Statsutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1890:Su54 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o 54.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1890, kl. 4 e, m.

Utlåtande, i anledning af väckta, förslag i fråga om fixering af
rustnings- och rotering sbesvär et rn. m.

(I. A.)

I särskilda inom Riksdagens Andra Kammare väckta, till statsutskottet
remitterade motioner bär föreslagits:

af herr Sven Nilsson, med hvilken herr P. Truedsson instämt,
(motion n:o 123), att Riksdagen måtte besluta följande tillägg i lagen
den 5:te juni 1885 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
nemligen:

Vid markegångssättningen skall ny uppskattning årligen eg a rum
å medelvärdet af rustnings- och i’oteringsbesväret för de till hvarje
regemente, corps eller båtsmanshåll hörande rusthåll eller rotar. Den
kostnad, hvarmed! rusthåll eller rote efter sådan uppskattning befinnes
vara betungad utöfver de i § 2 af denna lag bestämda värden, godtgöres
rusthållet eller roten af staten;

äfvensom att Riksdagen ville för genomförande af ofvannämnda
förslag höja förslagsanslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
med 170,000 kronor;

af herrar J. A. Johansson och C. T. Lind (motionen n:o 134),
att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till 2 § uti lagen angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären af den 5 juni 1885,
efter mom. c):

d) att vid markegångssättningen skall med början 1891 och
sedermera hvart femte år ny uppskattning ega rum å medelvärdet af
rustningsbesväret för de till hvarje regemente eller corps hörande rustBih.
till Riksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o b4.

eller rotehåll. Den kostnad, hvarmed rusthåll eller rote efter sådan
uppskattning befinnes vara betungad utöfver här ofvan bestämda värden,
godtgöres rusthållet eller roten af staten, på sätt § 10 föreskrifver.

Då Riksdagen år 1885 beslöt nedsättning med trettio procent i
de på viss jord hvilande grundskatterna samt lindring efter samma
beräkning i rustnings- och roteringsbesvären, afsågs visserligen, att, i
samma mån som skattenedsättningen egde rum, en motsvarande lättnad
skulle beredas i de på viss jord hvilande besvär, som utgöras till försvarsverket.
Men under det att de redan förut fixerade grundskatterna
sålunda blifvit nedsatta till vissa bestämda belopp, äro deremot de
verkliga kostnaderna för rustningen och roteringen underkastade väsentliga
förändringar, i följd hvaraf också rust- och rotehållare i afseende
å skattelindringen ingalunda blifvit likstälde med dem, som utgöra
grundskatter. Med afseende härå har utskottet funnit sig böra biträda
den i föreliggande motioner framstälda åsigt om att rustnings- och
roteringsbesvären böra, så vidt möjligt är, fixeras, dervid utskottet,
enär en fixering icke lämpligen lärer kunna genomföras utan i sammanhang
med en reglering af de ovissa rustnings- och roteringsbesvären,
på samma gång velat framhålla önskvärdheten af att en sådan
fixering icke inskränkes till vissa prestationer, utan måtte omfatta rustnings-
och roteringsbesvären i deras helhet. Om sättet, hvarpå eu
sådan reglering och fixering af rustnings- och roteringsbesvären lämpligen
bör anordnas, tilltror sig utskottet icke att framställa något förslag
utan anser, att denna visserligen svårlösta fråga lämpligast bör
öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning, och har utskottet så mycket
större anledning till antagandet att, derest Kongl. Maj:ts uppmärsamhet
blifver fäst å denna angelägenhet, förslag till densammas ordnande med
det snaraste kan vara att förvänta, som Kongl. Maj:t i sitt tal på rikssalen
vid riksdagens öppnande den 18 januari 1887 förklarade, att
förslag till ombildning af det indelta rytteriet och till en fixering af
rotehållet vore under utarbetning för att, om möjligt, redan vid
samma riksdag blifva föremål för Riksdagens behandling.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med anledning af
herrar S. Nilssons samt J. A. Johanssons och C. T. Linds ifrågavarande
motioner, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru de
på viss jord hvilande rustnings- och roteringsbesvären
lämpligast må kunna regleras och i hela deras
omfattning till ett bestämdt värde fixeras, samt derefter
till Riksdagen afgifva det förslag, som må befinnas
af förhållandena påkalladt.

