Statsutskottets Utlåtande N:o 63 (Utlåtande 1893:Su63 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

N:o 63.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1893, kl. 4 e. m.

Utlutande, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jemn ägs anlägg ning ar.

(R. A.)

Kongl. Maj:t har i proposition af den 10 december 1892 föreslagit
Riksdagen medgifva, att Kongl. Maj:t må, der så pröfvas lämpligt, berättiga
kommuner, enskilda personer eller bolag, hvilka intill början af
1894 års lagtima riksdag kunna undfå Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd att
inom riket anlägga jernväg, att, ehvad de för sådant ändamål undfå
statsbidrag eller icke, dels erhålla upplåtelse af den för jern vägsanläggningen
erforderliga, kronan tillhöriga jord utan annan kostnad än att,
hvad angår boställsjord eller annan åt enskild person med åborätt eller
annorledes upplåten kronojord, ersättning derför lemnas i enlighet med
hvad kongl. förordningen den 14 april 1866 i sådant afseende stadgar,
dels och kostnadsfritt begagna för anläggningen sådana å kronans egor
belägna kalk- och stenbrott jemte grustägter, som kunna vara disponibla.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 159) har hetr
A. Hedin hemstält, att Riksdagen icke måtte bifalla nämnda proposition.

Såsom skäl för detta sitt yrkande bär motionären icke anfört, att
ifrågavarande medgifvande, betraktadt i och för sig sjelft, innebär någon
olägenhet, utan grunden för samma yrkande är, enligt motionärens egen
förklaring, att söka i en yttre anledning, nemligen ingifvandet till Kongl.
Maj:t af ansökan om koncession å den svenska sträckningen af en jemBih.
till Jlilcsd. Prof. 1833. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 63.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

vägsanläggning från Luossavaras jernmalmsfält till Ofotenfjorden, hvilken
koncession motionären befarar kunna blifva beviljad. »Till skydd mot
ett sådant äfventyr» — yttrar motionären — »synes Riksdagen böra anlita
det enda medel, den ännu har i sin hand, nemligen att behålla utöfningen
af sin rätt att i hvarje särskilt fall pröfva, om de förmåner,
som Kongl. Maj:t årligen begär ett generelt bemyndigande att tilldela
enskilda jern vägsföretag, böra medgifvas eller ej.»

Uppå framställningar af enskilda motionärer hafva emellertid kamrarne
besluta skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan att, innan koncession
meddelas å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal betydelse,
Riksdagen lemnas tillfälle att yttra sig i frågan, och utskottet
är öfvertygadt icke blott derom, att till följd af berörda skrifvelse Kongl.
Maj:t ej skall meddela koncession å den ifrågasatta jernvägen Luossavara
—norska gränsen, förrän Riksdagen fått i ämnet sig yttra, utan äfven
derom, att koncession å en dylik jern vägsanläggning icke skall komma
att beviljas mot en uttalad önskan af Riksdagen. Men frånsedt den omständigheten
att anledningen till motionen sålunda torde hafva bortfallit,
synes motionen jemväl af andra orsaker icke böra bifallas.

I motiveringen till det framstälda yrkandet har motionären anfört,
bland annat:

att medan i andra konstitutionella stater beviljandet af koncession
å jern vägsanläggningar antingen vore beroende af folkrepresentationens
beslut eller ock af regeringen endast kunde beslutas med iakttagande åt
en allmän koncessionslags föreskrifter, hade deremot i Sverige Kongl.
Maj:t tillegnat sig befogenhet att meddela koncession med deri inbegripen
expropriationsrätt;

att ordalagen i expropriationslagen af den 20 november 1845 lika
mycket som omständigheterna vid dess tillkomst tydligt nog visade, att
den icke afsett expropriation för jernvägsanläggningar;

att hvarken i 1840 års Riksdags af Kongl. Maj:t icke sanktionerade
beslut i ämnet, eller i Kongl. Maj:ts proposition till 1844 års Riksdag
med förslag till expropriationslag, eller i lagutskottets vid sistnämnda
riksdag utlåtande öfver detta förslag, minsta antydan förekomme, att
man vid stiftandet af ifrågavarande expropriationslag hade någon tanke
på, att den skulle komma att tillämpas å jernvägsanläggningar;

att motsatsen framginge till och med tydligt nog af de märkliga
ordalag, hvari lagutskottet i nyss nämnda utlåtande yttrade och sökte
att bemöta sina betänkligheter mot att i Kongl. Maj:ts hand allena lägga

