Statsutskottets Utlåtande N:o 67 (Utlåtande 1897:Su67 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

: , rot

N:o 67.

inim ttnuOo^ia !■ - >. 11 Hr. iottOilrlM ••»Ja . • .: f f ? * •, a r.T: ■ -il . j.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1897, kl. 5 e. m.

,11

''><M!• • j;•:j;.{• *• 1 lU3Wtulvu:-=''!«%•••;''11(111•<•:•».; •,b!r-i ii , • •..j;,j <jFliilil •

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande
•liv. in.•!•!?''< .fm af medel till förekommande och hämmande af tuberleeli!;i:
i i ! sjukdomar hos nötkreaturen. (2:dra U. A.)

''>»••/ ''i''»’! U'' ufi >ii>t - ii • ii-. Ju; ,i < j; ,. j t \'',y\ r-'' jr,

ioI i * i •: i • i r-, i. r il/ , t i'' .! i -u,-!, ,v,o '' ;; , . . , : ; 111 > - t • .

Uti en den 12 mars innevarande år till Riksdagen afbiten proposition
(n:o 62), hvilken remitterats till statsutskottets förberedande behandling,
har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att på extra stat för år 1898 till Kongl. Maj:ts förfogande ställa
ett anslag af 75,000 kronor att användas till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, med rätt för Kong].
Maj:t att låta utaf sagda belopp under innevarande år af tillgängliga
medel förskjuta 25,000 kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
till en början anfört följande.

Förekomsten hos kreatur af den sjukdom, som benämndes tuberkulos,
hade sedan uråldriga tider varit bekant; men det vore först
på senaste tider som sjukdomen tilldragit sig allmännare uppmärksamhet.
Vid de undersökningar, som anstälts angående denna sjukdom,
hade konstaterats, att densamma vore af mycket smittosam natur och
vunnit en högst betydlig spridning. Derjemte hade utrönts, att sjukdomen
voro af samma natur som de hos menniskor i så stor omBih
till Bihd. Prat. 1867. 4 Sami. 1 Afd. <5U Haft. fN:is 67, 68.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

fattning förekommande tuberkulösa sjukdomarne, och att dessa ofta
alstrades genom smitta från tuberkelsjuka djur. Något direkt botemedel
mot sjukdomen hade icke uppfunnits. De åtgärder, som i
anledning af sjukdomens förekomst vidtagits, hade derför måst inskränkas
dels till undersökning i stor skala, huruvida husdjuren vore
behäftade med sjukdomen, och dels till föranstaltanden i syfte att hindra
sjukdomens uppkomst och smittans spridande. I först nämnda hänseende
hade man i det ej så länge sedan uppfunna ämnet tuberkulin
fått ett efter hvad det ville synas fullt tillförlitligt diagnostiskt medel,
som också vunnit en vidt omfattande användning. I senare afseendet
hade naturligtvis många olika åtgärder kommit till användning.

Härefter har departementschefen lemnat en redogörelse, för hvad
som i vissa främmande länder i förevarande hänseende åtgjorts eller
föreslagits att åtgöras; och tillåter sig utskottet att med afseende härå
hänvisa till sid. 3—7 i statsrådsprotokollet.

Hvad vårt eget land beträffade, hade — yttrar departementschefen
vidare — hittills några särskilda lagstiftningsåtgärder till bekämpande
af tuberkelsjukdomen hos kreaturen icke vidtagits. Deremot hade undersökningar
med tuberkulin äfven här kommit till stånd. Genom särskilda
bref af den 28 september 1894 och den 15 november 1895 hade
Kongl. Maj:t anvisat tillhopa 3,200 kronor att af direktionen för veterinärinstitutet
användas till beredande af tuberkulin vid institutet för
att kostnadsfritt tillhandahållas de legitimerade veterinärer, hvilka af
institutets lärarekollegium ansåges lämpliga att anställa försök med tuberkulin,
med skyldighet för de veterinärer, som erhölle tuberkulin, att
till veterinärinstitutet insända uppgift om resultaten af medlets användande,
sådana dessa framginge dels omedelbart efter injektionen af
dervid iakttagna symptom och dels efter besigtning af sedermera slagtade
djur. De sålunda anvisade medlen hade endast användts till bekostande
af tuberkulinens anskaffande. Utgifterna för veterinärens
besök å stället hade åter vederbörande djuregare sjelfve fått vidkännas.

