Statsutskottets Utlåtande N:o 62 (Utlåtande 1897:Su62 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

!/ +‘T* > / tftO- ''y/.Hi ''i''.:''-<h ;;-.v V >;iU!< ,i'' ,!■'' v. . ■ < -''f>l f

N:o 62.

:: "•1r Ami;./! • .*>:»?•!».'' Jäv -.C .

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1897, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kong!. Ma.j:ts proposition angående ersättning
för naturaportion till underofficerare och vederlikar
vid armén.

(l:a U. A.)

Uti en den 29 sistlidne januari till Riksdagen afbiten proposition
(n:o 39) har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen

att medgifva, att ersättning för naturaportion, beräknad efter hittills
gällande grunder, måtte, der sådan ersättning författningsenligt ifrågakomme,
till underofficerare och civilmilitära personer af motsvarande rang vid armén
från och med början af innevarande år och tills vidare utgå med minst 62
öre för hvarje portion.

Herr A. Hedin i Stockholm har uti en i Andra Kammaren väckt
motion (n:o 115) hemstält,

att Riksdagen, i sammanhang med sina beslut i anledning af Kongl.
Maj:ts förslag å fjerde hufvudtiteln, måtte anmäla sin önskan, att Kongl.
Maj:t täcktes gå i författning om, att till den del af underbefälet vid armén
med vederlikar, som, enligt 1892 års urtima Riksdags beslut, egt att utbekomma
portionsersättning å 62 öre, full ersättning blefve utbetald för de
afdrag i nämnda belopp, som under flere år egt rum, eller till efterlefvande
efter personer i nämnda ställning.

Bill. till Biksd. Prof. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 46 Haft. (N:o 62.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

Enligt statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet anförande
till ofvanomförmälda statsrådsprotokoll hade chefen för fjerde arméfördelningen
i skrifvelse den 21 augusti nästlidet år gjort framställning om åtgärder för
beredande af förbättrade vilkor för arméns underofficerare med vederlikar
samt dervid anfört, bland annat, att den svenska arméns underofficerares
löneförmåner vore så knappt tillmätta, att desse, synnerligast om de vore
gifta, endast med största svårighet kunde existera på hvad staten till dem
utbetalade, hvadan och då tillfällen för dem till enskild ^förtjenst vore vid
den garnisonerade armén så godt som inga samt vid den icke garnisonerade
armén mycket få till följd af de långvariga och allt oftare förekommande
kommenderingarna, deras ställning vore mycket bekymmersam och kräfde
förbättring. Då emellertid en sådan förbättring väl svårligen kunde ifrågasättas
i form af förhöjd lön eller dagaflöning, syntes enda utvägen vara, att
den bereddes dem under form af förhöjd portionsersättning. Portionspriset
hade, dels till följd af den nya portionsstatens tillämpning och dels till följd
af ovanligt stor konkurrens vid upphandling af proviantartiklar, under senare
åren så betydligt nedbringats, att den till underofficerarne utgående kontanta
portionsersättningen, äfven med tillägg af den genom kongl. brefvet den 15
september 1893 deri medgifna förhöjningen af 10 procent, motsvarande kostnaden
för portionens tillagning, vore alldeles otillräcklig för upphandling åt
lifsförnödenheter för det dagliga behofvet, om denna upphandling skedde i
mindre partier. Väl skulle man kunna invända, att underofficerarne kunde,
i likhet med manskapet, uttaga sin portion in natura eller för leveranspris
från truppförbandens magasin, men många skäl talade häremot. I afseende
å lefnadsvanor kunde och borde nemligen en underofficer icke sättas i jembredd
med manskapet, hvilket, i synnerhet vid den garnisonerade armén,
vore yngre och kunde lättare tillgodogöra sig den mat, som vid truppens
utspisning i allmänhet måste användas, men som icke torde vara fullt lämplig
och öfverensstämmande med de fordringar på mera omvexlande och af olika
beståndsdelar bestående föda, som den under längre tjenstetid anstälde underofficeren
kunde hafva rättighet begära, i synnerhet då han uppnått mera
mogen ålder. Då dessutom de fleste underofficerarne vore gifta och hade
familj, skulle ett tvång för mannen att för sin person uttaga portion in
natura af annan beskaffenhet än den, som anskaffades åt familjen i öfrigt,
försvåra hela familjens underhåll; och derest underofficerarne skulle vara
tvungna uttaga sin portion färdigtillagad, så måste särskilda lokaler för dem
upplåtas och särskilda anordningar vidtagas för deras utspisning, hvilket
skulle medföra kostnader.

