Statsutskottets Utlåtande N:o 61 (Utlåtande 1891:Su61 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

rida

N:o 61.

Ank. till Biksd. kansli den 2 maj 1893, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar,
som försäljas, samt väckt motion om afsöndring af jord
frän kronans domäner för upplåtande till tomtplatser
m. m. åt enskilda personer, (I. A.)

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver finan såren d en
för den 10 nästlidne april bär Kong!. Maj:t i eu samma dag afl Sten
proposition (n:o 57) föreslagit Riksdagen att medgifva, att, der å kronoegendom,
som med tillämpning af gällande bestämmelser försåldes,
funnes lägenhet, hvilken ansåges kunna, utan att liufvudgårdens försäljning
till skäligt pris derigenom försvårades, från egendomen afsöndra
och särskildt för sig afyttras, på Kongl. Magt måtte ankomma
att utan auktion med full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt inneliafvaren,
under vilkor,

att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar
stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling,
motsvarande detta värde;

att köparen skulle, derest han sådant åstundade, ega inbetala köpeskillingen
under loppet af tio år med eu tiondedel årligen, såvida han
för fullgörandet häraf stälde godkänd säkerhet; samt
Bih. till Biksd. Prat. 1891. 4 Sami. 1 Afl. 42 lläft. fN:o 61.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

att upplåtelsen skulle ega rum med iakttagande af de rörande
jordafsöndring i kongl. förordningen den 6 augusti 1881 meddelade
föreskrifter;

hvarjemte Kongl. Maj:t. af Riksdagen äskat bemyndigande att beträffande
de sålunda föreslagna upplåtelserna meddela de närmare bestämmelser,
som kunde finnas erforderliga.

Statsutskottet, till hvars behandling denna proposition blifvit hänvisad,
bar i sammanhang dermed till handläggning förehaft en af herr
Nils Persson i Vadeusjö, med hvilken herr Nils Nilsson i Skärhus instämt,
inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 145), hvari föreslagits,
att Riksdagen behagade besluta aflåtande af skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och taga i
ompröfning, huru genom afsöndring från kronans domäner, der så
lämpligt kunde vara, tillfälle måtte lemnas åt så många som möjligt
att med full eganderätt förvärfva jord till tomtplats in. in., liksom att
bereda samma förmån åt dem, som redan byggt och bodde å kronan
tillhörig på arrende upplåten jord.

I förenämnda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen för finansdepartementet
erinrat, att Kongl. Maj:t den 19 mars 1888 föreslagit Riksdagen
att medgifva, att, då domänstyrelsen vid pröfning af arrendeförslag
å kronoegendom, som blifvit efter 1889 års början uppgjordt, funne
lägenhetsinnehafvare, som å egendomen bebodde honom sjelf tillhöriga,
före den 1 januari 1883 uppförda byggnader, kunna utan men för egendomens
skötsel vid lägenheten bibehållas, domänstyrelsen skulle ega att
bland arrendevilkoren intaga sådana bestämmelser, hvarigenom lägenlietsinnehafvaren
och hans hustru förbehölles att mot utgörande till arrendatorn
af afgäld, som i sammanhang dermed af domänstyrelsen blcfve
faststäld, qvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om de så länge
lefde och domänstyrelsen ej under arrendetiden på grund af deras uppförande
eller underlåtenhet att utgöra afgälden funne anledning att dem
genom uppsägning från lägenheten skilja, äfvensom att domänstyrelsen
jemväl skulle ega att, beträffande sådan lägenhet, hvilken domänstyrelsen
ansåge för egendomen, hvarå den funnes, medföra gagn, meddela
så beskaffadt stadgande, att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens
utgång gjordes oberoende af innehafvarens frånfälle eller
lägenhetens öfverlåtande på annan person.

Denna framställning hade Riksdagen bifallit; och hade enligt kongl.
bref den 18 maj 1888 hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutat
domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse meddelats.

I skrifvelse den 13 maj 1889 både Riksdagen derefter anhållit, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

Kong!. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån sådan tryggad
besittningsrätt, som jemlikt Kong!. Maj ds och Riksdagens nyssberörda
beslut kunde medgifva^ innehafvare af vissa å kronans utarrenderade
egendomar befintliga lägenheter, kunde beredas äfven innehafvare af
dylika lägenheter å de kronoegendomar, hvilka försåldes, samt till Riksdagen
afgifva det förslag, som af. en sådan utredning kunde föranledas.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hade dömänstyrelsen den 18
april 1890 afgifvit infördradt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat
inhemtade yttranden i ämnet från Kong!. Maj:ts befallningshafvande i
rikets samtliga län.

