Statsutskottets Utlåtande N:o 63 (Utlåtande 1897:Su63 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

N:o 63.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1897, kl. 5 e. m

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs
befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar.

(1 :a U. A.)

Uti statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t i afseende å regleringen
af utgifterna under fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att på extra
stat för år 1898 bevilja, dels under punkt 23 till påbörjande af befästningsarbeten
vid inloppet till Göteborg 500,000 kronor och dels under
punkt 24 till påbörjande af befästningsanläggningar vid Boden 500,000
kronor.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 5) har herr friherre
R. M. Klinckowström yrkat, att båda här ofvan omnämnda anslag, hvardera
å 500,000 kronor, ej måtte af Riksdagen beviljas.

Enligt det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 14 januari innevarande år, har statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet vid föredragning inför Kongl. Maj:t
af frågor rörande artilleri- och fort-ifikationsbehof till en början (sid. 49)
erinrat, hurusom han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 2
januari 1896 framlagt de slutsatser beträffande de närmast erforderliga
åtgärderna för tillgodoseendet af Sveriges fasta försvar, hvartill han kommit
i ett af honom såsom chef för generalstaben utarbetadt betänkande.

JUh. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 63). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Härvid hade framhållits, att af de permanenta befästningar, som företrädesvis
vore af den vigt, att de ofördröjligen borde anläggas eller fullständigas,
främsta rummet intoges af de till hufvudstadens och vår förnämsta örlogshamns
skydd uppförda kustfästningarna Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning samt Kungsholmens fästning, hvilka befästningars iståndsättande
och fullständigande betecknades såsom en trängande nödvändighet. Vidare
hade påpekats behofvet af befästningar på Gotland samt framhållits nödvändigheten
af Göteborgs tryggande medelst befästningar för anfall från sjösidan.
Slutligen hade en i öfre Norrland anlagd fästning ansetts oumbärlig
för försvaret af denna landsdel. På grund häraf hade anslag äskats dels
till befästningsarbeten jemte bestyckning och försänkningar samt anordningar
för försvarets ledning vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning,
dels till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning, dels ock
slutligen för befästningars anläggning på Gotland. Af dessa sålunda äskade
anslag hade de båda förstnämnda, hvilka afsåge våra sjöfästningars sättande
i åtminstone någorlunda tillfredsställande skick, af Riksdagen bifallits,
hvaremot anslaget för befästningars anläggning på Gotland icke vunnit
Riksdagens bifall. Ehuruväl nödvändigheten af att medelst befästningar
stärka försvaret å nämnda ö förvisso orubbad qvarstode, ansåge departementschefen
sig icke nu böra ånyo upptaga förslaget om beviljande af
medel till sagda ändamål.

Sedan departementschefen derefter anfört de skäl, som föranledde
honom att sålunda förorda ett uppskof till ett kommande år med behandlingen
af frågan icke blott om förstärkning af de redan befintliga befästningarna
å Gotland utan äfven om anläggning af nya dylika derstädes,
anförde departementschefen i fråga om Göteboigs befästande åt sjösidan
(sid. 51), hurusom han uti sitt förut åberopade anförande till statsrådsprotokollet
för den 2 januari sistlidet år utvecklat de hufvudsakligaste
skälen för Göteborgs tryggande medelst befästningar, åtminstone mot anfall
af en fientlig eskader. Med tanke på nödvändigheten att först med befästningar
nöjaktigt skydda sådana punkter, som hade ännu större betydelse för
rikets försvar i dess helhet än ifrågavarande stad, hade departementschefen
likväl ansett sig icke då böra hemställa om anslags beviljande till Göteborgs
befästande. Sedan nu emellertid Riksdagen beviljat medel till tryggande
mot öfverraskande anfall af landets i såväl politiskt som strategiskt
afseende vigtigaste punkt, dess hufvudstad, samt af dess förnämsta örlogshamn,
borde man gå i författning om beredandet af liknande skydd åt
rikets andra stad. Göteborg hade icke allenast en stor betydelse ur politisk
och militär synpunkt i allmänhet, derigenom att det vore Sveriges
andra stad och dess näst förnämsta importhamn, hvadan ock dess förlust

