Statsutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1891:Su54 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o 54.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1891, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående afskrifning
af de ä viss jord lindande grundskatter m. m.
äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande
ämnen.

(l:a U. A. och I. A.)

Kongl. Maj:t, som den 14 mars innevarande år till Riksdagen
aflåtifc propositioner angående dels ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885, dels höjning af det under fjerde hufvudtiteln
uppförda anslag till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m., dels
anslag under femte hufvudtiteln med anledning af de föreslagna ändringarne
i värnpligtslagen, dels ock ändring i förordningen den 14
september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
bär, i en till Riksdagen förstnämnde den 14 mars innevarande år afgifven
proposition (n:o 34), under åberopande af bilagda protokoll öfver
finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att, för den händelse
Riksdagen bifölle omförmälda propositioner, propositionen angående
ändring i värnpligtslagen, i hvad densamma afsåge förändrad lydelse
af 1, 3 och 6 §§, 27 § 1 monn, 28 §, 33 § 1 och 2 mom. samt 34,
52 och 53 §§ i nämnda lag, jemväl antaga följande:

Bih. till Rilcsd. Vrot. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 35 Raft. (N:o 54.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

Lag

angående afskrifning af de å viss jord lindande grundskatter och
hvad dermed eget sammanhang.

§ I De

skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning i de på
viss jord hylande- grundskatter, blifvit nedsatta med trettio procent,
skola afskrifvas under loppet af tio år, räknadt från och med år 1892.
Afskrifningen skall ega rum i sådan ordning, att, under iakttagande i
tillämpliga delar af föreskrifterna i berörda nådiga kungörelse, omförmälda
skatter och utlagor nedsättas från och med år 1892 med tjugu
procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den 5
juni 1885 beräknats, samt derefter från och med hvart och ett af åren
1893, 1895, 1897 och 1899 med ytterligare 10 procent af nämnda belopp,
hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna från och med år
1901 eftergifves.

§ 2.

I de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt nådiga kungörelsen
den 5 juni 1885 bör eg a rum, men icke ifrågakommer förr
än med 1892 års ingång eller derefter, bestämmes nedsättningen till
enahanda procenttal af det belopp, hvarå enligt samma nådiga kungörelse
nedsättningen skall beräknas, som vid den tidpunkt då nedsättningen
bör ega rum, enligt nyssnämnda nådiga kungörelse och §
1 i denna lag är eftergifvet å de i berörda § omförmälda skatter och
utlagor.

§ 3.

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands
län skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1 omförmälda
skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas å det belopp,
hvarå den jemlikt nådiga brefven den 13 juli och den 25 november
1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

§ 4.

Den ersättning, som jemlikt nådiga kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefräisehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall,
under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse,
utgå från och med år 1892 med 50 procent, från och med år 1893 med
60 procent, från och med år 1895 med 70 procent, från och med år
1897 med 80 procent och från och med år 1899 med 90 procent af
räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrifves,
samt från och med år 1901 med en summa, motsvarande räntans på
nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna
angående grundskatternas afskrifning kunna finnas erfoderliga, meddelas
af Konungen.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, har i sammanhang med densamma behandlat
jemväl nedannämnda inom Riksdagen väckta motioner, i hvad
de afse nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter samt dithörande
frågor nemligen:

inom Första Kammaren.

Motion n:o 19 af herr P. M. Söderberg med flere, hvilka hemstält,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att i de skatter och utlagor,
som med tillämpning af bestämmelserna i kongl. kungörelsen
den 5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter
blifvit nedsatta med trettio procent, ytterligare nedsättning skulle,
under iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i berörda kungörelse,
från och med år 1892 ega rum med tjugu procent af det belopp,
hvarå nyssnämnda nedsättning beräknats; att i de fall. der nedsättning

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

i skatt eller utlaga enligt kong!, kungörelsen den 5 juni 1885 borde.ega
rum, men icke ifrågakomme förr än efter 1892 års ingång, nedsättningen
skulle bestämmas till femtio procent af det belopp, hvarå enligt
samma kungörelse nedsättningen skulle beräknas; samt att den till Sala
bergslag förut utgående, men numera till statsverket indragna grufvedrängshjelpen
af hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands län
måtte från och med ingången af år 1892 nedsättas med ytterligare
tjugu procent af det belopp, hvarå den jemlikt kongl. brefven den 13
juli och den 25 november 1887 medgifva nedsättning af 30 procent
egt rum;

samt motion n:o 37 af herr P. M. Söderberg med flere, i hvilken
motion föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den
ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den 3 februari 1888 borde
utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta, ehuru
varande af den beskaffenhet, som afsåges i § 1 af kongl. förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehades under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom, icke blifvit af statsverket
inlöst, skulle under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda
kungörelse, från och med år 1892 utgå med femtio procent af räntans
belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrefves;

inom Andra Kammaren.

Motion n:o 17 af herr J. Eliasson med flere, hvilka hemstält att
Riksdagen måtte för sin del besluta att från och med år 1892 den nedsättning
i de på viss jord hyflande grundskatter, som vore stadgad i
kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, måtte förändras från 30 till 50
procent;

motion n:o 22 af herr J. A. Sjö, som föreslagit, att från och med
1892 nedsättning skulle ytterligare ega rum med trettio procent af den
å viss jord före 1885 års afskrifning utförda, i kronans jordeböcker
och räkenskaper upptagna grundskatt, att verkställas efter samma grunder
och bestämmelser, som funnes stadgade i kongl. kungörelsen af
den 5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord hyflande grundskatter
;

motion n:o 29 af herr Lasse Jönsson med flere, hvilka föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta, att från och med 1892 nedsättning skulle
ytterligare eg a rum med 20 procent af den å viss jord före 1885 års
afskrifning utförda, i kronans jordeböcker och räkenskaper upptagna

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

grundskatt, likaså för egare af skattefrälsehemman och de hemman i
Sala bergslag, hvarå förr utgått grufvedrängshjelp, att verkställas efter
samma grunder och bestämmelser, som funnes stadgade i kongl. kungörelsen
af den 5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord
hvilande grundskatter samt sedermera tillkomna bestämmelser;

motion n:o 52 af herr H. Andersson i Nöbbelöf med flere, som
hemstält att Riksdagen måtte besluta, att från och med 1892 nedsättning
skulle ytterligare ega rum med tjugu procent af den å viss jord
före 1885 års afskrifning utförda, i kronans jordeböcker och räkenskaper
upptagna grundskatt, att verkställas efter samma grunder och bestämmelser,
som funnes stadgade i kongl. kungörelsen af den 5 juni
1885 angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter; samt
motion n:o 36 af herr P. G. Petersson i Brystorp, i hvilken motion
väckts förslag om att, i händelse Riksdagen skulle bifalla ytterligare
20 procent afskrifning å grundskatterna, lika förmån äfven måtte
egarne af skattefrälsehemman tillkomma på så sätt, att från statsverket
erhölles ytterligare nedsättning med 20 procent af frälseräntans belopp,
beräknadt på sätt och efter de grunder, som i ofvannämnda Kongl.
Maj:ts kungörelse föreskrefves.

