Statsutskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1895:Su52 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

i r j i t !■ n *./! > (i ii t lYRrj- IhJ .r

• #!-:iVi5R '' U- U 1-’50i t»[; "u

: -0il L Miloi *<nn ri‘jji •• i ! WR*Yjjrrq^

N:o 52.''

Ätik. till Riksd. kansli flen 4 april 1895, kl. 4 e ni.

; ■■! . ; O:,: "Öl ■ o- ■ ■ t: ''■ ■/'' , ; ; . 4 ■ v. i .

Utlåtande, i anledning af Riksdagens är 1894 församlade revisorers
berättelse angående verjcstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1893.

(I. A.)

ii- r-.-.lr1. !• i r. t -J -,i. i ri i ;,|j*r '' r! r wj>->k. ■ ,

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorer^ gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Statsanslaget till reparationer å Stockholms slott m. fl. för de kongl. hofven

upplåtna byggnader.

§ 1.

(Rev. ber. pag. 7; uti. pag. 434—435.)

Med förmälan att under revisionsåret från förestående anslag
utbetalts under titeln »anslaget till kongl. hofstallets underhåll» åtskilliga
lHh. till Riksd. Vrot. 1895. 4 Sami. 1 Afd. öfi Höft. (N:o 52.) 1

Ang. utgifter
för nya
hofstallbyggnaden.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

belopp å tillsammans 3,673 kronor 35 öre, hvilka utgått för bekostande
af vissa med den nya hofstallbyggnaden å Artilleriplanen förenade arbeten,
såsom anbringande af gas-, vatten- och elektriska ledningar,
stensättning, inhägnad o. d., hafva revisorerne, då dessa anordningar
syntes hafva bort bekostas af de medel, som Riksdagen särskild! anvisat
för de nya hofstallbyggnadernas uppförande, men deremot icke kunde
hänföras till sådana reparations- och underhållsarbeten, hvartill nu ifrågavarande
anslag vore afsedt, å förhållandet fäst uppmärksamheten.

I ett af riksmarskalksembetet i skrifvelse den 22 januari innevarande
år åberopadt utlåtande med anledning af revisorernes omförmälda framställning
har chefen för kongl. hofstallet anfört, att den nya hofstallbyggnaden
vore uppförd i ötverensstämmelse med den af byggnadschefen,
professorn m. m. E. Jacobsson upprättade arbetsbeskrifning jemte
kostnadsförslag, med de modifikationer och ändringar, som vid ett så
omfattande företag gifvetvis måst ifrågakomma, men att under arbetets
gång det emellertid visat sig, att med användning af delvis andra
materialier och konstruktionssätt större soliditet kunde erhållas och dermed
större trygghet vinnas för arbetets framtida bestånd, och att på
grund deraf chefen för hofstallet med stöd af bestämmelsen i kongl.
brefvet den 13 december 1889, i samråd med byggnadschefen och efter
anmälan, der så erfordrats, till riksmarskalksembetet, vid upprättande af
vissa kontraktsbeskrifningar vidtagit åtskilliga på kostnaden inverkande
ändringar. I följd deraf hade icke obetydliga belopp åtgått till bättre
taktäckningsämnen, hållbarare materiel för såväl yttre tegelbeklädnad af
alla murarna som golfläggning i de lokaler, der den största slitning vore
att befara, vidare till jernstöd, af beton gjutna mellanbottnar äfvensom
cementväggar till skydd mot eldfara m. m., allt afsedt för besparande
af framtida underhållskostnader.

I ett den 24 januari 1893 till Kongl. Maj:t afgifvet förslag för

användande af samma års anslag för kongl. hofstallets underhåll hade

bemälde chef anfört, bland annat, att »den besparing af anslagsmedlen,
hvilken sålunda borde kunna uppstå, vore afsedd att framdeles i mån
af behof vid nya hofstalletablissem entet användas till bestridande af
utgifter för sådana derstädes förefallande arbeten, hvilka dels kunde anses
nödvändiga för hofstallets underhåll, dels ock erforderliga till dess nytta,
men hvilkas utförande icke kunnat af byggnadsanslaget bestridas»; och

hade Kongl. Maj: t den 7 i samma månad, med godkännande af de vid

kongl. hofstallet under år 1892 verkstälda arbeten, gillat och godkänt
äfven det åt chefen för hofstallet upprättade, af riksmarskalksembetet
insända och understödda förslag till användande af 1893 års anslag för
kongl. hofstallets underhåll.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

De arbeten, som sålunda uti statsrevisoremes anmärkningar påpekades,
hade omfattat:

1) anskaffandet rf 40 st. besparingsbrännare vid gasarmar, ''

2) dito af 4 st. messingstakhängare för elektrisk belysning, 1 väggarm

och 1 kupa,

3) anordnandet af inhägnad å ridgården för motionering af sjuka hästar

samt anbringandet af så kallade pilarer i kolikstallet,

4) dito af brandskåp,

5) anbringandet af afvisare vid vagnshusportarne för deras skyddande,

stensättning vid hövågen och anskaffandet af gånggrus,

6) d:o af signalledning från vattencisternen till maskinrummet, till före kommande

af olycka genom öfversvämning, ringledning hos portvakt
m. m.

7) anordnandet af gasledning i boställshusets trappor, förstugor och korri dorer,

vattenledning för spolning vid ångpannan, gasledning till
portvakten, zinkbeslagning af väggfasta diskbänkar, vatten- och
afloppsledning till pissoir, fömickling af tappkranar m. m., blybeslag
å fönster, vattenrännor med spillkoppar vid stallfönstren, 1
brandpostpump och hängare för nycklar till vattenledningskranarne,

8) anbringandet af gasledning i boställshusets 5 större våningar (uti kök

och serveringsrum),

9) anordnandet af diverse ringledningar,

10) dito af telefon- och talrörsledningar samt elektrisk ringledning,

11) anskaffandet af nödigt antal klosettkärl samt

12) dito af rundjemstenar till skydd för skjutdörrar, hängare af jern

samt behöflig!; antal reservnycklar till portar och dörrar, m. m.
Angående dessa arbetens nytta och nödvändighet kunde så mycket
mindre uppstå tvifvel, som statsrevisorerne uttalat den åsigt, att ifrågavarande
arbeten bort bekostas af byggnadsanslaget, men då byggnadsanslaget
icke lemnat tillgång till bestridande af förevarande utgifter,
hade med stöd af kongl. brefvet den 7 april 1893 meranämnda arbeten
liqviderats af de för kongl. hofstallet anvisade underhållsmedel, som
alltsedan år 1890 kunnat år efter år inbesparas å ifrågavarande anslag,
sedan det blifvit bestämdt, att kongl. hofstallet skulle flyttas från
Helgeandsholmen till dess nuvarande plats å Artilleriplanen.

Enär af den afgifna förklaringen otvetydigt framgår, att ifrågavarande,
af revisorerne anmärkta utbetalningar afsett sådana anordningar
inom de nya hofstallbyggnaderna, som stått i omedelbart sammanhang
med byggnadens fullbordande och inledning samt således icke kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. förändrad
uppställning
af riksstatens
fjerde
hufvudtitel
m. in.

hänföras till underhållsarbeten, har utskottet, i likhet med revisoreme,
ansett dessa utbetalningar hafva bort bestridas med de till berörda byggnaders
uppförande beviljade medel, helst endast på sådant sätt fullständig
kännedom kunnat vinnas om de kostnader, ifrågavarande byggnadsarbete
medfört, och i öfrigt det naturligtvis är af vigt, att utbetalningarna från •
statsanslagen strängt begränsas till de med dem afsedda ändamål.

Då emellertid de i förevarande afseende bekostade arbeten synas
hafva varit af behofvet påkallade och i många fall torde för framtiden
minska utgifterna för byggnadernas underhåll, har utskottet endast velat
hvad i förenämnda hänseenden förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Arméförvaltningen.

§ 2-

3 . .rm. • :

(Rev. ber. pag. 71—75; uti. pag. 446.)

Under erinran att Riksdagens revisorer upprepade gånger, såväl
direkt som indirekt, fäst Riksdagens uppmärksamhet på att förvaltningen
och redovisningen af de för landtförsvaret anvisade medel saknade
önskvärd enkelhet, hafva revisorerne, då anledning till dylika anmärkningar
vid arméförvaltningens räkenskaper fortfarande förefunnes, antagit,
att den grund, på hvilken räkenskapssystemet hvilade, vore olämplig och
utgjorde hinder för genomförande af en enkel och öfverskådlig redovisning.
Med afseende å en sådan bristande öfverskådlighet hade exempelvis anförts,
hurusom den mångfald mer eller mindre omfattande redogörelser,
som för ett och samma regemente under ett räkenskapsår afgåfvos, vore
spridd på vidt skilda ställen bland de till ett antal af omkring 250 uppgående
verifikationsbanden. För den, som med dessa räkenskaper ej
vore fullt förtrogen, mötte i anledning häraf nästan oöfvervinneliga
svårigheter att med säkerhet utreda det belopp, hvartill samtliga kostnaderna
för ett regemente under ett räkenskapsår uppgått, i synnerhet
som någon för arméförvaltningens olika departement gemensam princip
icke syntes vara vid verifikationernas ordnande följd.

Det nu använda systemet att såsom förskott behandla en väsentlig
del af de från arméförvaltningen — eller för dess räkning genom landtränterierna
— gjorda utbetalningar till underlydande myndigheter gjorde
äfven redovisningen i hög grad invecklad och osäker. Ett tillräckligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

talande bevis i detta hänseende förelåge för närvarande i det förhållande,
att, på sätt å annat ställe i revisionsberättelsen omförmälts, utredning
angående de .oredovisade förskotten, i anledning af den vid 1893 års
statsrevision i detta afseende gjorda anmärkning, ännu icke kunnat inom
arméförvaltningen åstadkommas. Hvad arméförvaltningens hufvudbok
beträffade, tillfredsstälde den ej de anspråk, som med rätta kunde ställas
på densamma, enär den ej kunde sägas vara en efter en ur räkenskapssynpunkt
fullständigt genomförd metod affattad redovisning, utan snarare
— till följd af riksstatens nuvarande uppställning — vore att beteckna
såsom en statistisk utredning. Såsom ett exempel på en ganska
väsentlig brist i nyss nämnda hänseende anfördes, att hufvudboken ej
lemnade upplysning om de hos förvaltningsmyndigheterna förefintliga
behållningar vid årsskiftena.

Möjligt vore, att den nuvarande räkenskapsmetoden betingade ett
så utveckladt förskottsväsende som det nu använda, samt att den icke
medgåfve verifikationernas ordnande på ett mera tillfredsställande sätt,
men revisorerne hyste dock den öfvertygelsen, att eu förändrad uppställning
af riksstatens fjerde hufvud titel'' skulle kunna medföra en önskvärd
förenkling i räkenskaperna och bidraga till undanrödjande af många
bristfälligheter härutinnan.

I sådant syfte hade revisorerne tänkt sig, att hufvudtitelns anslag
lämpligen kunde indelas i tre grupper, nemligen egna anslag, gemensamma
anslag, och skattelind''ringar. Hvarje regemente, fästning, undervisningsanstalt
eller annan inrättning skulle hafva sitt särskilda anslag,
omfattande alla kostnader, för hvilkas bestridande särskildt medgifvande
af arméförvaltningen icke vore erforderligt. Dessa anslag skulle bilda
den förstnämnda gruppen. Till andra gruppen skulle hänföras de anslag,
som afsåge arméns gemensamma behof, och som disponerades ensamt
af arméförvaltningen, och tredje gruppen skulle utgöras af anslag till
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, roteringsunderstöd samt indelningsersättningar
till rust- och rotehållare.

För hvarje regemente, fästning, undervisningsanstalt eller annan
inrättning med eget anslag skulle särskild stat utfärdas vare sig årligen
eller, om så finnes lämpligare, hvart annat eller hvart tredje år. Anvisningarne
i dessa stater borde upptagas under hufvudrubriker, såsom
t. ex. aflöning, beklädnad, vapenöfning, mathållning o. s. v., och under
dessa hufvudrubriker skulle redogörelsernas utgifts- och inkomstposter
vara ordnade. I enlighet med dessa stater borde de militära myndigheterna
i landsorterna ega att, på reqvisition, i vederbörande landtränteri
lyfta erforderliga medel, hvilka, liksom arméförvaltningens utbetalningar

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

till de militära myndigheterna inom hufvndstaden, skulle bokföras, icke
under för skottstitel, utan såsom remisser, h vilket bokföringssätt möjliggjordes
derigenom, att i arméförvaltningens hufvudbok upplades särskildt
konto för hvarje med eget anslag försedt truppförband, undervisningsanstalt,
m. m. Derigenom komme penningetransaktionerna mellan dem
och arméförvaltningen att omedelbart uppföras å berörda konton, i stället
för att, såsom nu är förhållandet, i förskottsräkningar genomgå en tung
och i många fall osäker procedur.

En sådan anordning, som redan vore genomförd i afseende å statskontorets
utbetalningar, kunde, enligt revisorernes förmenande, lika väl
åstadkommas i fråga om penningeförvaltningen hos arméförvaltningen,
som intoge en med statskontoret jemförlig central ställning.

En följd af här ifrågasatta anordningar skulle blifva, att hvarje
redovisande myndighets verifikationer, hvilka under nuvarande förhållanden
spriddes på olika ställen i en mängd skilda band, kunde i tidsföljd
eller annan lämplig ordning samlas i ett eller flere fortlöpande sådana.
Arméförvaltningen blefve derjemte befriad från att besluta såväl om bokföringstitlar
för bestridda utgifter, som om talrika omföringar mellan
olika anslag, emedan det borde åligga myndigheterna att i sina redogörelser
upptaga hvarje post under den för densamma i staten föreskrift^
hufvud rubriken.

Den öfversigt öfver de speciella förvaltningarne, som härigenom möjliggjordes,
skulle säkerligen väsentligt underlätta statsrevisornes granskningsarbete.

Utan tvifvel skulle det här antydda system för uppställning, anordning
och redovisning af anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel
äfven bättre än det hittills följda motsvara förhållandena under krig.
I fredstid vore det möjligt att begränsa dispositionsrätten af vissa anslag
genom att efter omständigheterna tillägga dem naturen af bestämda eller
reservationsanslag. En sådan begränsning befordrade i någon män sparsamhet,
men kunde vid inträffande mobilisering knappast upprätthållas,
enär förhållandena då i allmänhet icke medgåfve att taga hänsyn till
vare sig anslagens natur eller de i riksstaten förekommande speciella
anslagsbehof, utan blott till de totalbelopp, som vore nödvändiga för att
hålla ett truppförband krigsdugligt. Ej heller komme förhållandena under
krigstillstånd att möjliggöra anskaffandet af så specifika verifikationer,
som en redovisning med nu brukliga anslagstitlar kräfde.

