Statsutskottets Utlåtande N:o 68 (Utlåtande 1894:Su68 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

N:o 68.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 april 1894, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade
bereda tillfälle att bilda egna jordbruk. (I. A.) .

Under åberopande af bifogadt statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för den 9 mars innevarande år bar Kongl. Maj:t i en samma dag till
Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling remitterad
proposition (n:o 46) föreslagit Riksdagen att dels medgifva,

att styckning antingen i sin helhet eller delvis till bostadstomter
eller smärre jordbrukslägenheter må få ega rum af sådana under förvaltning
af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, som äro belägna i närheten af jernvägsstation,
större industriel inrättning, fiskeläge, hamn- och lastageplats eller större
by och der för en befintlig eller påräknelig arbetarebefolkning behof
af egna bostäder kan anses förefinnas;

att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter jemväl må tillåtas
från kronoegendomar, om hvilka nyss blifvit sagdt, ej mindre der egendomens
saknad af byggnader eller vissa egors mera aflägsna belägenhet
från stamhemmanet göra sådana afsöndringar särskilt lämpliga, utan
äfven i alla de fall i öfrigt, der sådana afsöndringar utan egentlig
skada eller olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande anses
kunna ega rum;

att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar må uppgöras
i sammanhang med den uppskattning af kronoegendomar, som före deras
Bih. till Rund. Blot. 181)4. 4 Band. 1 Afd. 48 Haft. (N:o 68) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

försäljning eller förnyade utarrendering eger rum, dervid uppskattning
särskild! af de till styckning eller afsöndring föreslagna lägenheterna
bör ske;

att, der Kongl. Maj:t lemnat sitt samtycke till föreslagen styckning
eller afsöndring, lägenhet, som är bebyggd med enskild person
tillhörande boningshus, må hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten
åsätta försäljningsvärde;

att, der hembud å bebyggd lägenhet icke antages, frågan om lägenhetens
försäljning må förfalla, derest icke den egendom, dit lägenheten
hörer, skall, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, styckas i mindre områden,
i hvilket fall lägenheten skall å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas;

att lägenhet, som icke är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, jemväl skall å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas
;

att köpare af lägenhet, som enligt nu föreslagna bestämmelser försäljes,
skall, derest han sådant åstundar, ega inbetala köpeskillingen
under loppet af tio år med en tiondedel årligen, så vida han ställer
godkänd säkerhet, der lägenheten är bebyggd, för köpeskillingens inbetalning
på föreskrifvet sätt och, der lägenheten är obebyggd, för fullgörandet
af de afbetalningar, som erfordras för halfva köpeskillingens
erläggande, samt med det ytterligare vilkor i fråga om obebyggd lägenhet,
att, om lägenheten ej före utgången af det femte året blifvit med
bostad och, der så erfordras, med för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga
byggnader försedd, ogulden köpeskilling då skall anses till betalning
genast förfallen;

att upplåtelsen må ega rum enligt den i gällande eller blifvande
lagstiftning stadgade ordning för jordstyckning, som af Kongl. Maj:t i
hvarje fall pröfvas lämpligast;

att när lägenhet, som för föryttring till enskild person afskiljes
från kronoegendom, får mantal sig åsatt, sådan lägenhet bör försäljas
utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta, som utgår
endast af kronoskatteegendomar, äfvensom i jordeboken upptagas under
titel imtsockne eller allmänt frälse» och för betecknande af denna sin
natur få sig påförd ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman
i orten; samt

att de för försålda lägenheter inflytande köpeskillingar må på
samma sätt som köpeskillingarne för andra försålda mindre kronoegendomar
användas till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark;

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att beträffande de sålunda föreslagna
upplåtelserna meddela de närmare bestämmelser, som kunna
finnas erforderliga.

Härjemte har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att bemyndiga
Kongl. Maj:t att för upprättande af planer till afdikning och odling af
sådana myrtrakter å kronomark inom Vesterbottens och Norrbottens län,
som lämpade sig för upplåtelse till odlingslägenheter, af tillgängliga
medel förskjuta ett belopp af högst 20,000 kronor, att sedermera hos
Riksdagen till ersättande anmälas.

Med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 14 maj 1891 gjorda
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom
statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas för obemedlade och mindre
bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jofdbruk, hufvudsakligen
å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, uppdrog Kongl.
Maj:t den 25 september samma år åt en komité att åvägabringa utredning
i berörda hänseende, dervid komitén skulle hafva att taga i öfvervägande
ej mindre i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse
af jord från kronans egendomar kunde för befordrande af det af Riksdagen
angifna syftemål ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål
kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas.
Denna komité afgaf till en början förslag till lag angående
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring samt öfverlemnade
sedermera till Kongl. Maj:t med skrifvelse den 23 november 1892 ett
betänkande, innefattande förslag dels till styckning och försäljning af
vissa jordbruksdomäner, dels till torrläggning på statens bekostnad af
vissa till odling tjenliga sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse
derå af mindre jordbrukslägenheter och dels till upplåtelse af odlingslägenheter
å lämpliga trakter inom Vesterbottens och Norrbottens län.
Sedan öfver sistberörda betänkande utlåtanden afgifvits såväl af domänstyrelsen,
som inhemtat yttranden deröfver från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län som af kammarkollegium i afseende
å de delar, hvilka berörde ämnen, som utgjorde föremål för kollegiets
embetsförvaltning, samt hushållningssällskapens under november månad
nästlidet år församlade ombud lemnats tillfälle att yttra sig öfver betänkandet
och ombudens yttranden af landtbruksstyrelsen till Kongl.
Maj:t öfverlemnats, har detta iirende jemte särskilda framställningar i
dithörande ämnen från Vesterbottens och Norrbottens läns år 1893 församlade
landsting blifvit den 9 mars innevarande år inför Kongl. Maj:t.

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

i statsrådet föredraget, dervid föredragande departementschefen till en
början yttrat, att i fråga om styckning och försäljning af vissa jordbrukslägenheter
komiterade föreslagit,

att styckning antingen i sin helhet eller delvis till bostadstomter
eller smärre jordbrukslägenheter måtte få ega rum af sådanajordbruksdomäner,
som vore belägna i närheten af stad, köping, jernvägsstation
eller större industriel inrättning och der för en befintlig eller påräknelig
arbetarebefoikning behof af egna bostäder kunde anses förefinnas;

att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter jemväl måtte tilllåtas
från jordbruksdomäner, ej mindre der sådana afsöndringar till följd
af domänens saknad af byggnader eller vissa egors mera aflägsna belägenhet
från stamhemmanet vore särskildt lämpliga, utan äfven i alla
de fall i öfrigt, der sådana afsöndringar utan egentlig skada eller
olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande kunde anses böra
ega rum;

att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar måtte uppgöras
i sammanhang med den uppskattning af jordbruksdomäner, som före
deras försäljning eller förnyade utarrendering egde ram, dervid uppskattning
särskildt af de till styckning eller afsöndring föreslagna lägenheterna
jemväl borde ske;

att,'' der det uppgjorda förslaget till styckning eller afsöndring
blifvit af domänstyrelsen godkändt och Kongl. Maj:t lemnat sitt samtycke
till försäljningen, de lägenheter, som vore bebygda med enskild
person tillhörande hus, måtte i första hand hembjudas denne till inlösen
mot det lägenheten åsätta försäljningsvärdet;

att öfriga lägenheter, äfvensom de med enskild person tillhöriga
byggnader försedda sådana, måtte, der anbud om inlösen ej antoges,
å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas, så framt icke Kongl.
Maj:t för något särskildt fall skulle bestämma, att ett till styckning i
bostadstomter afsedt område skulle mot uppskattningsvärdet till kommun
eller för parcelleringen bildadt konsortium öfverlemnas;

att för köpeskillingen ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning
i den sålda lägenheten;

att för de lägenheter, hvarå saknades byggnader, sådant anstånd
med köpeskillingens erläggande måtte medgifvas, att endast eu tiondedel
deraf betalades kontant och derefter en tiondedel under hvart och
ett af de följande nio åren, dock med vilkor, att, om lägenheten ej
före utgången af det femte året blifvit med bostad och, der så erfordrades,
med för lägenhetens skötsel nödiga byggnader i öfrigt försedd,
ogulden köpeskilling då skulle anses till betalning genast förfallen;

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

att deremot i öfriga fall nu gällande betalningstid skulle tillämpas;
att Kongl. Maj:t måtte äska Riksdagens medgifvande att under
ofvanberörda vilkor låta stycka eller göra afsöndringar från sådana
jordbruksdomäner, som dertill kunde finnas lämpliga, och derefter låta
de sålunda bildade lägenheterna försäljas; samt

att för sålunda försålda lägenheter inflytande köpeskillingar borde
användas på samma sätt som köpeskillingarne för andra försålda jordbruksdomäner;
dock att kostnaderna för ifrågakommande styckning och
afsöndring skulle med desamma i främsta rummet bestridas.

De åtgärder, som komitén sålunda föreslagit, kunde — fortsätter
departementschefen — hänföras till två kategorier, nemligen:

l:o) styckning, total eller partiel, af jordbruksdomäner, som vore
belägna i närheten af stad, köping, jernvägsstation eller större industriel
inrättning, i syfte att bereda egna bostäder för en befintlig eller påräknelig
arbetarebefolkning; och

2:o) afsöndring under full eganderätt af smärre jordbrukslägenheter
från domäner, som i öfrigt helt eller delvis skulle försäljas eller fortfarande
skulle för kronans räkning utarrenderas.

Hvad först beträffade den styckning af vissa jordbruksdomäner,
som af komitén föreslagits i syfte att i granskapet af orter, der ett
större antal arbetare egde eller kunde antagas komma att vinna sysselsättning,
åt dessa bereda egna bostäder, vare sig med eller utan jordbruk,
kunde väl, enligt departementschefens mening, på sätt ock domänstyrelsen
i sitt i ärendet afgifna utlåtande framhållit, syftemålet i detta
förslag anses i viss män främmande för den komitén förelagda uppgift,
som varit att söka utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg
tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker, men i och för sig kunde ju syftemålet att bereda befolkningen
i vissa arbetarecentra ökad sjelfständighet och trefnad icke annat än
anses godt och eftersträfvansvärdt. Då de domäner, hvilka i nu omförmälda
syfte skulle styckas i tomter eller smärre jordbrukslägenheter,
vore belägna i granskapet af större samhällen, såsom städer eller
köpingar, kunde emellei^id, enligt hvad domänstyrelsen påpekat, af de
föreslagna tomtupplåtelserna vissa olägenheter befaras uppstå. Köpare
af tomterna blefve nemligen icke underkastade städernas byggnadsordning
eller bundna af andra för städerna gällande föreskrifter, såsom
helsovårdsstadga m. m., och då tomtegarne dessutom blefve befriade
från de i allmänhet högre kommunala utskylder, som hvilade på städernas
invånare, skulle en gifven följd blifva, att vid auktionen för tom -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

ternas försäljning med de fördelaktiga betalningsvillkoren, som föreslagits,
tomterna komme att blifva mycket eftersökta och betinga höga köpeskillingsbelopp,
allt till nackdel för den närliggande staden, som endast
komme att hafva olägenhet af dessa tomtegare, hvilka i flera afseenden
kunde konkurrera med stadsborna. Föga sannolikhet funnes ock för
det antagandet, att obemedlade eller mindre bemedlade komme att blifva
egare af de i högt pris stående tomterna, men att åtskilligt löst folk
komme att inhysas i de byggnader, som å dessa tomter uppfördes, vore
å andra sidan ganska antagligt genom erfarenheten från en del förstäder,
som redan nu funnes. En annan olägenhet för den närliggande
staden kunde ock uppstå genom öfverflöd på arbetssökande med ty åtföljande
brist på arbete för stadens egna obemedlade arbetarebefolkning.

Fall hade visserligen förekommit, då domäner, som angränsat städer
eller köpingar, blifvit upplåtna för utläggande till bostadstomter,
men i dessa fall hade upplåtelserna egt rum på framställning af vederbörande
stads- eller köpingskommuner sjelfva och hade naturligtvis då
icke framkallat de olägenheter, som lätteligen skulle kunna blifva en
följd af upplåtelser, som skedde på kronans initiativ och utan något
hos staden eller köpingen deraf förspordt behof.

