Statsutskottets Utlåtande N:o 67 (Utlåtande 1892:Su67 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

N:o 67.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1892, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren
Erik Andersson. (I. A.)

Enligt hvad af en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet remitterad
proposition (n:o 65) af den 8 april innevarande år inhemtas, hade stenarbetaren
Erik Andersson aflidit i Umeå den 12 september 1889 utan
att efterlemna några vid bouppteckningstillfället den 14 januari 1890
kända arfvingar. Enär ej heller någon arfvinge med lagligen berättigad!
anspråk inom den i 15 kap. 6 § ärfdabalken stadgade tid anmält sig,
hade rådstufvurätten i Umeå, på yrkande af kammaradvokatfiskalsembetet,
genom utslag den 24 augusti 1891, livilket vunnit laga kraft,
förklarat, att qvarlåtenskapen efter Erik Andersson skulle såsom danaarf
tillfalla Kongl. Maj:t och kronan, i anledning hvaraf stadskassören
Gustaf Löf, i egenskap af god man för förvaltningen af ifrågavarande
qvarlåtenskap, förpligtats att, jemlikt en af Löf till rådstufvurätten ingifven
redovisningsräkning öfver samma qvarlåtenskap, till kammaradvokatfiskalsembetet
utgifva ett belopp af 506 kronor 95 öre jemte
derå uppburen ränta.

I en till Kongl. Maj:t den 1 sistlidne mars ingifven skrift hade
hemmansegaren Johan Lindroth i Fillsta, såsom förmyndare för ogifta
Kristina Eriksdotters i Måläng omyndiga barn, sönerna Per Gustaf och

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

Karl Emanuel samt dottern Selma Gunilla, anhållit, att kronans rätt
till danaarf efter Erik Andersson, hvilken vore fader till sökandens
bemälde myndlingar, måtte efterskänkas till förmån för Kristina Eriksdotter
och hennes omförmälda tre barn; till stöd för hvilken ansökning
åberopats dels ett af Nils Pehrsson, Carl Carlsson och Johannes Eriksson,
alla i Målängs by i Sunne socken af Jemtlands län, den 7 september
1890 utfärdadt intyg af innehåll, att Erik Andersson på våren
1882 inflyttat till Måläng och dervid åtföljts af bemälda Kristina Eriksdotter,
hvilken uppgifvits vara Erik Anderssons fästeqvinna, med hvilken
han under äktenskapslöfte sammanaflat ett flickebarn, benämndt Selma,
som jemväl varit föräldrarne följaktig! vid inflyttningen i nämnda by;
att Erik Andersson, som inköpt en torplägenhet i Måläng, derstädes
vistats, utom vissa tider då han hade arbete å annan ort, från våren
år 1882 till våren år 1888, vid hvilken sistnämnda tid han lemnat byn
utan att sedermera hafva varit derstädes synlig-; samt att under de sex
år, då Erik Andersson haft sitt hemvist i Måläng, han och Kristina
Eriksdotter lefvat och bott tillsammans såsom äkta folk och sammanaflat
två gossebarn, Per Gustaf och Karl Emanuel, hvilka jemte dottern
Selma, ännu lefde och vårdades af modern; dels ock två särskilda af
kyrkoherden i Sunne församling E. Arbman den 21 augusti 1891 och
den 7 november samma år utfärdade intyg, af hvilka inhemtats, att
Erik Andersson, hvilken efter hvad utrönas kunnat, senast varit skrifven
i Nedra Ulleruds församling af Vermlands län, under många år sammanbott
med Kristina Eriksdotter så väl före som efter den tid, den 27
november 1884, då denna senare blifvit i Sunne församling och Målängs
by mantals- och kyrkskrifven; att Erik Andersson under slutet
åt år 1887 och början af år 1888 åtskilliga gånger besökt Arbman och
dervid enträget begärt lysning till äktenskap med Kristina Eriksdotter,
uppgifvande för Arbman likasom för sina grannar, det Kristina Eriksdotter
vore hans trolofvade fästeqvinna, med hvilken han under äktenskapslöfte
sammanaflat tre barn, sönerna Per Gustaf och Karl Emanuel
samt dottern Selma Gunilla; att, då till följd af bristande hinderslöshetsbevis
för Erik Andersson lysning ej kunnat beviljas och af brefvexling
mellan Arbman och pastorsembetet i Nedra Ullerud, sarnmanstäld
med Erik Anderssons egna uppgifter, synts framgå, att denne
under en lång tid knappast varit någonstädes ordentligt kyrkskrifven,
kungörelse angående Erik Anderssons afsigt att ingå äktenskap, enligt
lagens föreskrift, blifvit på Erik Anderssons Kriga yrkande i Post- och
Inrikes tidningar införd; att äktenskapsjäf emot Erik Andersson icke
blifvit inom stadgad tid anfördt, men att denne, innan han kunnat om
Bill. till Ri/csd. Blot. 1832. 4 Barn/. 1 Afd. 43 Haft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 67.