Slutligen hade revisorerne velat påpeka, att det mål, som ofvan
uppstälts, icke kunde fullständigt vinnas med mindre, än att samtliga
förvaltningsmyndigheters redovisningar, som anginge de under fjerde

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

hufvudtiteln uppförda anslag, med undantag blott för dem, som rörde
skattelindringar, inginge till ett enda af arméförvaltningens departement,
bland Indika det civila departementet syntes vara härför lämpligast. En
följd häraf blefve visserligen, att, förutom det ökade arbetet med bokföringen,
all revision af redogörelsehandlingarna måste förrättas inom
detta departement; men den tillökning i departementets arbetskrafter,
som härigenom blefve nödvändig, borde kunna vinnas genom öfverflyttande
af tjensteman från andra departement, hvilka komme att beredas
motsvarande lindring i göromål.

I häröfver afgifvet utlåtande bär arméförvaltningen å civila departementet
anfört, att den korta tid, i sjelfva verket föga mer än en månad,
som vore de förvaltande verken tilldelad för besvarande af Riksdagens
revisorers anmärkningar och framställningar, naturligtvis vore alldeles
otillräcklig för afgifvande af ett uttömmande utlåtande rörande mera
vidtomfattande och i förvaltningens organisation djupare ingripande förslag.
Arméförvaltningen måste derför i fråga om de af revisorer^ i förevarande
ämne framkastade tankar angående ej mindre en förändrad uppställning
af fjerde hufvudtiteln, än äfven en ändring i viss mån af sättet för
arméns medelsförvaltning i orterna inskränka sig att för närvarande uttala,
att arméförvaltningen väl hyste tvekan om lämpligheten i den föreslagna
uppställningen af fjerde hufvudtiteln, enligt hvilken anslagen å
denna liufvudtitel skulle, i motsats till hvad i riksstaten för öfrigt egde
rum, ordnas efter förvaltningsmyndigheterna och ej efter beskaffenheten
af de behof anslagen afsåge att fylla; att deremot förslaget om medelsförvaltningen
i orterna syntes arméförvaltningen å civila departementet
synnerligen beaktansvärdt; anseende arméförvaltningen detta kunna
utan riksstatsanslagens förändring genomföras medelst upprättande af
stater, på sätt revisorerne an ty dt; att visserligen någon betänklighet
kunde uppstå om möjligheten att uppdraga åt de arméförvaltningen underlydande
förvaltningsorganen samma myndighet i förevarande hänseende,
som kunnat de med personal för sådan verksamhet så mycket bättre
utrustade länsstyrelserna anförtros, samt att, då den antydda anordningen
syntes förutsätta, att redovisningen från arméns lokalförvaltningar
skulle komma att ske medelst af hvar och en uppgjord hufvudbok för
dess hela medelsförvaltning under året, det kundo synas tvifvelaktigt,
om den nu åt arméförvaltningen medgifna bokslutstiden kunde räcka
till för uppgörande af den för hela hufvudtiteln gemensamma hufvudboken,
hvilken i sådant fall måste sammandragas ur öfver ett hälft
hundrade mindre hufvudböcker, som knappast kunde förväntas till armé -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. vissa
sqvadron*-chefer tillkommande

af skr ifning sprocent
ä
jour agering supphörd.

förvaltningen inkomma före midten af februari; men att, derest, såsom
verkligen syntes antagligt,, lokalförvaltningens utöfvande i förevarande
hänseende på nu af revisorerne antydda sätt skulle visa sig vara närmare
öfverensstämmande med det tillvägagående, som måste vid mobila
förhållanden iakttagas, betänkligheterna mot förslaget borde skjutas i
bakgrunden och svårigheterna söka undanrödjas, såvidt detta på något
vis läte sig verkställas.

Slutligen har arméförvaltningen å civila departementet tillagt, att
departementet fullständigt delade revisoremes åsigt om nödvändigheten,
att, alla de arméförvaltningen underlydande förvaltningsmyndigheternas
redovisningar inginge till ett af arméförvaltningens departement för att
der bokföras och granskas, och att detta departement lämpligast borde
blifva det civila, hvars derigenom uppkommande behof af ökade arbetskrafter
lätteligen kunde tillgodoses genom öfverflyttning af den vid sådan
anordning öfverflödiga personal å de öfriga departementen.

Utskottet delar den af revisorerne uttalade uppfattning om önskvärdheten
af1 störte enkelhet och reda i afseende å redovisningen af de
för landtförsvaret anvisade medel; och torde, på sätt revisorerne erinrat,
ett sådant mål kunna i väsentlig grad främjas genom en förändrad uppställning
af riksstatens fjerde hufvudtitel. Då emellertid ett på Kongl.
Maj:ts förordnande uppgjordt förslag i berörda hänseende blifvit till
Kongl. Maj:t öfverlemnadt och förändringar i denna hufvudtitels uppställning
torde komma att nästa Riksdags pröfning underställas, synes
den af revisorerne upptagna frågan för närvarande icke böra göras
till föremål för något särskildt uttalande från Riksdagens sida; och vid
sådant förhållande har utskottet endast velat hvad i detta ämne förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

(Rev. ber. pag. 75 — 77; uti. pag. 452.)

Såsom lösen för behållen afskrifningsprocent å fourageringsuppbörd
hafva, enligt hvad revisorerne erinrat, sqvadronscheferna vid nedannämnda,
till det värfvade kavalleriet hörande regementen, på grund af bestämmelserna
i kongl. reglementet den 11 augusti 1812, under revisionsåret
uppburit följande belopp:

Statsutslcottets Utlåtande N:o 52.

: ■ ,''i''iiin,; <■! • m .--i s: t!:! ■ i

- Lifgardet till häst: j,,

vid lifsqvadronen ................................................................... kronor 856: 8 7

5) 2:a d:o ................................................................. ,, 888: 24

„ 3:dje d:o .......!.I................................ „ 773:18

„ 4:de d:o ............A...............................„ 686:93

Summa kronor 3,205: 2 2

eller i medeltal för hvarje sqvadronschef 801 kronor 30 öre.

t. .• ir;

vid lifsqvadronen
„ 2:a d:o

„ 3:dje d:Oi :

„ 4:de d:o
„ öde d:o
„ C:te d:o

Kronprinsens husarregemente

	r			895: 35 960- 41
				918- 12
				1,066: 7 s
				986‘ 7n
				781: 25

Summa kronor 5,608: 5 9

eller i medeltal för hvarje sqvadronschef 934 kronor 76 öre.

Såsom af ofvan meddelade uppgifter framginge, hade deri inkomst,
som under berörda form tillgodokommit sqvadronscheferna vid det värfvade
kavalleriet — i olikhet med sqvadronscheferna vid det indelta kavalleriet,
hvilka icke åtnjöte dylik extra inkomst — utgjort en ganska
afsevärd tillökning till deras i stat upptagna aflöning. Ått denna extra
inkomst ingalunda vore af tillfällig natur, framginge af den utredning,
som lemnats vid ett af arméförvaltningen med skrifvelse den 22 juli
1885 till Kongl. Maj:t öfverlemnadt förslag till nytt afskrifningsreglemente
för armén. I arméförvaltningens motivering till detta förslag hade
anförts, hurusom en räkenskapsundersökning, sträckande sig öfver en
tidrymd af 8 å 10 år, blifvit företagen i syfte att utröna skilnaden emellan
den i magasinsräkenskaperna årligen reglementsenligt verkstälda afskrifningen
å de utlevererade varorna samt hvad som deraf varit i behåll
och mot lösen hembjudits kronan. Af denna undersökning hade framgått,
att, sedan den bestådda afskrifningen blifvit vederbörande uppbördsmän
till godo beräknad, deras redogörelser utan undantag utfallit med
öfverskott, i ett och annat fall till och med utöfver afskrifningen, men
i allmänhet till enahanda eller nära enahanda belopp som alskrifningsproeenten.

Bih. till liiksd. Prof. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 36 Käft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52:

Det förslag till nytt afskrifningsreglemente för armén, som, enligt
hvad ofvan nämnts, under år 1885 af arméförvaltningen upprättats, hade
ännu icke blifvit slutligen pröfvadt, utan, tillika med ett af marinförvaltningen
samtidigt afgifvet förslag till dylikt reglemente för flottan, enligt
Kong!. Maj:ts beslut den 22 september 1893 öfverlemnats för ytterligare
granskning åt den under den 7 april samma år tillsatta komité för utarbetande
af förslag till sådana ändringar i de rörande arméns förvaltning
gällande reglementen och stadganden, som af intendentureorpsens
förändrade organisation och förändringar i öfrigt uti härorganisationen
påkallades. Denna komité hade ännu icke i förevarande fråga afgifvit
yttranden; och de föråldrade bestämmelserna i 1812 års afskrifningsreglemente
vore alltså fortfarande för armén gällande.

Att en förändring i dessa bestämmelser vore i hög grad af behofvet
påkallad, vore allmänt erkändt; och med afseende å den hufvudprincip,
som härvid borde göras gällande, hade revisorerna uttalat, att för uppbördsmännéns
betryggande mot förlust genom afgång å de utlevererade varorna
en lämpligt afpassad afskrifningsprocent visserligen borde såsom hittills
vara bestämd, men att denna procent borde beräknas endast till godtgörelse
af den brist, som vid utlevereringen verkligen uppstått, och icke till
någon del, in natura eller efter lösen, af uppbördsmannen tillgodonjutas,
i händelse brist ej förefunnes eller understege den stadgade afskrifningsprocenten.
Revisorerna ansåge icke giltiga skäl förefinnas för bibehållande
i detta fall af sportelinkomster åt fast aflönade tjenstemän, Deist
det icke kunde förnekas, att detta system kunde innebära en frestelse
till missbruk. Hvad särskilt anginge den ofvan omförmälda fourageringsuppbörden,
syntes det vara i alla afseende!! olämpligt, att de tjenstemän,
som i första rummet borde utöfva kontroll deröfver, att utfodringen
skedde i öfverensstämmelse med gällande rationsbestämmelser, skulle
hafva personlig fördel af eu knapp utmätning af rationerna.

Med anledning af revisorernas anförda framställning har arméförvaltningen
å intendentsdepartementet anfört, att, enär inlösen af behållen
afskrifningsprocent egt rum med stöd af det den 11 augusti 1892 utfärdade,
ännu gällande reglemente, »hvarefter uppbördsmän och redogörare
vid alla kronans magasin» m. m. »må sig tillgodoräkna, afgången
å de under händer hafvande uppbörder af spanna ål, proviant- och fouragepersedlar»,
och då härförutom, på sätt i anmärkningen framhållits, förslag
till nytt afskrifningsreglemente af Kong!. Maj:t, öfverlemnats till
granskning af den genom Kongl. Maj:ts beslut den 7 april 1893 tillsätta
komité, någon åtgärd från arméförvaltningens sida med anledning af
den gjorda anmärkningen icke påkallades.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

På sätt revisorerna meddelat och arméförvaltningen jemväl framhållit,
är det reglemente, på grund hvaraf den af revisorerna omförmälda
afskrifningsprocenten uppburits, under omarbetning; och med afseende
härå får utskottet, som visserligen anser, att de nu gällande bestämmelserna
angående uppbordsprovision äro olämpliga och böra förändras,
hemställa, ''■ •''

’ • ii--i» o'';.i h j ö; ir.x.-t o ■ • ■ ! -,dli^''

i att, revisorernas förevarande framställning för när varande

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

tia .-ni :: : un!- i boj •ilinu'' i>>\'' •1''ftiiTöi ••• • • b

:il '' S 4.

t t • .''in ■ • ‘ >■i! ■ i; . <■ ''•

(Rev. ber. pag: 77—-79; uti. pag. 447—451.) *

i »11:"? •: * i. »bilqi •; ■ ; . ;:(■''!<) .• om- .min. ; rrnd :’/''•■■■ -bn* b

Enligt det för militärläkarekursen vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm den 10 november 1876 utfärdade reglemente skulle, enligt,
hvad revisorerna meddelat, undervisningskursen årligen eg a rum under
januari, - februari, mars och april månader, och bestämdes fördelningen
af de för kursen årligen anslagna medlen på följande sätt:

»Dagaflöning för , 5 bataljonsläkare efter sju ,>;•

kronor i sammanräknadt 120 dagar under januari,

februari, mars och.,april månader .....,......r.......................i. kronor 4,200: —

1,000: —
1,000: —

400: —
400: —

__1,500: —

Summa kronor 8,500: —».

arfvode för undervisning i militär helsovårdslära ....... „

,, „ jf7 ......i kirurgisk operationslära ... „

„ ■ i militära medicinalförfatt ,

’ • ‘''4,: ningar....................................... „

ridkurs...,......p...„,u,,............................................................. ,,

Diverse utgifter, undervisningsmateriel, kadaver
för .operationskursenj yed och ljus m, m. .. .............. „

T dessa stadganden hade genom kong!. kungörelsen den 12 no*
vember 1886 vidtagits den förändring, att, kursen skulle ega rum under
september, oktober, november och december månader, i sammanhang
hvarmed den i 1876 års reglemente meddelade bestämmelsen om anslagets
fördelning, som i öfrig! bibehållits oförändrad, fått följande affattning
med afseende å elevernas dagaflöning:

»Dagaflöning för 5 bataljonsläkare efter sju
kronor under fyra månader ............................................... kronor 4,200:—».

A ng. anslaget
till militärlä
kar et undervisning.

Statsutskottets Utlåtande N.-o 52.

Denna förändring hade, enligt revisorernas förmenande, icke afsett
någon minskning af den tid, under hvilken kursen borde ega rum, enär
dagaflöningen för eleverna fortfarande beräknats för fyra månader och
till oförändrad! belopp. Af redogörelsen för 1893 års militärläkarekurs
hade emellertid inhemtats, att kursen — såsom jemväl under liera föregående
år varit förhållandet — pågått under föga mer än tre månader,
nemligen från och med den 18 september till och med den 20 december.
Lärarnes arfvoden hade dock icke minskats i samma mån. De härför
i staten uppförda belopp hade fortfarande helt och hållet tagits i anspråk
och blott med afseende å fördelningen undergått den förändring, att
läraren i kirurgisk operationslära, för hvilken staten upptoge ett arfvode
af 1,000 kronor, häraf åtnjutit endast 800 kronor, under det att återstående
200 kronor tilldelats läraren i ett nytt ämne, ögonundersökningar.
De ordinarie lärarnes antal, som enligt ofvan åberopade författningar
bort utgöra fyra, hade sålunda ökats till fem. Genom inskränkning i
tiden för kursen hade afsevärda besparingar kunnat göras å det för elevernas
dagaflöning anvisade belopp, i följd hvaraf behållningen vid 1892
års slut uppgått till 1,323 kronor 50 öre. Af dessa medel hade, enligt
kongl. brefvet den 8 september 1893, arfvoden till i ytterligare tre lärare
utgått, nemligen för undervisning i bakteriologi 400 kronor, i militära
ämnen 300 kronor och i otiatrik 100 kronör. Dessutom hade af de för
diverse utgifter in. m. afsedda medlen utbetalts arfvoden till eu lärare i
värmnings- och luftvexlingsanordningar med 50 kronor, till en lärare i
vatten- och luftundersökningar, födoämneshygien samt desinfektionslära
med 200 kronor och till en lärare i kartläsning med 50 kronor. Hela
antalet lärare vid militärläkarekursen hade sålunda utgjort elfva, under
det att eleverna, förutom en och annan frivillig deltagare i kursen, fortfarande
varit blott fem, eller, i händelse endera eller begge af de vid
gamisonssjukhuset tjenstgörande sjukhusläkare i kursen deltagit, 0 å 7.

