Statsutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1894:Su60 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 60

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1894, kl. 2 e. in.

m. ni.

Utlåtande, i anledning af framställningar om förvärfvande för
statens räkning af vissa enskilda, jernvägar.

'' (R. A.)

I en den 17 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition Kongl.
(n:o 59) har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt ^(tion om
utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riks- inköp af den
dagen att, bemyndiga fullmägtige i riksgiildskontoret att, på det att kustbanan
Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af den i statsrådsprotokollet omförmälda komité föreslagna
grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands,
Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar,
till Kong]. Maj:t, efter in^ngen af år 1895, på reqvisition utanordna
de medel, som erfordras för gäldande af livad för jernvägarne
skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas.

Då såväl nyssnämnda komités betänkande i ämnet som den kong],
propositionen med bilagdt statsrådsprotokoll blifvit i tryck utdelade till
Riksdagens ledamöter, bar utskottet trott sig bär behöfva erinra endast
om hufvudpunkterna i berörda handlingar och i öfrigt kunna hänvisa
till desamma.

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft. N:o 60.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Inlvilkot-qS Enligt koncessionen å Skåne—Hallands jernväg är svenska stats m

°r verket berättigadt inlösa jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel
mot ett penningebelopp,

a) som, om sådant sker inom tio är efter det jernvägen i sin helhet
eller till någon del blifvit för allmän trafik öppnad, skall motsvara
hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, enligt behöriga
räkenskaper, kostat, med tillägg af ränta efter fem för hundra om året
efter afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat; och

b) som, om inlösen sker efter tio år från det banan blifvit i sin
helhet eller till någon del upplåten för allmän trafik, skall, allt efter
det sätt som finnes vara för koncessionsliafvarne förmånligast, antingen
beräknas så, att detsamma motsvarar två gånger summan, enligt behöriga
räkenskaper, af hela den under de tio år, som förflutit närmast
före det år, hvarunder lösningsanspråket är väckt, uppkomna nettobehållning
af trafiken, innefattande alla under samma tio år gjorda utdelningar
till jernvägens egare jemte rånte- och kapitalafbetalningar å
upptagna lån samt afsättning af kontanta medel eller öfverförande af
säkra fordringar till befintlig reserv- eller förnyelsefond; eller och bestämmas
af fem gode män, utaf livilka Kong!. Maj:t utser två och
koncessionsliafvarne två, hvarefter de fyra sålunda valde tillkalla den
femte;

skolande lösesumman för jernvägen af svenska statsverket erläggas
vid tillträdet af den inlösta egendomen och anses utgöra inlösningsvärdet
af hela jernvägsbyggnaden med alla dess fasta och lösa tillhörigheter
af hvad slag de vara må, äfvensom af hela den i behåll
varande reserv- eller förnyelsefonden, utan annat undantag än af de för
trafikens behof i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom
obegagnade syllar och skenor med tillbehör, stenkol, oljor och d}dikt;
och skall egendomen till statsverket afträdas skuldfri eller ock behörigt
afdrag å löseskillingen vid afträdandet göras för beloppet af den i jernvägen
intecknade skuld; hvaremellertid jernvägsaktiebolaget åligger att
årligen, efter det behörig revision af bolagets förvaltning och räkenskaper
egt rum, insända till civildepartementet, för att der förvaras,
fullständig uppgift å beloppet af de utdelningar till jernvägens egare,
af de kapital- och räntebetalningar å upptagna lån samt af de öfverföringar
af medel till reserv- eller förnyelsefond, som för det år, revisionen
omfattar, blifvit af öfverskottet å jernvägens trafikinkomster
bestridda.

Då Skåne—Hallands jernväg delvis öppnades för trafik redan den
9 januari 1885, måste, såvida inlösen af denna jernväg enligt a)-vilkoret

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

skall ifrågakomma, sådan inlösen ega rum före den 9 januari 1895.
Med anledning häraf och enär inlösning spriset enligt nämnda vilkor
under alla förhållanden syntes understiga det pris, hvartill staten efter
de tio årens utgång vore berättigad att förvärfva banan, har Kongl.
Maj:t, som den 2 juni 1893 tillsatte en komité för afgifvande af förslag
till ny instruktion för jernvägsstyrelsen m. m., åt denna komité jemväl
uppdragit att, sedan, på sätt komitén funne lämpligt, uppskattning verkstälts
ej mindre af värdet utaf Skåne—Hallands jernväg och de öfriga
banor, som kunde ifrågakomma att i sammanhang dermed åt staten
förvärfvas, än äfven af de kostnader, som erfordrades för banornas
kompletterande i händelse de blefve med statsbanorna införlifvade, taga
i öfvervägande, på hvilka vilkor det kunde anses med det allmännas
fördel förenligt att för statens räkning förvärfva Skåne—Hallands jernväg
samt med denna omedelbart eller medelbart i förbindelse stående
jernvägar, och derom söka med vederbörande jern vägsförvaltningar uppgöra
förberedande aftal samt derefter före början af innevarande års
lagtima riksdag inkomma med underdånigt betänkande och förslag i
ämnet.

De jernvägar, komitén till följd häraf gjort till föremål för sina
undersökningar, äro först och främst

1) Skåne—Hallandsbanan, hvilken består dels af liufvudbanan (92
kilometer) från Helsingborg öfver Engelholm till Halmstad, dels ock af
en tvärbana (28 kilometer) från Åstorp (station å Helsingborg—Hessleholms
och Landskrona—Engelholms jernvägar) öfver Kattarp, der tvärbanan
korsar liufvudbanan, till Höganäs;

2) Mellersta Hallands jernväg, som sträcker sig från Halmstad till
Varberg (74 kilometer);

3) Göteborg—Hallands jernväg från Varberg till Göteborg (77 kilometer); 4)

Landskrona—Engelholms jernväg (49 kilometer) från Landskrona
sträckande sig öfver Ottarp, der banan korsar Helsingborg—Billeberga
jernväg, och vidare öfver Billesholms grufva, Malmö—Billesholms jernvägs
ena ändpunkt, samt Åstorp till Engelholm;

5) Malmö—Billesholms jernväg (59 kilometer), hvilken sträcker sig
från Malmö öfver Kjeflinge, derifrån jernvägar utgå till Landskrona och
Lund, samt öfver Teckomatorp, der banan korsar jernvägen mellan Eslöf
och Landskrona, till Billesholms grufva.

Dessa fem jernvägar, af hvilka de tre förstnämnda tillsammantagna
pläga benämnas vestkustbanan, hafva samtliga samma spårvidd som statens
jernvägar (1,436) meter och bilda tillsammans dels en fortlöpande

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Inlösnings pris.

trafikled från Göteborg till Malmö, dels utfartsvägar från denna hufvudlinie
till Helsingborg och Landskrona, dels ock en förbindelseled mellan
Åstorp och Höganäs.

Komitén har derjemte utsträckt sina förberedande undersökningar
till Helsingborg—Hessleholmsbanan. Frågan om förvärfvande åt staten
af denna jernväg, hvilken icke är underkastad statens inlösningsrätt, har
komitén dock ansett icke för närvarande böra föranleda till någon åtgärd,
enär den synpunkt, från hvilken denna banas förvärfvande åt staten
skulle hafva sitt egentliga berättigande, eller att denna jernväg förmedlar
förbindelsen mellan södra stambanan och den direkta utfartsvägen
till kontinenten öfver Helsingborg, numera förlorat sin hufvudsakliga
betydelse, då antagligt vore att ångfärjeförbindelse öfver Malmö komme
till stånd. Komitén har derför inskränkt sina detaljerade undersökningar
till de fem först omförmälda jernvägarne.

I de utfärdade koncessionerna å Mellersta Hallands, Göteborg—
Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar har Kongl. Maj:t förbehållit
statsverket inlösningsrätt på samma vilkor, som gälla för Skåne—Hallands
jernväg. Deremot saknar staten sådan rätt med afseende å den
redan år 1874 koncessionerade Landskrona—Engelholms jernväg.

Förut har blifvit omförmäldt, att inlösen af Skåne—Hallands jernväg
enligt a)-vilkoret måste ega rum före den 9 januari 1895. Skall
detta vilkor kunna tillämpas jemväl vid inlösen af Mellersta Hallands,
Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar, måste dessa
inlösas,

Mellersta Hallands jernväg före den 17 september 1896,

Göteborg—Hallands » » » 1 september 1898,

Malmö Billesholms » » » 18 september 1896.

Hvad härefter beträffar det pris, hvartill ifrågavarande fem banor

kunna af staten förvärfvas, har komitén vid beräknandet af inlösningssumman
enligt a)-vilkoret för de fyra banor, som äro underkastade inlösen,
utgått från följande grunder, nemligen:

att byggnadskostnaden för hvarje år skall upptagas till det belopp,
hvartill den finnes i räkenskaperna uppförd;

att den ränta efter fem för hundra, som bör tilläggas byggnadskostnaden,
bör beräknas, intill dess anläggningsarbetena börjat, å inbetalda
delar af aktiekapitalet från de dagar inbetalningarna verkstälts,
samt derefter å det i jernvägen nedlagda, bokförda kapital för hvart år
särskildt och från början af samma år;

att från summan af den sålunda funna byggnadskostnaden med

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

dertill lagd ränta skall afdragas hela den nettoinkomst, som jernvägen
under tiden lemnat; samt

att såsom nettoinkomst beräknas hela det belopp, hvarmed jernvägens
inkomster öfverskjutit kostnaden för jernvägens drift och underhåll,
oafsedt huru stor del af detta öfverskott användts till rånte- och
kapitalafbetalningar m. m.

Vidare har komitén, enär inlösningspriset, med tillämpning af a)-vilkoret, skall bestämmas efter hvad jernvägen verkligen kostat (med
tillägg af ränta efter afdrag af nettoinkomst) och icke efter hvad jernvägen
må vara värd, ansett jernvägens egare icke vara berättigad till
godtgörelse för mark, som kostnadsfritt upplåtits, eller, der mark af jernvägen
förvärfvats för lägre pris än det verkliga värdet, för skilnaden
mellan detta värde och det erlagda priset.

Med iakttagande af dessa grunder har komitén uträknat inlösningspriset
vid 1892 års slut — det senaste för hvilket afslutade räkenskaper
varit för komitén tillgängliga — för de fyra ifrågavarande jernvägarne;
och har komitén meddelat resultatet af denna uträkning i en
uti betänkandet (sid. 40 och 41) intagen tabell.