Enligt hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet till det
vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition fogade statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 14 mars 1891 anfört, hade frågan om fortbeståndet
af den under form af grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvär å jorden hvilande särskilda beskattning under en lång
följd af år utgjort eu hufvudfaktor i vårt politiska lif. Talrika hade
de skäl varit, hvilka under de långvariga meningsbrytningarna framförts
till stöd för de hvarandra motsatta åsigterna. Kongl. Maj:ts på
föredragning af chefen för landtförsvarsdepartementet förut ofvannämnda
dag fattade beslut om aflåtande af framställning till Riksdagen i fråga
om utsträckning af värnpligten gjorde det till departementschefens pligt
att påkalla Kongl. Maj:ts förnyade uppmärksamhet för denna fråga.
Departementschefen saknade emellertid härvid anledning att i minnet
återföra och till uttömmande granskning framlägga de omförmälda
skälen, så vidt de afsett att innefatta bevisning för eller emot hvad
som utgjort sjelfva kärnpunkten i meningsstriden eller frågan huruvida
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären framgent skulle

Statsutskottets Utlåtande N.-o 54.

utgöra beståndsdelar af skattesystemet. I denna sin principiella del
hade nemligen frågan inträdt i ett forändradt läge genom Kong]. Maj:ts
och Riksdagens år 1885 i sammanhang med antagande af värnpligtslag
och utsträckning af de värnpligtiges öfningstid fattade beslut om afskrifning
med 30 procent å nyssnämnda skatter och besvär. Detta
beslut kunde icke annorlunda fattas än såsom framgånget ur Kongl.
Maj:ts och Riksdagens samstämmande åsigt, att den ifrågavarande särskilda
beskattningen å jorden borde aflyftas i den mån omständigheterna
gjorde sådant möjligt, men att denna afskrifning endast borde ega rum
i sammanhang med utsträckning af värnpligten.

Stödjande sig på denna tolkning af innebörden i Kongl. Maj:ts
och Riksdagens nyssnämnda beslut, ansåge departementschefen sig eg a
rätt att säga, att frågan icke längre gälde, huruvida återstoden af
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären borde afskrifvas,
utan i hvilken ordning afskrifningen borde eg a rum. Denna kunde nemligen
ordnas antingen så, att lämplig andel af de ifrågavarande skatterna
och besvären eftergåfves vid tillfällen, då statsverkets finansiella
ställning vore sådan, att befintliga tillgångar medgåfve en skattenedsättning,
eller ock så att definitivt beslut fattades om successiv afskrifning
under en viss bestämd tidrymd af skatternas och besvärens hela
belopp. Betraktade man afskrifningen endast som en skattenedsättning,
skulle ett gifvet företräde tillerkännas den förstnämnda utvägen, men
att utan vidare sätta afskrifningen i förbindelse med och göra densamma
beroende af en mer eller mindre gynsam statskassans ställningvore
dock knappast berättigadt. Ofverskottet kunde vara tillfälligt och
ett följande år bytas i brist. En af ofverskottet föranledd skattenedsättning
borde derföre ock vara sådan, att den vid behof kunde återgå
och gälla sådana skattetitlar, Indika utgjorde de så att säga mera rörliga
posterna på budgetens inkomstsida. Annat vore förhållandet med
grundskatten och de dermed i kameralt afseende likstälda rustningsoch
roteringsbesvären. En eftergift af dessa vore oåterkallelig och
gälde för all framtid. Den innebure icke blott eu skattenedsättning,
utan en skadereglering.

Mot det sagda kunde invändas, att det öfverskott i statskassan,
som skulle utgöra förutsättning för grundskatteafskrifningen, icke borde
vara af tillfällig natur, utan utgöra uttrycket för eu stegring af statsinkomsterna
af så stadigvarande beskaffenhet, att den kunde rättfärdiga
eu stadigvarande skattenedsättning. Det läte sig visserligen erinra, att
urskiljandet af öfverskottets rätta art kunde vara en vansklig uppgift,
men departementschefen vore ingalunda sinnad att förneka, utan er -

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

kände tvärt om obetingadt, att, derest departementschefens uppgift
såsom Kong!. Maj:ts rådgifvare vore inskränkt till ett ensidigt tillvaratagande
af statsfinansernas intressen, departementschefen skulle, i öfverensstämmelse
med hvad han vid annat tillfälle uttalat, förorda en
endast i mån af eu stadigvarande stegring af öfriga statsinkomster
företagen grundskatteafskrifning. Men tillfällen kunde gifvas, då målsmannen
för statens finanser icke finge uppfatta sin ställning som Konungens
rådgifvare uteslutande ur sagda synpunkt, tillfällen, vid hvilka
denna synpunkt, huru i och för sig berättigad den än kunde vara, likväl
måste underordnas statslifvets högre kraf. Och ett sådant underordnande
måste naturligtvis i samma mån möta mindre betänklighet,
som omständigheterna vore sådana, att de kunde ega rum utan att
något verkligt men för statsverkets ställning deraf vore att befara.
Ett tillfälle af sådan art förelåge enligt departementschefens tanke nu.

