Statsutskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1896:Su53 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1896, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Kristinehamns hospital för Vermlands läns
räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke. (2:a U. A.)

I en den 6 december 1895 till Riksdagen aflåten proposition (n:o 20)
bär Kong!. Magt — sedan, på sätt propositionen bifogadt statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden för samma dag utvisade, Vermlands läns landsting
gjort framställning att för sinnessjukes vård i de fall, som omförmtildes
i § 41 af stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883,
få för landstingets räkning och på dess bekostnad å hospitalets vid
Kristinehamn område uppföra två paviljonger, en för manliga och en
för qvinliga patienter, samt afsedda att hvardera kunna inrymma tio
sinnessjuke, och att denna anstalt, i allt hvad de sjukes vård anginge,
måtte få ställas under medicinalstyrelsens inseende mot skyldighet för
landstinget att ansvara för den ersättning, som för patientens vårdande
å anstalten borde utgå, samt förslag uppgjorts till de närmare vilkor
och bestämmelser, som för det ifrågasatta medgifvandet synts böra
uppställas, så ock efter det landstinget i hufvudsak godkänt samma
förslag — föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva att uti före -

fe Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

varande ämne aftal af innehåll statsrådsprotokollet utvisade finge mellan
staten och Vermlands läns landsting träffas.

Till ofvan åberopade statsrådsprotokoll har departementschefen
anfört följande:

Uti Kongl. Maj:ts stadga angående sinnessjuke den 2 november
1883 vore föreskrifvet, att inom hvarje län skulle vid något af dess
lasarett beredas tillfälle till vård för sinnessjuke i de uti § 41 i stadgan
omförmälda fall, att sinnessjuk, hvilken vore i trängande behof af vård
å hospital, ej genast kunde der blifva intagen, samt att årstid eller
andra tillfälliga omständigheter hindrade omedelbart insändande till
hospital af sjuk, för hvilken inträde å hospital vore beviljadt.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län uti skrifvelse
till länets år 1893 församlade landsting erinrat om behöfligheten
af åtgärders vidtagande för fullgörande af sagda föreskrift, hade af landstinget
tillsatts en komité för frågans utredning. Efter det denna komité
fullgjort sitt uppdrag, hade frågan företagits till behandling af 1894 års
landsting, som ansett, att det förelåge ett trängande behof af verksamma
åtgärders snara vidtagande för ett nöjaktigt ordnande af den dittills allt
för mycket åsidosatta vården af de sinnessjuke i Vermlands län, hvilka,
enligt hvad upplyst blifvit, utgjorde en större del af befolkningen än
inom något annat län med undantag af Kopparbergs. Uti en af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande med skrifvelse den 12 oktober 1894 till
Kongl. Maj:t öfverlemnad och dervid i hela dess vidd till bifall förordad
ansökning hade landstinget anhållit, att för sinnessjukes vård i
de fall, som omförmäldes i förut åberopade stadgande, måtte få för
landstingets räkning och på dess bekostnad å hospitalets vid Kristinehamn
område uppföras två paviljonger, en för manliga och en för qvinliga
patienter samt afsedda att hvardera kunna inrymma tio sinnessjuke,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ansökningen bilagda, af stadsbyggmästaren
C. F. Andersson uppgjorda ritningar och kostnadsförslag;
och hade landstinget anhållit, att denna anstalt, i allt hvad de sjukes
vård anginge, finge ställas under medicinalstyrelsens inseende, mot skyldighet
för landstinget att i enlighet med de vilkor, Kongl. Maj:t efter
landstingets hörande funne lämpligt bestämma, ansvara för den ersättning,
som för patienters vårdande å anstalten borde utgå.

Medicinalstyrelsen, som enligt kongl. remiss häröfver afgifvit utlåtande
den 22 maj 1895, efter att hafva dels rådgjort med öfverläkaren
vid Kristinehamns hospital A. Envall och med styrelsens biträdande
arkitekt i byggnadsärenden hofintendenten A. Kumlien, dels ock genom
inspektion, som sistlidet år blifvit verkstäld å nämnda hospital, inhemtat