Stockholm den 21 april 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation:

af herrar friherre B. A. Leijonhufvud, H. P. P. Tamm, E. V. R.
L. Königsfeldt, grefve E. C. A. Piper, R. G. von Hedenberg, K. Bohnstedt,
E. Fränekel, C. O. Bergman och von Schulzenheim, hvilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag i förevarande ärende bort hafva
följande lydelse och innehåll:

»Genom bref till kammarkollegium af den 5 juni 1885 har Kongl.
Maj:t, under hänvisning derå, att, enligt lagen af samma dag angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, dessa besvärs i penningar
uppskattade värde vid hvarje regemente, corps eller båtsmanskompani
antagits såsom grund för beräkning af den beslutade lindringen af trettio
procent i samma besvär, men att de verkliga kostnaderna för rustningens
och roteringens utgörande skulle komma att tid efter annan i väsentligare
mån förändras, förklarat, att det vid sådant förhållande ock syntes böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke jemväl det penningevärde, hvarefter
lindringen beräknas, borde, i stället för att orubbligt förblifva
vid samma i lagen om lindringen angifna belopp, medelst förnyade
uppskattningar å lämpliga mellantider underkastas de förändringar,
som kunde blifva erforderliga, för att detta värde skulle kunna å hvarje
tid ungefärligen motsvara de verkliga kostnaderna, samt derför och
med afseende jemväl å hvad vid riksdagen under öfverläggningarna
till förevarande lag i ämnet förekommit, uppdragit åt kammarkollegium

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

att gemensamt med arméförvaltningen å civila departementet och marinförvaltningen
till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag i
nämnda fråga.

Med anledning häraf hafva kollegierna den 29 december 1886
afgifvit gemensamt utlåtande, deri särskild! till ompröfning och behandling
upptagits ett af herr Sven Nilsson vid öfverläggningen inom
Andra Kammaren rörande Kongl. Maj:ts proposition till 1885 års Riksdag
om lag angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären väckt
förslag om tillägg till berörda lag i nästan fullkomlig öfverensstämmelse
med hvad i förenämnda motion (n:o 123) af samma förslagsställare nu
blifvit hemstäldt; och har utskottet, som tagit del af detta utlåtande,
ansett sig, med hänsyn till de nu ånyo framstälda förslagen i dessa
ämnen, böra ur detsamma meddela .följande.

Hvad först beträffar den årliga markegångssättningens användande
för den årliga uppskattningen af rote- och rusthållsprestationernas
medelvärde, förekomme, enligt kollegiernas åsigt, i främsta rummet
den anmärkning, att det värde å vissa af indelningsverkets prestationer,
som hittills blifvit genom markegångssättning i orten bestämdt,
i flertalet fall varit lägre, stundom till och med betydligt lägre
än de nu faststälda afskrifningsvärdena för samma prestationer, livilket
förhållande framginge af eu inom kammarkollegium verkstäld undersökning
angående värdet enligt markegångssättningen åren 1876—
1885 å soldat- och båtsmansrotarnes prestationer, jemfördt med de för
samma regementen år 1885 faststälda medelafskrifningsvärden. Häraf
vore man åter berättigad till den slutsatsen, att, om markegångsdeputerade
skulle ega att verkställa en uppskattning efter hittills gällande
grunder, de genom denna uppskattning funna medelvärden å
naturaprestationerna i de flesta fall icke skulle komma att åtminstone
för de närmaste årtiondena öfverstiga de i 1885 års lag faststälda afskrifningsvärden
och hela operationen sålunda blifva utan verkan till
kostnadernas åsyftade fixering.

De grunder, enligt hvilka markegångssättningen å soldat- och
båtsmansrotars prestationer för närvarande bör verkställas, äro närmare
angifna i kammarkollegii kungörelse af den 9 oktober 1835.
Deraf framgår, att markegångsdeputerade skola specifikt utföra hel
rotes gemensamma kostnad sålunda:

aflöningen enligt innehållet af det för orten upprättade, af Kongl.
Maj:t faststälda allmänna kontrakt samt öfriga gällande stadganden,

legan till en tjugondedel af den i orten vanliga utgift till knektens
studsande och legaude,

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

hemkall, som knekten njuter till värdet efter markegångspris af
deri ingående spanmål, hö och halm,

torpets afkastning, sådant det efter ortens allmänna kontrakt bör
bestås, till det af deputerade uppskattade värde,

vedbrand och mulbete samt torpets underhåll och nybyggnad likaledes
med det af deputerade uppskattade värde, det sistnämnda fördeladt
per år och beräknadt årligen t. ex. till en hundradedel af byggnadskostnaden; allt

för hvarje län efter antagna grunder och gällande stadganden
för roteringsbesvärets utgörande.