Chefen för landtförsvarsdepartementet hade ansett nödvändigt
att, utan afbidan på den slutliga lösningen af den länge sväfvande
frågan om härordningens ombildning, genomföra det mått af personlig
värnpligt, som under hvarje härordning minst måsto anses erforderligt,
och fördenskull föreslagit, att de värnpligtiges tjenstetid måtte utsträckas
till 20 år och beväringens öfningstid ökas till 90 dagar. Med bemälde
departementschef delande öfvertygelsen, att denna utsträckning
af värnpligten vore för tryggande af landets sjelfständighet af så oundgängligt
behof påkallad, att äfven de största offer måtte bringas för
ändamålet, och derför lifligt instämmande i hans förslag om utsträckningens
genomförande så fort sig göra läte, måste departementschefen
likväl, med blicken fäst på den utvecklingsgång försvars- och skattefrågorna
hittills genomlöpt och med behörigt aktgifvande på förhållandena,
sådana de faktiskt förelåge, uttala såsom sin åsigt, att frågan om
värnpligtens utsträckning till nyssnämnda minimum icke kunde föras
till ett lyckligt afgörande, med mindre frågan om grundskatternas samt
rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning samtidigt bringades till
sin definitiva lösning. Likaså ansåge departementschefen, att, ehuru
en öfver en längre period utsträckt afskrifning skulle vara mindre känbar
för statsverket, afskrifningen likväl borde bringas till slut under
loppet af en jemförelsevis kort tidrymd. Det af Kong]. Maj:t för 1883
års Riksdag i ämnet framlagda förslag vore bj^gdt på eu afskrifningsplan,
enligt hvilken grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären
skulle successivt försvinna under en tid af 37 år. Äfven frånsedt,
att afskrifningen af de numera återstående 70 procenten af nämnda
skatter och besvär naturligtvis skulle kunna ega ruin under en kortare tid

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

än den år 1883 för eftergift af hela beloppet föreslagna, ansåge departementschefen
afskrifningsperioden böra bestämmas väsentligen kortare
än den i 1883 års afskrifningsplan förutsatta. Då sistnämnda år samtidigt
med afskrifningsförslaget framlades ett förslag till härordning,
enligt hvilket i bredd med afskrifningen af rustnings- och roteringsbesvären
äfven de i rustningen och roteringen innefattade prestationer
skulle upphöra, medan nu icke ifrågasattes annat, än att dessa fortfarande
skulle, ehuru mot ersättning motsvarande deras uppskattade
värde, oförändradt utgöras, läge redan häri ett skäl för den åsigt, att
afskrifningstiden nu kunde sättas koi''tare. Men härtill komme såsom
ett ytterligare och hufvudsakligt skäl, att, då det ansetts af största
vigt, att den föreslagna utsträckningen till 90 dagar af beväriugens
vapenöfningar komme till fullt genomförande så fort sig göra läte eller
redan under loppet af år 1893, det syntes påkalladt, att äfven skattefrågan
erhölle sin definitiva lösning inom så kort tid, som med statsverkets
kraf kunde finnas förenligt. Uppenbarligen kunde eftergiften
af grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens hela återstående
belopp icke utan allt för stora olägenheter för statsverket ega
rum redan inom utgången af samma tid, som blifvit föreslagen för den
utsträckta värnpligtens genomförande, men deremot ansåge departementschefen
hinder icke böra möta för afskrifningens fullbordande
under loppet af tio år, räknadt från och med år 1892. En afskrifning
under denna tidrymd af den qvarvarande återstoden af de ifrågavarande
skatterna och besvären borde nemligen icke kunna anses öfverstiga
statens finansiella förmåga eller vara egnad att åstadkomma sådana
rubbningar i budgeten, att derigenom befordrandet af andra vigtiga
statsändamål skulle äfventyras.

Till eu början erinrade departementschefen, att grundskatternas
afskrifning under nuvarande förhållanden vore en vida mindre ingripande
åtgärd, än den för några årtionden tillbaka skulle varit. Af
samtliga statsinkomster utgjorde grundskatterna år 1850 25,7 9 procent,
år 1860 20 procent, år 1870 14,11 procent och år 1880 7,54 procent.
Efter den år 1885 skedda 30-procentsafskrifningen utgjorde grundskatten,
upptagen till det belopp, hvarmed densamma enligt rikshufvudboken
för år 1889 samma år influtit, eller 4,187,947 kronor 4 öre,
allenast 4,7 9 procent af statens samtliga inkomster nämnda år, och
fäste man sig vid det belopp af grundskatterna, hvilket enligt de i
kong!, kungörelsen den 5 juni 1885 innefattade grunder skulle förekomma
till afskrifning, eller 3,223,273 kronor Öl öre, utgjorde detta
endast 3,6 9 procent af nämnda inkomsters hela belopp. Utom grund -

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

skatten skulle staten visserligen mista en årlig tillgång, motsvarande
årliga värdet af den ännu icke afskrifna delen af rustnings- och
roteringsbesvären, eller i rundt tal omkring 3,458,000 kronor, men på
den utvecklingspunkt, hvartill budgeten numera hunnit, kunde svårligen
sägas, att en under loppet af tio år företagen skattereglering,
som medförde, att staten måste beredas ersättning för en minskad
årlig tillgång af omkring 6,700,000 kronor, innebure något i och för
sig afskräckande. Med säkerhet kunde antagas, att statsinkomsterna,
särskilt skogsmedlen och jernvägstrafikmedlen, äfven under nästa årtionde
skulle komma att stiga, så att grundskatterna samt rustuingsoch
roteringsbesvären, derest de vid årtiondets slut qvarstode, komme
att utgöra en ännu mindre qvotdel af statens årliga tillgångar än för
närvarande. Vidare hänvisade departementschefen derpå, att, sedan
stambanebyggandet i Norrland inom en icke aflägsen tidrymd blifvit
bragt till slut, inkomsttiteln jernvägstrafikmedel ej längre såsom hittills
komme att å utgiftssidan motsvaras af betydande anslag för jernvägsbyggnader.
Mot stegringen i statsinkomster komme visserligen gifvetvis
att svara en stegring i statsutgifter, och särskildt vore en sådan
att förvänta på grund af de ökade kostnaderna för försvaret. Naturligt
vore derför, att i ersättning för de genom afskrift ngen upphörda
skatterna och besvären nya skattekällor måste uppsökas, rnen härvid
borde dock beaktas att, medan grundskatterna samt rustnings- och
roteringsbesvären för staten representera väsentligen stillastående värden,
komme deremot antagligen de skatter, hvarmed de skola ersättas,
till större delen att vara af den natur att de, i mån som landets folkmängd
och välmåga tillväxte, komme att tillföra statsverket alltjemt
stegrade inkomstbelopp. Det syntes departementschefen derför icke
oundgängligt, att man redan från början uppstälde en fullständig beräkning,
enligt hvilken de afskrifna beloppen exakt motsvarades af enahanda
belopp i form af andra skattetitlar.