Enligt skrifvelse den 26 november 1892 hade Riksdagen medgifvit,
dels att undervisningen vid militärläkarekursen för framtiden Unge, der
ijå pröfvades lämpligt, ega rum endast hvart annat år, dels ock att för
inrättande af en ny sjukvårdsbyrå å arméförvaltningens intendentsdepartement
Unge användas, bland annat, af anslaget till »militärläkares undervisning»
2,150 kronor, i den män dessa tillgångar i vederbörlig ordning
blefve för ändamålet disponibla. Ehuruväl den beslutade sjukvårdsbyrån
under revisionsåret brådt i verksamhet, hade dock, såvidt af räkenskaperna
kunnat utrönas, för dess organisation icke någon del af anslaget
till militärläkares undervisning blifvit använd; och då äfven under år
1894 en kurs för militärläkare vore anordnad, syntes deraf framgå, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

tiden för inskränkning af kurseu till hvart annat år ännu icke ansetts
vara inne.

I häröfver afgifvet utlåtande har medicinalstyrelsen, med vitsordande
af gagnet af den för militärläkares utbildning anordnade kurs
samt af sättet hvarpå undervisningen dervid försiggått, åberopat ett
från direktor vid militärläkarkursen infordradt yttrande, deri till eu
början i afseende å det anmärkta förhållandet, att kursen år 1893, liksom
under flera föregående år varit förhållandet, pågått under kortare tid
än den ursprungligen afsedda och under sistnämnda år från den 18
september till och med den 20 december, ehuru dagaflöningen för
eleverna enligt staten beräknats för 4 månader, samt att lärarnes arfvoden
dock icke i samma mån minskats, anförts, att orsaken till kursens
framskjutande till efter medlet af september under de senare åren liksom
under år 1893 vore att söka deruti, att rekrytmötenas andra omgång
vid flera regementen ej afslutats förr än i medlet af september,
så att läkare från dessa regementen ej förr kunde infinna sig vid kursen.
Hvad åter de 10 inbesparade dagarna i slutet af december anginge,
föranleddes de deraf, att, då under julen i alla händelser de i kursen
deltagande skulle hemförlofvas, undervisningen afslutats den 20 december,
hvarigenom, för några helt få dagars undervisning, långväga och
kostsamma resor till och från hemorterna kunnat undvikas. Genom
att använda långt flera undervisningstimmar än de i studieplanen upptagna,
stundom ända till 3 å 4 timmar om dagen för en och samme
lärare, har undervisningen kunnat påskyndas och koncentreras, så att
samtliga de bestämda kurserna kunnat fullständigt afslutas, vid hvilket
förhållande, med hänsyn till lärarnes forcerade arbete öfver hvad studieplanen
angåfve, ej heller ifrågakomma; någon minskning i de för dem
afsedda arfvoden. Tiden för kurserna hade för öfrigt årligen på medicinalstyrelsens
framställning blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

Med hänsyn till den anmärkta förändring i läroämnen, att läraren
i kirurgisk operationslära, för hvilken staten upptoge ett arfvode af
1,000 kronor, häraf åtnjutit endast 800, under det att återstående 200
kronor tilldelats läraren i ett nytt ämne, ögonundersökningar, har
direktor upplyst, att enligt kongl. reglementet för militärläkarekursen
den 10 november 1876, som närmare angåfve de läroämnen, hvari unvisning
skulle meddelas, kirurgisk operationslära äfven infattade undervisning
i ögonundersökningar. Under flera år undervisades också i
dessa ämnen af samme lärare, men då denne afgick och den nya läraren
förklarade sig önska undervisa ondast i kirurgisk operationslära
mot arfvode af 800 kronor, samt tillfälle till undervisning i ögonunder -

Statsutlcottcts Utlåtatndc N:o 52.

sökningar af en deri särdeles förfaren militärläkare, anstäld vid stadens
poliklinik för ögonsjukdomar, dit undervisningen förlagts, och ett utmärkt
materiel funnes att tillgå, kunde erhållas med en ersättning af
endast 200 kronor till läkaren, hade härigenom en väsentlig förbättring
i undervisningen skett, dervid anslaget ej heller i någon mån öfverskridits,
hvarför medicinalstyrelsen också fortfarande hos Kongl. Maj:t
föreslagit denna fördelning.

I fråga om anmärkningen rörande de afsevärda besparingar, som
kunnat göras å det för elevernas dagaflöning afsedda belopp och dessa
besparingars användande till arfvoden åt lärare i militära ämnen, baktcriologi
och otiatrik, har direktor vidare anfört, att undervisning i
militära ämnen är för militärläkarne af stor betydelse, enär de derigenom
förbereddes för deltagande i generalstabsöfningarna och andra
öfningar med trupp, hvartill de årligen kommenderades, samt derförutan
svårligen kunde i fält öfvertaga de uppdrag, dem ålåge vid förbaudsplatser
och annan fälttjenstgöring. Bakteriologien hade under
senarg åren erhållit allt större betydelse äfven för militärläkarne, och
undervisningen i ögonsjukdomar försigginge med särskildt afseende fäst
vid nyare undersökningsmetoders tillämpning vid approbation af värnpligtige
och rekryter. Med de allt större anspråk, som stäldes på
militärläkarnes tjenstutöfning och för att bringa utbildningen vid vår
militärläkareskola i hufvudsaklig öfverensstämmelse med utlandets hade
nyssnämnda undervisningsämnen sedan flera år tillbaka bibringats, då
anslagsmedlen på grund af gjorda besparingar det medgifvit, och hade
medicinalstyrelsen enligt reglementets föreskrift i dess § 10 mom. 1
derom väckt förslag till Kongl. Maj:t, som derom fattat beslut.

Att extra lärare, då tillgångarne det medgifvit, under kortare tider
och med relativt låga arfvoden, bestridt undervisning i hygienisk kemi
och teknik samt i kartläsning, hade, enligt hvad direktor uppgifvit, sin
anledning deruti, att dessa specialämnen vore af stor betydelse för
militärläkarnes behöriga utbildning. De båda första hade alltsedan
kursens början år 1877 tillhört undervisningen, det sistnämnda, kartläsning,
som delvis inöfvades under ridöfningarne, hade under senare
åren tillkommit på grund af ökade fordringar på militärläkarnes duglighet
till fälttjenst. Arfvodena, sammanräknadt 300 kronor för alla 3
ämnena, hade utgått af det konto, som af direktor för undervisningen
disponerades.

I afseende på uppgiften att elevernas antal, förutom eu-och annan
frivillig deltagare i kursen, utgjort 5, 6 å 7, har anförts, att under
revisionsåret 1893 lemnats undervisning åt 7 bataljonsläkare, hvaraf 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

utan kostnad för statsverket, åt 2 sjukhusläkare i vissa delar af kursen,
åt 6 underläkare, deltagande i undervisningen i militär hygien, hygienisk
kemi och teknik, reglementen, militära ämnen samt i sjukvårdselevernas
undervisning och öfningar, åt 1 officer samt åt en finsk och
en dansk militärläkare, eller sammanräknad! 18 personer, hvarjemte
åtskillige militärläkare för kortare tid tillfälligt deltagit i undervisningen.

Hvad slutligen anginge anmärkningen, att enligt Riksdagens
skrifvelse den 26 november 1892 undervisningen vid militärläkarekursen
för framtiden skulle, der så pröfvades lämpligt, ega rum endast hvart
annat år samt att af den derigenom uppkomna besparfingen eu del
skulle användas som bidrag till arméförvaltningens intendentsdepartements
sjukvårdsbyrå, har direktor meddelat, att, då genomgående af
militärläkarekursen utgjorde enligt gällande reglemente för densamma
kompetensvilkor för erhållande af regementsläkarebefattning, och genom
dén nya arméorganisationen antalet af sådana befattningar ökats, det
ej ansetts lämpligt att vid sådant förhållande år 1893 indraga kursen,
enär derigenom tillfälle till vinnande af ifrågavarande kompetens skulle
militärläkarne betagas, hvarför ock Kongl. Maj:t genom generalorder
den 26 augusti 1893 utfärdat bestämmelser för detta års kurs.

Med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning har
arméförvaltningen å civila departementet, efter tagen kännedom om
medicinalstyrelsens och direktors vid militärläkarekursen ofvan omförmälda
yttranden, förklarat, att arméförvaltningen, som instämde i berörda
yttranden, icke hade något annat att derutöfver i frågan tillägga,
än att väl 1892 års urtima Riksdag uppå Kongl. Maj:ts förslag medgifvit,
att för upprättande af en sjukvårdsbyrå inom arméförvaltningen
finge bland andra tillgångar användas af anslaget »till militärläkares
undervisning» 2,150 kronor, men att i chefens för landtförsvarsdepartementet
af Kongl. Maj:t gillade betänkande till statsrådsprotokollet den
14 oktober 1892, hvilket tillsammans med den kongl. propositioueu
delgafs urtima Riksdagen, uttryckligen uttalats, att medel från bemälda
statsanslag icke skulle behöfva för sjukvårdsbyråns ordnande tagas i
anspråk och således den af medicinalstyrelsen afstyrka inskränkning
af militärläkarekursen till hvartannatårig icke behöfva vidtagas.

Under uttalande af önskvärdheten af att militärläkarekurserna
taga sin början den 1 september, samt att kurserna inskränkas till hvart
annat år, får utskottet hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets Utlutande N:o 52.

§ 5-

(Rev. ber. pag. 79 och 80; uti. pag. 453.)

Ang. vtspisningen
vid
armén.

I sammanhang med redogörelse för ett besök vid volontärskolan
i ITernösand hafva revisorerna uttalat den mening, att den för skolan
gällande utspisningsstat vore väl knappt tillmätt.

Enligt hvad revisorerna meddela, hade genom kongl. brefvet den
22 oktober 1892 för åren 1893 och 1894 gjorts ändring i den af Kongl.
Maj:t den 19 oktober 1888 faststälda normalportionsstat å kokföda för
armén; och ehuru en fullt exakt jemförelse mellan de olika portionsstaterna
svårligen kunde göras, ansåge revisorerna dock kunna med
visshet påstås, att genom berörda ändring ej obetydlig nedsättning i
manskapets föda egt rum. Exempelvis omförmäla revisorerna, att då
den före år 1893 för volontärskolan tillämpade utspisningsstat upptagit
750 gram bröd, 225 gram färskt kött och 64,5 gram fläsk om dagen,
upptoge den för volontärskolan i enlighet med bestämmelserna i ofvannämnda
kong], bref den 22 oktober 1892 och arméförvaltningens kungörelse
den 11 november samma år tillämpade utspisningsstat blott
650 gram bröd, 165 gram kött och 60 gram fläsk. För anskaffande
af öfriga för utspisningen nödvändiga, i förstnämnda stat ingående
artiklar, såsom kaffe, socker, mjölk, ärter, gryn, smör m. m., bestodes
för hvarje man 25 öre om dagen, men det kunde blott vara under
mycket gynsamma förhållanden, som det läte sig göra att för nämnda
summa anskaffa ifrågavarande artiklar i så tillräcklig mängd, att ej allenast
de i förut gällande stat upptagna tilläggsartiklar, utan äfven minskningen
i bröd-, kött- och fläskqvantiteten derigenom uppvägdes.

Slutligen hafva revisorerna omförmält, att enligt uppgift från
vederbörande intendent portionspriset vid volontärskolan i Hernösand,
hvilket utgjort under kursen

åren 1891—1892
„ 1892—1893

„ 1893—1894

84,5 öre
75 „

51,8 „

för kursen åren 1894—1895 ytterligare nedgått till 42,9 öre.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har i sitt ofvan anförda
utlåtande öfver revisorernas anmärkningar anfört i fråga om den
förevarande framställningen, att den i anmärkningspunkten omförmälda

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

portionsstat endast vore en försöksstat, och att arméförvaltningen, enligt
kongl brefvet den, 22 oktober 1892, skulle efter vederbörandes hörande
till Kongl. Magt inkomma med yttrande i fråga om lämpligheten
af det i åberopade kongl. bref anbefalda sättet för utspisningens
ordnande vid armén, hvilket yttrande för närvarande vore under utarbetning.
Jemte framhållande af de i ekonomiskt hänseende fördelaktiga
resultat, som, på sätt äfven af anmärkningens innehåll framginge,
vunnits genom användandet af nu försökta utspisningssätt, har
arméförvaltningen vidare anmält, att, enligt fråu truppförbanden inkomna
rapporter, detta utspisningssätt vid den icke garnisonerade armén
i allmänhet ähsetts ganska tillfredsställande och lämpligt, och
derest vissa modifikationer komme att finnas nödiga, skulle sådana i
den snart ingående utredningen. i frågan blifva af arméförvaltningen
föreslagna. ... ,, ,

Då, enligt hvad utskottet har sig bekant, klagan från åtskilliga
orter af riket under de senare åren försports öfver otillräckligheten af
den föda, som vid öfningar och kommenderingar bestås den indelta och
värfvade armén samt beväringsmanskapet, har utskottet ansett sig böra
framhålla, att rättelse ti; nämnda hänseende synes böra åvägabringas;
och har arméförvaltningens ofvanberörda yttrande, deri anförts, att det
under åren 1893 och 1894 försökta utspisningssättet ansetts tillfredsställande
och lämpligt, särskild! gifvit utskottet anledning att uttala
sig i ämnet. Då emellertid, på sätt arméförvaltningen meddelat, frågan
om utspisningens ordnande inom armén är under utredning, har utskottet,
som antager, att vid denna frågas slutliga afgörande behofvet af förbättring
i de om förmälda försöksstaterna kommer att göra sig i vederbörlig
mån gällande, endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Allmänna garnisonssjukhuset.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 86—88; uti. pag. 458—464).

Beträffande anordningarne vid allmänna garnisonssjukhuset i
Stockholm hafva revisoijerne med anledning af derstädes aflagdt besök
meddelat, att revisorerne funnit luften i sjukhuset, särskild! i öfverstå
tiih. till Riksd. Prat. 1895. 4 Sand. 1 Afd. Hd lläft. 3

Ang. anordningarne
vid
sjukhuset.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

våningens sjuksalar och korridorer, men äfven i öfriga delar af sjukhusbyggnaden
vara till följd af otillfredsställande anordning af ventilationen
mindre god.

