Statsutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1890:Su56 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 36.

Ant, till Riksd. kansli den 21 april 18S0, kl. 4 e. m.

Utledande, med anledning af väckta motioner om ändring i vilkoren
för lån ur odling slånefonden.

(R. A.)

Om ändring i vilkoren för lån ur odlingslånefonden hafva inom
Andra Kammaren väckts och från samma kammare till statsutskottet
remitterats två motioner, nemligen n:o 71 af herr C. G. JBergendahl och
n:o 183 af herr M. Andersson i Löfhult.

I .en vid sistlidna års riksdag väckt, men af Riksdagen ej bifallen
motion hade herr Bergendahl erinrat, att staten, sedan till följd af
1885 års Riksdags beslut den ändring vidtagits uti kongl. kungörelsen
af den 21 september 1883 rörande lån ur den s. k. mossodlingsfonden,
att annuiteten för dessa lån minskats från tio till åtta procent och räntan
nedsatts från fem till fyra och en half procent, genom fördelaktigare
låneoperationer till billigare lånevilkor lyckats anskaffa de medel,
som utanordnades till nämnda fond.

Af den berättelse, som 1888 års statsrevisorer aflemnat om granskning
af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning, framginge, att under
loppet af år 1888 försålts 3 61 o procent obligationer till pari kurs och
upplagts ett 3 procent lån, å hvilket den effektiva räntan antoges komma
att vida understiga 4 procent.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 39 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

Under sådant förhållande, och då meningen ej kunde vara, att
staten skulle göra någon vinst på de medel, hon förskjöte, vare sig till
jordbrukets eller öfriga näringars understödjande, hade motionären ansett
tidpunkten vara inne att ifrågasätta en ytterligare sänkning i räntan
å lånen ur den s. k. mossodlingslånefonden, och hade motionären
förestält sig, att en sådan nedsättning borde kunna utan den ringaste
förlust för staten ske till fyra procent.

Motionären hade derför hemstält, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att annuiteten för lån ur fonden till understödjande af odling
af sänka marker måtte bestämmas att härefter utgöra åtta procent, deraf
som ränta skulle räknas fju-a procent å oguldna kapitalbeloppet.

Under åberopande af hvad sålunda anförts samt med hänvisning
dertill att, sedan berörda motion väcktes, räntefoten ytterligare nedgått,
i det att statens 3,e procent obligationer, genom hvilkas försäljning
till en del åstadkommes medel åt ofvannämnda fond, försålts till
öfver pari kurs, samt att sistlidna års Riksdag beviljat ett större sjösänkningsbolag
samma räntenedsättning, som motionären ifrågasatt, har
herr Bergendahl i sin omförmälda, vid innevarande riksdag väckta motion
förnyat nyssberörda hemställan.

Herr M. Andersson åter anför i sin motion hufvudsakligen följande: Genom

de många omkostnader, hvilka sökandena af lån ur den
s. k. odlingslånefonden, enligt reglementariska föreskrifter, måste underkasta
sig innan lån kunde erhållas, hade denna lånefond icke så allmänt
anlitats, som önskligt vore. Lån utlemnades endast till torrläggningen,
men detta utgjorde i många fall icke halfva odlingskostnaden,
och till följd häraf jemte det att låntagaren nu vore skyldig att erlägga
fyra och en half procent årlig ränta från den dag lånet utlemnades,
blefve många odlingsföretag icke påbörjade.

Men om staten lemnade jordbruket litet mera hjelp genom att
nedsätta räntan för utlemnade odlingslån till fyra procent samt att låntagaren
befriades för att erlägga ränta under den tid, som åtginge för
odlingsarbetet, hvilket alltid behöfde tre år, hvarefter låntagaren borde
erlägga fyra procent årlig ränta jemte årlig amortering, såsom för nuvarande
odlingslån vore föreskrifvet, skulle genom en sådan förändrad
ränteberäkning jordbruket betydligt förbättras genom det att stora fält,
som nu vore vattendränkta och lemnade endast ett klent bete eller i
bästa fall ett'' dåligt starrhö, då skulle blifva torrlagda och odlade, så
att der kunde frambringas rika skördar af spannmål och foderväxter.

Som staten hade förmånsrätt för utlemnade odlingslån, kunde sta -

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

ten ingenting förlora, men stora fördelar skulle vinnas så val för det
allmänna som för den enskilde jordbrukaren, om Riksdagen och regeringen
bifölle hvad motionären bär framstält.

Motionären föresloge derför, att Riksdagen måtte besluta, att lån,
som utlemnades af odlingslånefonden till torrläggning af sänka trakter
och odlingsföretag, skulle vara räntefria de tre första åren och att derefter
skulle erläggas fyra för hundrade årligen samt årlig amortering,
såsom hittills vore föreskrifvet, samt att äldre lån i denna fond blefve
i afseende på ränteb er åkning likstälda med nya lån, eller fyra för
hundrade.

