straff -

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

arbete på längre tid dömda qvinnor, böra afvaktas före uppförandet för
sådana brottslingar af ett centralfängelse af den omfattning som det nu
föreslagna. Och då härtill kommer, att innevarande Riksdag på förslag
af Kongl. Maj:t antagit ny lag angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, enligt hvilken lag ända till fyra års ådömdt
straffarbete skall komma att verkställas i cell och sålunda kunna aftjenas
i länsfängelser, hvarigenom behofvet af utrymme i centralfängelserna
kommer att ytterligare minskas, har utskottet funnit sig för närvarande
och innan verkningen af berörda lag, hvad beträffar behöfligt utrymme
i centralfängelserna, blifvit utrönt, ej kunna förorda bifall till Kongl.
Maj:ts ifrågavarande förslag.

På grund af----bifallas.»

Herr C. E. Casparsson har begärt få antecknadt, att han icke
närvarit inom utskottet vid ofvannämnda ärendes handläggning.

Likaledes skulle här antecknas, att herr grefve E. C. A. Piper
icke deltagit i förestående ärendes slutbehandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.