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

för oss skulle vara särdeles känbar såväl i moraliskt soin materiel hänseende
— det senare icke minst derför att vår direkta förbindelse med
utlandet med stor sannolikhet då blefve albruten — det hade derjemte
ur en möjlig fiendes synpunkt ett synnerligen stort värde i rent strategiskt
afseende såsom utgångspunkt för operationer mot mellersta delarne
af vårt land. Stadens betydliga tillgångar på förnödenheter af alla slag i
förening med dess utmärkta hamn, dess varf, verkstäder in. fl. andra fölen
flotta värdefulla anstalter gjorde densamma till en förträfflig depotplats
för snart sagdt huru stor styrka som helst, särdeles som den fruktbara
och tätt befolkade ön Hisingen med alla dess resurser vore belägen omedelbart
i närheten, och, beträffande förbindelserna inåt landet, vore dessa
de bästa möjliga. För närvarande ledde fyra bredspåriga jernvägar, alla
åtföljda af större landsvägar, i olika rigtningar från Göteborg, hvarförutom
Sveriges förnämsta vattenväg här hade sin ena ändpunkt. Det vore gifvet,
att under sådana förhållanden stadens besittningstagande skulle vara ett
högst eftersträfvansvärdt mål för en möjlig fiende, hvars flotta kunde tänkas
uppträda utanför vår vestkust, och detta vare sig han afsåge att endast
utöfva ett tryck på oss för att förmå oss att gå in på hans fordringar,
eller hans afsigt vore landets underkufvande. Dess värre erbjöde en
eskaders utsegling till Göteborg för närvarande inga nämnvärda svårigheter
ens om sjömärkena borttagits, och, då man icke kunde våga påräkna,
att vår flotta alltid i rätt tid skulle kunna vara till hands med tillräcklig
styrka för att hindra en sådan, samt något verksamt sätt att hastigt spärra
inloppet till staden icke funnes, måste man taga sin tillflykt till befästningar,
uppförda och bestyckade redan i fredstid. På så sätt hade utländska
stater — äfven de, hvilkas mariner vore vår ofantligt mycket öfverlägsna
— funnit sig föranlåtna att trygga vigtigare kuststäder, hvilkas läge
gjort detta möjligt, och likaledes hade vårt grannland Norge för samma
ändamål anslagit icke obetydliga belopp. Af förut antydda skäl hade
emellertid ända hittills någon framställning från krigsstyrelsens sida om
beviljandet af medel till likartadt skydd ens för Göteborg, som med fog
kunde betecknas såsom den största af våra handelsstäder, icke ansetts böra
göras.

I öfverensstämmelse med förut åberopade yttrande, hvaraf framginge,
att fullständiga befästnings- och bestyckningsplaner med tillhörande kostnadsberäkningar
för Göteborgs befästande åt sjösidan funnes uppgjorda,
skulle kostnaden för ifrågavarande befästningar, om man inskränkte sig till
de åtgärder, som vore oundgängligen nödvändiga för stadens tryggande
mot bombardering, uppgå till 3,880,000 kronor, inberäknadt kostnaden för
bestyckning men oberäknadt den för minmateriel och minstationer.

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Såsom departementschefen vid berörda föredragning antydt — på tal
om vissa norrländska städers tryggande mot brandskattning — syntes det
kunna antagas, att äfven Göteborgs invånare skulle vara benägna att, med
afseende på de stora, äfven enskilda intressen, som der stode på spel, med
åtminstone något belopp bidraga till nämnda kostnad. På grund häraf
ifrågasatte departementschefen icke nu beviljandet af mer än en del af det
för täckandet af kostnaden för de nödvändigaste befästningsanläggningarna
erforderliga beloppet, huru önskvärdt det ur flera synpunkter än vore, om
hela detta belopp ansloges för ändamålet.