Dessa undersökningar, som börjat i april 1895 och allt jemt fortginge,
hade hittills lemnat följande resultat. 11. 1

Under tiden från och med den 1 april 1895 till den 1 april 1896
hade undersökts 14,426 djur, af hvilka 6,972 eller 48,4 procent icke
reagerat och således betecknats såsom friska, 6,609 eller 4o,7 procent
reagerat och följaktligen betecknats såsom tuberkelsjuka samt 845 eller
5,o procent visat tvifvelaktig reaktion. Under tiden från och med den
1 april 1896 till sagda års slut hade undersökts 11,562 djur, af hvilka

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

6,490 eller 56,i procent icke reagerat, 4,588 eller 39,7 procent reagerat
och 482 eller 4,2 procent visat tvifvelaktig reaktion.

Derjemte hade anslagits medel till tryckning af en uppsats i tuberkulosfrågan,
som författats af professorn G. Lindqvist och i stort
antal exemplar utdelats bland allmänheten.

Med anledning af den stora betydelse tuberkulosfrågan numera fått
och med hänsyn jemväl till det förtroende tuberkidininympning tillvunnit
sig, hade departementschefen i skrifvelse den 2 sistlidne februari
anmodat medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen att inkomma med
yttrande hvilka åtgärder af mera omfattande beskaffenhet borde här i
landet vidtagas till motarbetande af tuberkulos bland husdjuren.

Uti till följd häraf den 3 sistlidne mars afgifvet utlåtande hade
embetsverken till en början erinrat derom, att inom de af Europas länder,
der landtbruket och husdjursskötseln intoge eu hög ståndpunkt,
tuberkulosen bland nötkreaturen vore en mycket spridd sjukdom, som
tillskyndade djuregarne synnerligen stora förluster. På grund af sjukdomens
smygande förlopp väckte den emellertid mindre uppseende än
andra farsorter, i hvilka jemförelsevis ringa antal djur plägade häftigt
insjukna och inom kort tid do. De förluster, som drabbade djuregarne
genom tuberkulosen, bestode hufvudsakligen deri, att många deraf angripna
djur under flera års tid ej lemnade nöjaktig afkastning, att åtskilliga
af djuren, nemligen de som mest angripits af sjukdomen, måste
nedslagtas samt att smittan spriddes från sjuka till friska kreatur inom
ladugården. Något botemedel mot sjukdomen funnes ej, och ehuru sedan
åtskilliga år tillbaka varit kändt, att orsaken till sjukdomen vore ett
smittämne, hvilket bestode i en art klyfsvampar — tuberkelbaciller
— hade dock ej något verksamt sätt att bekämpa sjukdomen blifvit
upptäckt. Efter Koclis framställning af tuberkulinet, hvilket till en
början ansetts såsom ett botemedel vid tuberkelsjukdomens förekomst
hos menniskor, hade såväl i vårt land som i främmande länder verkstälts
försök för utrönande af detta medels värde i diagnostiskt hänseende
vid tuberkulos hos nötkreatur; och hade det dervid visat sig,
att medlet vore synnerligen tillförlitligt i nämnda afseende, i det att,
genom den stigande kroppstemperatur eller så kallade reaktion, det
framkallade hos tuberkulösa djur, kunde bestämmas närvaron af sjukdomen
hos ett kreatur, äfven om tuberkelhärden endast vore af eu
hasselnöts storlek. Dertill komme, att medlets användande å kreatur ej
medförde annan olägenhet för detsamma än en lindrig feber under
några timmars tid.

Embetsverken hade vidare förmält, att landtbruksstyrelsen, för att

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

utröna huruvida de här i landet från statens sida vidtagna mått och steg
till bekämpande af tuberkulos bland husdjuren ansåges af landtmännen
för ändamålet tillfyllestgörande, till hushållningssällskapens i november
månad 1895 i Stockholm församlade ombud aflåtit framställning med
begäran om yttrande i nämnda afseende, och att ombuden uti skrifvelse
till landtbruksstyrelsen den 20 i samma månad förklarat, att de ansåge
det vara önskvärdt, att de med understöd af statsmedel vidtagna åtgärderna
för utrönande af befintligheten af tuberkulos måtte fortsättas uti
ännu större utsträckning än dittills och det derför afsedda anslaget ej
obetydligt höjas, samt att alla åtgärder, som kunde afse hämmandet
af sjukdomens spridande, om möjligt blefve vidtagna.