Hvad nu först beträffar motionärernas yrkande om nedsättning af
räntan å lån ur odlingslånefonden från 4''A till 4 procent, vill utskottet
erinra, att dessa lån utlemnas från statskontoret, som dertill erhåller
medel dels genom inflytande annuiteter å äldre odlingslån, dels från
riksgäldskontor, hvilket enligt §§ 14 och 15 af det derför senast utfärdade
reglemente har att i mån af behof till fonden öfverlemna medel
till så stort belopp, som jemte de till fonden ingående annuiteterna
kunde erfordras till fyllande af högst en million kronor årligen. För
den ränteutgift, som genom berörda medels öfverlemnande till fonden
förorsakas riksgäldskontor, skall kontoet af fonden erhålla godtgörelse.

De belopp, som med anledning häraf hittills af riksgäldskontor
till fonden levererats, utgöra enligt fullmägtiges berättelse till innevarande
års Riksdag 2,149,850 kronor 7 öre, nemligen:

för år 1885 .......................................... kr. 503,839: 34

» » 1886 ......................................... » 824,315: 26

» » 1887 ................................................ » 821,695: 47

kr. 2,149,850: 07

hvarjemte för år 1888 på riksgäldskontor anvisats 525,505 kronor
84 öre, hvaraf dock ännu icke något blifvit lyftadt.

Den ränta, statskontoret har att för ifrågavarande forsträckningar
till fonden godtgöra riksgäldskontor, är för närvarande och tills vidare
bestämd till fyra procent.

I fråga om denna räntefot tillåter sig utskottet att ur ett af fullmägtige
i riksgäldskontor till statsutskottet vid 1889 års riksdag afgifvet
yttrande öfver herr Bergendahls då i ämnet väckta motion här
anföra följande:

»Hvad beträffar den ränta af fyra procent, som riksgäldskontor
å sina försträckningar till fonden för närvarande åtnjuter, anföres visserligen
i motionen, att svenska statens från innehafvarens sida oupp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

sägbara 3,6 procent obligationer, med hvilkas utsläppande afsetts, bland
annat, beredande af medel till samma försträckningar, blifvit under sistlidna
år försålda af riksgäldskontoret till pari kurs. Denna uppgift är
dock, på sätt af fullmägtiges berättelse till innevarande Riksdag inhemtas,
rigtig endast beträffande ett jemförelsevis obetydligt belopp; hvaremot
för dem af ifrågavarande obligationer, Indika, hufvudsakligen för
odlingslånefondens räkning, först utsläpptes, endast 96 procent erhöllos;
hvartill kommer, att en dylik upplåning ej alltid kan så afpassas eller
lånebeloppens återbetalning så på förhand beräknas, att icke möjligen
någon ränteförlust kan uppstå.

Till följd häraf och med erinran att, om än vid blifvande obligationsförsäljning
för ifrågavarande ändamål medel för odlingslånefondens
räkning möjligen må kunna anskaffas till lägre ränta än hittills, sådant
likväl icke kan verka till minskning i den ränta, som bör riksgäldskontoret
godtgöras å de belopp, som redan blifvit af kontoret till fonden
förskjutna, kunna fullmägtige beträffande den remitterade motionen
ur riksgäldskontorets synpunkt ej afgifva annat yttrande, än att de ej
skola underlåta att nedsätta räntefoten å de till odlingslånefonden hädanefter
utgående förskott, i den mån riksgäldskontorets upplåning för
ändamålet dertill gifver anledning.»

I betraktande af hvad fullmägtige i riksgäldskontoret sålunda anfört,
och då skilnaden mellan den ränta, statsverket erlade å de upplåga
medel, som för odlingslånefondens räkning till fonden levererades,
och den ränta, som å lånen debiterades, syntes erforderlig för att betäcka
dels det fem års ränteanstånd, som lånen förunnats, dels de med lånens
förvaltning förenade kostnader in. in., ansåg sig statsutskottet vid 1889
års riksdag åtminstone för det närvarande ej kunna tillstyrka nedsättning
i räntan å de från fonden utlemnade lån.

