Statsutskottets Utlåtande N:o <57 (Utlåtande 1890:Su37 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o <57.

N:o 37. *

Ant. till Riksd. kansli den 18 mars 1890, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under dr 1888. (I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannärnnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ 1.

(Rev.-ber. pag. 27. — Uti. pag. 357.)

Under erinran att Riksdagens revisorer år 1886 med anledning afAy- centraldå
verkstäldt besök vid centralfängelset å Norrmalm i Stockholm yttrat
att ej allenast sjelfva fängelsebyggnaderna utan äfven de till fängelset Norrmalm ;
hörande ekonomilägenheterna syntes revisorerne vara så väl i afseende StochholmBill.
till Rilesd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Af cl. 25 Höft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

å läge och byggnadssätt, som med hänsyn till anordning och inredning
i hög grad otidsenliga och för ändamålet otjenliga, hafva revisorerne,
som jemväl 1889 besigtigat ifrågavarande fångvårdsanstalt, meddelat, att
de funnit de år 1886 anmärkta olägenheter och missförhållanden icke
i någon mån afhulpna. Vid sådant förhållande hade revisorerne visserligen
ej velat underlåta att uttala förhoppning om, att denna fångvårdsinrättning
måtte snarast möjligt utbytas mot tjenligare anstalt, hvilken,
med afseende å det höga värde, som den till fängelset nu upplåtna tomt
otvifvelaktigt egde, syntes revisorerne utan synnerlig kostnad för statsverket
kunna å annan billigare plats anordnas. Men i allt fall borde
åtgärder, som kunde möjliggöra upprätthållande af tukt och ordning
inom det nuvarande fängelset, icke uppskjutas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalts
uppförande. De af trängande behof påkallade åtgärder, som
i detta syfte borde vidtagas, afsåge i synnerhet arbetsfängelset. Och då,
såsom af fängelseförvaltningen vid revisorernes besök förklarades, de
beklagansvärda individer, som der intoges, efter uttjenad strafftid ofta
utlemnades från fängelset i moraliskt hänseende långt mera sjunkna än
vid deras intagande derstädes, ansåge sig revisorerne böra framhålla
önskvärdheten deraf, att fångvårdsförvaltningens omsorger måtte egnas
åt att, i möjligaste mån och så vidt under nuvarande förhållanden kunde
ske, undanrödja nu antydda missförhållanden.

Med anledning af denna framställning har fångvårdsstyrelsen i deröfver
afgifvet utlåtande erinrat, att styrelsen redan under våren 1886 upptagit
arbetet för anskaffande af ett nytt fängelse i stället för det ifrågavarande
å Norrmalm, samt att fråga om anvisandet af lämplig plats derför
vore beroende på Kongl. Maj:ts afgörande. Om de åtgärder, som,
utan införande af nattcellsystemet, skulle möjliggöra upprätthållandet af
tukt och ordning inom det nuvarande fängelset, hade man särskildt vid
tiden för dess anordnande haft flerehanda meningar, hvilka man jemväl
sökt bringa till utförande; men det vore redan mer än femtio år sedan
man stannat vid den erfarenhet, att man inom ett gemensamhetsfängelse
icke kunde åvägabringa de resultat, som önskades, och från denna öfvertygelse
härledde sig den vid riksdagen åren 1840—41 beslutade fängelsereform.
På annan väg än denna vore heller icke förbättrandet af tukt
och ordning inom rikets qvinnofängelser att söka. Men då styrelsen,
så länge frågan om flyttning af fängelset ännu vore oafgjord, icke kunde
ifrågasätta anordnandet af nattcellsystem i de gamla husen å Norrmalm,
hvilket, äfven om det skulle låta sig göra, dock måste medföra högst
betydliga kostnader, återstode för styrelsen tills vidare ingenting annat
än att, under afvaktan på Kongl. Maj:ts beslut i nyssberörda ärende,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

på sätt hittills skett, såsom revisorer^ yttrat, »i möjligaste mån och så
vidt under nuvarande förhållanden ske kan», inom fängelset upprätthålla
disciplinen.

Utskottet, som, på sätt revisorerne anmärkt, anser fängelset å Norrmalm
befinna sig i ett högst otillfredsställande skick och delar revisorernes
uppfattning om vigten af att åtgärder till åstadkommande af ändring
i dessa förhållanden varda snarast möjligt vidtagna, har likväl, då, enligt
hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, denna fråga är föremål för Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet, icke trott ärendet för närvarande påkalla någon
vidare åtgärd från Riksdagens sida; hvadan utskottet hemställer, att
Riksdagen må vid hvad i omförmälda hänseende förekommit låta

bero.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 64. — Uti.

pag. 390.)

Resereglementet af den 11 februari 1881 stadgar i § 7 mom. 1 •lfn3''d^äJtyd''
»godtgörelse af kostnad för resa med skjuts beräknas efter kortaste väg,bestämmelser i
å hvilken skjutsinrättning finnes, och efter den vid hvarje skjutsstation»**™* rese~
gällande lega. År den resande nödsakad välja annan väg, bör anled~sam« i stadgan
ningen dertill uppgifvas»; samt i § 12 mom. 1: »verkställas extra för- ansående

„ • o n 1 . , , shutsväsendet.

rättningar a flere orter under en och samma resa, beräknas kostnadsersättning
för resa emellan förrättningsställena samt till första och från
sista förrättningsstället och traktamente efter de i 11 § bestämda grunder».