Enligt slutsiffrorna i denna tabell skulle inlösningspriset för ifrågavarande
jernvägar vid nyssnämnda års slut beräknas på följande sätt:

för Skdne—Hallands jernväg:

Anläggningskostnad ............... Tillägg af 5 proc. ränta .......	.. kronor 6,990,054: — 3> 2,878,591: —
Afdrag af nettoinkomst .........	kronor 9,868,645: — » 1,767,631: —
Jernvägens egare till godo .	............................................. kr.	8,101,014: —
för Mellersta Hallands jernväg:
Anläggningskostnad ................ Tillägg af 5 proc. ränta..........	.. kronor 3,257,359: — 3> 1,138,057: —
Afdrag af nettoinkomst ........	kronor 4,395,416: — » 925,781: —
Jernvägens egare till godo .	............................................... »	3,469,635: —
	Transport kr.	11,570,649: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Komplette rings kostnad.

Transport kr. 11,570,649: —
för Göteborg—Hallands jernväg:

Anläggningskostnad .................. kronor 4,814,767: —

Tillägg af 5 proc. ränta............ » 1,248,945: —

kronor 6,063,712: —

Afdrag af nettoinkomst ............ » 1,257,697: —

Jernvägens egare till godo ...............................................

för Malmö—Billesholms jernväg:

Anläggningskostnad .................. kronor 2,928,329: —

Tillägg af 5 proc. ränta........... » 1,013,816: —

kronor 3,942,145: —

Afdrag af nettoinkomst ............ »_783,177: —

Jernvägens egare till godo ................................................

Härtill skulle

för Landskrona—Engelholms jernväg

komma fordrad köpeskilling ................................................

Priset för de fem jernvägarne med tillhöriglieter
och trafikmateriel skulle alltså utgöra ............... kr. 21,535,632: —

De för Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands
och Malmö—Billesholms jernvägar angifna siffror äro emellertid icke
definitiva, utan komma, på sätt komitén erinrat, i händelse af inlösen att
undergå jemkningar, enär priset är beräknadt efter förhållandena vid
1892 års slut, men banornas inlösen icke skulle komma att ega rum förr
än vid 1895 års ingång.

Såsom ofvan nämnts, omfattade komiténs uppdrag jemväl uppskattande
af de kostnader, som erfordrades för banornas komplettering,
i händelse de blefve med statsbanorna införlifvade. Enligt komiténs
beräkningar skulle komplettering skostnaden komma att uppgå

för banbyggnaderna till................................................. kronor 2,962,000: —

» lokomotiv samt för uppförande af en behöflig
mindre verkstadsbyggnad för reparation af

vagnar till ..................................................................... »_330,000: —

Summa kronor 3,292,000: —
Om nämnda post å 330,000 kronor fördelas å de olika banorna i

4,806,015: —

3,158,968: —
2,000,000: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

förhållande till deras längd, blifva enligt komiténs beräkning kompletteringskostnaderna
för de särskilda banorna följande:

	Km.	Banbyggnaden kr.	Materielen kr.	Summa kr.
Skåne—Hallands jernväg	120	1,393,000	104,500	1,497,500
Mellersta—Hallands »	74	630,000	64,400	694,400
Göteborg—Hallands »	77	365,000	67,000	432,000
Landskrona—Engelb:s »	49	200,000	42,700	242,700
Malmö—Billesholms »	59	374,000	51,400	425,400
	379	2,962,000	330,000	3,292,000

Om till de särskilda inlösningssummorna för jernvägarne vid 1892
års slut läggas kompletteringskostnaderna, skulle således totalkostnaden
för jernvägarnes förvärfvande åt staten och deras nödiga förbättring
blifva:

Inlösningssumma

kr.

för Skåne—Hallands jernväg 8,101,014
» Mellersta Hallands » 3,469,635

» Göteborg—Hallands » 4,806,015

» Landskrona—Engelhaj 2,000,000
» Malmö—Billesholms » 3,158,968

Summa 21,535,632

Kompletteringskostnad Summa

1,497,500 9,598,514

694.400 4,164,035

432,000 5,238,015

242,700 2,242,700

425.400 3,584,368

3,292,000 24,827,632

Totalkost nad.

För bedömande af frågan, huruvida jernvägarne, derestMe öfvergå i Rentabilitet.
statens ego, kunna antagas komma att gifva en afkastning, tillräcklig
för att möjliggöra förräntandet af det kapital, staten å dem nedlägger,
måste, enligt statsrådsprotokollet, i främsta rummet hänsyn tagas till
den hittills varande trafiken, den inkomst, banorna hittills gifvit, samt
de utgifter för drift och underhåll, jernvägarnes egare hittills fått vidkännas.
Härom meddelas i nämnda protokoll (sid. 11—13) åtskilliga ur
komiténs betänkande hemtade uppgifter, af hvilka utskottet sammanställer
följande:

#	Kostnad för jernvägar-	Nettoinkomst	Ränta, uttryckt i procent
	nes inlösen och kom-plettering, kr.	år 1892. kr.	af inlösningspris och kompletteringskostnad.
Skåne—Halland ...........	9,598,514	290,471	3.02
Mellersta—Halland..........	4,164,035	224,899	5.40
Göteborg—Halland .......	5,238,015	278,037	5.21
Landskrona—Engelholm.	2,242,700	71,749	3.20
Malmö—Billesholm..........	3,584,368	168,174	4.69
	24,827,632	1,033,330	4.1 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Den nettoinkomst, som de fem banorna tillsammans lemnat under
år 1892, motsvarar sålunda 4.i6°/0 å den af komitén beräknade totalkostnaden
för banornas inlösen och komplettering.

Komitén har verkstält en undersökning, i hvad mån banornas
öfvergång i statens ego kunde antagas verka någon ändring i nettoinkomsten,
och dervid till en början fäst uppmärksamheten vid utgifterna.
En ökning af dessa komme visserligen att föranledas dels af behofvet
att bereda staten tryggad besittningsrätt till vissa för ångfärjetrafiken
i Helsingborg behöfliga områden, som tillhöra Helsingborgs stad, men
hvilka staden förklarat sig villig att på vissa vilkor upplåta till nyttjande
af staten, dels ock af ändrade bestämmelser rörande den afgift, Göteborg—
Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg för begagnandet af
sistnämnda banas station i Göteborg. Denna tillökning i utgifter anser
komitén dock skola komma att mer än väl uppvägas deraf, att jernvägsbolagens
utgifter för skatter samt styrelse- och revisionskostnader helt
och hållet komme att försvinna genom banornas öfvertygande af staten.
I andra hänseenden anser komitén någon ökning i utgifterna icke böra
antagas eg a rum. Aflöningsstaten för den ordinarie personalen behöfde
icke ens under någon öfvergångstid blifva större än den för närvarande
vore, icke heller behöfde i fråga om trafikens uppehållande å banorna,
i hvad den afsåge sjelfva tåganordningen, någon förändring ledande till
ökade utgifter ifrågakomma, då de redan vidtagna anordningarne å
banorna allmänt erkändes motsvara för handen varande behof. Banornas
förvaltning komme sålunda icke efter deras öfvertygande af staten att
blifva dyrare än förut. Tvärtom komme en post, nemligen banornas
underhåll, att i början till och med ställa sig billigare, i händelse på
banornas komplettering nedlades de belopp, som komitén ifrågasatt.

Beträffande derefter inkomsterna erinrar komitén derom, att de
tre vestkustbanorna för sin lokaltrafik hafva taxor, som äro lika med
statens jernvägars, hvaremot Landskrona—Engelholms och Malmö—
Billesholms jernvägars taxor äro högre än statsbanornas. Om jernvägarna
redan år 1892 varit i statens ego och följaktligen statens jernvägars
taxa tillämpats, skulle inkomsterna hafva minskats å samtrafiken
med 61,526 kronor 14 öre och å lokaltrafiken med 29,306 kronor 66
öre, eller tillsammans med 90,832 kronor 80 öre. Trafikökningen under
år 1893 hade emellertid varit så snabb, att nämnda minskning skulle
hafva utjemnats på ett enda år, och de förhållanden, på hvilka banornas
trafik hufvudsakligen berodde, syntes gifva grundad anledning
antaga, att äfven framtiden skulle visa sig gynsam, så mycket mer
som ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör stälde i

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

utsigt en fortgående utveckling af den internationella trafik, som betj
enades af vestkustbanan och som redan från början visat sig kraftig
och gifvande goda löften för framtiden. Jemväl för en utveckling af
lokaltrafiken syntes förutsättningarna vara för handen.

Då således enligt komiténs uppfattning de fem jernvägarnes öfvergång
i statens ego icke medförde ökning i utgifterna, och den af tillämpningen
utaf statens jernvägars taxa förorsakade minskning i inkomsterna
borde till fullo motvägas af trafikens stadigt fortgående tillväxt, ansåg
komitén, att jernvägarne i statens hand skulle redan från början lemna
minst lika stor nettoinkomst som år 1892 och staten således på det
för jernvägarnes förvärfvande och komplettering erforderliga kapital
kunna beräkna en ränta af åtminstone 4,16 °/0.

I fråga om huruvida det finnes anledning för staten, att förvärfva
banorna yttrar komitén, bland annat:

»Då i de för fyra af ifrågavarande jernvägar likasom i öfriga
under senare tider gifna koncessioner uppstälts såsom vilkor statens
rätt att inlösa jernvägarne, har sådant uppenbarligen skett, emedan förhållandena
antagits kunna komma att utvecka sig så, att statens intresse
kräfde, att den enskilda jernvägen borde blifva statsbana och
att man för en sådan eventualitet velat hafva fria händet. Enligt komiténs
uppfattning föreligger nu här ett sådant fall.»

»Den af tre särskilda enskilda jernvägar bildade jernvägskomplexen,
vestkustbanan, som redan eger så stor betydelse såväl för de landsdelar
den genomlöper, som för förbindelsen mellan rikets andra stad
och Skåne, har nu genom den från Helsingborg utgående ångfärjeleden
öfver Sundet blifvit en kommunikationslinie af synnerlig betydelse för
vår egen och äfven för unionslandets samfärdsel med vår södra grannstat
och öfver denna vidare med kontinenten.»

»Genom Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar
förenas vestkustbanan med Malmö. Den stora vigt i jernvägshänseende,
Malmö i och för sig eger såsom Skånes hufvudort, och slutpunkt
för södra stambanan samt flere enskilda jernvägar, skall genom
den ångfärjetrafik, som med all säkerhet synes komma till stånd mellan
Malmö och Köpenhamn, än ytterligare ökas. Malmö varder den andra
utgångspunkten för den direkta jernvägsförbindelsen med Danmark och
vidare med kontinenten. Och den betydelse, Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar ega ur synpunkten att förena Göteborg
och de söder derom belägna vestkuststäderna med södra Skåne,
Bih. till Ttiksd. Prof. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 2

Tiden för
inlösen.