Chefen för fjerde arméfördelningen hade vidare uppgifvit, att cheferne
för vissa af de till fördelningen hörande truppförbanden till honom inkommit

Statsutskottets Utlåtande Ko 62.

med förslag, åsyftande förhöjning af den till underofficerarne utgående kontanta
portionsersättningen, samt att alla dessa förslag gått derpå ut, att nämnda
ersättning borde bestämmas till 62 öre för hvarje portion. Arméfördelningschefen
ansåge visserligen, att genom en sådan förhöjning något skulle vinnas
för tillfället; men han erinrade, att, då prisen å de i portionen ingående
artiklarne år efter år vore vore väsentligen olika, det skulle kunna inträffa,
att, om portionspriset komme att öfverstiga 62 öre, underofficerarne skulle
nödgas åtnöja sig med portionsersättning till lägre belopp än verkliga portionspriset.
Att sådant kunde komma att inträffa, vore icke otänkbart, och
arméfördelningschefen ansåge det derför vara mindre ändamålsenligt att höja
portionsersättningen till vare sig 62 öre eller något annat eu gång för alla
bestämdt belopp, utan borde, enligt hans förmenande, förhöjningen bestämmas
sä, att den blefve beroende af de verkliga, gångbara prisen å proviantartiklar.
En förhöjning till 62 öre skulle visserligen, vid nuvarande värden
å proviantartiklar, vara en god tillökning i underofficerarnes lönevilkor, men
den vore dock, enligt hans åsigt, allt för ringa för att utgöra en fullt
tillräcklig förbättring. Då nemligen värdet af en portion, med 10 procent
förhöjning, under år 1896 för i Stockholm förlagda truppförband i medeltal
uppgått till omkring 46,2 öre per dag, skulle, om portionsersättningen
bestämdes till 62 öre, den åstadkomna förbättringen utgöra 15,k öre om
dagen eller 57 kronor 67 öre om året, hvilket ju visserligen vore en förbättring,
men ej en så omfattande förbättring, som önskvärdt vore. Om
deremot hvarje underofficer och vederlike tillerkändes kontant ersättning,
efter hvarje truppförbands upphandlingspris, för värdet af dubbel portion, så
skulle förhöjningen ej allenast utgå i förhållande till de verkliga varuvärdena,
utan också motsvara de kraf på löneförbättring, hvaraf underofficerarne voro
i stort behof. Den dagliga förhöjningen skulle, under antagande att dubbel
portion tillkomme underofficerare och vederlikar, med beräkning efter nyssnämnda
portionspris utan 10 procent förböjning deruti, uppgå till 42 öre
eller således till 153 kronor 30 öre om året för en ständigt tjenstgörande
underofficer, hvilket belopp icke torde vara för högt, då fråga vore om en
af verkligt behof påkallad löneförbättring.

På dessa grunder hade arméfördelningschefen hemstält, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under ompröfning, huruvida icke skäl förefunnes att till Riksdagen
aflåta proposition om förbättrade vilkor för arméns underofficerare med
vederlikar på så sätt, att dem tillerkändes rätt att vid de tillfällen, då portion
eller värdet deraf dem författningsenligt tillkomme, utfå portionen eller
deremot svarande kontant ersättning, beräknad eftér dubbla portionen, eller
också, om detta icke kunde bifallas, att den kontanta portionsersättningen
till ifrågavarande personer tills vidare matte få utgå med det belopp, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

för detta ändamål beräknats vid genomförandet af den år 1892 beslutade
förbättrade härordningen, eller med 62 öre för hvarje portion.

