Statsutskottets Utlåtande N:o 57 (Utlåtande 1891:Su57 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

N:o 57.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1891, kl. D e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
godtgörelse till fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals
regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans maka
Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt, född Nielsen,
för den förlust de, genom förre svenske och norske
generalkonsuln i Geneve A. M. von Schcecks tillskyndande,
lidit.

(l:a U. A.)

Uti en den 13 mars 1891 till Riksdagen aflåten proposition (n:o
54) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, att till godtgörande
af den förlust, som tillskyndats fanjunkaren vid kongl. VestgötaDals
regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans hustru Maria Fernanda
Benedicta Bäfverfeldt, född Nielsen, derigenom att förre svenske
och norske generalkonsuln i Geneve Adolph Martin von Schseck, som
den 4 augusti 1886 för makarne Bäfverfeldts räkning uppburit hustru
Bäfverfeldt, enligt testamente efter enkan Theresia UOrsa, född Baurner,
i Rheinfelden, kantonen Aargau i Schweiz, tillfallna medel, tjugutre
tusen ett hundra sextiotre francs 10 centimes, men underlåtit att derför
redovisa, måtte af Sveriges innestående andel i konsulskassan för år
1890 till makarne Bäfverfeldt utbetalas ett belopp af sexton tusen sex
hundra sjuttiosju kronor 43 öre, under vilkor, att makarne Bäfverfeldt
på utrikesdepartementet öfverläte rättigheten att uppbära hvad von
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 38 Hcift. (N:o 57.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Schack genom domstolens i Prag utslag den 28 oktober 1890 förpligtats
att till bernälde makar gälda.

Såsom af det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
utrikesdepartementsärenden af den 13 nästlidne mars inhemtas, hade
fanjunkaren Bäfverfeldt i skrivelser till utrikesdepartementet den 6
juni och 17 oktober 1885, under anförande att en hans hustrus slägting,
enkefru Theresia I/Orsa, född Baumer, som aflidit den 9 nästförutgågne
april i Rheinfelden i kantonen Aargau i Schweiz, skulle
hafva insatt hans hustru till en af sina hufvudarfvingar, begärt departementets
mellankomst för bevakande af hustruns intressen och utbekommande
af arfsmedlen efter bemälda L’Orsa, för hvilket ändamål han
jemväl bifogat en af honom och hans hustru undertecknad, på innehafvaren
stäld fullmagt.

Som det vore mycket vanligt, att enskilda personer begärde utrikesdepartementets
bemedling för uttagande af dem utomlands tillfallna arf,
enär departementet för sådant ändamål kunde anlita vederbörande beskickning
eller närmaste konsul i det land, der arfvet fallit, hade departementet
ansett sig icke böra neka denna begäran, och makarne Bäfverfeldts
fullmagt hade jemte tillhörande handlingar den 26 oktober 1885
blifvit öfversänd till dåvarande svenske och norske generalkonsuln i
Geneve, Adolph Martin von Schack, med anmodan att vidtaga nödiga
åtgärder för testamentsmedlens utbekommande. De om honom vid hans
utnämning år 1883 inheintade upplysningar hade ådagalagt, att han hade
godt anseende, att han egde ekonomiskt oberoende, och att han, som
vore österrikisk undersåte, dessutom sedan 1861 hade förtroendet att
vara österrikisk-ungersk konsul på platsen. Han hade efter sitt tillträde
till generalkonsulsbefattningen alltid fullgjort sina åligganden till utrikesdepartementets
fullkomliga belåtenhet, och hans personlighet syntes i
alla afseenden erbjuda full säkerhet för att fullmagten med trygghet
kunde till honom öfverlåtas. Då von Schaeck den 30 november 1885
meddelade, att han af advokatfirman Kura & Stierli i Aarau, som hade
sig anförtrodd boutredningen efter enkefru L’Orsa, anmodats från makarne
Bäfverfeldt anskaffa ett förskott af 100 francs till betäckande af
en del med utredningen förbundna kostnader, hade denna i arfsmål
vanliga begäran icke gifvit någon anledning till misstanke. Förskottet
lemnades af Bäfverfeldt och öfversändes den 19 december 1885 till von
Schack. Den 9 januari 1886 insände von Schack ett af ofvanbemälde
advokater uppsatt utlåtande rörande fördelningen af enkan L’Orsas qvarlåtenskap,
utvisande att 22,500 francs tillfölle Böfverfeldts hustru, och
sedan det uppgjorda delningsförslaget blifvit af Bäfverfeldt godkändt*