I fråga om öfre Norrlands fasta försvar anförde departementschefen
(sid. 53), att genom det ifrågasatta framdragandet af stambanan genom öfre
Norrland öster om Lule eif finge frågan om vår nordligaste landsdels tryggande
i händelse af krigsfara en i högsta måtto ökad vigt och betydelse.
I och med jernvägens fullbordan å ömse sidor om riksgränsen lättades
nemligen i hög grad vilkoren för krigföring i dessa trakter. Möjligheten
af anfall från denna sida måste för den skull under alla omständigheter
tagas med i räkningen vid ordnandet af landets försvar, och liksom alla
stater, som hade en landgräns, som kunde varda utsatt för anfall, måste
äfven vi vara betänkta på att skydda densamma. De stridskrafter, som
härför närmast stode till förfogande, nemligen de i Norrbottens och Vesterbottens
län förlagda trupperna, vore ensamma alldeles för fåtaliga för ändamålet.
De uppginge ej till mera än en svag brigad, saknande så vigtiga
specialvapen som artilleri- och ingeniörtrupper, och dertill spridda öfver
ett område, som, på samma gång det vore det utan jemförelse största i Sverige
för motsvarande truppstyrka, vore det med kommunikationer sämst utrustade,
en omständighet, som hade en ganska menlig inverkan på den
hastighet, hvarmed truppernas mobilisering och samling kunde försiggå.
Gränslandskapets försvar vore ock utan allt tvifvel beroende af att från
det öfriga landet ett tillräckligt antal trupper i tid — det vill säga innan
den anfallande hunnit tillbakakasta den förutnämnda försvarsstyrkan och
satt sig i besittning af kanske en betydlig del af landet — hunne samlas
till någon innanför densamma i strategiskt afseende väl belägen punkt för
att derefter framgå mot fienden eller vid någon lämplig försvarslinie bjuda
honom spetsen.

Som svenska flottan väl aldrig kunde nå en sådan utveckling, att
den kunde tänkas beherrska Bottenhafvet, måste man afstå från tanken
att genom sjötransport vid sidan af jernvägstransporten underlätta sändandet
af trupper från mellersta delarne af Sverige till dess nordligaste landskap,
och ej heller kunde, af lätt insedda skäl, landsvägstransport ifrågakomma
annat än såsom en nödfallsåtgärd. Man vore således för nämnda

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

trupptransport hänvisad uteslutande till norra stambanan och denna hade
en längd af icke mindre än 114 mil från Stockholm till Boden samt ginge
dessutom på flera ställen i farligt nära grannskap till hafvet. Häraf framginge,
att utsigterna för oss att med ett öfverlägset eller jemnstarkt antal
trupper kunna i närheten af gränsen möta en öfver denna infallande härafdelning
vore ganska ringa.

Otvifvelaktigt skulle en jernväg från mellersta Sverige genom det
inre af Norrland i icke oväsentlig mån förbättra utsigten för försvaret af
vårt gränslandskap, men i betraktande af en sådan jernvägs ansenliga
längd och deraf följande betydliga kostnad, sammanstäld med den antagligen
ringa trafikinkomsten, kunde ingen sannolikhet förefinnas, att banan
inom rimlig tid skulle komma till stånd, så önskvärd den än ur militärisk
synpunkt vore. Men äfven om en dylik bana komme till stånd, hade vi dermed
i sjelfva verket allenast något minskat den tidsutdrägt, som trupptransporterna
från mellersta Sverige kräfde. Hufvudfrågan vore att i högsta
möjliga grad öka de för Norrbottens försvar afsedda truppernas försvarskraft
— det truppantal, som, utan att blotta öfriga delar af våld vidsträckta
land, kunde sändas upp mot norr, månde, allt efter omständigheterna,
vara jemförelsevis obetydligt eller jemförelsevis stort — och medel
härtill erbjöde befästningskonsten.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 2 januari sistlidet
år hade af departementschefen utförligt framhållits de synpunkter, som
enligt hans förmenande gjorde en befästningsanläggning i öfre Norrland
nödvändig. Derför kunde han med hänvisande härtill nu inskränka sig till
att redogöra för lämpligaste platsen för den erforderliga befästningsanläggningen.
^

Vid bestämmandet af platsen för en permanent befästning i allmänhet
måste man i främsta rummet tillse, att platsens läge i politiskt-strategiskt
afseende motsvarade ändamålet, men ock taga hänsyn dertill, att
terrängförhållandena å ort och ställe, af hvilka dock den befästa punktens
försvarbarhet ytterst berodde, icke erbjöde för stora svårigheter vid försvarsverkens
anläggning. Af förut åberopade betänkande framginge, att i
vårt land terrängen ofta nog lade nästan oöfvervinneliga hinder i vägen
för befästande af i strategiskt afseende vigtiga punkter, men också att densamma
— tack vare tillvaron af våra granitberg — mången gång medgåfve
oss att uppföra permanenta befästningar för en vida mindre kostnad, än
verk af motsvarande styrka eljest skulle erfordra.

