Statsutskottets Utlåtande N:o 58 (Utlåtande 1891:Su58 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

N:o 58.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1891, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af
en vårdanstalt för sinnessjuke.

(2:a U. A.)

I en den 2 innevarande månad till Riksdagen aflåten proposition
har Kongl. Maj:t, sedan, på sätt propositionen bifogadt statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden för samma dag utvisade, Malmöhus läns landsting
gjort framställning, att för sinnessjukes vård i de fall, om hvilka
§ 41 i stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883 förmälde,
måtte få för landstingets räkning och på dess bekostnad å staten tillhörigt
område vid Lunds hospital uppföras en vårdanstalt, och att denna
anstalt, i allt hvad de sjukes vård anginge, måtte få ställas under
medicinalstyrelsens inseende mot skyldighet för landstinget att för vården
lemna ersättning, samt förslag uppgjorts till de närmare vilkor och
bestämmelser, som för det ifrågasatta medgifvandet synts böra uppställas,
hvilket förslag af landstinget godkänts, föreslagit Riksdagen
att för sin del medgifva, att uti förevarande ämne aftal af innehåll
statsrådsprotokollet utvisade finge mellan staten och Malmöhus läns
landsting träffas.

Till ofvan åberopade statsrådsprotokoll har departementschefen
anfört följande:

Uti Kongl. Maj:ts stadga angående sinnessjuke den 2 november
1883 vore föreskrifvet, att inom hvarje län skulle vid något af dess

Bill. till Riksd. Prof. 1891. å Sand. 1 Afd. 39 Höft. (N:o 58).

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

lasarett beredas tillfälle till vård för sinnessjuke uti de i § 41 i stadgan
omförmälda fall att sinnessjuk, hvilken vore i trängande behof af vård
å hospital, ej genast kunde der blifva intagen.

Sedan medicinalstyrelsen i skrifvelse den 1 juni 1885 till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrat om åtgärders vidtagande
för fullgörande af sagda föreskrift, hade länets sistnämnda år
församlade landsting beslutat att, enär en särskild anstalt syntes böra
anläggas för ifrågavarande ändamål och staden Lund måste anses vara
lämpligaste platsen för densamma, men passande byggnadsplats icke
förefunnes å lasarettets i Lund område, en dertill gränsande tomtdel
skulle för ändamålet inköpas. Efter inköpet af denna tomt, och sedan
en del af densamma måst upplåtas för annat ändamål, hade det visat
sig, att den återstående tomtdelen var otillräcklig och genom sitt läge
otjenlig för uppförande af en vårdanstalt för sinnessjuke.

Med anledning häraf hade 1887 års landsting i skrifvelse anhållit,
det Kongl. Maj:t ville tillåta medicinalstyrelsen att med styrelsen för
länets sjukvårdsinrättningar i Lund träda i underhandling om de vilkor,
hvarunder ett nödigt antal platser kunde för länets räkning reserveras
inom den asyl, som för statens räkning var under uppförande å den
så kallade Hunnerupsmarken invid Lunds hospital.

Då emellertid denna anhållan icke vunnit Kongl. Maj:ts godkännande,
hade landstinget år 1888 uppdragit åt en komité att efter vederbörlig
utredning afgifva förslag dels beträffande platsen för den ifrågasatta
anstalten, dels huru vida dylik anstalt kunde å mer än ett ställe
åvägabringas, utan att kostnaden synnerligen ökades. I utlåtande, afgifvet
till 1889 års landsting, hade denna komité framhållit, att endast
en sjukvårdsanstalt borde komma till stånd och att densamma, med
hänsyn till staden Lunds centrala läge för länet och närhet till hospital
och asyl, borde, om möjligt, dit förläggas och på anförda skäl hemstält
om, att ansökning måtte till Kongl. Maj:t göras derom, att sjukvårdsanstalten
finge förläggas å Hunnerupsmarken samt ställas under medicinalstyrelsens
inseende, så att sjukvården mot ersättning af landstinget
komme att ombesörjas af den vid hospitalet eller asylen anstälda personal.
I enlighet med hvad komiterade härutinnan föreslagit hade
landstinget i skrifvelse den 2 oktober 1889 hemstält:

att för sinnessjukes vård i de fall, om livilka § 41 i stadgan
angående sinnessjuke förmälde, måtte få för landstingets räkning och
på dess bekostnad å Hunnerupsmarken uppföras en byggnad af sten,
afsedd att inrymma högst 20, minst 10 patienter; samt

att denna anstalt, i allt hvad de sjukes vård anginge, måtte få

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

ställas under medicinalstyrelsens inseende mot skyldigdiet för landstinget
att för vården lemna ersättning i enlighet med de vilkor, Kongl. Maj:t
efter landstingets hörande kunde finna lämpligt bestämma.