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

upplysningar om de lokala förhållandena, hade anfört följande: Skyldigheten
att, i enlighet med kongl. stadgan den 2 november 1883 angående
sinnessjuke, § 41, för kortare tid bereda vård för sinnessjuke å
länslasarett, hade ofta hindrande ingripit på länslasarettens hnfvudsakliga
verksamhetsområde. De sinnessjuke hade ofta på grund af rådande brist
på lediga platser vid hospital under längre tid, än afsedt varit, måst vårdas
å de vid länslasaretten inrättade afdelningar för sinnessjuke, och derunder
varit i saknad af sådan vård, som lämpat sig för deras tillstånd
och som vore så mycket mera nödvändig, som en i sjukdomens början
anordnad ändamålsenlig behandling lemnade de bästa utsigterna till förbättring.
Landstingets framställning kunde derför icke vara annat än
fördelaktig för sjukvården. De sjuke skulle derigenom tidigt komma
under sakkunnige läkares och sjukvårdares behandling samt blifva delaktiga
af de hjelpmedel för sinnessjukes vård, hvilka förefunnes på ett
hospital. Länslasaretten blefve derjemte befriade från de sinnessjuke,
hvilka i hög grad stört och oroat de öfriga patienterna. Hospitalets
tjenstemän finge visserligen derigenom en förökning i sitt arbete, men
hospitalet såsom vårdanstalt erhölle en tidsenlig utveckling genom tilllägg
af två afdelningar, skilda från de öfriga, men dock närbelägna,
och afsedda för nyligen insjuknade. — De svårigheter, som möjligen
kunde befaras komma att uppstå genom den sammanblandning af statens
och landstingets ekonomiska angelägenheter, som medföljde den
nu föreslagna anordningen, borde kunna genom noggranna bestämmelser
förebj^ggas. Under den om ock korta tid, som förflutit, sedan en
öfverenskommelse i liknande syfte blifvit träffad mellan staten och Malmöhus
läns landsting, hade intet förekommit, som kunnat gifva anledning
betvifla vare sig lämpligheten af de vid Lunds hospital vidtagna anordningar
för en upptagningsanstalt för sinnessjuke från nämnda län eller
ändamålsenligheten af den i afseende derå mellan staten och länets
landsting afslutade öfverenskommelsen, men väl syntes efter upplysningar,
inhemtade vid inspektion i maj 1895, de der träffade anordningarna
komma att medföra afsevärda fördelar, hvarför antagas finge, att
enahanda anordningar till fromma för sjukvården borde kunna tillämpas
äfven vid Kristinehamns hospital. Bestämmelserna i aftalet mellan staten
och Vermlands läns landsting syntes derför böra i tillämpliga delar
vara desamma, som, jemlikt kongl. bref den 12 juni 1891 angående
uppförande vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke, gälda mellan staten och Malmöhus läns landsting.
Staten börda erhålla skälig ersättning för den ökade kostnad,
som förorsakades af den första utredningen och af det framtida undcrBih.
till lliksd. Prut. 1306. 4 Samt. 1 Afd. 42 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

hållet samt af de sjukes vård vid de föreslagna paviljongerna, hvilka
kunde och borde såsom ett helt och på ett för hospitalets sjukvård
förmånligt sätt med hospitalet införlifvas. Detta kunde här liksom vid
Lunds hospital ske, utan att derigenom gjordes intrång på landstingets
rätt att få det bestämda antalet sinnessjuke i anstalten intaget.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade medicinalstyrelsen,
som gjort vissa erinringar vid de insända ritningarne jemte tillhörande
kostnadsförslag och öfverlemnat en ny, af hofintendenten Kumlien upprättad
ritning, förordat, att mellan staten och Vermlands läns landsting
måtte träffas en öfverenskommelse af följande innehåll:

att för emottagande vid Kristinehamns hospital af sinnessjuke från
Vermlands län i sådana fall, som omförmälas i § 41 af kongl. stadgan
den 2 november 1883 angående sinnessjuke, länets landsting berättigas
att å staten tillhörigt område vid Kristinehamns hospital uppföra två
paviljonger, en för manliga och en för qvinliga patienter samt afsedda
att hvardera kunna inrymma tio sinnessjuke, allt i enlighet med af
vederbörande myndighet godkänd ritning;

att landstinget vidkännes kostnaden ej mindre för byggnadernas uppförande
med dithörande stadig grundläggning, promenadgårdar, värmeapparater
och vattenledningsrör, än äfven för all annan fast inredning
m. in., som erfordras för deras begagnande, samt att landstinget för
framtiden bestrider underhållskostnaden härför;

att staten anskaffar och underhåller all den lösa utredningen samt
ombesörjer och bekostar allt hvad för de sjukes vård i öfrigt erfordras;

att de nya paviljongerna införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården
afsedda afdelningar samt att hospitalets styrelse berättigas att
fritt förfoga öfver den nya anstalten och använda densamma såsom en
upptagningsanstalt för nyligen insjuknade utan afseende på om dessa
tillhöra Vermlands eller något annat län, dock med vilkor, att tjugu
platser, tio för män och tio för qvinnor, alltid och utan invändning,
finnas disponibla endast för sjuke från Vermlands län och att en fullgod
vård dessa beredes;

att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarett för
tillfällig liospitalsvård åt deraf i behof varande sinnessjuke sker i vanlig
ordning, så att ifrågavarande patienter till anstalten remitteras af lasarettsläkaren
i Karlstad för att å anstalten i Kristinehamn vårdas, till
dess för deras liospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser
genom nämnda lasaretts målsmän anskaffats, hvarefter dessa sjuke, såvidt
de pröfvas vara till liospitalsvård berättigade, böra vinna inträde i all -