Annorlunda gestaltade sig deremot förhållandena, då de ifrågavarande
domänerna vore belägna icke i närheten af redan färdigbildade
större samhällen, utan å sådana orter, att de å de upplåtna områdena
uppstående bosättningarne sjelfva kunde ingå som en grundstomme i
ett under bildning varande samhälle. Detta vore förhållandet i de af
komitén förutsatta fall, att domänerna vore belägna i närheten af jernvägsstation
eller större industriel inrättning, och likaså de domänerna
angränsande fiskelägen, hamn- eller lastageplatser samt större byar. I
dylika fall kunde de med upplåtelserna afsedda fördelar vinnas, utan
att genom samma upplåtelser ofvan antydda olägenheter behöfde framkallas.
Lika med domänstyrelsen ansåge departementschefen derför att
den nu ifrågasatta domänstyckningen icke borde ega rum i andra än
nu sist omförmälda fall.

Då domänstyckningen erhölle denna begränsning, torde behof icke
komma att yppa sig af den utaf komitén ffjr tillämpning i särskilda
fall föreslagna bestämmelsen, att det till styckning i bostadstomter afsedda
område skulle mot uppskattningsvärdet till kommun eller för
parcelleringen bildadt konsortium öfverlemnas. Denna bestämmelse
borde derför utgå och en för alla fall gällande föreskrift meddelas
derom, att de lägenheter, hvari en hithörande domän blifvit styckad,
skulle å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas, der icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

lägenhet vore med enskild person tillhöriga byggnader försedd, i hvilket
fall försäljning å auktion endast ; skulle ega rum, om hembud å
lägenheten till uppskattningsvärdet af byggnadernas egare icke antoges.

Vidkommande derefter den andra kategorien af de utaf komiterade
i den förevarande afdelningen af betänkandet föreslagna åtgärder eller
afsöndring under full eganderätt af smärre jordbrukslägenheter från domäner,
som i öfrigt helt eller delvis skulle försäljas eller skulle för
kronans räkning fortfarande utarrenderas, vore, enligt hvad departementschefen
vidare anfört, denna angelägenhet, hvad beträffade sådana
domäner, hvilka enligt hittills meddelade bestämmelser kunde ifrågakomma
till försäljning, i det hufvudsakliga redan på ett tillfredsställande
sätt ordnad. Enligt skrifvelse »af den 13 maj 1891 hade nemligen Riksdagen
med bifall till derom gjord proposition medgifvit, att, der å kronoegendom,
som med tillämpning af gällande bestämmelser försäljes, finnes
lägenhet, hvilken anses kunna, utan att hufvudgårdens försäljning
till skäligt pris derigenom försvåras, från egendomen afsöndras och särskilt
för sig afyttras, på Kongl. Maj:t må ankomma att utan auktion
med full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren, under vilkor,

att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar
stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlägges en köpeskilling,
motsvarande detta värde;

att köparen skall, derest han sådant åstunda^ ega inbetala köpeskillingen
under loppet af tio år med eu tiondedel årligen, så vida han
för fullgörande häraf ställer godkänd säkerhet; samt

att upplåtelsen skall ega rum med iakttagande af de rörande jordafsöndring
i nådiga förordningen den 6 augusti 1881 meddelade föreskrifter
;

hvarjemte Riksdagen hade bemyndigat Kongl. Maj:t att meddela de
närmare bestämmelser rörande de ifrågavarande afsöndringarne, som
knnde finnas erforderliga.

Med stöd af detta bemyndigande hade Kongl. Maj:t den 22 sistlidne
december förordna!,

att de i Kongl. brefvet den 18 maj 1888 angående försäljning af
åtskilliga mindre kronoegendomar meddelade bestämmelser i fråga om
salu- och arrendevärdering å de i samma kongl. bref omförmälda egendomar
jemväl skola ega tillämpning å sådana kronoegendomar, hvilkas
försäljning jemlikt kongl. brefven den 29 maj 1874, den 6 juni 1879,
den 29 maj 1885 och den 27 juni 1887 kan ifrågakomma, beträffande
de i sistberörda kongl. bref omförmälda egendomar äfven i andra fall,
än då sådan egendom skall till försäljning utbjudas med frånskiljande

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

af skogsmark; dock att i fråga om egendom, som varder arrendeledig
den 14 mars 1895 eller den 14 mars 1896, domänstyrelsen skall ega
att, utan hinder deraf att icke salu- eller arrendevärdering föregått,
hos Kongl. Maj:t göra framställning om egendomens framtida användande;

att den landtmätare, som i anseende till förestående arrende- och
saluvärdering å kronoegendom af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förordnas att med marken jemföra befintlig karta och uppgöra beskrifning
öfver inegorna, eller, om karta ej finnes, upprätta ny sådan öfver
inegorna, skall åligga att, der å egendomen finnes med enskildt bostadshus
bebyggd lägenhet, densamma med dertill häfdad mark å kartan
noggrant utmärka och, om någon förändring i området för vinnande
af beqväma gränser, lämplig utfartsväg »eller dylikt anses nödig, sådan
förändring å kartan beteckna samt i egobeskrifningen särskildt upptaga
lägenheten med angifvande af innehafvarens namn och, om gränsreglering
föreslås, med omnämnande af den förändring, som deraf föranledes
i förutvarande arealen;

att, sedan karta och öfriga handlingar till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkommit, Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall åligga,
att desamma tillställa dem, som hafva att verkställa saluvärderingen å
egendomen, vid hvilken förrättning bör tillses, om lägenhet af ifrågavarande
slag kan,'' utan att liufvudgårdens försäljning till skäligt pris
derigenom försvåras, från egendomen afsöndras, i hvithet fall förslag
till afsöndringen skall afgifvas, hvarjemte innehafvaren af lägenheten
bör, om han kan anträffas, tillkallas samt honom förevisas de förändringar
i egoområdet, som möjligen af uppskattningsmännen anses nödiga,
och tillika meddelas underrättelse om det vid förrättningen åsätta
saluvärdet, hvarom allt anteckning bör ske i det protokoll, som enligt
gällande bestämmelser skall föras öfver förrättningen;

att, sedan protokollet med tillhörande handlingar till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande inkommit, Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall,
der Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke anser hemmanet eller del
deraf för allmänt ändamål böra bibehållas, förelägga innehafvare af
sådan lägenhet, som af förrättningsmännen föreslås till afsöndring, att,
vid lösningsrättens förlust, inom trettio dagar till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkomma med förklarande, huruvida han önskar förvärfva
eganderätt till lägenheten, samt i sådant fall tillika aflemna säkerhet
för köpeskillingens erläggande, bestående antingen af solidarisk borgen
såsom för egen skuld af minst två personer, livilkas vederhäftighet
blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller vederbörande domhafvande
bestyrkt, eller ock sådan säkerhetshandling, som, förutom

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

borgen, enligt kongl. kungörelsen den 10 november 1882 och kongl.
brefvet den 2 december 1892 tages god för arrende;

att, der inom förelagd tid hembudet antagits och behörig säkerhet
för köpeskillingens erläggande aflemnats, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
här att öfversända samtliga ärendet rörande handlingar jemte
eget yttrande till domän styrelsen, som skall underställa ärendet Kongl.
Maj:ts pröfning samtidigt med frågan om disposition af hemmanet i
öfrigt;

att, derest, såsom säkerhet för köpeanbud, som af Kongl. Maj:t
godkänts, borgen aflemnats, denna bör, på sätt nu sker i afseende å
föryttrade kronoegendomar, förnyas samtidigt med första inbetalningen
å köpeskillingen vid lägenhetens tillträdande sålunda, att borgen tecknas
å den skuldförbindelse å resterande köpeskilling, som då bör af köpare
aflemnas;

samt att domänstyrelsen derefter skall utfärda köpebref å lägenheten
med deri intagen förpligtelse för köpare ej mindre att ensam
vidkännas lagfartskostnad och andra med köpet förenade utgifter än
äfven att till stamhemmanet erlägga den årliga afgäld, som i författningsenlig
ordning kan varda bestämd.

Härvid har departementschefen erinrat, att samtliga nu meddelade
bestämmelser endast afsåge upplåtelse utan auktion af bebyygda
lägenheter till dessa lägenheters innehafvare, samt att enligt de rörande
försäljning af vissa jordbruksdomäner gällande bestämmelser Kongl.
Maj:t egde besluta om dessa domäners fördelning i lotter, bebyggda
eller obebyggda, för försäljning ä auktion, i hvilket fall likväl köpeskillingen
skulle inbetalas under loppet af sex år med eu sjettedel årligen
och ej, såsom vid ofvan omförmälda upplåtelse!'' utan auktion, under
loppet af tio år med en tiondedel årligen.

Medan de i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1891 och kongl.
brefvet den 22 december 1893 innefattade bestämmelser om särskild
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas, hufvudsakligen
afsett att förebygga, att vid den beslutade afyttringen af kronans
smärre domäner personer, som å dessa bebodde och brukade särskilda
lägenheter, komme att från sina hemvist afhysas, samt att således i en mera
sjelfständig ställning bibehålla en redan befintlig klass af lägenhetshafvare,
hade, på sätt departementschefen framhållit, komiténs förslag i
nu förevarande del den vidsträcktare syftningen att, så vidt på denna
väg kunde ske, öka antalet smärre jordbruksidkare inom landet; och
både komitén ansett sig kunna antaga, att genom den sålunda beredda
möjligheten för ett mycket stort antal obemedlade eller mindre bemedla''/».
till Jtiisd. Prat. 1884. 4 Hem!. 1 Afd. 48 HäJt. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

både familjer att vinna egna hem och sysselsättning å landsbygden icke
allenast emigrationen till utlandet, utan äfven den pågående inflyttningen
till städerna af jordbruksarbetare skulle i betydlig mån minskas.
Domänstyrelsen deremot hade i sitt i frågan afgifna utlåtande icke ansett
komiténs förevarande förslag egnadt att i någon vidsträcktare omfattning
förhjelpa särskildt obemedlade eller mindre bemedlade personer
att komma i besittning af dylika lägenheter. Enligt domänstyrelsens
mening funnes nemligen endast ett fåtal medellösa eller mindre
bemedlade jordbruksarbetare, som vore i besittning af den förmåga
och egde den kredit för erhållande af, låt vara ett mindre kapital, som
erfordrades för att ej allenast kunna inköpa och uppodla jord, utan
äfven i flertalet fall förse densamma med nödvändiga åbyggnader. Der
i något undantagsfall en jordbruksarbetare genom sina egenskaper lyckats
förvärfva ett sådant förtroende, att någon ville förlägga honom
med nödigt kapital för dylikt ändamål, komme antagligen ej heller tillfälle
att saknas att af den enskilde få inköpa odlingsbar jord, helst
som förlagsgifvaren sjelf då kunde genom för hvarje fall lärnpadt. aftal
försäkra sig mot förlust. Att tänka sig att endast derför, att af kronans
nu afsedda jord smärre lotter komme att hållas till salu, deraf
skulle vinnas storartade resultat, som kunde inverka till och med till
emigrationens minskning, syntes derför vara att gifva frågan en utsträckning,
som ej i verkligheten erhölle någon motsvarighet. Ehuru
domänstyrelsen sålunda ej ansåge något större resultat i den åsyftade
rigtningen vara att förvänta af förslagets genomförande, hade dock styrelsen
ansett detsamma, såsom befordrande svenska jordens fördelning
på flere händer, medföra afsevärda fördelar och derför funnit sig böra
i hufvudsak biträda förslaget.

Äfven om man med domänstyrelsen måste antaga, att. den ifrågasatta
lägenhetsupplåtelsen svårligen kunde förväntas komma att ega rum
i så stor omfattning, att verkningarna deraf erhölle den ingripande betydelse,
komiterade syntes hafva förestält sig, kunde det dock icke
nekas, att åtgärden skulle utgöra ett steg, och ett måhända icke så
obetydligt sådant, mot det af komiterade åsyftade mål. Enligt departementschefens
åsigt förhöll det sig nemligen icke så, att, på sätt domänstyrelsen
antagit, tillfälle utan svårighet skulle erbjuda sig för den,
som önskade förvärfva ett mindre jordområde, att från enskild jordegare
få inköpa ett sådant; fast mera hade erfarenheten ådagalagt, att
en afgjord obenägenhet rådde hos jordegarne att afstå ens de minsta
delar af sitt område. Blefve den nu föreslagna åtgärden genomförd,
komme deremot ett ganska stort antal smärre jordbrukslägenheter

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

af den omfattning, som bäst lämpade sig för sådana jordbruksarbetare,
hvilka, utom sina arbetskrafter, kunde förfoga öfver något litet kapital,
att utbjudas mot betalningsvilkor, som måste anses ganska förmånliga.
Det borde icke anses förmätet att hoppas, att mången genom det sålunda
yppade tillfället att i det egna landet vinna utkomst skulle afstå
från tanken att söka sin lycka i främmande land. I hvarje fall borde
lägenhetsföryttringen leda till en ur hvarje synpunkt önsklig ökning i
antalet smärre sjelfständiga jordbrukare inom landet. Departementschefen
tvekade derför icke att i hufvudsak förorda komiterades förevarande
förslag, och detta så mycket mindre som föryttringen, klokt
anordnad, borde kunna ega rum utan afsevärd förlust för kronan, hvilken
för hvarje lägenhet skulle betinga sig en köpeskilling, motsvarande
dess uppskattade värde. Den uppoffring, som kronan iklädde sig derigenom,
att kronan afstode från ränta å köpeskillingen under den temligen
långt utsträckta betalningstiden äfvensom i vissa fall från den
ökade köpeskilling, som skulle kunna erhållas vid täflan mellan flera
spekulanter, kunde icke anses vara större, än som betingades af det
vigtiga syftemål, som derigenom befordras.