Med uttalande af den uppfattning, att den insigt om sina ladugårdars
beskaffenhet, som åtskilliga ladugårdsegare genom de hittills i
Sverige verkstälda försöken vunnit, utan tvifvel för dessa varit af ganska
stort värde, då de på detta sätt ej sällan blifvit uppmärksamgjorda
på nödvändigheten att vidtaga åtgärder till tuberkulosens utrotande,
hade embetsverken vidare förklarat, att de, i likhet med hushållningssällskapens
ombud, ansåge försöken böra fortsättas och det i större omfattning
än hittills. För vinnande af detta mål ansåge emellertid embetsverken
vara erforderligt, att de fördelar, som för närvarande erbjödes
djuregarne, ökades, så att desse, jemte erhållande kostnadsfritt
såsom hittills af tuberkulin, befriades från skyldigheten att vidkännas
andra kostnader för veterinärens inställelse än för dennes resor till och
från förrättningsstället, hvaremot ersättningen för sjelfva undersökningens
verkställande skulle utgå af statsmedel.

Mot erhållande af dessa större fördelar borde djuregaren vara skyldig
att, derest det vid undersökningen visade sig att något eller några
djur reagerade, afskilja de öfriga och hålla dem afstängda från de förra
under stallfodringen enligt veterinärens anvisning samt i öfrigt vidtaga
sådana åtgärder till motarbetande af tuberkulosen, om hvilkas ändamålsenlighet
nästan fullständig enighet vore mellan sakkunnige rådande, såsom
t. ex. att omsorgsfullt decinficiera ladugården, att nedslagta de i
hög grad angripna djuren, att pröfva all ungboskap med tuberkulin
och insätta såsom afvelsdjur i en besättning blott dem, som icke reagerat,
samt att hvart år pröfva med tuberkulin den del af kreatursbesättningen,
som vid förut skedd undersökning icke reagerat.

Närmare föreskrifter i nu angifna rigtning syntes böra af Kongl.
Maj:t eller vederbörande myndighet meddelas; dervid det ansåges
höra stadgas, att djuregare för att kostnadsfritt erhålla tuberkulin skulle
förbinda sig att så'' vidt möjligt och i den mån det vore med hans för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

del förenligt följa de föreskrifter, hvilka vore meddelade och Indika
borde finnas intagna å de blanketter till förbindelse, som af veterinären
skulle tillhandahållas djuregarne för att af dem undertecknas och sedermera
insändas till den myndighet, hvarunder denna angelägenhet komme
att höra. Ätt förbinda användandet af tuberkulin med några större skyldigheter
för djuregaren ansäge embetsverken skola för närvarande motverka
dess begagnande och således mera skada än gagna den sak, hvarom fråga vore.

Det'' största hindret, som stälde sig i vägen för statens bemödanden
i förevarande rigtning, läge emellertid, enligt hvad embetsverken vidare
anfört, uti landtmännens obekantskap med faran af tuberkulos hos nötkreaturen
samt deras fördom mot användande af tuberkulin såsom diagnostiskt
medel. Häraf blefve en följd, att möjligen icke så många landtman
komme att begagna sig af ifrågavarande medel. För undanrödjande
af detta hinder borde ytterligare åtgärder från statens sida vidtagas för
spridning bland kreatursegare af lämpliga uppsatser i förevarande ämne.
Den i sådant afseende tillkomna, förut omförmälda, på vetenskapliga
grunder stödda uppsatsen hade varit afsedd att företrädesvis uppmärksammas
af de mera tänkande bland landtmännen. För det stora ändamålets
vinnande vore det erforderligt, att äfven inom större kretsar
af den landtbruksidkande befolkningen rigtiga åsigter i ämnet utbreddes,
så att ett allmänt intresse för den magtpåliggande angelägenheten tändes,
och allas krafter rigtades mot ifrågavarande mål. För att åstadkomma
en uppsats, som hade förmåga att tilldraga sig allmän uppmärksamhet,
syntes lämpligt att utsätta pris för de bästa uppsatser af
förevarande beskaffenhet. Dessutom borde kortfattade tryckta upprop
angående åtgärder mot tuberkulosen spridas öfver landet.

