Statsutskottets Utlåtande N:o 64 (Utlåtande 1895:Su64 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

N:o 64.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1895, kl. 5 e. m.

!. i.. -y:'' . ,t.> i;, ''''''bi :i- vilt . • • •; .i1 •1 i ‘!i. iV: i " * *>

Utlåtande, i anledning af gjorda framställningar om bidrag till
bestridande af kostnaderna för en allmän konst- och industriutställning
i Stockholm år 1897.

(2:dra U. A.)

Uti en den 22 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition (n:o
40) har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för en allmän
konst- och industriutställning i Stockholm år 1897, på extra stat för år
1896 anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 300,000
kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört, hurusom, sedan den svenska industrien och handaslöjden
lemnats tillfälle att på en allmän skandinavisk utställning i Stockholm år
1866 framträda till offentlig täflan, någon allmän industriutställning icke
egt rum i Sverige. Under den tid, hvilken sedan dess förflutit, hade dock
upprepade gånger ansökningar till Kongl. Maj:t inkommit från industriens
målsmän angående anordnande af en dylik utställning i hufvudstaden.
Den första framställningen i ämnet hade gjorts i november 1880 af
dåvarande öfverståthållaren friherre G. af Ugglas jemte åtskillige framstående
industriidkare och andra för den svenska slöjdens utveckling och
förkofran nitälskande personer, hvilka dervid framhållit, att den inhemska

Bill. till lliksd. Vrål. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. (N-.is 64-61). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

industriel! sedan 1866 gjort betydande framsteg. Tillverkningsvärdet vid
rikets fabriker och idustriella anläggningar hade högst betydligt stegrats,
hvarjemte flera nya industrigrenar tillkommit, hvilka vid 1866 års utställning
icke förefunnits. Vid den skandinaviska utställningen i Köpenhamn
år 1872 samt de internationella utställningarna i Wien 1873, i Filadelfia
år 1876 och i Paris 1878 hade visserligen svenska industriidkare deltagit,
men vid sistnämnda tre utställningar hade det företrädesvis varit den egentliga
storslöjden, som uppträdt i täflan på verldsmarknaden, och endast vid
utställningen i Köpenhamn hade vårt lands industri i någon större omfattning
haft tillfälle att framvisa prof på sin arbetsskicklighet. Under åberopande
häraf och på i öfrigt anförda skäl hade sökandena hemstält om anordnande
af en allmän skandinavisk industriutställning i Stockholm år 1882.

I de yttranden, som med anledning af denna framställning afgifvits
af hushållningssällskapen i de flesta af rikets län, Stockholms fabriksförenings
fullmägtige samt fabriks- och handtverks-, handels- och industriföreningar
i en mängd af rikets städer äfvensom fullmägtige i jernkontoret,
styrelsen för svenska slöjdföreningen samt åtskilliga enskilde industriidkare,
hade den föreslagna utställningens stora betydelse för industriens utveckling
allmänt erkänts, ehuru man då funnit tiden för densamma böra ett eller
annat år uppskjutas.

Då sedermera år 1881 en förnyad framställning gjorts i ämnet, hade
Ivongl. Maj:t anförtrott frågans utredning åt eu komité. I sitt den 1 december
1882 afgifna yttrande hade denna komité förordat en utställning
i hufvudstaden och ansett att en sådan skulle komma att taga en omfattning,
vida öfverstigande den 1866 års utställning uppnådde.

Vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t den 12 januari
1885 hade dåvarande departementschefen förklarat sig anse, att det skulle
lända till den inhemska industriens förkofran och följaktligen vara till
gagn för hela landet, om eu allmän skandinavisk industriutställning kunde
bringas till stånd i rikets hufvudstad. I följd häraf hade till samma ars
Riksdag aflåtits proposition om anslag till anordnande af en allmän skandinavisk
industriutställning i Stockholm under år 1886, men denna proposition
hade icke vunnit vunnit Riksdagens bifall.

Efter några års förlopp hade frågan om utställningen åter upptagits,
då till Kongl. Maj:t den 19 februari 1890 ingifvits en framställning i ämnet
af särskilda för ändamålet utsedde komiterade, hvilka deri anfört, hurusom
för utvecklingen och höjandet af ett lands industri och konstslöjd anordnandet
af utställningar i nyare tider blifvit en med hvarje år alltmer
anlitad utväg, äfvensom att erfarenheten gifvit vid handen, att intresset för
deltagandet i utställningar vore i starkt stigande. Då vid den första verlds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

utställningen i London år 1851 utställarnes antal uppgått till icke fullt
14,000 och de besökandes till något öfver 6 millioner mot 29,000 utställare
och 5 millioner besökande vid den första verldsutställningen i Paris
år 1855, hade Wienerexpositionen år 1873 räknat 42,000 utställare och
10 millioner besökande, Pariserutställningen 1878 50,000 utställare och
12Vs millioner besökande samt Pariserutställningen 1889 omkring 80,000
utställare och 25V2 millioner besökande. Samma erfarenhet kunde hemtas
från vårt grannland Danmark. Vid 1872 års skandinaviska utställning i
Köpenhamn hade nemligen i inträdesafgifter influtit endast 201,000 kronor,
under det att 1888 års utställning derstädes visat en slutsumma af 1,470,000
kronor, abonnementsafgifterna inräknade.