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

magten att afgöra, om enskild person skulle vara pligtig att afstå jord
eller lägenhet;

att Riksdagen — som år 1854 (skrifvelsen n:o 183) förklarat, att
jernväg af beskaffenhet att kunna hänföras under begreppet allmän väg
icke finge anläggas utan Kongl. Maj:ts tillstånd — icke dermed äfven
sagt, att rätt till expropriation för jern vägsanläggning finge af Kongl.
Maj:t utan Riksdagens hörande meddelas, utan i sjelfva verket ansett
rätt att i beslutet derom deltaga vara åt representationen förbehållen;

att Riksdagens skrivelser n:o 188 år 1860 och n:o 120 år 1863,
i hvilka rikets ständer för sin del uttryckligen och formligen meddelade
expropriationsrätt åt ett antal enskilda jern vägar, visade, att rikets ständer
då fortfarande hyllade den af lagutskottet år 1844 uttalade grundsatsen,
att större kommunikationsföretag icke borde få utföras utan representationens
samtycke;

men att Kongl. Maj:t emellertid sedan nära ett hälft sekel tillegnat
sig en rätt, för hvilken fåfängt söktes något stöd i grundlagen.

Det 1844 års urtima Riksdag förelagda förslaget till förordning om
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof innehöll i 1 § följande
bestämmelse, uttryckande den grundsats, hvarpå förslaget var bygdt:

»Der Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till
rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn — —--- — eller till an nat

allmänt behof; vare egare pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras;
njute dock------ersättning derför--—

Om berörda stadgande anförde lagutskottet i sitt öfver förslaget
afgifna betänkande (n:o 56), bland annat:

»Under granskningen af denna § har utskottet visserligen ej kunnat
förbise, hurusom stadgandet, att det må på Konungen ensam bero,
då jord eller lägenhet skall till allmänt behof användas, kunde gifva anledning
till det inkast, att om, å ena sidan -— — — så skulle, å den
andra, företag af större omfattning och vigt, såsom kanalanläggningar
och annat dylikt, kunna utan den andra statsmagtens hörande sättas i

verket; men då-----och då, vid större företag, anslag af

allmänna medel otvifvelaktigt alltid skola erfordras, derigenom så beskaffade
ärenden varda rikets ständer meddelade, anser utskottet någon
betänklighet ej böra möta emot antagandet af förslaget i denna del;
hvaremot — — —»

Förslagets ofvan angifna föreskrift inflöt i 1 § af 1845 års expropriationslag
utan annan ändring, än att orden »till annat, allmänt behof»

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

utbyttes mot »till dylikt allmänt behof», och återfinnes med denna lydelse
jemväl i nu gällande expropriationslag af den 14 april 1866.

Huruvida lagstiftarne vid 1844—1845 års riksdag förestälde sig,
att den då beslutade expropriationslagen skulle komma att tillämpas
på jernvägsanläggningar, lemnar utskottet derhän. Omedelbart efter
utfärdandet blef den emellertid af Kong]. Maj:t på sådant sätt tillämpad.
Genom resolution den 27 november 1845 beviljade nemligen Kongl.
Maj:t det eller de bolag, som för sådant ändamål bildades, rättighet
att under loppet af tjugu år, räknadt från och med år 1846, anlägga
jernvägar i Sverige, med rätt för bolagen att, efter gällande lag och
författningar, till sig lösa och med full eganderätt bibehålla den enskilda
personer eller korporationer tillhöriga, för jernvägsanläggningarna
behöfliga jord.