Beträffande ändamålet med ifrågavarande befästningsanläggning framginge
såväl af hans excellens herr statsministerns och departementschefens
yttranden till åberopade statsrådsprotokoll, som ock af hvad departements -

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

chefen nu anfört, att denna anläggning, i likhet med öfriga i berörda protokoll
omnämnda befästningar (kustfästningarna), hade en rent defensiv uppgift.
Sverige likasom öfriga mindre stater, för hvilka landets försvar och neutralitetens
upprätthållande vore den enda militära uppgiften, kunde lika
litet som de undvara de härför erforderliga försvarsanstalterna, om än vårt
land, hvad landgränsen beträffade, hittills befunnit sig i ett afgjordt fördelaktigare
läge än andra länder. Allbekant vore, hurusom Belgien, Schweiz,
Rumänien med flera mindre stater just för ifrågavarande ändamål uppfört
synnerligen starka befästningar, hvilka i anläggning kostat högst betydliga
summor. Enär således den ifrågavarande befästningen i öfre Norrland hade
en uteslutande defensiv uppgift, insåges, att, då densamma på grund af i förut
åberopade statsrådsprotokoll anförda skäl icke kunde hindra en anfallscorps’
öfvergång öfver gränselfven, den ej heller kunde förläggas vid nämnda eif.
Man kunde nemligen icke tänka sig en befästningsanläggning, hvars ändamål
skulle vara att stödja det rörliga försvaret, förlagd framför den härafdelning
eller corps, för hvars företag befästningen skulle bilda utgångspunkt,
hvars förråd den vore afsedd att innesluta, och till hvilken nämnda
härafdelning i händelse af motgång kunda draga sig tillbaka. Förlädes en
befästning med sådan uppgift vid gränsen, skulle detta förutsätta en offensiv
utöfver denna, hvilket ju, enligt hvad förut anförts, vore fullkomligt främmande
för planen för våra stridskrafters användande.

Redan af dessa skäl måste man obetingadt frångå tanken att utföra
befästningsanläggningen vid sjelfva gränsen, huru fördelaktigt detta än
kunde förefalla den med hithörande förhållanden mindre förtrogne.

Den närmaste terrängafskärning, som erbjöde sig såsom försvarslinie
mot ett infall öfver Torne eif, vore Kalix eif, i sitt nedre lopp belägen
5—6 mil från Torne eif. Tvifvelsutan vore det en stor fördel för
försvaret, om detsamma kunde stödjas på permanenta befästningar vid en
så nära gränsen belägen terrängafskärning som Kalix eif, men af flera
skäl läte sig detta icke göra.

Råne eif, ett vattendrag, som icke vore att hänföra till de större
norrländska elfvarne, hade ett vida mindre strategiskt värde än den närbelägna
Lule eif, och de taktiska förhållandena vid den enda punkt, som
vid förstnämnda eif kunde tänkas permanent befäst, vore afgjordt ofördelaktiga.
Det återstode således endast att tillse, huruvida en befästning
vid den senare eif ven finge ett i strategiskt och taktiskt afseende fördelaktigt
läge.

Lule eif hade i meromnämnda betänkande angifvits såsom den vigtigaste
strategiska linien i öfre Norrland, och att dess värde i såväl strategiskt
som politiskt afseende ökades, om Luleå—Gellivare jernväg fort -

Statsutskottets Utlåtande Nio 63.

sattes till Ofoten, behöfde icke bevisas. Då det således läge magt uppå,
att denna linie i det längsta bevarades åt den försvarande, måste densamma
så vidt möjligt skyddas mot att tagas i besittning af en anfallscorps,
vare sig denna anryckte på någon af de ifrån öster eller nordost
ledande vägarne eller ock framginge från någon landstigningspunkt i närheten
af elfvens mynning. Men för att en strategisk linie af förevarande
beskaffenhet, ett större vattendrag, skulle kunna sägas komma i den mot
densamma framryckande härafdelningens våld, fordrades, att den anfallande
bemägtigade sig öfvergångarna öfver densamma. Det vore således dessa
och i främsta rummet naturligtvis den vigtigaste, det vill säga den, der
hufvudvägen öfverginge elfven eller flertalet vägar stötte tillsammans invid
densamma, som måste försvaras. Frågan ställe sig följaktligen sålunda:
hvilken af de befintliga öfvergångarne öfver Lule eif vore den i militäriskt
afseende vigtigaste?