I afseende å detaljerna i komiterades förslag anför departementschefen
härefter, att de af komitén i fråga om föryttring af smärre
jordbrukslägenheter föreslagna bestämmelser, hvilka voro desamma,
ehvad den domän, från hvilken afsöndringen egde rum, i öfrigt skulle
helt eller delvis försäljas eller fortfarande för kronans räkning utarrenderas,
skilde sig i följande afseenden från de föreskrifter, som genom
kongl. brefvet den 22 december 1893 meddelats beträffande afsöndringar
från domäner, som i öfrigt skulle enligt gällande bestämmelser försäljas.

Enligt komiténs förslag skulle med enskild person tillhöriga byggnader
försedd lägenhet, om hvars inlösen hembud blifvit till nämnda
person gjordt, men ej af honom antagits, å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas, medan deremot enligt 1893 års bestämmelser
i den sålunda förutsatta händelsen frågan om lägenhetens föryttring
skulle förfalla. Det senare förfarandet borde ur synpunkten af det med
upplåtelsen afsedda syftemålet ega ett gifvet företräde. På sätt domänstyrelsen
framhållit, hade nemligen, om egaren af å en lägenhet befintliga
hus ej begagnade sig af den honom erbjudna lösningsrätten,
detta i regel endast berott deraf, att han oj egde förmåga anskaffa löseskillingen,
vid hvilket förhållande det både blefve hårdt mot lägenhetsinnehafvaren
och ingalunda befordrande det syfte, som läge till grund
för komitéförslaget, att lägenheten ovilkorligen skulle särskilt utbjudas
till försäljning, hvarigenom innehafvare!! skulle nödgas antingen bort -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

föra husen eller öfverlåta dem till köparen af Lägenheten mot en ringa
penning. Om domänen, dit lägenheten hörde, skulle fortfarande utarrenderas,
kunde ju i de flesta fall lägenhetsinnehafvaren, utan att arrendevärdet
nedsattes, bibehållas vid nyttjanderätt till lägenheten, och
om åter domänen borde säljas, vore intet hinder, att lägenheten såldes
tillsammans med egendomen i öfrig!, i hvilket fall lägenhetsinnehafvaren
kunde ega förhoppning att fortfarande få hafva husen qvarstående
mot erläggande till nye egaren af afgäld i penningar eller dagsverken.
På dessa skäl ansåge departementschefen lika med domänstyrelsen ovilkorlig
föreskrift om utbjudande på auktion af lägenhet, hvars innehafvare
förklarat sig icke vilja inlösa densamma, icke böra meddelas.

Enligt komiténs förslag skulle vidare för köpeskillingen ej fordras
annan säkerhet än inteckning i den sålda lägenheten, medan deremot
enligt kong], brefvet den 22 december 1893 fordrades säkerhet, bestående
antingen i solidarisk borgen af minst två vederhäftiga personer
såsom för egen skuld eller säkerhetshandling af sådan beskaffenhet, som,
förutom borgen, enligt kongl. kungörelsen den 10 november 1882 och
kongl. brefvet den 2 december 1892 toges god för arrende, d. v. s.
vissa i dessa författningar till beskaffenheten närmare angifna obligationer,
depositionsbevis eller inteckningar.

Beträffande den säkerhet, som borde ställas för köpeskillingarne för
de ifrågavarande lägenheterna, hade komitén anfört, att kronan, enligt
komiténs mening, borde kunna afstå från det anspråk på borgenssäkerhet,
som kronan, utöfver rätt till inteckning för köpeskillingen,
vid försäljning af domäner i allmänhet uppstälde bland köpevilkoren.
Detta anspråk hade sitt berättigande i den omständighet, att af
köpeskillingen betalades vid köpets afslutande endast en sjettedel och
derefter en sjettedel årligen under de följande fem åren, så att kronan,
om t. ex. egendomens hufvudsakliga värde skulle ligga i växande skog,
kunde riskera, att denna nedhögges och fastigheten derigenom så försämrades,
att inteckningen ej vidare utgjorde full säkerhet för utbekommande
af köpeskillingen. Något dylikt vore emellertid ej att befara
vid försäljning af smärre lägenheter, vid hvilka någon större skogstillgång
ej kunde vara att påräkna och beträffande hvilka rätt till första
inteckning för köpeskillingen borde utgöra fullgod säkerhet för densamma.
Dertill komme, att anspråk på borgen skulle från möjlighet
att förvärfva eu egen jordlägenhet utesluta mången mindre bemedlad
eller obemedlad person, som icke kunde anskaffa borgen, men hvars
arbetskraft, förenad med flit och duglighet, likväl skulle göra honom
synnerligen egnad att förbättra och förkofra en till honom upplåten

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

jordbit till både sin egen och det allmännas nytta och gagn. Hade han
någon kredit, borde denna i första hand användas för uppförande af
byggnader å lägenheten och de öfriga utgifter, som dennas första uppbrukande
i flera fall komme att erfordra, och ej förspillas eller åtminstone
förminskas genom tvånget att anskaffa eu borgen, som för kronan
icke syntes vara behöflig.

Gent emot denna komiténs bevisföring hade domänstyrelsen förmält
sig anse säkerhet af inteckning i den sålda lägenheten icke ensam vara
till fyllest äfvensom att friheten från ställande af särskild säkerhet kunde
uppmuntra till osund spekulation. Äfven om, såsom komitén antagit,
någon större skogstillgång i allmänhet ej komme att åtfölja en lägenhet,
som såldes, och kronan således sällan skulle löpa fara att genom
skogssköfling blifva utsatt för förlust, kunde värdet af en föryttrad
lägenhet genom hvarjehanda andra åtgärder af eu oredlig köpare väsentligt
förminskas. Derjemte ville styrelsen fästa uppmärksamheten derå,
att, då köpebref å en försåld lägenhet, i likhet med hvad som vore
fallet i afseende å mindre domäner, hvilka enligt nu gällande bestämmelser
afyttrades, icke borde utfärdas förr än första afbetalningen å
köpeskillingen egt rum, en ganska lång tid, i allmänhet mellan två
och tre år, komme att förflyta från lägenhetens försäljning till dess
inteckning kunde sökas, under hvilken tid förhållanden kunde inträffa,
som, derest ej särskild säkerhet vore af köparen stöld, gjorde kronans
utsigter att utbekomma köpeskillingen högst ovissa, såsom köparens
frånfälle, hans flyttning ur riket med mera. Särskilt kunde förvecklingar
uppstå, om en köpare med eller utan skäl efter köpet tyckte
sig hafva för den inköpta lägenheten utfäst högre betalning, än denna
vore värd, och med anledning deraf undandroge sig att utfärda skuldförbindelse
å köpeskillingen. Då komitén förmenat, att anspråk pa
borgen skulle utesluta mången mindre bemedlad eller obemedlad från
möjlighet att förvärfva eu egen jordlägenhet, ville styrelsen såsom sin
åsigt uttala, att för en person, som gjort sig känd för duglighet och
arbetsamhet, stor svårighet ej borde möta att af slägtingar eller forna
arbetsgivare, hvilkas förtroende han förvärfvat, erhålla borgen, då ju
denna i allmänhet ej komme att omfatta något särdeles högt belopp
och derjemte finge anses mindre äfventyrlig än borgen i vanliga fall,
enär här den köpta lägenheten äfven stode i pant för skulden.

Lika med domänstyrelsen och på de af densamma anförda skäl
ansåge departementschefen kronans säkerhet för utbekommande af köpeskillingen
för lägenhet, som föryttrats i nu omförmäld ordning, icke
vara tillräckligt tryggad allenast genom inteckning i lägenheten och

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

hyste så mycket mindre tvekan att tillstyrka, att de genom kougl. brefvet
den 22 december 1893 meddelade bestämmelser i fråga om säkerhet
för sådan köpeskilling, hvarom'' nu vore fråga, måtte bibehållas och
utsträckas till öfriga fall, då afsöndring af lägenheter från domäner
skulle förekomma — dock med den inskränkning i fråga om obebyggda
lägenheter, hvilken nedan komme att omförmälas — som, i enlighet
med hvad domänstyrelsen jemväl anfört, den erforderliga säkerhetens
ställande icke borde i nämnvärd mån för en duglig och arbetsam person
försvåra förvärfvet af dylik lägenhet.

I fråga om anstånd med köpeskillingens erläggande företedde komitéförslaget
vissa skiljaktigheter från nu gällande bestämmelser om
föryttring af smärre delar af jordbruksdomäner, i det att förslaget i
vissa fall medgåfve längre, men i andra åter kortare anståndstid. Sålunda
skulle enligt förslaget köpeskillingen för bebyggda lägenheter alltid
erläggas inom loppet af sex år, medan deremot enligt 1893 års bref
köpeskillingen för dylik lägenhet, som hembjödes innehafvaren, icke
behöfde vara till fullo inbetald förr än efter förloppet af tio år. I
fråga om obebyggda lägenheter vore åter förhållandet motsatt, i det att
enligt förslaget köpeskillingen för sådan lägenhet skulle få sålunda
erläggas, att endast en tiondedel deraf betalades kontant och derefter
eu tiondedel under hvart och ett af de följande nio åren — dock med
vilkor, att, om lägenheten ej före utgången af det femte året blifvit
med hostad och, der så erfordrades, med för lägenhetens skötsel nödiga
byggnader i öfrigt försedd, ogulden köpeskilling då skulle anses
till betalning genast förfallen — medan åter köpeskillingen för obebyggd
lägenhet’, som enligt nu gällande bestämmelser försåldes, hvilken försäljning
ovilkorligen skulle ske å auktion, måste inbetalas under loppet
af sex år med eu sjettedel årligen.

Hvad angår den af komitén föreslagna betalningstiden vid köp
af bebyggda lägenheter, hade emellertid domänstyrelsen anmärkt, att
det för en obemedlad eller mindre bemedlad köpare måste vara önskvärdt
att få betalningstiden utsträckt så mycket som möjligt; och då
enligt Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse af den 13 maj 1891
den längre betalningstiden ansetts kunna medgifvas vid försäljning af
just sådana lägenheter, hvarom nu vore fråga, samt efter domänstyrelsens
förmenande så mycket mindre skäl vore för handen att för
köpare af bebyggda lägenheter uppställa strängare vilkor än för köpare
af obebyggda sådana, som det med all säkerhet blefve bland den förra
kategorien, som de minst bemedlade komme att finnas, ansåge sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

styrelsen böra hemställa, att betalningstiden bestämdes för alla lägenheter
till tio år.

I denna hemställan hade hushållningssällskapens år 1893 församlade
ombud instämt.

Den föreslagna bestämmelsen om gäldande af köpeskillingen för
såld obebyggd lägenhet tidigare, än vid köpslutet betingats, för den
händelse denna ej inom fem år blifvit vederbörligen bebyggd, har af
domänstyrelsen ansetts komma att afhålla mången obemedlad eller
mindre bemedlad att inlåta sig i köp af ifrågavarande slag, då det ju i
allmänhet borde vara svårt för en person i denna ställning att på förhand
veta, om han just inom den nämnda tiden kunde bereda sig
medel till den köpta lägenhetens fullständiga bebyggande. Lemnades
honom åter frihet i afseende å tiden för byggnadernas fullbordande,
kunde han så småningom och måhända utan skuldsättning, åtminstone
i någon större omfattning, uppföra de hus, han behöfde. För att bereda
kronan trygghet för köpeskillingens utbekommande, syntes den
föreslagna bestämmelsen ej vara nödig, allra helst om, såsom domänstyrelsen
föreslagit, hvarje köpare komme att ställa särskild säkerhet
för köpeskillingens gäldande. I allt fall komme det ej att blifva lätt
att afgöra, hvad med »nödiga» byggnader skulle förstås, och man kunde
med temlig visshet förutse, att ifrågavarande stadgande, om det bibehölles,
skulle mången gång gifva anledning till rättegångar mellan
kronan och köpare. Styrelsen ansåge derför stadgandet böra ur förslaget
utgå. L . u\

Hushållningssällskapens ombud hade beträffande den nu föi-eliggande
frågan ansett lägenhetsinnehafvaren endast böra förpligtas att
före utgången af femte året hafva försett sin lägenhet med bostad.