Af en i statsrådsprotokollet öfver dessa yttranden meddelad, å
sidd. 4—25 intagen redogörelse, till hvilken utskottet får hänvisa, framginge,
säger departementschefen, att hos dessa myndigheter meningarna
beträffande den i Riksdagens skrifvelse föreslagna åtgärdens lämplighet
och om sättet för dess genomförande varit mycket delade.

Do män styrelsen hade för egen del till en början erinrat, att, såsom
styrelsen framhållit i sitt den 30 december 1887 afgifna utlåtande
angående beredande af tuggad besittningsrätt åt innehafvare af sådana
lägenheter, hvarom nu vore fråga, vid utarrendering af kronoegendomar,
hvarå de voro belägna, lägenheterna icke blifvit i författningsenlig
ordning anlagda, utan tillkommit genom indelningshafvares öfverskridande
af sina rättigheter eller med tillåtelse af arrendatorn i strid
mot 8 kapitlet 5 § byggningabalk^ eller möjligen utan något slags
medgifvande. Med afseende härå hade det ej varit på grund af
billighetsskäl, som styrelsen i sitt förenämnda utlåtande tillstyrkt, att
staten skulle vid utarrendering bereda ett visst skydd åt innehafvare
af dylika lägenheter, utan hade styrelsen ansett, att, då dessa lägenhetsinnehafvare
utgjorde, åtminstone i vissa län, en ganska talrik klass
samhällsmedlemmar, det kunde vara af vigt för det allmänna, att något
åtgjordes för att skaffa dom en någorlunda betryggad ställning.

Ur denna synpunkt kunde styrelsen ej finna någon anledning för
staten att ingripa i fråga om sådana lägenhetsinnehafvare, som här afsågesT
då enligt gällande stadganden det endast vore eu mindre del
af kronans domäner, som försåldes, och blott smärre sådana, så att
antalet derå befintliga lägenheter ej kunde vara stort.

Hvad som efter domänstyrelsens förmenande i första hand borde
komma under ompröfning vore, huruvida sådant skydd i besittningsrätten,
som Riksdagen ifrågasatte, vore för dermed afsedda ändamålet
behöflig!. Riksdagens skrifvelse afsåge tryggad besittningsrätt till
sådana lägenheter, som icke vore till men för skötseln af den egen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 61,

dom, hvarå inkräktning skett. Men om lägenheten icke vore till men,
vore det med köparens egen fördel öfverensstämmande att utan några
vid egendomens försäljning gjorda förbehåll och undantag låta lägenhetsinnehafvaren
qvarbo, då han derigenom, utan att få vidkännas
omedelbara utgifter, beredde sig en vida större inkomst af det jordområde,
som af lägenhetsinnehafvaren disponerades, än om han hade
detsamma under egen häfd, och derjemte genom tillmötesgående mot
lägenhetsinnehafvaren kunde få såväl den mark, som af denne innehades,
förbättrad som äfven omkringliggande områden så småningom
uppodlade, hvarigenom egendomens värde ökades; och det kunde väl
knappast förutsättas, att den nye egaren pålade lägenhetsinnehafvaren
så ökade utskylder, att denne nödgades mot sin vilja och till egarens
skada bortföra byggnaderna från lägenheten. Helt annat artade sig
förhållandet mellan en arrendator och lägenhetsinnehafvare, då den
förre icke hade samma intresse för höjande af egendomens värde som
jordegaren. Domänstyrelsen ansåge derför den af Riksdagen ifrågasatta
åtgärden icke vara af behofvet påkallad.

Hvad som deremot blefve en gifven följd af att vid egendomsförsäljningar
trygga lägenhetsinnehafvare i deras besittning vore, att köpeskillingarna
högst betydligt nedginge; och det vore sannolikt, att försäljningar
af sådana egendomar, hvarå lägenheter i större antal funnes,
alldeles omöjliggjordes. Äfven för en köpare, som icke funne med
sin fördel förenligt att uppsåga lägenhetsinnehafvare till afflyttning,
kändes det förhatligt att. icke hafva oinskränkt dispositionsrätt öfver
sin egendom och att dessutom möjligen blifva utsatt för tvister och
rättegångar med på egorna boende personer; och han kunde med skäl
frukta, att desse å sin sida just i medvetande af sin genom köpevilkoren
tillförsäkrade qvarboenderätt icke mot honom iakttoge den hofsamhet
i uppförande och den omsorg i vården af hans jord, som han
hade rätt att fordra. Det läge nära till hands, att en person, som
önskade köpa jord, under sådana förhållanden hellre förvärfvade sig
eganderätt till enskild egendom än till statens.