På grund häraf och i öfrigt anförda skäl förmenade komiterade det
icke vara förhastadt att antaga, att en skandinavisk industriutställning i
Stockholm skulle kunna räkna på ett betydande antal besökande, hvartill
komme den dragningskraft, vår hufvudstad egde i sitt natursköna läge,
och den omständigheten att en ny generation hunnit växa upp, sedan den
sista skandinaviska utställningen här hållits. Då äfven våra grannar inbjödes
att deltaga i utställningen, skulle intresset för densamma blifva så
mycket lifligare genom de fyrfaldiga tillfällen, den erbjöde att af hvarandra
inhemta lärdomar, och den sporre, som all täflan innebure. Sannolikheten
härför ökades, när i betraktande toges det storartade uppsving,
som sedan dess egt rum hos oss inom flere industrigrenar, af hvilka några
aldrig satts i tillfälle att vid en allmän täflan uppvisa sina tillverkningar.
Komiterade anhölle derför, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke anordnandet af en allmän skandinavisk industri- och konstutställning
i Stockholm borde ega rum.

Till följd af härå erhållen remiss hade kommerskollegium till Kongl.
Maj:t inkommit med utlåtande af den 20 september 1890 samt från vederbörande
i ämnet infordrade yttranden, deri styrelsen för svenska slöjdföreningen,
samtliga fabriks- och handtverks-, handels- och industriföreningar
eller deras styrelser eller fullmägtige jemte flertalet af enskilde industriidkare,
som sig yttrat i frågan, uttalat sig för anordnandet af en allmän
skandinavisk industri- och konstutställning i Stockholm.

Fullmägtige i jernkontoret hade i sitt yttrande anfört, att de icke
egde någon särskild anledning att å brukssocietetens vägnar påyrka, att
för befordrande af den svenska jernhandteringens allmänna intresse en
utställning i hufvudstaden måtte ega rum, men att de icke betviflade, att,
derest, uppå framställning och tillstyrkande af målsmän för andra landets
näringar, det skulle finnas lända till dessa näringars utveckling och förkofran
att den ifrågasatta utställningen anordnades och densamma komme

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

till stånd, många jernhandteringens idkare skulle omfatta tillfället att genom
framvisande af prof på hvad äfven denna handtering förmådde åstadkomma
i utställningen deltaga.

För egen del hade kommerskollegium anfört, bland annat, att frågan
om åvägabringande af en allmän skandinavisk industri- och konstutställning
syntes, att döma af de till kollegium i ärendet inkomna yttranden,
inom landet omfattas med intresse. I flera yttranden uttalades uttryckligen
den åsigt, att allmänna utställningar vore till nytta för industrien
och särskildt att den ifrågasatta utställningen skulle befordra utvecklingen
af vårt lands industriella verksamhet. Den omständigheten, att, på
sätt sökandena framhållit, industriutställningar i utlandet alltjemt återkomme
med oupphörligt stigande antal utställare, bure ock vittnesbörd
derom, att desamma befrämjade industriens verkliga fördelar. Det syntes
jemväl ligga i sakens natur, att en utställning, särdeles i fall den stode
öppen jemväl för andra länders industrier, genom den täflan, den framkallade,
samt genom det tillfälle, den beredde vederbörande ej mindre att få sina
tillverkningar kända och till följd deraf för dem vinna ökad afsättning än
äfven att göra lärorika iakttagelser i afseende å de förändringar och förbättringar,
som hos olika idkare af samma slöjd eller yrke åstadkommits,
borde i icke oväsentlig mån bidraga till att höja industrien. Sin största
betydelse egde emellertid en industriutställning, oafsedt om den hade en
mer eller mindre internationel karakter, otvifvelaktigt för det lands
industri, der den egde rum. Denna industri Ange nemligen dervid tillfälle
att i en samlad bild visa hvad den kunde åstadkomma och syntes i
främsta rummet röna en lifgifvande och fruktbringande inverkan af företaget.
Särskildt vore detta beaktansvärdt i fråga om den så kallade
mindre industrien eller handtverksindustrien inom landet, hvilken industris
idkare, i motsats till hvad förhållandet kunde vara med storslöjdens
utöfvare, i allmänhet hade att söka sina hufvudsakligaste afnämare inom
hemlandet och för hvilka industriidkare till följd häraf ett deltagande i
utställningar i främmande land väl ofta skulle medföra kostnad utan
motsvarande nytta, helst de äfven gemenligen saknade medel att sjelfva
besöka sådana utställningar och der inhemta hvad för dem kunde vara
lärorikt.

Med den uppfattning, kollegium sålunda hyste om allmänna utställningars
nytta för industrien och då här i landet någon allmän industriutställning
icke egt rum sedan år 1866 samt, enligt hvad näringsstatistiken
gåfve vid handen, vårt lands industri sedan sistnämnda år vunnit
en betydande utveckling, ansåge kollegium det vara synnerligen önsk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

värdi, att en allmän industriutställning koinine till stånd här i Stockholm,
till deltagande i hvilken äfven de öfriga nordiska länderna inbjödes.