Öfver detta arméfördelningschefens förslag hade arméförvaltningen å
intendents- och civila departementen, i afgifvet utlåtande, anfört hufvudsakligen
följande:

Enligt en upprättad sannolikhetsberäkning uppginge för närvarande
kostnaderna för portion in natura eller portionsersättning till underofficerare
med vederlikar — med tillägg af 10 procent, genom kongl. brefvet den 15
september 1893 vissa portionstagare medgifven ersättning för portionens
tillagning — till omkring följande belopp, nemligen:

vid den garnisonerade armén till................................. kronor 103,212: 65

vid den icke garnisonerade armén, med undantag
af de tre under omorganisation stående kavallerirege mententena,

till........................................................................... » 66,323: 90

vid de tre under omorganisation stående kavalleriregementena
till........................................................................... » 10,500: 43

samt vid volontärskolorna till .................................... » 6,587: 72

eller för samtliga underofficerare med vederlikar
vid hela armén till..................................................................... kronor 186,624: ro

Derest underofficerare med vederlikar skulle tillerkännas rätt att uppbära
ersättning för dubbel portion utan godtgörelse för portionens tillagning.
skulle ett dylikt medgifvande, på sätt eu vid utlåtandet fogad bilaga närmare
utvisade, komma att för statsverket medföra följande ökning i kostnaden,
nemligen:

vid den garnisonerade armén....................................... kronor 84,446: 73

vid den icke garnisonerade armén med undantag
af de tre under omorganisation stående kavalleriregementena.
......................................................................................... » 54,265: 02

vid de tre under omorganisation stående kavalleriregementena
................................................................................. » 8,591: 27

vid volontärskolorna ...................................................... » 5,389: 96

eller för hela armén sammanlagdt.............................. kronor 152,692: 98

Skulle det nu finnas lämpligt att söka bereda underofficerare med

vederlikar aflöningsförbäfctring på det sätt, att vid de tillfällen, då portion
in natura eller ersättning derför dem författningsenligt tillkomme, denna förmån
finge utgå med dubbel portion eller ersättning derför, borde proposition

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

till Riksdagen erfordras ej mindre om bifall till denna aflöningsförhöjning än
äfven om höjning i vissa statsanslag; och hade arméförvaltningen i detta
afseende i sitt utlåtande lemnat erforderlig utredning, enligt hvilken — Oansedt
förslagsanslaget till mathållning vid garnisonerade armén, deri arméförvaltningen,
oaktadt en ökning af utgifter under samma anslag af 84,446
kronor 73 öre skulle uppkomma, icke ansett någon anslagsförhöjning nödvändig
— följande anslag borde ökas, nemligen:

anslaget till volontärskolor med ................................. kronor 5,084: —

anslaget till omorganisation af indelta kavalleriet

i Skåne och Norrland med...................................................... » 6,468: —

anslaget till det icke garnisonerade infanteriets

och det indelta kavalleriets vapenöfningar med.................. » 54,572: —

samt anslaget till intendenturcorpsen med............... * 11,994: =—

De kostnader, den föreslagna fördubblingen af underofficerarnes portion
sersättning skulle medföra, vore således ingalunda obeaktansvärda. Om
det derför ansåges tvifvelaktigt, huruvida Riksdagens bifall kunde vinnas
till en förhöjning för nämnda ändamål af den ordinarie budgeten, torde, enligt
arméförvaltningens förmenande, någon förbättring i underofficerarnes behjertansvärda
ekonomiska ställning ändock möjligen kunna utan Riksdagens
medverkan tills vidare ernås genom bifall till arméfördelningschefens alternativa
förslag om portionsersättningens utgående med det fixa belopp, hvilket
legat till grund vid beräkningarna af kostnaderna för 1892 års omorganisation,
och till hvars utgifvande således borde finnas tillgång å vederbörliga
statsanslag. Fördelningschefens åsigt, att detta fixa portionsvärde varit 62
öre, vore dock, enligt arméförvaltningens åsigt, endast i den mån rigtig, att
vid sagda omorganisation portionspriset beräknats till 62 öre allenast vid
artilleriet å fastlandet, fortifikationen, trängen, intendenturcorpsen, Gotlands
infanteriregemente samt Hallands och Blekinge bataljoner, hvaremot vid den
öfriga armén beräkningarna och anslagens bestämmande derefter egt rum
med ett antaget portionsvärde af endast 60 öre, hvilket senare emellertid,
äfven det, öfverstege det nuvarande faktiska och till underofficerarne utgående
portionspriset jemte medgifven tillagningskostnad, motsvarande 10
procent af sagda pris. Arméförvaltningen förbisåge visserligen icke, att
portionsersättningens bestämmande till de medeltalsbelopp, som legat till
grund vid beräkningarna för 1892 års omorganisation och då vunnit Riksdagens
godkännande, icke kunde anses utgöra en stadig ökning i berörda
underbefäls aflöningsvilkor, enär — såsom naturligt vore vid hvarje medeltalssiftra
— möjlighet vore för handen, att portionsvärdet kunde komma