Då det gälde ett afgörande i fråga om hvilka skattetitlar företrädesvis
borde anlitas, för att fylla den genom afskrifningen uppkommande
minskningen i statsverkets årliga tillgångar, öppnade sig åtskilliga
möjligheter. Departementschefen hänvisade i detta afseende
till- skatteregleringskomiténs den 13 september 1882 afgifna betänkande,
der komitén under förutsättning af grundskatternas samt rustningsoch
roteringsbesvärens afskrifning lemnat anvisning på åtskilliga nya
skattekällor. Bland dessa ville departementschefen särskildt fästa uppmärksamheten
å bevillningen af fast egendom, hvilken för jordbruksfastighet
utginge med 3 öre för hvarje fidla 100 kronor samt för annan
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 4 Sand. 1 Afd. 35 Käft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 5i.

fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Att den undantagsställning, jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit,
borde upphöra i sammanhang med grundskatternas samt rustnings-
och roteringsbesvärens afskrifning, och nämnda slag af fastighet
följaktligen åsätt-as bevillning efter de för all annan fastighet
gällande grunder, hade af Riksdagen uttalats i skrifvelse af den 24
maj 1873 och hade derefter alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen.

Det vore'', enligt hvad departementschefen vidare anfört, gifvet,
att, då jordbruksnäringen befriades från den af ålder å densamma hvilande
särskilda beskattning, sagda näring borde i fråga om bevillning
till staten likställas med andra näringar och att derför den skattefrihet,
som hittills åtnjutits för afkastningen af det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete, borde upphöra, och ansåge departementschefen
på skäl, som i statsrådsprotokollet närmare utvecklats, att åt
grundsatsen om skattskyldighet för omförmälda slag af kapital och
arbete borde i bevillningsförordoingen gifvas uttryck på det sätt, att
bevillningen för jordbruksfastighet sattes till 6 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet.

Departementschefen hade bland nya skattekällor i första rummet
omnämnt förhöjningen i bevillningen för jordbruksfastighet, emedan
denna under alla förhållanden bordo vara att påräkna såsom en direkt
följd af afskrifningsåtgärden och borde uppställas som vilkor för densamma.
Hvad anginge de skattetitlar, hvilka eljest kunde ifrågakomma
att anlitas för ersättande af den genom nämnda åtgärd uppkommande
minskning i statens årliga tillgångar, vore valet mera fritt, men departementschefen
ville dock företrädesvis fästa uppmärksamheten på
två utvägar, som i detta afseende syntes honom närmast erbjuda sig,
nemligen införandet af beskattning på maltdrycker och utveckling af
stämpelskatten.

Efter närmare redogörelse angående en dylik beskattning anför
departementschefen vidare, att, på sätt af skatteregleringskomiténs utredning
i ämnet framginge, funnes förutom de nu särskilt angifna utvägar
att bereda statsverket ersättning för grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären, nemligen genom höjning af jordbruksfastighetsbevillningen,
genom införande af maltskatt och genom utveckling
af stämpelskatten, äfven andra inkomstkällor, hvilka i fall afbehof
kunde för ändamålet anlitas, och syntes sålunda afskrifningsåtgärden
ur synpunkten af statsverkets förmåga att bära densamma icke böra
möta betänklighet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Hvad derefter beträffade sättet för verkställandet af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, borde, i enlighet med
hvad departementschefen förut anfört, afskrifningsåtgärden till fullo
genomföras under loppet af tio år, räknadt från och med år 1892. Då
emellertid den förhöjning i bevillningen för jordbruksfastighet, som i
sammanhang med afskrifning^! borde ega rum, lämpligen borde till sin
fulla utsträckning inträda redan från och med nyssnämnda år, ansåge
departementschefen häraf böra följa, att afskrifningsprocenten under de
första åren af tioårsperioden sattes något högre, än efter en likformig
fördelning af afskrifningen öfver nämnda tidrymd skulle på samma år
belöpa. Afskrifningen syntes derför böra ordnas på sådant sätt, att
af de 70 procent, som af de ifrågavarande skatterna och besvären återstode,
20 procent afskrefves år 1892 och 10 procent år 1893 samt att
afskrifningen derefter fortginge med 10 procent hvart annat år, då
densamma blefve bragt till slut från och med år 1901. Vidare ansåge
departementschefen syftet med den ifrågasatta afskrifningsåtgärden med
nödvändighet förutsätta, att den föreslagna afskrifningsplanen redan nu
gjordes till föremål för definitivt beslut och att åt densamma följaktligen,
hvad så väl grundskatterna som rustnings- och roteringsbesvären
beträffade, gåfves egenskapen af lag.

Då den nu ifrågasatta åtgärden innefattade ett slutligt genomförande
af den grundskatteafskrifning, hvartill början gjorts år 1885,
vore deraf eu följd, att de särskilda slag af skatter och utlagor, hvilka
jemlikt kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter, äfvensom vissa derefter meddelade
stadgande!! blifvit nedsatta med 30 procent, borde utgöra föremål
äfven för denna afskrifningsåtgärd. Visserligen skulle kunna ifrågasättas
att utsträcka afskrifningen äfven till vissa grundskattebelopp,
hvilka icke berördes af 1885 års afskrifning, nemligen till de belopp,
som vore anordnade rusthåll och rotar, innehafvare af militieboställen,
båtsmansindelningen, lots- och fyrinrättningen, gästgifvare, färjor och
färjekarlar eller hvilka utgjorde ersättning för jordförluster i följd af
kanal- och väganläggningar. Dessa grundskattebelopp inginge i den
å riksstatens inkomstsida upptagna titeln grundskatt, men affördes åter
såsom »friheter» å riksstatens utgiftssida under vederbörande utgiftstitlar,
hvarföre någon inbetalning till statsverket eller utbetalning från
detsamma af dessa belopp i verkligheten icke egde rum. Då Kongl.
Maj:t till 1883 års Riksdag afgaf förslag till afskrifning af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, både Kongl. Maj:t föreslagit
att dessa grundskattebelopp skulle med ingången af år 1884 ur

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

jordeböcker och räkenskaper uteslutas. År 1885 deremot, då Kongl.
Maj:t föreslog eu endast partiel afskrifning af grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären, hade Kongl. Maj:t ansett förändring
i de ifrågavarande anordningarna icke böra ega rum.