Kongl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 föreskrifver
i 29 § 2 mom.: »jemväl skall eu hvar ega att till ställe, der han har
sitt hemvist eller för tillfället sig uppehåller, från närbelägen skjutsanstalt
erhålla skjuts för resa till samma eller annan sådan anstalt, för
så vidt den skjutsande ej derigenom kommer att färdas längre väg, än
som motsvarar afståndet från skjutsanstalten till det längst derifrån belägna
ombytesställe, dit skjuts från anstalten utgöres; skolande den
resande derför erlägga särskild skjutslega efter vägens längd från skjutsanstalten
till hemtningsstället, der icke den resandes färd går tillbaka
till samma skjutsanstalt, i hvilket fall särskild lega för hemtningen icke
bör erläggas»; samt i § 41: »då skjuts begagnas intill en half mil, betalas
såsom för en half mil; men om skjutsen begagnas utöfver en half mil,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

skall betalningen beräknas efter den verkliga våglängden, dock att hvad
som öfverskjuter tiondedel mil räknas för en tiondedel».

Jemte åberopande af förenämnda stadgande!! hafva revisorerne anfört,
att vid granskning af räkenskaperna rörande anslaget till rese- och
traktamentspenningar under fjerde hufvudtiteln revisorerne funnit, att
vid extra förrättningar, som verkstälts å flere orter under en och samma
resa, somliga förrättningsmän i enlighet med ordalydelsen i 12 § af
resereglementet tillgodoräknat sig resekostnadsersättning endast för resa
emellan förrättningsställena samt till första och från sista förrättningsstället,
under det andra dessutom tillgodoräknat sig ersättning för hemtning
af skjuts från den gästgifvaregård, som legat närmast det förrättningsställe,
från hvilket de skolat färdas vidare. Till hvilka orimligheter
sistnämnda förfaringssätt kunnat leda, hade revisorerne funnit af flere
resekostnadsräkningar rörande under sommaren år 1888 verkstälda ekonomiska
besigtningar å soldattorp vid Vestgöta-Dals och Elfsborgs regementen.
I en af dessa räkningar hade nemligen förrättningsmannen under
5 förråttningsdagar tillgodoräknat sig skjutsersättning för sammanlagdt
81,7 mil med 324 kronor 90 öre, deraf under en och samma dag för
24 mil, och i en annan räkning hade förrättningsmannen under 6 förrättningsdagar
debiterat skjutsersättning för tillhopa 73,7 mil med 249
kronor 90 öre, deraf under eu dag för 21,6 mil; och hade förrättningsmännen
dervid för att färdas 1 eller 2 tiondedels mil till nästa förrättningsställe
ofta tillgodogjort sig ersättning för hemtning af skjuts från
gästgifvaregård, som varit 1 ä 2 mil aflägsen. Att reseräkningars uppställande,
på sätt i anförda fall egt rum, icke vore med författningarnas
rätta mening öfverensstämmande, syntes revisorerne vara utom allt tvifvel;
men då nu tolkningen af ofvan anförda stadganden gifvit anledning till
missbruk af oinförmälda art, hade revisorerne velat framhålla nödvändigheten
af en förtydligande ändring i desamma.

1 häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å civila departementet
anfört, att jemlikt kongl. kungörelsen angående kostnadsersättning
till militäre, landstats- och ecklesiastike tjensteman för en del resor
inom tjenstgöringsdistrikten af den 11 februari 1881 ålåge det vederbörande
länsstyrelser, att om betalande af vissa slag af reseräkningar,
bland andra för syner och besigtningar å soldattorp, sedan räkningarna
blifvit i landskontoret granskade, meddela beslut, hvarefter sådana räkningar
icke finge underkastas någon ny granskning vid den hos arméförvaltningen
förekommande handläggning af länsstyrelsernas räkenskaper.
Såsom följd häraf kunde arméförvaltningen icke komma i tillfälle att
bedöma, huruledes i det ena eller andra fallet dylika räkningar kunnat

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

innehålla författningsenliga eller författningsstridiga ersättningsanspråk.
Då vidare uti nu föreliggande fall icke namngifvits vare sig vederbörande
ersättningstagare eller ens det eller de län, inom hvilka förrättningarna
hållits och reseräkningarna liqviderats, hade arméförvaltningen
funnit sig förhindrad att öfver statsrevisorernes framställning
inhemta yttrande af vederbörande länsstyrelse eller att sjelf deröfver
afgifva annan förklaring, än att, så framt det angifna missförhållandet
emellan ersättningstagarens förmodade verkliga kostnad och den godtgörelse,
som derför af kronan åtnjutits, tilläfventyrs icke kunde, efter
behörig utredning hos vederbörande myndighet, på nöjaktigt sätt förklaras,
skäl syntes äfven arméförvaltningen vara för handen till vidtagande
af någon åtgärd i den af statsrevisorerne antydda syftning.

Derest, på sätt revisorerne anmärkt, förenämnda författningars ordalydelse
i ofvan anförda paragrafer må lemna rum för en till oinförmälda
missbruk ledande tolkning, anser utskottet af vigt, att dessa stadganden
så ändras, att tydliga föreskrifter varda meddelade angående den ersättning,
som för tjensteresor i föreliggande fall rätteligen bör utgå; och
får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke
en förtydligande ändring uti ifrågavarande stadganden
må, i det af revisorerne antydda syfte, vidtagas.

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 65. •— Uti. pag. 376—378.)