sin sålunda utrönta äktenskapsledighet underrättas, begifvit sig bort i
och för sökande af arbetsförtjenst utan att uppgifva sin vistelseort; att
sedermera någon underrättelse om Erik Andersson icke afhörts, förrän
från pastorse mbetet i Umeå ingått meddelande till pastorsembetet i
Sunne församling om Erik Anderssons den 12 september 1889 i Umeå
timade död; samt att Kristina Eriksdotter, som fortfarande vore ogift,
befunne sig med sina förenämnda tre barn, jemte ett äldre, stumt och
mindre vetande, i allra djupaste armod.

I anledning af ansökningen hade Kongl. Maj ds befallningshafvande
i Vesterbottens län afgifvit utlåtande, deruti Kongl. Maj ds befallningshafvande
anfört, att, enär det utaf de i ärendet företedda handlingar
syntes vara högst sannolikt, att Erik Andersson vore fader till ifrågavarande
tre barn, att han haft för afsigt att träda i äktenskap med
deras moder Kristina Eriksdotter, och att detta skulle skett, derest icke
svårigheter vid erhållande af lysning till äktenskapet mellankommit,
samt styrkt vore, att bemäld a barn och deras moder befunne sig i stor
fattigdom, Kongl. Majds befallningshafvande, som för sin del funne det
lämpligast, att, derest den gjorda ansökningen bifölles, hela beloppet
tillfölle Kristina Eriksdotters ifrågavarande barn med Erik Andersson,
ansåge det vara med billighet och den allmänna rättskänslans fordringar
förenligt, att kronan till dem afstode sin rätt till den lilla tillgång, deras
fader af sin arbetsförtjenst sammansparat.

Kammaradvokatfiskalsembetet, som jemväl blifvit öfver ansökningen
hördt, hade meddelat, att danaarfvet, efter afdrag å kronans kostnader
å rättegången vid rådstufvurätten i Umeå äfvensom utanordnad aktoratsprovision,
utgjorde 450 kronor, som i statskontoret innestode; och hade
kammaradvokatfiskalsembetet på de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i dess utlåtande anförda skäl tillstyrkt, att kronans rätt till ifrågakomna
danaarf måtte efterskänkas till förmån för Kristina Eriksdotters sist
omförmälda tre barn.

Med afseende å hvad i ärendet förekommit och då lämpligast syntes,
att de danaarfsmedel, som varda af statsverket efterskänkta, ginge till
fördelning på sätt skulle egt rum, derest äktenskap mellan Erik Andersson
och Kristina Eriksdotter kommit till stånd, har Kongl. Maj.t nu
föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarfsmedel måtte öfverlåtas till ena hälften på Kristina Eriksdotter
och till andra hälften på hennes ofvannämnda barn, sönerna Per Gustaf
och Karl Emanuel samt dottern Selma Gunilla.

I en till utskottets ordförande ankommen skrifvelse af den 25
nästlidne april har statsrådet och chefen för finansdepartementet med -

Statsutskottets Utlåtande N.-o 67.

delat, att till Kong! Maj:t ingifvits en i afskrift vid samma skrifvelse
fogad ansökning af J. Ä. Rudeberg i Östersund om utbekommande ur
Erik Anderssons qvarlåtenskap af liqvid för en fordran på grund af
en den 8 januari 1887 af Erik Andersson och Kristina Andersson utfärdad
skuldförbindelse å 216 kronor 64 öre jemte sex procent ränta;
och hade denna ansökning blifvit remitterad till utlåtande af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Yesterbottens län.

Utan att ingå i något slags bedömande af det sålunda mot Erik
Anderssons sterbhus framstälda fordringsanspråk, har utskottet, på grund
af hvad i ärendet förekommit, ansett den rätt, kronan kan på grund af
lagens föreskrift om danaarf ega till ifrågavarande medel, böra, på sätt
Kongl. Maj:t föreslagit, efterkänkas.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att den rätt kronan
må ega till ifrågavarande medel, i den mån de äro
danaarf, må öfverlåtas till ena hälften på Kristina
Eriksdotter och till andra hälften på hennes ofvannämnda
barn, sönerna Per Gustaf och Karl Emanuel
samt dottern Selma Gunilla.

Stockholm den 3 maj 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.