Då med de nu ifrågasatta upplåtelserna i främsta rummet afsåges
tillskapandet af en klass af smärre bofasta lägenhetsegare, ansåge departementschefen
den af komiterade, för det fall att den försålda lägenheten
vore obebyggd, såsom vilkor för åtnjutande af det tioåriga anståndet
med köpeskillingens fulla erläggande uppstälda fordran, att lägenheten
före utgången af det femte året skulle vara försedd med bostad och de för
lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga byggnader, väl egnad att befordra
syftemålet med upplåtelserna. I det öfvervägande flertalet fall komme
de upplåtna lägenheterna endast att innefatta en jemförelsevis obetydlig
areal, och det kunde derför icke gerna blifva fråga om uppförandet
af större och kostsammare byggnader, än att desamma ganska väl borde
kunna komma till utförande under loppet af fem år. Ej heller kunde
departementschefen, jemväl med afseende på dessa lägenheters enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

regeln obetydliga vidd, antaga, att pröfningen af frågan, livilka byggnader
vore att anse såsom för lägenheten nödiga, skulle blifva förenad
med synnerliga svårigheter.

På det att emellertid förvärfvet af dylika lägenheter måtte i möjligaste
mån varda för obemedlade underlättadt, ansåge departementschefen
krafvet på särskild säkerhet för köpeskillingens erläggande kunna
i fråga om obebyggda lägenheter så till vida inskränkas, att den säkerhet,
som utöfver inteckning för ogulden köpeskilling borde ställas,
allenast behöfde afse de afbetalningar, livilka erfordrades för halfva
köpeskillingens erläggande, d. v. s. de fyra tiondedelar af köpeskillingen,
som skulle erläggas närmast efter den vid tillträdet skeende kontanta
inbetalningen af en tiondedel. Då nemligen efter den första femårsperiodens
förlopp lägenheten borde vara försedd med bostad och öfriga
för lägenhetens skötsel erforderliga byggnader, borde man vara berättigad
antaga, att lägenhetens värde derigenom skulle hafva blifvit så
mycket ökadt, att inteckningen i och för sig utgjorde tillräcklig säkerhet
för återstoden af köpeskillingen.

Då enligt nu gällande bestämmelser lägenhet från egendom, som
försäljes, utan auktion upplåtes åt innehafvare, skulle upplåtelsen ske
med iakttagande af de rörande jordafsöndring i kongl. förordningen
den G augusti 1881 meddelade föreskrifter. Om åter domän å auktion
såldes i lotter, skulle hvarje sådan lott åsättas mantal och i jordeboken
upptagas under titel »utsockne eller allmänt frälse» och för betecknande
af denna dess natur påföras ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman
i orten. I komitéförslaget saknades deremot bestämmelser,
dels huru försåld lägenhet skulle taga del i stamhemmanet åliggande
skatter och onera och dels angående den jordnatur, lägenheten borde
ikläda sig.

Beträffande denna fråga hade domänstyrelsen erinrat, att jordbrukslägenhetskomitcn
med skrifvelse den 5 mars 1892 till Kongl. Maj:t iugifvit
förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
samt att, såsom inhemtades af kammarkollegii och domänstyrelsens
öfver nämnda förslag afgifna utlåtande af den 8 påföljande
november, pluraliteten bland de ledamöter i embetsverken, som deltagit
i ärendpts behandling, föreslagit, att jordafsöndring mot afgäld
icke vidare måtte tillåtas, och hade styrelsen, under åberopande af de
skäl, som dervid anförts, hemstält, att mantal måtte åsättas all jord,
som i enlighet med det till granskning nu föreliggande förslaget från
hemman styckades eller afsöndrades, livilket. förfarande för öfrig! syntes
vara det enda, som, derest ej mantalet såsom beräkningsgrund för

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

skatter och onera helt och hållet afskaffades, kunde tillämpas, när ett
hemman i dess helhet styckades.

Kammarkollegium hade i sitt den 24 november 1893 öfver komiténs
nu förevarande betänkande afgifna utlåtande framhållit, att när
mark, som för föryttring till enskild person genom någon jordstyckningsåtgärd
afskildes från kronan tillhörig domän, finge mantal sig åsatt,
sådan egendom syntes böra, i öfverensstämmelse med hvad som stadgades
i kongl. brefvet den 29 maj 1874, försäljas utan förbehåll af
någon kronotionde eller sådan grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar,
äfvensom i jordeboken upptagas under titel »utsockne
eller allmänt frälse» och för betecknande af denna sin natur få sig påförd
ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman i orten.

Sedan numera en väsentlig nedsättning i grundskatten samt motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären egt rum och beslut
fattats om fullständig afskrifning af grundskatten och lindring i nyssnämnda
besvär, motsvarande deras uppskattade värde, samt dertill
komme, att väghållningsbesväret stadgats skola utgå direkt af hvarje
jordegendom efter taxeringsvärdet och att för öfrigt så väl väghållningsbesväret
som den allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal satt jord
blifvit väsentligen inskränkt, komme den afgäld, som hädanefter skulle
åsättas jord, som från hemman för alltid afsöndrades, att, i synnerhet
der jordafsöndringen endast omfattade en mindre areal, uppgå till
ett så ytterst obetydligt belopp, att afgälden, ofta endast utgörande
några få ören, saknade all betydelse för det med densammas påförande
åsyftade ändamålet att betrygga hemmansegarens förmåga att utgöra de
å hemmanet belöpande onera. I och för sig syntes det departementschefen
derför önskvärd!, att afgäldsskyldigheten för lägenheter, som upplätes
från kronodomäner, kunde bortfalla, helst förpligtelse!! att erlägga
afgälden, huru obetydlig denna än kunde vara, måste för lägenhetsegaren
kännas ganska besvärande. Å andra sidan kunde, med afseende på de med
mantalsfördelningen förenade kostnader, svårligen såsom allmän regel uppställas,
att de nu ifrågavarande lägenheterna skulle åsättas mantal, ehuru
detta måste ske, då eu hel domän styckades i lotter, och stundom äfven
eljest, då de upplåtna lägenheterna vore af större betydenhet, lämpligen
kunde ega rum. Vid nu antydda förhållanden läge naturligtvis
den tanken nära till hands att låta de förevarande upplåtelserna enligt
regeln ega rum under formen af jordafsöndring, ehuru utan åsättande
af den i gällande författning rörande jordafsöndring stadgade afgäld.
Det kunde dock svårligen anses rigtigt att sålunda, utan ändring af de
i ämnet gällande författningar, tillskapa en för dessa författningar okänd
Bih. till Jlihsd. Vrot. 1884. 4 Sami. 1 A/d. 48 Ilä/t. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

form af jordstyckning, och särskilt borde det under nuvarande förhållanden,
då lagstiftningen i detta ämne i sin helhet vore under omarbetning,
icke vara lämpligt eller behöflig! att på detta sätt gå en
blifvande lagstiftningsåtgärd i förväg. På sätt förut blifvit nämndt
hade nemligen jordbrukslägenhetskomitén den 5 mars 1892 afgifvit
förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
och, efter det länsstyrelserna, kammarkollegium och domänstyrelsen,
landtmäteristyrelsen och högsta domstolen öfver detta förslag afgifvit
yttranden, vore samma förslag numera på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Intill dess lagstiftningen undergått ändring, borde derför
lägenhetsupplåtelse af det slag, hvarom här vore fråga, ega rum under
den af de för jordstyckning nu stadgade former, som med afseende på
de i hvarje särskildt fall för handen varande förhållanden funnes ändamålsenligast,
hvaremot den nya lagstiftning, som i ämnet kunde komma
till stånd, naturligtvis borde komma till tillämpning äfven beträffande
hithörande upplåtelser. Departementschefen ansåge derför Riksdagens
medgifvande höra inhemtas dertill, att upplåtelserna måtte ega rum
enligt den i gällande eller blifvande lagstiftning stadgade ordning för
jord styckning, som af Kongl. Maj:t i hvarje fall pröfvades lämpligast;
och borde mark, som vid sådan upplåtelse finge mantal sig åsatt, på
sätt kammarkollegium hemstält, i jordeboken upptagas under titel »utsockne
eller allmänt frälse».

I fråga om komiterades förslag, att kostnaderna för ifrågakommande
styckning och afsöndring skulle med de köpeskillingar, som för
försålda lägenheter infiöte, i främsta rummet bestridas, hade domänstyrelsen
erinrat, att flera af de förrättningar, som för nyssnämnda
åtgärder erfordrades, såsom upprättande af karta, saluvärdering och
auktioner, i allmänhet komme att företagas i samband med likartade
förrättningar å hufvudgården, för hvilka kostnaderna skulle gäldas från
befintliga anslag eller, hvad kartor anginge, efter särskild framställning
lios Kongl. Maj:t, samt att det skulle blifva med ganska mycket besvär
förenadt att utröna hvad af kostnaderna belöpte på den ena eller andra
delen af hemmanet; och då styrelsen ej kunde finna något skäl, hvarför
utgifter, som föranleddes deraf att en lägenhet efter afsöndring
eller styckning såldes från en domän, skulle bestridas på annat sätt,
än som tillämpades vid domänens försäljning i öfrigt, ansåge sig
styrelsen böra afstyrka komiterades förslag i denna del. Härutinnan
instämde departementschefen med domänstyrelsen.

Gifvet vore, att hvarje lägenhetsupplåtelse borde föregås af en på
föregående utredning grundad noggrann pröfning, huruvida upplåtelsen

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

kunde ega rum utan menlig inverkan för stamhemmanet, vare sig detta
skulle försäljas eller i kronans ego qvarblifva. Såsom vilkor för sådan
upplåtelse, som egde rum enligt Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1891
och kongl. brefvet den 22 december 1893, vore förutsatt, att upplå’telsen
kunde ega rum, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt pris derigenom
försvårades. Enligt komiténs mera omfattande förslag skulle
afsöndringar kunna tillåtas, ej mindre der domänens saknad af byggnader
eller vissa egors mera aflägsna belägenhet från stamhemmanet
gjorde sådant särskildt lämpligt, utan äfven i alla de fäll i öfrigt, der
sådana afsöndringar utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets
skötsel och brukande kunde anses böra ega rum. Då de allmänna
förutsättningar, under hvilka sålunda enligt komiténs förslag
lägenhetsupplåtelse skulle få ega rum, omfattade äfven den för upplåtelser
enligt kongl. brefvet den 22 december 1893 stadgade, och sistnämnda
kategori af upplåtelser äfven i öfrigt inginge såsom eu del af
den vidsträcktare åtgärd i sådant syfte, som af komitén föreslagits,
borde, i händelse detta förslag i hufvudsak vunne bifall, de genom
nyssberörda kongl. bref meddelade föreskrifter sammanföras med de
nya och allmänna bestämmelser, som rörande lägenhetsupplåtelser från
kronans domäner kunde varda meddelade.

De närmare bestämmelser rörande lägenhetsupplåtelser enligt Riksdagens
skrifvelse den 13 maj 1891, som Kong!. Maj:t, med stöd af
Riksdagens bemyndigande i samma skrifvelse, genom kongl. brefvet
den 22 december 1893 meddelat, borde i allt väsentligt vara tillämpliga
äfven å de'' ytterligare upplåtelser, som enligt det nu förevarande
förslaget skulle förekomma. Då emellertid de bestämmelser, som utöfver
de allmänna grunderna för upplåtelserna erfordrades i fråga om sättet för
dessa upplåtelsers verkställande, borde kunna underkastas möjligen behöflig^
ändringar utan den omgång, som vore förenad med åvägabringandet
af ett Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i ämnet, borde Kongl.
Maj:t, på sätt i fråga om de förut medgifna upplåtelserna egt rum,
äska Riksdagens medgifvande för Kongl. Magt att meddela dylika närmare
bestämmelser.