De nu föreslagna åtgärderna syntes dock icke vara tillräckliga för
att ett allmänt sträfvande till förekommande eller hämmande af tuberkclsjukdomen
bland husdjuren inom vårt land skulle komma till stånd.
Med kännedom om landtmännens farhågor, att upptäckten af tuberkulos
hos deras djur skulle lända dem till ekonomiska lörlustcr, samt deras
motvilja i allmänhet mot allt nytt och oförsökt, kunde man ej göra sig
allt för stora förhoppningar att något synnerligt resultat skulle uppkomma
af statens bemödanden, derest icke dessa komme att utmynna i
ett ännu kraftigare* ingripande än förut föreslagits. Det borde härvid
icke förbises, att det visserligen läge i den enskilde djuregarens rätt förstådda
intresse att vidtaga ifrågavarande åtgärder, men på samma gångkunde
det icke förnekas, att det vore ett stort, för hela landet gemensamt,
i såväl ekonomiskt som sanitärt hänseende vigtigt mål, hvarom
här vore fråga, och att djuregaren, då han vidtoge dessa samma åt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

gärder, i sin män verkade för landets bästa, och att han af detta skäl
kunde förtjena understöd och uppmuntran från statens sida, likasom
det äfven ur klokhetens synpunkt syntes skäligt, att dylik uppmuntran
lemnades för att icke med åtgärdens vidtagande allt för länge skulle
komma att anstå, medan under tiden såväl landets ekonomi som helsotillståndet
bland befolkningen komme att lida. Att, på sätt i Belgien
skett, lagligen tillförbinda landtmännen att vidtaga de föreslagna åtgärderna,
ansåge embetsverken icke vara lämpligt, då, oafsedt den stora
kostnad, som tillsynen öfver skyldigheternas fullgörande skulle medföra,
ett sådant ingrepp i den enskildes förfoganderätt öfver sina kreatur
i hvarje fall skulle erbjuda mycket stora betänkligheter och särskildt
här i landet, der allmänna meningen, åtminstone hos landtmännen, icke
ännu vore öfvertygad om behöfligheten af desamma, sannolikt skulle
blifva, i stort sedt, fruktlöst. Vinnandet af det mål, hvarom nu vore
fråga, förutsatte sålunda landtmännens frivilliga deltagande. För att
vinna ett sådant deltagande syntes det embetsverken, att i förevarande
fall borde användas samma medel, som ofta visat sig leda till målet,
då det gält att framkalla någon af staten önskad verksamhet hos de
enskilde, nemligen understödet eller belöningen. Staten borde alltså
anvisa erforderligt belopp till understödjande eller belönande af landtmännens
bemödanden till förekommande eller hämmande af tuberkelsjukdomen
bland nötkreaturen. Beträffande sättet och vilkoren för erhållande
af bidrag från anslaget, hade embetsverken föreslagit, att ansökning
om delaktighet af medlen skulle första gången inom utgången
af år 1898 till vederbörande myndighet ingifvas för att af denna
till Kongl. Maj:t med eget utlåtande öfversändas; att vid ansökningen
borde fogas dels af examinerad veterinär utfärdadt bevis, att kreatursbesättningen
blifvit af honom under år 1897 undersökt med tuberkulin,
jemte uppgifter angående kreatursbesättningens helsotillstånd vid undersökningstillfället
med afseende å tuberkelsjukdomen, dels *ett likaledes
af examinerad veterinär afgifvet intyg, att samma kreatursbesättning
blifvit minst ett år efter berörda undersökning å nyo pröfvad med tuberkulin,
jemte yttrande angående resultatet af sistnämnda pröfning, de
åtgärder, som blifvit af ladugårdsegaren för utrotande af tuberkelsjukdomen
under mellantiden vidtagna, samt lämpligheten af och kostnaden
lör desamma, dels ock af vederbörande hushållningssällskap genom
dess förvaltningsutskott afgifvet yttrande öfver ansökningen; att de intyg,
som borde af veterinären utfärdas och hvartill formulär lämpligen
syntes böra, efter samråd med veterinärinstitutets lärarekollegium, utfärdas
af den myndighet, till hvilken ansökningen borde ingifvas, skulle