Kong]. Maj:t öfverlemnade derefter till 1847—1848 års riksdags
statsutskott en underdånig anhållan om beviljande af understöd från
statens sida för anläggning af jernväg emellan Örebro och Hult, på
det rikets ständer måtte komma i tillfälle att närmare öfverväga, hvad
åtgärd å det allmännas sida i afseende på detta för den inhemska
handeln och industrien särdeles vigtiga ärende må vara att vidtaga.
Hvarken statsutskottet (utlåtandet n:o 262) eller rikets ständer (skrifvelsen
n:o 180) framställe någon som helst anmärkning deremot, att
Kongl. Maj: t beviljat omförmälda jernvägskoncession och dervid meddelat
rätt till expropriation. Uppå hemställan af statsutskottet beslöto
ständerna, att jernvägsbolaget skulle ega att, jemte de i Kongl. Maj:ts
nådiga resolution af den 27 november 1845 medgifna rättigheter, tillgodonjuta,
bland andra förmåner, dels den att, utan kostnad eller
årlig ersättning, erhålla upplåtelse af den för jernvägsanläggningen erforderliga,
kronan tillhöriga jord, dock att, då fråga vore om boställsjord
eller annan åt enskild person upplåten kronojord, ersättning derför
borde af bolaget lemnas, i enlighet med hvad gällande expropriationslag
derom stadgade, dels ock den, att för jernvägsanläggningen
begagna disponibla, å kronans egor belägna, kalk- och stenbrott.

Den sålunda inom tre år från expropriationslagens utfärdande åt
Riksdagen godkända uppfattningen om samma lags tillämplighet på
jernvägar blef sedermera rådande och har till och med under den efterföljande
tiden af Riksdagen på flerehanda sätt till rigtigheten bekräftats.
Eu sådan bekräftelse gaf 1853—1854 års Riksdag i sin skrifvelse
n:o 183, under hvars 3:e punkt det heter:

»Företagandet och utförandet af de smärre jernvägsanläggningar
inom landet, som för kommunikationer af mindre utsträckning er -

Statsutskottets Utlåtande N:o 03.

fördrag, må ankomma på den enskilda industrien och företagsamheten;
börande likväl ingen sådan jernbana, som kan hänföras under egenskapen
af allmän väg, få anläggas, innan Kongl. Maj:t, efter skedd
anmälan om samma banas rigtning och beskaffenhet, dertill lemnat tillåtelse;
och kommer att på särskild pröfning i hvarje fall bero, om
och i hvilken mån dylika företag må af staten understödjas.»

Med afseende å detta ständernas uttalande har motionären sökt
göra gällande, att Riksdagen, med förklaringen att jernväg af beskaffenhet
att kunna hänföras under begreppet allmän väg icke finge anläggas
utan Kongl. Maj:ts tillstånd, icke äfven sagt, att rätt till expropriation
för jernvägsanläggning finge af Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande
meddelas, utan i sjelfva verket ansett rätt att i beslutet derom deltaga
vara åt representationen förbehållen. Denna mening kan utskottet icke
dela. Af berörda skrifvelse framgår nemligen, att Riksdagen skilt
emellan anläggning af enskild jernväg och dylik jernvägs understödjande
af staten samt i fråga om anläggningen icke uppstält annan
grundsats, än att den ej må ske utan Kongl. Maj:ts tillåtelse. Hade
Riksdagen verkligen ansett, att intet jernvägsföretag skulle få komma
till utförande utan Riksdagens hörande, torde sådant utan tvifvel hafva
blifvit direkt utsagdt i förevarande skrifvelse, med hvilken Riksdagen
afsåg att fastställa de allmänna grunderna för jernvägsanläggningar
inom Sverige. Mot motionärens åsigt talar dock ett ännu starkare skäl,
nemligen det att Riksdagen i skrifvelsen tilldelar jernväg egenskapen
af allmän väg, hvarigenom Riksdagen, då Kongl. Maj:t enligt 1845 års
förordning egde rätt att medgifva expropriation för allmän väg, lagt
anläggning af jernväg under expropriationslagens föreskrifter och dermed
under Kongl. Maj:ts sjelfständiga pröfning och afgörande.