Med anledning af den blifvande verldsutställningcn i Chicago år 1893
hade derefter frågan om en utställning i Stockholm fått hvila; men den
6 februari 1894 hade å nyo till Kongl. Maj:t ingifvits åtskilliga skrifter,
deruti fabriks-, handtverks- och andra föreningar äfvensom enskilde industriidkare,
konstnärer med flere från olika delar af landet och till ett sammanlagdt
antal af 2,704, under åberopande af hvad i ofvan omförmälda
framställning af år 1890 blifvit anfördt, anhållit, att Kongl. Magt täcktes
vidtaga de åtgärder, som ansåges erforderliga i ändamål att en industrioch
konstutställning i Stockholm, för deltagande i hvilken tillfälle kunde
beredas jemväl de närmaste grannländerna, måtte varda anordnad under
år 1897.

Till följd af härå erhållen remiss hade kommerskollegium afgifvit
utlåtande af den 30 mars 1894 och deri anfört, att kollegium funne sig
ega all anledning att vidhålla sin i ofvan åberopade utlåtande af den
20 september 1890 uttalade åsigt om önskvärdheten af anordnandet i
Stockholm af en industri- och konstutställning för de nordiska länderna,
helst, enligt hvad nu föreliggande framställningar i ämnet gåfve vid handen,
intresset inom landet för en dylik utställning måste anses hafva icke
oväsentligen ökats. Hvad särskildt beträffade det senast föreslagna året
för utställningens hållande, eller år 1897, hade kollegium icke något deremot
att erinra. Dock hölle kollegium före, att, derest utställningen skulle
kunna bringas till verkställighet sistberörda år, det vore i främsta rummet
angeläget att frågan om de åtgärder, som härför kunde finnas erforderliga,
blefve så snart som möjligt utredd. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, funne kollegium sig böra tillstyrka, att Kongl. Maj:t behagade tillsätta
eu komité för utredande af frågan om de åtgärder, som kunde finnas
erforderliga för tillvägabringande i Stockholm år 1897 af en industri- och
konstutställning för de nordiska länderna.

Vid föredragning häraf den 27 april 1894 hade Kongl. Maj:t förordnat
en komité med uppdrag att utreda frågan om de åtgärder, som
kunde finnas erforderliga för tillvägabringande under år 1897 af en allmän
konst- och industriutställning i Stockholm, i hvilken tillfälle borde
beredas jemväl de närmaste grannländerna att deltaga.

Till denna komité hade genom särskilda remisser öfverlemnats ej
mindre ofvan omförmälda i ämnet gjorda framställningar jemte i anledning
deraf afgifna yttranden och utlåtanden än äfven särskilda till Kong].
Maj:t ingifna framställningar i ämnet af dels svenska teknologföreningen,
dels ock Th. Wawrinsky och Chr. Meyer, i uppgifven egenskap af chefer

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

för den permanenta konst- och industriutställning, soin öppnats i f. d.
cirkusbyggnaden vid Karlavägen.

Efter fullgjordt arbete hade komitén med skrifvelse af den 6 december
1894 till Kongl. Maj:t öfverlemnat sitt betänkande i ämnet, i hvilket
komitén anfört, bland annat, följande:

Till en början ansåge komitén det vara af vigt att söka besvara den
frågan, hvilka sympatier ett så stort företag som en allmän utställning,
sådan som den ifrågavarande, hade att påräkna i landet. Kunde ojäfaktiga
bevis framdragas för att en allmän konst- och industriutställning
i Stockholm icke blott hade den allmänna meningen för sig, utan särskildt
att den inom de verksamhetsområden, för hvilka utställningen närmast
skulle blifva ett uttryck, framstälde sig snart sagdt som ett oafvisligt
behof, då läge redan i dessa omständigheter en anvisning, huru utställningen
i stort sedt borde göras. Den borde under sådana förhållanden
blifva ett nationalföretag och kräfde som sådant uppoffringar såväl från
statens och kommunens som från den enskilde utställarens sida. Lyckligtvis
hade för besvarandet af denna fråga ett rikhaltigt material förelegat.
Det vore bekant, att den svenska konsten och industrien ej sedan år 1866
lemnats tillfälle att i hufvudstaden framträda till offentlig täflan på en
allmän utställning. Under de närmare trettio år, som sedan dess förflutit,
hade i de stora kulturländerna den ena allmänna utställningen hållits
efter den andra, och fördelarne af desamma för de respektive länderna
vore allmänt erkända. Vårt land hade icke stått främmande för dessa
företag, utan deltagit i ett flertal af de mera betydande. Utan att vilja
underskatta betydelsen häraf kunde den dock af helt naturliga skäl ej
likställas med de fördelar för den svenska industrien, som skulle blifva
förenade med en utställning i Sveriges hufvudstad. Utomlands kunde
endast ett fåtal af de våra ingå i täflan, liksom endast en ytterst ringa
procent af den svenska allmänheten, som dock vore den svenska industriidkare!^
förnämsta kund, haft tillfälle att besöka dessa utställningar och
derigenom erhålla kännedom om hvad inom landet kunde åstadkommas.
Detta vore så mycket ofördelaktigare, som särskildt vår industri under
de senaste trettio åren undergått en storartad utveckling icke blott på så
sätt, att äldre industrigrenar allt mera bearbetats och fullkomnats, utan
äfven att helt nya sådana tillkommit såväl inom fabriksindustrien som
inom handtverket och konstslöjden.