Statsutskottets Utlåtande N:o 57. 3

deri 6 februari 1886, både von Schack härom den 8 i samma månad
underrättats.

Sedan, på sätt å sid. 4 af statsrådsprotokollet meddelats, von Schack
upprepade gånger af departementet påmints att redovisa arfsmedlen, anmälde
Bäfverfeldt den 23 augusti 1887 i departementet, att han, som
under sommaren företagit eu resa till Schweiz för att på ort och ställe
förvissa sig om anledningen till dröjsmålet med utredningen, derunder
inhemtat från advokaterna Kurz & Stierli, att von Schack redan den 13
juli 1886 skulle för makarne Bäfverfeldts räkning hafva uppburit omkring
24,000 francs. Från departementet afläts med anledning deraf samma
dag befallning till von Schack att genast inkomma med fullständig förklaring.
Von Schack, som, då han mottagit denna skrifvelse, befunnit
sig i Karlsbad i Böhrnen, svarade genast att här förelåge ett missförstånd
och att han, så snart han återkommit till Geneve, skulle ordna angelägenheten.
Men sedan departementet ytterligare förständigat honom
att inkomma med fullständig förklaring, hade von Schack den 7 oktober
1887 från Bregenz i Schweiz aflåtit ett telegram, deri han uppgaf
sig hafva i slutet af augusti månad samma år uppburit omkring 23,000
francs, och upprepade sin försäkran att efter återkomsten till Genéve
ordna saken.

Vid sådant förhållande, yttrar ministern för utrikes ärendena å sid. 4 i
statsrådsprotokollet, blef det nödvändigt att afsända ett ombud för att
söka åstadkomma utredning af von Schmcks affärsställning och möjligheten
för honom att bereda ersättning åt makarne Bäfverfeldt för den förlust,
hvaraf de hotades. Dåvarande ministern för utrikes ärendena meddelade
följaktligen den 13 oktober 1887 legationsrådet vid beskickningen i
Paris grefve G. Lewenhaupt befallning att afresa till Bregenz, der von
Schack uppgaf sig ligga sjuk, i ändamål att afkräfva honom redovisning
och om möjligt ordna saken.

Grefve Lewenhaupt hade derefter sammanträffat i Bregenz med von
Schack, hvarvid denne slutligen tillstått att han redan år 1886, såsom af
advokatfirman Kurz & Stierli uppgifvits, uppburit de makarne Bäfverfeldt
tillkommande testamentsmedlen, likasom ock förut de af Bäfverfeldt förskottsvis
till kostnaders betäckande utbetalade 100 francs, men på samma
gång förklarat, att han på grund af iråkad ekonomisk förlägenhet icke
vore i tillfälle derför lemna redovisning. Grefve Lewenhaupt hade äfven
i Genéve erhållit dåliga underrättelser om von Schascks affärsställning
i det man meddelat honom, att von Schack, som på sin tid egt en icke
obetydlig förmögenhet, blifvit fullständigt ruinerad genom olyckliga
spekulationer och derigenom att han för att gifva sig sken af rikedom

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

fortfarit att föra ett kostsamt''1''lefnadssätt. I Geneve saknade han alla
tillgångar, och den egendom, som hans hustru der hade, uppgafs vara
redan intecknad till högt belopp.