Man kan, enligt kollegiernas mening, om dessa bestämmelser säga,
att de, med hänsyn till den uppgift, som föreslagits hädanefter böra
ställas å markegångssättningen, innehålla både för litet och för mycket,
att de å ena sidan icke medgifva full hänsyn till prestationens verkliga
kostnad, men å andra sidan lemna nog stort utrymme åt deputerades
subjektiva omdömen. Bristen framträdde synnerligen påfallande, när
man tänkte sig, att deputerade, som för närvarande hade till uppgift
att sätta de värden, enligt hvilka rotehållarne skulle utgifva ersättning
till statsverket, hädanefter skulle få till uppgift att bestämma de värden,
efter hvilka statsverket skulle utgifva ersättning till rotehållarne.
Å ena sidan skulle det då t. ex. visa sig att lönens, hemkallets och
torpafkastning ens beräkning efter regementets allmänna kontrakt och
andra allmänna stadganden, hvilken kunnat vara befogad, då derefter
skulle bestämmas en det kontraktsenliga besväret motsvarande ersättning
til] staten, alldeles icke vore tillräckligt, då fråga uppstode att
bestämma rotehållarens godtgörande för det besvär, han verkligen utgjorde,
hvilket ju ofta vore större, än kontraktet utvisade. Å andra
sidan kunde det icke förbises, att den fullkomliga frihet, som vore
lemnad deputerade vid värderingen af lega, torpbyggnad och torpunderhåll
samt öfriga icke benämnda förmåner, antagligen skulle vålla
mycken osäkerhet och nästan olösliga stridigheter mellan olika intressen,
då markegångssättningen skulle komma att fastställa ett medelvärde å
prestationer, som hädanefter skulle tjena ett helt annat syfte än det
nuvarande.

Det ville derför synas kollegierna uppenbart, att, om det skulle
åt markegångsdeputerade uppdragas att periodiskt fastställa sådana
medelvärden å indelningsverkets prestationer, efter hvilka statsverkets
ersättningar till rust- och rotehållarne skulle utgå, så måste sjelfva
metoden och grunderna för denna markegångssättning väsentligen förändras.
Man måste dervid tillse på en gång, att uppskattningen
komme att återgifva medelvärdet icke blott af den kontraktsenliga

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

utan af den verkliga prestationen, och att för sjelfva värderingen af
de till värdet vexlande och mycket olika naturaprestationerna faststäldes
så vidt möjligt objektiva och värderingens likformighet tryggande
grunder. Härtill komme, att, då det medelvärde, som genom
hvarje ny uppskattning vunnes, skulle jemföra^ med det afskrifningsvärde,
som år 1885 blifvit bestämdt, måste, på det att båda lederna i jemförelsen
skulle så vidt möjligt motsvara hvarandra, grunderna för de
periodiska värderingarna i möjligaste mån öfverensstämma med dem,
som tillämpats för vinnande af 1885 års afskrifningsvärden.

Vid en blifvande periodisk uppskattning af roterings- och rustningsprestationernas
kostnad borde först och främst iakttagas, att
från en sådan uppskattning borde undantagas de redan nu i fast
penningeafgift utgående trosspassevolansafgiften, afgiften för skyldigheten
att anskaffa och underhålla beklädnads-, remtygs- och beväringspersedlar
vid rusthållsinfanteriet och ersättning för exercisammunition
vid andra lifgrenadier regementet °), äfvensom hästvakansspanmälen, hvilken
lätteligen kunde till bestämd penningeafgift fixeras, hvartill komme
att följande prestationer numera alldeles upphört, nemligen beklädnads-,
remtygs- och beväringspersedlars underhåll vid det berustade kavalleriet
enligt kongl. förordningen den 19 juni 1885 samt beklädnadsersättningar
vid båtsmanshållet enligt kongl. förordningarne den 21
november 1884 och den 5 juni 1885. Men för öfriga prestationer borde
en uppskattning ske, så vidt möjligt i närmaste öfverensstämmelse
med grunderna för beräkningen af de i 1885 års lag faststälda medelvärden;
dock att jemförelsen med medelsiffror för kontraktsenliga
vakansafgifter, hvilken endast var en nödfallsutväg för 1880 års komité,
vid dessa följande, mera fullständiga uppskattningar af verkliga kostnaden
icke behöfde ifrågakomma.