Utom det menliga inflytande, denna obekantskap utöfvade på den
svenska varutillverkningen, bidroge den äfven att underhålla och nära
den benägenhet för hvad utländskt är, som sedan gammalt ansetts vara
ett utmärkande drag för svensken, och detta så mycket mera, som han

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

i allmänhet stode långt efter utländingen i förmåga att hålla fram sina
tillverkningar, att sprida kännedom om dem och dermed underlätta deras
afsättning. Ensamt häri läge ett skäl att komina den svenska industrien
till hjelp; och då utställningar visat sig hafva en stark dragningskraft
såväl på tillverkaren som på den köpande allmänheten, kunde denna
hjelp icke lemnas på bättre sätt än genom att anordna en sådan. Detta
medel hade på de senare åren ofta användts i fråga om landets hufvudnäring,
åkerbruket. Der hade man alltmera blifvit ense om fördelarne af
utställningar, och dessa återkommo också med en viss regelbundenhet till
fromma för landtbrukets olika underafdelningar, såsom boskapsskötseln,
mejerihandteringen, redskapen, utsädet och det till landtbruket hörande
maskinväsendet med mera. Det torde numera ej falla någon in att bestrida
den genomgripande inverkan, dessa företag haft på höjandet af hela
vår modernäring.

En särskild betydelse skulle en allmän utställning tvifvelsutan få
för den svenska konstslöjden, som likaledes sedan år 1866 gjort betydande
framsteg såväl ur arbetsskicklighetens som ur mönstersynpunkt.
Men ännu arbetade den dock i mycket utan att hafva fullt Idart för
sig medlen och målet, hvilket till stor del berodde deraf, att tillfälle
ej beredts densamma att i samlad bild uppvisa sina resultat. Särskildt
vore dessa af vigt att lära känna för bedömandet af den svenska slöjdundervisningens
ståndpunkt. Vi egde en högre konstindustriel läroanstalt
med höga inträdesfordringar, afton- och söndagsskolor, slöjdskolor
m. in. i alla delar af landet, hvilka årligen besöktes af tusentals
personer, som sedermera inträdde i yrkena eller verkade som lärare
eller mönsterritare i industriens tjenst. På detta undervisningsväsen,
hvars egentliga betydelse först kunde räknas från tiden efter 1866 års
skandinaviska utställning, nedlade såväl svenska staten som kommunerna
årligen stora summor, som med hvarje år växte. Denna undervisning
hade också blifvit en af de vigtigaste faktorerna särskildt i vår konstindustriella
uppfostran, och på densammas art och väsende berodde i
hufvudsak den svenska konstslöjdens framtid. Det vore derför af mycket
intresse att erhålla en öfverblick af arbetet på detta område. En sådan
öfverblick vunnes bättre, snabbare och kraftigare genom en allmän utställning
än genom blott statistiska beräkningar, och ur den synpunkten
syntes anordnandet af eu sådan utställning äfven för statsmagten vara
ett önskningsmål såsom ett medel att kontrollera denna undervisnings
innebörd.

Komiten hade vidare erinrat om de särskilda framställningar, som
blifvit i ämnet gjorda, och de deröfver afgifna yttranden, samt ansåge

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

dessa yttranden innehålla landets opinion i utställningsfrågan, en opinion,
som vore så mycket mera beaktansvärd, som den till hufvudsaklig del
utgått från just sådana håll, der man vore mest förtrogen med vår industris
lifs vilkor.

Vid fullgörande af sitt uppdrag hade komitén ansett, att till deltagande
i den ifrågasatta utställningen borde inbjudas ej blott Norge och Danmark,
utan äfven Finland, såsom fallet varit år 1866; hvarjemte komitén
ifrågasatt, att äfven den kontinentala konsten borde blifva till någon del
representerad på utställningen genom ett begränsadt antal franska, engelska
och tyska konstnärer.

Beträffande platsen för utställningen och det utrymme, den kunde
beräknas komma att upptaga, hade komitén framhållit, att det vid valet
af plats för en utställning sådan som den ifrågavarande vore i första rummet
af vigt att tillse, att utställningen förlädes på eller åtminstone i närheten
af sådana trakter, dit erfarenheten visat att den stora allmänheten
företrädesvis stälde sina steg under den årstid, utställningen vore afsedd
att ega rum. En sådan trakt hade redan i sin egenskap af att under
vanliga förhållanden vara eu omtyckt uppehållsort för en stor stads befolkning
de största betingelser för att också vara en lämplig utställningsplats.
Dels måste den ur lägets och omgifningarnas synpunkt ega något
lockande, dels också ur kommunikationernas, så att den vore eller kunde
göras lätt tillgänglig för en större menniskomassa. Vore dessa förutsättningar
rigtiga, så blefve det i en stad sådan som Stockholm icke svårt
att afgöra, att en allmän utställning helst borde förläggas på eller i närheten
af kong! Djurgården. Med förbigående af alla de olika förslag,
som sett dagen rörande utställningens förläggande än på Södermalm och
Kungsholmen, än på öfre Norrmalm samt vestra och norra Östermalm,
inskränkte sig derför komitén till de förslag, som ginge i den af komitén
angifna rigtningen.