Vidare hafva revisorerne meddelat, att enligt hvad revisorerne
inhemtat, sjukhusläkarne, hvilka enligt staten skulle åtnjuta fri bostad
med lyse och vedbrand, förr innehaft tillsammans sju röra i den s. k.
öfverfältläkarebyggnaden, deraf fem rum belägna två trappor upp och
två rum i vindsvåningen; men att förstnämnda fem rum för närvarande
vore upptagna af sjukhusets öfverläkare, hvilken derjemte, och förutom
sin egentliga boställsvåning af sju rum en trappa upp samt den till
köks- och ekonomilägenheter inredda bottenvåningen, äfven disponerade
de återstående två rummen i våningen två trappor tipp, hvilka rum
varit afsedda för sjukhusets prest, som numera boddé utom sjukhuset
och af dess medel åtnjöte en hyresersättning af 200 kronor årligen.
Hela vindsvåningen, bestående af sex rum, vore förbehållen för militärläkarekursens
elever, åt hvilka dessutom vore upplåtna tre rum i den
s. k. kommissariebyggnaden. För denna kurs, som påginge föga mer
än tre månader om året och som, enligt 1892 års urtima Riksdags
beslut, framdeles skulle komma att ega rum blott hvart annat år, vore
sålunda ej mindre än nio rum upptagna. Genom anlitande af en del
af det öfverflödiga utrymme, som sålunda disponerades af militärläkarekursen
och genom någon inskränkning i det anmärkningsvärdt stora
utrymme, hvaröfver öfverläkaren förfogade, ansåge revisorerne, att sjukhuset
skulle kunna tillhandahålla lämpliga bostäder åt sjukhusläkarne,
hvarjemte de vid sjukhuset tjenstgörande underläkarne kunde beredas
eu bättre inqvartering än den, som nu komme dem till del. Dessa
underläkare, hvilkas antal efter staten skulle utgöra åtta, men enligt
medgifvande i kongl. brefvet den 18 augusti 1876 nedsatts till sex,
vore nemligen för närvarande inlogerade i sex obeqväma och i allmänhet
trånga och osunda rum, belägna dels i botten- och dels i vindsvåningen
af kommissariebyggnaden.

Garnisonssjukhuset vore, enligt hvad revisorerne vidare meddelat,
upplyst med elektriskt ljus, som framstäldes genom eget elektricitetsverk;
och stälde sig denna belysning jemförelsevis billig. För belysningen
användes sammanlagdt 169 glödlampor på följande sätt fördelade:

i sjukhuset .......................... 71 lampor, eller 42 procent af hela antalet

,, n 28,4 ,, ,, ,,

„ öfverfältläkarebyggnaden 48
„ kommissariebyggnaden .. 18

,, medicinska flygeln............ 14

,, köksbyggnaden.................. 18

10,7

8,2

10,7

Statsutskottets Utlåtande N;o 52.

I hvarje sjuksal funnes blott en glödlampa, och för belysningen
af de långa korridorerna vore endast en lampa i hvardera ändan af
desamma anbringad. Belysningen af sjuksalar och korridorer vore
således synnerligen sparsam, hvilket deremot icke kunde sägas i allmänhet
vara förhållandet med boningsrummen, bland hvilka särskildt
de af öfverläkaren bebodda vore synnerligen rikligt försedda med glödlampor,
nemligen. 41 stycken eller 24,3 procent af hela antalet. Enligt
hvad revisorerne inhemtat, hade dock anskaffandet och uppsättningen
af dessa lampor delvis bekostats af öfverläkaren sjelf.

Med anledning af hvad revisorerne sålunda meddelat har arméförvaltningen
å civila departementet i,afgifvet utlåtande, jemte bifogande
af en utaf öfverfältläkaren i ärendet afgifvet yttrande, förklarat sig instämma
i detta yttrande samt hvad särskildt angiuge införandet af
elektrisk belysning i garnisonssjukhusets byggnader, vitsordat, att
detta utgjorde ett led i den långa kedja af de med klokhet och sparsamhet
vidtagna förbättrade anordningar vid sjukhuset, hvilka hade att
för sin tillkomst tacka den nuvarande öfvertältläkarens initiativ och
hvilka haft till verkan, att sjukhuset med dess hela område kunde
anses i alla hänseenden, der ej sjelfva byggnadernas gammaldags
skick lagt ekonomiskt oöfvervinneliga hinder i vägen, motsvara nutidens
fordringar, hvarför ock den, som ihågkom sjukhusområdets
utseende före den nuvarande öfverfältläkarens tillträde till befattningen,
skulle finna motsatsen mellan förr och nu slående.

I förenämnda yttrande har öfverfältläkaren i afseende å den anmärkta
otillfredsställande anordningen af ventilationen inom sjukhuset
anfört, att sjukhuset, som öppnats 1834 eller för mer än 60 år tillbaka,
utgjorde ett korridorssjukhus af gamla slaget enligt den tidens
bästa förebilder. Alla 3 våningarna genomlöptes af korridorer af 9
fots bredd med sjukrum på båda sidor, ett byggnadssätt, som numera
af sanitär hänsyn bli ( vit afskaffadt. I första och andra våningen, hvardera
af 14,5 fots höjd, utgjorde luftkuben vid full beläggning 857—1,240
kubfot per säng. Tredje våningen eller snarare halfvåningen, 7,7 fot
hög, egde deremot med fullständig beläggning endast hälften af denna
luftkub per säng samt användes företrädesvis för veneriska sjuke. Att
luften i dessa senare rum vintertiden, ifall samtliga platser vore belagda,
hvilket dock då sällan om ens någonsin vore förhållandet, stundom
vore mindre god till följd af det ringa utrymmet, kunde knappast undvikas.
Till följd af det relativt betydliga utrymmet inom sjukhuset i
dess helhet i förhållande till antalet vårdade, kunde dock sjukrummen
glest beläggas samt eu fortfarande omsättning i rummens användning

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

ega rum, så att hittills kunnat undvikas, att svårare sjukdomsformer
inrotat sig inom sjukhuset. Tvärtom hade sjukdomsfallen haft ett i
allmänhet särdeles godt förlopp och relativt hastigt återställs till helsan,
samt mortaliteten under senare tider relativt allt mera förminskats.
Genom apterande af särskilda ventilationsfönster i sjukrummen hade
under den senaste tiden luften förbättrats, och borde i de rum, som
ännu ej hade sådana, ventilationsfönster insättas, så snart tillgångarne
det medgåfve. Anbringandet af tidsenlig centralventilatiou i förening
med central värmeledning vore likväl önskligt, och borde derför, sä
snart omständigheterna det medgåfve, en af kostnadsförslag åtföljd
framställning härom till Kongl. Maj:t afgifvas.

Att sjukhusläkarne under de senaste åren på deras upprepade,
enträgna framställningar medgifvits att icke vara boende inom sjukhusets
område, egde, enligt hvad öfverfältläkaren vidare yttrat, flere
anledningar, dels att större insigter i sjukvården numera kunde påräknas
af underläkarne, dels att under militärläkarekurserna flere bataljonsläkare
af armén vore boende inom sjukhuset och skyldige att i sjukvården
biträda, dels att sjukhusläkarnes versamhet som praktiserande läkare,
hvaraf deras ekonomiska ställning för framtiden vore väsentligt beroende,
svårligen läte förena sig med deras fortsatta boende å så aflägsen plats
som vid garnisonssjukhuset. Vid behof tillkallades nemligen sjukhusläkarne
ögonblickligen per telefon, om de ej funnes på stället, och hade
i öfrigt det ifrågavarande medgifvandet endast lemnats under det uttryckliga
vilkor, att sjukhusläkarne, ifall omständigheterna det påkallade,
såsom äfven inträffat, omedelbart inflytta i de åt dem anvisade boställsrum,
hvilka till följd häraf endast delvis och efter deras begäran eller
medgifvande användts för andra ändamål, hvaraf årligen för inlogerande
af de läkare, som frivilligt genomgå militärläkarekursen och om hvilka
funnes reglementeradt, att de kunde i mån af utrymme tilldelas bostad
vid allmänna garnisonssjukhuset. Ehuru under den tid sjukhusläkarne
tillåtits vara boende utom sjukhusets område hittills ingen olägenhet
derigenom inträffat, vore likväl för framtiden lämpligt, att sjukhusläkarne
eller åtminstone en af dem ålades att vara vid sjukhuset boende. Dock
kunde ej förnekas, att detta vilkor komme att ej obetydligt försvåra
besättandet af de hittills eftersökta sjukhusläkarebefattuingarne med
erfarne, praktiserande läkare, hvilka alltid för sin ekonomiska existens
vore beroende af sin praktiska verksamhet bland allmänheten och ej
kunde förväntas derifrån afstå för eu relativt obetydlig inkomst som
sjukhusläkare vid allmänna garnisonssjukhuset. För beredande åt dem
af lämpliga bostadslägenheter mötte intet hinder, på sätt af revisorerne

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

föreslagits, genom anlitande af det utrymme, som af militärläkarekursen
hittills disponerats, samt af 2 rum i andra våningen af öfverfältläkarens
boställshus, hvarigenom sjukhusläkarnes boställslokaler skulle komma
att bestå af 5 rum med tillhörande kök och domestikrum.

Hvad underläkarnes lokaler i kommissariebyggnaden anginge, vore
dessa hufvudsakligen desamma, som alltsedan sjukhusets upplåtande år
1834 för detta ändamål användts. Då emellertid ett af rummen något
förminskats genom anläggande af en trappa och det å vinden belägna
rummet vore temligen obeqvämt, skulle, under de tider militärläkarekursen
ej egde rum, 2 af de till densamma hörande rummen, för erhållande
af bättre inqvartering, kunna af underläkarne användas.

V afseende på den elektriska belysningen å allmänna garnisonssjukhuset
har öfverfältläkaren slutligen, med förmälan att enligt kongl.
brefvet den 15 mars 1889 införts belysning medelst eget elektricitetsverk,
anfört, att hvad belysningen i öfverfältläkarens boställsrum beträffade,
så vore anskaffningen och uppsättningen af samtliga glödlamporna,
i boställsvåningen 22 till antalet, bekostade af boställsinnehafvaren,
under det att de öfriga lamporna, i sjukhusets bibliotek och
öfverfältläkarens expeditionsrum, belägna 2 trappor uppi samma byggnad,
bekostats af sjukhuset.

I hvarje sjuksal funnes en glödlampa och i korridorerna, i öfverstå
våningen (delad på midten) 2, 2 tr. upp 6, 1 tr. upp 3 och i bottenvåningens
korridor 6 lampor. Skulle förökad belysning erfordras i
korridorerna, kunde sådan utan .svårighet åvägabringas medelst den der
befintliga gasledningen med 3 lågor i hvarje korridor. Att från början
endast en elektrisk glödlampa funnes anbragt i hvarje rum, hade sin
anledning deri, att sjukrum, der svårare sjuke vore förlagda, endast
fordrade en mycket måttlig belysning, då det skarpa ljusskenet på sådana
sjuke naturligen egde ett skadligt och oroande inflytande. Vid de bord,
som stäldes i rummens midt under lamporna, vore belysningen fullt
tillräcklig för att de konvalescenter, som sådant önskade, kunde sysselsätta
sig med läsning eller andra göromål. I salarnes aflägsnare delar
vore belysningen deremot naturligtvis svagare. Sedan ledningen eu
gång införts, mötte för öfrigt ingen svårighet och ringa kostnad för
uppsättandet af nya lampor genom ytterligare tillkoppling af elektriska
trådar. Under de 5 år, som förflutit sedan den elektriska belysningens
införande vid allmänna garnisonssjukhuset, hade veterligen inga klagomål
öfver beskaffenheten af denna belysning i sjukrummen afhörts, dock
borde i de större sjuksalarne för trefnadens skull en starkare belysning

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

beredas genom insättande af ytterligare en lampa i hvarje sal, hvarvid,
som ofvan nämnts, svårigheterna och kostnaderna vore obetydliga,

Utskottet har till en början velat meddela, att den af revisorerne
omförmälda, till allmänna garnisonssjukhusets prest utgående hyresersättning
af 200 kronor blifvit honom tillagd genom kongl. brefvet
den 7 december 1877, enligt hvilket, sedan jemlikt kongl. brefvet den
18 augusti 1876 åtskilliga inredningsarbeten inom sjukhuset blifvit verkstälda
för beredande af lokaler åt den nya undervisningskursen för
militärläkare, och för berörda ändamål tagits i anspråk, bland andra,
två af sjukhusets prest förut disponerade rum, Kongl. Maj:t, på hemställan
af direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset, medgifvit, att,
såsom godtgörelse för den sålunda indragna bostaden, finge till den
prest, som, efter förre innehafvarens af befattningen nyligen derförut
timade frånfälle, komme att vid sjukhuset anställas, årligen utbetalas
200 kronor af sjukhusets reserverade medel.

I afseende å auordningarne inom ifrågavarande sjukhus har utskottet
vidare inhemtat, att dess direktion, med anledning af revisorernes ofvannämnda
framställningar och på förslag af öfverfältläkaren deu 16 februari
innevarande år beslutit,

att i skrifvelse till kongl. öfverintendentsembetet anhålla, att
embetet, måtte låta anbringa erforderliga veutilationsfönster i de rum
inom sjukhusbyggningen, der sådana ännu ej finnas;

att i förberörda skrifvelse jemväl anhålla, det kongl. öfverintendentsembetet
måtte låta uppgöra och till kongl. direktionen insända
kostnadsförslag öfver den föreslagna centralventilationen i förening
med centralvärmeledning, hvarefter framställning borde göras hos Kongl.
Maj:t om anvisande af de för ändamålet erforderliga medlen;

att de i kommissariebyggningen belägna två rum, som höra till
militärläkarekursen och som under den tid af året, då kursen ej fortgår,
må begagnas af underläkare, skulle genom kommissariens försorg
iordningställas till den 1 april innevarande år, då nya underläkare
skulle inträda i tjenstgöring;

att sedan meddelande leranats, det eu elektrisk lampa betingade
ett pris af omkring 5 kronor, ytterligare en dylik lampa skulle snarast
möjligt genom kommissariens försorg och på sjukhusets bekostnad anbringas
i en hvar af de större sjuksalarne; samt

att kommissarien skulle, så fort ske kunde, låta på sjukhusets
bekostnad komplettera gasledningen i sjukhusets korridorer, insätta
gasarmar och anskaffa gasmätare, hvarjemte bestämdes att under den

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

mörka årstiden skulle nattetid efter det elektriska ljusets upphörande
två gaslågor i hvarje korridor inom sjukhuset hållas brinnande med
half låga.

Enligt hvad i direktionens protokoll för sistnämnda dag vidare
upplyses, har den vid sjukhuset sedan den 1 sistlidne februari anstälde
sjukhusläkaren på tillsägelse varit från samma dag boende i de
för honom afsedda rum.

Då häraf framgår, att hvad revisorerne i förevarande hänseende
aumärkt. i väsentligaste delar framkallat anordningar och beslut för
rättelsers vinnande, får utskottet hemställa,

.:A-,U . : !-• ''i,l -i a IV ... :- ..ö-,

• • ■/. . - ''t ■ / i J j : ; . . . • ji'' '' t '' • • V» ! '' <

att revisorernes ifrågavarande framställning icke
må till någon utgärd från Riksdagens sida föranleda.

Lotsstyrelswi,

. .bVnOiuj; • i. ■ ■ 11 ; i r it >;

§ 7.

. ■ {/. i'' A -it : j»; i r; f i? • i:il‘*''*1:-i •.il.''.;: ; : j

(Rev. ber. pag. 114—118; uti. pag. 477—496).