Då nu en fullständig afskrifning af grundskatterna föresloges borde
visserligen deraf följa, att icke de ifrågavarande frinjutna räntorna,
hvilka vore af enahanda natur med de till afskrifning föreslagna, borde
qvarstå i jordeböckerna. Beträffande de ytterst fåtaliga qvarvarande
militieboställena kunde emellertid utan olägenhet med förändringens
vidtagande -anstå till boställenas indragning till statsverket, då bestämmelsen
i mom. 5 af kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 å dem blefve
tillämplig och grundskattebeloppen sålunda försvunne. Flertalet af öfriga
ofvan omförmälda friheter skulle visserligen, under förutsättning af bifall
till förslaget om grundskatternas afskrifning, kunna ur jordeböcker
och räkenskaper uteslutas med år 1892, men då denna åtgärd dels inverkade
på beloppet af åtskilliga under särskilda hufvudtitlar i riksstaten
upptagna anslag, dels, åtminstone hvad detill beloppet ojemförligt
största posterna beträffade, inskränkte sig till en enkel bokföringsfråga,
syntes åtgärden lämpligen kunna företagas i sammanhang med
eu kommande statsreglering, hvarvid tillika erbjöde sig tillfälle att föreslå
de åtgärder, hvilka efter skedd utredning kunde finnas böra i afseende
på ett eller annat af de ifrågavarande anslagen särskilt vidtagas.

Uti åberopade kungörelse af den 5 juni 1885 hade bland annat
förordats, att uti den kronan behållna grundskatt å hemman och lägenheter
af skatte- eller frälse natur, å sådana hemman och lägenheter
af krono natur, som enligt dittills gällande föreskrifter kunde till
skatte köpas, å ecklesiastikstatens boställen samt å hemman och lägenheter,
som innehades af enskildt verk, menighet eller inrättning, likasom
ock uti presternas utlagor nedsättning skulle, med vissa undantag,
eg a rum med trettio procent af grundskattens eller utlagornas belopp,
hvilken nedsättning skulle inträda från och med år 1886, äfvensom att
enahanda nedsättning skulle eg a rum beträffande drängespanmålen och
hjelpedagsverkena i Färentuna härad af Stockholms län, till statsverket
ingående afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet, samt arbetsdier
hofveriskyldighet, som ännu utgjordes till någon statens egendom.

Enligt den utredning om grundskattens dåvarande belopp, som
meddelats i det vid den till 1885 års Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof bifogade utdrag af protokollet
öfver finansärenden den 12 januari samma år, utgjorde grundskatten

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

då, efter vidtagande af åtskilliga i statsrådsprotokollet omförmälda uteslutningar
och omflyttningar, ................................ kronor 5,450,554: 3 2.

Från lindring i grundskatten
skulle undantagas
dels kronan behållna räntor
och kronotionde af statens utarrenderade
egendomar samt
af militie- och civilboställen
äfvensom af skogsområden,
hvilka vore upplåtna sågverken
i de norra länen i ersättning
för privilegierad stockfångst,
och af tillsvidare upplåtna
slåtter- m. fl. lägenheter
samt strömfall med tillhörande
utmål, hvilka räntor och kronotionde
förslagsvis beräknades
till ....................................... kronor 37,000: —

dels ock, på sätt redan blifvit
erinradt, följande anordnade
rånte- och kronotiondebelopp,
nemligen:

å fjerde hufvudtiteln:
friheter, som åtnjötes
af rusthåll och rotar samt innehafvare
af militieboställen,
d femte hufvudtiteln:
båtsman Bindel ningens
friheter, 75,500 kronor, samt
de friheter, som åtnjötes af
lots- och fyrinrättniugen, 405

kronor, eller tillsammans......

* ä sjette hufvudtiteln:

friheter, som medgifvits

817,000:

75,905: -

färd

gästgifvare,
kar

genom kanal- och

t/or och färjear
samt för jordförluster
vägaulägg -

lagdt

8,220: —

Efter afräkning af dessa rånteoch
kronotiondebelopp, utgörande......

kronor 938,125:

14 Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

qvarstode såsom grundskatt, hvarå nedsättning

borde ega rum,.......................................................... kronor 4,512,429: 32

och då detta belopp minskades med trettio procent

eller ........................................................................ „ 1,353,728: so

återstode ........................................................................ kronor 3,158,700: 5 2

hvadan, med tillägg af ofvannämnda, från skatte nedsättning

undantagna belopp ................................. ,, 938,125: —

grundskatten komme att uppgå till ........................ kronor 4,096,825: 5 2,

och hade denna statsinkomst blifvit upptagen i rundt tal med 4,097,000
kronor i så väl 1886 som 1887 årens riksstater.

I sammanhang med den af Riksdagen år 1887 beslutade upplösning,
räknadt från den 1 januari 1888, af det då bestående rättsförhållandet
mellan kronan och Sala bergslag hade jemlikt kong!, brefven
den 13 juli och den 25 november 1887 den under benämning grufvedrängshjelp
af hemman inom åtskilliga socknar af Vestmanlands län till
bergslaget dittills utgångna afgift blifvit indragen och, efter det hjelpen
enligt grunderna i kong], förordningen den 23 juli 1869 angående förändring
af grundräntor och kronotionde blifvit i penningar omsatt, från
och med år 1888 med trettio procent nedsatt. Med afseende å den
härigenom uppkommande tillökning i grundskatten hade denna inkomsttitel
blifvit i 1888 års riksstat upptagen med ett till 4,100,000 kronor
afrundadt belopp.

Genom kongl. förordningen den 11 september 1885 och kongl.
kungörelsen den 13 juli 1887 hade stadgats, bland annat, att skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt,
samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom skulle,
derest anbud derom af vederbörande egare framstäldes inom utgången
af år 1888, för statsverkets räkning på vissa vilkor inlösas samt att
inlösta räntor och kronotionde skulle med iakttagande af de beräkningsgrunder,
som gälde för utgörande af kronans räntor och tionde näst
före utfärdandet af kongl. kungörelsen den 11 maj 185*5 angående de
i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling, om--sättas enligt föreskrifterna i nämnda kungörelse och förordningen den
23 juli 1869 samt till statsverket utgöras för tiden från räntornas och
kronotiondens indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda
bestämmelser som för annan till staten utgående grundskatt.

Vid 1888 års riksdag hade, enligt hvad departementschefen erinrat,
antagits, att skattefrälseräntor skulle vid 1888 års utgång vara
inlösta för åtminstone 3,000,000 kronor, samt att statsverkets behållna

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

inkomst af inlösta dylika räntor m. m. skulle, efter föreskrifven omsättning
samt minskning med trettio procent, uppgå till omkring 60,000
kronor; och då grundskatten, enligt hvad statskontoret hade upplyst,
år 1886 uppgått till 4,124,615 kronor 22 öre, hade densamma i riksstaten
för år 1889 upptagits med ett denna summa, ökad med nyssnämnda
60,000 kronor, motsvarande belopp, eller i jemnadt tal 4,185,000
kronor, med hvilket belopp densamma äfven i 1890 och 1891 årens
riksstater vore upptagen; och hade Kongl. Maj:t i den till innevarande
års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof
föreslagit denna beräknings bibehållande jemväl för år 1892.