I sådant afseende hade föreslagits dels Karlaplanen på Östermalm och
visst område deromkring, dels Djurgårdsstaden, dels Friesens park på Djurgården,
dels ock Lejonslätten med närliggande områden derstädes. Komitén
hade, enär vid anordnandet af ett så omfattande och kostsamt företag,
som en allmän utställning vore, man måste i första rummet se till att
freqvensen blefve den största möjliga, på det att utställningen måtte göra
det största möjliga gagn, samt då det icke varit möjligt att för ändamålet
disponera Djurgårdsstaden, ansett, att Lejonslätten egde betydliga företräden
framför såväl Karlaplanen som Friesens park och på samma gång uppfylde
äfven högt stälda fordringar både ur naturskönhetens och ur kommunikationernas
synpunkt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

Komitén hade uppgjort särskilda förslag för utställningens anordnande
vid hvart och ett af nyssnämnda tre ställen; och skulle utställningen upp -

taga i areal vid

Karlaplanen...................................................................... 178,000 qvadratmeter,

Friesens park ..................................................................... 175,000 » '' ,

Lejonslätten .............................................................. 128,000 »

Kostnaderna för utställningen vore enligt de af komitén uppgjorda
specialförslag beräknade att utgöra vid

Karlaplanen:

anläggningskostnad ................................ kronor 1,685,000: —

driftkostnad ...... » 600,000: — 2,285,000: —

Friesens park:

anläggningskostnad ............................. » 1,645,500: —

driftkostnad ............................................... » 600,000: — 2,245,500: —

anläggningskostnad................................. » 2,056,281: —

driftkostnad.............................................. » 600,000: — 2,656,281:—.

I fråga om sättet, huru kostnaderna skulle betäckas, hade komiterade
lemna! följande redogörelse. Af de direkt från utställningen utgående
inkomsterna vore inträdesafgifterna den förnämsta posten. Såsom
komiterade redan förut framhållit, skulle en utställning, förlagd till
Lejonslätten, kunna påräkna ett vida större antal besökande än en vid
Karlaplanen eller Friesens park. Ett framläggande af en exakt siffra i
detta fall vore alltid förenadt med vanskligheter, hvadan man endast
på sannolikhetens väg kunde komma till något resultat. Såsom en
ledning härvid finge nämnas, att 1888 års stora utställning i Köpenhamn
haft en inkomst af i rundt tal 1,470,000 kronor af inträdesafgifter. Erinrade
man sig nu att i Köpenhamn dylika allmänna utställningar sedan
år 1866 hållits två gånger, medan vi här i Stockholm under samma tid
icke haft någon, att således en hel generation vuxit upp i Sverige, som
kunde antagas aldrig hafva sett någon dylik utställning, och vidare att
densamma, att döma af de petitioner, som för Kongl. Maj:t framlagts,
blefve ett företag, kring hvilket hela nationen komme att samlas och hvaruti
den kände sig intresserad, så syntes det icke innebära någon öfverdrift,
om inkomstsiffran för inträdesafgifter, derest Lejonslätten blefve utställliih.
till lliksd. Prof. 18!).rj. 4 Smal. 1 Afd. 44 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

ningsplats, sattes till 1,000,000 kronor. För Karlaplanen och Friesens park
hade komiterade ej vågat sätta denna siffra högre än till 700,000 kronor.
Vidare skulle platshyrorna enligt en låg beräkningsgrund komma att gifva
omkring 250,000 kronor. Härvid hade dock komitén anmält, att det endast
varit tvingande ekonomiska skäl, som föranledt komitén att i inkomstberäkningarna
intaga denna post, och att komitén ansåge det synnerligen
önskvärdt, om densamma antingen kunde helt och hållet eller delvis utgå
eller åtminstone undanrödjas för utländska utställare, alldenstund det vore
att befara, att många industriidkare, som i alla händelser finge vidkännas
dryga omkostnader för sitt deltagande i utställningen, skulle genom dylika
afgifters påläggande afhållas derifrån. Öfriga hyror, katalogförsäljning
m. m. ansåges komma att gifva 125,000 kronor, försålda byggnader 75,000
kronor, hvarjemte inkomsten af en tombola, i hvilken penningar skulle
utlottas till mindre belopp, med skyldighet för den vinnande att använda
vinsten på inköp af utställningsföremål, beräknats till 30,000 kronor. Dessa
poster skulle dermed gifva tillsammans 1,480,000 kronor. Att på annat
sätt anskaffa blefve således 1,176,281 kronor. För Karlaplanen och Friesens
park, der inkomsterna för såväl inträdesafgifter som hyror ej kunde
sättas så höga, blefve motsvarande siffror vid Karlaplanen 1,118,000 kronor
och vid Friesens park 1,090,500 kronor.

Till betäckande af bristen hade komitén tänkt sig dels ett statsanslag
af minst 400,000 krpnor, dels ock ett anslag af minst 300,000 kronor från
Stockholms stad. Återstoden, beräknad, om Lejonslätten valdes till utställningsplats,
till 476,281 kronor, syntes komitén lättast och lämpligast
kunna anskaffas genom ett lotteri af beskaffenhet, Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt fastställa, hvarjemte till företagets ytterligare betryggande borde
bildas en garantifond af minst 200,000 kronor, att i sista hand i mån af
behof anlitas.

Då komiténs förslag den 20 december 1894 anmäldes, hade — meddelar
departementschefen vidare — Kongl. Maj:t anbefalt öfverståthållareembetet
att skyndsamt infordra Stockholms stadsfullmägtiges yttrande,
huruvida Stockholms stad vore villig att, derest under år 1897 en allmän
konst- och industriutställning komme att ega rum i hufvudstaden, till bestridande
af kostnaderna för utställningen lemna ett tillskott af minst

300,000 kronor, samt att med berörda yttrande till Kongl. Maj:t inkomma.