I sammanhang härmed hade landstinget anmält, att, för den händelse
dess framställning vunne afseende samt Kongl. Maj:t täcktes åt
medicinalstyrelsen uppdraga de underhandlingar, hvilka för frågans
lösning vidare kunde erfordras, landstinget bemyndigat direktionen för
länets sjukvårdsinrättningar i Lund att derom med sagda styrelse förhandla.

Medicinalstyrelsen, som efter remiss häröfver afgifvit utlåtande
den 30 december 1889, hade dervid af anförda orsaker ansett sig böra
förorda den gjorda framställningen; och hade härefter Kongl. Maj:t den
7 februari 1890 uppdragit åt medicinalstyrelsen att genom någon sin
ledamot underhandla i ämnet med direktionen öfver Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund, hvarefter medicinalstyrelsen borde afgifva
förnyadt utlåtande i frågan jemte förslag.

Sedan medicinalstyrelsen lemnat omförmälda uppdrag åt sin ordförande
generaldirektören A. Almén och denne, efter att hafva hört
direktionen och öfverläkaren vid Lunds hospital, förhandlat med lasarettsdirektionen
i Lund, dervid samstämmighet rådt om önskvärdheten att
åvägabringa en lösning af frågan i den rigtning, landstinget föreslagit,
dock att den ifrågasatta anstalten borde förläggas icke på Hunnerupsmarken,
der asylen vore belägen, utan på hospitalets område, der lämplig
byggnadsplats förefunnes, i hvilket fall nyligen insjuknade kunde
vårdas utan närmare beröring med öfriga patienter samt, der så nödigt
blefve, lättare öfverflyttas till andra afdelningen af hospitalet, hade
medicinalstyrelsen i den 21 juli 1890 afgifvet utlåtande, med öfverlemnande
af ett utaf generaldirektören Almén i enlighet med de förda
förhandlingarna upprättadt förslag till bestämmelser för en uppgörelse i
ämnet, förmält sig, då de ifrågastälda anordningarna syntes fördelaktiga
för sinnessjukes vård och icke heller blefve för statsverket betungande,
i allo biträda hvad af generaldirektören Almén föreslagits. Öfver detta
förslag hade derefter yttrande inhemtats af länets senast församlade
landsting, hvilket i skrifvelse den 22 nästlidne oktober förmält sig till
alla delar godkänna detsamma.

Ifrågavarande, af landstinget för dess del godkända förslag innefattade
följande:

att landstinget berättigades att å staten tillhörigt område vid Lunds
hospital uppföra en för 20 patienter afsedd byggnad i enlighet med af
vederbörande myndighet godkänd ritning;

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

att landstinget skulle vidkännas kostnaden ej mindre för nybyggnaden
med dithörande promenadgårdar, värmeapparater och vattenledningsrör
än äfven för all annan fast inredning samt för framtiden bestrida
underhållskostnaden härför;

att staten skulle anskaffa och underhålla all den lösa utredningen
samt ombesörja och bekosta allt hvad i öfrigt för de sjukes vård erfordrades; att

af platserna tio skulle inredas för manliga och tio för qvinliga
patienter;

att den nya anstalten skulle införlifvas med hospitalets öfriga för
sjukvården afsedda afdelningar och hospitalets styrelse berättigas att
fritt förfoga öfver anstalten och använda densamma såsom eu upptagningsanstalt
för nyligen insjuknade, utan afseende på om dessa tillhörde
Malmöhus län eller något armat län, dock med vilkor att tjugu platser
alltid och utan invändning funnes disponibla endast för sjuke från
Malmöhus län och att en fullgod vård desse bereddes;

att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarettet
för tillfällig hospitalsvård behöfvande sinnessjuke skulle ske i vanlig
ordning, så att ifrågavarande patienter till anstalten skulle remitteras
af lasarettets läkare för att der vårdas, till dess för deras hospitalsvård
föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom lasarettets målsmän anskaffats,
hvarefter dessa sjuke, så vidt de pröfvades vara till vård å
hospital eller asyl berättigade, borde der vinna inträde i alldeles samma
ordning som andra sinnessjuke och utan något företräde för dessa,
Malmöhus län tillhörande sinnessjuke;