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

att i framtiden öfverstiga desamma, och således den skedda fixeringen
af portionsvärdet då komma att medföra en förlust för denna personal.
Men för närvarande blefve detta icke fallet med någon af de båda angifna
medeltal ssiffrorna, och en dylik fixering skulle äfven ur administrativ
synpunkt medföra lätt insedda, ej obetydliga fördelar. Det syntes arméförvaltningen
vara uppenbart, att ett dylikt bestämmande af portionsersättningens
belopp innebure, icke en förhöjning, utan endast en fixering af underofficerarnes
med vederlikar aflöningsförmåner enligt stat, och att detsamma således
vore en uteslutande administrativ åtgärd. Arméförvaltningen har derför
ansett sig böra — för den händelse Kongl. Maj:t skulle finna framställning
till Riksdagen om fördubbling af underofficerarnes portion och portionsersättning
icke böra ega rum — hemställa, att Kongl. Maj:t täcktes
föreskrifva, att ersättning för naturaportion åt underofficerare och civilmilitäre
af motsvarande rang må från 1897 års ingång tills vidare utgå vid
artilleriet å fastlandet, fortifikationen, trängen, intendenturcorpsen, Gotlands
infanteriregemente samt Hallands och Blekinge bataljoner med 62 öre och
vid den öfriga armén med 60 öre. Den olikhet i portionens lösningspris,
som sålunda skulle komma att fortfarande förefinnas, funne arméförvaltningen
väl icke vara synnerligen tilltalande, men förvaltningen kunde dock ej annat
än anse de nuvarande många, vid snart sagdt hvarje truppförband olika
lösningsprisens reducerande till endast två vara en betydande förenkling.

Chefens för fjerde arméfördelningen ifrågavarande framställning hade,
enligt hvad till statsrådsprotokollet vidare anförts, synts departementschefen
mycket beaktansvärd. Den svenska arméns underofficerare med vederlikar
befunne sig i ekonomiskt hänseende ingalunda i någon afundsvärd ställning,
och denna deras ställning hade, såsom arméfördelningschefen - erinrat, under
de senare åren allt mera försämrats till följd af den till dem utgående kontanta
portionsersättningens ständiga sjunkande. För att i någon mån förbättra
deras bekymmersamma belägenhet, hade arméfördelningschefen ifrågasatt,
att dem måtte tillerkännas antingen ersättning för dubbel portion eller,
om detta icke läte sig göra, åtminstone ersättning för enkel portion med ett
bestämdt belopp af 62 öre för hvarje portion, utan afseende på det vid
truppförbandet för tillfället gällande portionspriset.

Den förra af dessa utvägar skulle otvifvelaktigt, såsom arméfördelningschefen
också anmärkt, medföra en verklig och ingalunda obehöflig löneförbättring
för ifrågavarande personer; men då ett bifall till framställningen i
denna del skulle, på sätt arméförvaltningen erinrat, påkalla betydlig ökning
af vissa ordinarie anslag under hufvudtiteln, och arméförvaltningens utlåtande
i ärendet inkommit först sedan frågan om reglerandet af utgifterna under

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

hufvudtiteln för år 1898 redan blifvit inför Kongl. Maj:t föredragen och af
Kongl. Maj:t afgjord, ansåge departementschefen sig icke kunna nu tillstyrka
bifall till framställningen i denna del.

Hvad anginge den af arméfördelningschefen alternativt ifrågasatta utvägen,
nemligen att tillerkänna arméns alla underofficerare med vederlikar
portionsersättning med ett bestämdt belopp af 62 öre för hvarje portion,
syntes denna utväg vara lämpligare och rättvisare än den af arméförvaltningen
ifrågasatta, enligt hvilken portionsersättningen skulle till vissa underofficerare
komma att utgå med 62 öre och till andra med allenast 60 öre.

De uti vissa af 1892 års och äfven vissa af 1896 års stater för
truppförbanden förekommande beräkningarna af portionens eller portionsersättningens
värde kunde nemligen, enligt departementschefens förmenande,
icke betraktas annat än såsom förslagsberäkningar; men vore detta antagande
rigtigt, vore det uppenbart, att Riksdagens medgifvande erfordrades,
om portionsersättningen skulle kunna bestämmas till visst belopp, oberoende
af det vexlande portionspriset.