Med anledning deraf att komitén i motiveringen för sitt förslag
i nu förevarande del anfört, att komitén icke infordrat upplysningar
från de två nordligaste länen, inom hvilka kronan icke egde synnerligen
många jordbruksdomäner och hvilkas från södra och mellersta
Sveriges vidt skilda naturförhållanden för öfrigt ansåges böra föranleda
ett helt annat trllvägagående för vinnande af det med komiténs uppdrag
afsedda syftemål, hade Vesterbottens och Norrbottens liins lands -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

ting framhållit önskvärdheten af att de föreslagna bestämmelserna
måtte vinna tillämpning äfven inom dessa båda län. Då, äfven om
förhållandena inom Vesterbottens och Norrbottens län skulle föranleda
dertill, att tillfällena att bereda obemedlade egna jordbruk hufvudsakligen
Unge sökas på andra vägar än den nu ifrågavarande, något giltigt
skäl icke syntes förefinnas, hvarför icke äfven denna utväg, der omständigheterna
sådant medgåfve, borde tillåtas, ansåge departementschefen
sig icke böra ifrågasätta, att i förevarande hänseende något undantag
gjordes för de båda nordligaste länen.

Departementschefen, som icke ansett komiténs förslag om torrläggning
på statens bekostnad af vissa till odling tjenliga sankmarker
för att vinna tillfälle till upplåtelse derå af mindre jordbrukslägenheter
föranleda någon särskild framställning till Riksdagen, har beträffande
frågan om upplåtelse af odlingslög enheter å lämpliga trakter inom Vesterbottens
och Norrbottens län meddelat, hurusom komitén hemstält:

att i Norr- och Vesterbottens län upplåtelse af enstaka lägenheter
inom kronans område icke måtte tillåtas utöfver hvad som redan stadgats
om anläggande af skogstorp i Norrbottens län eller der sådan
upplåtelse ofvan odlingsgränsen icke påkallades af hänsyn till åtgärder
för samfärdselns främjande;

att tillstånd till nybyggesanläggningar enligt hittills gällande författningar
å öfverloppsmarkerna inom Norrbottens län tills vidare och
intill dess sig visat, huruvida det sätt för kolonisation, som komitén
föresloge, komme att visa sig lämpligt och ändamålsenligt, icke heller
måtte beviljas;

att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter deremot måtte beredas
å sådana inom kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra
kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens
län belägna områden, der i närheten af befintliga eller beslutade kommunikationsleder
ett flertal invid hvarandra liggande lägenheter ansåges
med fördel kunna till enskilda upplåtas;

att i främsta rummet härtill borde användas sådana sankmarker,
som efter torrläggning väl lämpade sig för odling af gräs eller säd;

att förslag om upplåtelse af mark för sådant ändamål måtte kimna
väckas såväl af domänstyrelsen och Kong]. Maj:ts befallningshafvande
som af vederbörande kommunalnämnder, hvilka senare skulle till befallningshafvanden
sitt förslag ingifva;

att, der ej domänstyrelsen sjelf väckt förslaget, detsamma skulle
till nämnda styrelse ingifvas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

att, om domänstyrelsen ur synpunkten af statens skogsvård förklarade
hinder möta för upplåtelsen, frågan derom måtte förfalla, derest
ej med hänsyn till upplåtelsens större betydelse för ortens kolonisation
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sig böra hänvisa saken till
Kongl. Maj:ts pröfning, dervid anmälan härom borde vara åtföljd af
utlåtande från nedan omförmälda nämnd;

att, der domänstyrelsen sjelf väckt förslag om upplåtelse eller
utaf denna styrelse eller af Kongl. Maj:t blefve förklarad!, att hinder
för den ifrågasatta upplåtelsen ej mötte, förslaget derom borde, derest
detsamma tillstyrktes af nämnden, åtföljdt af erforderlig utredning underställas
Kongl. Maj ds pröfning;

att för hvart och ett af ifrågavarande båda län måtte tillsättas
en särskild nämnd, bestående af landshöfdingen eller, vid hans förfall
eller i hans frånvaro, af landskamereraren såsom ordförande, jemte
landtbruksingeniör samt en af landstinget och en af hushållningssällskapet
för länet i dess helhet eller för del deraf vald person, såsom
ledamöter, med för sistnämnda ledamöter utsedde suppleanter;

att denna nämnd skulle dels afgifva utlåtande i sådan Kongl. Majd
understäld fråga om upplåtelse af lägenheter, der domänstyrelsen ur
skogsvårdens synpunkt ansett upplåtelse icke böra ega rum, dels ock
med anledning af väckt förslag om dylik upplåtelse, framstäldt af
domänstyrelsen eller mot hvilket denna styrelse ej käft något att erinra
eller med afseende hvarå Kongl. Majd efter hemställan enligt
föregående mom. förklarat hinder icke möta för upplåtelsen, åvägabringa
utredning och afgifva utlåtande, ej mindre om den föreslagna
markens lämplighet för ändamålet i fråga och om den sannolika kostnaden
för densammas beredande till odling, vare sig genom torrläggning,
derest sådan erfordrades, eller på annat sätt, än äfven om andra
förhållanden, som på frågans bedömande kunde inverka;

att i de fall, der Kongl. Majd funne skäl medgifva upplåtelse af
mark för anläggande af jordbrukslägenheter, kostnaden för möjligen
erforderlig torrläggning af marken, så vidt den afsåge hufvudaflopp
och större kanaler, men ej egentlig dikning, skulle, liksom kostnaden
för nämndens resor, för biträde åt densamma och för de utredningar,
som af nämnden uppgjordes, af statsmedel bestridas;

att dylik torrläggning borde ske genom dess upplåtande på entreprenad
mot stäld säkerhet och arbetets behöriga verkställande af nämnden
eller någon dess ledamot öfvervakas;

att sedan marken kommit i sådant skick, att den kunde till enskilde
för odling och bebyggande upplåtas, nämnden borde fördela

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

densamma i lämpliga lotter, innehållande för en hvar högst 15 har till
odling af gräs eller säd lämplig mark, samt dessa lotter till enskilda
personer upplåta;

att till hvarje sådan lott dessutom skulle läggas ett område af
högst 35 har kronan tillhörig utmark, så nära lotten belägen, som lämpligen
läte sig göra, och afsedd för lägenhetsinnehafvarens husbehof af
virke och vedbrand samt till mulbete, i hvilket område således ej skulle
inräknas kala berg och öppna vatten;

att deremot ingen annan rätt till bete eller skogs fångst å kronans
mark skulle lägenhetsinnehafvaren tillkomma än att han för första uppsättningen
af för lägenheten erforderliga byggnader egde att å kronans
skog erhålla utsyning af behöflig^ och lämpligt virke;

att lägenhetsinnehafvaren derjemte af statsmedel skulle erhålla ett
belopp af 300 till 500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande
och uppodling, enligt nämndens med afseende å de olika lägenheternas
storlek och belägenhet, derom meddelade bestämmelser;

att detta penningeunderstöd skulle få lyftas antingen genast vid
lägenhetens tillträdande mot stäld, af nämnden godkänd säkerhet för
beloppets återgäldande, derest inneliafvaren ej inom viss tid från tillträdet
på nöjaktigt sätt fullgjort honom förelagd odlings- och byggnadsskyldighet,
eller ock, när sådan byggnads- och odlingsskyldighet
blifvit enligt nämndens vitsord fullgjord;

att - lägenheterna skulle upplåtas tills vidare endast med nyttjanderätt,
utan någon afgift och med rätt för innehafvaren att under 15 år
vara fri från skatt till kronan för lägenheten och från andra allmänna
utlagor och onera, men med vilkor att denna besittningsrätt utan ersättning
för någon byggnad eller odling skulle vara förverkad, derest
innehafvaren ej inom förelagd tid och på föreskrifvet sätt fullgjort
ofvan berörda byggnads- och odlingsskyldighet eller han under frihetsåren
befunnes på mera anmärkningsvärdt sätt vanvårda byggnaderna
eller försumma lägenhetens skötsel;

att anmälan om dylik vanvård eller försummelse borde, der anledning
dertill förefunnes, af nämnden göras hos Kongl.’Maj:ts befallningshafvande,
som skulle ega att efter vederbörandes hörande deröfver meddela
beslut samt att, om någon lägenhetsinnehafvare blefve på dylik
grund från sin lägenhet genom laga kraftvunnet beslut skild, nämnden
skulle ega att lägenheten till annan person upplåta på de vilkor nämnden
funne skäl föreskrifva;

att, sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, om innehafvaren
sådant påyrkade, lägenheten borde efter de grunder, som gälla

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

för skattläggning inom Lappmarken, åsättas visst hemmantal och, derest
stadgad byggnads- och odlingsskyldighet då befunnes vara fullgjord
och vidmagthållen, till skatte med full eganderätt för innehafvaren omföras,
dock endast med den rätt till skogen, som i kongl. förordningen
den 29 juni 1866 medgåfves;

att nämnden vid val af de personer, som kunde till erhållande af
lägenheter sig anmäla, borde dertill antaga svenska medborgare och
i främsta rummet sådana, som, i öfrigt lämplige, varit vid torrläggningsarbetet
sysselsatta och dervid visat flit, ordentlighet och sparsamhet; att

sådana företag, som komitén nu ifrågasatt, åtminstone till en
början och till dess erfarenheten visat, om ock i hvad mån ett dylikt
förfaringssätt kunde visa sig ändamålsenligt och kostnaderna derför
kunnat närmare utrönas, icke måtte ega rum i alltför stor utsträckning;
utan inskränkas till några för ändamålet särskildt lämpade trakter;

att emellertid början med torrläggningsföretagen borde göras, så
snart den i Norrland för jernvägsanläggningar nu använda arbetsstyrka
komme att i någon större mån minskas, så att dessa vid traktens klimat
och förhållanden vanda arbetare måtte kunna först för torrläggningsarbetena
och sedan för kolonisationen vara att påräkna;

att sådana förändringar i reglementena för de allmänningar, som funnes
inom åtskilliga socknar i Norrbottens län, måtte vidtagas, att de anslag
för kommunala behof, som af allmänningarnes afkastning utginge, utan
särskildt tillskott måtte tillgodokomma icke blott såsom hittills de icke
jordegande medlemmarne i kommunen, utan äfven de jordegare, hvilka
icke hade del i allmänningarne; samt

att, derest Kongl. Maj:t skulle gilla hvad komitén sålunda föreslagit,
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om rätt
för Kongl. Maj:t att på ifrågasatt sätt göra upplåtelse till enskilda af
kronans mark i de båda nordligaste länen samt om ett årligt anslag för
ändamålet, hvilket anslag åtminstone till en början syntes kunna begränsas
till 100,000 kronor.

Ehuru, enligt hvad komitén inhemtat, tillfälle till upplåtelse af lägenheter
af önskadt omfång och läge på många ställen jemväl å fast mark
förefunnes, både komitén likväl uttryckligen förklarat, att de områden,
som komitén tänkt sig i främsta rummet böra för den ifrågasatta kolonisationen
afses, utgjordes af de stora sammanhängande myrtrakter, som
i betydlig utsträckning och med lämpliga lägen förekomme, särskildt
utmed jernvägslinierna, och hvilka efter skedd torrläggning skulle visa
sig särdeles passande för odling af gräs och säd. Då departements -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

chefen i rlet följande komme att yttra sig angående komiténs kolonisa*
tionspian, hide han således hufvudsaklig vigt vid den föreslagna odlingen
af myrtrakterna. Antoges en kolonisationsplan, som i det väsentliga
vore grundad på dessa trakters uppodling, kunde tillämpningen af denna
plan äfven utsträckas till sådan fastmark, hvars läge gjorde den skickad
att indragas under koloniseringen. Befunnes deremot, att. myrtrakterna
af den ena eller andra orsaken icke kunde utgöra grundstommen för
ett i större skala anlagdt kolonisationssystem, syntes öfriga odlingslägenheter
icke i och för sig erbjuda tillräckligt material för ett dylikt
system, utan borde frågan om lämpligheten al och vilkoren för sådana
lägenheters upplåtande komma under bedömande efter andra grunder
än de för ett mera omfattande kolonisationssystem tillämpliga.