Till följd häraf hade öfverståthållareembetet med skrifvelse den 18
nästlidne februari öfverlemnat en till Kongl. Maj:t stäld skrift, deruti stadsfullmägtige,
jemlikt deras vid sammanträde den 1 i samma månad fattade
beslut, hvilket, enligt hvad öfverståthållareembetet upplyst, icke blifvit
öfverklagadt, förklarat, att staden, under förutsättning att en allmän konst -

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

och industriutställning komme att hållas i Stockholm senast år 1897 samt
att statsmedel till belopp af minst 400,000 kronor blefve för ändamålet
anslagna, vore villig att till bestridande af de kostnader för denna utställning,
hvilka icke kunde täckas med nämnda statsmedel och andra påräknade
inkomster, anvisa ett belopp af högst 300,000 kronor, att utgå med

150,000 kronor under året näst före det, då utställningen skulle hållas,
och återstoden under utställningsåret, allt under vilkor och förbehåll, att,
om någon behållning på företaget skulle uppstå, denna skulle mellan staten
och Stockholms stad fördelas i mån af hvarderas lemnade bidrag.

Efter denna redogörelse för hvad i ärendet förekommit har departementschefen
för egen del yttrat hufvudsakligen följande:

Betydelsen af industriutställningar i allmänhet och fördelen deraf
särskildt för det land, der utställningen hölles, syntes numera vara allmänt
erkända. De invändningar, som stundom blifvit framstälda angående
nyttan af dylika utställningar, motsades på det kraftigaste af
erfarenheten och af det förhållande, att nästan alla kulturländer tid efter
annan anordnat dylika utställningar i större eller mindre omfattning. Efter
Pariserutställningen år 1878 hade Sverige icke officielt deltagit i någon
allmän internationel industriutställning förutom den i Chicago år 1893, om
ock på enskildes initiativ och i vissa fall med understöd af statsmedel vår
industri varit i tillfälle att vid flera utställningar i utlandet framvisa prof
på sin utveckling inom vissa grenar och vunnit berättigadt erkännande;
men under denna tid hade storartade verldsutställningar hållits, 1883 i
Amsterdam, 1885 i Antwerpen, 1888 i Barcelona, 1889 i Paris och 1894 i
Antwerpen, hvarjemte i London nästan årligen anordnats allmänna internationella
utställningar. Bland lokala industriutställningar af större omfattning
kunde anföras utställningarna i Frankfurt am Mani och Stuttgart
1881, i Budapest 1885, i Köpenhamn 1888, i Hamburg 1889 samt i Wien,
Bremen och Edinburgh 1890. För närvarande förbereddes storartade utställningar
i Berlin och Bryssel 1896, och i Frankrike hade man beslutat
att vid en industriel verldsfest år 1900 inbjuda alla länder till täflan.

Deltagandet i utställningar i främmande länder vore dock i allmänhet
förenadt med alltför stora uppoffringar för att äfven den mindre industrien,
annat än undantagsvis, skulle finna med sin fördel förenligt att der
uppträda, och nyttan deraf utom för särskilda näringar kunde icke jomföras
med de fördelar, en utställning inom landets egna gränser förde med
sig, helst då grannländerna deri toge del.

Enligt hvad inhemtades af de till Kongl. Maj:t af yrkesidkare och
andra för den svenska industriens utveckling nitälskande personer vid särskilda
tillfällen ingifna framställningar om eu allmän industriutställning i

Statsutskottets Utlutande N:o 64.

rikets hufvudstad, hade intresset för att en utställning snart måtte derstädes
komma till stånd år för år ökats. Då nu mer än ett fjerdedels århundrade
förflutit, sedan 1866 års skandinaviska utställning i Stockholm
egde rum, måste en ny sådan komma att blifva af särskildt stor betydelse,
derför att under sagda tid ej allenast de industrigrenar, som å senaste
utställningen varit representerade, i allmänhet högst väsentligt utvecklats,
utan äfven helt och hållet nya industrigrenar tillkommit i olika rigtningar
såväl inom den egentliga fabriksindustriens område som ock inom handtverkeriet
och konstslöjden.

Af de uppgifter, departementschefen härefter till statsrådsprotokollet
meddelat, till jemförelse af förhållandena åren 1866, 1887 och 1892 i afseende
å antalet af fabriker och vid dem anstälde arbetare samt värdet af
tillverkningarna, framginge, hvilken omfattande utveckling storindustrien
vunnit under tiden från och med år 1866 till och med år 1892. Men
huru upplysande och för fosterlandsvännen glädjande dessa statistiska uppgifter
än vore, kunde man dock icke deraf göra sig något fullt klart begrepp
om industriens nuvarande ståndpunkt i landet, utan måste det för
sådant ändamål vara högeligen önskvärd!, att landets egna invånare blefve
i tillfälle att taga kännedom om denna storartade utveckling genom att,
så att säga, in natura erhålla en, så vidt möjligt, fullständig bild af vår
industris nuvarande ställning; och derför borde en allmän utställning i
Stockholm, utsträckt äfven till täfling för de närmaste grannländerna,
blifva af största betydelse såväl för vår industri som för den stora allmänheten.
För våra industriidkare blefve det till stor nytta att vid en
utställning inom landet finna samlade de erfarenheter och rön, som inom
deras yrken vore gjorda, äfvensom att få sina egna tillverkningar kända i
marknaden; för arbetarne måste det jemväl vara lärorikt att få se framstående
tillverkningar inom de yrken, i hvilka de vore sysselsatta, och
allmänheten, som dervid blefve i tillfälle att erfara industriens utveckling,
komme allt mer att inse, att många artiklar, som förut hemtats från utlandet,
kunde af lika god beskaffenhet och till lika billigt pris erhållas
inom landets egna gränser.