Vid granskning af de såsom verifikationer arméförvaltningens räken- ^»g- reseerskaper
för år 1888 bilagda reseräkningarna hade revisorerne, enligt hvadvulTafvänii
förevarande berättelse vidare anförts, fäst sin uppmärksamhet, blandpHgtsiagenförunnat,
vid det förhållande att räkenskaperna rörande beväringsmanskapets "rMninJar''
vid Jönköpings regemente vapenöfningar innehållit flere af en länsman
utgifna reseräkningar, i hvilka denne vid färd till inskrifnings- och andra
af värnpligtslagen föranledda förrättningar, som egt rum inom hans
tjenstgöringsdistrikt, tillgodoräknat sig resekostnads- och traktamentsersättning
för den del af hvarje resa till och från förrättningsstället,
som han, för att taga den kortaste vägen, färdats genom ett af hans
distrikt omslutet stadsområde. Men då kungörelsen angående resekost -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

nads- och traktamentsersättning till militäre och civile tjensteman för
resor, som i och för inskrifning och redovisning af värnpligtige erfordras,
m. m. den 29 december 1886 icke tillerkände länsman ersättning för
sådana förrättningar, då de egde rum inom hans tjenstgöringsdistrikt,
hade revisorerne ansett, att, utan afseende å att ifrågavarande länsman
vid resa till och från det inom hans tjenstgöringsdistrikt belägna förrättningsstället
delvis färdats utom tjenstgöringsdistriktet, någon ersättning
till honom icke bort i omförmälda fall utgå.

Arméförvaltningens intendentsdepartement, som häröfver afgifvit yttrande,
har vidkommande de nu omförmälda reseräkningarna meddelat,
att dessa räkningar såsom utstälda af kronobetjening och fördenskull af
Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i första hand liqviderade,
skolat derförinnan granskas å vederbörande landskontor, hos hvars tjensteman
borde vara att påräkna alla förutsättningar för en effektiv granskning
af dylika räkningar, och alltså borde det ej kunna förefalla anmärkningsvärdt,
att så väl den regementsintendent, hvilken emottagit dessa
räkningar för att vidfogas möteskostnadsräkenskapen, som ock arméförvaltningens
revision lemnat dem, såsom antagligen anruärkningsfritt
granskade i landskontoret, utan vidare erinran, alldenstund ingendera
egt den för deras vederbörliga granskning erforderliga kännedom om
ifrågavarande kronolänsmans tjenstgöringsdistrikt, i fullständig saknad
som de vore af sådana kartor eller andra handlingar, hvilka utvisade
gränserna derför, hvadan de äfven varit urståndsätta att bedöma, huru
vida ersättning skolat till honom i förevarande fall utbetalas eller ej,
samt förty hänvisade till räkningarnas granskning allenast med afseende
å rigtisdieten till siffran.

Då dessutom bemälde kronolänsman icke blifvit i revisionsberättelsen
namngifven och ej heller der angifvits- förrättningsorten och det
stadsområde, genom hvilket han färdats och derför uppburit ersättning,
hade arméförvaltningen icke heller kunnat kommunicera anmärkningen
till förklaring af den länsstyrelse, som godkänt utgiften.

Under dessa omständigheter, och då det af Riksdagens revisorer
med fog anmärkta förfaringssättet, att en kronolänsman, hvilken haft en
förrättning inom sitt tjenstgöringsdistrikt, derför ersättning författningsenligt
icke tillkomme honom, ändock fått uppbära resekostnads- och
traktamentsersättning allenast på den grund, att han vid resorna till och
ifrån förrättningsstället färdats genom ett af hans tjenstgöringsdistrikt
omslutet stadsområde, tilläfventyrs kunde hafva vunnit eller framdeles
vinna tillämpning inom andra län, utan att dock kunna förekommas i
annan ordning än vid ersättningsräkningarnas granskning å landskontoren,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

syntes, till vinnande för framtiden af behörig rättelse härutinnan, vederbörande
länsstyrelsers uppmärksamhet böra fästas derå genom allmän
föreskrift i ämnet, med framhållande dervid att, då kronolänsman endast
eger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning af allmänna medel
vid honom af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i statens
ärenden anbefald tjensteförrättning utom sitt distrikt för färden fram
och åter emellan distriktsgränsen och förrättningsorten, sådan ersättning
deremot ej måtte ifrågakomma för tjensteförrättningar inom hans tjenstgöringsdistrikt,
utan afseende å att han vid resa till och från det derinom
belägna förrättningsstället delvis haft att färdas utom tjenstgöringsdistriktet,
hvilken färd, utom detsamma, ej kunde vara att betrakta såsom
liktydig med tjenstgöring utom distriktet.

Utskottet, som funnit den af revisorerne i omförmälda hänseende
framstälda anmärkning hafva varit af omständigheterna påkallad, har
emellertid, då genom arméförvaltningens anförda utlåtande Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet blifvit fäst å lämpligheten deraf att till vinnande för
framtiden af rättelse i det anmärkta förhållandet allmän föreskrift i
ämnet borde meddelas, ansett någon ytterligare åtgärd i denna fråga
icke från Riksdagens sida erfordras; hvadan utskottet endast velat hvad
i detta hänseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Kommerskollegium.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 102. — Uti. pag. 395—399.)

Sedan, med anledning af hvad Riksdagens år 1870 församlade revi-^y- fnllstän
sorer anfört i fråga om sättet för den redovisning till statsverket, somviZZg för°to
rikets till ersättning för mistad tolag berättigade städer borde afgifva [a9sersät‘-angående dessa för särskilda ändamål afsedda ersättningsmedels an vän- "TZTntlZg.
dande, Riksdagen den 27 april 1871 aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t i
ämnet, hade, enligt hvad revisorerne meddelat, Kongl. Maj:t den 26 januari
1872 förordnat, bland annat, att öfverståthållareembetet i Stockholm
och magistraten i hvarje annan stapelstad, hvilken fått sig i stället för
tolag beviljad rättighet att uppbära anslag af tullmedlen, skulle hvarje
år till kommerskollegium insända utdrag af stadens räkenskaper rörande
beloppet och användandet af staden under nästföregångna året tillflutna

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

tolagsersättningsmedel, samt att det skulle åligga kollegium att i sin årliga
berättelse angående inrikes sjöfarten och handeln intaga sammandrag
af berörda uppgifter.