Man kunde hysa olika meningar, huruvida, sedan en trakt i ett af
de båda nordligaste länen blifvit koloniserad efter komiténs plan och
å trakten sålunda uppstått en bosättning af ett större eller mindre
antal sjelfegande smärre jordegare, denna bosättning skulle erbjuda de
ekonomiska betingelserna för framtida fortbestånd eller om den sålunda
tillskapade jordegarebefolkningen skulle duka under i kampen för tillvaron
samt, efter att hafva nödgats till de stora bolag, som drefve sin
rörelse rundt omkring dem, eller till andra spekulanter afstå eganderätten
till sina af staten upplåtna lägenheter, nedsjunka till en osjelfständig
torparebefolkning eller en befolkning, lefvande under ännu
sämre vilkor än denna. Denna fråga syntes departementschefen likväl
icke vara den första, som borde uppställas till besvarande, innan staten
inläte sig på ett företag af den vidtutseende beskaffenhet som den föreslagna
koloniseringen på statens bekostnad af vidsträckta ödebygder i
de nordligaste delarne af vårt land. Före denna komme i ordningen
en annan fråga, den nemligen, huruvida förhållandet mellan de för bosättningarnes
åvägabringande erforderliga kostnader och det resultat,
som med dessa stode att uppnå, kunde förväntas blifva sådant, att staten
under några förhållanden kunde anse med sitt intresse förenligt att
för ändamålet åtaga sig dessa kostnader. Man skulle t. ex. kunna
tänka sig, att kostnaderna för myrtrakternas befriande från vatten blefve
så dryga, att äfven det största civilisatoriska intresse å statens sida icke
kunde berättiga till ett sådant användande af statens tillgångar, att densamma
skulle icke allenast till kolonisten utan allt vederlag bortgifva
den med stora kostnader torrlagda marken, utan derutöfver, likaledes
utan vederlag, till honom under eganderätt upplåta en ej obetydlig areal
utmark samt bereda honom dels utsyning å kronans skog af behöflig^
virke för första uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader

Statsutskottets XJtlåtande N:o 68.

och dels ett kontant anslag af statsmedel till belopp af 300—500 kronor.
Med denna erinran hade departementschefen ingalunda velat angifva
såsom sin åsigt, att icke en väsentligen på de af komitén föreslagna
grunder byggd kolonisation af de ifrågavarande nordliga trakterna
till äfventyrs kunde ega utsigter till framgång. Departementschefen hade
endast velat betona den hufvudsakliga och för den väckta kolonisationsfrågans
lösning afgörande betydelsen af en tillförlitlig, på ort och
ställe utförd utredning af frågan om kostnaderna för den torrläggning
af vattensjuk mark, som utgjorde förutsättningen för kolonisationsplanens
möjlighet. En sådan utredning innefattades emellertid icke uti det föreliggande
komitébetänkandet och hade ej heller ingått i komiténs uppdrag,
.likasom medel icke för en sådan utredning stått till komiténs
disposition.

Med afseende derå, att i de sista årens generalförslag öfver användandet
af reservationsanslaget för skogsväsendet anvisats medel för
torrläggning af myrtrakter i Norrbottens län i och för deras beredande
för skogsbörd, både departementschefen, som förestält sig, att af de för
ifrågavarande ändamål upprättade kostnadsförslag någon ledning kunde
vinnas för bedömande af den föreliggande frågan, låtit anmoda öfverjägmästaren
i Norrbottens distrikt att meddela upplysningar i ämnet.
Bemälde öfverjägmästare hade med anledning häraf meddelat, att, enligt
ett på grund af domänstyrelsens förordnande den 20 juni 1892
upprättadt förslag för utdikning af myrar i Råne elfdal i Gellivara
socken, den beräknade kostnaden för sjelfva afloppsdikningen eller den
nödtorftiga torrläggningen för skogsbörd utgjorde 19 kronor 77 öre för
hektar. I enlighet med det utfärdade förordnandet hade likväl undersökningen
endast omfattat »de större eller mindre delar af der förekommande
vattendränkta marker, hvilka genom beredande af erforderligt
aflopp för vattnet kunde bringas i ett för skogsbörd tjenligt skick»,
således grundare, magrare myrar med sten- eller grusbotten eller vattendränkt
half-skogsmark med marig eller trögväxt skog. Dessa myrar
med ett djup af 1 å 1,5 meter kunde i allmänhet icke, äfven om
bi- eller laggdiken upptoges, lämpa sig för gräsodling. Vid den ifrågavarande
förrättningen både emellertid äfven påträffats myrar, tjenliga
för gräsodling, men dessa hade varit af ett helt annat djup, 2,5 å 5
meter, och ansåges ej tillhöra området för den anbefalla undersökningen.
Enligt öfver jägmästaren meddelade upplysningar skulle afloppsdikena
å dylika myrar blifva vida dyrare, 30—G0 kronor per hektar,
allt efter djup, lutning, konfiguration och stenfrihet; dock hade till
Bth. till Itiksd. Prat. 1894. 4 Samt. 1 Afd, 48 Il&ft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

öfverjägmästarens kännedom äfven kommit ett mera gynsamt fall, i
hvilket för en myr om 3,000 hektar sjelfva afloppsdikningen beräknats
kosta 80,000 kronor eller således 26,67 kronor per hektar. Indikningen
blefve dock ännu kostsammare än hufvuddikningen, eldigt regeln 2 å
3 gånger, och med beredandet af myrjorden till fullt gräsbärande stånd
ökades denna summa ej obetydligt. I allmänhet ansåges vid odlingsföretag
inom Norrbottens län 1 hektar färdig gräsbärande myr kosta
minst 150 kronor, men i medeltal 200 å 250 kronor; och hade ända
till 400 kronor uppgifvits för vissa större odlingar till lindor, utförda
vid Bodträskfors.

Exempelvis har departementschefen vidare nämnt, att enligt upprättadt
förslag till torrläggning af 74,35 hektar moss- och myrmarker
belägna å kronoparken n:o 32 Bjurbäcksladdet i Norra Lycksele revir,
hvilka marker ansetts efter torrläggningen kunna till större delen uppbrytas
till åker, torrläggningen, allt efter densammas större eller mindre
fullständighet, alternativt beräknats kosta 43,2» kronor eller 35,04
per hektar.

Till jemförelse härmed har departementschefen omförmäla att enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens berättelse för år 1892 kostnaden
för utdikningar, som bekostats af fonden för understödjande medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet af torrläggning utaf sådana
vattensjuka marker, som sprida frostskador öfver omgifvande nejd, och
hvilka företag till allra väsentligaste delen afsett, myrtrakter i Norrland,
i medeltal uppgått till 59,27 kronor per hektar.

Af de sålunda meddelade, synnerligen vexlande uppgifterna kunde
icke någon bestämd slutsats dragas angående den ekonomiska utförbarheten
af de ifrågasatta myrodlingarne. Det kunde sägas, att, i den
män dessa odlingar komme att omfatta större, sammanhängande områden,
hvilket skulle blifva fallet, om komiténs plan bragtes till utförande,
kostnaderna borde kunna icke obetydligt nedbringas. Att dessa kostnader
i vissa af de ofvan uppgifna fallen beräknats till belopp, som
syntes anmärkningsvärd t höga, hade äfven berott derpå, att arbetslönerna
i de ifrågavarande trakterna i allmänhet varit ovanligt höga. I
hvarje fall syntes de anförda omständigheterna med nödvändighet påkalla
eu undersökning på ort och ställe af hithörande förhållanden,
innan den ena eller andra planen för ett omfattande kolonisatioussystem
antoges.

Hvad anginge det mål, som genom koloniseringen skulle vinnas,
kunde, för så vidt som vidsträckta ödebygders eröfrande åt kulturen och
en lös befolknings förvandlande till bofasta arbetare eller jordbrukare

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

måste i hög grad ligga samhället om hjertat, betydelsen af detta mål
icke skattas för högt. Stor varsamhet fordrades emellertid vid koloniseringens
utförande, på det att icke de med densamma eftersträfvade
fördelarne måtte förfelas och till äfventyrs förbytas i sin motsats. Äfven
om en lokal undersökning skulle ådagalägga, att den staten vid koloniseringsarbetet
tillkommande uppgift skulle utan det allmännas oskäliga
betungande kunna genomföras, återstode derför såsom oeftergifligen
nödig en noggrann undersökning af de ekonomiska möjligheterna för
de anlagda bosättningarnes framtida fortbestånd. Det kunde förväntas,
ätt, då staten erbjöde sig att till kolonisten utan godtgörelse med
eganderätt upplåta jord samt bereda honom andra förmåner, det i och
för sig lockande i detta anbud, förhöjdt af den moraliska garanti,
staten genom anbudets framställande måste synas ikläda sig för möjligheten
af en framgångsrik verksamhet för kolonisten, ett icke ringa
antal sådana från olika delar af landet skulle lystra till statens anbud.
Framstäldes detta utan att förutsättningarne för kolonisationens framgång
blifvit noggrant pröfvade, ådroge sig staten ett drygt ansvar,
derest det i en närmare eller fjermare framtid skulle visa sig, att på
grund af felaktiga beräkningar kolonisterna till olycka för sig sjelfva
och för orten allmänneligen komme'' att duka under i kampen för tillvaron.

Komiterade hade framhållit, hurusom kolonisterna för förvärfvande
af sitt uppehälle blefve hänvisade ej blott till den ofta knappa och
otillräckliga bergning, som af jordbruk och boskapsskötsel i en karg
natur kunde hemtas, utan äfven till den arbetsförtjenst, hvartill vid
större samfärdselleder tillfällen öppnade sig, i hvilket afseende komiterade
särskildt omnämnt malmbrytning och förädlingsindustri, flotte ingsarbeten,
flottledsbyggnader och deras underhåll, strömrensningar, skogsafverkning,
mossutdikningar och andra odlingsarbeten, såväl för kronans
som för enskilda personers räkning.

Vid valet af de områden, som skulle upplåtas för kolonisation,
borde derföre noggrann hänsyn tagas ej mindre till jordmånens beskaffenhet
än äfven till möjligheten för kolonisten att vinna arbetsförtjenst
vid närbelägna industriella etablissement eller större bebyggda platser i
orten. Hvad jordmånen beträffade, kunde väl, derest icke tillbörlig hänsyn
toges till det nordliga klimatet, dennas beskaffenhet stundom förleda
till förhoppningar, Indika icke läte realisera sig, men å andra sidan
vore det ett kändt och vid vetenskapliga undersökningar konstateradt
faktum, att i Norrbotten gräsväxten å naturliga ängar, stränder, uttappade
sjöar och myrar o. s. v. vore synnerligen rik och att, ehuru

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

växtligheten derstädes till stor del bestode af sådana växtarter, som i
södra delen af landet spelade en mycket underordnad roll och ofta nog
ansåges nästan värdelösa, den mjölk, som i Norrbotten erhölles efter
utfodring med dylikt hö, i fetthalt icke lemnade något öfrigt att önska
och gåfve ett förträffligt smör. I detta afseende hänvisar departementschefen
till de utredningar, som finnas innefattade i ett af särskilda, af
Norrbottens läns landsting och hushållningssällskap utsedda komiterade
år 1892 afgifvet utlåtande rörande inrättande af en kemisk-växtbiologisk
anstalt inom Norrbottens län. Utsigt att å myrmarkerna kunna idka
en lönande boskapsskötsel saknades sålunda ingalunda.

Erkännande det synnerligen behjertansvärda syftet i komiterades
kolonisationsplan och till fullo inseende de för en under nuvarande förhållanden
i många afseenden vanlottad del af riket betydelsefulla framtidsmöjligheter,
som i denna plan innefattades, ville departementschefen
emellertid på de grunder, nu anförts, icke förorda, att beslut fattades
om detsammas utförande, vare sig med eller utan modifikationer, utan
att detta beslut blifvit föregånget af en på ort och ställe företagen
grundlig utredning af de ekonomiska betingelserna för kolonisationen.
Af hvad departementschefen anfört följde äfven, att han icke kunde
annat än på det lifligaste förorda, att en sådan utredning måtte komma
till stånd. Den ändamålsenligaste formen för utredningen syntes vara
den, att för ett eller flera, till belägenheten noga angifna, för kolonisationen
lämpliga ansedda områden genom sakkunniga personer upprättades
ej mindre fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda afdiknings- och
odlingsplaner, än äfven förslag till områdenas fördelning i lägenheter
af lämpligt omfång och dessas förseende med anslag af kronan tillhörig
utmark till erforderlig areal, hvarjemte beträffande de ifrågavarande
områdena äfven borde upprättas utförlig beskrifning, innefattande
bland annat utredning om möjligheterna att å samma områden
med framgång idka jordbruk eller boskapsskötsel äfvensom om tillfällena
för lägenhetsinnehafvarne att i orten erhålla arbetsförtjenst. Sedan
dylika planer för ett eller flera områden blifvit upprättade, för hvilket
ändamål det icke blefve nödigt att anlita den af komitén för utförande
af dess kolonisationssystem föreslagna vidlyftigare apparat, borde planerna
föreläggas Riksdagen och, för den händelse den verkstälda utredningen
komme att ådagalägga, att kolonisationen kunde till allmän
och enskild båtnad bringas'' till utförande, i sammanhang dermed till
Riksdagens pröfning framläggas förslag till vissa grunder för kolonisationens
bedrifvande. Riksdagen blefve då i tillfälle att med full kännedom
om alla på frågan inverkande omständigheter fatta sitt beslut i

Statsutskottets Utlåtande N-o 68.