Till bevis derför, att Riksdagen ansåg större kommunikationsföretag
icke böra få utföras utan representationens samtycke, åberopar
motionären Riksdagens skrivelser n:o 188 år 1860 och n:o 120 år 1863,
i hvilka, såsom det i motionen yttras, »rikets ständer för sin del uR
tryckligen och formligen meddelade expropriationsrätt åt ett antal enskilda
jernvägar». Härmed syftar motionären på följande föreskrift i
nämnda skrifvelser, båda angående statsunderstöd för jernvägsanläggningar: »12:o)

Bolaget är berättigad^

a) att, efter gällande lag och författningar, till sig lösa och med
eganderätt besitta enskilda personer och korporationer tillhörig jord,
som för jernvägsanläggningen erfordras; hvilken jord dock ej får för
bolagets skuld intecknas.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Denna bestämmelse insattes bland vilkoren för åtnjutande af låneunderstöd
till enskild jernväg af 1853——1854 års Riksdag vid beviljandet
af dylikt understöd åt Gefle—Dala jernväg (skrifvelsen n:o 197)
och ingick derefter oförändrad i 1860 och 1863 års Riksdagars beslut
om statsbidrag till enskilda jernvägar.

Enligt utskottets uppfattning kan emellertid vid intagandet bland
lånevilkoren af ifrågavarande bestämmelse så mycket mindre fästas
den betydelse, att Riksdagen dermed skulle hafva velat meddela formlig
expropriationsrätt, som bestämmelsen icke innehåller annat, än att bolaget
egde tillösa sig jord efter gällande lag och författningar, samt
det enligt dessa ankom på Konungen att bevilja expropriation. Det
torde äfven förtjena att uppmärksammas, att vid 1853—1854 års riksdag
frågan om statsunderstöd för Gefle—Dala jernväg förekom hos
rikets ständer, innan Kongl. Maj:t meddelat koncession å jernvägen,
och att nyssnämnda riksdags statsutskott, som föreslog bestämmelsen,
utan att i sitt utlåtande (n:o 274) göra någon antydan derom, att Riksdagens
medverkan vore nödvändig för expropriationsrättens beviljande,
formulerade sin hemställan i ämnet sålunda: »att rikets ständer måtte

—---dels medgifva de förmåner, samt, för sin del, besluta eller

hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslå de bestämmelser, som här
efteråt finnas uppgifna».

Då 1871 års fond för låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar
beslöts af samma års lagtima Riksdag, förordnade Riksdagen,
att hvarje jernvägsbolag, som erhölle statsunderstöd, skulle, då Kongl.
Maj:t så pröfvade lämpligt, komma i åtnjutande af de förmåner, hvarom
nu är fråga. Kongl. Maj:t föreslog sedermera 1872 års Riksdag
att medgifva, att enskilda personer eller bolag, hvilka undfått eller
kunde undfå Kongl. Maj:ts tillstånd att inom riket anlägga jernväg,
skulle, om än de för sådant ändamål icke erhölle statsbidrag, likväl,
der Kongl. Maj:t så pröfvade lämpligt, komma i åtnjutande af samma
förmåner. Denna kongl. proposition blef af Andra Kammaren bifallen,
hvaremot Första Kammaren begränsade medgifvandet till dem, som redan
erhållit koncession eller kunde före nästa lagtima riksdags början
erhålla sådan, och blef detta beslut af Andra Kammaren biträdt. På
framställning af Kongl. Maj:t har Riksdagen derefter år efter år lemnat
enahanda medgifvande.