Svaret vore ej svårt att finna. Utan gensägelse den vid Boden
(Ofver-Luleå) — 3,6 mil från Luleå och omkring 2,6 mil från det vid
kustlandsvägen belägna Neder-Luleå — der stambanan och den denna
åtföljande landsvägen öfverginge elfven, der nämnda bana förenades med
Luleå—Gellivare jernväg och hvarest tillika samtliga landsvägar i hela
denna del Norrbotten, utom kustlandsvägen, sammanlöpte. Här vore
derjemte den enda fasta öfvergången öfver elfvens nedre lopp belägen.
Utom vid Boden funnes endast ett öfvergångsställe af betydelse i militäriskt
hänseende — såsom sådant kunde bron på vägen mot Jokkmokk
vid Edefors, något öfver 6 mil norr om Boden, ej anses —- och, så länge
ej en inre jernväg genom Norrland framdroges till dessa trakter, kunde
ej heller detta antal komma att ökas. Ifråga,varande öfvergångsställe vore
färjstaden vid Gäddvik vester om Luleå, hvarest ti’afiken å kustlandsvägen
medelst roddfärja fördes öfver den här 600 m. breda elfven. Men
detta öfvergångsställe hade de stora olägenheterna att ligga allenast eu
knapp mil från kusten och att vara i ryggen utsatt för anfall från sjösidan.
Försvaret af Gäddviksöfvergången likasom af sjelfva staden Luleå,
hvars värde i politiskt och ekonomiskt afseende ingalunda vore ringa, måste
anförtros åt det lefvande försvaret — med stöd af fältbefästningar —
hvilket ock, under förutsättning af en permanent befästning vid Boden,
med utsigt till framgång läte sig göra.

Af hvad nu anförts framginge, att den permanenta befästning, som
skulle hafva till uppgift att med så få lefvande försvarskrafter som möjligt
trygga ifrågavarande strategiska linie, borde vara belägen vid Boden och,
i stort sedt, få karakteren af ett dubbelt brohufvud. I motsats till hvad
förhållandet vore vid flertalet andra strategiskt vigtiga punkter i denna del

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

af Norrland, vore de taktiska förhållandena vid Boden högst fördelaktiga
för en permanent befästningsanläggning; ja departementschefen vågade
påstå, att de i detta afseende sökte sin like i hela vårt land.

En här anlagd befästning skulle ock, såsom insåges af det förut
sagda, erhålla det lämpligaste läge för att stödja det lefvande försvaret af
Norrbotten och för dettas ledare möjliggöra ett kraftigt uppträdande mot
en anfallscorps. Ty — och detta måste uttryckligen framhållas — deraf
att den ifrågasatta befästningsanläggningen finge ett mera tillbakadraget
läge, hvartill ju omständigheterna föranledde, följde icke, att ej försvaret
af landsdelen i fråga skulle framskjutas så långt ske kunde. Brohufvudet
vid Boden möjliggjorde just att, allt efter de tillfälliga förhållandena, förlägga
detta försvar till någon af de främre försvarslinierna, ehuruväl dess
verksamhet såsom spärrbefästning vidtoge först, i den händelse dessa försvarslinier
— den ena after den andra — måst efter mer eller mindre
allvarliga strider öfvergifvas. En från öster anryckande anfallscorps befunne
sig nemligen, inför ett befäst Boden, i det läge att antingen nödgas
afbryta sin framryckning eller också, om hans öfverlägsenhet vore synnerligen
stor, detachera en betydlig del af sin styrka för att omsluta Boden
— att endast iakttaga denna punkt vore långt ifrån tillfyllest — och derefter
med återstoden fortsätta operationerna på kustvägen, den enda väg
som stode till buds, mot försvarscorpsens hufvudst.yrka, hvilken naturligtvis
fortfarande borde hålla öppna fältet. Att här redogöra för denna senares
lämpligaste operationssätt vid ifrågavarande tidpunkt kunde af lätt
insedda skäl icke komma i fråga, lika litet som det syntes lämpligt att
närmare redogöra för de föreslagna befästningarnes taktiska läge och utsträckning,
hvaraf den fiendtliga inneslutningscorpsens styrka så väsentligt
blefve beroende. Beträffande de förra vore nog sagdt, att om någonsin
en utsigt till seger för våra stridskrafter i öfre Norrland förefunnes, så
borde det vara under nu antydda strategiska läge. Vidkommande åter de
föreslagna befästningarnes tekniska beskaffenhet liksom platsen för deras
särskilda verk äfvensom dessas bestyckning, vore man efter särdeles noggranna,
af generalstabs-, fortifikations- och artillerioflicerare utförda rekognosceringar
på stället, äfvensom efter utförda fältöfningar — företagna såväl
af generalstaben som af sjette arméfördelningen å området mellan Torne
och Lule elfvar — helt och hållet på det klara härmed. Fullständiga planer
och kostnadsberäkningar, åter genomgångna och granskade sistlidna
höst, förelåge ock. Af dessa framginge, att det i åberopade betänkandet
af den 21 juni 1892 afgifna. förslaget till en permanent befästning vid
Boden icke behöfde undergå andra förändringar än dem, som betingades
af en eventuel framdragning af norra stambanan med åtföljande landsväg