Men utom den förlust, som staten skulle få vidkännas genom
minskade köpeskillingar för de egendomar, hvartill köpare kunde erhållas,
komme staten att drabbas af icke ringa utgifter i och för försäljningarne,
derest den tryggade besittningsrätten komme att införas.
Det blefve nemligen i sådant fall nödvändigt att i de köpevilkor, som
komme att uppställas, intaga så noggranna bestämmelser, att tvistigheter
mellan köpare och lägenhetsinnehafvare förekommes; och första
vilkoret derför blefve, att de lägenheter, hvarå tryggad besittningsrätt

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

skulle meddelas, till sina egor å karta affattades och beskrefves. Domänstyrelsen
kunde icke i någon mån bedöma beloppet af den kostnad,
som kartor komme att utgå, men att den icke blefve ringa, kunde
med visshet, förutses.

På grund af det sålunda anförda och med erinran att i anseende
till den korta tid, som förflutit sedan tillkomsten af kong!, brefvet den
18 maj 1888 angående tryggad besittningsrätt för lägenhetsinneliafvare
å egendomar, som utarrenderades, någon erfarenhet om verkningarna
af deri meddelade bestämmelser ännu icke kunnat vinnas, hade domänstyrelsen
hemstält, att Riksdagens framställning icke måtte till någon
Kong!. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Äfven förutsatt att af de orsaker, domänstyrelsen anfört, det icke
skulle befinnas lämpligt, att innehafvare af lägenheter å kronoegendomar,
hvilka komme att försäljas, bereddes sådan tryggad besittningsrätt,
som kunde medgifvas lägenhetsinnehafvare å utarrenderade kronoegendomar,
både det dock synts departementschefen böra komma under
närmare öfvervägande, huruvida icke, med anlitande af en utaf
visse bland Kongl. Maj:ts befallningshafvande i deras uti ärendet afgifna
utlåtanden antydd utväg, syftemålet med Riksdagens framställning
åtminstone till någon del skulle kunna vinnas derigenom, att i de
fall, då å kronoegendom, som vore afsedd att försäljas, funnes lägenhet,
hvilken ansåges kunna, utan att hufvudgårdens försäljning derigenom
försvårades, från egendomen äfsöndras och särskilt för sig
afyttras, samt innehafvaren förklarade sig benägen att med eganderätt
förvärfva den afsöndrade lägenheten, vid saluvärdering å egendomen
eller, der sådan värdering icke författningsenligt borde ega rum, genom
särskild förrättning, värdet å lägenhet, hvarom nu vore fråga, utröntes
och lägenheten derefter mot värderingssumman hembjödes innehafvaren,
dervid, i syfte att för denne underlätta lägenhetens förvärfvande, betalningsterminerna
tilläfventyrs kunde göras flere och utsträckas öfver
en längre tidrymd, än genom kongl. brefvet den 29 maj 1874 vore
inedgifvet för inbetalningen af köpeskillingarne för försålda mindre
kronoegendomar.

Departementschefen hade derför anmodat domänstyrelsen att till
Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida och under hvilka vilkor
särskild föryttring af lägenheter å till försäljning afsedda kronoegendomar
lämpligen borde ega rum; och hade domänstyrelsen den 30 sistlidne
december afgifvit utlåtande i berörda hänseende, dervid domänstyrelsen
till eu början redogjort för de förberedande åtgärder, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

blefve nödvändiga att vidtaga för att en dylik föryttring skulle kunna
försiggå.

Då lägenhet, hvarom nu vore fråga, icke funnes omnämnd hvarken
i instrumenten öfver de syner, som å egendomen, der den vore belägen,
hållits, eller i äldre arrendeuppskattningsinstrument och lägenhetens tillvaro
således i allmänhet vore för vederbörande myndigheter obekant
samt, äfven der lägenhetens befintlighet vore känd, något slags utredning
icke skett, om densammas belägenhet vore sådan, att den kunde
från egendomen afsöndras och särskildt afyttras, utan att hufvudgårdens
försäljning derigenom försvårades, blefve först och främst nödigt, att
samtliga egendomar, som författningsenligt skulle försäljas, i god tid
före arrendeperiodens slut besigtigades af domänintendent eller i de
län, der dylik tjensteman icke vore anstäld, af kronofogde med eller
utan biträde af uppskattningsmän.