Med anledning af granskningen utaf lotsverkets räkenskaper för "$> ha»{,e’''
år 1893 hafva revisorerne dels framstält anmärkningar i fråga om kaptensexpediåtskilliga
uppgifna utbetalningar för skrifbiträde i lotskaptensexpedi- r^Hngaf
tionerna, hyra och städning m. m. samt till extra arfvoden i vissa fall, aflöningariui
der revisorerne ansett göromålen hafva varit af beskaffenhet att kunna Vl h‘t!vcrh:l
vederbörande tjensteman utan ersättning åläggas, dels ock på anförda
skal uttalat önskvärdheten af, att lotsverkets aflöningsstater med dithörande
bestämmelser måtte ställas i närmare öfverensstämmelse med
lönerna vid öfriga till femte hufvudtiteln hörande stater och corpser
samt särskildt att lotsarnes afföningsförhållanden måtte regleras.

Öfver hvad revisorerne i dessa ämnen anfört bär lotsstyrelsen
don 15 sistlidne januari afgifvit infordradt utlåtande.

Hvad först beträffar revisorernes ofvan omförmälda anmärkningar
angående vissa utbetalningar, synas desamma efter de upplysningar,
som i ämnet erhållits, icke böra föranleda till särskild åtgärd från
Riksdagens sida.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Vidkommande åter den af revisorerne ifrågasatta regleringen af
lotsverkets aflöningslörkållanden får utskottet erinra, hurusom Riksdagen
upprepade gånger, då Kongl. Maj:t framlagt förslag om fastställelse
af stater för lotsverket, undandragit sig att ingå i pröfningen
af desamma; och då fråga i detta ämne senast väcktes af Kongl.
Maj:t, yttrade Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1888, bland annat,
att liksom Riksdagen alltid ansett, att fyr- och båkafgifterna icke vore
att betrakta såsom en inkomstkälla, för tillgodoseende af statens allmänna
behof, utan såsom en särskild, af en viss rörelse utgående afgift,
uteslutande afsedd för underhåll och förbättrande af de för denna
rörelses underlättande inrättade anstalter, så hade Riksdagen också
synts vara af den mening, att dessa afgifter städse skulle afvägas så,
att de, utan något statens bidrag, blefve för detta ändamål tillräckliga.
Riksdagen ansåge det derför vara bä*t, att Kongl. Haj:t, med bibehållande
af sin konstitutionella rätt att bestämma fyr- och båkafgiften,
också sjelf, utan Riksdagens inblandande, tillsåge, att med dessa medel
icke blott säkerhetsanstalterna pnderhölles och utvecklades, utan jemväl
för personalen de aflösnings- och pensionsförmåner bereddes, på hvilka
den kunde hafva skäligt anspråk.

Med afseende å hvad Riksdagen sålunda anfört och då, enligt
hvad i lotsstyrelsens förenämnda utlåtande meddelas, Kongl. Maj:t
beslutit, att lotstaxor, uppstälda efter ny grund, skola utarbetas, och
arbetet dermed för närvarande pågår, har utskottet icke trott sig
nu böra tillstyrka någon framställning från Riksdagens sida i förevarande
ämne.

Ehuruväl hvad revisorerne anfört i fråga om lotsverket sålunda
icke gifvit utskottet anledning till någon hemställan om åtgärders
vidtagande, har dock hvad i detta ärende förekommit varit af beskaffenhet
att ådraga sig utskottets särskilda uppmärksamhet. Den form,
lotsstyrelsen i den ofvannämuda skrifvelsen tillåtit sig gifva sina bemötanden
af revisorernes olika framställningar, har nemligep synts
utskottet icke bära vittne om den aktning, som statens embetsverk
böra visa Riksdagens delegerade, då de fullgöra de dem af Riksdagen
lemuade uppdrag.

Under uttalande häraf får utskottet hemställa,

att revisorernes ifrågavarande framställningar
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

in*

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Civildepartementet.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 125; uti. pag. 496—498.)

Vid granskning af civildepartementets räkenskaper hade, enligt
hvad revisorerna vidare meddelat, uppmärksamheten fästs derpå, att en
tillförordnad kanslisekreterare, som uppburit den för sådan befattning
faststälda aflöning med 2,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar,
derjemte tillerkänts ett arfvode af 1,000 kronor för
år för att till föredragning bereda ärenden rörande ordningar för aktiebolag
och i expeditionschefens ställe granska koncepten till utgående
expeditioner i dylika ärenden. Det ville nemligen synas revisorerna,
som om ifrågavarande göromål vore af beskaffenhet att kunna inbegripas
under de åligganden, som tillkomme kanslisekreterare, till
hvilkas skyldigheter enligt gällande instruktion hörde att biträda vid
beredning af mål och ärenden och att uppsätta konceptexpeditioner i
förekommande mål.

I häröfver afgifvet utlåtande har registratorn i civildepartementet,
jemte bifogande af transsumt af Kongl. Majrts instruktion för embetsoch
tjenstemän i Kongl. Maj:ts kansli den 7 juni 1878, åberopat, att
den ifrågavarande utbetalningen grundat sig på kongl. brefvet den
14 april 1893.

'' Utskottet delar den af revisorerna i förevarande fråga uttalade
mening och har velat framhålla, att det synes oegentligt, att särskildt
arfvode utöfver stadgad aflöning tilldelas tjensteman för bestyr, som
kunna anses ligga inom eller beröra gränserna för hans tjensteåligganden.

Då, emellertid, derest det nu för Riksdagen framlagda förslaget
till lag om aktiebolag vinner Riksdagens bifall, någon Kongl. Maj:ts
sanktion af aktiebolagsordningar icke vidare kommer att ske, skulle
följaktligen den granskning af bolagsordningar, hvarom nu är fråga,
icke heller komma att för framtiden ega rum; och i händelse af förenämnda
lagförslags förkastande, torde det kunna antagas, att i allt
fall, sedan uppmärksamheten å förevarande ämne blifvit väckt, det
af revisorerna omförmälda förhållandet kommer att upphöra. Med afseende
härå hemställer utskottet,

Bill. till Riksd. Prat. 1895. 4 Sand. 1 Afd. ,16 Haft.

Ang. särskildt
arfvode till
tjensteman
inom, civildepartementet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. anordnandet
aj
kollegiets
räkenskaper.

att revisorernas förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Kommerskollegium.

;.(■''! : .. : ''

§ 9.

(Rev. ber. pag. 133; uti. pag. 501—503.)

Enligt hvad revisorerna omförmält, hade för biträde å kommerskollegiets
kassakontor med upprättande af bokslut för år 1892 och
uppgörande enligt lämpligt system af fullständiga formulär för förandet
af kollegiets räkenskaper under revisionsåret till föreståndaren för
Stockholms praktiska kontorsskola, grosshandlaren O. Murray, utbetalats
ett belopp af 800 kronor från anslaget å kollegiets stat till extra
biträden m. m ; och med anledning af kollegiets framställning om ersättning
för berörda utgift hade sedermera Kongl. Maj:t enligt bref
den 22 december 1893 i sådant hänseende till kollegiet anvisat ett
belopp af 800 kronor från sjette hufvudtitelns anslag till extra utgifter.

Då emellertid, enligt § 22 i den för kommerskollegium gällande
instruktion den $0 oktober 1891, det ålåge kassören och sjöpassnotarien,
, hvilken i förstnämnda egenskap vore redogörare för de under
kollegiets förvaltning eller till dess förfogande stälda medel, att föra
alla med afseende å ifrågavarande medels disposition och redovisning
erforderliga anteckningar och räkenskaper, samt i öfrigt de hos kollegiet
anstälde amanuenser och extra ordinarie tjensteman, enligt ofvan berörda
instruktion, skulle efter vederbörande förmäns föreskrifter deltaga
i förefallande göromål, hade det synts revisorerna, som skulle biträde
af utom kollegiet stående person för ofvan omförmälda ändamål icke
vara erforderligt, helst vederbörande tjenstemans förmåga såväl att
afsluta de af honom förda räkenskaperna, som ock att upprätta erforderliga
räkenskapsformulär icke borde ifrågasättas inom detta verk.

Kopimerskollegium har i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att
i den skrifvelse af den 4 december 1893, genom hvilken kollegium
hos Kong], Maj:t gjorde anmälan om förberörda, Murray lemnade uppdrag
samt anhöll att, då omförmälda anslag till extra biträden m. m.
behöfde tagas i anspråk för andra ändamål, hvilka företrädesvis borde
med detsamma tillgodoses, godtgörelse för sagda, för särkildt och tillfälligt
ändamål bestridda utgift måtte kollegium beredas, både kollegium

Statsutskottets Utlåtande N:0 52. 27

anfört, hurusom den ifrågavarande anordningen, hvarmed afsågs att
genom en fullt kompetent och erfaren persons biträde få till stånd ett
i möjligaste måtto praktiskt och enkelt system för bokföring af alla
de särskilda slags medel och kassor, som vore stälda under kollegii
förvaltning eller till kollegii förfogande, varit af behofvet synnerligen
påkallad såväl för vinnande af likformighet och öfverskådlighet i afseende
å räkenskapsföringen, som ock för underlättande af kassörens
befattning med densamma, hvilket befunnits desto mera erforderligt,
som han i egenskap af tillika sjöpassnotarie borde, för att de göromål,
som tillhöra sjöpassnotarietjensten, skulle kunna blifva behörigen
fullgjorda, deråt egna en hufvudsaklig del af sin verksamhet.

På sätt revisorerna omförmält, hade jemväl enligt kongl. brefvet.
den 22 december 1893 godtgörelse för sagda utgift blifvit kollegium
anvisad, hvarigenom den af kollegium vidtagna, af revisorerna nu anmärkta
åtgärden borde få anses hafva blifvit vederbörligen godkänd.

Till ytterligare utredande af det oafvisliga behofvet af sagda
åtgärd hade kollegium emellertid vidare anfört, att i den nyinrättade
kassörs- och sjöpassnotarietjensten förenades två i anseende till göromålens
art alldeles skilda befattningar, af hvilka den ena — befattningen
såsom sjöpassnotarie — motsvarade den befattning såsom kanslist
och föreståndare för kollegii sjöpassexpedition, nuvarande kassören och
sjöpassnotarien förut innehade, och den andra — befattningen såsom
kassör — svarade mot den gren af den förutvarande kamrerarens å
kollegii kammarkontor verksamhet, som hänförde sig till räkenskapsväsendet;
att, till följd af nya sjölagens stadgande om registrering af
fartyg och deraf föranledda närmare bestämmelser i kong], förordningen
angående registrering af svenska fartyg den 27 november 1891
samt i den för kollegium utfärdade förnyade instruktion, de sjöpassnotarien
tillhörande göromål från och med år 1892 varit högst betydligt
ökade; samt att det vore för kollegium synnerligen angeläget,
att för räkenskapsföringen och medelredovisuingen uppgjordes ett
annat, enklare och mera praktiskt system än det förut använda, på
det att handhafvandet af kassörsgöromålen skulle låta sig utan allt för
stora olägenheter förena med verksamheten såsom sjöpassnotarie.

I sammanhang härmed har utskottet velat meddela, att revisorerna
med anledning af granskningen af kommerskollegiets räkenskaper framstält
åtskilliga anmärkningar mot dessa räkenskapers anordnande och
uppställning, men att, då dessa anmärkningar enligt vederbörande
embetsverks deröfver afgifna förklaring komme att lända till åsyftad
rättelse, utskottet icke ansett erforderligt att särskilt redogöra för hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

i sådant afseende förekommit. Men då, på grund af revisorernas sistnämnda
anmärkningar och enligt hvad af berörda förklaring framgår,
en förändrad anordning af kommerskollegiets räkenskaper kommer att
för framtiden vidtagas, har utskottet, med anledning af hvad kommerskollegium
i nu föreliggande fråga anfört, velat uttala önskvärdheten
deraf, att, derest en sådan förändring af räkenskaperna icke kan vidtagas
utan biträde af utom verket stående person, kollegium må för
räkenskapsformulärs upprättande eller annat dylikt arbetes utförande
anlita person med erfarenhet om uppställningen af statsverkets räkenskaper
och desammas särskilda redovisningsändamål.

Då emellertid revisorernas nu ifrågavarande framställning icke
synes böra till någon vidare åtgärd föranleda, har utskottet, jemte
ofvannämnda uttalande, endast velat hvad i förevarande afseende förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

Landtbruksakademien.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 175; uti. pag. 510—512.)

aZiaqct^m Jemte erinran att 1889 års Riksdag i sammanhang med de af

akademien till Riksdagen beslutade förändringar i afseende å anslaget till befrämjande
ersättning af i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar å berörda anslaerstitel

kostnader för . , V r A A , .9 p

anbe/aida ut- anvisat ett belopp åt 1,000 kronor, att årligen utgå till landtbruksre<utiäZndcnh
akademien såsom ersättning för de kostnader, hvilka kunde tillskyndas
akademien för afgifvande af anbefalda utredningar och utlåtanden, hafva
revisorerna meddelat, att berörda anslagsbelopp blifvit under revisionsåret,
likasom föregående år, till fullo uppburet, utan att räkenskaperna
lemnade någon upplysning om detsammas användning; men då anslaget
enligt revisorernas mening vore beviljadt, icke såsom ersättning för det
ökade arbete, dylika utredningar kunde komma att bereda de vid
akademien anstälde, till eu del med statsmedel aflönade vetenskapsmän,
utan till bestridande af de direkta utgifter, som deraf kunde föranledas,
hade revisorerna ansett, att anslaget borde i särskilt konto i akademiens
räkenskaper redovisas.

Oafsedt den omständighet, att för närvarande icke kunde af räken -

Statsutslcotlcts Utlåtande N:o 5.2.

skapen inhemtas, i hvad mån — derest dylika särskild!, anbefalda utredningar
verkligen afgifvits — akademien derigenom tillskyndats några
kostnader, borde den anordning, revisorerna härmed velat förorda, finnas
så mycket mera befogad, som Riksdagen i skrifvelse den 15 maj 1889
framhållit, att, sedan landtbruksstyrelsen kommit till stånd och såsom
följd deraf antalet af de ärenden, i hvilka utlåtande komme att från
akademien eller dess förvaltningskomité infordras, sannolikt blefve ej
oväsentligen förminskadt, beloppet af ifrågavarande anslag skulle kunna
minskas, men att Riksdagen för det dåvarande och innan erfarenheten
visat, i hvilken utsträckning yttranden komme att infordras, ansett sig
sakna erforderlig grund för bestämmande af nedsättningens storlek.