De inkomna uppgifterna om tolagsersättningen hade revisorerne
emellertid funnit vara på väsentligt olika sätt uppstälda, men alla så
affattade, att de icke lernnade någon särskild redogörelse för tolagsersättningsmedlens
användande i annan mån, än för så vidt de i samtliga
utgifters bestridande ingått, till följd hvaraf någon fullständig kännedom
icke kunnat af dessa handlingar hemtas om de utgifter, hvilka med
ifrågavarande medel verkligen blifvit bestridda.

Med afseende härå hade revisorerne ansett önskvärdt så väl att för
framtiden tolagsersättningsmedlen måtte fullständigare redovisas, äfven
om derigenom skulle föranledas, att särskild räkenskap för dessa medel
måste för hvarje stapelstad uppläggas, som ock att de räkenskapsutdrag
rörande ifrågavarande medel, som till kommerskollegium årligen skulle
insändas, måtte, efter ett för alla städer faststäldt formulär, på likartad!
sätt upprättas och vara så omfattande, att af desamma tydligen kunde
skönjas, hvartill dessa medel verkligen användts.

Det vid kommerskollegii årsberättelse angående inrikes sjöfart
och handel fogade, på de från stapelstäderna lernnade uppgifterna grundade
sammandrag af de till dessa städer influtna tolagsersättningsmedel
syntes revisorerne äfven sakna önskvärd fullständighet. Sålunda hade i
det vid kollega senaste berättelse fogade sammandrag öfver dessa
medel exempelvis för en uppgifven stad allenast meddelats, att tolagsersättningsmedlen
»hufvudsakligen användts till bidrag till bestridande
af stadens allmänna utgifter», samt för en annan stad, att medlen »hufvudsakligen
användts till bidrag till aflöningar samt till stadens allmänna
utgifter» o. s. v. I den mån de från stapelstäderna ingående räkenskapsutdragen
blefve fullständigare affattade, borde äfven berörda sammandrag
komma att innehålla närmare upplysningar angående ifrågavarande medels
användning.

Efter det yttranden i ämnet infordrats från öfverståthållareembetet
och de till tolagsersättning berättigade städerna, har kommerskollegium
i afgifvet utlåtande öfver revisorernes berörda framställning dels meddelat,
att vederbörande stadsmyndigheter i allmänhet ansett hinder eller
väsentlig olägenhet ej böra möta för meddelande af mera fullständiga
uppgifter, än som hittills mestadels lemnats, angående tolagsersättningsmedlens
användande samt för begagnande härtill af för ändamålet faststäldt
formulär, rörande hvars affattning en del stadsmyndigheter likväl
anhållit få tillfälle att först yttra sig, dels ock för egen del anfört, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

i det utlåtande kollegium den 8 december 1871 afgifvit angående af
Riksdagen gjord framställning rörande redovisningen för användandet af
den rikets stapelstäder tillkommande tolagsersättning framhållits, huru
som af angifna orsaker den granskning, hvilken de från stapelstäderna
årligen till kollegium ingående uppgifter angående tolagsmedlen och
deras användande borde enligt Riksdagens framställning vara hos kollegium
underkastade, icke kunde varda annat än helt och hållet formel;
och genom det i den nu förevarande framställningen af Riksdagens revisorer
åberopade kongl. bref af den 26 januari 1872 hade ock endast i
detta afseende förordnats, att till kollegium skulle från de särskilda till
tolagsersättning berättigade stapelstäderna årligen inom viss bestämd tid
insändas behörigen granskade och styrkta räkenskapsutdrag för nästföregående
år rörande ifrågavarande ersättningsmedels belopp och användande,
hvarefter sammandrag af kollegium sålunda tillhandakomna uppgifter
borde intagas i kollegii årliga berättelse angående inrikes sjöfarten
och handeln. Den granskning af berörda uppgifter, som hos kollegium
egt rum, hade alltså endast afsett att tillse, att desamma innefattade
upplysning angående sagda medels årliga belopp och användande samt
vore behörigen vitsordade såsom öfverensstämmande med de särskilda
städernas vederbörligen granskade och godkända räkenskaper för det år,
hvartill uppgifterna hänförde sig. En annan eller ytterligare granskning
från kollegii sida af dessa uppgifter syntes väl ej heller vara af Riksdagens
revisorer nu afsedd, lika litet som desse torde hafva åsyftat
någon som helst inskränkning i de särskilda städernas frihet att öfver
dem enligt stadgade grunder tillflytande tolagsersättningsmedel förfoga
med stöd af de bestämmelser, som i sådant afseende blifvit af Kongl.
Maj:t meddelade, utan endast kunna antagas hafva haft till syfte vinnande
af kännedom om, hvartill ifrågavarande medel i verkligheten blefve
använda samt ernående af åskådlighet härutinnan medelst begagnande
för de uppgifter, som borde lemnas, af ett för samtliga städerna likartadt
formulär. Under dessa förutsättningar vore ej från kollegii sida
något att erinra mot vidtagande af åtgärder till främjande af det af
revisorerne omförmälda syfte, i den mån detta kunde uppnås utan att,
på grund af särskilda förhållanden, mera afsevärda olägenheter deraf
blefve följden. En sådan anordning skulle då endast innebära ett fullständigande
af de genom 1872 års kongl. bref gifna föreskrifter i ämnet,
medelst närmare angifvande af formen för meddelande af redogörelse
rörande sagda medels användande till de särskilda ändamål, hvilka dermed
tillgodosåges.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 25 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