Enligt hvad förut blifvit förmäldt, utgjorde den del af grundskatten,
hvarå nedsättning enligt kungörelsen den 5 juni 1885 skulle
ega rum, ........................................................................ kronor 4,512,429: 3 2.

Om, till följd af härofvan omförmälda förändringar,
härtill lädes dels den från och med år
1888 till statsverket indragna s. k. grufvedrängshjelpen,
omsatt i penningar enligt förordningen

den 23 juli 1869, ..................... kronor 6,689: 97

samt dels inlösta skattefrälseräntor
m. m., beräknade att
efter nedsättning med trettio
procent uppgå till omkring
60,000 kronor, men här utan
iakttagande af dylik minskning

upptagna med ........................... „ 85,700: — ,, 92,389: 9 7

uppkomme summa grundskatt, hvarå ytterligare

afskrifning kunde komma att ega rum,.................. kronor 4,604,819: 2 9.

Sjuttio procent å denna summa utgjorde ... „ 3,223,373: 51,

hvilket tal alltså betecknade det grundskattebelopp,
hvilket nu borde ifrågakomma till afskrifning.

Tjugu procent åter å omförmälda summa, ,, 4,604,819: 2 9,

motsvarande ................................................................. „ 920,963: 86,

utgörande det belopp, hvarmed enligt den föreslagna afskrifningsplanen
grundskatten borde från och med år 1892 nedsättas.

Om från den i statsverkspropositionen föreslagna beräkningen för

år 1892 eller................................................................ kronor 4,185,000: —

droges nyssnämnde..................................................... ,, 920,963: 8 6

återstode ......................................................................... kronor 3,264,036: 14

eller i rundt tal 3,264,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

På grund af föreskriften i § 4 af kongl. förordningen den 11
september 1885, att inlösta räntor och kronotionde skulle omsättas i
penningar och till statsverket utgöras för tiden från räntornas och
kronotiondens indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda
bestämmelser som för annan till staten utgående grundskatt, hade
ifrågavarande rånte- och tiondebelopp blifvit med 30 procent nedsatta,
likasom ock den vidare nedsättning, som kunde varda å grundskatterna
i allmänhet medgifven, utan ytterligare föreskrift blefve å dem tillämplig,
hvarvid allenast borde meddelas bestämmelse i syfte att å räntor
och tionde, som blifvit inlösta så sent, att nedsättningen inträdde först
med 1892 års ingång eller derefter, nedsättningen skulle omedelbart
ega rum med det procenttal, som å öfriga grundskatter vore eftergifvet.
Jemlikt § 5 i kongl. förordningen den 11 september 1885, jemförd med
mom. 12:o b) i kungörelsen den 5 juni samma år, egde med den afgäld,
som skulle utgöras i stället för inlöst arbets- eller hofveriskyldighet,
enahanda förhållande rum som med nyssnämnda räntor och tionde.

1 sammanhang härmed borde likväl erinras, att jemlikt kongl.
kungörelsen den 3 februari 1888 egare af skattefrälsehemman, hvars
skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet, som afsåges i § 1
af förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst,
förklarats berättigad att af statsmedel erhålla ersättning med 30
procent af denna ränta, samt att enahanda skäl, som föranledt detta
medgifvande, talade derför, att ersättning motsvarande den ytterligare
grundskatteeftergift, som nu vore i fråga, blefve egare af dylikt hemman
beredd; och borde alltså Riksdagens bifall härtill inhemtas.

Att under afskrifningstiden eller derefter nytt åsättande af grundskatt
eller utlaga af de slag, som nu föresloges till afskrifning, icke
borde eg a ruin, vore gifvet. Ett beslut i sådant syfte borde emellertid
föregås af en revision af de författningar, som innehölle bestämmelser
rörande skattläggning, hvilken revision kräfde icke obetydlig tidsutdrägt.
Med meddelandet af de erforderliga föreskrifterna i ämnet kunde ock
utan olägenhet någon tid anstå, då de fall, i hvilka skattläggning förekomme,
numera vore jemförelsevis sällsynta.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttogs vid 1885
års partiella grundskatteafskrifning, ansåge departementschefen slutligen
Kongl. ''Maj:t böra föreslå, att Riksdagen måtte uppdraga åt Kongl.
Magt att meddela de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning
af föreskrifterna angående grundskatteafskrifningen kunde finnas erforderliga.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

Utgående från den uppfattning att försvarsfrågan och skattefrågan
blifvit oskiljaktigt med hvarandra sammanbundna och atUde icke
kunna vinna lösning på annat sätt än att beslut i den ena frågan
göres beroende af samtidigt beslut i afseende å den andra, finner sig
utskottet böra på det bestämdaste afstyrka de i förenämnda motioner
framstälda förslag om att eu ytterligare nedsättning i grundskatterna
och motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären skulle
beslutas oberoende af frågan om utsträckning i värnpligten. Deremot
uppställer sig spörsmålet, om tidpunkten nu är inne för ett afgörande
steg till dessa frågors samtidiga lösning; och i sådant afseende får
utskottet under hänvisande till hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet
i detta ämne till ofvan omförmälda statsrådsprotokoll
anfört, för sin del framhålla, att, då en skattelindring nu torde kunna
vidtagas och utvägar dessutom förefinnas att bereda statsverket ersättning
för framtida minskningen i dess årliga tillgångar genom grundskatternas
och rustnings- och roteringsbesvärens fullständiga upphörande,
samt då bristen i vårt försvarsväsen framträder allt starkare, och ökade
uppoffringar för försvarets stärkande visa sig vara af oafvisligt behof påkallade,
utskottet finner de af Kongl. Maj:t framlagda förslagen i skatteoch
försvarsfrågorna vara af den genomgripande vigt och betydelse,
att desamma icke vidare böra undanskjutas. Vid dessa frågors föregående
behandling inom riksdagen har ofta uttalats den mening, att
försvarsväsendets väsentliga ordnande borde ställas i samband med
förslag till förevarande skatters och besvärs aflyftande och till förändrade
bestämmelser angående fastighetsbevillningen m. m.; och då
nu förslag till skattefrågornas fullständiga lösning inom den korta tiden
af tio år föreligger, torde de vilkor, som dervid uppställs icke kunna
tillbakavisas, helst dessa vilkor synas utskottet vara af förhållandena
påkallade och, hvad försvarsväsendet beträffar, innebära de minsta möjliga
uppoffringar, som föranledas af det oafvisliga krafvet å kraftiga
åtgärder till försvarets stärkande.