I anledning af revisorernas anförda framställning har landtbruksakademiens
förvaltningskomité i afgifvet utlåtande till eu början erinrat,
att genom kongl. brefvet, den 12 januari 1849 åt landtbruksakademiens
förvaltningskomité anförtrotts det statsadministrativa uppdrag, hvilket,
till en början af jemförelsevis ringa omfattning, under tidens lopp utvecklat
sig till en fullständig central förvaltning af alla med jordbruket
och dertill hörande binäringar sammanhängande statsinrättningar. Då
sedermera, till följd af 1889 års Riksdags beslut, landtbruksstyrelsen
inrättades, hade genom kongl. bref den 13 december 1889 förordnats,
bland annat, att bemälda styrelse från och med år 1890 skulle öfvertaga
komiténs befattning med dessa särskildt uppräknade inrättningar
utom förvaltningen af de medel, som tillhörde fonden för svenska hornboskaps-
och fårafvelns förädling, hvilken förvaltning skulle åligga
statskontoret. Men jemte berörda statsadministrativa uppdrag hade
komitén genom brefvet den 12 januari 1849 erhållit äfven ett annat
af konsultativ natur, i det att under punkten d) i samma bref stadgats:
»att komitén i öfrigt, när den derom anmodas, skall gå departementschefen
till banda med upplysningar och yttranden i förekommande
ärenden, som röra landtbruket eller dess binäringar eller eljest med

föremålen för komiténs verksamhet ega gemenskap, —--». Då det

kongl. brefvets förordnande i denna del icke kunde anses hafva blifvit
genom något senare tillkommet stadgande upphäfdt, hade komitén fortfarande
måst finna sig förpligtad att tillse, det komitén ständigt skulle
vara så utrustad, att den vore i stånd att utan alltför stor tidsutdrägt
på ett nöjaktigt sätt tillhandahålla Kongl. Maj:t eller chefen för civildepartementet
de utredningar och utlåtanden i landtbruket och dess
binäringar rörande frågor, komitén blefve anmodad att afgifva. Härjemte
borde ej förbises, att komitén i sin egenskap af förvaltningsmyndighet
för landtbruksakademiens experimentalfält fortfarande måste

Statsutskottets Utlåtande iV.-o 52.

anses utöfva eu statsadministrativ verksamhet beträffande de å experimentalfältet
förlagda statsinstitutioner, till hvilken kategori med allt
skäl vore att hänföra åtminstone den agrikulturkemiska och den växtfysiologiska
anstalten, samt äfven i väsentlig mån experimentalfältets
landtbruksafdelning.

Komitén kunde icke annat än anse sig hafva haft så mycket större
skäl till en sådan uppfattning, som densamma syntes fullkomligt öfverensstämma
med den mening, dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
uttalade, då han i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 12 januari 1889 motiverade sin hemställan om framställning till
Riksdagen om anvisande till landtbruksakademien af det nu ifrågavarande
anslaget med följande ord: »Jag föreställer mig nemligen, att
akademien eller komitén allt fortfarande behöfver af Kongl. Maj:t anlitas
såsom en rådgifvande korporation i frågor af mera omfattande
betydelse rörande jordbruket eller dess binäringar, likasom akademien
äfvenledes fortfarande skall omhänderhafva vården och förvaltningen
af experimentalfältet.»

Det syntes komitén vara obestridligt, att till de åtgärder, som
måste anses nödiga, för att komitén skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt motsvara de kraf, hvilka i nämnda hänseenden kunde komma
att ställas, och hvilkas omfattning icke kunde på förhand beräknas,
hörde bland annat upprätthållandet af ett något mera effektivt kansli
än det, som vore oundgängligen behöfligt allenast för behandlingen af
akademiens enskilda angelägenheter, hvarförutom förvaltningen af institutionerna
å experimentalfältet med hänsyn till redovisning af härtill
anvisade statsanslag och dylikt kräfde åtskilligt extra arbete utöfver
det, som ålåge akademiens kamrerare i hans egenskap af redogörare
för akademiens enskilda medel och de under dess vård stälda donationsfonder.

För att visa, i hvilken mån akademiens tillgångar för nyssberörda
ändamål tagits i anspråk till följd af den från och med år 1890 6kedda
indragningen af åtskilliga till förvaltningskomitén förut anvisade anslag,
har komitén erinrat derom, att de hithörande belopp, som före år 1890
enligt kongl. brefven den 13 november 1863 och den 16 november
1877 af statsmedel utgingo till komitén, uppgått till en summa af
4,350 kronor, hvaraf såsom bidrag till aflöning åt kamreraren 1,050
kronor, åt notarien 1,700 kronor, åt bibliotekarien och kanslisten 1,300
kronor samt till renskrifning och vaktbetjening 300 kronor, under det
att akademiens egna bidrag till förenämnda aflöningskostnader då utgjorde:
till kamreraren 450 kronor, till notarien 300 kronor samt till

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

bibliotekarien och kanslisten likaledes 300 kronor. Vid den år 1890
inträdda förändringen hade dessa sistnämnda belopp ansetts böra höjas
med respektive 550, 450 och 450 kronor, i följd hvaraf sagda aflöningar
sedan dess utgått med 1,000 kronor till kamreraren, 750 kronor till
notarien samt 750 kronor till bibliotekarien. Förhöjningen i dessa tre
poster uppginge således sammanräknadt till ett belopp af 1,450 kronor
eller till 450 kronor mera än det nu ifrågavarande statsanslaget, och
härtill komme ytterligare de utgifter, som kunnat ifrågakomma för
renskrifning och nödigt biträde af vaktbetjening.

Förestående redogörelse ansåge komité n tydligen ådagalägga, att
hela det anslag, hvarom nu vore fråga, blifvit i öfverensstämmelse med
komiténs ofvan angifna uppfattning af dess syfte användt till upprätthållande
af akademiens och dess förvaltningskomités kansli i effektivt skick.

Af hvad landtbruksakademiens förvaltningskomité sålunda anfört
framgår, att ifrågavarande anslag blifvit användt till aflöningar inom
akademiens och komiténs kansli, ehuruväl, enligt hvad utskottet inhemtat,
akademiens räkenskaper icke gifva bestämdt stöd för ett sådant
antagande. Utan att inlåta sig i bedömandet af huruvida ett anslag,
som anvisats såsom ersättning för de kostnader, hvilka kunna tillskyndas
landtbruksakademien för afgifvande till Kongl. Maj:t af anbefalda
utredningar och utlåtanden och vid hvars beviljande Riksdagen
förutsatt, att det skulle kunna minskas, rätteligen bör användas till
stadigvarande lönebidrag åt akademiens tjenstemän, har utskottet velat
uttala den mening, att då Riksdagen, såsom nämnts, vid anslagets beviljande
förklarat, att en nedsättning deri ansåges kunna ega rum,
ehuruväl nedsättningens storlek då ej kunde bestämmas, häraf otvifvelaktigt
torde följa, att detta anslag bör, på sätt revisorerna framhållit,
i särskildt konto redovisas.

Då emellertid med visshet kan antagas, att, sedan uppmärksamheten
å omförmälda förhållande blifvit fäst, den afsedda bokföringsåtgärden
kommer att vederbörligen vidtagas, anser utskottet någon
särskild framställning i ämnet från Riksdagens sida icke erforderlig,
helst blifvande revisorer icke torde underlåta att vid granskningen af
landtbruksakademiens räkenskaper göra sig förvissade om, att det åsyftade
fullständigandet af desamma varder genomfördt.

Utskottet hemställer alltså,

att revisorernas ifrågavarande framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. kostnaderna
för vid
institutet verkstiilda
arbeten.

Ultima landtbruksinstitut.

I ;

§ 11.

(Rev. ber. pag. 182; uti. pag. 514—516).

. ; i , ■. .; ; i’"’l

Till uppförande vid Ultuna landtbruksinstitut af en ny lärarebostad
med källare och uthus, inköp och reparation af den s. k. fjellstugan
samt reparation af gamla laboratoriebyggnaden och åtskilliga
äldre, till lärarebostäder likaledes afsedda byggnader hade, enligt hvad
revisorerna erinrat, 1891 års Riksdag beviljat ett anslag af 24,475 kronor,
deraf under år 1892 uppbars ett belopp af 16,600 kronor.

Samtliga dessa arbeten, hvilka, med undantag af reparationsarbetet
å gamla laboratoriebyggnaden, redovisats i institutets räkenskaper, hade
under revisionsåret blifvit afslutade. Kostnaderna härför, å särskilda
konti i 1892 och 1893 årens räkenskaper redovisade, hade uppgått till
sammanlagdt 24,689 kronor 35 öre, deraf belöpt, å sistberörda arbete,
hvilket origtigt blifvit i egendomens, i stället för i institutets, räkenskaper
redovisadt, 4,875 kronor, samt å öfriga arbeten återstående
19,814 kronor 35 öre.

Vid granskning af det i institutets räkenskaper befintliga konto
för byggnaders underhåll hade emellertid befunnits, att för åtskilliga
å institutets lärarebostäder verkstälda reparationsarbeten under år 1893
utgifvits minst 6,068 kronor 53 öre, hvilken utgift likaledes tagits i
anspråk för de arbeten, hvarför ofvan omförmälda anslag å 24,475 kronor
beviljats.

Då vid sådant förhållande verkliga kostnaden för ifrågavarande
arbeten utgjort sammanlagdt 30,757 kronor 88 öre, hade följaktligen
den beräknade kostnaden öfverskridits med 6,282 kronor 88 Öre.

Vidare hafva revisorerna meddelat, att till uppförande af en ny
museibyggnad blifvit — förutom 4,764 kronor 60 öre, utgörande behållning
år 1891 å rörelsen vid Ultuna egendom, hvilken behållning
enligt särskilt medgifvande fått för nyssnämnda ändamål användas —
ytterligare 2,299 kronor 80 öre tagits i anspråk.

I häröfver afgifvet utlåtande har styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut
anfört, att de byggnader, för hvilkas reparation det år 1891 af
Riksdagen beviljade anslag delvis varit afsedt, hade förut ej varit för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

delade mellan läroverket och egendomen, utan en del af dem hade användts
för båda gemensamt; sedan emellertid Riksdagen bifallit Kongl.
Maj:ts proposition om ny organisation af Ultima landtbruksinstitut och
dervid bestämt, att läroverkets och egendomens ekonomi skulle hållas
fullständigt skilda, hade blifvit nödvändigt att mellan dem fördela de
å Ultima befintliga byggnaderna, o.ch vid denna fördelning hade den
»gamla laboratoriebyggnaden» öfverlåtits till egendomen för att användas
till kontorslokal och bostadslägenheter åt egendomens förvaltare och
bokhållare; hvaraf blifvit en naturlig följd, att kostnaderna för denna
byggnads reparation redovisats i egendomens räkenskaper.

Att kostnader för nybyggnader och reparationer öfverskridit det
af Riksdagen för ändamålet beviljade anslag, hade hufvudsakligen berott
derpå, att reparationen af gamla byggnader i och för deras inredning
till lärarebostäder medfört en kostnad betydligt större än från början
beräknats. Härvid vore dock att märka, att det år 1888 af dåvarande
Ultunastyrelsen ingifna och af nuvarande Ultunastyrelsen utan förnyad
granskning adopterade kostnadsförslaget för äldre byggnaders omändring
till lärarebostäder, uppgående till 3,000 kronor, varit beräknadt under
antagande, att i enlighet med då af styrelsen framstäldt förslag ej
mindre än 5 nya lärarebostäder skulle uppföras. Sedan emellertid medel
anslagits till blott en ny lärarebostad, under det att å andra sidan lärarnes
antal icke nedsatts under det år 1888 föreslagna, hade naturligtvis
andra och kostbarare anordningar än de förut beräknade måst vidtagas
för lärarnes inhysande i de befintliga gamla byggnaderna, hvarför ock
dels den nedre våningen i den s. k. direktörsbyggnaden måst underkastas
en grundlig reparation och omändring, dels utöfver den ursprungliga
planen en förut för lärlingarnes mathållning använd gammal, i hög
grad förfallen byggnad måst undergå en genomgående ombyggnad för
att inredas till lärarebostad. Dertill komme ytterligare, att de gamla
husen, när reparationen började, visade sig till alla delar vara i ett
mycket sämre skick än vid föregående besigtning kunnat antagas; flertalet
kakelugnar hade måst utdömas och ej kunnat omsättas, och ehuru
med blott ett undantag endast sekunda kakel inköpts, hade blott eldstädernas
reparation gått till öfver 1,500 kronor, d. v. s. mer än hälften
af den från början beräknade reparationskostnaden; de flesta golf
hade måst läggas nya, och de båda flygelbyggnaderna hade varit så
förfallna, att ej blott alla bjelklag utan ock eu del af de brädfordrade
ytterväggarne varit uppruttna och måst ersättas med nytt virke. Att
ej det af Riksdagen för lärarebostäders reparation beviljade anslaget
Bih. till tiilcsd. Prot. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 36 ljuft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. kostnaderna
för vid
institutet utförda
arbeten.

skulle räcka till för ändamålet, hade också klart framstått för rektor
och lärarråd vid den ytterst ytliga undersökning, de anstält, då de
omedelbart efter sin ankomst till Ultuna midt under sin egen inflyttning
och brådskande organisationsarbete haft att upprätta förslag till
institutets inkomst- och utgiftsstat för år 1893, hvarföre de ock i detta
förslag af för institutets ordinarie .utgifter anslagna medel till byggnaders
reparationer upptagit ytterligare en summa af 2,050 kronor, hvilken
summa äfven ingått i den af Kongl. Maj:t faststälda inkomst- och
utgiftsstaten. Reparationerna hade ju, sedan de påbörjats, måst fullföljas,
trots det att kostnaden steg öfver äfven den sålunda ökade summan,
och styrelsen hade ansett sig dess mindre böra tveka, att på en
gång bringa de gamla bostadshusens reparation till slut, som deras bestånd
uppenbarligen äfventyrats, om reparationen längre uppskjutits, och
dessutom den utöfver för detta ändamål anslagna medel Överskjutande
reparationskostnaden dock ingalunda fullt medtagit det »till disposition
för institutets öfriga utgifter» i den af Kongl. Maj:t faststälda utgiftsstaten
upptagna belopp.

Hvad slutligen anginge det omnämnda förhållandet, att uppförandet
af museibyggnaden kräft större kostnad än den del af 1891 års behållning
å rörelsen vid Ultuna gård, som dertill anslagits, hade styrelsen
i underdånighet erinrat, att sagda belopp begärts och beviljats såsom
bidrag för uppförande af nämnda byggnad, och att den del af densamma,
som uppförts under år 1893, kostat endast 7,064 kronor 40 öre,
eller något mindre än den summa, 7,170 kronor, som upptagits i den
af Kongl. Maj:t. faststälda utgiftsstaten för år 1893.

Under antagande, att sådant öfverskridande af beräknade kostnader
för arbeten vid ifrågavarande landtbruksinstitut, som nu af revisorerne
påpekats, må för framtiden undvikas, har utskottet endast velat
hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Alnarps landtbruksinstitut.

§ 12-

(Rev. ber. pag. 186, uti. pag. 516—519.)

Såsom en fortsättning af den i 1893 års revisionsberättelse meddelade
redogörelse för byggnadsanslagets användning hafva revisorerne

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

meddelat, att, enligt hvad af räkenskaperna för år 1893 framginge, till
samma års slut utgifvits

för nya mejeribyggnaden ............................................................... 37,154: 39,

„ ändringen af gamla mejeriet till restaurationsbyggnad ... 14,866: 06,

„ uppförandet af en ny lärarebostad ................................... 18,846: 9o,

och för uppvärmningsinrättningen .......................................... 17,367: 94,

eller tillsammans ............................................................................ 88,235: 2 9.