I sin den 31 december 1872 till Kongl. Maj:t afgifna berättelse om
inrikes sjöfarten och handeln för år 1871 hade kollegium enligt föreskrift
lemnat en sammanfattning rörande de ändamål, till hvilka enligt
kongl. bref och resolutioner tolagsmedlen finge användas, af hvilken
sammanfattning framginge, att dels i berörda afseende angifvits mångahanda
skilda ändamål, dels ock i åtskilliga fall lemnats frihet för vederbörande
att angående användningen sjelfve besluta; och för de städer
— Linköping och Södertelge —, hvilka sedermera i sammanhang med
stapelrätts beviljande tillagts rätt till tolagsersättning, hade ej meddelats
några särskilda bestämmelser beträffande användandet deraf, ehuruväl
sjelfva sakens beskaffenhet ledde till det antagande, att sagda förmån
afsett att utgöra bidrag till fullgörande af de med stapelrätten förbundna
åligganden, såsom företrädesvis anskaffande och underhåll af tull- och
packhuslokaler m. m. De ifrågavarande medlen kunde alltså af de särskilda
städerna användas till flerfaldiga och mycket olikartade ändamål,
hvarför ock, på sätt från några städer framhållits, hinder mötte för de
föreskrifna uppgifternas inrymmande under ett för alla gemensamt formulär,
upptagande på förhand bestämda rubriker eller anslagstitlar.
Kollegium förestälde sig fördenskull, att likformigheten borde inskränka
sig till sjelfva uppställningen af de uppgifter, som skulle meddelas, samt
att i (ifrigt tillfälle borde lemnas vederbörande att hvar för sig å för
ändamålet tillhandahållna blanketter ifylla så väl anslagstitlar som dertill
hänförda belopp, endast att sagda titlar angåfve bestämda slag af utgiftsföremål
och ej allenast särskilda grupper af utgifter.

Men äfven emot ett efter nu antydda grunder uppgjordt formulär
kunde tilläfventyrs, med afseende å särskilda förhållanden, göras befogade
erinringar; och kollegium ansåge förty, att de särskilda stadssamhällena
i fråga borde beredas tillfälle att yttra sig angående beskaffenheten
af det ifrågasatta formuläret. Kollegium hade i sådant afseende
infordrat vederbörande magistraters och kommunalstyrelsers yttrande
öfver ett hos kollegium uppgjordt förslagsforinulär; och anhölle kollegium
att få, efter det dessa yttranden kommit kollegium tillhanda, i
särskild skrifvelse återkomma till denna fråga och dervid till Kongl.
Maj:t afgifva det förslag i ämnet, som, efter pröfning af de på sakens
närmare bedömande inverkande omständigheter, de der kunde varda
från vederbörande stadsmyndigheters sida framhållna eller eljest sig framställa,
syntes kollegium kunna vara, med aktgifvande å behöriga intressen,
för åsyftade ändamålet lämpligt.

Då, enligt hvad af kommerskollegii anförda skrifvelse framgår, kollegium,
som jemte de flesta af de i ärendet hörda stadsmyndigheterna

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

ansett hinder icke möta för en fullständigare redovisning af tolagsersättningsmedlen,
redan uppgjort förslag till nytt formulär för en sådan redovisning
samt deröfver infordrat vederbörande myndigheters yttrande, för
att sedan öfverlemna ärendet till Kongl. Maj:ts pröfning, har utskottet,
då sålunda kan emotses, att det af revisorerne i förevarande hänseende
åsyftade ändamål blifver inom den närmaste framtiden vunnet, icke ansett
vidare åtgärd i detta ämne för närvarande böra från Riksdagens sida
ifrågakomma, utan endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Rikets generallandtmäterikontor.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 108. — Uti. pag. 450.)

Vid besök i rikets generallandtmäterikontor hade revisorerne, phAng. åtgärder
sätt i förevarande revisionsberättelse omförmäles, funnit, att den bygg-^Zfa^a inom
nåd, hvari kontoret vore inrymdt, visserligen vore af solid beskaffenhet generaiiandtoch
genom sitt fria läge utgjorde ett lämpligt förvaringsrum för kontorets
högst dyrbara arkiv, men att densamma, det oaktadt, icke erbjöde
önskvärd säkerhet mot eldfara.

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande hafva öfverintendentsembetet
och landtmäteristyrelsen meddelat, att ifrågavarande byggnad, med
fritt läge emellan Carl XIII:s torg och Vestra Trädgårdsgatan, vore försedd
med hvälfda källare under den vestra, större delen, samt hade
österut, i jemnhöjd med källarne, men utan hvalf, ett större rum, som
förr varit tvätt- eller badstuga, samt en vaktmästarebostad, bestående af
tre rum och kök, förlagda i två låga våningar mot Carl XIII:s torg. I
bottenvåningen från Vestra Trädgårdsgatan räknadt, vore landtmäterikontorets
arkiv inrymdt, och i denna våning funnes dessutom rum för
tjenstemärmen jemte ett portvaktsrum. En trappa upp hade landtmäteridirektören
två embetsrum och tambur. Hela denna våning i öfrigt hade
förr utgjort bostadslägenhet, men vore sedan år 1865 upplåten åt rikets
ekonomiska kartverk, hvilket äfven disponerade ett gafvelrum i vinden
mot öster. I vindens vestra del hade äfven varit inredd en bostadslägenhet
af tre rum och kök, hvilken lägenhet dock numera icke finge
till bostad upplåtas, utan användes till arbetsrum för landtmäterielever.
Brandbotten af tegel funnes så väl i vindsförstugan som under vindsrum -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

mens trägolf. Byggnaden, hvars uppvärmning skedde medelst kakelugnar,
hade ett högt, brutet, plåtbetäckt yttertak, inrymmande en öfre
vind med trägolf, dess murar vore fasta, bjelklagen och golfven i alla
rum af trä och förstugorna belagda med plansten. Den stentrappa, som
hade ingång från Landtmäteribacken, ginge upp till vinden och vore
försedd med jerndörrar, hvarjemte funnes i huset flere vattenposter och
assuranssprutor. Mot Carl XIIT.s torg funnes ett envånings hus, som
användes till vattenbutik, hvarjemte å gården eu mindre vedbodbyggnad
vore uppförd.