10 Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

ökas än mera, när den så länge påtänkta, för vår post och öfriga samfärdsel
med kontinenten vigtiga direkta trafikleden mellan Skånes sydkust
och motliggande del af Tyskland kommer till stånd.»

»Det måste vara för staten af synnerlig vigt att blifva egare till
sådana jern vägar, som utgöra förbindelselinie mellan landets hufvudcentra
och utlandet, så att, utan förmedling af enskilda jernvägsbolag,
samtrafikaftal må kunna förberedas och afslutas med främmande länders
jernvägsförvaltningar; aftal, som i första hand och på det närmaste
måste beröra och utöfva inflytande på statens egen jernvägsdrift.»

»I enlighet med dessa grundsatser har det synts komitén, att hela
den ifrågavarande kommunikationslinien, såsom förbindande Göteborg
med båda utgångspunkterna för samfärdseln med utlandet, borde öfvergå
i statens ego, hvarigenom, utom det ofvan anförda hufvudsyftet, äfven,
såsom förut visats, skulle vinnas billigare godsfrakter till lättnad för
det inom banornas trafikområden redan befintliga näringslif och till
framkallande derinom af ökad företagsamhet. Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholmsbanornas förvärfvande skulle för öfrigt medföra
den särskilda fördel, att vestkustbanan blefve stäld i direkt förbindelse
med tredje trafikdistriktets hufvudstation i Malmö, så ätt banornas förvaltning
kunde förläggas under nämnda distrikt; detta medförande,
utom andra, äfven den fördel, att öfverflyttning af rörlig materiel från
olika delar af statsbanorna komme att underlättas.»

På grund af hvad komitén sålunda anfört och då af den redogörelse
komitén lemnat framginge, att banorna kunde antagas i statens
ego lemna en afkastning, som genast öfverstege den upplåningsränta,
staten skulle få utgifva för anskaffandet af de för förvärfvandet nödiga
medel, och som med den stegring i trafiken, som uppenbarligen vore
att emotse, förvisso komme att än ytterligare växa, bär komitén tillstyrkt,
att Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelholms
samt Malmö—Billesholms jern vägar må för statens
räkning förvärfvas samt att, vid bifall härtill, nödiga medel måtte anvisas
till jernvägarnes komplettering.

Då tiden för inlösen enligt a)-vilkoret af Skåne—Hallands jernväg
tilländaginge den 9 januari 1895 samt för de öfriga tre banorna, som
vore underkastade inlösningsvilkor, med undantag af Göteborg—Hallands
jernväg redan under loppet af nästföljande året 1896; då samtliga
ifrågavande fem jernvägar, så vidt de med deras inköpande för
statens räkning åsyftade fördelar för staten sjelf och för allmänheten

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

skulle vinnas, borde öfvergå i statens ego såsom eu enhet samt jernvågarne
förty borde på en gång åt staten förväfvas; då, om inlösen
skedde enligt a)-vilkoret, priset kunde med säkerhet på förhand beräknas,
samt af verkstälda beräkningar framginge, att detta pris icke vore
högre, än att jernvägarnes afkastning försloge till nöjaktig ränta å inköpssumman
med tillägg af kostnaden för kompletteringen, har komitén
hemstält, att inlösen af samtliga jernvägarne måtte ega rum, innan
någon af de fyra banor, som vore underkastade inlösningsvilkor, uppnått
sitt tionde trafikeringsår, och att således tiden för inlösen bestämdes
till ingången af år 1895.

För bestämmande af det belopp, som staten för banornas inlösande Kontanta
har att vid inlösningen kontant utgifva, måste i beräkning äfven tagas
statens fordringar hos egarne af vissa af ifrågavarande jernvägar för
lemnade lån, äfvensom de inteckningar, som för andra skulder gravera
jernvägarne. I detta hänseende inhemtas af komiténs betänkande samt eu
deruti intagen skrifvelse från fullmägtige i riksgäldskontoret (sid. 66 o. f.),
att Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag erhållit två olika statslån, nemligen
ett å 1,500,000 kronor ur 1881 års fond för låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar
och ett å 795,500 kronor, beviljadt af 1884 års Riksdag.
Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag har af samma års Riksdag
beviljats ett statslån å 1,550,000 kronor och Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolag
har af Riksdagen år 1886 undfått ett lån å 2,068,000 "
kronor. I afseende å dessa lån, hvilka samtliga utbetalats från riksgäldskontoret,
faststäldes såsom vilkor, att anstånd med erläggande af räntan,
som beräknas till 4V2 procent för år, medgafs för högst tre år, dock
icke utöfver ett år från den dag, då hvarje jernväg senast skulle vara
färdig och för trafik öppnad. Beloppet af den ränta, med hvars erläggande
anstånd sålunda medgifvits, skall, enligt meddelade bestämmelser,
till staten inbetalas, sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna all
öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit gulden, så att
efter nämnda tids förlopp med den faststälda annuitetens erläggande
skall fortfaras, till dess äfven beloppet af förstnämnda ränta, eller den
så kallade anståndsräntan, blifvit inbetaldt.

Till följd häraf ingår, enligt hvad fullmägtige i riksgäldskontoret i
nyssberörda skrifvelse meddelat, i bolagens skuld till riksgäldskontoret
vid 1895 års ingång, förutom återstående kapital samt derå upplupen
ränta, äfven anståndsränta enligt följande tabell:

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

„ , Upplupen Anstånds Kapdai

ranta ränta

Skåne—Hallands j ernvägsaktiebolag:

a) lånet å 1,500,000 kronor ... 1,449,623: 3i - 157,375: —

b) „ „ 795,500 „ ... 768,783: se - 80,643: ro

MellerstaHallandsjernvägsaktiebolag: 1,507,602: —-- 139,499:82

Göteborg—Hallands „ 2,023,763: so 22,767: 34 136,162: 25

5,749,772: 37 22,767: 34 513,680: 77

—'' 6,286,220: 48.

Såsom förklaring till denna tabell hafva fullmägtige upplyst, att
annuiteterna å Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägsaktiebolags
lån erläggas den 1 januari hvarje år, samt att annuiteten å Göteborg—Hallands
jernvägsaktiebolags lån förfaller till betalning den 1
oktober, från hvilken dag år 1894 beräknats upplupen ränta å sistnämnda
bolags återstående kapitalskuld.

Fullmägtige hafva i nämnda skrifvelse upptagit nyssberörda summa,
6,286,220 kronor 48 öre, såsom det belopp, hvilket, under förutsättning
att till och med den 1 januari 1895 förfallande annuiteter vederbörligen inbetalas,
skall såsom statens fordran hos omförmälda tre jernvägsaktiebolag
afräknas å inlösningspriset. Hela beloppet af anståndsräntorna, 513,680
kronor 77 öre, skulle således enligt fullmägtiges mening afdragas från
inlösningsprisen. Komitén har deremot, med förmälan att komitén, då
dessa räntor utgöra en skuld, ieke inberäknat deras belopp i anläggningskostnaden,
ansett att, då denna skuld ännu icke på lång tid är förfallen,
räntorna böra, derest de skola vid liqviden afdragas, upptagas endast
till den summa, som, efter en räntefot af fyra procent, motsvarar deras
värde med hänsyn dertill att desamma, i stället för att erläggas enligt
ursprungliga amorteringsplanen, anses guldna redan år 1895. Anståndsräntornas
sålunda beräknade värde utgör vid början af år 1895 enligt
uträkning:

för Skåne—Hallands jernväg:

å statslånet n:o 1 1,500,000 kr............. kr. 24,081: 93

„ „ „ 2 795,500 „ ............... „ 12,359: ib

för Mellersta Hallands jernväg:

„ statslån 1,550,000 kr.............................. „ 20,674: 14

Transport kr. 57,115: 20

Statsutskottets Utlåtande N:o 60. 13

Transport kr. 67,115: 20

för Göteborg—Hallands jernväg:
statslån 2,068,000 kr............................... „ 19,753: 33

kronor 76,868: 53

i stället för nu bokförda beloppet af tillhopa 513,680 kronor 77 öre.

Följes den af komitén i förevarande hänseende ifrågasatta beräkningsgrund,
skulle afdraget för bolagens skuld till staten blifva
5,849,408 kronor 24 öre.

Förutom af de Skåne—Hallands jern vägsaktiebolag beviljade statsplan
graveras detta bolags jernväg af ett intecknadt obligationslån, ursprungligen
å 1,200,000 kronor. Detta lån löper med fem procent
ränta och skall amorteras med 50,000 kronor årligen under loppet af
24 år, räknadt från den 1 juni 1893, dock med jernvägsbolaget förbehållen
rätt att efter ingången af år 1899 och med minst sexmånaders
uppsägning genom utlottning öka amorteringen eller betala hela låneåterstoden.
Enligt amorteringsplanen kommer sålunda lånets kapitalåtérstod
att den 1 januari 1895 utgöra 1,100,000 kronor.

Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolag
häfta deremot icke för någon annan i bolagens jernvägar intecknad
skuld utom statslånen.

Malmö—Billesholms jernväg är intecknad för ett med fyra procent
ränta löpande obligationslån å 1,400,000 kronor. Af detta lån,
som är stäldt på 40 års amortering, kommer enligt amorteringsplanen
att vid 1895 års ingång återstå oguldet ett kapitalbelopp af 1,337,000
kronor.

Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag häftade vid 1892 års
slut i skuld för 2,977,911 kronor, deraf två med fyra procent ränta
löpande obligationslån å tillhopa 1,909,600 kronor. Som bolagets jernväg
icke lagfarits, hafva ej heller bolagets skulder kunnat i jernvägen
intecknas.

Komitén har ansett, att staten skulle, mot afräkning å lösesumman,
öfvertaga de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar
intecknade obligationslån med derå till den 1 januari 1895 upplupen
ränta, i den mån bolagen icke kunde öfverlemna obligationerna
eller visa, att desamma blifvit tillintetgjorda eller att ränta å desamma
guldits; och skulle, då räntefoten för Skåne—Hallands jernvägs obligationslån
öfverstege fyra procent, Överskjutande räntan afdragas från
1895 års början, till dess obligationslånet kunde till fullo betalas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Förberedande
aftal.

Jer nv ägsstyrelsens

utlåtande.

Angående de närmare bestämmelser, Indika enligt komiténs åsigt
borde intagas i köpeaftalen, hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet
(sid. 23—27), der de återgifvits ur komiténs betänkande.