I afseende å den ersättning, som enligt Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition bör utgå till egaro af skattefrälsehemman, hvars
skattefrälseränta icke blifvit af statsverket inlöst, har utskottet, som
icke haft något att emot Kongl. Maj:ts framställning erinra, velat uttala
den uppfattning, att de belopp, som för berörda ändamål kunna
ifrågakomma att af statsmedel gäldas, böra förskjutas af tillgängliga
medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande anmälas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, som framdeles
kommer att afgifva utlåtande angående beräkningen af statsverkets
inkomster, hemställa,

Bill. till Iliksd. Frot. 1891. 4 Samt. 1 Afd. 35 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

A) att Riksdagen, för den händelse kamrarne
med sammanstämmande beslut dels bifalla Kongl.
Maj:ts till Riksdagen den 14 mars 1891 aflåtna propositioner
angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 i hvad förslaget afser
förändrad lydelse af 1, 3 och 6 §§, 27 § 1 inom., 28
§, 33 § 1 och 2 mom. samt 34, 52 och 53 §§ i
nämnda lag och om ändring i förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom och
af inkomst dels ock, med hufvudsakligt bifall till de
af utskottet föreslagna ändringar, godkänna Kongl.
Maj:ts den 14 mars innevarande år jemväl aflåtna
propositioner angående höjning af det under fjerde
hufvudtiteln uppförda anslag till beväringsmanskapets
vapenöfningar och stärkande af Norrlands försvar samt
angående anslag under femte hufvudtiteln med anledning
af de föreslagna ändringarne i värnpligtslagen,
må — under förutsättning af motsvarande lindring i
rustnings- och roteringsbesvären — antaga följande

Lag

angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
och hvad dermed eger sammanhang.

§ 1.

De skatter och utlagor, som med tillämpning
af bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 5 juni
1885, angående nedsättning i de på viss jord hvilande
grundskatter, blifvit nedsatta med trettio procent,
skola afskrifvas under loppet af tio år, räknadt från
och med år 1892. Afskrifningen skall ega rum i sådan
ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar
af föreskrifterna i berörda nådiga kungörelse, omförmälda
skatter och utlagor nedsättas från och med år
1892 med tjugu procent af det belopp, hvarå nedsättningen
enligt kungörelsen den 5 juni 1885 beräknats,
samt derefter från och med hvart och ett af åren

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

1893, 1895, 1897 och 1899 med ytterligare 10 procent
af nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna
och utlagorna från och med år 1901 eftergifves.

§ 2.

I de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga
enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega
rum, men icke ifrågakommer förr än med 1892 års
ingång eller derefter, bestämmes nedsättningen till ena- •
hända procenttal af det belopp, hvarå enligt samma
nådiga kungörelse nedsättningen skall beräknas, som
vid den tidpunkt, då nedsättningen bör ega rum, enligt
nyssnämnda nådiga kungörelse och § 1 i denna lag är
eftergifvet å de i berörda § omförmälda skatter och
utlagor.

§ 3.

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera
till statsverket indragna grufvedrängshjelpen af
hemman inom åtskilliga socknar i Yestmanlands län
skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1 omförmälda
skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas
å det belopp, hvarå den jemlikt nådiga brefven
den 13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning
af trettio procent egt rum.

§ 4.

Den ersättning, som jemlikt nådiga kungörelsen
den 3 februari 1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den
beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst,
skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna
i nämnda kungörelse, utgå från och med år 1892
med 50 procent, från och med år 1893 med 60 procent,
från och med år 1895 med 70 procent, från och
med år 1897 med 80 procent och från och med år

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

1899 med 90 procent af räntans belopp, beräknadt. på
sätt i samma kungörelse föreskrifves, samt från och
med år 1901 med en summa, motsvarande räntans på
nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning
af föreskrifterna angående grundskatternas afskrifning
kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen;

B) att herrar Söderbergs, Eliassons med flere,
Sjös, Jönssons med flere, Anderssons med flere och
Peterssons ofvannämnda motioner icke må till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

af herrar C. E. Casparsson och friherre B. A. Leijonhufvud mot
utskottets motivering;

af herrar S. Nilsson och O. Jonsson, L. Jönsson, P. Pehrsson,
A. Persson, P. Andersson, G. Eriksson, P. Ersson, L Lyttkens och C. Persson,
Indika ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande
lydelse:

»Såsom af hvad ofvan anförts framgår, föreligga till Riksdagens
pröfning och beslut två väsentligen olika förslag i afseende å afskrifning
åt grundskatterna, i det nemligen, under förutsättning af motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären föreslagits dels af Kongl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

Maj:t, att dessa skatter skulle enligt angifven afskrifningsplan helt. och
hållet afskrifvas under loppet af tio år, dock under vilkor af utsträckning
i värnpligten och ökning i vissa anslag till försvarsväsendet samt höjning
i bevillningen för jordbruksfastighet samt dels af enskilde motionärer att,
utan några dervid fästa vilkor, nedsättning i grundskatterna måtte från
och med år 1892 ega rum med viss del, som i allmänhet föreslagits till
20 procent och af en motionär till 30 procent af den före 1885 års afskrifning
utförda, i kronans jordeböcker och räkenskaper upptagna grundskatt.