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

öster om Lule eif. Denna framdragning gjorde det nödvändigt dels att
förstärka fronten mot nämnda nya anfallsväg, hvars sträckning hittills icke
varit bestämd, men hvarom förslag nu förelåge, dels ock att redan i fredstid
uppföra en del mellanverk, med hvilkas byggnad man annars ansett
kunna anstå till mobiliseringstiden. Det ursprungliga kostnadsbeloppet,
7,186,000 kronor, skulle, enligt verkstäld utredning, i och för ifrågavarande
ändamål erfordra en ökning af 1,514,000 kronor, hvadan hela totalbeloppet
komme att uppgå till 8,700,000 kronor. I detta vore då inberäknadt såväl
kostnaden för bestyckning och ammunition jemte inventarier som den för
nödiga kaserner. Nämnda totalkostnad kunde väl synas ansenlig, men,
jemförd med den mångdubbelt större kostnad, som i utlandet för samma
ändamål uppförda befästningar erfordrat, vore densamma långt ifrån betydlig.
Kostnaden för ifrågavarande anläggning hade ej heller kunnat
sättas till sagda belopp, om icke terrängförhållandena varit synnerligen
gynsamma.

Som utsigt förefunnes, att någon del af den för ifrågavarande befästningsanläggning
erforderliga kostnaden kunde anskaffas på enskild väg,
ansåge departementschefen sig icke nu böra hos Kongl. Magt gör^ framställning
om beviljandet af hela det härför nödvändiga beloppet. A andra
sidan måste betonas, att nämnda befästningsarbete måste så bedrifvas, att
fästningen blefve färdig samtidigt med att jernbanan nått sitt slutmål. Då
departementschefen emellertid nu icke ifrågasatte beviljandet af större belopp
än 500,000 kronor att för ifrågavarande ändamål utgå under nästkommande
år, skedde detta endast på grund af hänsyn till de stora anslagskraf,
som han för fyllande af andra landtförsvarets behof under förevarande
statsregleringsperiod nödgades uppställa.

Friherre Klinckowström har såsom skäl för sin hemställan om afslag
å Kongl. Maj:ts förevarande framställningar anfört, att ett ouppsägbart inhemskt
lån på 66 millioner kronor hastigare och fullständigare och utan
beskattning af svenska folket komme att bidraga till fullbordande af ifrågavarande
befästningar.

Ehuru utskottet delar den af statsutskottet och Riksdagen år 1896 uttalade
åsigt, att nya fästningar icke böra påbörjas, innan redan anlagda
Bih. till Riksd. Frot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. 2

