Statsutskottets Utlåtande N:o 68 (Utlåtande 1896:Su68 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

N:o 68.

i;; ju . ^1‘J; t'' Kils U

r -a ftjr.Mc''! in i.••al no;

Ank. till Eiksd. kansli den 4 maj 1896, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om anskaffande och framläggande af
upplysningar rörande embets- och tjenstemäns dagliga
arbetstid samt anvisande af anslag för detta ändamål.

(lista och 2:dra U. A.)

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, har herr A.
Hedin föreslagit:

dels att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa och till Riksdagen öfverlemna utredning
i fråga om nu gällande bestämmelser och praxis beträffande statens
embets- och tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid,

dels ock att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta inhemta och meddela Riksdagen upplysningar
om de i främmande stater gällande föreskrifter rörande embets- och
tjenstemäns dagliga arbetstid, samt för detta ändamål ställa till Kongl.
Maj:ts disposition ett förslagsanslag å 3,000 kronor.

Enligt hvad i motionen erinras, hade samme motionär vid sistlidna
års riksdag föreslagit,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, med
hänsyn till behofvet af föreskrifter om embets- och tjenstemäns dagliga
tjenstgöringstid, Kongl. Maj:t behagade låta dels från samtliga embetsverk
och myndigheter infordra fullständiga uppgifter om de föreskrifter och
Bill. till 1 lik sd. Vrot. 18.96. 4 Samt. 1 Afd. 53 Hatt. (N:o 68.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

deri praxis, som nu i detta hänseende gälde, dels från grannländerna och
så många andra främmande stater som möjligt inhemta upplysningar i
samma ämne samt meddela nästa Riksdag de insamlade underrättelserna,
såväl hvad de in- som de utländska förhållandena i detta hänseende
anginge.

Med anledning häraf hade statsutskottet föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa och till Riksdagen öfverlemna utredning i fråga om nu gällande
bestämmelser och praxis beträffande statens embets- och tjenstemäns dagliga
tjenstgöringstid.

Denna utskottets hemställan hade af Andra Kammaren utan diskussion
bifallits, men af Första Kammaren utan diskussion afslagits.

Beträffande förslaget om inhemtande af upplysningar om de i utlandet
gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende hade, såsom motionären
vidare anför, statsutskottet anmärkt, dels att de endast i ringa mån torde
vara tillämpliga å våra förhållanden, dels att förevarande fråga väl svntes
kunna härförutan bedömas. Likväl, då det icke af någon förnekades,
att vid fråga om lagstiftning rörande maximalarbetsdag i de industriella
yrkena andrå länders föredöme och erfarenhet förtjent att tagas i betraktande,
ville det synas, som om äfven deras föreskrifter om statstjenstemäns
minimalarbetsdag vore värda uppmärksamhet och kunde tjena till ledning
för frågans bedömande hos oss. Visserligen hade motionären ej förbisett,
att det äfven skulle vara af mycket stort intresse att åstadkomma en
jemförelse mellan aflöningarna i vårt land och de mycket lägre i många
andra länder, men äfven utan en vidlyftig undersökning härom, som motionären
icke vågat ifrågasätta, skulle uppgifter om dagliga tjenstgöringstiden
enligt motionärens tanke blifva gagneliga.

När man fann, att Första Kammaren, trots statsutskottets enhälliga
hemställan och efter att denna redan blifvit af Andra Kammaren enhälligt
bifallen, icke ansett frågan ens värd någon diskussion, vore det väl antagligt,
att hon för representationens ena afdelning vore så främmande,
att hon vid första anblicken tett sig såsom rent af orimlig. Om det så
förhölle sig, då vore all den belysning af hennes betydelse, som kunde
åstadkommas, behöflig; och dervid vore andra länders föredöme, såsom
i så många andra fall, egnadt att göra något intryck och afväpna den
fördom, som vore redo att alldeles obesedt förkasta allt, som antoges vara
nytt och opröfvadt. Att de i andra länder gällande bestämmelser om
statstjenstemäns dagliga arbetstid icke skulle kunna vara belysande för
samma sak i vårt land, vore ett antagande, som åtminstone ej vore sjelfkärt,
och för hvilket intet skäl blifvit anfördt; det motsades ock allt för

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

mycket af det icke ovanliga förfarandet att rådfråga andra länders erfarenhet
äfven i sådana ärenden, der åt de inhemska »förhållandena» tillerkändes
en mera exklusivt afgörande roll vid bedömande af uppkommande
reformspörsmål, än som rimligen kunde ifrågakomma vid svaret på frågan:
bör af en svensk statstjensteman fordras blott hälften så lång daglig arbetstid,
som af hans vida lägre aflönade schweiziska eller italienska kollega?

För Kongl. Maj:t vore det utan tvifvel mycket lätt att utan eller med
helt ringa kostnad inhemta fullständiga upplysningar från ett stort antal
länder. För den enskilde torde det, äfven med kostnad och betydlig tidsuppoffring,
ej vara möjligt att uppnå annat än fragmentariska resultat,
då å vanlig bokhandelsväg de behöfliga dokumenten ej i någon större
omfattning kunde anskaffas. Endast undantagsvis stode en så rikhaltig
och väl ordnad samling till buds som den af sekreteraren vid italienska
skatteministeriet Simioni utgifna handbok, innehållande förordnings- och
reglementstexter vidkommande civilförvaltningens embets- och tjenstemäns
rättigheter och skyldigheter.