Af senaste båda revisionsberättelser om granskningen af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning samt af fullmägtiges i nämnda kontor
berättelse till nu församlade Riksdag inhemtas, att de kurser, statens
3,6 procent obligationer vid försäljning betingat, äro:

år	1887	96	°/o	för	obligationer å.......	......................... kr.	2,287,000	—
		97	°/o	»	» .......	......................... »	1,000,000	—
		98	°/o	»	» .......	.......................... »	702,000	—
år	1888	\|9872	°/o	»	» .......	.......... »	480,000	—
		983h	°/o	»	)) .......	........................ »	95,000	—
		988/io	°/o	»	» .......	.......................... »	100,000	—
						Transport kr.	4,664,000	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

1888

99
99 V*

(100

jioo

\1003/4
år 1890 1003/4

år 1889

°/o för obligationer å

°/o » »

°/o » ))

°/o - » »

°/o » »

Transport kr. 4,664,000

................... » 2,603,000

................... » 2,708,000

................... » 25,000

................... » 4,291,000

................... » 3,259,500

................... ''»_25,000

kr. 17,575,500

Utskottet är vidare i tillfälle att meddela, att den svenska mosskulturföreningen
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om nedsättande af
räntan å lån från odlingslånefonden till fyra procent. Efter nådig remiss
hafva yttranden öfver denna ansökning afgifvits af, bland andra,
kongl. statskontoret och fullmägtige i riksgäld skontoret.

Statskontoret har hufvudsakligen anfört: att den ränta, som riksgäldskontoret
beräknade för derifrån lemnade försträckningar till fonden,
uppginge till 4 procent, och att de tillgångar, som dessutom inflöte till
fonden, eller annuiteterna å andra odlingslån, jemväl syntes böra lemna
en ränteinkomst ej understigande 4 procent; att låntagarne åtnjöte den
förmånen, att ränta å odlingslån icke behöfde erläggas under de fem
första åren från lånets första lyftningsdag, utan lades räntan vid de fem
årens slut till den beviljade lånesumman; att, med anledning häraf och då
det icke kunde undvikas, att oförräntade behållningar å fonden innestode,
nödigt vore, att fonden erhölle något högre ränta, än den fonden
sjelf hade att erlägga; samt att det derjemte syntes tvifvelaktigt, om
man än vidare kunde påräkna att erhålla penningar till den låga räntefot,
hvaremot under senare tiden penningar lemnats vid upplåning mot
fullgod säkerhet.

Fullmägtige i riksgäldskontoret förmälde i utlåtande af den 30
sistlidne januari, att, då det räntebelopp af 4 procent för år, som fonden
hade att till riksgäldskontoret erlägga å de till densamma lemnade
försträckningar, kunde antagas motsvara den ränteutgift, kontoret måste
erlägga för de medel, som för fondens räkning till och med år 1888
upplånats, jemte den ränteförlust riksgäldskontoret fått vidkännas, intill
dess medlen kunnat för det afsedda ändamålet användas, fullmägtige,
sa länge nuvarande föreskrifter angående fonden gälde, icke kunde
undgå att beräkna nämnda ränta å de medel, hvilka af riksgäldskontoret
hittills öfverlemnats till fonden; att deremot—enär af riksgäldskontorets
från innehafvarens sida ouppsägbara 3,6 procent obligationer un -

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

der sistlidna år ett större belopp försålts till sådan kurs, att den ränteutgift,
som af denna upplåning förorsakades riksgäldskontoret, icke uppginge
till 4 procent — räntan å de medel, Indika i den närmaste framtiden
komme att försträckas fonden, kunde sättas till något lägre belopp;
men att, då det ej med visshet kunde antagas, att kontoret framdeles
skulle blifva i tillfälle att på lika fördelaktiga vilkor som under
sistlidna år anskaffa medel till fonden, fullmägtige i förevarande hänseende
icke kunde afgifva annat yttrande, än att fullmägtige hade för
afsigt att bestämma räntan å de belopp, som under innevarande år
komme att till statskontoret för fondens räkning öfverlemnas, till 33/<
procent för år.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t vid föredragning
af berörda ärende funnit mosskulturföreniugens framställning icke till
någon vidare åtgärd föranleda.

Af hvad i det föregående blifvit, anfördt finner utskottet det tydligen
framgå, att räntan å de lån, hvilka hittills utlemnats från fonden,
för närvarande icke kan nedsättas till 4 procent, utan att förlust för staten
uppkommer. Hvad åter beträffar de lan, som kunna komma att hädanefter
utlemnas, torde, äfven om för närvarande förefinnes anledning antaga,
att eu räntenedsättning i framtiden sannolikt skall kunna vidtagas, frågan
likväl nu vara för tidigt väckt. Dels har nemligen den nuvarande låga
allmänna räntefoten icke funnits så länge, att den kan antagas vara af
mera stadigvarande natur, dels torde det få anses lämpligare att för
räntenedsättningen afvakta en tidpunkt, d.å denna nedsättning kan tillgodokomma
icke blott nya lån utan äfven de äldre.