Om vid denna besigtning visade sig, att lägenhet funnes, som
kunde ifrågakomma att särskildt afyttras, måste karta med beskrifning
upprättas, om icke öfver hela egendomen så åtminstone öfver lägenhetens
område, dels derför att tillförlitliga kartor öfver mindre kronoegendomar
ofta nog ej funnes, dels till förekommande af framtida förvecklingar
och rättegångar mellan lägenhet-sköparen och stamhemmanets
egare, hvari . kronan gifvetvis måste blifva inblandad i egenskap af
säljare, dels slutligen af den anledning att, då, enligt hvad af flertalet
arrendeuppskattningsinstrument'' inhemtats, lägenhetsinnehafvare hade
betesrätt för sina kreatur å utmarken med arrendatorns kreatur, utbrytning
af betesmark och kanske skogsmark för lägenhetens behof måste
ske, hvartill dessutom kornrne, att utfarts väg från lägenheten måste
utstakas och vid försäljningen af stamhemmanet undantagas. Allt detta
måste vara verkstäldt före tredje året innan arrendeperiodens slut, och
derefter kunde arrende- och saluvärdering i författningsenlig ordningförsiggå.
Sedermera borde dylik lägenhet åsättas mantal på sätt och
i den ordning, som stadgades i § 13 inom. 3 af kong! förordningen
angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881,
hvarefter och sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag om mantalsfördelningen
delgifvits domänstyrelsen och tagit åt sig laga kraft,
lägenhetsinnehafvaren måste få del af samtliga handlingarna och föreläggas
viss tid, inom hvilken han hade att till Kongl. Majrts befallningshafvande
afgifva yttrande, huruvida han vore benägen att med
eganderätt förvärfva lägenheten mot åsätta saluvärdet, i hvilket fall
han äfven borde föreläggas att icke allenast afgifva sådant förklarande,
som vore för honom allt framgent bindande, utan ock säkerhet, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

kunde godkännas, för köpesummans erläggande på utsatta tider. Först
derefter kunde hos Kongl. Maj:t framställning göras om lägenhetens
föryttring och öfriga åtgärder för försäljning af stamhemmanet vidtagas.

Gfifvet vore, att statsverket för dessa åtgärders vidtagande, synnerligast
för landtmäteriförrättningarna, finge vidkännas utgifter, som
gjorde sådan föryttring af lägenheter, som nu hlifvit ifrågasatt, för
statsverket allt utom fördelaktig. Det kunde äfven, enligt domänstyrelsens
mening, ifrågasättas, huruvida genom att göra lägenhetsinnehafvaren
till hemmansegare under nuvarande förhållanden dennes fördel
verkligen tillgodosåges. Önskan att blifva egare af sin lägenhet
på nu ifrågasatt sätt komrne nog att förmå mången lägenhetsinnehafvare
att uppbjuda alla krafter för att skaffa sig penningar till erläggande
af första afbetalningen å köpeskillingen; men i stället för att,
såsom nu i allmänhet vore förhållandet, lägenhetsinnehafvaren i årlig
afgäld för den jord, som han brukade, erlade vissa prestationer i dagsverken
och annat arbete eller ett mindre belopp i penningar, skulle
han, sedan han blifvit egare till lägenheten, icke allenast svara för
onera och utskylder af den i mantal satta jorden, utan jemväl årligen
inbetala viss del af köpeskillingen, som ensamt för sig komme att
öfverstiga lägenhetens behållna afkastning, och sannolikt i de flesta fall
utbetala ränta å medel, lånade för köpeskillingens gäldande. Då flertalet
af lägenhetsinnehafvarne vore i fattiga omständigheter och afkastningen
af jorden icke blefve tillräcklig att både föda familj och vidkännas
dylika för en lägenhetsinnehafvare jemförelsevis dryga kontanta
årliga utlägg, skulle i många fall resultatet blifva, att lägenhetsinnehafvaren,
ifrån att vara en någorlunda bekymmerfri underarrendator,
genom köpet blefve en skuldsatt mindre hemmansegare, som kanske
inom några år nödgades gå från gård och grund för att i bästa fall
börja på nytt såsom dagsverkstorpare, men då utan egna hus.

Styrelsen ansåge sig äfven böra fästa uppmärksamheten derpå,
att, då här endast vore fråga om lägenhet, som kunde från eu egendom
afsöndras, utan att hufvudgårdens försäljning derigenom försvårades,
ett stadgande af den beskaffenhet, som nu afväges, kunde vinna tillämpning
endast å ett fåtal lägenhetsinnehafvare, då särskild afyttring af
lägenheter, som vore belägna å inegorna eller inneslötes inom hufvudgårdens
egoområde, icke kunde, utan att hufvudgårdens försäljning försvårades,
ske, och till afyttring således skulle ifrågakomma endast det
ringa antal lägenheter, som vore belägna å utegorna vid hufvudgårdens
rågräns mot annan egendom.