Sedan ministern för utrikes ärendena derefter å sid. 5 och 6 af
statsrådsprotokollet redogjort för åtgärder, som vidtagits för att hos von
Schack indrifva testamentsmedlen, och huru denne genom utslag den
28 oktober 1890 af domstol i Prag förpligtats att ersätta Maria Bäfverfeldt,
född Nielsen, henne tillkommande 23,163 francs 10 centimes jemte
5 procents ränta för tre år räknade till baka från den 18 oktober 1890
och till dess beloppet ersättes, äfvensom att gälda rättegångskostnader,
erinrar ministern för utrikes ärendena, huru som i den förut omnämnda,
under den 14 oktober 1889 ingifna ansökningen Bäfverfeldt anhållit, att,
då, enligt hans förmening, utrikesdepartementet uraktlåtit att utöfva den
kontroll och vidtaga de åtgärder, som för skyddandet af hans rätt varit
behöfliga, samt då det under hvarje förhållande kunde anses med billighet
och rättvisa förenligt, att staten skyddade enskild person från förlust,
som uppstode genom oredlighet af eu statens tjensteman, Kongl.
Maj:t täcktes antingen ur utrikesdepartementets fonder för hans räkning
och till betäckande af den förlust, han genom von Scarnks åtgöranden
lidit, anvisa ett belopp, motsvarande dels de förskingrade testamentsmedlen,
nemligen 23,163 francs 10 centimes jemte fem procents årlig
ränta derå från den dag, då medlen af von Scha3ck lyftes eller den 4
augusti 1886, dels ock det belopp af 100 francs, som han för medlens
utfående måst i förskott utgifva, men som till afsedt ändamål icke användts,
utan jemväl af von Scha3ck förskingrats, eller ock till Riksdagen
aflåta proposition om nämnda belopps utbetalande till honom af statsverkets
medel.

I en senare ingifven skrift af den 27 sistlidne januari hade Bäfverfeldt
anfört, att han dåmera från utrikesdepartementet mottagit underrättelse
att, sedan von Schack genom domstols utslag fått sig ålagdt
att utgifva det förskingrade beloppet, åtgärder blifvit genom deparraentet
vidtagna för utbekommande af berörda belopp, men att den
person, som af departementet fått detta uppdrag sig anförtrodt, förklarat,
att icke någon anledning funnes att förmoda, att von Schack
komme att befinnas ega några tillgångar till skuldens betäckande;
och då Bäfverfeldt sålunda med största sannolikhet komme att förlora
ifrågavarande medel, hvilka för honom vore af högst betydande värde,
och detta ehuru han för medlens säkra utfående vändt sig till det
håll — utrikesdepartementet — hvarifrån den största trygghet varit
att påräkna, hade Bäfverfeldt anhållit att, om Kongl. Maj:t ej täcktes af

Statsutskottets Utlåtande N:o 57. 5

tillgängliga medel anvisa det belopp, som Bäfverfeldt enligt sin förut
ingifna ansökning genom von Schsecks åtgörande gått förlustig, Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om nämnda belopps utgörande
till Bäfverfeldt antingen genast eller då sådana bevis, som Riksdagen
kunde komma att fordra, till utrikesdepartementet ankommit, att
ej några medel kunnat af von Schack utbekommas, eller ock, om mot
förmodan någon del af det förskingrade beloppet skulle af von Schack
kunna utfås, att Bäfverfeldt måtte af anvisade medel godtgöras den i
så fall uppstående bristen.

Enligt ett af advokaten Rosenbacher den 15 sistlidne februari
insändt protokoll hade vid anstäld exekution blifvit ådagalagdt, att von
Schack saknade tillgångar till fullgörande af den honom ålagda ersättningsskyldighet.