Det syntes dock, som skulle den lämpligaste utvägen icke vara att en
gång för alla bestämma portionsersättningen till 62 öre, då det ju ingalunda
vore otänkbart, utan nog kunde inträffa, att portionspriset komme att öfverstiga
nämnda belopp, i hvilket fall underofficerarnes ställning genom den vidtagna
åtgärden ingalunda skulle förbättras utan tvärtom. Vida lämpligare
skulle det, enligt departementschefens förmenande, vara, om saken så ordnades,
att underofficerarne bibehölles vid den dem nu tillkommande rätt att
utbekomma portionsersättning efter gällande portionspris med tillagd förhöjning
deri för portionens tillagning, men med bestämmelse tillika, att den till
dem enligt nämnda grunder utgående ersättningen skulle utgå med minst 62
öre. Härigenom vunnes, å ena sidan, att med nu gällande portionspris en
icke oväsentlig förbättring i underofficerarnes löneförmåner dem bereddes, och
å den andra, att de hufvudgrunder icke rubbades, efter hvilka ifrågavarande
löneförmån hittills af underofficerarne åtnjutits, samt att, i händelse af inträffande
dyr tid, underofficerarne icke genom den vidtagna åtgärden komme
i sämre ställning, än de skulle varit, om ingen åtgärd alls vidtagits. Departementschefen
ansåg derför, att Riksdagens medgifvande borde inhemtas dertill,
att ersättning för naturaportion, beräknad efter hittills gällande grunder,
måtte till underofficerare med vederlikar tills vidare utgå med minst 62 öre
för hvarje portion.

Önskligt vore, att underofficerarne redan innevarande år komme i åtnjutande
af denna löneförbättring, och de beviljade anslagen under hufvudtiteln
medgåfve utan olägenhet den ökning i utgift, som af nämnda löneför -

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

bättring skulle föranledas, och hvilken, med nu gällande portionspris, skulle
komma att uppgå till omkring 45,200 kronor om året.

För de kommande åren kunde man naturligtvis ej för närvarande känna
portionspriset; men antagligt vore, att detsamma ej så hastigt stegrades, att
icke, åtminstone för år 1898, skulle å vederbörande anslag finnas full tillgång
till den ökade utgiftens bestridande. Enligt hvad arméförvaltningen i
sitt ofvanberörda utlåtande meddelat, vore nemligen portionspriset för närvarande
vid arméns alla truppförband, utan undantag, lägre än 60 öre; och
då, såsom arméförvaltningen jemväl erinrat, portionsvärdet och ersättningen
för naturaportion i vissa truppförbands stater beräknats efter 62 öre och i
de öfriga efter 60 öre, vore uppenbart, att så länge portionspriset understege
60 öre, kommer tillgång å vederbörande anslag att finnas till bestridande af
den ökade utgift, som skulle komma att föranledas deraf, att portionsersättning
till arméns underofficerare med vederlikar skulle utgå med 62 öre.
Stege åter portionspriset i allmänhet till 60 öre, så komme ändock med all
sannolikhet anslagen att lemna full tillgång; ty å de stater, der portionen
beräknats efter ett värde af 62 öre, komme att uppstå ett öfverskott, som
torde vara tillräckligt för betäckande af den brist, som komme att uppstå
för portionsersättningen åt underofficerarne vid de truppförband, i hvilkas
stater portionen beräknats efter ett antaget värde af allenast 60 öre, och
hvilken brist, enligt hvad departementschefen meddelats, skulle komma att
utgöra tillhopa allenast 4,172 kronor 80 öre. Skulle deremot portionspriset
stiga till 62 öre eller ännu högre, blefve det nödigt att i alla händelser taga
frågan om förhöjning af vederbörande anslag under öfvervägande.

:ii *«•

Herr Hedin har i sin ofvan omförmälda motion erinrat om ordalydelsen,
beträffande portionsersättning i vissa af de utaf urtima Riksdagen 1892 gillade
stater för för armén.