lo Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

blifvit försatta i Försvarbart skick, kan utskottet dock icke förneka, att
frågan om ordnandet af landets fasta försvar och den ordning, hvari åtgärder
härför böra vidtagas, om Riksdagen kommer att besluta fortsättande
af den norrländska stambanan från Kalix eif, inträder i nytt skede. Då
härtill kommer, att denna fråga torde böra utredas ur jemväl andra synpunkter
än den rent militära, har utskottet ansett, att densamma bör göras
till föremål för ny pröfning. Vid en sådan pröfning, hvilken, enligt utskottets
mening, bör omfatta frågan om stärkande af landets fasta försvar
i dess helhet, bör sålunda utredas icke blott hvilka befästningsåtgärder med
hänsyn till de nya på denna fråga inverkande omständigheter, som numera
tillkommit, böra ur militärisk synpunkt på förhand vidtagas, och i hvilken
ordning detta ur nämnda synpunkt och med fäst afseende jemväl å landets
tillgångar och öfriga anslagsbehof lämpligen bör ske, utan äfven till hvad
belopp kostnaderna må uppgå för fästningsverkens stärkande eller anläggande,
'' för deras fullständiga bestyckande, för anstalter för försvarets
ledning inom fästningarna m. m. samt huru det lefvande försvaret af dem
bör ordnas och kostnaderna härför. Och har utskottet härvid velat uttala
önskvärdheten af att vid en sådan utredning äfven må tagas i öfvervägande,
huruvida icke för försvaret af sådana befästningar, för hvilka
icke redan nu särskildt manskap finnes afsedt, må kunna detacherad redan
uppsatta trupper, på det att uppsättning af nya sådana för ifrågavarande
ändamål må kunna undvikas. Utskottet vill derför med anledning af Kongl.
Maj:ts förevarande framställningar tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af en fullständig utredning af frågan
om ordnandet af landets fasta försvar.

Innan denna utredning föreligger, torde Riksdagen icke Röra anvisa
medel till påbörjande af nya befästningar och således icke heller bifalla
Kongl. Maj:ts förevarande framställningar.

Utskottet hemställer derför:

a) att Riksdagen må, med anledning af Kongl.
Maj:ts förevarande framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig
utredning af frågan om ordnandet af landets fasta
försvar i det syfte utskottet här ofvan angifvit; samt

b) att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms
omförmälda yrkanden, Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar om anvisande af dels *500,000 kronor
till påbörjande af befästningsarbeten vid Inloppet ''till

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Vi n*V\ «sY\ftr\*^\ '' '' <•*

Göteborg, dels ock 500,000 kronor till påbörjande af befästningsanläggningar
vid Boden ej må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 4 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

i n . •*- t'' O S i »f-J 1 t

Reservationer:

vid mom. g) och b) af herr E. Fränekel, som yrkat, att utskpttet
måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställningar måtte
på det sätt bifallas, att Riksdagen till påbörjande af befästning
sant äggningar vid Boden på extra stat för år
1898 anvisar 500,000 kronor;

vid mom. a) af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Otter,
K. Bohnstedt. grefve Ph. Kling spor, C. U. K Lybeck, grefve Fr. Wach,-mejstpr och Th. Nyström, som ansett, att utskottets motivering borde hafva
erhållit följande lydelse:

»Ehuru utskottet delar den af statsutskottet och Riksdagen år 1896
uttalade åsigt, att nya fästningar icke böra påbörjas, innan redan anlagda
bjifvjt försatta i försvarbart skick, kan utskottet dock icke förneka, att
frågan om ordnandet af landets fasta försvar och den ordning, hvari åtgärder
härför höra vidtagas, sedan Riksdagen fattat beslut om fortsättande
pf flen norrländska stambanan från Boden, inträdt i nytt skede, i det att
stambanans framdragande till riksgränsen, enligt departementschefens åsigt,
betingar anläggande af ett fästningsverk i öfre Norrland och arbetena å detta
fästningsverk böra så bedrifvas, att det varder färdigt, då stambanan nått sitt
slutmåj. Oaktadt dessa förhållanden och ehuru utskottet jemväl ej kan bestrida
betydelsen af Göteborgs befästande mot sjösidan, anser sig utskottet
cjoch icke höra tillstyrka Riksdagen ptt bifalla Kongl. Maj itp förevarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