Med hänsyn till dessa Riksdagens beslut och uttalanden torde
det, enligt utskottets mening, svårligen låta sig förneka, att icke Riksdagen
ansett det tillkomma Kongl. Maj:t att meddela rätt till expropriation
för anläggning af jernväg, och motionen sjelf synes utskottet gifva

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

vid handen, att motionären funnit nämnda rätt ej kunna af Riksdagen
ensidigt Kongl. Maj:t fråntagas.

Detta kan för öfrigt numera desto mindre komma i fråga, som
Kongl. Maj:ts magt att medgifva rätt till expropriation af mark för
anläggning af jernväg blifvit uttryckligen erkänd i lag, stiftad af
Konung och Riksdag gemensamt. Denna lag är förordningen om lagfart
och inteckning af jernväg m. m. den 15 oktober 1880, i hvilkens
1 § stadgas:

»Med jernväg förstås i denna förordning sådan enskild jernväg,
för hvars anläggning Konungen raedgifvit rätt till förvärfvande af erforderlig
mark enligt gällande författningar om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof — — —.»

Motionären föreslår — närmast för ett ändamål, som likväl, efter
hvad förut påpekats, genom Riksdagens redan fattade beslut lärer på
annan väg vinnas — att Riksdagen icke måtte medgifva Kongl. Magt rätt
att i vanlig ordning bevilja ofvan omförmälda förmåner för enskilda
iernvägsanläggningar. Om lämpligheten af ett sådant förfarande från
Riksdagens sida hyser emellertid utskottet en annan åsigt än motionären.

Till en början vill utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att det
alltid skall gifvas fall, då för anläggning af jernväg icke erfordras
upplåtelse af kronojord. I dylika fall skulle, äfven om motionärens
förslag antoges, det tillämnade jernvägsföretaget icke komma att dragas
under Riksdagens pröfning, medan deremot i andra fall en jernväg icke
kunde komma till stånd utan Riksdagens samtycke till beviljandet af
vissa, från statens synpunkt sedt, obetydliga förmåner. Att ett sådant
förhållande, principielt taget, vore i högsta grad oegentligt, derom lärer
utskottet icke behöfva erinra. Utskottet kan dock icke underlåta att
påvisa, till hvilka egendomliga följder den anmärkta oegentligheten
skulle kunna leda. Antag t. ex. att den fördelaktigaste sträckningen
för en jernväg ginge öfver en eller några kronan tillhöriga egendomar,
men att jernvägen utan allt för stor olägenhet äfven kunde framdragas
i annan rigtning, så att den ej berörde kronans jord. Det torde då
kunna inträffa, att, för undvikande af omgången med Riksdagens hörande
eller den i något fall till äfventyra ovissa utgången deraf, jernvägen
anlades på sidan om kronans egendom, och att i stället för mark, som
det icke vållade kronan någon uppoffring att afstå, för jernvägens behof
från enskild man medelst expropriation toges jord, som han icke vill
mista.

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

I olikhet med motionären är utskottet vidare af den åsigt, att det
skulle vara mindre lämpligt att i allmänhet draga frågor om anläggning
af enskild jernväg inför Riksdagen. Väl är det sant, att härigenom
de forna riksdagsstriderna om jernvägar icke skulle upplifvas, men nya
jernvägsstrider skulle utan tvifvel uppstå och lända till allt annat än
fromma för riksdagsarbetet. I detta afseende torde det vara nog att
påpeka, att säkerligen icke sällan skulle göras ansträngningar att förhindra
anläggandet af allmännyttiga jernvägar, som möjligen kunde —
och huru ofta skall icke detta i någon mån blifva händelsen — komma
att konkurrera med en redan befintlig jernväg.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med erinran att det
ifrågasatta medgifvandet endast afser tiden till nästa lagtima riksdags
början, får utskottet, som i detta sammanhang velat begagna tillfället
att uttala, att en koncessionslag skulle ur flera synpunkter blifva till
gagn såväl för det allmänna som för de enskilde, hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr A. Hedins
ofvan omförmälda motion, må bifalla Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition.

Stockholm den 20 april 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation

af herr O. Jonsson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.