Förberedande aftal om jernvägarnes förvärfvande hafva endast
kunnat afslutas med styrelserna för Landskrona—Engelholms och Malmö
—Billesholms jernvägar. Styrelserna för Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands
jernvägar hafva undandragit sig att lemna bestämda
yttranden öfver komiténs beräkningar angående dessa jernvägars inlösningspris,
och mellan styrelsen för Skåne—Hallands jernväg och komitén
har uppstått meningsskiljaktighet rörande ett belopp af 843,700
kronor, som i jernvägens räkenskaper upptagits såsom byggnadskostnad,
men af komitén vid uträkningen af inlösningssumman uteslutits,
enär beloppet motsvarade värdet af mark, som Helsingborgs stad upplåtit
till jernvägen utan annan godtgörelse än erhållande af aktier i
bolaget å 75,000 kronor, hvilket belopp redan blifvit af komitén inberäknadt
i anläggningskostnaden.

Kong!, jernväg sstyrelsen har i underdånigt utlåtande öfver komiténs
betänkande (sid. 29—36 i statsrådsprotokollet) till en början i afseende
å banornas inköpspris betonat, hvad äfven komitén antydt, att, då komiténs
uträkningar grundade sig på förhållandena vid 1892 års slut, men
vid ett eventuel! inköp resultaten af 1893 och 1894 årens rörelse samt
de under dessa år inträffade förändringar skulle tagas i betraktande, de
af komitén angifna siffrorna komme att undergå jemkningar, hvilka
tvifvelsutan medförde någon höjning af inköpssumman. Åtskilliga kostnader
komme nemligen att öfverflyttas från komplet.teringskontot till
inköpskontot.

I fråga om kostnaden för banornas komplettering har styrelsen,
med fasthållande af den grundsats, hvarifrån komitén i afseende åkompletteringsarbetena
å banbyggnaden utgått, eller att samtidigt med inköpet
af banorna inga andra kostnader skulle behöfva ifrågakomma än
de, som erfordrades för trafikens säkerhet och behöriga skötsel i dess
nuvarande omfattning, likväl efter företagen närmare undersökning af
förhållandena framstäf en del erinringar mot komiténs beräkningar.
Af hvad styrelsen i detta hänseende anfört framgår, att enligt styrelsens
åsigt dels det af komitén för kompletteringsarbetena beräknade

Statsutskottets Utlåtande N:o 60. 15

beloppet 3,292,000 kronor, bör ökas redan vid inköpet med i rundt tal
300,ÖÖO kronor för spårutvidgningar, för uppförande vid Billesholms
grufva af en för mätning af kol afsedd vagnvåg samt af ett lokomotivstali
med vändskifva vid Kungsbacka och för nya banvaktstugor, hvarvid
dock är att märka att inqvartering af omkring 50 banvakter kommer
att besparas, dels ock ett belopp af 157,000 kronor bör beräknas
för åtskilliga arbeten, som under de närmaste åren böra utföras, nemligen
76,000 kronor för erforderliga spårutvidgningar, förbättring af
stängslet vid Malmö — Billesholmsbanan, inrättande af en vattenstation
vid Säby å Landskrona—Engelholms jernväg, stationsbyggnader och
jordlösen vid Gullbrandstorp å Mellersta Hallands jernväg samt anordningar
för vattentagning vid Kungsbacka och 81,000 kronor för uppförande
af egen station vid ångfärjehamnen i Helsingborg, genom hvilken
sistnämnda åtgärd icke allenast afsevärda fördelar i trafikhänseende
skulle vinnas, utan äfven staten befrias från de till omkring 25,000
kronor för år uppgående afgifterna för begagnande af den Landskrona
och Helsingborgs jernvägar tillhöriga centralbangården i Helsingborg.

Enligt jern vägsstyrelsens förslag skulle alltså den af komitén be -

räknade kostnaden för banornas komplettering ............ kronor 3,292,000

ökas med kostnaden för diverse arbeten, som borde

utföras omedelbart efter inköpet, eller ..................... » 300,000,

hvadan de utgifter, som staten skulle för banornas
komplettering få vidkännas i omedelbart samband

med inköpet, skulle uppgå till ................................. kronor 3,592,000.

Om härtill lades kostnaderna
dels för vissa arbeten, som enligt styrelsens förslag

under de närmaste åren efter inköpet skulle utföras » 76,000

dels för anordnande af egen station i Helsingborg...... » 81,000,5

skulle enligt jernvägsstyrelsens förslag statens sammanlagda
kostnader för banornas komplettering i
sammanhang med inköpet och för derefter behöfliga
förbättringar komma att uppgå till .................. kronor 3,749,000.

Härtill bör, enligt jernvägsstyrelsens mening, ytterligare komma
kostnaden för förvärfvande af eganderätt till den mark, som användes
för spårförbindelsen med ångfärjehamnen och för stationen derstädes.
Då nemligen i den af Helsingborgs stad betingade arrendeafgiften för
denna mark, under de fem första åren 21,907 kronor 47 öre och under
de fem följande åren 27,653 kronor 7 öre, en stegring framdeles vore
att emotse, har jernvägsstyrelsen ansett det kunna med skäl ifråga -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

sättas, huruvida icke staten borde redan från början eller åtminstone
under de närmaste åren förvärfva ifrågavarande område, hvilket efter
styrelsens åsigt säkerligen i längden skulle blifva det för staten fördelaktigaste.
Å andra sidan skulle komma att årligen besparas dels
inqvartering åt omkring 50 banvakter, dels afgiften för begagnande af
centralstationen i Helsingborg, uppgående till omkring 25,000 kronor
om året, dels ock arrendeafgiften för jordområdet vid ångfärjehamnen.
Denna årliga besparing skulle dock, enligt hvad styrelsen upplyser,
komma att, i följd af anordnandet af egen station i Helsingborg, minskas
med utgiften för en i sådant fall nödig förstärkning af statsbanornas
personal derstädes.

Hvad angår komiténs beräkningar öfver jernvägarnes rentabilitet.
i statens hand, har jernvägsstyrelsen förmält sig, vid det förhållande
att för de flesta af ifrågavarande banor räkenskaperna för år 1893 vid
tiden för afgifvande af styrelsens utlåtande ännu icke voro afslutade,
icke vara i tillfälle att rörande banornas inkomster och utgifter under
nämnda år meddela någon annan faktisk upplysning, utöfver hvad
komiténs betänkande innehåller, än att ökningen af trafikinkomsterna
under hela året 1893 i förhållande till hela året 1892 — hvilken ökning
komitén beräknat till 261,237 kronor — i verkligheten uppgått
till 272,374 kronor 33 öre. Den af komitén uppgjorda kalkyl i fråga
om rentabiliteten — yttrar styrelsen vidare — måste visserligen i alla
händelser blifva föremål för en del jemkningar, derest de erinringar,
styrelsen framstält beträffande kostnaden för banornas komplettering,
vunne afseende, men då ökningen i banornas kompletteringskostnad
skulle komma att delvis motvägas af minskade årliga utgifter samt styrelsen
ansåge komiténs beräkningar i öfrigt vara i hufvudsak rigtiga,
tilltrodde sig styrelsen kunna uttala den åsigt, att staten i alla händelser
skulle kunna på det för jernvägarnes förvärfvande och komplettering
nedlagda kapital beräkna en ränta af omkring fyra procent..

I afseende å sjelfva hufvudfrågan eller huruvida de fem ifrågavarande
jernvägarne borde af staten förvärfvas, bar styrelsen anfört, att
särskilda förhållanden syntes styrelsen, göra ett statsinköp af berörda
jernvägar af flera skäl önskligt. Ivomiterade hade i detta afseende
hufvudsakligen framhållit jernvägarnes betydelse såsom förbindelselinier
mellan ett af landets hufvudcentra, Göteborg, och utlandet samt vigten
för staten att ega dylika förbindelselinier, i det att i sådant fall samtrafiksaftal
skulle kunna förberedas och afslutas med främmande länders
jernvägsförvaltningar utan förmedling af. enskilda jern vägsbolag. Den
omständigheten, att staten vore i besittning af båda utgångspunkterna,

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Helsingborg och Malmö, för den direkta trafiken på Danmark och kontinenten
samt af de linier, kvilka från dessa punkter ledde till landets
hufvudcentra, vore emellertid af vigt icke allenast i fråga om aftalen
rörande samtrafik, utan äfven för andra internationella överenskommelser,
postförbindelser, tåganordningar m. m. Då härtill komme, att den_
ifrågavarande komplexen af banor, särskildt genom de många grenlinier,
som tillkommit, erhållit karakteren af en sådan stambana, hvars
innehafvande af staten alltifrån jernvägsbyggandets början ansetts ändamålsenligt,
samt att banornas inlösen med allt skäl kunde antagas komma
att i finansielt hänseende lemna ett för staten och dess jernbaneindustri
lyckligt resultat, tvekade styrelsen icke att ansluta sig till
komiténs uppfattning, att ifrågavarande fem jernvägar borde af staten
förvärfvas.

Jemväl i afseende å tiden för banornas inlösen har styrelsen anslutit
sig till komiténs åsigt att samtliga de fem ifrågavarande jernvägarne
böra inlösas, innan någon af de fyra banor, som äro underkastade
inlösningsvilkor, tillryggalagt sitt tionde trafikeringsår, och att
sålunda tiden för inlösandet bör bestämmas till ingången af år 1895.

Till hvad jernvägsstyrelsen anfört med afseende å en punkt i de
af komitén föreslagna närmare bestämmelserna om sättet för banornas
förvärfvande, nemligen den, som af handlar statens öfvertagande af den
vid jernvägarne anstälda personal och dennas pensionsförhållanden, hänvisar
utskottet till statsrådsprotokollet (sid. 34—35).

Sitt underdåniga utlåtande afslutar styrelsen dermed, att styrelsen
tillstyrker bifall till hvad komitén hemstält och föreslagit i fråga om
inlösen af Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands,
Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, dock att
vid beräkningen af den kostnad, staten i sammanhang med banornas
öfvertagande skulle få vidkännas för deras kompettering, det af komitén
upptagna beloppet, 3,292,000 kronor, måtte höjas med 300,000 kronor
till 3,592,000 kronor.

Statsrådet och chefen för civildepartementet, hvillcens yttrande i äm- Departenet
återfinnes i statsrådsprotokollet å sid. 36—42, har hufvudsakligenmentschefens

c.: - j ” yttrande.

amorf, löljanclo.