att för hvarje patient skulle erläggas afgift till staten, hvilken
afgift för de första fem åren skulle utgå med 2 kronor 50 öre för dag
och derefter för fem år i sänder bestämmas af Kongl. Maj:t, på förslag
af medicinalstyrelsen och sedan landstinget blifvit hördt;

att afgiften skulle inbetalas qvartalsvis af lasarettsdirektionen;
att emellertid ett minimibelopp af 3,000 kronor skulle för hvarje
år i patientafgifter till staten utgöras;

att så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk derifrån utskrefves,
äfvensom då han intoges å asyl eller hospital, landstingets betalningsskyldighet
för samme patient upphörde, hvarför underrättelse härom
utan dröjsmål genom hospitalets syssloman skulle lemnas lasarettsdirektionen
med uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å
anstalten vårdad;

att staten och landstinget förbehölles ömsesidig rätt till uppsägning
af öfverenskommelsen, att upphöra två år efter uppsägningen, med

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

skyldighet för staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaden,
derest uppsägningen skedde af staten, med det belopp, som bestämdes
af fem gode män, deraf staten och landstinget utsåge två hvardera och
de sålunda valde den femte, dock att värdet ej finge öfverstiga verkliga
kostnaden för byggnadens uppförande, samt, derest uppsägningen egde
rum från landstingets sida, med två tredjedelar af det på förenämnda
sätt bestämda värdet.

I afseende å det sålunda uppgjorda förslaget ville departementschefen
anmärka, huruledes, då förslaget innehölle, att landstingets betalningsskyldighet
för patient, som från lasarettet till anstalten remitterats,
skulle upphöra då patienten intoges å hospital eller asyl, sistnämnda
uttryck uppenbarligen afsåge det fall, att patienten efter i stadgad
ordning vunnen behörighet till vård å hospitalet eller asylen derstädes
erhölle sådan, men deremot icke åsyftade den händelse, att någon
till anstalten hörande patient, innan behörighet till vård såsom hospitals-
eller asylpatient i vederbörlig ordning ernåtts, i stället för att
vårdas i anstalten inlades å hospitalet eller asylen.

I fråga om det föreliggande förslagets lämplighet samt till närmare
motivering af detsamma hade generaldirektören Alinén, hvars framställning
medicinalstyrelsen till alla delar biträdt, hufvudsakligen anfört
följande.

Frågan huru vida den föreslagna anordningen kunde åstadkommas
utan uppoffringar för staten och svårigheter för sjukvården vid hospitalet,
vore beroende på det sätt, hvarpå anstalten ordnades. Ville man
undvika att sjukvården vid hospitalet försvårades och fördyrades, så
måste den nya anstalten, på sätt förslaget innehölle, införlifvas med
hospitalets öfriga för sjukvården afsedda afdelningar, och hospitalets
styrelse berättigas att fritt förfoga öfver densamma till upptagningsanstalt
för nyligen insjuknade, utan afseende på om dessa tillhörde
Malmöhus län eller något annat län. Skulle anstalten reserveras uteslutande
för vård af sjuke från Malmöhus län, blefve följden deraf,
dels att samma anstalt under vissa tider blefve obetydligt använd, dels
ock att underhållskostnaden för dessa sjuke blefve högst betydligt fördyrad,
enär anstalten alltid måste hållas uppvärmd och försedd med
fulltalig betjening m. m. Från landstingets synpunkt syntes det för
öfrigt vara temligen likgiltigt, om några länet tillhöriga sjuke vårdades
inom denna anstalt eller efter de sjukes olika tillstånd öfverflyttades
till andra för deras vård mera lämpliga afdelningar inom hospitalet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