Jemte meddelande af de grunder, som borde stadgas för periodiskt
återkommande uppskattningar af rustnings- och roteringsbördans
medelvärde, hafva kollegierna vidare anfört, att det emellertid vore
uppenbart, att uppskattningar åt denna art, förenade som de måste
vara med bearbetning af ett ganska vidlyftigt statistiskt material och
med ett mödosamt och grannlaga afvägande af flerahanda omständigheter,
hvilka inverkade på uppskattningen, särskildt af torpafkastningen
och af de mindre naturprestationerna, svårligen skulle kunna verkställas
af länens markegångsdeputerade å den korta tid, som åt deras

*) Enligt 1889 års Riksdags beslut har den rusthållare vid andra lifgrenadierregementet
åliggande skyldighet att bekosta regementets exercisammunition numera
upphört.

Statsutskottets Utlåtande N:o 54. 7

olika bestyr vore anslagen. Icke heller kunde de nu stadgade formerna
för dessa nämnders bildande och verksamhet anses innebära tillräcklig
trygghet för, att den sakkunskap och oveld skulle derinom vara representerade,
hvilka borde kunna påräknas för en uppskattning, hvaraf
statsverkets intressen skulle så nära beröras. Slutligen tillkomme att
då 1885 års afskrifningsvärden vore faststälda för regements-, corpsoch
kompaniområden, men flere regementen, corpser och kompanier
hade sina rotar och rusthåll förlagda inom olika län, de nya afskrifningsvärdena
naturligen borde bestämmas lika för hvarje regementscorps-
och kompaniområde och icke kunna vexla för olika rotar inom
flamma^ regemente efter markegångssättning inom olika län.

Kollegierna förestälde sig derför, att för uppskattning, enligt de
angifna grunderna, af rote- och rusthållsprestationernas verkliga värde
borde utses särskilda kommissioner, en för hvarje regementes, corps’
eller kompanis stånd och så sammansatta, att såväl rote- och rusthållares
som statsverkets intressen samt nödig örtkännedom och sakkunsKap
vor8 inom dosaroma vederbörligen representerade.

Men om nu dylika kommissioner skulle få i uppdrag att med ej
unga besvär och kostnad periodiskt utröna den verkliga kostnaden för
rote- och rusthållare, så vore ingen fordran mera naturlig än den att
deras arbete också verkligen måtte leda till det resultat, som med detsamma
varit åsyftadt.

Detta syfte vore angifvet sålunda, att kostnaderna för indelningsverket
skulle blifva fixerade på samma sätt som grundskatterna, för
hvilket ändamål staten borde ersätta hela det belopp, hvarmed den
verkliga kostnaden vid hvarje ny uppskattningsperiod befunnes öfverstiga
den kostnad, som år 1885 blifvit antagen till beräkningsgrund
för då beslutad lindring. ö

Men det kunde icke förbises, att detta syfte alls icke blefve
upplyst allenast genom medeltalsberäkningar, sådana som läge till
grund för 1885 års afskrifningsvärden och som framgent på samma
sätt skulle årligen anställas. Om afskrifningsvärdet af t. ex. 180
kronor per rote inom tio år kanske höjdes till 220 kronor, och skilnaden,
40 kronor, betalades till rotehållare af statsverket, så verkade
denna ersättning såsom en fixering af bördan endast för de rotar der
prestationernas verkliga kostnad öfverensstämde med medeltalssiffran •
den vore deremot icke tillräcklig för de rotar, hvilkas börda stigit
med! mera än 40 kronor och åter allt för stor för de rotar, hvilkas
börda, stegrats i mindre grad. Men ifrågavarande medelvärden vore
som bekant, icke något tillfredsställande uttryck för de verkliga kostnaderna
ens vid flertalet af rotar eller rusthåll; det rådde nemligen

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

mellan de olika rotarne och rusthållen inom samma regemente, corps
eller kompani eller inom samma län icke obetydliga skiljaktigheter i
fråga om prestationernes storlek och värde, skiljaktigheter, hvilka
fortfarande i verkligheten skulle göra sig gällande oberoende af alla
medeltalsberäkningar.