Den så kallade vestkustbanan med dess fortsättning till Malmö
bildade en trafikled, sou» enligt departementschefens uppfattning i beBih.
till Iliksd. Prot. 1894. 4 Sand. 1 Afd. 40 Höft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

lydelse för vårt. lands kommunikationsväsen vore fullt jemförlig med
de vigtigare af de utaf staten anlagda stambanorna. Icke nog med att
denna trafikled utgjorde den kortaste förbindelseleden mellan Göteborg,
rikets andra stad, och en stor del af vestra Sverige, å ena sidan, samt
landets tätast befolkade och rikaste landskap, å den andra; den utgjorde
derjemte den naturliga förmedlaren af vår, så att saga, landväga trafik
med den europeiska kontinenten, och den betydelse i detta hänseende,
som denna trafikled först nyligen eller sedan mars 1892 genom öppnandet
af ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör egentligen
vunnit, komme utan tvifvel år för år att ökas och att än ytterligare
växa, då ångfärjeförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn, hvars
åvägabringande blott vore en tidsfråga, hunne komma till stånd. Utan
afseende å den mycket omtvistade frågan, huruvida det i allmänhet
borde ligga i statens intresse att söka komma i besittning af de mera
betydande jernvägstrafikleder, som för närvarande befunne sig i enskilda
händer, syntes derför vestkustbanornas förvärfvande åt staten vara af
en alldeles speciel och med nyssnämnda fråga mycket litet sammanhängande
vigt.

Lika med komitén och jernvägsstyrelsen ansåge departementschefen
synnerligen önskvärdt, att den ifrågavarande kommunikationsleden
komme i statens hand, helst om sådant kunde ske till ett pris,
som i finansielt hänseende lemnade ett åtminstone icke förlustbringande
resultat, och då i den ifrågavarande trafikleden äfven inginge en sträcka
af Landskrona—Engelholms jernväg, nemligen från Engelholm till Billesholms
grufva, men denna sträcka icke kunde förvärfvas utan att jemväl
återstoden af samma jernväg inköptes, måste följaktligen för ändamålet
hela denna bana inköpas.

Tiden för banornas inlösen, derest sådan skulle ega rum, borde
på de af komitén anförda skäl bestämmas till ingången af år 1895.

Emot priset för banornas förvärfvande vore icke något att erinra.
I fråga om kostnaderna för deras komplettering åter ansåg sig departementschefen
icke nu behöfva närmare yttra sig, då det ej borde ifrågakomma
att vid innevarande riksdag äska medel för detta ändamål.
Dermed borde nemligen kunna utan olägenhet anstå till ett annat år.
För ett uppskof härmed talade särskild! den omständigheten, att vissa
af komitén bland kompletteringsarbetena upptagna förbättringar kunde
antagas varda redan under detta år utförda, i följd hvaraf de af komitén
beräknade kompletteringskostnaderna komme att minskas och inköpssumman
i motsvarande mån att ökas. Det vore redan af denna anledning
omöjligt att för närvarande bestämma beloppet af det anslag, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 60

för kompletteringsarbetena borde beräknas, och jemväl i andra hänseenden
syntes närmare utredningar erforderliga, innan detta belopp
kunde definitivt bestämmas; skulle omedelbart efter banornas
öfvertagande några utgifter för kompletteringsarbeten visa sig alldeles
oundgängliga, skulle de säkerligen endast jemförelsevis obetydliga
belopp, som i sådant afseende erfordrades, kunna af tillgängliga medel
förskjutas, till dess Riksdagens yttrande hunne inhemtas.

Hvad det sannolika finansiella resultatet af banornas inköp beträffade,
vore det, med afseende å den betydande stegring både i
bruttoinkomst och i nettobehållning, som hittills visat sig, antagligt, att
banorna skulle, om de förblefve i sina nuvarande egares händer, för
framtiden gifva ett än bättre finansielt. resultat, isynnerhet sedan ångfärjeförbindelsen
med Köpenhamn kommit till stånd. Och då af komiténs
utredning samt jernvägsstyrelsens utlåtande framginge å ena sidan,
att banornas öfvergång i statens ego icke behöfde föranleda någon
egentlig ökning af utgifterna för drift och underhåll, och å den andra,
att den minskning i bruttoinkomst, som skulle följa af tillämpningen
af statens jernvägars taxa, icke vore större än att den skulle för 1892
års trafik hafva varit blott 90,000 kronor, eller mindre än det belopp,
hvarmed banornas nettobehållning ökats från år 1892 till år 1893,
borde det icke vara förmätet att antaga, att banorna i statens hand
skulle redan i början lemna en årlig nettobehållning af öfver 1,000,000
kronor.

Ville man med denna siffra jemföra de utgifter, som staten för
banornas inköp och komplettering skulle få vidkännas, så borde dervid
kunna helt och hållet lemnas ur räkningen de af jernvägsstyrelsen
väckta förslagen om anordnande af egen statsbanestation i Helsingborg
och om förvärfvande af eganderätt till visst område vid ångfärjeliamnen
derstädes. Dessa utgiftsposter skulle nemligen komma att motvägas af
minskningar i de årliga utgifterna, fullt motsvarande räntan å de kapitalbelopp,
som komme att för nyssberörda ändamål utgifvas. Medtoges
deremot i beräkningen icke blott de af komitén upptagna komplette ringskostnaderna.

.............................................................. kronor 3,292,000: —

utan äfven alla öfriga af jernvägsstyrelsen ifrågasatta
kostnader för banornas komplettering,
eller

för sådana arbeten, som borde i sammanhang

med inköpet verkställas....................................... » 300,000: —

Transport kronor 3,592,000: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Transport kronor 3,592,000: —
och för arbeten, som styrelsen ansett inom en

närmare framtid erforderliga...................... »__76,000: —

erhölles en summa af .................................................. kronor 3,668,000: —

och om dertill lades den af komitén beräknade

inköpssumman ................................................. » 21,535,632: —

befunnes det belopp, som staten skulle komma
att för banornas inköp och komplettering

utgifva, uppgå till................................................... kronor 25,203,632: —

•

Å detta belopp utgjorde den ofvan antagna minimibehållningen af
trafiken i det allra närmaste fyra procent, eller ungefär 1,5 5 procent
mera än hvad nettobehållningen af statens samtliga banor i medeltal
för åren 1891 och 1892 utgjorde i procent af byggnadskapitalet. Då
staten numera torde kunna upplåna penningar för en lägre ränta än
fyra procent, syntes det ifrågasatta inköpet, äfven om det uteslutande
betraktades ur statsfinansiel synpunkt, vara för staten ganska fördelaktigt.

Enligt komiténs beräkningar skulle inköpssumman för jernvägarne
utgöra 21,535,632 kronor. Hela detta belopp komme dock icke att utbetalas.
Först och främst skulle nemligen afdrag göras för statens
fordringar, tillsammans uppgående till ett belopp af kronor 5,849,408: 24.

Dessutom borde, då staten skulle öfvertaga
de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms
jern vägar intecknade obligationslån med upplupen
ränta, vid liqviden innehållas ett belopp, motsvarande
hvad vid 1895 års ingång vore oguldet af
dessa lån jemte till samma tidpunkt upplupen,
men obetald ränta derå, hvarjemte afdrag skulle
ske för det belopp, hvarmed räntan å Skåne—

Hallands jernvägs obligationslån, fem procent, för
tiden från 1895 års början intill dess lånet kunde
till fullo betalas (hvilket kunde ske först år 1899)
öfversköte fyra procent. Då å dessa lån komme
att vid 1895 års ingång enligt amorteringsplanerna
återstå oguldet

å det förra........................................................................... » 1,100,000: —

och å det senare............................................................... » 1,337,000: —

komme det belopp, som staten vid liqviden hade

att kontant utbetala, att minskas med..................... kronor 8,286,408: 24

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

förutom den upplupna räntan å obligationslånen samt ofvannämnda
ränteskilnad för Skåne—Hallands jern vägs obligationslån.

Utginge man från den af komitén beräknade inköpssumman, hvilken
dock, såsom ofvan flere gånger framhållits, måste blifva underkastad
jemkningar, eller 21,535,632 kronor, skulle alltså staten hafva
att dels vid inlösningen kontant utgifva 13,249,223 kronor 76 öre,
hvilket belopp dock ytterligare minskades med den till den 1 januari
1895 upplupna, men obetalda räntan å obligationslånen och med nyssberörda
ränteskilnad, dels ock framdeles efter hand utgifva ej mindre

2,437,000 kronor, motsvarande kapitalåterstoden å obligationslånen, än
äfven den derå till 1895 års ingång upplupna, men oguldna räntan.

Vidkommande sättet för anskaffande af de för inköpet nödiga
medel, kunde annat icke ifrågasättas, än att dessa medel skulle anskaffas
genom upplåning och följaktligen utgå från riksgäldskontor!

Då emellertid inköpssummans verkliga belopp icke kunde bestämmas
förrän efter ingången af år 1895, kunde det icke ifrågakomma
att nu af Riksdagen äska, att något visst belopp för inköpets verkställande
anvisades, utan kunde den framställning, som till Riksdagen
komme att aflåtas, icke gå ut på annat än ett bemyndigande för fullmägtige
i riksgäldskontoret att, på det att Kong! Maj:t måtte blifva i
tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af komitén föreslagna
grunder verkställa inköpet, till Kongl. Maj:t utanordna de medel,
som erfordrades för gäldande af hvad af köpeskillingarne skulle kontant
till säljare utbetalas.

Innan utskottet går att yttra sig i fråga om Kongl. Maj:ts före- Ifrågasatt
varande proposition, bär utskottet funnit sig i redogörelsen för ären- dlat tf Testdels
föregående behandling böra slutligen omförmäla, att mot komiténs lustbanan.
hemställan i hvad den afser inköp af Landskrona—Engelholms och
Malmö—Billesholms jernvägar två af dess ledamöter reserverat sig och
förordat inköp allenast af den s. k. vestkustbanan. Dessa ledamöter hafva,
under åberopande att alltsedan denna banas tillkomst Helsingborg varit
den naturliga utfartspunkten för vestra Sveriges och Norges trafik på
kontinenten och att dess betydelse i detta hänseende ökats genom den
nyligen tillvägabragta ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör,
anfört, att enligt deras öfvertygelse äfven med en förbindelseled
i statens hand mellan vestkustbanan och Malmö trafiken fortfarande

Statsutsliottets Utlåtande N:o 60.

skulle komma att taga vägen öfver Helsingborg—Helsingör, ehuru reservanterna
icke ville förneka, att förhållandet i viss mån skulle kunna
blifva ett annat, om ej allenast ångfärjeförbindelse mellan Malmö och
Köpenhamn, utan äfven den så kallade direkta kontinentalförbindelsen
komme till stånd. Om emellertid en förbindelseled mellan vestkustbanan
och Malmö nu eller i framtiden skulle anses vara för staten behöflig,
ansåge reservanterna annat icke kunna ifrågakomma, än att denna
förbindelseled droges öfver Helsingborg, i hvilket hänseende flera alternativ
förelåge, hvilka syntes böra blifva föremål för närmare utredning
och öfvervägande, innan beslut fattades i en så ytterst vigtig trafikfråga.
Såsom dylika alternativ eller såsom moment, ingående i dem,
ville reservanterna framhålla dels förvärfvande för''statens räkning af
en eller flera af de banor, som redan nu förbinda Helsingborg med
Malmö, dels ingående af aftal med egarne af en eller flera af dessa
banor om rätt för staten till trafikerande med vissa tåg, dels slutligen
byggande för statens räkning af en kustbana öfver hela den. ifrågavarande
sträckan eller någon del deraf — ett alternativ, som otvifvelaktigt
vore det för staten fördelaktigaste och med hänsyn till den lokala
beskaffenheten af de förut befintliga banornas trafik icke heller behöfde
blifva för dessa ruinerande.

Med afseende å denna reservation förklarade jernvägsstyrelsen
sig ej vilja förneka att, om hänsyn icke toges till de redan befintliga
förbindelsélederna mellan vestkustbanan och Malmö, det skulle vara för
jernvägstrafiken förmånligast, om förbindelsen anordnades öfver Helsingborg
såsom en omedelbar fortsättning på vestkustbanan genom byggande
af en kustbana till Malmö, men då styrelsen hölle före, att en sådan
åtgärd under för handen varande förhållanden skulle i ekonomiskt afseende
högst betydligt skada närliggande, af staten koncessionerade
banor, samt af nuvarande förbindelseleder routen öfver Landskrona
Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar vore den kortaste, ansåge
sig styrelsen, som delade flertalets åsigt om vigten och behofvet af en
förbindelseled i statens hand mellan vestkustbanan och Malmö, icke
kunna understödja reservanternas mening.

Statsrådet och chefen för civildepartementet anförde rörande denna
mening följande.

»Två af komiténs ledamöter hafva visserligen, såsom ofvan är
nämndt, ansett, att statens åtgärder i ifrågavarande hänseende för närvarande
icke borde sträcka sig längre, än som erfordrades för att staten
skulle få i sin ego en förbindelse mellan Göteborg och Helsingborg,
och att inköpet således endast borde omfatta den så kallade vestkust -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

banan. Men då de skäl, som tala för att staten förvärfvar trafikleden
mellan dessa städer, i lika hög grad synas mig gälla i fråga om förbindelsens
utsträckning till Malmö, med afseende särskildt derå, att det
torde få anses temligen visst, att ångfärjeförbindelse mellan sistnämnda
stad och Köpenhamn inom en snar framtid kommer till stånd, har jag
icke kunnat i detta afseende dela reservanternas mening. Icke heller
har jag ansett det böra ifrågakomma att för åvägabringandet af förbindelse
mellan vestkustbanan och Malmö anlita någon af de utaf reservanterna
antydda utvägar — att för statens räkning förvärfva en
eller flera af, de banor, som nu förbinda Helsingborg med Malmö, eller
ingå aftal med egarne af dessa jernvägar om rätt för staten att trafikera
dem eller ock att för statens räkning bygga en kustbana öfver hela den
ifrågavarande sträckan eller någon del deraf. Sistnämnda alternativ
skulle otvifvelaktigt verka, om icke ruinerande för de i trakten redan
anlagda jernvägar, åtminstone i högsta grad menligt på deras trafik,
hvarjemte det måste, om förhållandena betraktas från synpunkten af
landets ekonomi i dess helhet, anses såsom eu mindre klok hushållning
att för ett trafikbehof, som med redan för handen varande kommunikationsmedel
kan utan mera afsevärda olägenheter tillgodoses, binda det
betydliga kapital, som en ny banas byggande skulle kräfva. Utvägen
att, på sätt reservanterna jemväl ifrågasatt, allenast förskaffa staten
rätt att trafikera de redan befintliga banorna komme Titan tvifvel snart
att befinnas otillfredsställande, och det återstode då endast den tredje
af reservanterna påpekade utvägen att inköpa de banor, som ingå i den
ifrågavarande förbindelseleden. Men då i sådant fall äfven de delar
af dessa banor, hvilka icke för förbindelsen med Malmö erfordras,
måste förvärfvas, och således inköpet måste omfatta icke blott, såsom
jemväl nu är ifrågasatt, hela Malmö—Billesholms jernväg, utan äfven

— i stället för den 49 kilometer långa Landskrona-—Engelholmsbanan

— jernvägarne Helsingborg—Billeberga—Eslöf samt Landskrona—Billeberga,
hvilka tillsammans hålla i längd 60 kilometer, skulle säkerligen
anlitandet af denna utväg befinnas vida dyrare för staten än den af
komitén föreslagna.»

Då för eu del af den s. k. vestkustbanan den tid, inom hvilken Utskottets
inlösen kan ske enligt «-)vilkoret i koncessionen, tilländagår redan de utlatandeförsta
dagarne af nästkommande år, torde det med hänsyn till banans

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

betydelse vara helt naturligt, att Kongl. Maj:t velat låta utreda och
för Riksdagen framlägga frågan om dess förvärfvande för statens
räkning

Såväl den komité, hvilken fått utredningen af denna fråga sig
anförtrodd, som äfven jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t hafva ansett
icke blott vestkustbanan (Göteborg—Hallands, Mellersta—Hallands och
Skåne—Hallands jernvägar) utan i sammanhang dermed jemväl Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar höra komma i
statens ego. Till stöd derför hafva åberopats åtskilliga skäl, hvaraf
isynnerhet tvenne starkt framhållits, det ena, vigten för staten att vara
egare till sådana jernvägar, som utgöra förbindelselinie mellan landets
hufvudcentra och utlandet, så att utan förmedling af enskilda jernvägsbolag
samtrafikaftal skulle kunna förberedas och afslutas med främmande
länders jernvägsförvaltnin gar, det andra, nyssnämnda jern vägars karakter
af att tillsammans bilda en stambana, fullt jemförlig med de vigtigare
bland de af staten anlagda banor af dylik natur.

Hvad då till en början beträffar det första af dessa hufvudskål,
har utskottet icke kunnat underlåta att erinra derom, att jemlikt koncessionerna
å de tre vestkustbanorna äfvensom å Malmö—Billesholms
jernväg vederbörande bolag äro pligtige att underkasta sig ej mindre
den transporttaxa, Kongl. Maj:t fastställer, än äfven de bestämmelser
i fråga om samtrafik med statens eller enskilda banor, som kunna utfärdas
af Kongl. Maj:t. Genom det förbehåll, hvilket sålunda blifvit i
koncessionerna intaget, lärer staten i sin hand ega ett verksamt medel
både att ordna samtrafiksförhållandena på tillfredsställande sätt och att
förhindra en illojal konkurrens från de enskilda jernvägsbolagens sida.
I en lojal konkurrens deremot torde, i stort sedt, icke ligga någon
olägenhet för det allmänna. En sådan kan endast kraftigt bidraga till
åvägabringande af tidsenliga anordningar och afsevärda lättnader för
trafiken.

Med afseende åter å det andra af ofvan berörda skäl får utskottet
förklara, att utskottet icke kan dela den deri uttalade uppfattningen,
att ifrågavarande kommunikationsled skulle till sin betydelse vara likstäld
med de vigtigare af statens stambanor. De till inköp föreslagna jernvägarne
förbinda visserligen en del af vestra Sverige jemte rikets
andra stad med Skånes exporthamnar och ångfärjan öfver Öresund,
men å andra sidan bör ej lemnas obeaktadt, att den trafikled, samma
jernvägar såsom ett helt utgöra, jemnsides med hafvet genomlöper en
kust-sträcka med flera hamnstäder, hvilka den berör. På grund af denna
sistnämnda omständighet kan vestkustbanan med dess fortsättning

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

söderut icke såsom stambana komma att verka på samma sätt som de
af staten anlagda stora stambanorna söder om Stockholm eller som
stambanan genom Norrland, och den kan icke heller ur de synpunkter,
hvilka ledt staten vid förut gjorda jernvägsinköp, jemföras med de enskilda
banor, staten hittills förvärfvat. Antingen hafva nemligen dessa
varit utfartsvägar från norra stambanan till kusten eller ock har för
deras inköpande förelegat någon alldeles särskild grund, såsom fallet
var med Hallsberg—Motala—Mjölby och Luleå—Gellivara jernvägar.

Af det nu sagda lärer framgå, att utskottet funnit de båda hufvudsakligaste
skälen för det föreslagna jernvägsinköpet icke vara af den
afgörande betydelse, som blifvit dem tillagd. Hvad för öfrigt anförts
angående ifrågavarande jernvägars vigt för landets kommunikationsväsende
synes utskottet ej ega speciel tillämplighet på just dessa banor,
utan torde detsamma gälla äfven om andra vigtigare enskilda jernvägar.
Ett inköp af vestkustbanan skulle derför, enligt utskottets öfvertygelse,
sannolikt komma att framkalla statens öfvertagande af andra enskilda
jernvägar, ty det blefve icke alltid så lätt att afvisa framställningar i
sådan rigtning, sedan staten inköpt en bana, mot hvars förvaltning ur
trafikhänsyn klagomål icke försports, utan som, efter allt att döma, i detta
afseende synnerligen väl fyller sin uppgift.

Utskottet öfvergår härefter till de af komitén verkstälda och af
jernvägsstyrelsen i hufvudsak godkända, i den kongl. propositionen
framlagda beräkningar i fråga om inköpets finansiella resultat. Då
detta emellertid är till väsentlig grad beroende på totalkostnaden för
jernvägarnes förvärfvande samt häri ingår ett ingalunda obetydligt belopp
för banornas komplettering, har utskottet ansett sig böra något
närmare taga i betraktande uppskattningen af kompletteringskostnaderna.

Enligt hvad komiténs betänkande utvisar, har komitén af kongl.
jernvägsstyrelsen begärt och erhållit en beräkning af de kostnader,
som blefve nödvändiga för jernvägarnes komplettering, i händelse de
skulle komma att införlifvas med statsbanorna. Den med anledning
häraf af bandirektören vid tredje trafikdistriktet uppgjorda beräkning,
om hvilken utskottet förskaffat sig tillfälle att taga kännedom, slutade
med en kostnadssumma af 5,000,000 kronor. Vid beräkningens granskning
inom komitén trodde sig emellertid komitén finna, att kompletteringskostnaderna
skulle kunna nedbringas, och anhöll derför om en ny
kostnadsberäkning, verkstäld under förutsättning att jernvägarne icke
skulle behöfva försättas i fullständigt statsbaneskick, utan att endast
sådana arbeten borde utföras, som vore nödvändiga för trafikens säkerhet,
såsom förstärkning af spår, broar in. m. På detta sätt erhölls för
Bill. till Jlilcsd. Prot. 1804. 4 Sami. 1 Afd 40 Häft. 4

Statsutskottetts Utlåtande N:o 60.

komplettering af banbyggnaderna ett kostnadsbelopp af 2,962,000 kronor,
som dock, på grund af jernvägsstyrelsens erinringar, i statsrådsprotokollet
böjts till 3,262,000 kronor, hvartill ytterligare skulle komma

76.000 kronor, som inom eu närmare framtid blefve erforderliga.

Mot de i den sist gjorda uppskattningen uppförda olika kostnadsbeloppen
har utskottet, som är torvissadt, att uppskattningen blifvit med
noggrannhet verkstäld, saknat anledning att framställa någon anmärkning.
Deremot betviflar, utskottet hållbarheten af sjelfva den utaf komitén
anvisade grunden för samma uppskattning. Utskottet håller nemligen
för sannolikt, att, om ifrågavarande jernvägar komma i statens hand,
det ej skall blifva möjligt att med afseende å dessa banor, livilka ju
icke, såsom t. ex. Luleå—Gellivarabanan, intaga en undantagsställning
i förhållande till de öfriga statsbanorna, fasthålla och tillämpa andra
principer än dem, som följas vid statsbanenätets skötsel i allmänhet.
Utskottet befarar fördenskull, att det af komitén nedsatta beloppet
endast kommer att fylla hvad som till en början är mest trängande,
men att snart kompletteringsarbeten till ej ringa omfattning skola behnnas
erforderliga för att bringa de inköpta jernvägarne i samma skick
som andra jemförliga statsbanor.

För komplettering af materielen har beräknats ett belopp af

330.000 kronor. Af komitébetänkandet inhemtas, att komitén antagit,
att, då förevarande fem jernvägar med sin nu befintliga materiel kunnat
på ett tillfredsställande sätt besörja sin trafik, banornas öfvergång
i statens ego icke skulle medföra nödvändighet att med ens anskaffa
ny materiel i vidsträcktare mån, än som erfordrades för att bereda reserv
för de nu befintliga lokomotiven. I eu angående förstärkning af banmaterielen
af fackman vid statens jernvägar uppsatt promemoria, hvaraf
utskottet fått taga del, beräknas emellertid utgifterna för detta ändamål
till ett så betydligt högre belopp, att det förefallit utskottet, som
om komitén måhända äfven i detta hänseende underskattat betydelsen
af jernvägarnes öfvergång till statsbanor.

Utskottet vill härjemte fästa uppmärksamheten derpå, att enligt
förslaget staten icke skulle blifva egare till de af jernvägarne begagnade
stationerna i Göteborg, Varberg, Halmstad, Helsingborg, Åstorp,
Teckomatorp och Landskrona, utan att vid dessa stationer, som tillhöra
andra enskilda jernvägsbolag, de nuvarande anordningarna skulle utan
väsentligare ändring bibehållas. Redan jernvägsstyrelsen har emellertid
framhållit vigten af egen station i Helsingborg, och enligt utskottets
mening skulle, om staten öfvertoge jernvägarne, äfven oafsedt inträdande
ökning i trafiken, olägenheterna deraf att staten måste såsom hyres -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

gäst nyttja vigtiga stationer gemensamt med enskilda jernvägsbolag,
hvilka vore egare till dem, visa sig så stora, att staten icke nöjde sig
med annat än att å dessa ställen anlägga egna stationer. Kostnaden
för banornas komplettering komme härigenom att springa upp till
mycket högre belopp än något af de ofvan nämnda.

I fråga om förvaltningskostnaderna hafva både komitén och jernvägsstyrelsen
betonat, att det icke finnes något skäl att antaga, att
jernvägarnes förvaltning skulle ställa sig dyrare i statens hand än i de
nuvarande bolagens. Erfarenheten har dock visat, att staten i sin jernvägsrörelse
icke kunnat nedbringa utgiftsprocenten till en så låg siffra
som de enskilda jernvägsbolag, med hvilka jemförelse lämpligen kan
ske, och vestkiistbanan trafikeras nu billigare än statsbanorna. En förhoppning
derom, att detta förhållande skall fortfara jemväl efter
nämnda banas införlifvande med statsbanorna, skulle stå i bestämd strid
med den allmänt bekräftade regeln, att, då staten drifver industriel
rörelse, utgifterna dervid blifva icke oväsentligen högre än om samma
rörelse drefves af enskilde.

År det således enligt utskottets mening sannolikt, att efter statens
inköp af ifrågavarande jernvägar förvaltningsutgifterna skola stiga, synes
å andra sidan icke otroligt, att äfven af andra orsaker nettoinkomsten
kan blifva mindre än om jernvägarne fått förblifva i enskilda händer.
På staten ställas nemligen från den trafikerande allmänhetens sida helt
andra fordringar på fraktsatser, beqvämlighet och lättnader för trafiken
i öfrigt än .på enskilda jernvägsbolag, och staten eger näppeligen
samma motståndskraft mot dylika anspråk som de.

Till följd häraf anser utskottet sig kunna uttala den förmodan,
att den beräknade nettobehållningen af 4 °/0, som understiger hvad
bolagen nu betala till staten i ränta å sina lån, måhända icke skall
uppnås. Den erfarenhet, som vunnits från de föregående tillfällen, då
staten öfvertagit enskilda jernvägar, motsäger icke ett sådant antagande.
Utskottet erinrar endast derom, att i de beräkningar, hvilka då framlagts,
den blifvande nettoinkomsten uppskattats till icke obetydligt högre
belopp, än hvartill den sedermera visat sig uppgå. Luleå—Gellivarabanan
gör dock härifrån ett undantag, beroende på särskilda omständigheter.

Dä således den ifrågasatta stambanan icke sätter det inre af
landet i förbindelse med exportorter, utan endast förenar sådana med
hvarandra, samt hvarje grenbana till densamma utgör en sjelfständig
utfartsväg till exporthamn, i följd hvaraf nämnda stambana skulle blifva
af helt annan natur än statens öfriga stambanor;

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

då å de till inköp föreslagna jernvägarne betydliga kompletteringsarbeten
skulle komma att erfordras, exempelvis för egna stationer
vid hufvudpunkterna;

då den omständigheten, att jernvägsbolagen nu ega icke obetydlig
inkomst af jernvägarne, icke innebär, att staten, om desamma skulle
öfvergå i dess hand, skulle af dem erhålla en motsvarande inkomst;

då ingen anmärkning framstälts mot det sätt, hvarpå trafiken å
jernvägarne hittills blifvit skött, och

då slutligen staten eger i sin hand att förhindra en illojal konkurrens
med statens egna banor, medan en lojal sådan endast är i
trafikens intresse, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda proposition
icke må vinna Riksdagens bifall.

nkö^°af°den ^ en ^ statsutskottet remitterad motion (n:o 115) inom Andra
”.T störa Kammaren har herr G. Jansson i Krakerud föreslagit,
bebananS'' fttt Riksdagen måtte, under förutsättning af beslut om inköp för

an'' statens räkning af den s. k. Vestkustbanan, Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar, redan nu besluta inköpa för statens
räkning den s. k. stora bergslagsbanan, eller bansträckningen Göteborg—Falun
(med detta bolags sidobanor), samt

att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t, anhålla att
Kongl. Maj:t, efter skedd utredning, täcktes till nästa Riksdag framlägga
förslag om erforderliga beloppet för omförmälda ändamål äfvensom
sättet för medlens anskaffande.

Till stöd för detta förslag har motionären hufvudsakligen anfört,
att en omständighet, som icke oväsentligt torde mana till inköp af större
enskilda jernvägssträckor, ja, kanske de flesta, om ej alla enskilda jernvägar
måhända vore den rörelse, som för närvarande påginge att få
nedsättning i fraktafgifterna på statens jernvägar, en mening, som syntes
vara omfattad med största intresse; att egandet af den s. k. stora
bergslagsbanan, eller bansträckningen Göteborg—Falun, otvifvelaktigt
vore af större betydenhet för staten än egandet af vestkustbanan; att,
då i den koncession, som vederbörande bolag den 26 september 1871
erhållit å rättighet att anlägga bergslagsbanan, staten förbehållits rätt
att efter 20 års förlopp från jernvägens öppnande få åt sig lösa jern -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

vägen med allt hvad dertill hörde, tiden nu vore inne att bringa under
Riksdagens pröfning frågan om förvärfvande åt staten af eganderätten
till denna betydelsefulla jernvägsled; samt att, då lösningspriset genom
gifna och bestämda vilkor fastslagits till ett belopp, som efter fem
procent gåfve en årlig ränta, motsvarande två gånger beloppet af den
nettovinst banan i medeltal lemnat under de 10 näst förut gångna åren,
endast en utredning i detta hänseende borde vara erforderlig.

Då motionären såsom förutsättning för sitt förslag uppstält, att
beslut om inköp af vestkustbanan skulle komma till stånd, men utskottet
afstyrkt Kongl. Majt:s proposition härom, får utskottet, i öfverensstämmelse
dermed, jemväl hemställa,

att herr G. Janssons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid punkten I: af herrar K. E. Bohnstedt och friherre J. F. Gripenstedt,
hvilka yrkat, att utskottet mätte hemställa,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
förevarande proposition, att Riksdagen

dels bemyndigar fullmägtige i riksgäldskontoret
att, på det att Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af den s. k.
1893 års jernvägskomité föreslagna grunder åt staten
förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och
Göteborgs—Hallands jernvägar, till Kongl. Magt, efter
ingången af år 1895, på reqvisition utanordna de me -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

de], som erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne
skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas,

dels ock bemyndigar bemälde fullmägtige att i
behörig ordning fullgöra ränteliqvider och afbetalningar
å det i Skåne—Hallands jernväg intecknade obligationslån,
som kommer att af staten öfvertagas;

af herr E. Fränekel, med hvilken herrar C. Lundeberg, R. G. von
Hedenberg och L. Jönsson instämt:

»I sitt nu afgifna utlåtande med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
i fråga om inköp för statens räkning af vestkustbanan m. m. har
utskottet anfört de skäl, som blifvit af Kongl. Maj:t åberopade till stöd
för detta inköp, nemligen, bland andra:

att denna jernväg — genom tillkomsten af ångfärjeförbindelsen
från Helsingborg till Helsingör — utöfver den betydelse såsom lokalbana,
som förut tillkommit densamma, blifvit en kommunikationslinie af synnerlig
vigt för vår egen och unionslandets samfärdsel med vårt södra
grannland och med kontinenten;

att det för staten är af stor vigt att blifva egare till sådana jernvägar,
som — i likhet med vestkustbanan — utgöra förbindelselinier
mellan landets hufvudcentra och utlandet, så att, utan förmedling af
enskilda jernvägsbolag, samtrafikaftal må kunna förberedas och afslutas
med främmande länders jernvägsförvaltningar;

att den ifrågavarande jern vägskomplexen genom sitt läge i förhållande
till andra jernvägar, erhållit karakteren af en sådan stambana,
hvars innehafvande af staten allt ifrån jernvägsbyggandets början ansetts
ändamålsenligt; och

att banans inlösen med allt skäl kunde antagas komma att i
finansielt hänseende lemna ett för staten och dess jernbaneindustri
lyckligt resultat.

Sådana hafva — i största korthet sammanfattade — de skäl varit,
som anförts till stöd för förslaget om vestkustbanans inköp för statens
räkning. Dessa skäl har utskottet icke funnit tillräckligt vägande för
att föranleda utskottet att tillstyrka Riksdagen bifalla den kongl. propositionen,
helt eller delvis, men utskottet har icke kunnat vederlägga
dem.

Utskottet påstår visserligen, att hvarken jernvägskomitén och jernvägsstyrelsen,
å ena, eller Kongl. Maj:t, å andra sidan, kunnat rätt beräkna
kompletteringskostnaderna, men till stöd härför har utskottet ej

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

liaft att åberopa annat, än att komitén »underskattat betydelsen af jernvägarnes
öfvergång till statsbanor».

Komitén bar tvärtom, synes det oss, framlagt öfvertygande skäl,
stödda på beräkningar, hvilka af en hvar lätt kunna kontrolleras, derför
att förändringen i eganderätten till vestkustbanan icke i fråga om utgifter
för komplettering eller trafikens handhafvande kommer att medföra
andra eller högre kostnader än de af komitén angifna. Mot de i
sådant afseende angifna siffrorna står nu endast utskottets kategoriska
påstående, att staten drifver industriel verksamhet icke oväsentligt dyrare
än enskilde kunna göra det. Lika obevisadt som detta lemnar
utskottet äfven sitt nästa påstående, att nemligen vestkustbauans öfvertagande
för statens räkning skall, jemte ökning i förvaltningsutgifter,
medföra minskning i inkomster. Utskottet antyder visserligen bär, att
allmänhetens anspråk på beqvämlighet m. m. växa öfver rimliga gränser,
då den bar att göra med staten i stället för med enskilda bolag. Men
härvid kommer utskottet i motsägelse med sig sjelf!, ty längre fram i
utlåtandet åberopar utskottet just, att trafiken skötes så mönstergilt af
de enskilda bolagen, att deremot ingen anmärkning kan framställas
eller framstälts. Hvilka anspråk är det således, som »allmänheten» skulle
komma att framställa och som icke redan äro tillgodosedda? Hvad särskilt
frakttaxorna angår, hafva ju de tre jernvägarne (Göteborg—
Helsingborg) redan nu taxor, som äro lika med statens egna.

Utskottet bar äfven sökt jemföra de till inköp nu föreslagna jernvägarne
med åtskilliga smärre jernvägar, som staten förut köpt och som
lemnat mindre tillfredställande resultat än som beräknats. Men en sådan
jemförelse är icke möjlig, ty, hvad vestkustbanan angår, är den ett fullbordadt
helt med ett upparbetadt trafikområde, då deremot de inköpta
små jernvägsbitarne i Norrland delvis måste ombyggas samt, till följd
af deras läge, sjelfständiga beräkningar öfver deras verkliga afkastning
numera icke utföras eller ens kunna åstadkommas.

Under de år staten varit sysselsatt med att fullborda sina jernvägsanläggniugar
norrut — anläggningar, hvilka naturligtvis icke på
länge kunna blifva direkt lönande och hvilka således synbarligen nedtrycka
det ekonomiska resultatet af statens jernvägar i sin helhet —
har eu fortgående utveckling och komplettering af de enskilda jernvägarne
i rikets sydliga och mellersta delar egt rum, med den oundvikliga
påföljd, att statens jernvägar, de s. k. stambanorna, förlorat en
del af den betydelse, man från början åt dem afset-t. En ny gestaltning
af våra jernvägsförhållauden har inträdt, hvilka det likväl varit
meningen, att staten skulle hafva i sin hand att reglera, när den funne

Statsutskottets Utlåtande N:o 60-

tiden derför vara inne. För sådant ändamål insattes ock i koncessionerna
inköpsvilkor, hvilka naturligtvis icke kunna hafva annan betydelse
än den, att staten, då den åt enskilde upplät rätten att bygga jernvägar
samt till och med genom statslån främjade sådana, likväl velat
förbehålla åt sig rätt att förvärfva dessa jernvägar, då förhållandena
dertill gåfve anledning. På sådant sätt låter det förklara sig, att under
enskilda bolags ledning banor kunnat uppstå, hvilka, hvar för sig eller
i förening, utgöra verkliga stambanor. Inköpsvilkoret har i dessa fall
ansetts vara det medel, hvarigenom staten, när den så finner lämpligt,
kunde återställa eller trygga jemvigten. Det kan i detta afseende
icke vara någon tvekan derom, att, om staten vill med framgång drifva
sin jernvägsindustiu — hvari den redan nedlagt omkring 300 millioner
kronor — måste den i viss mån inrätta sig alldeles som de enskilda
bolagen och således, i likhet med dessa, om de hafva förtänksamma
styrelser, tillse, att nödiga kompletteringar genom infogande af nya
länkar göras, när sådant erfordras för att behålla eller förkofra redan
vunnen rörelse, i synnerhet om och när detta kan ske på fördelaktiga
vilkor.

Utgående från sådan synpunkt, och då, vid det förhållande att
inköpsvilkoret är på förhand stipuleradt, hänsyn icke behöfver tagas
till annat än statens egna intressen, tro vi, att utskottet underskattat
kärnpunkten i det vigtiga förslag, Kongl. Maj:t efter en noggrann
pröfning framlagt i syfte att främja de redan varande statsbanornas
finansiella förkofran och komplettering med en behöflig ny länk. Det
går icke heller för sig att, såsom utskottet gjort, betrakta den s. k.
vestkustbanan ensam för sig, utan hon måste ses i förhållande till de
öfriga jernvägar, med hvilka hon är förbunden och nära nog har gemensam
ledning. Gör man så, skall man utan tvifvel finna, att denna jernväg,
väl icke ensam, men i förening med andra stora jernvägskomplexer,
kan administreras så, att allvarsam fara för statens egna jernvägars
ekonomi kan uppstå; en fara som skärpes deraf, att kontrollen öfver
jernvägskomplexen lätt kan bringas i utländska händer, om det ej redan
i någon mån kommit derhän.

Nu antydda fara kan emellertid genast och fullständigt afvärjas
genom att för statens räkning förvärfva åtminstone några af de banor,
som nu äro i fråga. Kongl. Maj:t har i likhet med komitén ansett det
lämpligast att taga steget fullt ut och således med statsbanorna införlifva
hela sträckan Göteborg—Malmö.. För det ändamål, som, enligt
hvad vi tro oss hafva visat, här är det hufvudsakligaste, är det emellertid
icke nödvändigt låta köpet omfatta mer än tre banor, som bilda

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

den egentliga vestkustbanan, nemligen sträckan Göteborg—Helsingborg,
för hvilkas förvärfvande såsom ett helt fatalietiden utgår redan i januari
1895. Derigenom att staten gent emot dessa tre jernvägar begagnar
sin i koncessionerna förbehållna rätt att enligt ett på förhand bestämdt
pris inlösa dem, kommer i allt fall att göras klart, att inköpsvilkoret
icke. skrifvits endast på måfå och utan att man dermed haft
någon allvarlig mening. Omsorgen om statsbanornas egen ekonomi
och nödvändigheten att skydda och stärka deras trafik och magtställning
inom vårt jernvägsnät, tillgodoses äfven genom en sådan inskränkning
i inköpets omfång, som vi nu ifrågasatt.

Kostnaderna gestalta sig i detta fall sålunda:
inköpssumman för Skåne—

Hallands jernväg..:............... kronor 8,101,014: —

inköpssumman för Mellersta

Hallands jernväg.................. „ 3,469,635: —

inköpssumman för Göteborg

—Hallands jernväg............ „ 4,806,015: - kronor 16,376,664: —

kompletteringskostnad för

Skåne—Hallands jernväg kronor 1,497,500: —
kompletteringskostnad för
Mellersta Hallands jernväg
........ „ 694,400: —

kompletteringskostnad för
Göteborg—Hallands jernväg''
....................................... „ 432,000:- „ 2,623,900:-

0 kronor 19,000,564: —

Återstående statslån den 1 januari 1895 uppgå till „ 5,749,772: 37,

hvadan kontanta utgiften skulle utgöra för inköp

och komplettering........................................................ kronor 13,250,791:63,

eller ensamt för inköpet enligt
1892 års bokslut ..... kronor 10,626,891: 63.

Beträffande utsigterna till rentabilitet ställa sig dessa enligt de
numera kända resultaten af 1893 års verksamhet vida gynsammare, än
komitén beräknat. Jemförda med nettobehållningen för 1892, visa 1893
års följande siffror:

Bih. till lliksd. Prat. 1894. 4 Sami 1 Afd. 40 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Skåne—Hallands jernväg
Mellersta Hallands „
Göteborg—Hallands „

1892.	1893.	Ökning.
... kronor 290,471: —	370,165: —	79,694: -
„ 224,899: -	276,313: -	51,414:-
„ 278,037:-	321,301:-	43,264: —
Summa 793,407: —	967,779:-	174,372: -

Utgiftsprocenten uppgick för år 1892 vid

Skåne—Hallands jernväg till......................................................... 62 ,8 °/o

Mellersta Hallands „ ,, ......................................................... 58,8 °/0

Göteborg—Hallands „ „ ......................................................... 54,2 °/0 eller

i medeltal till 58,6 °/0, således ungefär samma procenttal, som jemförlig
a statsbanelinier förete.

Under åberopande af hvad vi nu anfört, hafva vi hemstält,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl.
Mapts förevarande proposition, att Riksdagen,

dels bemyndigar fullmägtige i riksgäldskontoret
att, på det Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af den s. k. 1893 års
jernvägksomité föreslagna grunder åt staten förvärfva
Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och Göteborg—
Hallands jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången
af år 1895, på reqvisition utanordna de medel, som
erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne skall
kontant till jernvägarnes egare utbetalas;

samt af herrar H. Andersson och N. Nilsson.

Herrar A. G. L. Billing, F. A. Boström, S. G• von Frusen och
P. Holm hafva anhållit få antecknadt, att de icke inom utskottet
deltagit i behandlingen af de i detta utlåtande omförmälda ärenden.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE» TRYCKERI, 1894.