blott de erhölle en fullgod vård, hvarom intet tvifvel kunde förefinnas,
då dessa sjuke intoges å statens väl inrättade hospital vid Lund och
anförtroddes åt der anstälde läkares vård. Eu dylik upptagningsanstalt
för vård af nyligen insjuknade hade länge varit af behofvet påkallad,
såsom medförande stora fördelar för sjukvården, enär dessa ofta botliga,
alltid särdeles ömtåliga sjuke derigenom skulle kunna bättre isoleras
och undslippa en för dem påkostande, ofta menlig beröring med eller
åsyn af andra sinnessjuke, hvartill komme att våldsamma eller stormande
sinnessjuke skulle vid behof kunna öfverflyttas till andra, särskildt
för sådana patienter afsedda afdelningar inom hospitalet, derest
den nya anstalten betraktades såsom en del af det hela, öfver hvilken
läkande på vanligt sätt förfogade och hvarigenom anstalten äfven för
framtiden kunde förblifva hvad den borde vara, en för nyligen insjuknades
vård särskildt afsedd lugn anstalt, der nödig ro och sömn kunde
de sjuke beredas. Dessa fördelar vore af hospitalets öfverläkare så
högt skattade, att han vid olika tillfällen föreslagit, det en dylik anstalt
måtte der anordnas. Härmed hade dock måst tills vidare anstå så väl
beträffande Lunds som Upsala hospital, enär andra nybyggnader vid
hospitalen varit än mer af behofvet påkallade. Ehuru eljest i allmänhet
förvecklingar och svårigheter kunde befaras, derest den sjukvård,
som ålåge landstinget, sammanblandades med den hospitalsvård, som
öfvertagits af staten, och ett bifall till förslaget kunde framkalla likartade
anspråk från andra län, syntes dock i föreliggande fall, då mottagningsanstalten
kunde komma till stånd utan nämnvärda uppoffringar
från statens sida, men till stor fördel för sjukvården, den föreslagna
anordningen kunde förordas.

Beträffande den från ekonomisk synpunkt vigtiga frågan om dagafgiftens
bestämmande, så borde denna afgift naturligen lämpas efter
de verkliga kostnaderna för de sjukes vård, men då desamma dels vore
nära nog omöjliga att nöjaktigt beräkna, dels ock vore beroende af,
huru vida anstalten vore mer eller mindre använd, af vexlande pris på
lifsförnödenheter, betjeningens aflöning m. in., hade dagafgiften ansetts
icke böra nu bestämmas såsom bindande för framtiden, men väl för en
viss tid och på sådant sätt, att såväl statens som landstingens intressen
blefve behörigen tillgodosedda, hvilket synts kunna säkrast ernås, derest
dagafgiften föresloges af medicinalstyrelsen och efter landstingets hörande
bestämdes af Kongl. Maj:t för viss tid åt gången.

Hvad anginge den för de närmaste fem åren föreslagna dagafgiften
af 2 kronor 50 öre, så kunde densamma, om den ock förefölle hög
i jemförelse med dagafgifterna för tredje och andra klassens hospitals -

Statsutskottets Utlåtande N:o 58.

patienter eller med medelkostnaden för sinnessjukes vård å hospital,
dock sägas vara för landstinget billig, derest man toge i betraktande
de kostnader, som skulle uppstå, i händelse landstinget skulle bestrida
alla med patienternas vård å en för ändamålet uppförd och särskildt
underhållen anstalt förenade utgifter, oafsedt om få eller många sjuke
komme att der vårdas. Å andra sidan vore afgiften, om än förmånlig
för länet, fullt tillräcklig att bestrida alla statens af anordningen föranledda
utgifter, då naturligen statens sjukvård å anstalten, bestridd i
samband med hospitalets öfriga sjukvård och der redan befintliga inrättningar
samt af dess läkare, tjensteman och betjening, kunde åstadkommas
för ett relativt lågt pris.

Ehuru den föreslagna öfverenskommelsen syntes komma att lända
till ömsesidig fördel och således kunde antagas blifva beståndande äfven
för eu lång framtid, hade dock bort förutsättas, att sådana omständigheter
i en framtid kunde inträffa, som gjorde det önskvärdt, att öfverenskommelsen
upphörde, hvadan ock i förslaget upptagits bestämmelse
om aftalets upphörande efter viss tids förutgången uppsägning, med
skyldighet för staten att dervid tillösa sig byggnaden. Den olikhet i
ersättningsbeloppet, som föreslagits allt efter som uppsägningen skedde
från statens eller från landstingets sida, hade synts erforderlig, på det
att staten ej utan giltiga skäl måtte nödgas öfvertaga en byggnad, som
uppförts på landstingets begäran. Men å andra sidan hade sagda inlösningsskyldighet
icke ansetts böra vara betungande för staten, då den
afsåge en byggnad, som äfven för framtiden blefve för hospitalet behöflig.

Då utskottet ej har något att erinra mot det nu framstälda förslaget,
får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 maj 1891.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Herr C. E. Casparsson har begärt få antecknadt, att han inom
utskottet icke deltagit i förestående ärendes slutbehandling.