Om man vidare besinnade, huru vidt skiljaktiga förhållandena
kunde vara vid olika tidpunkter för knektars antagande och å olika
orter inom samma regementes stånd, kunde det svårligen antagas, att
en uppskattning allenast af medelvärdet för ett regementes roteringsoch
rustningsprestationer skulle för framtiden med önsklig jemnhet
och rättvisa kunna bereda rotarne och rusthållen den ersättning för
stegrade kostnader, som hufvudsakligen åsyftades.

Dessa naturliga och oundvikliga skiljaktigheter i de olika roteoch
rusthållsnumrens vilkor skulle naturligtvis blifva ännu mera i ögonen
fallande, om med användning af ett uppskattningssystenp som
upptoge allenast medelvärden, skulle jemte den nu utgående lindringen
tillkomma en verklig fixering af bördan, det ville säga, om staten
icke blott lemnade en ersättning motsvarande vissa procent af1 de uppskattade
kostnadernas medelvärde utan derutöfver en ersättning motsvarande
hela det belopp, hvarmed blifvande medelvärden öfversköte
det nu bestämda. Det skulle då utan tvifvel mångenstädes inträffa,
att flera rotar, hvilkas kostnader i lega, penningelöner och naturaprestationer
växt långt mera än medelvärdets höjning utvisade, finge en
ersättning, som alldeles icke fixerade bördan, under det andra rotar
vid samma regemente eller kompani, hvilkas kostnader endast föga
eller kanske intet stegrats, genom samma* ersättning finge förmåner,
som mer eller mindre, i vissa fall kanske fullständigt motsvarade hela
prestationens värde. Eu sådan anordning skulle utan tvifvel framkalla
mycken ovilja och berättigade klagomål; den skulle framför allt icke
motsvara hvad som åsyftats, eller en sådan fixering af bördan, som ens
i någon mån likstälde densamma med en fixerad penningeskatt.

Med afseende härå borde de uppskattningar af naturaprestationernas
verkliga värde, som framgent skulle komma att ega rum, icke
anordnas så, att de afsåge allenast eu jemkning af de nu bestämda
medelvärdena för regemente, corps och kompani, utan så att de med
all den noggrannhet, som vederborde, angåfve hvarje särskildt roteoch
rusthållsnummers verkliga kostnader till jemförelse med det eu
gång bestämda medelvärdet af samma prestationer. Endast på detta
sätt kunde de rote- och rusthållare, hvilkas kostnader, till följd vare
sig af ökade anspråk från militärorganisationens eller befälets sida
eller till följd af allmän eller lokal, varaktig eller tillfällig stegring

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

i soldatens lönevilkor, blifvit betungade utöfver det en gång
bestämda måttet, också erhålla en mot stegringen svarande ersättning.
Endast på detta sätt kunde också den oegentligheten undvikas, att
statsverket finge utbetala ersättningar äfven till de rote- och rusthållare,
hvilkas börda, stegrats i vida mindre grad, än medelvärdet utvisade,
eller som möjligen till och med haft mindre kostnader än medelvärdet.

Genom, dylika periodiska detaljundersökningar rörande prestationernas
verkliga storlek skulle kunna vinnas eu i viss mån tillfredsställande
fixering af rote- och rusthållsbördor derhän, att vederbörande
rote- och rusthållare kunde anses i detta hänseende någorlunda likstälda
med dem, som utgjorde grundskatter, och försäkrade derom, att deras
särskilda bidrag till ett allmänt behof icke komma att väsentligen öfverstiga
ett en gång faststäldt belopp i varor eller penningar.

Dessa uppskattningar kunde ej heller anses outförbara; om än
det med dylika detaljuppskattningar förenade arbete och de deraf uppstående
kostnaderna antagligen blefve så betydande, att det knappt
vore tänkbart, att samma uppskattningar skulle kunna företagas hvarje
år, utan troligen måste inskränkas till perioder af fem eller tio år,
hvarigenom bördans fixering visserligen skulle blifva mindre fullkomlig!