Då nu utskottet går att afgifva sitt yttrande öfver dessa förslag
har utskottet, ehuru det tillkommer annat utskott att yttra sig om
hufvudfrågan, ändringar i värnpligtslagen, icke kunnat undgå att taga
i öfvervägande alla de förutsättningar, hvarunder frågorna af Kongl.
Maj:t till Riksdagens antagande framlagts, och vill då till en början
erinra, att utskottet icke kan gilla, att den särskilda frågan om Norrlands
försvar framlagts under förutsättning af bifall till förslaget om utsträckning
af den allmänna värnpligten samt om grundskatternas afskrifning
och lindring uti rustnings- och voteringsbesvären. Dessa
senare frågor äro i och för sig tillräckligt svårlösta, utan att nya frågor
dermed sammanbindas; och utskottet hyser, i likhet med den åsigt,
som inom nästlidne års statsutskott gjorde sig gällande, fortfarande
den uppfattning att frågan om skattelindring icke bör göras beroende
af beslut om utsträckt värnpligt, ehuru utskottet icke vill förneka, att
skäl förefinnes till sammanhållning af dessa frågor, då Riksdagen derom
sjelf förut gjort framställning. — Då emellertid frågan om likställighet
i skatteväg rustnings- och roteringsskyldige samt grundskattegifvare
emellan städse alltsedan 1873 af Riksdagen framhållits
och af Kongl. Magt erkänts, kan utskottet icke gilla, att denna åsigt
nu ej fasthållits i det framlagda förslaget, och häri finner utskottet
ett giltigt skäl för afslag å detsamma. Då härtill kommer, att de
nu framlagda förslagen, enligt regeringens uttalanden, ingalunda afse
ordnandet af försvaret i dess helhet, utan förslag inom den närmaste
framtiden lärer i detta syfte vara att från Kongl. Maj:t förvänta,
oafsedt. om detta antages, och om man enligt utskottets förmenande
sålunda icke nu är i tillfälle bedöma kostnaderna för försvaret
i dess helhet och sålunda det icke heller är möjligt pröfva, huruvida
dessa kostnader komma att ställas högre än att samhället förmår
desamma bära, har utskottet icke ansett, sig nu kunna tillstyrka bifall
till Kongl. Maj:ts framlagda förslag, helst utskottet jemväl anser att
öfningsticlens utsträckning för beväringen bör ske med synnerlig var -

22 Statsutskottets Utlåtande N:o 54,

samhet för att ej komma i alltför stor strid med allmänna uppfattningen
inom landet.

Enligt hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt
ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet anfört, är grundskatternas
afskrifning under nuvarande förhållanden en vida mindre ingripande
åtgärd än den för några årtionden tillbaka skulle varit; och med
hänsyn till den utvecklingspunkt, hvartill budgeten numera hunnit, kan,
efter hvad departementschefen vidare yttrat, en under loppet af tio år
företagen skattereglering, som medför, att staten måste beredas ersättning
för så väl återstående grundskatter som värdet af den ännu ej afskrida
delen af rustnings- och roteringsbesvären, ej anses innebära något
i och för sig afskräckande.

Med stöd af dessa uttalanden och med afseende å statsverkets
finansiella ställning, hvilken utan tvifvel medgifver en skattelindring,
anser sig utskottet böra föreslå, att Riksdagen må besluta ytterligare
nedsättning i förevarande skatter och besvär; och vill utskottet i sådant
afseende ansluta sig till de motionärer, hvilka hemställa om en afskrifning
af 20 procent å grundskatterna under förutsättning af motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Genom en sådan minskning
skulle dessa skatter och besvär komma att nedsättas till 50 procent, och
derefter torde, enligt hvad vid dessa frågors behandling förut jemväl
blifvit erinradt, tiden vara inne att taga i öfvervägande, huruvida ett
fullständigt upphörande af ifrågavarande skattebördor må ställas i samband
med förändrade bestämmelser angående fastighetsbevillningen samt
möjligen äfven andra frågor af natur att göras beroende af dessa skatters
och besvärs aflyftande.

I afseende å den ersättning, som jemlikt. kongl. kungörelsen den
3 februari 1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta
icke blifvit af statsverket inlöst, har Kongl. Maj:t förutsatt,
att denna ersättning skall utgå efter samma norm, som den föreslagna
grundskatteafskrifningen; och hafva herrar P. M. Söderberg m. fl. och
P. G. Petersson i likhet härmed uti sina ofvan omförmälda motioner
hemstält, att berörda ersättning måtte, under förutsättning att ytterligare
20 procent afskrifvas å grundskatterna, från och med 1892 utgå med
50 procent af räntans belopp. Då utskottet biträder den af motionärerne
föreslagna grundskatteafskrifningen med ytterligare 20 procent är en
gifven följd häraf, att utskottet jemväl vill förorda bemälde motionärers
förslag beträffande ersättning till egare af skattefrälsehemman. Något
särskilt anslag för detta ändamål synes icke erforderligt, utan torde, på
sätt i afseende å den redan beslutade ersättningen till egare af skatte -

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

frälsehemman är föreskrifvet, de belopp, som för omförmälda ändamål
kunna ifrågakomma att af statsmedel gäldas, böra förskjutas af tillgängliga
medel, hvarefter förskotten torde böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, som framdeles
under riksdagens lopp kommer att i utlåtande angående beräkningen
af statsverkets inkomster göra de ytterligare framställningar,
hvartill Riksdagens beslut i förevarande frågor må befinnas föranleda,
hemställa,

Ä) att Kongl. Maj:ts förenämnda proposition angående
afskrifning af de å viss jord hvilande grundgrundskatter
m. m. icke må af Riksdagen bifallas;

B) att Riksdagen — vid bifall till hvad utskottet
under förestående mom. A föreslagit — må, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i herrar Söderbergs,
Eliassons in. fl., Sjös, Jönssons in. fl., Anderssons m. fl.
och Peterssons ofvan omförmälda motioner föreslagits,
besluta, under förutsättning af motsvarande lindring i
rustnings- och roteringsbesvären,

att i de skatter och utlagor, som med tillämpning
af bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 5 juni
1885 angående nedsättning i de på viss jord hvilande
grundskatter, blifvit nedsatta med trettio procent, ytterligare
nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga
delar af föreskrifterna i berörda kungörelse, från och
med år 1892 ega rum med tjugu procent af det belopp,
hvarå nyssnämnda nedsättning beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga
enligt kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega
rum, men icke ifrågakommer förr än efter 1892 års
ingång, nedsättningen bestämmes till femtio procent af
det belopp, hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen
skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men
numera till statsverket indragna grufvedrängshjelpen
af hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands
län från och med ingången af år 1892 nedsättes med
ytterligare tjugu procent af det belopp, hvarå den jemiikt
kongl. brefven den 13 juli och den 25 november

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum;
samt

att den ersättning, som jemlik! kongl. kungörelsen
den 3 februari 1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman,
livars skatte frälseränta, ehuru varande af den
beskaffenhet, som afses i § 1 af kongl. förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,
kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet till
skattesåld kronoegendom icke blifvit af statsverket inlöst,
skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna
i nämnda kungörelse från och med år 1892, utgå med
femtio procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i
samma kungörelse föreskrifves.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.