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

Domänstyrelsen hade på nu anförda skäl ansett afyttring af lägenheter
å kronoegendomar på ifrågasatt sätt icke böra tillåtas.

Såsom förut vore antydt, hade styrelsen anledning antaga, att
flertalet lägenhetsinneliafvare å kronans utarrenderade egendomar befunno
sig i tryckt ekonomisk ställning, och styrelsen ansåge derför
nödigt, att, derest föryttring af lägenheter komme att ske, betalningsvilkoren
gjordes så fördelaktiga för köparen som möjligt. Skulle nu
gällande stadgande, att köpeskillingar för försålda kronoegendomar finge
erläggas under loppet af sex år med en sjettedel årligen tillämpas äfven
vid föryttring af lägenheter, komme antagligen ett högst ringa fåtal
lägenhetsinneliafvare att kunna begagna sig af den förmån, som nu vore
afsigten att bereda dem. Eu utsträckning af betalningsterminerna blefve
derför behöflig, men om försäljningen af lägenheterna icke skulle
närma sig formen af gåfva, syntes tiden icke böra utsträckas längre
än till tio år, så att en tiondedel af köpeskillingen årligen erlades.
Bland öfriga vilkor ansåges, utom de förut antydda, endast behöfva föreskrifvas,
att den skuldförbindelse å köpeskillingen, som lägenhetsinnehafvaren
skulle utfärda, skulle vara försedd med till vederhäftigheten
af domaren i orten eller Kong! Maj:ts befallningshafvande styrkt borgen,
ingången af minst två personer, och att skuldförbindelsen dessutom
skulle på köparens bekostnad i lägenheten intecknas.

Om än på sätt domänstyrelsen anfört, det icke ur det allmännas
synpunkt kunde anses vara af lika stor vigt, att åt den jemförelsevis
fåtaliga klass af personer, hvilka innehade lägenheter å kronans till
försäljning afsedda domäner, bereddes enahanda tryggade besittningsrätt,
som jemlikt kongl. brefvet den 18 maj 1888 tillgodokommit den
långt talrikare klassen af lägenhetsinneliafvare å de domäner, som fortfarande
utarrenderades, och, i enlighet med hvad domänstyrelsen likaledes
erinrat, sådan trygghet måhända i de flesta fall ej heller vore behöflig,
kunde det likväl, enligt hvad departementschefen för egen del
anfört, icke förnekas, att fall kunde förekomma, då behof af tryggad
besittningsrätt komme att göra sig gällande och då staten såsom jordegare
borde finna sig manad att lemna densamma. Då den ställning,
staten intoge gent emot köparen af en kronodomän, vore väsentligt
olika den, hvari staten befunne sig gent emot eu kronoarrendator, mötte
emellertid för meddelandet af bestämmelser om tryggad besittningsrätt
för lägenhetsinneliafvare å domäner, som komme att försäljas, svårigheter,
hvilka icke förefunnes, då det gälde kronans utarrenderade egendomar.
I fråga om dessa svårigheter hade departementschefen hänvisat
till de uttalanden, som innefattades i åtskilliga af de utaf länsstyrelserna

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

afgifna utlåtanden, dervid särskildt framhållits vanskligheten att —
utan att på samma gång tryggheten gjordes illusorisk — mot möjliga
öfvergrepp af en lägenhetsinnehafvare finna ett korrektiv, motsvarande
den domänstyrelsen enligt 1888 års bref tillagda befogenhet att utan
instämning till domstol från lägenheten skilja en lägenhetsinnehafvare,
som ådagalade ett klandervärdt uppförande. Men äfven om man uti
nu i frågavarande afseende kunde uppställa bestämmelser, hvilka utan
allt för stora förvecklingar läte sig tillämpa, hade saken en annan sida,
som härvid icke finge förbises. Det borde nemligen icke förgätas, att
det endast vore smärre kronoegendomar, som försåldes, medan de
större qvarblefve i kronans ego och fortfarande utarrenderades. Ju
mindre egendomen vore, desto angelägnare borde det vara för egaren
eller innehafvaren att kunna fritt disponera öfver de å egendomen
befintliga lägenheter, likasom äfven det personliga förhållandet mellan
jordegaren eller arrendatorn och lägenhetsinnehafvaren finge större betydelse,
ju mindre egendomen är. Äfven hvad de smärre egendomarne
beträffar, kunde naturligtvis många fall förekomma, då den blifvande
egaren funne sin uträkning i att bibehålla befintliga lägenhetsinnehafvare,
men i de fall, då detta icke vore händelsen, d. v. s. just de
fall, då behof af tryggad besittningsrätt för dessa skulle föreligga, kunde
det med säkerhet förutses, att tvånget att respektera förut skedda lägenlietsupplåtelser
skulle högst väsentligt nedtrycka priset å egendomarne
och icke sällan rent af omöjliggöra försäljningen.