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

af denna med eget utlåtande till Kongl. Magt före den 15 februari
1899 öfversändas; att vid nu omförinälda båda besök af veterinären
borde i öfrigt tillgå på enahanda sätt som, enligt hvad förut föreslagits,
skulle tillämpas, då frågan gälde endast en af veterinären företagen
enkel undersökning med tuberkulin, så att djuregaren dervid
hvarje gång skulle kostnadsfritt erhålla tuberkulin samt afgifva föreskrifven
förbindelse; samt att veterinären likaledes för nu ifrågavarande
undersökningar skulle erhålla ersättning af statsmedel, hvaremot djuregaren
sjelf skulle bekosta veterinärens resor.

Härförutom hade embetsverken med hänsyn till den stora fara för
tuberkulosens spridande från djurorganismen till menniskan, som tuberkulosen,
om den iakttagits i jufret hos nötkreatur, måste medföra, föreslagit
skyldighet för veterinär, som iakttagit dylik sjukdom i jufret hos
dessa djur, att anmäla förhållandet hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
och att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega att förordna
om värdering och nedslagning af sådant kreatur, äfvensom att den
förlust, som på detta sätt kunde tillskyndas djuregaren, skulle ersättas
honom af allmänna medel med belopp, motsvarande djurets slagtvärde
vid besigtnmgstillfället med afdrag för värdet af de delar, som kunde
till nytta användas.

Såsom en följd af de nu föreslagna åtgärderna hade embetsverken
jemväl ifrågasatt obligatorisk tuberkulinundersökning vid import till riket
af nötkreatur, med undantag allenast för nötkreatur, som sjöledes infördes
från Finland.

Vidkommande verkställigheten af de sålunda föreslagna åtgärderna
hade embetsverken ansett, att beredningen af tuberkulin liksom hittills
kunde ske vid veterinärinstitutet. Deremot hade embetsverken föreslagit,
att öfvervakandet och ledaudet af försöken med tuberkulin och
af deraf betingade åtgärder inom ladugårdarne, fördelning mellan djuregarne
af de ifrågasatta understöden och belöningarne, jemte öfriga
härmed sammanhängande åtgärder borde öfverlemnas åt landtbruksstyrelsen,
som för sådant ändamål borde erhålla till sitt biträde en
grundligt utbildad och praktiskt erfaren veterinär, af hvilken den närmaste
tillsynen öfver ifrågavarande undersökningar borde besörjas.

I fråga om de kostnader, som vid bifall till embetsverkens förslag
skulle uppkomma, hade embetsverken, med erinran att medicinalstyrelsen
redan i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 februari 1897 gjort
framställning om ett anslag af 2,500 kronor för fortsatt tillverkning
under år 1897 af tuberkulin, beräknat att derutöfver skulle till bestridande
af kostnaderna under åren 1897 och 1898 för tuberkulinens till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

verkning, ersättning till veterinärer för verkställande af undersökningar,
ersättning till biträde åt landtbruksstyrelsen, tryckning af ofvan omförmälda
blanketter m. m. åtgå tillhopa 50,000 kronor.

Till understöd eller belönande af landtmännens bemödanden till
förekommande eller hämmande af tuberkelsjukdom hos nötkreaturen
ansåges böra för år 1898 anvisas 25,000 kronor.

Dertill skulle komma utgifterna för de pris, som borde utfästas
till belöning för en för den stora allmänheten afsedd uppsats i frågan,
jemte kostnaden för tryckning och spridning af en sådan skrift och af
upprop angående åtgärder mot sjukdomen, äfvensom kostnaderna för
ersättning till egare af sådana kreatur, som vore behäftade med jufvertuberkulos
och förty enligt, embetsverkens förslag skulle nedslagtas.