Då kostnaderna för dessa arbeten jemte ändringar i gamla slottet
äfvensom för anskaffande af nya inventarier och möbler år 1891 beräknats
till allenast 67,425 kronor, hvartill borde läggas den år 1893
beräknade kostnaden för anordning af ritsal och bostadsrum i nya
mejeriet med 6,000 kronor, men af dessa arbeten med säkerhet återstode
de beslutade ändringarne i gamla slottet samt anskaffning af nya
inventarier och möbler, derför kostnaden beräknats till 5,775 kronor,
hade alltså, under förutsättning att hvad som ännu återstode kunde
utföras för derför beräknad kostnad, det af Riksdagen faststälda anslaget,
73,425 kronor, redan öfverskridits med 20,585 kronor 29 öre.

Att en så stor skilnad kunnat uppstå mellan, å ena sidan, beloppet
af de till vissa ändamål anvisade och på vederbörandes kostnadsberäkningar
grundade anslag och, å andra sidan, de utgifter, som för
samma ändamål i verkligheten utgått, hade revisorerne funnit anmärkningsvärd!,
hvadan de velat bringa förhållandet till Riksdagens kännedom.

I häröfver afgifvet. utlåtande af den 12 nästlidne januari har
styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut till en början erinrat, att för
de arbeten, hvarom fråga vore, beräknats:

till ändringar i gamla slottet....................... kronor 3,075: —

,, inventarier och möbler ....................... „ 2,700: —

„ förändring af gamla mejeriet ............... „ 7,150: —

„ ny mejeribyggnad ................................... „ 17,677: or,

„ lärarebostad ............................................... „ 12,818: 4 8

„ uppvärmningsinrättning ........................... ,, 20,750: —

,, oförutsedda utgifter såsom arkitekt arfvode,

körslor m. m............................... ,, 3,254: 4 7

tillsammans kronor 67,425: —

hvilket belopp äfven på Kongl. Maj:ts proposition till 1891 års Riksdag
beviljats.

Derjemte hade, sedan beslut fattats om förläggande till Alnarp

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

af hela den högre mejeriundervisningen, 1893 års Riksdag medgifvit,
att den besparing, som komme att uppstå å det för anordnande af
högre undervisning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut
å extra stat för år 1893 anvisade anslag, 10,000 kronor, finge användas
bland annat för förändrade anordningar i den nya mejeribyggnaden
vid Alnarp, hvilka beräknats kosta 4,875 kronor. Kostnaderna för
arbetena hade åter vid 1894 års slut uppgått

till förändringar af gamla mejeriet ......... kronor 16,238: 06

„ nya mejeribyggnaden .......................... ,, 37,154: 39

,, lärarebostaden ........................................... „ 18,846: 9o

„ uppvärmningsinrättningen....................... ,, 17,367: 94

eller tillsammans kronor 89,607: 29.

Hvad anginge, ändringar i gamla slottet och anskaffande af inventarier
och möbler, hade dessa arbeten ännu icke fullständigt afslutats;
men styrelsen hyste förhoppning, att kostnaderna icke skulle öfverstiga
de derför beräknade.

Det visade sig således, att en betydande skilnad uppstått mellan,
å ena sidan, beloppet af de till vissa ändamål anvisade och på kostnadsberäkningar
grundade anslag och, å andra sidan, de utgifter, som för
samma ändamål verkligen utgått.

Den anmärkta skilnaden vore dock till en de! endast skenbar.
I kostnadsberäkningarne, hvilka afsåge att angifva de belopp, som skulle
af Riksdagen äskas, hade nemligen vissa kostnader för väganläggning,
planering, vatten-, vassle- och kloakledning, plantering m. m.,
de der afsågos attj bestridas af af kastningen från Alnarps gård och
delvis utgöras med gårdens arbetare och dragåre, icke upptagits, men
vid utgifternas bokförande hade det emellertid varit nödigt upptaga
dessa gårdens utgifter under de olika byggnadernas särskilda konti,
hvilka således icke erbjöde någon lämplig jemförelse med kostnadsberäkningarne.
Dessa i kostnadsberäkningarne ej ingående utgifter
hade uppgått till 7,199 kronor 90 öre. Vidare hade dels beslutet om
förläggande vid Alnarp af hela den högre mejeriundervisningen och
dels erfarenheter om nya framsteg inom mejerirörelsen föranledt en
utvidgning af mejeribyggnaden och vissa förändrade anordningar inom
densamma, hvartill förslag jemväl gillats genom särskilda kongl. bref.
Om således den ofvan uppgifna kostnadssumman, 89,607 kronor 29 öre,
minskades med dels kostnaden, 7,199 kronor 90 öre, för de arbeten,
som gården antagits skola bekosta, och dels ett belopp, 494 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

82 öre, som boställsinnehafvare!! ersatt, samt om man betänkte, att,
efter afdrag af de för arbeten i slottet, inventarier och möbler afsedda
belopp, 5,775 kronor, för nu afslutade arbeten afsetts dels 61,650 kronor
och dels 4,875 kronor, befunnes, att kostnadsförslagen öfverskridits
med 15,387 kronor 57 öre.

I anledning häraf har styrelsen öfver Alnarps landtbruksinstitut
anfört, att arbetena vore utförda i enlighet med faststälda ritningar,
men att vid utförandet visat sig, att kostnaderna varit för lågt beräknade.
Sådant kunde i viss mån haft sin anledning i en sträfvan att
till det minsta möjliga begränsa det belopp, som skulle af Riksdagen
äskas. Svårigheten att beräkna kostnaden för ändringar af äldre byggnader,
dervid det icke läte sig göra att på förhand förutse, i hvad mån
ändringar, som vidtoges, åter skulle betinga andra, torde endast behöfva
antydas. Särskildt ville styrelsen omförmäla, att arkitekten beräknat,
att gråsten till grundläggning kunnat erhållas å egendomen, men att,
då sådan ej funnits, den måst ersättas af tegel, som skulle köpas.
Kostnadsberäkningarne hade vidare uppgjorts år 1888, men framställning
om anslag framlagts först vid 1891 års riksdag, och arbetena hade först
år 1892 tagit sin början. Under tiden hade arbetslönerna ej obetydligt
stigit, och häri borde sökas en väsentlig anledning till den anmärkta
skiluaden mellan den beräknade och den verkliga kostnaden.

Arbetena vore emellertid, med undantag af några mindre omfattande
inredningsarbeten i slottet, utförda, såsom styrelsen trodde,
omsorgsfullt och väl, dervid bristen i anslag vore afsedd att betäckas
af de medel, som från landtbruket vid Alnarp kunde dertill afses.
Då styrelsen sålunda vid uppgörande af ritningarne och arbetets utförande
ansett sig ega att för ändamålet använda af Alnarps gårds
medel, hade styrelsen icke öfverskridit sin befogenhet. 1857 års Riksdag
öfverlemnade Alnarps kungsgård till användande för landtbruksinstitutet,
utan andra vilkor än att ett visst årligt arrende skulle erläggas samt
att institutets organisation och inseendet öfver detsamma skulle ombesörjas
af en styrelse, som af Kongl. Maj:t skulle tillsättas, och
enligt de föreskrifter, som af Kongl. Maj:t bestämdes. De af Kongl.
Maj:t den 25 februari 1859 faststälda stadgar för institutet uppdroge
i § 2 åt dess styrelse att handhafva och använda institutets statsanslag
och öfriga inkomster samt bestämde i § 22, att landthushållningen å
Alnarp borde så ordnas och handhafvas, att densamma, jemte det den
beredde institutet ökade inkomster, kunde tjena till undervisningsmedel
för lärjungarne och föredöme för landtbrukets idkare i allmänhet. I
öfverensstämmelse härmed hade styrelsen äfven varit i tillfälle att till

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. ett arfvode
till proJef-soren
E. A.
Jacobsson.

båtnad för inrättningen, utöfver beviljade anslag, för läroanstaltens
räkning verkställa byggnadsarbeten för en kostnad, som sedan institutets
tillkomst uppgått till omkring 80,000 kronor.

Hvad i detta ärende sålunda förekommit har utskottet velat för
Riksdagen

omförmäla.

Kongl. hofstallets nybyggnad.

§ 13-

(Rev. ber. pag. 256 och 257; uti. pag. 536—538.)

Med anmälan att jemlikt Kongl. Maj:ts bref den 13 december 1889,
angående några i samband med utförande af ny hofstallbyggnad stående
förhållanden, Kongl. Maj:t tillagt professoren Ernst Abraham
Jacobsson, i egenskap af byggnadschef för nämnda byggnadsarbete,
ett årligt arfvode af 5,000 kronor, med rätt för Jacobsson att till arfvoden
åt tillfälliga biträden under byggnadstiden årligen disponera ett
belopp af 1,000 kronor, hade, enligt hvad revisorerne erinrat, 1893 års
statsrevisorer, som af räkenskaperna för ifrågavarande nybj^ggnad inhemtat,
att sistnämnda belopp blifvit qvartalsvis under år 1892 af
öfverintendentsembetet utanordnadt och af professoren Jacobsson utqvitteradt,
framhållit, att det syntes hafva bort af räkenskaperna framgå,
att dessa medel blifvit af tillfälliga biträden såsom ersättning för deras
arbete uppburna; och hade öfverintendentsembetet i utlåtande öfver
revisorernes omförmälda framställning såsom eget yttrande åberopat en
från professoren Jacobsson infordrad, utlåtandet bilagd förklaring, deri
professoren Jacobsson, under erinran att i Kongl. Maj:ts ofvanberörda
bref af den 13 december 1889 någon redovisningsskyldighet icke funnes
föreskrifven, anfört, hurusom det af den omständigheten, att genom
sagda kongl. bref ett visst, för hvarje år bestämdt belopp anvisats,
obestridligen syntes framgå, att ett årligt anslag af 1,000 kronor verkligen
blifvit under byggnadstiden stäldt till professoren Jacobssons
disposition utan redovisningsskyldighet, helst, derest en större eller
mindre besparing å förevarande medel ifrågasatts och redovisning förty
af honom bort för dem lemnas, vid anvisandet af detsamma otvifvel -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

aktigt skulle hafva tillika föreskrifvits, att anslagssumman skulle utgå
med »högst» 1,000 kronor.

Vidare hafva revisorerne i minnet återkallat, hurusom 1894 års
Riksdag, som i enlighet med den af revisorerne uttalade uppfattning,
ansett uppenbart, att Jacobsson varit skyldig redovisa för de medel,
som förutom honom tillerkändt arfvode blifvit genom Kongl. Maj:ts
ofvan åberopade bref stälda till hans disposition för arfvoden åt tillfälliga
biträden, enligt skrifvelse den 7 sistlidne maj funnit den af
Jacobsson afgifna förklaringen i hög grad otillfredsställande, med afseende
hvarå Riksdagen, ehuru saken synts vara af jemförelsevis ringa
vigt, ansett densamma böra bringas till Kongl. Maj:ts kännedom för
vinnande af den rättelse, som kunde befinnas af omständigheterna
föranledd, hvadan Riksdagen fäst Kongl Maj:ts uppmärksamhet på hvad
revisorerne i förenämnda afseende anmärkt för den åtgärd, Kongl. Maj:t
kunde finna förhållandena påkalla.

Revisorerne, som inhemtat, att detta ärende fortfarande vore på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende, hade velat meddela, att, enligt hvad
1893 års räkenskaper för nya hofstallbyggnaden utvisade, jemväl under
detta år det för tillfälliga biträden under byggnadstiden beviljade belopp
blifvit af professoren Jacobsson på enahanda sätt qvartalsvis utqvitteradt
och uppburits för årets tre första qvartal med tillsammans
750 kronor.

Öfverintendentsembetet, hvars yttrande med anledning af omförmälda
framställning infordrats, har åberopat ett af byggnadschefen för
nya hofstallet, professoren Ernst Abraham Jacobsson i ämnet afgifvte
utlåtande och förklarat sig för egen del icke hafva något att utöfver
hvad detta utlåtande innehåller i ärendet anföra.

I berörda utlåtande meddelas, hurusom professor Jacobson, af dåvarande
chefen för kongl. finansdepartementet tillfrågad, huruvida och
på hvilka vilkor han skulle vilja åtaga sig att vara byggnadschef vid
ofvannämnda byggnad, uppgifvit ett årligt arfvode af 6,000 kronor och
dessutom 1,200 kronor årligen till biträden, hvarmed afsetts att, bestrida
kostnaderna för diverse mätningar och ritningar samt kontors- och renskrifningsgöromål
äfvensom för de fullständiga räkenskaper, som nödvändigt
måst å byggnadskontoret, finnas, för att byggnadschefen ständigt
skulle vara i tillfälle att se penningest äl 1 ningen och de många leverantörernes
särskilda konton. Då dessa vilkor befunnits oantagliga, hade
Jacobsson förbundit sig att sjelf öfvertaga och bekosta göromålen för
biträdena, och hade dessa förslagsvis beräknats till 1,000 kronor. För
att denna öfverenskommelse skulle i Jacobssons förordnande få ett sär -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

skridt uttryck, hade den formulerats sålunda, att han egde uppbära i
lön 5,000 kronor och dessutom 1,000 kronor årligen till biträden, d. v. s.
i ersättning för de göromål, som först antagits skola af särskild! aflönade
biträden utföras. Dermed hade denna del af administrationskostnaden
begränsats till 6,000 kronor, hvilket belopp icke skulle få
öfverskridas. Detta sistnämnda belopp hade varit grunden för aftalet,
och på de vilkor, som enligt revisorernes tolkning af bestämmelsen angående
arfvodet skulle honom tillkomma, hade Jacobsson med känslan
af det stora ansvaret och det magtpåliggande arbetet, säkert icke åtagit
sig uppdraget. I öfverintendentsembetet vore hans anspråk och den
derpå baserade öfverenskommelse bekanta, hvarför också qvartalsvis ett
särskild! belopp af 250 kronor till honom utanordnats. I riksmarskalksembetet,
som genom hvarje qvartals kassarapport fått del af det utbetalade
arfvodet, liksom äfven vid den årliga revisionen i kammarrätten
hade emot detsamma intet varit att erinra.