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

deles samma ordning som andra sinnessjuke, och utan något som helst
företräde för dem såsom tillhöriga Vermlands län;

att för hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för
de första fem åren, efter det anstalten tagits i bruk, utgår med 2 kronor
50 öre för dag och derefter för fem år i sänder bestämmes af Kongl.
Maj:t på medicinalstyrelsens förslag och efter landstingets hörande;

att afgiften betalas qvartalsvis af lasarettsdirektionen i Karlstad;
att emellertid ett minimibelopp af tre tusen kronor för hvarje år
skall i patientafgifter till staten utgöras;

att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk derifrån utskrifves
eller blifver å hospital eller asyl intagen, landstingets betalningsskyldighet
för samma patient upphör, hvarför underrättelse härom genom hospitalets
syssloman utan dröjsmål bör lemnas lasarettsdirektionen med
uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å anstalten vårdad;
samt

att staten och landstinget förbehålles ömsesidig rätt till uppsägning
af öfverenskommelsen, att upphöra två år efter uppsägningen, med
skyldighet för staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaden,
derest uppsägningen sker af staten, med det belopp, som bestämmes af
fem gode män, af hvilka staten och landstinget utse två hvardera och
de sålunda valda den femte, dock att värdet icke får öfverstiga verkliga
kostnaden för byggnadens uppförande, samt, derest uppsägningen sker
af landstinget, med två tredjedelar af det på förenämnda sätt bestämda
värde.

Landstinget, som lemnats tillfälle att yttra sig med anledning af
hvad medicinalstyrelsen i ärendet anfört, hade enligt beslut den 19 september
1895 för sin del godkänt de af medicinalstyrelsen föreslagna
vilkor för uppförande af ifrågavarande upptagningsanstalt med anmärkning
allenast, att i förslaget befintlig tvetydighet med afseende på uttryckssättet
skulle förekommas: i mom. 4 genom begagnandet af uttrycket
»dock med vilkor, att för sinnessjuke i de fall, som omförmälas i § 41
af kongl. stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuke, tjugu
platser, 10 för män och 10 för qvinnor, alltid och utan invändning finnas
disponibla till upptagning endast för sjuke från Vermlands län, och att
en fullgod vård dessa beredes», samt i mom. 5 genom införandet af
orden »från Vermlands län» efter uttrycket »åt deraf i behof varande
sjuke». Med öfverlemnande af landstingets berörda yttrande hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uti eget utlåtande förklarat sig icke hafva
något att erinra mot bifall till det af medicinalstyrelsen afgifna förslag
till den ifrågasatta anstaltens anordnande och framtida underhåll med

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

de redaktionsföräudringar i berörda förslag, hvarpå landstinget fäst uppmärksamheten.

Efter att sålunda hafva redogjort för hvad i ärendet förekommit,
yttrar departementschefen slutligen för egen del, att det nu uppgjorda
förslaget till öfverenskommelse mellan staten och Vermlands läns landsting
vore affattadt i enlighet med det förlag till liknande uppgörelse
mellan staten och Malmöhus läns landsting, som, år 1891 framlagdt för
Riksdagen, blifvit såväl af Riksdagen som af Kongl. Maj:t godkändt.
Det i båda dessa förslag förekommande uttryck, att landstingets betalningsskyldighet
för patient, som från lasarett till anstalten remitterats,
skulle upphöra, då patienten intoges å hospital eller asyl, afsåge naturligtvis
här det fall, att patienten efter i stadgad ordning vunnen behörighet
till vård å hospital eller asyl derstädes erhölle sådan, men
åsyftade deremot icke den händelse, att någon till anstalten hörande
patient, innan behörighet till vård såsom hospitals- eller asylpatient i
vederbörlig ordning ernåtts, i stället för att vårdas i anstalten, inlades
å hospitalet. Då väsentliga fördelar för sjukvården skulle genom det
nu föreliggande förslagets antagande och utförande vinnas, och vilkoren
i detsamma syntes departementschefen affattade med behörigt afseende
å såväl statens som länets intressen, hemstälde departementschefen om
aflåtande till Riksdagen af proposition i ämnet.

Då utskottet ej haft något att erinra emot Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, får utskottet hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i förevarande proposition
föreslagit må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 april 1896.

På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1896.