Lika med domänstyrelsen ansåge sig departementschefen derför
icke kunna förorda, att åtgärder vidtoges för att under den af Riksdagen
antydda form bereda tryggad besittningsrätt åt lägenhetsinnehafvare å
kronoegendomar, som försåldes. Det hade likväl synts honom som om
en annan utväg kunde gifvas att, om ock i något mindre utsträckning,
vinna det mål, som åsyftats med Riksdagens framställning. Särskildt
i vissa, tätare befolkade trakter af riket funnes å kronoegendomar,
som läge i närheten af större byar, fisklägen, jernvägsstationer o. s. v.,
till ganska betydligt antal lägenheter, hvilka upplåtits af förutvarande
boställshafvare eller arrendatorer och i regeln vore bebyggda med lägenhetsinnehafvaren
tillhöriga hus. Nu ifrågavarande lägenheter, hvilka
torde till större delen mera ega karakteren af byggnadstomter än af
jordbrukstorp, beredde visserligen arrendatorn af den kronoegendom,
hvarifrån upplåtelsen skett, inkomst genom den afgäld, som till honom
utgjordes för lägenheten, men kunde för öfrigt icke anses erforderliga
för skötseln af stamhemmanet. Snarare kunde man antaga, att
vid försäljning af ett hemman, derifrån sådana upplåtelser egt rum, eu
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 4 Sami. 1 Afl. 42 Saft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

köpare, framför att för hemmanet med inberäkning af de upplåtna
lägenheterna erlägga en större köpeskilling, skulle föredraga att för
en mindre summa förvärfva hemmanet utan dessa lägenheter. A andra
sidan vore särskild! i dessa fall lägenhetsinnehafvaren vid egendomens
försäljning i behof af skydd mot en hos köparen tilläfventyrs förefintlig
benägenhet att afpressa honom eu oskäligt hög afgäld. Då lägenhetens
förnämsta värde i regeln läge i värdet af de å lägenheten uppförda,
innehafvaren tillhöriga hus, men detta värde genom husens bortflyttning
skulle väsentligt reduceras och i många fall nedbringas till en
obetydlighet, blefve lägenhetsinnehafvaren för att icke gå i mistning
af det, som kanske utgjorde det hufvudsakliga af hans egendom, ofta
nödgad att underkasta sig en godtycklig behandling från den nye jordegarens
sida.

Äfven i andra delar af riket än de nyss antydda torde enligt departementschefens
förmenande flerestädes å kronoegendomar finnas lägenheter,
såväl jordbrukstorp som andra boningsplatser, hvilka till följd
af sin belägenhet i förhållande till hemmanets öfriga egor eller eljest
på grund af sin beskaffenhet skulle kunna från stamhemmanet skiljas,
utan att dettas brukning derigenom i någon mån försvårades, och såsom
redan i förut omförmälda skrifvelse till domänstyrelsen blifvit antyda
vill det synas som om staten, då den sålde kronoegendom, å
hvilken funnes lägenheter af nu antydda slag, borde bereda lägenhetsinnehafvame
tillfälle att under eganderätt förvärfva sina lägenheter.

De af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda bestämmelser i fråga
om försäljning af smärre kronoegendomar beredde visserligen möjlighet
att, der så pröfvades lämpligt, stycka en till försäljning afsedd egendom
i flera lotter och derefter försälja hvarje lott för sig. Vid flera
tillfällen hade ock ett sådant förfaringssätt iakttagits. Som emellertid
enligt nyssnämnda bestämmelser försäljningen ovilkorligen måste förrättas
genom offentlig auktion, vore det gifvet, att, derest man på denna
väg ville söka förhjelpa lägenhetsinnehafvarne till vinnande af eganderätt,
man skulle äfventyra att bringa dem i en sämre ställning än den,
hvari de kunde antagas komma efter kronoegendomens försäljning.
Medan nemligen den nye egaren antagligen i de flesta fall läte lägenhetsinnehafvaren,
om ock tilläfventyrs mot förhöjd afgäld, qvarsitta,
skulle lägenhetens utbjudande å auktion säkerligen ofta leda dertill,
att innehafvaren, som antagligen icke vore i stånd att höja sitt anbud
till det värde lägenheten, med rätt att derå bibehålla honom tillhöriga
byggnader, för honom måste ega, blefve öfverbjuden och måste lemna
lägenheten. Skulle det med afyttringen afsedda ändamål att bevara