Af den framställning i ämnet, ministern för utrikes ärendena lemnat,
ansåge han framgå, att utrikesdepartementets befattning med ärendet
bestått deruti, att departementet på Bäfverfeldts begäran om dess medverkan
till testamensmedlens utbekommande öfverlemnat den af honom
och hans hustru utfärdade fullmagt till dåvarande generalkonsuln i
Geneve A. M. von Schack samt derefter, sedan denne visat sig hafva
svikit det honom lemnade förtroendet, i allt hvad på departementet
ankommit, sökt att bereda makarne Bäfverfeldt ersättning för den förlust
de lidit.

En af de förnämsta anledningarna hvarför konsuler funnes anstälda
å orter, som icke vore sjöhamnar, vore, enligt hvad utrikesministern
vidare anfört, just den, att de vore behöflige för utförande af enskilda
uppdrag, och enligt konsulatförordningen vore alla konsuler skyldiga
att lemna biträde för uttagande af arf, om de derom anmodades. Någon
bestämd skyldighet för utrikesdepartementet att dervid biträda förefunnes
icke, men erfarenheten hade visat, att det vore en stor fördel för arfsökande
att erhålla.biträde af departementet, och sedan lång tid till baka
hade det varit en vedertagen praxis, som ännu fortfore, att departementet
åtoge sig att för uttagande af arf anlita de under departementet
lydande konsuler, olönade så väl som lönade. När Bäfverfeldt anhöll
om utrikesdepartementets medverkan för testamentsmedlens uttagande,
saknade departementet derför anledning att icke tillmötesgå denna
anhållan. Någon betänklighet kunde icke heller möta med hänsyn till
von Schsecks person. Intet skäl hade nemligen då funnits att för
bristande vederhäftighet eller oredlighet misstänka von Schack, hvilken
så väl och så länge lyckats upprätthålla skenet af den goda ekonomiska
ställning, han egde vid sin utnämning till generalkonsul, att von

Statsutskottets Utlåtande N:o <57.

Schack, ehuru de finansspekulationer, hvilka ledde till hans ruin, hufvudsakligen
bedrifvits i Österrike, likväl fortfarande varit österrikisk konsul
i Geneve ännu i det ögonblick, när han skildes från sin befattning i de
förenade rikenas tjenst.

Fanjunkaren Bäfverfeldt hade icke heller angifvit i hvad mån eller
på hvilket sätt utrikesdepartementet skulle hafva underlåtit att, såsom
det hette i hans ansökning, utöfva den kontroll och vidtaga de åtgärder,
som för skyddandet af Bäfverfeldts rätt varit behöfliga. Det vore, enligt
utrikesministerns åsigt, tydligt, att utrikesdepartementet icke kunde öfver
sina talrika konsulattjenstemän utöfva en sådan uppsigt, att icke händelser
af den art, hvarom nu vore fråga, kunde, särskildt bland olönade
konsuler, hvilka vore affärsmän, någon gång inträffa. Och äfven om
det skulle antagas, att underrättelse om testamentsmedlens utlemnande
till von Schack kunnat tidigare, än som nu skedde, erhållas, syntes det
utrikesministern i allt fall, med numera vunnen kännedom om von
Schmcks redan vid den tiden fullständigt undergräfda ställning, vara
stäldt utom allt tvifvel, att utrikesdepartementet icke skulle hunnit
ingripa i tillräcklig tid för att förekomma medlens förskingring.

De mått och steg, hvilka, sedan förskingringen blifvit för utrikesdepartementet
bekant, vidtagits i syfte att åt makarne Bäfverfeldt återvinna
de förskingrade medlen, hade alla grundats på anvisningar och
råd, lemnade af de advokater i Geneve och Prag, hvilka departementet
för ändamålet anlitat.