framställningar om anläggande af nya fästningsverk i dessa orter. Ty om
äfven frågan om ordnandet af vårt fasta försvar må kunna anses hafva
ur rent militärisk synpunkt blifvit genom i statsrådsprotokollet åberopade
betänkandet den 21 juni 1892 utredd, torde densamma dock
böra utredas ur jemväl andra synpunkter än den rent militära. Utskottet
anser derför, att frågan om stärkandet af landets fasta försvar bör göras
till föremål för en ny och allsidigare pröfning än hittills skett, i det att
utredas bör icke blott hvilka befästningsåtgärder med hänsyn till de nya på
denna fråga inverkande omständigheter, som efter nämnda utredning tillkommit,
höra ur militärisk synpunkt på förhand vidtagas, och i hvilken
ordning detta ur nämnda synpunkt och med fäst afseende jemväl å landets
tillgångar och öfriga anslagsbehof lämpligen bör ske, utan äfven till hvad
belopp kostnaderna må uppgå för fästningsverkens stärkande eller anläggande,
för deras fullständiga bestyckande, för anstalter för försvarets
ledning inom fästningarna m. m. samt huru det lefvande försvaret af dem
bör ordnas och kostnaderna härför. Utskottet vill derför med anledning
af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar tillstyrka Riksdagen att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af en fullständig sådan
utredning af frågan om ordnandet af landets fasta försvar.»;

af herrar H. P. P. Tamm, I. Wijk, F. E. Pettersson och friherre
J. T. Gripenstedt i afseende å motiveringen;

vid mom. b) af herrar Oliv. Lundeberg, friherre F. W. von Otter,
H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt, grefve Ph. Iilingspor, E. Fränekel,
F. E. Pettersson, friherre J. T. Gripenstedt, C. U. S. Lybeck, grefve Fr.
Wachtmeister och Th. Nyström, som yrkat, att utskottets motivering och
förslag skulle erhålla följande lydelse:

»Till hvilket resultat en sådan utredning än må komma, är det uppenbart,
att betydande kostnader måste förr eller senare nedläggas på stärkandet
af landets fasta försvar. Vidkommande sättet att anskaffa medel för
att möta dessa kostnader har friherre Klinckowström i sin förenämnda motion
yrkat afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställning af den anledning, att
han ansåge, att medel för ifrågavarande ändamål borde åstadkommas medelst
upptagande af ett större inhemskt lån. Vid behandling af väckta motioner i
berörda ämne vid 1895 års riksdag förordade statsutskottet upptagande af
sådant lån för vissa försvarsändamål, deribland särskildt stärkande af landets
fasta försvar, hvilket beräknades kräfva en lånesumma af omkring 20
millioner kronor och således med 3,6 % och 30 års amorteringstid betinga
en årlig annuitet under denna tid af omkring 1,100,000 kronor; och hem -

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

stälde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning
angående de belopp, som erfordrades för fullständigande af vårt försvar
och på hvad sätt medel härtill måtte lämpligast beredas. Denna utskottets
hemställan antogs af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren
biträdde reservanternas i statsutskottet mening, att det framstälda förslaget
icke måtte till någon åtgärd föranleda, enär det syntes tryggast
att beträffande sättet för anskaffande af medel för försvaret fortgå på den
väg, Riksdagen i detta afseende hittills beträda nemligen att för ifrågavarande
ändamål anvisa för statsregleringen tillgängliga medel, samt Riksdagen,
hvilken af sådana medel sökt att fylla det oundgängligaste behof vet
i berörda hänseende, icke skulle underlåta att, i den mån statens inkomster
dertill lemnade tillgång, ytterligare, om så erfordrades, tillgodose ifrågavarande
behof.

Då statens finansiella ställning nu är sådan, att den medgifver ett
fortgående på nyss antydda, af Andra Kammaren angifna väg, har utskottet,
som får erinra, att Riksdagen redan vid behandling af utskottets utlåtande
n:o 6 beslutit, att friherre Klinckowströms i ofvannämnda motion gjorda
framställning om att nu upptaga lån för försvarsändamål ej skulle föranleda
någon åtgärd, ansett klokheten bjuda, att för mötande af ifrågavarande
oundvikliga kostnader för stärkande af landets fasta försvar afsättas medel
att med Riksdagens medgifvande användas på sätt ofvannämnda utredning
må föranleda. För sådant ändamål torde, enligt utskottets åsigt, nu lämpligen
böra i riksstaten för år 1898 uppföras 1,000,000 kronor, eller samma
belopp, som Kongl. Maj:t sammanlagdt äskat till påbörjande af befästningar
vid Göteborg och Boden.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställningar och utan afseende å herr friherre
Klinckowströms förenämnda yrkande, i riksstaten
för år 1898 uppföra ett belopp af 1,000,000 kronor att
afsättas för att efter Riksdagens medgifvande användas
för stärkande af landets fasta försvar.»

Herrar A. G. L. Billing och G. D. R. Tomerhjelm hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.