Den af Kongl. Maj:t tillsatta komité för utredning af frågan om de
åtgärder, som kunde finnas erforderliga för tillvägabringande af en dylik
utställning, hade, på sätt ofvan omförmälts, framlagt tre särskilda förslag
till utställningens anordnande, alla dock förutsättande, att utställningen
skulle förläggas till hufvudstaden.

Af de utaf komitén uppgjorda beräkningar framginge, att kostnaderna
för utställningen enligt det ena eller andra förslaget, utöfver de med utställningen
beräknade inkomsterna, skulle uppgå till omkring 1,100,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

kronor. Deraf hade, såsom redan nämnts, Stockholms stad atagit sig att
bidraga med 300,000 kronor, men derutöfver vore af komitén ifrågasatt
ett statsanslag af minst 400,000 kronor, äfvensom att återstoden skulle
anskaffas genom ett lotteri af det slag, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt
bestämma.

I sistnämnda hänseende förekomme visserligen, att förordningen den (3
augusti 1881 innehölle förbud mot lotterier i allmänhet; men samma förordning
förutsatte dock, att undantag från förbudet finge ega rum, da fråga
vore om välgörande ändamål eller understöd och uppmuntran af svenska
konstnärer. Derjemte hade Kongl. Magt vid flera särskilda tillfällen, på
derom gjorda ansökningar, i öfverensstämmelse med Riksdagens i skrifvelse
den 2 april 1890 derom gjorda framställning, medgifvit, att, utan hinder af
det i nämnda förordning stadgade förbud, konstslöjds- och industrilotterier
finge i åtskilliga af rikets städer inrättas. Med afseende å det ändamål,
som nu vore i fråga, eller att utöfver de belopp, som kunde af staten
och Stockholms stad beviljas, bereda erforderliga medel för åstadkommande
af ifrågavarande utställning, hvilken helt visst komme att högst
väsentligt tjena till utveckling af den inhemska industrien och konsten,
syntes det departementschefen, att det ifrågasatta lotteriet skäligen kunde
tillstädjas. I fråga om formen för ett dylikt lotteri, ansåg departementschefen
emellertid, att, då den vinst, som derigenom skulle uttagas, måste
blifva tillgänglig inom en jemförelsevis kort tid, det icke kunde vara
lämpligt att för ändamålet utgåfves ett premieobligationslån eller så beskaffadt
lotteri, som af teaterbyggnadskonsortiet i hufvudstaden åren 1889
och 1893 inrättats, utan hölle departementschefen före, att det nu tilltänkta
lotteriet borde anordnas såsom ett vanligt klasslotteri inom ett bcgränsadt
belopp af en å två millioner kronor samt med vissa under kort
tid, ej väsentligt öfverstigande tiden för utställningens fortvaro, bestämda
dragningar, i hvilka såväl lotternas antal och pris som vinsternas antal
och värde skulle bestämmas enligt derför närmare uppgjord och af Kongl.
Maj:t faststäld plan i syfte att, efter afdrag af omkostnaderna för lotteriet,
eu behållning kunde uppstå af det belopp, som afsetts att genom lotteriet
erhållas.

Hvad anginge det af komitén ifrågasatta statsanslaget, ansåge departementschefen,
att, då det måste ligga i hela landets intresse att den föreslagna
utställningen komme till stånd, framställning borde göras hos Riksdagen
om anvisande af åtminstone lika stort belopp, som Stockholms stadsfullmägtige
förklarad sig vilja till bestridande åt kostnaderna för utställningen
tillskjuta, eller 300,000 kronor. Det belopp, som, utöfver hvad Riksdagen
kunde finna skäligt bevilja, borde af statsmedel anvisas, kunde, enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

hvad departementschefen hade sig bekant, bestridas från manufakturförlagslånefonden
samt handels- och sjöfartsfonden, utan att andra vigtiga ändamål,
som med dessa fonder tillgodosåges, derpå skulle blifva lidande. 1
likhet med komitén ansåge äfven departementschefen, att någon garanti
borde söka anskaffas för betäckandet på enskild väg af till äfventyrs uppkommande
brist.