För egen del har departementschefen anfört att, då genom hittills
verkstälda undersökningar väl finge anses konstateradt, att sjukdomen
tuberkulos fått en icke ringa utbredning bland landets kreatursbesättningar,
funne departementschefen, med afseende å den fara för ej
mindre landets kreatursstock än äfven det allmänna helsotillståndet.
bland befolkningen, som sjukdomen innebure, om den fortfarande finge
såsom hittills nästan fritt utveckla sig, det vara af nödvändighet påkallad!,
att, om möjligt, åtgärder vidtoges, som kunde vara egnade att
hämma dess utbredning. Hvad hittills i sådant afseende åtgjorts kunde
endast betraktas såsom förberedande åtgärder, hvilka hufvudsakligen
gått derpå ut att dels erhålla någon föreställning om sjukdomens utbredning
och dels inom så vidsträckta kretsar som möjligt sprida kunskap
rörande samma sjukdom. Det vore icke departementschefen obekant,
att meningarna vore delade ej mindre om farans storlek än äfven
om lämpligaste sättet för dess bekämpande och om de medel, som
dervid borde användas. Man kunde vid sådant förhållande möjligen
ifrågasätta, huruvida man icke borde låta anstå med vidtagande af mera
genomgripande åtgärder, tills meningarna i dessa frågor vunnit mera
stadga. Detta vore dock, enligt departementschefens mening, icke
lämpligt. Då nemligen, på sätt departementschefen i det föregående
antydt, de flesta europeiska länder vidtagit, delvis synnerligen omfattande,
åtgärder till hämmande af sjukdomen, vore det, med hänsyn till den
fara vår kreatursexport eljest löpte, nödvändigt att utan dröjsmål jemväl
här i landet kraftiga mått och steg i samma rigtning toges.

Hvad medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen i sådant syfte föreslagit
i afseende å vidare åtgärder för fortsatt bedrifvande af undersökningar
medelst tuberkulin äfvensom angående utdelande af belöningar
och understöd för landtmännens bemödanden till förekommande och

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

hämmande af sjukdomen, syntes departementschefen kunna i hufvudsak
godkännas. Till bestridande af kostnaderna härför hade embetsverken
ansett erfordras dels för tillverkning för tuberkulin och verkställande
af undersökningar dermed jemte öfriga dermed sammanhängande åtgärder,
förutom för år 1897 redan begärda 2,500 kronor, ytterligare
50,000 kronor för åren 1897 och 1898; hvarjemte för år 1898 ansetts
erfordras 25,000 kronor till belöningar i ofvan nämnda hänseende.
De nu ifrågasatta anslagsbeloppen ansåge departementschefen lämpligen
kunna begränsas till 75,000 kronor.

I riksstaten funnes uppfördt ett förslagsanslag å 30,000 kronor till
förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren.
Då detta belopp icke försloge till nu ifrågakomna utgifter samt
hvad af sagda anslag ej åtginge omedelbart inginge bland statsverkets
tillgångar, syntes det departementschefen lämpligast, att till bestridande
af nu ifrågakomna kostnader hos Riksdagen äskades ett extra anslag
för år 1898. å 75,000 kronor till förekommande och hämmande af tuberkulos
hos nötkreaturen, dervid dock borde begäras bemyndigande att
redan under år 1897 deraf använda 25,000 kronor, som syntes erfordras
för undersökningens bedrifvande under sagda år.

För den händelse nu ifrågasatta åtgärder komme till stånd, syntes
det äfven blifva nödvändigt att, i öfverensstämmelse med hvad i de
flesta andra länder redan egt rum, föreskrifva obligatorisk undersökning
med tuberkulin å kreatur, som i landet infördes. Då emellertid sådan
undersökning kunde ske vid de karantänsanstalter, i hvilka kreatur,
som infördes, redan enligt gällande föreskrifter skulle hållas i karantän,
utan annan kostnad för statsverket än för anskaffande af tuberkulin,
kunde med pröfningen af förslaget i denna del få anstå, till
dess Riksdagen uttalat sig i fråga om nyss omförmälda anslag.

Då de utgifter, som föranleddes af öfriga utaf embetsverken framstälda
förslag, syntes kunna bestridas af förut nämnda anslag till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren,
behöfde ej heller dessa förslag nu göras till föremål för pröfning.

I likhet med departementschefen finner utskottet omständigheterna
påkalla, att från statens sida mer omfattande åtgärder än hittills vidtagas
för hämmande af den bland vårt lands kreatursstam vidt utbredda
tuberkelsjukdomen. Enligt utskottets mening kan det dock icke anses
tillrådligt, att staten härvid på något sätt gör ingrepp i den enskildes
förfoganderätt öfver sina kreatur, utan torde ändamålet bäst främjas,
om genom statens medverkan ej mindre tillfälle beredes för landets
Bih. till Rikud. Prof. 1867. 4 Rami. 1 Afd. <50 Hiift. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

ladugårdsegare att vinna kännedom om tuberkulosens farliga beskaffenhet
och medlen att förhindra dess spridning, än äfven de enskildes
åtgöranden för att befria sina ladugårdsbesättningar från sjukdomen
underlättas och deras kostnader härför minskas samt jemväl särskilda
belöningar utdelas åt de ladugårdsegare, som mest vinnlagt sig om
sjukdomens hämmande. Åtgärder i omförmälda syfte hafva ock

nu blifvit ifrågasatta. Utskottet har emellertid med afseende å dessa
förslag haft vissa erinringar att framställa. De embetsverk, som
i ärendet yttrat sig, hafva, bland annat, förordat, att vederbörande
jordegare skulle, jemte erhållande kostnadsfritt såsom hittills af

tuberkulin, befrias från andra kostnader för veterinärens inställelse
än för dennes resor till och från förrättningsstället. Embetsverken
hafva dock ansett, att djuregaren mot erhållande af dessa större

fördelar borde åläggas vissa skyldigheter, afseende åtgärder till motarbetande
af tuberkulosen, såsom afstängning af de reagerande djuren
från den öfriga kreatursbesättningen, desinfektion af ladugården, förnyade
undersökningar af de friska djuren m. m. Åtskilliga af dessa
förpligtelser torde för flertalet djuregare visa sig betungande, stundom
omöjliga att följa, och det synes utskottet, som om sakens
framgång skulle snarare motverkas än befordras genom dylika be stämmelser.

Endast beträffande de ladugårdsegare, som önska komma
i åtnjutande af belöningar för tuberkulosens förekommande och hämmande,
synes det böra fordras, att vissa föreskrifter i omförmälda *
hänseende blifvit iakttagna. Enligt utskottets mening bör eljest djuregare,
utan att åläggas dylik skyldighet, komma i åtnjutande af de
fördelar, som, enligt hvad ofvan nämnts, blifvit af embetsverken
föreslagna; och synas sådana anordningar lämpligen böra vidtagas,
att djuregare kan hos närmast boende veterinär reqvirera och kostnadsfritt
erhålla tuberkulin till den mängd, som för undersökning
af uppgifvet antal kreatur erfordras. På sätt af embetsverken förordats,
anser utskottet, att åt landtbruksstyrelsen bör öfverlemnas
att öfvervaka och leda försöken med tuberkulin och deraf betingade
åtgärder inom ladugårdarne, fördelning af belöningarna till djuregarne
jemte öfriga dermed sammanhängande åtgärder.

Hvad slutligen angår kostnaderna för ifrågavarande ändamål, synas
desamma icke böra uppgå till så högt belopp, som af Kongl. Maj:t
föreslagits. Utskottet föreställer sig nemligen, att utgifterna för tillverkning
af tuberkulin, verkställande af undersökningar jemte öfriga
åtgärder, som dermed eg a sammanhang, äfvensom utgifning och spridning
af skrifter i ämnet kunna begränsas till omkring 30,000 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 67. 11

och till belöningar torde ett belopp af omkring 20,000 kronor vara tillräckligt.
Med afseende härå anser utskottet anslaget böra bestämmas
till 50,000 kronor med rätt för Kongl. Maj:t att deraf under innevarande
år använda 15,000 kronor. *

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för
år 1898 till Kongl. Maj:ts förfogande ställer ett anslag
af 50,000 kronor att användas till förekommande och
hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, med
rätt för Kongl. Maj:t att låta utaf sagda belopp under
innevarande år af tillgängliga medel förskjuta 15,000
kronor.

Stockholm den 4 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

GHR. LUNDEBERG.

Herr G. D. R. rTomerhjelm, har begärt få antecknadt., att han icke
deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.