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

lägenheten åt innehafvaren vinnas, måste derför, ansåge departements- ''
chefen, denne berättigas att, sedan värdet å lägenheten blifvit i vederbörlig
ordning utrönt, mot det faststälda värdet lösa till sig lägenheten.
Hörd öfver ett af departementschefen i sådant syfte framstäldt förslag,
hade domänstyrelsen visserligen, på sätt redan meddelats, afstyrkt detsamma
af skäl hufvudsakligen, att de för ändamålet från statens sida
erforderliga anordningar hlefve allt för vidlyftiga och kostsamma samt
att det vore tvifvelaktigt, huruvida lägenhetsinneliafvarens fördel verkligen
tillgodosåges derigenom, att han gjordes till egare af sin lägenhet.

I sistnämnda afseende hade domänstyrelsen uttalat farhåga, att
mången lägenhetsinnehafvare af önskan att förvärfva eganderätt till
sin lägenhet skulle ikläda sig förpligtelse^ hvilka han icke mägtade
fullgöra, äfvensom att han såsom egare till lägenheten skulle råka i
eu bekymmersammare ställning, än han haft såsom endast brukare
af densamma. Med erinran att, då mantal icke borde åsättas det
försålda jordområdet, köparen icke heller komme att, såsom domänstyrelsen
förutsatt, utgöra de onera och utskylder, som särskilt utgjordes
af i mantal satt jord, hade departementschefen härtill endast
anfört, att, om det än naturligtvis icke kunde förnekas, att nyssnämnda
farhåga i ett eller annat fall kunde varda besannad, hans öfvertygelse
likväl vore, att dessa fall komme att motvägas af ett vida öfvervägande
flertal, i hvilka genom de föreslagna bestämmelserna en tryggad framtid
komme att beredas lägenhetsinnehafvare, som eljest måhända skulle
fallit fattigvården till last.

Hvad åter det förstnämnda af domänstyrelsen anförda skälet beträffar,
förestälde sig departementschefen, att saken icke vore af den
invecklade beskaffenhet, att den icke borde kunna ordnas utan alltför
mycken omgång och kostnad. Att domänintendenten eller, der sådan
icke funnes anstäld, vederbörande kronobetjent besigtigade domänen,
innan förslag i fråga om dess disposition afgåfves, vore i hvarje händelse
i sin ordning, och med den i allmänhet ringa arealen af de domäner,
som skulle försäljas’, borde det icke möta afsevärd svårighet för besigtningsförrättaren
att bilda sig en öfvertygelse, huruvida bland de lägenheter,
som tilläfventyrs funnes å domänen, en eller annan vore af beskaffenhet
att kunna från egendomen afsöndras, utan att hufvudgårdens
försäljning till skäligt pris derigenom försvårades. Funnes detta vara
fallet och besigtningsförrättaren tillika efter verkstäld förfrågan inhemtade,
att lägenhetsinnehafvaren vore benägen att med eganderätt förvärfva
lägenheten, borde der karta öfver domänen funnes eller ansåges
höra anskaffas, lägenheten utmärkas å denna eller i annat fall utstakas