Med anledning af Ivongl. Majrts ofvan omförmälda proposition har
uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 174) herr O. M. Höglund
efter en närmare motivering, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa, anfört,
att motionären gerna såge, om den föreslagna konst- och industriutställningen
komme till stånd, och ansåge densamma, rätt ordnad, väl
värd de dermed förknippade uppoffringar, men att motionären å andra
sidan omöjligen kunde gilla Kongl. Maj:ts förslag om beredande af en del
af de erforderliga medlen genom inrättande af ett klasslotteri; hvadan
motionären hemstält, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nyssberörda
hemställan, måtte, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för en
allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897, utom af Kongl.
Maj:t på extra stat för år 1896 begärda 300,000 kronor, bevilja 500,000
kronor, eller det belopp, som statsutskottet pröfvade för ändamålet erforderligt,
att utgå på extra stat under loppet af ett eller flera derpå
följande år.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet blifvit anfördt, anser utskottet
den ifrågasatta konst- och industriutställningen vara af den betydelse
för vårt land, att för dess åstadkommande bidrag af allmänna
medel bör af Riksdagen beviljas. Enligt hvad ofvan meddelats, har departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t antydt, att medel
till en del af kostnaderna för utställningen skulle kunna beredas genom
anställande af ett klasslotteri. Då ett lotteri, särskildt i den form, som
nu af departementschefen förordats, torde kunna medföra skadliga verkningar,
hyser utskottet, lika med motionären, betänkligheter mot anlitande
af denna utväg för åstadkommande af tillgångar till kostnadernas betäckande.
Utskottet, som sålunda anser önskvärd!, att anordnandet af ett
lotteri för ifrågavarande ändamål måtte, såvidt möjligt, kunna undvikas,
kan emellertid icke biträda motionärens förslag, att Riksdagen skulle för
utställningen anvisa anslag utöfver det belopp, som af Kongl. Maj:t äskats.
Genom det af Kongl. Maj:t begärda anslag och de tillgångar, som i öfrigt

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

kunna beräknas o för utställningen, torde i allt fall dess åstadkommande
vara tryggadt. A ena sidan torde nemligen de med utställningen förenade
kostnader kunna nedbringas genom någon inskränkning i den framstälda
planen för densamma, och å andra sidan synes med skäl kunna
påräknas, att från enskilda personer och affärsföretag, som, derest utställningen
kommer till stånd, deraf kunna skörda ekonomisk vinst, bidrag
erhållas till större belopp, än som för den nu ifrågasatta garantifonden
stälts i utsigt. Under uttalande häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
och med afslag å herr Höglunds i ämnet väckta
motion, må såsom bidrag till bestridande af kostnaderna
för en allmän konst- och industriutställning i Stockholm
år 1897 på extra stat för år 1896 anvisa ett belopp af

300,000 kronor.

Stockholm den 26 april 1895.

På statsutskottets vägnar:
ANDERS PERSSON.

Reservation er:

af herrar A. G. L. Billing och S. G. von Frusen, hvilka ansett, att
utskottets hemställan och förslag bort hafva följande lydelse:

»Utskottet anser, att, på de i den kongl. propositionen anförda grunderna,
statsbidrag bör beviljas till bestridande af en del utaf kostnaderna
för en allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897. Men
då i den kongl. propositionen tillkännagifvits, att en annan del af dessa

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

kostnader skulle bestridas genom beräknad vinst å ett klasslotteri, så anser
sig utskottet böra såsom sin mening uttala, att denna utväg icke torde
böra anlitas. Skälen emot att inrätta statslotteri hafva så många gånger
framdragits och äfven af Riksdagen godkänts, att de ej lära behöfva här
upprepas. Snarare än att slå in på klasslotteriets betänkliga väg anser
utskottet, att ett högre statsbidrag än det af Kong! Maj:t föreslagna bör
beviljas för åstadkommande af den tilltänkta utställningen. Då utskottet
vidare håller före, att af dem, som hafva ekonomiska fördelar af denna,
bör för dess förverkligande kunna påräknas bidrag utöfver den i den kongl.
propositionen omtalade garantifonden, och då möjligen äfven kostnaderna
för utställningen kunna något nedtvingas samt, i händelse att någon brist
ändock skulle uppkomma, något högre bidrag än det i den kongl. propositionen
beräknade lär kunna erhållas från manufakturförlagslånefonden
samt handels- och sjöfartsfonden, så föreställer sig utskottet att, om med
anledning af herr Höglunds motion ett statsanslag af 400,000 kronor beviljas,
man bör vara förvissad om att utställningen kan komma till stånd.
Lämpligt synes vara, att anslaget fördelas på två år, så att under 1896
utgår den af Kongl. Maj:t äskade summan.

Utskottet hemställer fördenskull,

300,000 kronor; under vilkor:

dels att utställningen kommer till stånd, utan att
något så kalladt klasslotteri härför anlitas-,

och dels att tillföretagets betryggande en garantifond
bildas till ett belopp af minst 400,000 kronor.»

af herr H. P. P. Tamm:

»Under det jag förenar mig i den af herrar Billing och von Friesen
i förevarande ärende afgifna reservationen, kan jag icke finna, att de skäl,
som talat mot klasslotteriet, gälla mindre mot den ifrågasatta tombolan,
hvaraf inkomsten för öfrigt blott beräknats till en så försvinnande del af
hela kostnaden som 30,000 kronor. Lägger jag härtill den från senaste
utställningen i Göteborg hemtade erfarenheten om den då inrättade tombolans
störande inflytande, har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 64.

att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts framställning
och herr Höglunds motion, såsom bidrag till
bestridande af kostnaderna för en allmän konst- och
industriutställning i Stockholm år 1877 beviljar pa extra
stat ett anslag af 400,000 kronor och deraf för år 1896
anvisar 300,000 kronor, under vilkor dels att utställningen
kommer till stånd, utan att vare sig klasslotteri
eller tombola härför anlitas, och dels att till
företagets betryggande en garantifond bildas till ett belopp
af minst 400,000 kronor».

af herr 1. Wijk, som ansett, att i utskottets motivering bort uttalas
ogillande af inrättande af en tombola i sammanhang med utställningen;

af herr H. E. Törnebladh; och

af herr H. Andersson mot utskottets motivering.

Bill. till Bikta. Vrot. 186.0. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft.