Statsutskottets Utlåtande N:o 59 (Utlåtande 1896:Su59 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november
1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner.

(L A.)

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver finansärenden för
den 13 mars innevarande år har Kongl. Maj:t. i en samma dag aflåten, till
statsutskottets förberedande behandling remitterad proposition (n:o 44J föreslagit
Riksdagen att för sin del besluta, att de i 5:te och 26:te punkterna
af kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser
angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot
följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må flera egendomar under
ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,
grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af
den egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas
och på särskilt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller
stentägt eller torfmosse icke böra från egendom skiljas, må domänstyrelsen,
der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till
afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som
arrendekontraktet meddelas.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 59.)

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits
sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan
rätt för arrendator! att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i
arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning
derom göres, kunna åt arrendator! eller med hans begifvande åt
annan person lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus
eller torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen
bestämmas; skolande dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand,
grus eller sten, arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften
i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt
ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig
mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i
arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,
åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna
å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för
hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning
för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag
å arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes.

I åberopade statsrådsprotokollet meddelas, hurusom Riksdagen i skrifvelse
den 6 maj 1895 anhållit, att lvongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke förändrade bestämmelser borde utfärdas angående tägt af
sand, grus och sten samt angående stenbrott å kronans utarrenderade
domäner, och efter ärendets utredning till Riksdagen inkomma med det
förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Rörande detta ämne hade Riksdagen anfört, att i § 65 af kongl. kungörelsen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26
januari 1894 stadgades, att å de under skogsstatens vård och förvaltning strida
allmänna skogar, från hvilka försäljningsmedel för virke inginge till statsverket,
finge på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans jordbruksdomäner
vore eller blefve bestämd, af domänstyrelsen upplåtas tägt af
mossa, dyjord, bränntorf, sand, grus och sten äfvensom att dessa ämnen finge,
der så funnes vara lämpligt, afyttras i den ordning, som angående skogsalsters
försäljning vore föreskrifven, men att dessa föreskrifter icke egde motsvarighet
i fråga om kronans utarrenderade egendomar. Kongl. kungörelsen
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner angåfve nemligen icke, att derifrån finge
afyttras något af ofvanberörda eller likartade ämnen med undantag af
hvad som afsåges i kungörelsens mom. 5 eller då sten- och kalkbrott samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

torftägt på Härsk i kl t arrende upplätes, dervid gifvetvis vederbörande ämnen
finge tillgodogöras.

Upplåtelse af tägt af mossa, dyjord och bränntorf syntes visserligen
icke böra ifrågakomma i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 1 3
af nyssberörda kongl. kungörelse föreskrefves, hurusom arrendatorn finge
begagna torfmosse samt till egendomens förbättrande upptaga dyjord in. fl.
jordens beståndsdelar. Hvad deremot beträffade tägt af sand, grus och
sten, syntes omständigheter förefinnas, som borde föranleda dess utöfvande
äfven å jordbruksdomänerna. Härvid syntes, såsom jemväl påvisats i den
motion, som legat till grund för Riksdagens skrifvelse, hänsyn höra. tagas
till bestämmelserna i 33 § af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, i hvilken § stadgades, att å
kronans allmänning finge sand, grus eller sten till vägs underhall utan
ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning, men att,
om någon ville å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll
och öfverenskommelse med jordegaren icke kunde träffas, häradsrätten egde
att, då väghållningsskyldig derom instämde talan, bestämma, hvarest nämnda
väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge afhemtas,
samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifvas.

Enligt Riksdagens mening vore det af vigt, att åtgärder vidtoges till
underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra
kronoegendomar än kronoallmänningarna; och dervid syntes vara af nöden,
att föreskrifter meddelades i fråga om ofvanberörda väglagningsämnens
afhemtande från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter,
kunde, såsom i förenämnda motion åberopats, fall förekomma, då de
genom sin beskaffenhet samt genom möjligheten till deras förmånliga
tillgodogörande kunde bereda arrendatorerna afsevärda inkomster; och
vid sådant förhållande syntes dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade,
helst inedgifvandet för arrendatorn att bryta och bearbeta
sten till försäljning borde vid arrendekontraktets upprättande eller vid
derefter lemnadt tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens förhöjning.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hade domänstyrelsen afgifvit infordradt
utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inhemtade yttranden i
ämnet från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, åt hvilka
myndigheter flertalet tillstyrkt utfärdande af bestämmelser i den rigtning,
Riksdagens skrifvelse afsåge.

För egen del hade domänstyrelsen, hvad först anginge å kronodomäner
befintliga stenbrott, anfört, att i afseende å sådana tunnes, såsom Riksdagen

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

i sin skrifvelse anmärkt, redan nu ett stadgande i 5:te punkten af kong!,
kungörelsen den 10 november 1882, hvilken punkt innehölle i mom. 1,
att, när kronans fördel ansåges sådant fordra, flera egendomar finge under
ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas, samt i
mom. 2, att qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torfmosse
eller annan lägenhet likaledes finge vid utarrendering af den egendom,
hvartill densamma hörde, jemte nödigt utmål undantagas och på särskild!
arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kunde påräknas. I följd
af dessa stadganden, jeinförda med innehållet i berörda kungörelses 4:de
punkt, mom. 2, enligt hvilket för arrende af annan kronans fastighet än
jordegendom tiden finge i hvarje fall efter för handen varande förhållanden
af domänstyrelsen bestämmas, och i 9:de punkten, hvilken innehölle, bland
annat, att vid utarrendering af fiske eller annan lägenhet, som ej vore att
till jordegendom hänföra, skulle förfaras på sätt domänstyrelsen för hvarje
fall funne lämpligast, hade styrelsen ansett sig ega rätt att, när sådant
med kronans fördel öfverensstämde, ej allenast vid utarrendering af egendom,
der stenbrott funnes, medgifva arrendatorn rättighet att bearbeta
stenbrottet till afsalu, hvilket då naturligen komme att utöfva inflytande
vid arrendets bestämmande, utan ock, der sådant medgifvande ej lemnats,
under arrendetiden på framställning af arrendatorn tillerkänna honom eller
annan person en dylik rättighet mot särskilt arrende.

Derest den af domänstyrelsen sålunda uttalade åsigt angående vidden
af styrelsens befogenhet i afseende å upplåtelse af rätt till brytning af
sten till afsalu icke skulle godkännas, ansåge domänstyrelsen, att styrelsen
borde uttryckligen tillerkännas rätt till dylika upplåtelser genom ett tilllägg
till 5:te punkten i 1882 års kungörelse.

Det kunde emellertid inträffa, att under löpande arrendeperiod å kronodomän
upptäcktes bergart, lämplig för bearbetning till afsalu, eller att till följd
af byggnadsföretag i orten å domänen befintlig sten funne efterfrågan, utan
att arrendatorn ville, trots gynsainma konjunkturer för bergartens afsättande,
utsätta sig för den risk, som kunde blifva förenad med bedrifvande af stenhuggerirörelse,
i synnerhet om denna måste utöfvas i större omfång, och ej heller
vore villig att taga befattning med arbetet vid uttagande af byggnadssten för
ett visst företag, hvari arrendatorn icke vore intresserad, men deremot icke
vore obenägen att, mot någon mindre ersättning eller kanske endast mot det
tillfälle bereddes honom att genom körslor och dylikt förskaffa sig inkomst,
medgifva, att bergartens bearbetande eller stenens uttagande finge till annan
af domän styrelsen öfverlemnas. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarade
tillägg böra gifvas sådan omfattning, att domänstyrelsen ej betoges rätt
att till annan person än arrendatorn upplåta stenbrytningen; och då någon

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

anledning ej syntes förefinnas att göra skilnad mellan domänstyrelsens
befogenhet i fråga om upplåtelse af stenbrott och upplåtelse af kalkbrott
eller torfmosse, syntes jemväl dessa böra i tillägget upptagas, ehuru de ej
blifvit i Riksdagens skrifvelse berörda.

Några särskilda föreskrifter angående de vilkor, under hvilka upplåtelser
af ifrågavarande slag finge ega rum, hade icke synts domänstyrelsen vara
erforderliga, utan ansåge styrelsen, att härvid borde få gälla hvad i 9:e
punkten af 1882 års kungörelse funnes stadgadt.

Beträffande de i Riksdagens skrifvelse ifrågasatta upplåtelser af sand-,
grus- eller stentägt hade domänstyrelsen anfört, att Riksdagens uttalande
om önskvärdheten deraf, att åtgärder vidtoges till underlättande af de i
§ 33 af väglagen meddelade bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende
å andra kronoegendomar än kronoallmänningar, föranledt flera af de i
ärendet hörda myndigheter att hemställa, det i nämnda paragraf omförmälda
väglagningsämnen skulle å kronans utarrenderade domäner få af väghållningsskyldige
hemtas utan ersättning, såsom dem nu vore medgifvet i afseende
å kronans allmänningar. Att med Riksdagens skrifvelse skulle
hafva afsetts eu sådan förändring i den nyligen antagna väglagen, derför
syntes dock hvarken den motion, som legat till grund för skrifvelsen, eller
innehållet i sjelfva skrifvelsen lemna stöd. Hvad Riksdagen enligt domänstyrelsens
uppfattning i detta afseende åsyftat, vore att underlätta möjligheten
för väghållningsskyldige, då de önskade hemta väglagningsämnen
från eu utarrenderad kronoegendom, att om vilkoren derför kunna få en
öfverenskommelse till stånd, så att häradsrätt ej ovilkorligen behöfde anlitas
för frågans afgörande. För närvarande funnes, om väglagningsämnena
ej skulle tagas å utmark, som vid utarrenderingen undantagits och stälts
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, icke någon myndighet,
som egde att för kronan såsom jordegare ingå aftal i förevarande hänseende.
För väghållningsskyldige vore det emellertid af vigt, att öfverenskommelse
kunde träffas, då genom en rättegång orsakades dem både tidsutdrägt
och kostnader, hvilka senare i alla de fall, der vägstyrelse i väghållningsdistrikt,
som sammanfölle med häradet, anhängiggjort rättegången,
blefve särskildt betungande till följd deraf, att uthäradsnämnd måste tillkallas.
Om nu, såsom, domänstyrelsen lika med flertalet af de i ärendet
hörda myndigheter ansåge lämpligt, styrelsen erhölle bemyndigande att
träffa aftal angående tägt af sand, grus och sten å kronodomän, när väghållningsskyldige
önskade der hemta sådana ämnen, syntes under detta
bemyndigande böra innefattas äfven de fall, då upplåtelse till andra än
väghållningsskyldige kunde till fördel för kronan ega rum. Sådant kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.9.

särskildt blifva fallet med tägt af sand eller grus å kronodomän i närheten
af stad, der byggnadsverksamhet i större omfattning vore rådande.

Jemväl i afseende å upplåtelse af sand-, grus- eller stentägt syntes
böra lända till efterrättelse innehållet i 9:e punkten i 1882 års kungörelse,
hvilken punkt utan någon förändring i dess nuvarande lydelse syntes få
tillämplighet å lägenhet af ifrågavarande slag, om sådan upptoges bland de
i 5:e punkten uppräknade.

För framtiden komme, hade domänstyrelsen vidare anfört, antagligen
ej sällan att inträffa, att, först sedan utarrendering af en kronodomän för
ny arrendeperiod egt rum, väghållningsskyldige anmälde sig att der hemta
sand, grus eller sten. I sådant fall skulle, om ej något förbehåll gjorts i
arrendekontraktet, domänstyrelsen för träffande af ett för kronan nöjaktigt
aftal med väghållningsskyldige vara helt och hållet beroende af de fordringar,
som arrendatorn komme att uppställa för sitt medgifvande till
väglagningsämnenas afhemtande. Toges dessa ämnen å utmark, hade emellertid
arrendatorn i allmänhet endast ringa olägenhet deraf, och om i
blifvande arrendekontrakt inrycktes bestämmelse derom, att arrendatorn
skulle vara skyldig, när domänstyrelsen sådant påfordrade, att åt väghållningsskyldige
öfverlemna å utmarken till äfventyra befintlig tägt af sand,
grus eller sten och dertill upplåta nödig väg mot den ersättning för skada
och intrång, som af domän styrelsen bestämdes, hölle styrelsen före, att ett
sådant förbehåll ej skulle i någon mån inverka på beloppet af arrendeafgiften
för domänen. Annat kunde förhållandet blifva, om förbehållet
utsträcktes till å inegorna möjligen varande sand-, grus- eller stentägt, men
då så belägna tägter med afseende å den större ersättning, som för deras
begagnande måste utgå'', endast sällan af väghållningsskyldige anlitades,
syntes det icke vara skäl att i afseende å dylik tägt genom kontraktet
pålägga arrendatorn någon särskild förbindelse.

På grund af det sålunda anförda hade domänstyrelsen framstält alternativa
förslag till ändringar i och tillägg till kong! kungörelsen den 10
november 1882.

Enligt det ena alternativet, som uppgjorts under förutsättning, att
domänstyrelsens åsigt angående styrelsen redan nu tillkommande befogenhet
i afseende å upplåtelser af de i 5:te punkten af nämnda kungörelse
omförmälda lägenheter icke vunne godkännande, skulle, jemte det att bland
i 2:dra momentet af samma punkt uppräknade lägenheter äfven upptoges
sand-, grus- eller stentägt, stadgas, att, der sten- eller kalkbrott, sand-,
grus- eller stentägt eller torfmosse ansåges icke böra från egendom skiljas,
domänstyrelsen skulle ega att, der så lämpligt funnes, åt arrendatorn upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

låta rättighet att dylik lägenhet enligt de bestämmelser, som i arrendekontraktet
intoges, till afsalu begagna.

Derjemte skulle till punkten läggas ett nytt moment, innehållande bestämmelse
derom, att, derest genom utfärdadt arrendekontrakt med ututarrenderad
egendom upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller
stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja,
detta icke utgjorde hinder för domänstyrelsen att, om framställning derom
gjordes, åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lemna
rättighet till föryttrande af sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift
och på de vilkor, som af dom än styrelsen bestämdes.

Ansåges åter domänstyrelsens tolkning af 1882 års kungörelse vara
rigtig, skulle enligt styrelsens mening annan ändring i kungörelsen ej behöfva
vidtagas, än att sand-, grus- eller stentägt tillädes de i 5:te punkten
2:dra momentet uppräknade lägenheter.

I båda fallen hade domänstyrelsen hemstält, att med 26:te punkten
måtte förenas ett nytt moment af innehåll, att arrendator skulle vara
skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallade, åt väghållningsskyldig
till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen
befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta
nödig väg, mot det arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen
uppkommande skada och intrång erhölle det afdrag å arrendet, som af
domänstyrelsen bestämdes.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit af domänstyrelsen anfördt.
och då, hvad särskildt auginge å kronodomän befintliga torfmossar och
kalkbrott, desamma, äfven om de funnes icke böra särskildt utarrenderas,
likväl borde, i den mån de icke erfordrades för gårdens behof, göras inkomstbringande,
då lämpligt tillfälle dertill yppade sig, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
domänstyrelsens förstberörda alternativ, hvilket, till förebyggande af all
tvekan rörande den domän styrelsen i ämnet tillkommande befogenhet,
syntes vara att föredraga framför styrelsens andra alternativ, måtte i proposition
föreslå Riksdagen att för sin del besluta ofvan omförmälda ändringar
uti de i 5:te och 26:te punkterna af kungörelsen den 10 november
1882 angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner meddelade bestämmelser.

Emot Kongl. Majrts ifrågavarande framställning, som närmast är föranledd
af Riksdagens den 6 maj 1895 aflåtna skrifvelse i ämnet, har utskottet
icke haft något att i hufvudsak erinra.

Beträffande den i 2(i:tc punkten inom. 2 intagna bestämmelsen i fråga

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

om arrendators skyldighet att åt väghållningsskyldig till användande för
allmän vägs underhåll öfverlemna tägt af sand, grus och sten, har utskottet
emellertid fäst uppmärksamheten dervid, att denna skyldighet
endast blifvit bestämd i afseende å sand, grus och sten, som möjligen må
befinnas å egendomarnes utmark, men att, då i vissa landsdelar egendomarne
i många fall uteslutande bestå af inegor, en sådan underlättad
möjlighet för de väghållningsskyldige att få afhemta väglagningsämnen
icke skulle i dessa trakter, enligt ordalydelsen i det föreslagna momentet,
blifva dem beredd. Utskottet har derför trott, att uttrycket »å utmarken»
bör utbytas mot orden »å egendomen», helst med visshet antagas kan,
att domänstyrelsen, åt hvilken afgörandet af uppkommande frågor i detta
hänseende är öfverlemnadt, icke kommer att påfordra sådant upplåtande
å inegor utaf tägt af sand, grus och sten, som skulle för arrendatorn
medföra alltför besvärande olägenhet och intrång.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen för sin del beslutar, att
de i 5:te och 26:te punkterna af kungörelsen den 10
november 1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner skola utbytas
mot följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må
flera egendomar under ett arrende upplåtas eller en
egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller
kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt, torfmosse eller annan
lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma
hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på
särskild! arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom
kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller
kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse icke
böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen, der
så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att
till afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de
bestämmelser härom, som i arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte
egendomen upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller
stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn

Statsutskottets Utlåtande N:0 59.

att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i
arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen,
då framställning derom göres, kunna åt arrendator!
eller med hans begifvande åt annan person lemna
rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller
torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af
domänstyrelsen bestämmas; skolande dock, hvad angår
å egendomen befintlig tägt af sand, grus eller sten,
arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad
föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant
för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordras,
afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark äfvensom
inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning
i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen
sådant påkallar, åt väghållningsskyldig till
användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å
egendomen möjligen befintlig tägt af sand, grus eller
sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot
det att arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen
uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å
arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes.

Stockholm den 30 april 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Dill. till Rikstl. Prof. 189G. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft.

‘2