Efter angifvande af vissa föreskrifter i den utländska lagstiftningen
uti ifrågavarande afseende har slutligen motionären anmärkt, att äfven de
speciella bestämmelserna om tjenstgöringstid inom vissa förvaltningsgrenar,
t. ex. de preussiska föreskrifterna om arbetstid för jernbanepersonalens
särskilda kategorier och motiven för dessa föreskrifter, sannolikt vid närmare
påseende skulle befinnas icke vara onyttiga att rådfråga: så egendomliga
vore dock väl icke våra förhållanden i hvad förvaltningen anginge,
att ej äfven beträffande arbetstiden i likartad tjenstgöring något kunde
vara att lära utom Sveriges gränser.

Äfven skulle man genom anskaffande af främmande lagar och reglementen
angående embets- och tjenstemäns rättigheter och skyldigheter
erhålla värdefulla bidrag till bedömande af den genom förlidet års Riksdags
skrifvelse n:o 93 väckta frågan angående förening på en hand af flera
tjenster.

I sitt utlåtande n:o 79 vid 1895 års riksdag yttrade statsutskottet i
fråga om då af motionären gjorda enahanda framställningar,

att, hvad anginge frågan om embets- och tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid,
motionären ansett omständigheterna påkalla särskilda föreskrifter
i detta afseende. Enligt motionärens tanke skulle sådant vara erforderligt
för att förhindra försummelser i tjensten och för att af tjensteinännen
vinna en större arbetsprodukt. Utskottet kunde icke dela motionärens
uppfattning om dylika bestämmelsers behöflighet eller lämplighet med af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

seende på alla statstjenster. Åtskilliga bland dessa vore visserligen af den
beskaffenhet, att de dermed förenade åliggandena icke lämpligen kunde
utföras annat än å embetsrummet; men å andra sidan kunde för en stor
del befattningar, deribland några af de mest ansträngande, arbetet, åtminstone
till största delen, utföras i hemmen med lika godt och stundom bättre
resultat än i statens embetslokaler. Vid dessa förhållanden skulle tvånget
att under en längre tid af dagen vistas å embetsrummet uppenbarligen
vara mera till hinder än gagn för tjenstens behöriga förrättande. Det borde
ock tagas i betraktande, att vid de flesta tjänster göromålens mängd vore
i hög grad vexlande under olika delar af året, hvarför en reglementerad
tjenstgöringstid, huru den än bestämdes, måste visa sig stundom onödigt
lång och stundom alldeles otillräcklig för göromålens utförande. Om utskottet
sålunda måste anse, att med afseende å ett stort antal tjenster
föreskrifter om viss daglig tjenstgöringstid å embetsrummet ingalunda
skulle vara lämpliga, kunde det å andra sidan icke bestridas, att i vissa
fall dylika föreskrifter vore af behofvet påkallade. Oafsedt nödvändigheten
af chefernas närvaro å embetsrummen för arbetenas öfvervakande egde
nemligen allmänheten rätt att fordra, att de embets- och tjensteman, som
den behöfde anlita, skulle vara härför tillgängliga under en bestämd tid
på dagen. I regel vore ock bestämmelser härom i embetsverk ens arbetsordningar
eller eljest meddelade, men då allmänhetens berättigade anspråk
härutinnan icke vore fullt tillgodosedda, syntes motionärens ifrågavarande
framställning böra föranleda en Riksdagens skrifvelse till Konungen med
anhållan om utredning beträffande de föreskrifter och den praxis, som med
afseende å statens embets- och tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid för
närvarande vore gällande. Då de i utlandet meddelade bestämmelser i
detta hänseende endast i ringa mån vore tillämpliga å våra förhållanden,
samt förevarande fråga väl syntes kunna härförutan bedömas, ansåge utskottet
berörda utredning böra inskränkas till embets- och tjenstemännen
i vårt eget land. Vid sådant förhållande ansåg utskottet ock det anslag,
som motionären äskat hufvudsakligen med hänsyn till kostnaden för anskaffandet
af upplysningar från vissa främmande länder, icke vara behöflig!.

Utskottet, som vidhåller den i dessa frågor sålunda uttalade uppfattning,
får, i enlighet med hvad af statsutskottet derutinnan hemstäldes
vid 1895 års riksdag, föreslå:

a) att Riksdagen, i anledning af herr Hedins omförmälda
motion, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa och till
Riksdagen öfverlemna utredning i fråga om nu gäl -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

lande bestämmelser och praxis beträffande statens embetsoch
tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid; samt

b) att det i herr Hedins förenämnda motion väckta
förslag om beviljande af ett anslag å 3,000 kronor icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 maj 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Herrar A. G. L. Billing och N. Fosser hafva begärt få antecknadt,
att de icke inom utskottet närvarit vid förestående ärendes behandling.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 4 samt. 1 Afd. 98 Höft.

''2