Vid anförda förhållanden ansåge utrikesministern visserligen all rättslig
grund saknas för makarne Bäfverfeldts anspråk att af statsverket undfå
ersättning för den förlust de lidit. Men då denna förlust åsamkats dem
endast och allenast genom oredligheten hos en statens tjensteman, åt
hvilken uppdraget att uppbära de ifrågavarande medlen anförtrotts
under den berättigade förutsättningen från makarne Bäfverfeldts sida,
att deras rätt derigenom skulle säkrast bevaras, vore utrikesministern
af den mening, att starka billighetsskäl förelåge för att staten här trädde
emellan och beredde makarne Bäfverfeldt godtgörelse. Med hänsyn
emellertid dertill, att, om ingen konsul funnits i Geneve, makarne
Bäfverfeldt i hvarje fall kunnat komma att anlita ett ombud, som förskingrat
arfvet, med mindre än att de beslutat härifrån utsända något
af dem personligen kändt ombud, i hvilket fall de antagligen fått härför
vidkännas utgifter, föga understigande hvad de dem tillfallna testamentsmedlen
kunnat från den 4 augusti 1886, då desamma af von Schack
lyftades, inbringa i ränta med tillägg af det förskott å 100 francs, fanjunkaren
Bäfverfeldt tillhandahållit för betäckande af kostnader i saken,

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

borde den ifrågasatta godtgörelsen till makarne Bäfverfeldt skäligen
kunna begränsas till ett kapitalbelopp, motsvarande hvad von Schack
för deras räkning uppburit, eller 23,163 francs 10 centimes, utgörande
i svenskt mynt 16,677 kronor 43 öre.

Derest det nyssnämnda beloppet finge till makarne Bäfverfeldt utbetalas,
erfordrades icke anvisande härtill af särskild! anslag, då beloppet
borde kunna utgå af den på Sverige belöpande andel i konsulskassans
behållning år 1890, hvilken andel uppginge till 19,923 kronor 90 öre.

Ehuru särskild anledning numera icke funnes att antaga, att hos
von Schack kunde uttagas någon del af de genom honom förskingrade
medlen, ansåge dock utrikesministern, vid en sådan utbetalning till
makarne Bäfverfeldt, böra fästas det vilkor, att dessa på utrikesdepartementet
öfverläte rättigheten att uppbära hvad von Schasck genom domstolens
i Prag förut omförmälda utslag den 28 oktober 1890 förpligtats
att till makarne gälda.

Af hvad till åberopade statsrådsprotokoll meddelats, synes, enligt
utskottets uppfattning, framgå, att sedan, på derom framstäld begäran,
inom utrikesdepartementet lemnats biträde till bevakande af enskild
persons rätt i afseende å förenämnda arfsangelägenhet, all omsorg egnats
åt tillgodogörandet af den arfsberättigades anspråk. Då emellertid,
oaktadt de omsigtsfulla åtgärder, som från departementets sida vidtagits,
den arfsberättigade på grund af en såsom statens tjensteman och ombud
anstäld utländsk persons oredlighet lidit förlust, sedan han dock till
bevakande genom det allmännas försorg förtroendefullt öfverlemna! sina
rättsanspråk, synes billigt vara, att denna förlust af allmänna medel
vederbörande godtgöres; och finner utskottet ett ytterligare skäl till
beredande af ersättning i detta fall förefinnas deruti, att, då otvifvelaktigt
synnerligen stort gagn genom utrikesdepartementets biträde
beredes svenske medborgare, som å utrikes ort hafva att göra rättsanspråk
gällande, det är af vigt att den tillit, allmänheten i sådant hänseende
hyser till departementet, icke rubbas.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 1 maj 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

Reservationer:

af herr S. Nilsson;

af herr I. Lyttkens, som ansett staten icke ega någon skyldighet att
utgifva den ifrågasatta ersättningen;

af herr P. Andersson mot vissa delar af motiveringen.

Herr C. E. Casparsson har begärt få antecknadt, att han icke inom
utskottet närvarit vid förestående ärendes behandling.

STOCKHOLM, IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1891.