När nu, yttrar motionären, vid ett och samma regemente (Gotlands
infanteriregemente) vore för en del af underbefälet utsatt »portionsersättning
å 62 öre», för en del »portion under vapenöfningarne*, vid andra regementen
äter för samtliga underbefälet »portionsersättning å 62 öre», medan åter vid
de öfriga denna löneförmån vid somliga betecknas såsom »portion», vid andra
»såsom portion under vapenöfningarna», så vore ej någon ovisshet möjlig
derom, att med den till ett bestämdt penningebelopp utsatta ersättningen för
portion menats hvad dessa sjelfklara ord uttrycka, och ej något annat. Intet
hittills kändt språkbruk medgåfve, att de, som enligt Kongl. Maj:ts af Riksdagen
godkända beslut egde att för så och så många dagar utfå nämnda
portionsersättning, skulle kunna lagligen beröfvas en del af denna löneförmån.
Om så likväl skedde, hade den myndighet, som derför bure ansvaret, på

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

samma gång kränkt den ifrågavarande underbefälspersonalens lagliga rätt och
öfverträdt ett Riksdagens beslut.

Enligt en motionären meddelad promemoria hade den 1892 bestämda
»portionsersättning å 62 öre» inom Göteborgs garnison reducerats på följ ande sätt:

»År 1893 utgick den med 57,04 öre, år 1894 med 49,03 och år 1895
med 46,28, allt pr dag och man. Således hade portionsersättningen, i strid
med Riksdagens beslut, af arméförvaltningen utbetalts under 1893, 1894 och
1895 med resp. 4,36, 12,97 och 15,72 öre per dag mindre än vederbort, hvilket
återigen utgör för åren 1893, 1894 och 1895 resp. 15,90, 47,33 och 57,38
kronor mindre, än hvad nämnda personal lagligen egt att utbekomma.»

I utlåtande till Kongl. Maj:t, angående portionsersättning åt underofficerare
och civilmilitäre af motsvarande rang, hade arméförvaltningen alldeles
förbisett det inför hvarje uttolkningskonst orubbliga faktum, att för en del
af underbefälet med vederlikar af urtima Riksdagen år 1892, i fullständig
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag, vardt i de af Riksdagen gillade
stater beviljad en till 62 öre fixerad portionsersättning. Hvad arméförvaltningen
ordat om »beräkningar», som läge till grund för de af Riksdagen
äskade anslagssummors belopp, och om »medelpris», kunde till äfventyrs hafva
sin betydelse för bestämmandet af portionsersättningens öretal vid de corpser,
för hvilka denna icke blifvit, såsom i de af motionären anförda fallen, af
Riksdagen beviljad till den precisa siffran 62 öre, som Kongl. Maj:t begärt.
Men i de fallen hade åter detta arméförvaltningens ordande ingen betydelse.
Beträffande hvad motionären i öfrigt anfört får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har icke haft något annat att erinra emot Kongl. Maj:ts
förevarande framställning än att, enär, enligt hvad i statsrådsprotokollet
upplysts, värdet af naturaportion jemte 10 procent deraf för portionens
tillagning under senaste året i hufvudstaden uppgått i medeltal till omkring
46,2 öre, det icke synts utskottet nödvändigt, att ifrågavarande portionsersättning
bestämmes till minst 62 öre, utan har utskottet funnit det tillsvidare
vara för ändamålet tillfyllestgörande, om den bestämmes till 62 öre,
hvilket skulle med nämnda portionsvärde medföra en förbättring för en hvar
till sådan portionsersättning berättigad af 57 kronor 67 öre om året. Derest
Riksdagen i öfverensstämmelse härmed förklarar underofficerarne jemte deras
vederlikar från och med år 1897 berättigade till ersättning för naturaportion
med ett fixt belopp af 62 öre, torde herr Hedins omförmälda motion icke
böra föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd, helst från de personer,
hvilkas talan motionären säger sig föra, klagomål i vederbörlig ordning, så
Bih. till liiksd. Prof. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 62.

vidt utskottet känner, icke anförts öfver den beräkning af portionsersättning,
som hittills i afseende å dem tillämpats.

Utskottet hemställer derför:

a) att Kongl. Majts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att ersättning
för natura portion, beräknad efter hittills gällande grunder,
må, der sådan ersättning författningsenligt ifrågakommer,
till underofficerare och civilmilitära personer af motsvarande
rang vid armén från och med början af innevarande år
och tills vidare utgå med 62 öre för hvarje portion; samt

b) att herr Hedins omförmälda motion ej må föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation:

vid punkten a): af herr F. E. Pettersson, som yrkat, att utskottet
måtte hemställa, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte oförändrad
af Riksdagen bifallas.

Herr G. D. Ii. Tornerhjelm har begärt få antecknadt, att han icke
närvarit vid detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.