Hvad eldfaran för arkivet beträffade, vore den genom stränga föreskrifter
rörande eldning och förbud mot gasbelysning i lokalerna så
mycket som möjligt undanröjd, och då bostäder numera ej finge å vinden
användas, vore jemväl den fara, som det höga trätaket kunde medföra,
förminskad, kunnande denna fara än ytterligare något förminskas
genom anbringande af jernluckor å de husets fönster, som vette åt Vestra
Trädgårdsgatan.

Ehuru således alla de försigtighetsmått vore vidtagna eller komme
att vidtagas, som med byggnadens nuvarande konstruktion kunde anses
vara möjliga till skydd för det dyrbara arkivet, måste dock framhållas
som ett önskningsmål, att sådana arkivhandlingar som de nu ifrågavarande
kunde förvaras i brandfria, hvälfda rum med centraluppvärmning
från eldstad i källaren, hvarjemte vindsrum ej borde få finnas i
huset, hvilket i sin helhet borde erhålla en mot eldfara betryggad konstruktion.
Bäst syntes detta syfte kunna vinnas, derest ett nytt hus
blefve uppfördt, men det vore dock icke omöjligt att, med bibehållande
af den gamla murstommen, i väsentlig mån förbättra det nuvarande
huset genom att t. ex. afrifva det gamla yttertaket och i dess ställe
uppföra en hel öfvervåning med stenmurar och lågt yttertak, att inlägga
jernbjelklag med betonhvalf i stället för träbjelklagen, att anbringa centraluppvärmning,
att borttaga eller förändra flygeln mot Carl XIII:s torg
eller vidtaga andra dylika åtgärder; och skulle, på samma gång genom
en sådan om- och påbyggnad,. hvilken kunde verkställas efter hand utan
att arkivet behöfde flyttas ur huset, större brandfrihet ernås, äfven vinnas
ett välbehöfligt ökadt utrymme.

Kostnaderna för ofvan föreslagna åtgärder kunde likväl ej beräknas,
utan att noggranna ritningar öfver desamma förut uppgjordes; och hemstälde
derför embetsverken, att, derest de nu framlagda hufvudgrunderna
för byggnadens försättande, för så vidt möjligt, i brandfritt skick ansåges
förtjena afseende, åt öfverintendentsembetet måtte uppdragas att föran -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

stalta om erforderliga ritnings- och kostnadsförslags uppgörande för att
Kong]. Maj:ts pröfning underställas.

Af hvad sålunda förekommit torde framgå, att, på sätt revisorerne
erinrat, ifrågavarande byggnad, hvilken inrymmer ett betydande antal
högst värdefulla och delvis oersättliga handlingar, icke i alla afseenden
erbjuder önskvärd säkerhet mot eldfara. Då emellertid uppmärksamheten
nu blifvit fäst härå, antager utskottet, att Kongl. Maj:t icke skall
underlåta att söka åvägabringa anordningar till det anmärkta förhållandets
afhjelpande, hvilket utskottet endast velat för Riksdagen

anmäla.

Postverket.

§ 6.

(Rev.-ber. pag. 192. — Uti. pag. 452—456.)

Revisorerne, som besökt centralpostkontoret i Stockholm, hafva med-"1”?- if™9?-delat, att de vid detta besök funnit kontorets lokaler i vissa fall för ånda-7/centmipoltmålet
otillräckliga. Särskildt hade de för tidningsförsändelser afsedda, iskon^rletsj
byggnadens entresolvåning belägna rum, förefallit sakna erforderligt ut- °°kaier. °
rymme och vara af den beskaffenhet, att den alltjemt tilltagande expeditionen
af tidningar icke syntes der kunna på lämpligt sätt ombestyras. Då,
förutom nämnda samt de till generalpoststyrelsen upplåtna lokalerna,
posthuset äfven inrymde en af nio rum jemte kök och domestikrum bestående
våning, hvilken hittills upplåtits till boställsvåning åt generalpostdirektören,
hade revisorerne ansett i första hand böra ifrågasättas,
huru vida icke behofvet af ökadt utrymme skulle kunna tillgodoses genom
denna vånings användande för postverkets behof, så att någon af generalpoststyrelsens
afdelningar dit öfverflyttades och tillfälle derigenom
kunde beredas till tidningsexpeditionslokalens utvidgning med angränsande,
nu för andra postverkets ändamål disponerade lägenheter.

I häröfver afgifvet utlåtande har generalpoststyrelsen anfört, att postdirektören
i Stockholm, som redan den 18 oktober 1889 erhållit uppdrag
att afgifva yttrande, i hvad mån ökadt utrymme för de inom posthuset
vid Rödbodtorget nu förlagda afdelningar af Stockholms postkontor
erfordrades, samt förslag huru och till hvilken approximativ
kostnad sådant lämpligen kunde beredas, såsom mest trängande framhållit
behofvet af utvidgning af eller tidsenligare lokal för den så kal -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

lade tidningsexpeditionen, men derjemte omförmält, att så val postdirektörens
expeditionslokal som brefbärareexpeditionen behöfde utvidgas,
äfvensom att de till afdelningarna för ankommande och för afgående
poster samt paketexpeditionen upplåtna lägenheter allenast för den närmaste
tiden och under förutsättning att vissa källarelokaler inreddes till
sortering af postpåsar kunde anses tillräckliga.