Under dessa förhållanden vore det, enligt Jacobssons förmenande,
ingalunda underligt att han ansett redovisning af det särskilda beloppet
icke behöfva ifrågakomma, och numera kunde en sådan redovisningomöjligt
åstadkommas. Dels hade han för göromål vid liofstallet anlitat
biträden, som derjemte varit sysselsatta med andra arbeten för hans
räkning, utan att särskilt timantal för det ena eller andra antecknats,
dels hade ock i en mycket stor utsträckning arbetet utförts af Jacobssons
anhöriga. För att gifva en föreställning om de synnerligen besvärliga
skrifgöromålen har Jacobsson vidare meddelat, att ej mindre än 54
leverans- och arbetskontrakt upprättats, hvaraf det angående stommen upptoge
66 sidor och det om snickeriet 65 sidor, hvarjemte ett flertal innehölle
30 å 40 sidor hvardera; att af hvarje kontrakt skulle renskrifvas tre
exemplar, ett för chefen för kongl. liofstallet, ett för entreprenören och
ett för Jacobsson, samt att dessutom till öfverintendentsembetet skulle
öfverlemnas ett transsumt af hvarje kontrakt, angifvande hufvudinnehållet
deraf; att alla aftal med entreprenörer likaledes skulle skrifvas i tre
exemplar; att antalet expedierade skrivelser vore 512, deraf till chefen
för kongl. liofstallet 339; att hvarje månad till öfverintendentsembetet
skulle inlemnas uppgift å den nästföljande månadens utgiftsbelopp, och
vid hvarje qvartals början hade aflemnats till riksmarskälksembetet berättelse
och kassarapport öfver det senaste qvartalet; samt att räkenskaperna
omfattat kassajournaler, hufvudbok och journal för öfverarbeten
och afdrag.

Härtill komme en vigtig omständighet, den nemligen, att, när
Jacobsson åtog sig tillsynen öfver byggnaden, antagits, att till dess ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

förande skulle erfordras fyra år, räknade till den 1 oktober 1894, för
hvilken tid lian egde uppbära arfvode; men genom högst betydliga ansträngningar
och afsägning af alla andra uppdrag hade det lyckats Jacobsson
att så påskynda arbetet, att etablissementet kunde för sitt ändamål
upplåtas redan den 1 oktober 1893. På samma gång Jacobsson
härigenom gått miste om ett års arfvode, hade han fått vidkännas ökade
utgifter och öfriga olägenheter, som varit en nödvändig följd af ett forceradt
arbete.

Den i ofvannämnda kongl. bref den 13 december 1889 intagna
bestämmelse angående arfvode åt professoren Jacobsson är af följande
lydelse:

»Vid föredragning häraf hafve Vi funnit godt

dels — — — — — — — — — — — — —- — — —- —- —

dels af de för hofstallbyggnadens utförande anvisade medel tillägga
Jacobsson ett arfvode af femtusen kronor om året, att utgå från den
dag, då förordnande honom meddelas, och intill dess arbetet blifvit slutligen
afsynadt, dock att detta arfvode icke får af honom åtnjutas längre,
än till dess slutbesigtning enligt den faststälda arbetsplanen skall ega
rum, med rätt för Jacobsson att till arfvoden åt tillfälliga biträden under
nyssnämnda tid årligen disponera ett belopp af ett tusen kronor;

Enligt hvad utskottet inhemtat, har vid föredragning inför Kongl.
Maj:t den 18 januari innevarande år, af nästlidet års Riksdags ofvannämnda
skrifvelse i förevarande ämne, jemte deröfver af Jacobsson afgifven
förklaring, vid hvilken föredragning tillika för Kongl. Maj:t anmälts,
att i en till herr statsministern och chefen för finansdepartementet
öfverlemnad skrift herr riksmarskalken friherre von Essen meddelat, att,
då han i egenskap af statsråd och chef för nämnda departement uppgjort
förberedande aftal med professoren Jacobsson rörande anställningen i
fråga, hans afsigt varit, att Jacobsson skulle åtnjuta 5,000 kronor för
år såsom personligt arfvode samt att derutöfver 1,000 kronor årligen
skulle ställas till Jacobssons disposition för bestridande af kostnader för
skrifgöromål, räkenskapsföring m. in. utan redovisningsskyldighet, Kong].
Magt låtit vid den af Jacobsson atgifna förklaringen bero.

Hvad i detta ärende förekommit har utskottet velat för Riksdagen

anmäla.

Bih. till Riksd. Prof. 1805. 4 Sami. 1 Afd -10 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. olika
tolkning af
vissa bestämmelser
i rese■
regleme\itet.

4 ''1

Medicinalstyrelsen.

§ 14-

(Rev. ber. pag. 320; uti. pag. 570—572.)

Med förmälan att, enligt hvad medicinalstyrelsens räkenskaper för
år 1893 utvisade, för eu tjensteresa å jernväg från Stockholm till Vännäs
och åter en ledamot af styrelsen beräknat och blifvit. tillerkänd ersättning
efter biljett i första klass, hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida, då å
denna linie icke framfördes första klassens vagnar, berörda ersättningbort
utgå efter omförmälda beräkning. Att gällande resereglemente uti
ifrågavarande afseende icke innehölle fullt tydliga föreskrifter, framginge
deraf, att, efter hvad revisorerne erfarit, i andra fall tjensteman, som
varit berättigade till ersättning för resa i första klass, vid befarande af
jernväg, der ej första klassens vagnar funnits, tillgodoräknat sig ersättning
efter kostnaden för andra klassens biljett; och hafva revisorerne
med anledning häraf uttalat önskvärdheten af, att i resereglementet måtte
införas fullt tydliga bestämmelser i förevarande afseende.

I infordradt utlåtande öfver de af revisorerne gjorda framställningar
med anledning af granskningen af medicinalstyrelsens räkenskaper
har bemälda styrelse i förevarande fråga anfört, att skälen till den tolkning,
styrelsen i det af revisorerne framdragna fallet gifvit gällande
resereglemente, vore, att reglementet, som skarpt skilde på de olika
sätten att lärdas (med skjuts, på ångbåt och på jernväg) samt uttryckligen
förklarade, att ersättningen skulle utgå efter det af nämnda befordringssätt,
som för resan verkligen begagnats (§ 6 mom. 1), deremot
ingenstädes innehölle någon föreskrift derom, att ersättning skulle åtnjutas
endast för det antal hästar eller hyttplatser eller den klassens
jernvägsvagn, som den resande verkligen använda Den, som på grund
af den egenskap, hvari han reste, egde enligt ifrågavarande reglemente
att såsom reseersättning åtnjuta »afgift för plats i l:a klassens vagu»
och i enlighet dermed äfven uppgjorde sin reseräkning, borde sålunda
ej vara författningsenligt hindrad att begagna jernvägsvagn af 2:a eller
3:e klass, ehuru l:a klassens vagn funnes på den linie, der har färdades.
Det syntes då orimligt, om han, derför att å vissa jernvägslinier l:a

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

klassens vagnar ej framfördes, skulle, inkommen på en sådan linie, få
sin reseersättning nedsatt. På sådant sätt skulle en tjensteresa per jernväg
blifva norr om Upsala lägre betalad än söder om denna ort. Den
tvekan om resereglementets mening i förevarande fall, som emellertid,
på sätt revisorerne omnämnt, föranledt resande till olika tolkningar, borde
hafva försvunnit, sedan flerfaldiga gånger för tjensteresor, som företagits
under enahanda förhållanden som den nu ifrågavarande, ersättningen
debiterats på samma sätt som här skett och räkningen derpå äfven blifva
efter vederbörlig granskning utan afdrag liqviderad.

Då under innevarande riksdag väckts motion i fråga om förändring
i vissa delar af resereglementet, och deribland äfven de bestämmelser,
som afse rätt till ersättning för resa å jernväg i första klassens vagn,
samt följaktligen genom denna motion, som ännu icke blifvit till afgörande
företagen, Riksdagens uppmärksamhet blifvit last å det af revisorerne
omförmälda förhållande, har utskottet endast velat hvad i förevarande
hänseende förekommit för Riksdagen

anmäla.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsvåsendet anslagna medel.

§ 15.

(Rev. ber. pag. 328; uti pag. 574—580.)

Enligt hvad revisorerne af den vid Vadstena hospitals räkenskaper
för År 1893 fogade afräkning med patienterna vid hospitalet för årets
fjerde qvartal inhemtat, hade hospitalets fordran för patientens n:o 2,037
vård m. m , utgörande med upplupen ränta 1,544 kronor 83 öre, blifvit
den 21 oktober 1893 inbetald med 425 kronor 3 öre samt återstoden
deraf, 1,119 kronor 80 öre, afskrifvits, varande vid räkenskapen lagd!
ett utdrag af direktionens öfver hospitalet '' protokoll den 2 november
1893, utvisande att berörda afskrifning då blifvit af direktionen beslutad.

Af kammarrättens den 30 oktober 1891 meddelade, af Kongl. Maj:t
den 11 augusti 1893 faststälda utslag i mål mellan Värnhems sockens

Ang. resterande
afgift
för en patient
vid Vadstena
hospital.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

fångvårdsstyrelse och direktionen öfver Vadstena hospital hade revisorerne
funnit, att ifrågavarande patient varit å hospitalet intagen från
och med den 1 januari 1884 till och med slutet af år 1889, men att
ersättning för patienten icke kunnat tillerkännas hospitalet för längre
tid än under januari månad år 1884 samt från och med den 3 augusti
1889, eller den dag då hospitalsdirektionen hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs läii framstält yrkande om ersättningens utbekommande.

Häraf framginge, att hospitalsdirektionen icke iakttagit föreskrifterna
i kongl. stadgan angående sinnessjuka den 2 november 1883 derom, att,
ansökan om sinnessjuks intagande å hospital skall vara åtföljd af vederbörandes
förbindelse å afgiften till anstalten (§ 2.5) samt att afgiften
skall förskottsvis betalas halfårsvis under första månaden af ingångna
halfåret (§ 33). Vid sådant förhållande ville revisorerne ifrågasätta befogenheten
af ofvan omförmälda, af hospitalsdirektionen beslutade afskrifning.

I häröfver afgifvet, utlåtande har medicinalstyrelsen meddelat, att
den afskrifningsåtgärd, hvars befogenhet revisorerne ifrågasatt, redan
varit föremål för anmärkning från styrelsens revisor; och vid pröfning
deraf hade styrelsen med upphäfvande af samma åtgärd såsom stridande
mot kongl. förordningen den 11 december 1830 angående behandlingen
af extra ordinarie afskrifning^'', anmodat direktionen ioranstalta om det
afskrifna beloppets uppdebitering. Enligt hvad direktionen i sin förklaring
upplyst, hade sagda debitering egt rum i sista qvartalsredogörelsen
för 1894.

Då den af revisorerne anmärkta afskrifningsåtgärden således blifvit
undanröjd, får utskottet, som föreställer sig, att, sedan beloppet åter
blifvit uppdebiteradt, frågan om hvem som bör ersätta den förlust,
kronan i förevarande fall fått vidkännas, kommer att hållas öppen,
hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Statsutskottets Utlåtande Jiko 52.

.iplupaä -uUvwMS

Allmänna institutet för döfstumma

. ... In § 16. :;--M ”

(Rev. ber. pag. 358; uti. pag. 582.)

. f-ffö.fck , i: i K e.i-rui ii- -^f ri ..rimm».;.: ! ■ »It;; ■ ’h; :te, .tr.bu"»ibr»

Med anledning deraf att i allmänna institutets för döfstumma kassaräkning
för år 1893 upptagits en utgiftspost å 50 kronor för en krans
å en afliden f. d. direktionsledamots kista, hafva revisororne, i öfverensstämmelse
med hvad vid föregående tillfällen i liknande fall erinrats,:
framhållit, att dylika utgifter icke syntes böra med allmänna medel bestridas.
^

Döfstummeinstitutets direktion har i härötver afgifvet yttrande
anfört, att det af staten för sagda år beviljade anslag fullt tagits i anspråk
för der intagna elevers underhåll, hvarför ofvan anmärkta utgift
måste anses hafva utgått af de under direktionens förvaltning stälda
fonder, äfvensom att den ifrågavarande kransen inköpts för att dermed
hedra minnet af aflidne förre bankokommissarien C. P. Dahlgren, hvilken
såsom direktionsledamot, under en lång följd af år med uppoffrande nit
öfvervakat institutets penningeförvaltning och derunder beredt institutet
betydande ekonomiska fördelar; hvarjemte direktionen fäst uppmärksamheten
på den under sådana förhållanden mycket olika betydelsen åt en
krans, inköpt af institutets medel, och en sådan, bekostad af enskilde
direktionsledamöter.

Den af döfstummeinstitutets direktion afgifna förklaringen synes
visserligen icke tillfredsställande, enär, på sätt revisorerne framhållit,
utgifter af förevarande slag under inga vilkor böra drabba statsverket.
Åsigterna i detta afseende torde emellertid numera vunnit den stadga,
att ett förfarande såsom det af revisorerne anmärkta icke synes böra
vidare befaras, helst sedan uppmärksamheten ånyo blifvit väckt å detta
ämne; och vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit
låta bero.

Ang. kostnaden
för en
begrafningskrans.

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Ang. placering
nf hospital*! g
kontanta
medel.

Danviks hospital.

§ 17.

(Rev. ber. pa g. 374; uti. pag. 584.)

Af Danviks hospitals räkenskaper för revisionsåret hade revisorerne
inhemtat, att af hospitalets kontanta tillgång vid årets slut, 24,634
kronor 80 öre, varit å upp- och afskrifningsräkning insatte i riksbanken
1,789 kronor 24 öre, deraf 19 kronor 24 öre under året upplupen ränta,
och i Stockholms handelsbank 22,845 kronor 56 öre, deraf 708 kronor
9 öre upplupen ränta ; och hade enligt upp- och afskrifningsbesked från
handelsbanken för hospitalets räkning i denna bank under året insatts
102,997 kronor 21 öre och uttagits 80,859 kronor 74 öre.

Då instruktionen för direktionen öfver Danviks hospital af den 19
augusti 1845, § 5, föreskrefve, att alla i kontanta medel inflytande inkomster
genast skulle insättas på hospitalets depositionsräkning i Rikets
Ständers bank, hade det synts revisorerne anmärkningsvärd!, att hospitalets
kontanta medel hufvudsakligen varit i enskild bankinrättning insatte.

I häröfver afgifven förklaring har direktionen för Danviks hospital
anfört, att anledningen till att hospitalets kontanta medel •hufvudsakligen
varit insatta i enskild bankinrättning vore den, att den enskilda
bankinrättningen betalat högre ränta än Sveriges riksbank; och då sålunda
uppenbar fördel tillskyndats hospitalet, syptes anmärkningen från
direktionens sida icke påkalla vidare yttrande.

Då på grund af direktionens förklaring kan antagas, att, oaktadt
den af revisorerne i förevarande hänseende gjorda erinran, den i instruktionen
för direktionen öfver Danviks hospital intagna föreskriften om att
inrättningens kontanta medel skola insättas i riksbanken, ej kommer att
af direktionen för framtiden efterlefvas, men det synes utskottet af vigt,
att gällande bestämmelser angående offentliga myndigheters förvaltning
varda noggrant iakttagna, intill dess de, derest de befinnas olämpliga,
blifva i vederbörlig ordning ändrade, har utskottet ansett sig böra hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förständiga direktionen
för Danviks hospital, att ställa sig till efterrättelse
den uti den för direktionen den 19 augusti 1845 ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

färdade instruktion intagna bestämmelsen om inflytande
kontanta medels insättning i riksbanken.

§ 18-

Hvad för öfrig! blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandling af de utgiftsanslag, revisoremes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt, att, oaktadt
förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 4 april 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation

vid § 7 (ang. utgifter för lotskaptensexpeditionerna, regleilng af
aflöningama vid lotsverket in. m.)

af herr L. Jönsson.