ämnet. Att kolonisations frågans behandling i den nu föreslagna ordningen
skulle allt för mycket fördröja den vigtiga frågans lösning,
syntes så mycket mindre vara att befara, som vid det redan anmärkta
förhållandet, att de blifvande kolonisterna för sin utkomst till väsentlig
del blefve hänvisade till arbetsförtjenst vid hvarjehanda arbetsföretag i
orten, kolonisationen först i den mån de förbättrade kommunikationerna
i de ifrågavarande landsdelarne hunne gifva upphof åt en ökad
företagsamhet derstädes kunde förväntas komma att taga större utsträckning.

I ärendets nuvarande skick och innan utredning i det antydda syftet
förelåge, saknade departementschefen anledning att ingå på de närmare
detaljerna af frågan, under hvilka vilkor upplåtelse af de för kolonisterna
afsedda lägenheter borde ega rum. Departementschefen ville endast såsom
sin åsigt i största korthet angifva, att, i hufvudsaklig enlighet med
hvad komitén föreslagit, upplåtelse borde ske på eu gång af ett flertal,
intill hvarandra gränsande lägenheter i närheten af större bebyggda platser,
industriela etablissement, vattendrag eller andra kommunikationsleder;
att till hvarje lott borde läggas ett mindre område kronan tillhörig utmark,
afsedt för lägenhetshafvarens husbehoDaf virke och vedbrand samt
till mulbete; att lägenhetshafvaren borde för första uppsättningen af för
lägenheten erforderliga byggnader eg a att å kronans skog erhålla utsyning
af behöfligt virke; samt att, i enlighet med hvad kammarkollegium
hemstält, till undvikande af de med mantalssättning förenade kostnader,
områdena i jordeboken borde införas såsom lägenheter utan
mantal. Deremot funne departementschefen sig icke kunna biträda
komiténs förslag, att lägenhetsinnehafvaren skulle af statsmedel tilldelas
ett belopp af 300 å 500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande
och uppodling. Visserligen hade, på sätt komitén erinrat, jemlik^ kongl.
brefvet den 29 maj 1891 angående upplåtelse af s. k. skogstorp på
kronoparker i Norrbottens län, en byggnadshjelp till belopp af 500 kronor
under vissa vilkor tillförsäkrats innehafvarne af dylika torplägenheter,
men härvid vore att märka, dels att staten icke för anläggning
af skogstorpen åsamkades de dryga kostnader för markens afdikning,
som vid de nu ifrågavarande upplåtelserna skulle af staten gäldas, dels
ock att innehafvarne af skogstorpen vore pligtige att efter viss tid såsom
afgäld för torpen å kronoparken årligen utgöra vissa dagsverken,
hvilken skyldighet icke skulle ega någon motsvarighet hvad kolonisterna
å de till upplåtelse ifrågasatta myrtrakterna beträffar. Skulle staten,
utöfver öfriga kolonisterna beviljade förmåner, äfven åtaga sig den föreslagna
kontanta utbetalningen till eu hvar af dem, syntes det icke kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

lida något tvifvel, att vilkoren för koloniseringen blefve alltför betungande
för det allmänna.

Hvad beträffade den vigtiga frågan, huruvida, på sätt komitén föreslagit,
lägenheterna borde upplåtas under sådan form, att eganderätt
skulle efter viss tid och under vissa vilkor kunna utan köpeskilling åt
innehafvaren förvärfvas, eller huruvida upplåtelsen allenast borde innebära
på ett eller annat sätt tryggad besittningsrätt, ville departementschefen
för närvarande endast uttala den mening, att det syntes böra
komma under noggrant öfvervägande, huruvida icke det med upplåtelserna
afsedda syftemål fullständigast skulle vinnas derigenom, att upplåtelserna
egde rum under någon med den stadgade åborätten till krononybyggen
analog form. Jemfördes nu gällande bestämmelser om den
stadgade åborätten med den af komitén lemnade redogörelsen för den
amerikanska hemstadsrätten, kunde man icke undgå att finna, hurusom
dessa båda besittningsformer, med all olikhet i öfrigt, företedde vissa
drag af frändskap med hvarandra, åtminstone så till vida som grundtanken
i båda institutionerna vore att i möjligaste mån trygga jordinnehafvaren
och hans familj vid besittningen af den för deras uppehälle
nödtorftiga egendom.

Då de nu ifrågavarande upplåtelserna skulle afse större sammanhängande
områden, å hvilka bostad åt ett flertal kolonister borde beredas,
vore af dessa upplåtelser icke att befara de olägenheter för statens
skogsvård, som lätteligen kunde inträda, derest å kronans skogar
enstaka lägenheter upplätes åt personer, hvilkas åtgöranden vore svåra
att kontrollera. Skäl syntes derför saknas att från de kronan tillhöriga
områden, hvilka för ifrågavarande ändamål kunde tagas i anspråk,
undantaga kronoparkerna.

I fråga om sättet för bestridande af kostnaden för de afdikningsoch
odlingsplaner, hvilka, eldigt hvad departementschefen nu föreslagit,
borde föreläggas Riksdagen, syntes Riksdagens medgifvande böra inhemtas
dertill, att Kongl. Maj:t måtte af tillgängliga medel för ändamålet
förskjuta ett visst belopp, hvilket lämpligen kunde begränsas inom
en summa af 20,000 kronor. Skulle det visa sig, att afdikningskostnaderna
blefve större än att staten skäligen borde ikläda sig dem för att befordra
det ifrågasatta kolonisationsarbetet, behöfde icke derför de å planernas
upprättande nedlagda medel anses förspilda, enär dessa planer, oafsedt
deras betydelse för koloniseringsfrågans utredning, säkerligen ^skulle
kunna tillgodogöras för de mindre omfattande afdikningsarbeten, som
erfordrades för myrtrakternas beredande för skogsbörd.

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

Då utskottet nu går att yttra sig i förevarande ärende, får utskottet
till en början erinra, att Kongl. Maj:ts föreliggande förslag och än
mera ofvan omförmälda komités betänkande och förslag gifvits en omfattning,
den der sträcker sig ej oväsentligt utöfver hvad som angifves uti
Riksdagens den 14 maj 1891 i ämnet aflåtna skrifvelse, hvilken föranledt
den åvägabragta utredningen och de derpå stödda förslagen.
Under det att i berörda skrifvelse framhållits önskvärdheten af att tillfälle
måtte beredas obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk, hufvudsakligen å odlingsbara utmarker, har nu framlagts förslag,
utom i detta afseende, äfven i fråga om åstadkommande af bostadstomter
för arbetare.

Hvad först beträffar den ifrågasatta styckningen af och afsöndringen
från kronodomäner, har, på sätt departementschefen anfört, Riksdagen
enligt skrifvelse den 13 måj 1891 medgifvit Kongl. Maj:t rätt
att, der å krönoegendom, som med tillämpning af gällande bestämmelser
skall försäljas, tinnes bebyggd lägenhet, hvilken lämpligen kan derifrån
afsöndras, utan auktion med full eganderätt upplåta denna lägenhet till
innehafvaren, hvarjemte vid försäljning å auktion af kronoegendomar
Kongl. Maj:t lärer vara oförhindrad att, der sådant befinnes af omständigheterna
påkalladt, fördela egendomarne i jordbrukslotter.

Det nu föreslagna medgifvandet afser alltså dels vid fråga om försäljning
af mindre kronoegendomar dessas styckning delvis eller i sin
helhet till bostadstomter och lotternas försäljning å auktion eller, der
de äro bebyggda, utan sådan, äfvensom, vid dessa egendomars styckning
till jordbrukslägenheter, sådana lägenheters försäljning, der de äro bebyggda,
utan auktion, dels och vid fråga om arrendelediga kronoegendomar,
hvilka enligt hittills gällande bestämmelser skola utbjudas på förnyadt
arrende, i vissa fall dessas styckning delvis eller i deras helhet äfvensom
afsöndringar derifrån samt de genom styckning ellor afsöndring
bildade delarnes försäljning.

Beträffande frågan om att vid den redan beslutade försäljningen
af vissa kronoegendomar styckning af dem må ega rum för beredande
af bostadstomter, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka hvad
Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit. En så långt gående styckning
har nemligen utskottet funnit kunna i många fall medföra betänkliga
olägenheter. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har uti
sitt i detta ärende afgifna.utlåtande, som, i hvad det berör frågan om
styckning af kronojord invid städer och köpingar, öfverensstämmer med
den af departementschefen till ofvanberörda statsrådsprotokoll i denna
fråga utalade åsigt, anfört, att det i allmänhet vore skäl att i kronans

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

ego bibehålla kronans i eller invid städer, köpingar och stationssamhällen
belägna domäner för att, då mark kunde erfordras till anläggning1
eller utvidgning af militära etablissement, fängelser, undervisningsanstalter,
jern vägsstationer eller andra offentliga institutioner, antingen
omedelbart dertill begagnas eller ock användas för att genom byte
tillvinna kronan erforderlig tomtplats. Under vissa förhållanden kunde
kronans områden vara för städer eller andra samhällen oumbärliga för
utvidgning af hamnar, anläggning af allmänna platser o. s. v., och
deras styckning och upplåtande åt enskilde skulle då kunna lägga betänkliga
hinder i vägen för samhällets utveckling. Äfven i de fall, der
sådana omständigheter tilläfventyrs icke skulle kunna efter omsorgsfull
utredning åberopas mot den ifrågasatta åtgärden, finge det ej förbises,
att upplåtande å synnerligen billiga vilkor af byggnadstomter å domän
af ifrågavarande beskaffenhet lätteligen skulle kunna komma synnerligen
olägligt för städer och köpingar, Indika då genom statens åtgärder
kunde nödgas att, utan att sådant eljest af förhållandena betingats,
vidkännas betydande omkostnader för utvidgning af stadsplaner, anläggning
af gator och allmänna platser, ordnande af polisbevakning,
vattenledning och gatubelysning in. m. I anseende härtill skulle det
enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande helt visst finnas
tjenligast, att, såsom redan förut i flera fall skett, kronomark, som vore
belägen inom eller invid stad, köping eller annan mer bebyggd ort, vid
yppadt behof öfverlätes åt staden eller kommunen emot viss köpeskilling
eller utbyte af annan jord. Med afseende å kronoegendomar,
livilka icke vore belägna invid någon mer bebyggd ort, har Kongl Maj:ts
befallningshafvande påpekat, att en familj behöfde ej blott bostad, utan
äfven inkomst vare sig af den jord, den bebodde, eller genom arbetsförtjenst
samt att styckningen således icke kunde vara att förorda, der
ej bebyggaren antingen erhölle mark af den vidd och beskaffenhet, att
lian af densamma kunde hafva sin bergning, eller ock kunde i närheten
påräkna stadig arbetsförtjenst, i brist hvarå upplåtelsen af jord å statens
sida sannolikt skulle för vederbörande kommun medföra ökad fattigvårdstunga.

Instämmande i hvad Kongl. Maj ds befallningshafvande sålunda yttrat,
får utskottet tillägga, att det med skäl torde kunna befaras,
att vid ifrågavarande egendomars styckning till tomtplatser och dessas
försäljning spekulanter skulle komma att uppträda, livilka, då de
vore i tillfälle att erbjuda större köpeskilling än andra, icke skulle
kunna afvisa^, utan komme att i första hand inköpa tomterna för
att sedermera afyttra dem hvar för sig och sålunda antingen genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 68. 33

oförmånligare köpevilkor för de mindre bemedlade omöjliggöra deras
förvärfvande eller bereda sig en vinst på bekostnad af just dem,
hvilka man genom styckningen velat tillgodose.

Härvid bar utskottet visserligen icke förbisett, att det någon gångmå
kunna befinnas lämpligt att vid försäljning af kronodomän i större
eller mindre män stycka densamma till tomtplatser; men vid sådant
fall torde särskilda vilkor för upplåtelsen böra efter sig företeende omständigheter
uppställas, och, såsom redan förut inträffat, frågan göras
till föremål för Riksdagens pröfning.