I fråga om storleken af det ökade utrymme, som erfordrades för
tidningsexpeditionen, hvars golfyta för närvarande utgjorde omkring
450 qvadratmeter, och rörande sättet, huru ökningen lämpligast borde
beredas, framginge af postdirektörens yttrande,

att om också expeditionens behof af utrymme finge anses för närvarande
kunna tillnärmelsevis fyllas genom tillägg, såsom ifrågasatts,
af vissa angränsande, till styrelsens revisionsbyrå upplåtna rum, innefattande
en golfyta af 168 qvadratmeter, det dock icke borde lcmnas
oanmärkt, dels att dessa rums ringa bredd icke väl lämpade sig för anordnande
derinom af så kallade läggningsfack för tidningar och dels att
expeditionslokalen, som med detta tillägg af rum komme att omfatta,
helt och delvis, tre sidor af posthuset, härigenom i viss mån blefve för
tjenstgöringen obeqväm;

att kostnaden för den förändrade inredning, som af tillökningen,
sålunda anordnad, föranleddes, beräknats till 5,000 kronor;

att tidningsexpeditionens lokal lede af vissa olägenheter, som gjorde,
att densamma ej vore eller kunde blifva för expeditionen lämplig, i det
att dels rummen voro för låga och för små med otillräcklig dager,
hvilket, utom den svårighet som härigenom mötte att på ett tillfredsställande
sätt ordna tjenstgöringen inom expeditionen, jemväl vållade,
att temperaturen ofta blefve så hög och luften så förskämd, att befaras
kunde, det personalens helsa och tjenstbarhet deraf äfventyrades, dels
lokalens belägenhet en trappa upp föranledde, att de försändelser, som
skulle å expeditionen behandlas och hvilka dagligen uppginge till 5 å 6
hästlass, måste på sin väg till och från expeditionen forslas en trappa
upp och ned;

att, då en utvidgad expeditionslokal af trängande behof påkallades,
nödig omtanke syntes påfordra, att utvidgningen gjordes så pass rymlig,
att behofvet af utrymme åtminstone för ett tiotal af år tillgodosåges,
helst täta ombrytningar af de dispositioner, som för arbetets gång blifvit
vidtagna, verkade störande på tjenstgöringen och föranledde utgifter för
postverket genom förändring i inredning in. in., samt

att en tidningsexpeditionslokal i Stockholm för att motsvara sitt
ändamål icke borde hafva mindre areal än 750 å 800 qvadratmeter och

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

bestå af stora, ljusa och höga rum, om möjligt belägna å nedra botten
samt i närheten af jernvägscentralstationen — detta sistnämnda hufvudsakligast
för minskning i transportkostnader.

Då generalpoststyrelsen på grund häraf och sedermera jemväl i
följd af Riksdagens revisorers ofvanberörda yttrande haft att undersöka,
huruledes åtminstone det mest trängande behofvet af ökadt utrymme
särskildt för tidningsexpeditionen måtte kunna tillgodoses, samt det dervid
icke kunnat ifrågakomma att förlägga eu tidningsexpedition, med
sådan omfattning i göromål som den vid Stockholms postkontor, hvarifrån
sistlidet år, enligt af postdirektören lemnad upplysning, expedierats
i rundt tal 28,000,000 nummerexemplar tidningar och tidskrifter,
två trappor upp, hade styrelsen, vid det förhållande att hela bottenvåningen
i förenämnda posthus redan vore af postkontoret disponerad,
med undantag allenast af eu mindre lägenhet, som vore upplåten till
bostad åt den för skötande af värmeledningen och den elektriska belysningen
inom huset anstälde maskinist, och hvilken sistnämnda lägenhet
postdirektören anhållit måtte få tilläggas brefbärareexpeditionens lokal,
icke funnit annan möjlighet att inom postverkets fastighet vid Rödhodtorget
bereda ökadt utrymme åt tidningsexpeditionen än att, i närmaste öfverensstämmelse
med hvad Riksdagens revisorer ifrågasatt, till den nuvarande
lokalen lägga angränsande rum, som nu vore upplåtna åt styrelsens
revisionsbyrå.

En sådan åtgärd, hvarigenom skulle till den redan nu otjenliga tidningsexpeditionslokalen
läggas ett antal angränsande rum, hvilka lede
af samma olägenheter, som de rum expeditionen redan disponerade,
hade emellertid synts generalpoststyrelsen icke vara af beskaffenhet att
bereda denna expedition en passande lokal, i synnerhet som den utvidgning
härigenom för expeditionen erhölles, enligt postdirektörens utsago,
allenast för tillfället komme att tillnärmelsevis fylla behofvet af ökad
golfyta och denna utvidgning icke kunde, när så erfordrades, vidare
fortgå, då af revisionsbyråns lokal skulle återstå allenast två smärre rum,
hvilka kunde anses varda för styrelsens kameralbyrå erforderliga.

De vidlyftiga förändringar i öfrigt, som en sådan utvidgning skulle
hafva till följd, genom nödvändigheten att för revisionsbyrån bereda
annan tjenstelokal, hade ock synts styrelsen beaktansvärda.

För sådant ändamål skulle nemligen antingen generalpostdirektörens
boställsvåning, hvilken denne naturligtvis vore skyldig att afträda,
när sådant för postverkets behof erfordrades, till större delen upplåtas
åt revisionsbyrån eller ock, för erhållande af behöfliga tjenstelokaler,
huset påbyggas med eu tredje våning, hvilken påbyggnad, för minsk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

ning i kostnaden och för undvikande af ändring i husets utseende åt
torget och angränsande gator, beräknats att innefatta "allenast den nuvarande
vindsvåningens halfva bredd och förläggas åt gården. Genom en
dylik påbyggnad, för hvilken kostnaden beräknats i rundt tal till 40,000
kronor, skulle dock hvarken rymliga eller lämpliga lokaler erhållas, men
deremot betänkliga svårigheter uppstå för räddning i händelse af eldsvåda
af de å den öppna delen i vindsvåningen förvarade räkenskapsoch
andra handlingar.