Vid denna frågas bedömande bör för öfrigt icke lemnas ur sigte,
att den ränta, som erlägges för lån ur odlingslånefonden, i verkligheten
icke uppgår till den förskrifna, eller 41h procent. Den lånen ur nämnda
fond beviljade förmån af fem års ränteanstånd medför nemligen, att
den effektiva räntan å lånen understiger 4Vs procent, och skulle, om
räntan bestämdes till blott 4 procent, antagligen nedgå till ett belopp,
som, med hänsyn till de af såväl statskontoret som fullmägtige i riksgäldskontoret
omförmälda ränteförluster, ingalunda gåfve staten ersättning
för den ränteutgift, staten måste för lånemedlens anskaffande vidkännas.

På grund häraf anser sig utskottet icke böra för närvarande tillstyrka
den begärda räntenedsättningen.

Hvad angår de yrkanden, som ytterligare innehållas i herr
M. Anderssons motion, har utskottet funnit det tvifvelaktigt, huru vida
motionären hemstält, att ur odlingslånefonden måtte beviljas lån icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

blott, såsom nu egen ruin, för torrläggningsarbetet utan äfven för sjelfva
odlingen. Afser motionen en sådan ändring i nu gällande föreskrifter
angående nämnda fonds användning, anmärker utskottet, att ett dylikt
stadgande skulle stå i bestämd strid mot de åsigter, riksdagen hyste
vid odlingslånefondens bildande år 1883 och hvilka åsigter funnit uttryck
i samma års Riksdags skrifvelse till Konungen angående, bland
annat, lånunderstöd för odling af sänka trakter. Sedan Riksdagen i berörda
skrifvelse uttalat den mening, att Riksdagen funnit det vara af
vigt, att staten verksammare än dittills befrämjade odlingsarbetet i landet,
men att vid de åtgärder, hvilka staten derutinnan kunde vilja vidtaga,
eu viss försigtighet torde vara af nöden, yttrar Riksdagen vidare:

»I detta hänseende synes det i främsta rummet vara nödvändigt
att undvika sådana mått och steg, som skulle kunna leda till en konstlad
företagsamhet i större omfång eller med större hastighet, än som
vore med en sund ekonomisk utveckling förenliga.

Riksdagen kan, med hänsyn härtill, ej annat än biträda den af
Eders Kongl. Maj:t uttalade åsigt, enligt hvilken lån bör lemnas till
belopp, som motsvarar endast kostnaden för torrläggningen, men icke
kostnaden för den egentliga odlingen. Det kan visserligen vara möjligt,
att med denna begränsning månget odlingsarbete, som eljest skulle
företagits, ej så snart kommer till utförande, men detta förhållande synes
vida att föredraga framför möjligheten deraf, att staten genom en
allt för långt gången uppmuntran skulle i affärsföretag inleda enskilde,
som saknade utväg att sjelfva anskaffa medel till den rent produktiva
delen af arbetet. Om staten på sådant sätt lemnade hela det erforderliga
förlaget, skulle ock lätteligen häraf kunna blifva en följd, att
de vidsträckta, odlingsbara mossarne af förvärfsbegäret gjordes till föremål
för eu öfverspekulation, så mycket vådligare, som den kunde bedrifvas
i ett ovanligt vidsträckt omfång, och hvilken med deraf följande
reaktion i längden ej kunde vara nyttig hvarken för jordegarne,
för det ekonomiskt sunda, efter omsorgsfull pröfning beslutade odlingsarbete,
hvilket staten vill befrämja, eller för landet och dess näringar
i det stora hela.

Annorlunda blir naturligtvis förhållandet, och vida mindre skäl att
befara förhastade företags påbörjande förefinnes, om, i enlighet med
Eders Kongl. Maj:ts förslag, det öfverlemnas åt den enskildes omtanke
att anskaffa medlen till sjelfva odlingen. Nödig hänsyn till inteckningshafvarnes
säkerhet synes ock, på sätt här nedan sägs, påkalla,
att lånebeloppet inskränkes till vattenaflednings- och afdikningskostnaden».

Statsutskottets Utlåtande N:o 56.

Då de skäl, 1883 års Riksdag anförde emot låneunderstödens utsträckande
äfven till odlingsarbetet, synas utskottet fortfarande ega
full giltighet, samt det af motionären föreslagna medgifvandet af tre
års räntefrihet för lånen är en åtgärd, som torde kunna till sin verkan
jemföras med eu utsträckning af lånen, har utskottet icke kunnat biträda
hvad herr M. Andersson i sin motion föreslagit.

Utskottet hemställer,

att herrar G. G. Bergendahls och M. Anderssons
ifrågavarande motioner icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 21 april 1890.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf* Sparre.

Reservationer:

af herrar L. Jönsson, J. Jonsson och L. F. Odell.