Såsom ofvan är nämndt, innebär Kongl. Maj:ts förslag beträffande
styckning till jordbrukslägenheter af de kronodomäner, om hvilkas försäljning
beslut redan fattats, medgifvande från Riksdagens sida, att vid
sådan styckning med enskild persons hus bebyggd lott må försäljas
utan auktion; och har utskottet ansett sig böra biträda hvad Kongl.
Maj:t i detta afseende föreslagit. Utskottet har emellertid velat uttala
den mening, att i allmänhet vid styckning af kronodomän mindre jordlotter
icke höra bildas, än att deras nya egare må kunna genom deras
brukande vinna bergning för sig och sin familj. Dock torde härifrån
kunna göras undantag för den händelse, att i lägenhetens närhet finnes
påräknelig betryggande arbetsförtjenst.

I afseende å styckningen af kronoegendomar i jordbrukslotter, bebyggda
eller obebyggda, gäller för närvarande den enligt Riksdagens
skrifvelse den 11 maj 1874 och Kongl. Maj:ts bref den 29 i samma
månad och år meddelade bestämmelsen, att köpeskillingarna skola inbetalas
under loppet af sex år med en sjettedel årligen; och har Kongl.
Maj.t nu föreslagit, att köpeskillingarna i dessa fall må, liksom vid afsöndringar
från kronoegendomar vid deras försäljning redan är enligt
Riksdagens skrifvelse \den 13 maj 1891 och kongl. brefvet den 22 december
1893 medgifvet, erläggas under loppet af tio år med en tiondedel
årligen. Mot en sådan, till köpares förmån ledande förändring i
vilkoren för försäljning åt kronodomäner genom deras styckning till
jordbrukslägenheter har utskottet icke haft något att erinra.

Vidkommande härefter Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det afser medgifvande
att i vissa fall styckning af och afsöndringar från ki''onoegendomar
må i. afseende å dem, som enligt gällande bestämmelser skola
vid arrendetidens slut till föruyadt arrende utbjudas, ega rum, har utskottet
ansett, att, liksom Riksdagens medgifvande jemlikt 77 § regeringsformen
maste inhemtas till sadana domäners försäljning'' i deras
helhet, frågor om dessa egendomars styckning eller om afsöndring
derifrån böra jemväl i hvarje fall underställas Riksdagens pröfning.

Bih. till Rikad. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 48 Häft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

Utskottet finner visserligen dylik styckning och afsöndring vara, der
förhållandena sådant föranleda, önskvärd till beredande af tillfälle för
obemedlade eller mindre bemedlade att bilda egna jordbruk. Men detta
afsevärda syfte torde icke motverkas genom att dessa frågor i hvarje
särskild! fall hänskjutas till Riksdagen, förutsatt att dess medgifvande
till förekommande af styckning eller afsöndring inhemtas i god tid, förr
än en arrendeledig domän bör, med iakttagande af gällande föreskrifter,
på förnyadt arrende upplåtas. Och äfven om talrika förslag till
Riksdagen i dessa ämnen skulle vara att emotse, lärer ej Riksdagens
tid deraf blifva i nämnvärd män upptagen, då ju Kongl. Maj:t icke
lärer underlåta att i ett sammanhang till Riksdagen göra de framställningar
i afseende å ifrågavarande upplåtelser af kronojord, som för
hvarje år kunna ifrågakomma.

I afseende å de bestämmelser, hvilkas fastställande Kongl. Maj:t, i
sammanhang med det föreslagna medgifvandet till styckning af eller
afsöndring från kronodomäner, ifrågasatt, har utskottet, som, enligt hvad
ofvan anförts, ansett sig böra biträda förslaget om köpeskillingarnas
inbetalande under loppet af tio år med en tiondedel årligen, äfven i
öfrig! hufvudsakligen velat ansluta sig till hvad Kongl. Maj:t hemstält.

Äfven vid gillande af utskottets uppfattning derom att Riksdagens
medgifvande till styckningar och afsöndringar bör, beträffande egendomar
med ett arrendevärde af öfver 500 kronor, för hvarje särskildt fall
inhemtas, torde det befinnas lämpligt att, på sätt Kongl. Majd ifrågasatt,
förslag till styckning och afsöndringar skola uppgöras i sammanhang
med den uppskattning af kronoegendomar, som före deras förnyade
utarrendering eger rum. Ty genom dylika åtgärder sättes Kongl.
Majd i tillfälle att före hvarje förnyad utarrendering bedöma, huruvida
framställning om sådan st}^ckning eller afsöndring bör till Riksdagen
aflåtas; och derigenom varder otvifvelaktigt syftemålet att, der så ske
kan, åstadkomma mindre jordbrukslägenheter till försäljning i väsentlig
mån främjadt.

Likaledes anser ut skottet att, såsom Kongl. Maj ds förslag innehåller,
vid försäljning af lägenhet, som är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, lägenheten bör hembjudas denne till inlösen, så
att vid sådant fall offentlig auktion ej må ega rum. Men utskottet har
trott sig böra tillse, huruvida icke äfven vid andra tillfällen auktion må
kunna undvikas.

I enlighet med hvad Kongl. Majd föreslagit, synes vid den uppskattning
af kronoegendomar, som före deras försäljning eller förnyade
utarrendering skall ega rum, böra, jemte förslag till styckning och af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68. 35

. i

söndring, verkställas uppskattning å de till styckning eller afsöndring
ifrågakommande lägenheterna; och derest sedermera anbud inom viss
förut kungjord tid erhålles å sådan lägenhets inköpande för det uppskattade
försäljningsvärdet, anser utskottet köpeanbudet höra, derest i
öfrigt hinder ej möter, antagas; och skulle lägenheten följaktligen ej
heller i detta fall komma att å auktion utbjudas.

Hvad vidare angår de ifrågavarande bestämmelserna angående förenämnda
lägenheters försäljning, bär utskottet icke haft annat att erinra
än att, då, med den inskränkning utskottet anser böra göras i afseende
å det föreslagna medgifvandet för Kongl. Maj:t att, utan Riksdagens
hörande i hvarje särskildt fall, förordna om styckningar och afsöndringar
beträffande kronolägenheter, Kongl. Maj:t skulle ega omedelbart
besluta om dylika åtgärder endast i fråga om sådana domäner, angående
hvilkas försäljning redan nu är förordnadt och i afseende å hvilka
de inflytande köpeskillingarnas användande äfven är beslutadt, den bland
förenämnda bestämmelser intagna föreskriften om inflytande köpeskillingars
disponerande synes böra utgå.

Beträffande slutligen förslaget, att Kongl. Maj:t måtte bemyndigas
att af tillgängliga medel förskjuta ett belopp af högst 20,000 kronor
till bestridande af kostnader för upprättande af planer till afdikning
och odling af myrtrakter å kronomark inom Vesterbottens och Norrbottens
län, har utskottet, som till fullo uppskattar vigten och betydelsen
af att dylika utdikningar i öfre Norrland må till klimatets förbättrande
och till främjande af uppkomsten af jordbruk kunna åstadkommas,
ansett sig böra förorda hvad Kongl. Maj:t i detta hänseende
hemstält, dervid utskottet endast velat tillägga, att utskottet förestält
sig, att planer till afdikning och odling böra, på sätt departementschefen
jemväl ifrågasatt, åtföljas af kostnadsförslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen
bo) medgifver,

a) att styckning antingen i sin helhet eller delvis
till smärre jordbrukslägenheter må under iakttagande
af nedannämnda bestämmelser få ega rum af sådana
under förvaltning af domänstyrelsen stälda och för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar, som
vid nu löpande arrendetids utgång, enligt Riksdagens
beslut, skola försäljas och hvilka med afseende å sär -

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

skilda omständigheter befinnas för en sådan styckning
lämpliga;

b) att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter
jemväl må, under iakttagande af nedannämnda bestämmelser,
tillåtas från kronoegendomar, om bvilka nyss
blifvit sagdt, ej mindre der egendomens saknad af
byggnader eller vissa egors mera aflägsna belägenhet
från stamhemmanet göra sådana afsöndringar särskildt
lämpliga, utan äfven i alla de fall i öfrigt, der sådana
afsöndringar utan egentlig skada eller olägenhet för
stamhemmanets skötsel och brukande anses kunna
ega rum;

c) att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar
må uppgöras i sammanhang med den uppskattning
af kronoegendomar, som före deras försäljning eger
rum, dervid uppskattning särskildt af de till styckning
eller afsöndring föreslagna lägenheterna bör ske;

d) att i afseende å öfriga under domänstyrelsens
förvaltning stälda, för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvilka anses vara till styckning eller
afsöndring för beredande af mindre jordbrukslägenheter
lämpliga, förslag till styckning eller afsöndring må i
sammanhang med deras uppskattning för förnyad utarrendering,
på sätt i föregående punkt förmäles, uppgöras
och, derest Kongl. Maj:t finner sådan styckning
eller afsöndring böra ega rum, Riksdagens pröfning
underställas;

e) att, der föreslagen styckning eller afsöndring i
behörig ordning blifvit beslutad, lägenhet, som icke
är bebyggd med enskild person tillhörande boningshus,
skall, der den ej kan genom dess utbjudande under
hand till åsatt saluvärde afyttras, å offentlig auktion
till den högstbjudande försäljas;

f) att lägenhet, som är bebyggd med enskild person
tillhörande boningshus, må hembjudas denne till inlösen
mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde;

g) att, der hembud å bebyggd lägenhet icke antages,
frågan om lägenhetens särskilda föryttring må
förfalla, derest icke den egendom, dit lägenheten hör,

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

skall, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, styckas i mindre
områden, i hvilket fall lägenheten skall på förenämnda
sätt antingen under hand eller på offentlig auktion försäljas
;

h) att köpare af lägenhet, som enligt nu föreslagna
bestämmelser försäljes, skall, derest han sådant
åstundar, ega inbetala köpeskillingen under loppet af tio
år med en tiondedel årligen, så vida han ställer godkänd
säkerhet, der lägenheten är bebyggd, för köpeskillingens
inbetalning på föreskrifvet sätt, och, der
lägenheten är obebyggd, för fullgörande af de af betalningar,
som erfordras för halfva köpeskillingens erläggande,
samt med det ytterligare vilkor i fråga om
obebyggd lägenhet, att, om lägenheten ej före utgången
af det femte året blifvit med bostad och, der så erfordras,
med för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga
byggnader försedd, ogulden köpeskilling då skall anses
till betalning genast förfallen;

i) att upplåtelsen må ega rum enligt den i gällande
eller blifvande lagstiftning stadgade ordning för jordstyckning,
som af Kongl. Maj:t i hvarje fall pröfvas
lämpligast;

k) att när lägenhet, som för föryttring till enskild
person afskiljes från kronoegendom, får mantal sig
sig åsatt, sådan lägenhet bör försäljas utan förbehåll
af någon kronotionde eller sådan grundränta, som
utgår endast af kronoskatteegendomar, äfvensom i
jordeboken upptagas under titel »utsockne eller allmänt
frälse» och för betecknande af denna sin natur få sig
påförd ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman
i orten; samt

l) att Kong]. Maj: t må beträffande ifrågavarande
upplåtelser meddela de närmare bestämmelser, som
kunna finnas erforderliga;

2:o) bemyndigar Kongl. Maj:t att för upprättande
af planer och kostnadsförslag till afdikning och
odling af sådana myrtrakter å kronomark inom Vesterbottens
och Norrbottens län, som lämpa sig för upplåtelse
till odlingslägenheter, af tillgängliga medel
Eib. till Riksd. Prof. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 48 Haft. 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 68.

förskjuta ett belopp af högst 20,000 kronor, att sedermera
hos Riksdagen till ersättande anmälas.

Stockholm den 27 april 1894.

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.

Reservation:

vid punkten l:o) af ofvannämnda utlåtande:
af herrar A. Persson och O. Jonsson;
vid punkten 2:o) af utlåtandet:

af herrar H. Andersson, C. Persson och N. Nilsson, hvilka yrkat,
att utskottets hemställan skulle erhålla följande lydelse:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen

l:o — — — — — —--— — —----

2:o —- — — — bemyndigar Kongl. Maj:t att för upprättande
af planer och kostnadsförslag till afdikning
och odling af sådana myrtrakter å kronomark inom
Vesterbottens och Norrbottens län, som lämpa sig för
upplåtelse till odlingslägenheter, af tillgängliga medel
förskjuta ett belopp af högst 10,000 kronor, att sedermera
hos Riksdagen till ersättande anmälas.»

ti''- '' : Tvf''vAr.rifu ->b tJobi ,t'' ''j i.r AtU.ji i.r

Herr F. Boström har begärt få antecknadt, att han icke inom
utskottet deltagit i förestående ärendes behandling.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.