Generalpostdirektörens boställsvåning åter hade synts generalpoststyrelsen
böra, om den skulle till tjenstelokaler användas, undergå vissa
förändringar, af hvilka de hufvudsakligaste och dyrbaraste skulle vara
utsträckning af den inom öfriga tjenstelokaler i huset befintliga värmeledningen
samt anbringande af gas- och elektrisk belysning. Dessa förändringar
hade beräknats kosta omkring 20,000 kronor för en gång,
hvartill komme ett årligt belopp af 1,000 kronor, aflöningstnedel till
generalpostdirektören. I gällande aflöningsstat funnes generalpostdirektören
nemligen uppförd till en aflöning af 10,000 kronor, men med föreskrift
att, om han i sådan egenskap åtnjöte fri bostad, lönen skulle, så
länge denna förmån qvarstode, minskas med 1,000 kronor.

Vid undersökning åter, huru vida utom postverkets fastighet någon lämplig
lokal för tidningsexpeditionen skulle kunna erhållas, hade generalpoststyrelsen
mottagit anbud att få förhyra en lägenhet^ som, enligt
postdirektörens förklarande, är i alla afseenden passande. Ärliga hyran,
som betingats för denna lägenhet, vore för kontrakt på 5 år 12,000
kronor och för kontrakt på 10 år 11,000 kronor. Då emellertid i betraktande
toges, att generalpoststyrelsen ansett sig icke böra, förr än
frågan om lokal för tidningsexpeditionen skulle förhyras eller icke blifvit
afgjord, annorledes än under hand införskaffa anbud å lokal för ifrågavarande
ändamål, och den täflan, som infordrande af hyresanbud genom
kungörelse i allmänna tidningarna otvifvelaktigt komme att framkalla,
således ännu icke kunnat ega rum, borde icke alltför hufvudsaklig vigt
böra tilläggas de nu fordrade hyresbeloppens storlek.

I allt fall borde förhyrandet af lokal åt tidningsexpeditionen ställa
sig dyrare än vidtagandet af ofvan angifna åtgärder för att inom postverkets
hus bereda ökadt utrymme för denna expedition, men generalpoststyrelsen
hade likväl icke ansett sig kunna förorda dessa skenbart
billigare åtgärder.

Genom 1888 års Riksdags skrifvelse angående förening af post- och
telegrafverken och genom Kongl. Maj:ts nyligen fattade beslut att för
utredning af denna fråga tillsätta en komité hade detta ärende å nyo

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

kommit på dagordningen. Om sammanslagning af de båda verken blefve
beslutad, måste deraf följa genomgripande förändringar af de båda embetsverkens
lokaler, hvarigenom nu vidtagna större förändringar med
derå nedlagda kostnader till äfventyrs kunde komma att visa sig hafva
varit till ringa nytta. Genom revisionsbyråns förflyttning för beredande
af utvidgade lokaler åt tidningsexpeditionen skulle de beträffande dessa
sistnämnda lokaler öfverklagade olägenheter allenast undanskjutas men
icke undanrödjas, under det att generalpoststyrelsen deremot ginge miste
om den stora fördel, som, på sätt Kongl. Maj:t ansett och erfarenheten
jemväl ådagalagt, läge deri, att chefen för en sådan kommunikationsanstalt
som postverket vore boende inom einbetshuset; hvilket, om än
ingalunda oundgängligen nödigt, dock vore i många afseenden för postverket
nyttigt.

Generalpoststyrelsen hade på grund af alla dessa omständigheter
funnit det vara fördelaktigare, om, utan hänsyn till högre kostnad för
ett fåtal år, finge för tidningsexpeditionens behof förhyras en för ändamålet
särskildt anordnad lokal, som kunde afhjelpa alla de hos denna
expeditions nuvarande lokaler anmärkta olägenheter; och generalpoststyrelsen
hade derför i särskild skrifvelse — under omnämnande tillika
huruledes tidningsexpeditionens nuvarande olämpliga lokaler skulle med
fördel kunna tjena vissa andra postverkets direkta behof, hvilka eljest
måste förr eller senare på andra sätt tillgodoses understält Ivongl.
Maj:ts pröfning, huru vida generalpostdirektörens boställsvåning nu skulle
för postverkets eget behof tagas i användning, eller huruvida icke styrelsen
måtte ega att, efter anbuds infordrande i behörig ordning, till
pris, som skäligen kunde betingas, för en tid af fem år med postmedel
förhyra för tidningsexpeditionen vid Stockholms postkontor lämplig
tjenstelokal.

Då sålunda till Kongl. Maj:ts pröfning är hänskjuten frågan om utvidgning
af centralpostkontorets lokaler, hvilka, på sätt revisorerna
anfört, synas vara i vissa fall för ändamalet otillräckliga, torde för närvarande
någon åtgärd från Riksdagens sida i detta ämne icke böra ifrågakomma,
hvadan utskottet, som emellertid velat uttala den mening, att
vid anordnandet af nya lokaler för centralpostkontorets behof hänsyn
torde böra tagas till de förändrade förhållanden, som kunna uppkomma,
derest den ifrågasatta sammanslagningen af post- och telegrafverken
blifver genomförd, endast velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 25 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

§ 7.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmiildt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt, att,
oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 17 mars 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation

vid § 1 (ang. centralfängelset för qvinnor å Norrmalm):

af herrar H. P. P. Tamm, F. Boström och V. N''. Ekenman, hvilka
ansett, att, med anledning af hvad i detta ärende förekommit, Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t snarast möjligt och helst
till nästa Riksdag täcktes framlägga förslag, hvarigenom rättelse i de
otillfredsställande förhallandena vid centralfängelset för qvinnor å Norrmalm
måtte vinnas.

Stockholm, Ivai Hneggströms boktryckeri, 1890.