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

å marken. Härefter borde lägenhetens värde utrönas genom uppskattning
i sammanhang med den arrende- och saluvärdering, som författningsenligt
borde ega rum å domänen. Deremot ansåge departementschefen
icke nödigt, att, på sätt domänstyrelsen förutsatt, mantal åsattes
lägenheten, utan borde dess skiljande från stamhemmanet eg a rum
genom afsöndring för alltid i den i Kongl. förordningen den 6 augusti
1881 stadgade ordning, hvarigenom större delen af de utaf domänstyrelsen
befarade kostnaderna skulle kunna undvikas. Sedan värdering af
lägenheten egt rum, borde densamma mot värderingssumman hembjudas
innehafvare!! med föreläggande för honom att, derest han önskade med
eganderätt förvärfva lägenheten, inom viss tid till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ingifva bindande förklaring i detta hänseende äfvensom
säkerhet, som kunde godkännas, för köpeskillingens erläggande å utsatta
tider. Fullgjordes detta af lägenhetsinnehafvaren, skulle frågan om
afsöndringen af domänstyrelsen underställas Kongl. Maj:ts pröfning
och godkännande, samtidigt dermed att domänstyrelsen till Kongl.
Maj:ts godkännande öfverlemnade det högsta vid auktion å stamhemmanet
afgifna anbud. Dervid kunde inträffa, att detta anbud icke af
Kongl. Maj:t antoges och att Kongl. Maj: t i brist af antagliga anbud
förordnade, att hemmanets försäljning tills vidare skulle inställas, i
hvilket fall äfven frågan om afsöndringen tills vidare förfölle. Antoges
åter anbudet å stamhemmanet, borde Kongl. Maj:t i sammanhang dermed
pröfva antagligheten af det utaf domänstyrelsen å till afsöndring från
hemmanet föreslagen lägenhet satta värde. Om detta värde vunne
Kongl. Maj:ts godkännande, hade domänstyrelsen att upprätta vederbörlig
afhandling rörande den skedda jordafsöndringen, hvarjemte
styrelsen borde ålägga vederbörande att i stadgad ordning och på sin
bekostnad föranstalta derom, att enligt föreskrifterna i § 4 af Kongl.
förordningen den 6 augusti 1881 afgäld blefve lagd å den afsöndrade
lägenheten.

Gifvet vore, att de områden, som föresloges till afsöndring, måste
begränsas inom det enligt § 2 i nyssnämnda förordning medgifna
maximum, eller cn femtedel af stamhemmanets hela egovidd.

För att i möjligaste mån underlätta de ifrågavarande jordafsöndringarne
borde, yttrade departementschefen slutligen, betalningsvilkoren
ställas så fördelaktiga för köparen, som med bevarande af statens fördel
läte sig göra. Af detta skäl borde sålunda köparen tillerkännas rätt
att, derest lian sådant åstundade, inbetala köpeskillingen under loppet
af tio år med en tiondedel årligen, hvaremot köparen skulle hafva att
aflemna skuldförbindelse å köpeskillingsbeloppet, åtföljd af till veder -

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

häftigheten styrkt, af minst två personer ingången borgen för köpeskillingens
behöriga erläggande. Med afseende å den längre tid, hvarunder
inbetalningarna på köpeskillingen skulle fortgå, blefve ock nödigt,
att omförmälda skuldförbindelse i lägenheten intecknades, hvilket borde
ske på köparens bekostnad.

Särskildt med hänsyn till den framställning, sfom från Riksdagens
sida gjorts i detta ämne, anser sig utskottet böra biträda hvad Kongl.
Maj:t i förevarande proposition föreslagit; men på samma gång har
utskottet velat framhålla, att någon vidsträcktare föryttring af lägenheter
från kronoegendomarne än den af Kongl. Maj:t föreslagna icke synes
utskottet, för närvarande och intill dess erfarenhet vunnits rörande
resultatet af det nu ifrågasatta försäljningssättet, vara tillrådlig; och vid
sådant förhållande har utskottet ej heller ansett sig böra biträda det i
herr Perssons ofvannämnda motion väckta förslag om skrifvelse till
Kongl. Maj:t i fråga om ytterligare afsöndringar från kronolägenheter.

Utskottet får alltså hemställa,

l:o) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande proposition, må medgifva, att, der å kronoegendom,
som med tillämpning af gällande bestämmelser
försäljes, finnes lägenhet, hvilken anses kunna,
utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt pris
derigenom försvåras, från egendomen afsöndras och
särskildt för sig afyttras, på Kongl. Maj:t må ankomma
att utan auktion med full eganderätt upplåta sådan
lägenhet åt innehafvaren, under vilkor,

att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för
arrendeuppskattningar stadgade ordning utrönt, för
lägenheten erlägges en köpeskilling, motsvarande detta
värde;

att köparen skall, derest han sådant åstundar,
ega inbetala köpeskillingen under loppet af tio år med
en tiondedel årligen, såvida han för fullgörandet häraf
ställer godkänd säkerhet; samt

att upplåtelsen skall ega rum med iakttagande
af de rörande jordafsöndring i nådiga förordningen
den 6 augusti 1881 meddelade föreskrifter;

Bill. till Riksd. Prot. 1801. 4 Sami. 1 Afd. 42 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 61.

äfvensom bemyndiga Kongl. Maj:t att beträffande
de sålunda föreslagna upplåtelserna meddela de närmare
bestämmelser, som kunna finnas erforderliga.

2:o) Att herr Perssons ofvan nämnda motion icke
ma till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation

af herrar S. Nilsson, L. Jönsson, P. Andersson och P. Ersson.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.