Men oafsedd förenämnda erinringar hafva kollegierna framhållit
en annan olägenhet, som med ifrågavarande förslag vore oupplösligt
förbunden och vore af sådan beskaffenhet, att densamma syntes göra
hela förslaget oantagligt.

Den ifrågasatta fixeringen af rust- och rotehållarnes prestationer
hade nemligen ganska naturligt antagits komma att ske utan någon
rubbning i öfrigt vare sig af den härordning, som å samma prestationer
vore bygd, eller af dessa prestationer sjelfve. Infanteriets och flottans
manskap, kavalleriets manskap och hästar skulle, då ingen förändring
derutinnan vore ifrågasatt, fortfarande som förut anskaffas och underhållas
af rote- och rusthållare, hvilka fortfarande skulle ega att utse
och till befälets godkännande framställa begge äfvensom att efter kontrakt
och öfverenskommelse utgöra hvad som erfordrades i penningelöner,
naturapersedlar, utfodring, bostadsförmåner in. m. Den enda förändringen
skulle blifva, att allt hvad denna anskaffning och detta underhåll
komme att kosta utöfver ett visst på förhand bestämdt belopp, det
skulle hädanefter staten godtgöra rote- och rusthållare.

Men detta, att rote- och rusthållare, under det de fortfarande
som hittills ensamme bestämde utgifterna för knektens och hästens
anskaffning och underhåll, tillika, finge för dessa kostnader liksom
skrifva räkning på statsverket, det skulle enligt kollegiernas öfverBih.
till Bilcsd. Prat. 1890. 4 Sami 1 Afd. 38 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 54.

tygelse medföra en så väsentlig rubbning af nu bestående förhållanden
och vara så stridande mot alla sunda statshushållningsgrundsatser, att
hela anordningen måste anses i grunden felaktig och till sina följder
skadlig. Det vore ej nog, att rote- och rusthållare skulle förlora allt
intresse för sparsamhet och hushållning vid ''hästens underhåll, vid
ryttarens, soldatens och båtsmannens legning och aflöning, sedan det
blifvit statsverket, som betalade kostnaderna, och att sålunda statsverket
inleddes i utgifter, öfver hvilkas begränsning det icke hade
någon verksam kontroll; utan kostnadernas ökning skulle snart nog
komma att ligga i rust- och rotehållares eget intresse och beställningen
som ryttare, soldat eller båtsman blifva synnerligen eftersträfvansvärd,
förenad som den blefve med förmåner, som på statsverkets bekostnad
kunde nästan utan gräns förökas. Besväret skulle af sig sjelft
öfvergå till ett privilegium, säkerligen till skada äfven för den militära
institutionens bestånd och utveckling.

Med hänsyn till hvad sålunda och i öfrigt blifvit anfördt ansåge
sig kollegierna böra till Kongl. Maj:ts ompröfning hemställa, huruvida
sådant afseende kunde fästas vid det ifrågavarande förslaget, att någon
framställning till Riksdagen borde göras om fixering af indelningsverkets
bördor efter de grunder, Indika för detta förslags affattning
varit bestämmande.

Utskottet, som i hufvudsak delar de af kollegierna rörande föreliggande
ämne i ofvan omförmälda utlåtande uttalade åsigter, anser sig
till bemötande af de uti ifrågavarande motioner framstälda förslag böra
hänvisa till hvad i samma utlåtande blifvit anfördt och finner sig, på
de af kollegierna förebragta skäl, böra afstyrka de väckta motionerna;
hvarvid utskottet endast velat erinra, att, sedan i enlighet med Riksdagens
beslut kungörelse den 13 juli 1887 utfärdats om båtsmanshållets
sättande på vakans, frågan om fixeringen af rust- och rotehållares vid
båtsmanshållet besvär redan måste anses hafva vunnit sin lösning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herrar S. Nilssons samt J. A. Johanssons och
C. T. Linds ifrågavarande motioner icke må af Riksdagen
bifallas.»

Herrar O. W. Odelberg, F. Boström och V. Af. Ekenman hafva
begärt få antecknadt, att de ej inom utskottet deltagit i förestående
ärendes behandling.