Statsutskottets Utlåtande N:o 5 a (Utlåtande 1891:Su5a su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 5 a.

5T:© *5 is»

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1891, kl. 5 e. m.

Utlåtande, angående två anslag under rilcsstatens fjerde hufvudtitel.

(1 :a U. A.)

l:o. I punkten 3:o i sitt utlåtande n:o 5 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel har utskottet anmält, att i
förslagsanslaget till ersättning för störtade eller skadade nummerhästar
vid indelta kavalleriet, 4,000 kronor, Kongl. Maj:t icke föreslagit någon
förändring, hvaremot uti en inom Andra Kammaren af herr A. Johansson
väckt motion (n:o 48) yrkats för angifvet ändamål höjning deraf, samt
att utskottet framdeles skulle deröfver afgifva särskild! utlåtande.

Till fullgörande deraf får utskottet härmed afgifva yttrande öfver
berörda framställning.

I nämnda motion har yrkats, att ersättning af statsmedel måtte tillerkännas
rusthållarne vid indelta kavalleriet för under tjenstgöring, vid
så väl ordinarie möten som extra kommenderingar, störtade eller skadade
nummerhästar, under samma vilkor, som funnes föreskrift^ i arméförvaltningens
kungörelse den 14 juli 1885, och för detta ändamål förslagsanslaget
till störtade eller skadade nummerhästar vid indelta kavalleriet
höjas från nuvarande 4,000 kronor med 2,000 kronor till 6,000 kronor.

Till stöd för sitt förslag anför motionären, att det visserligen vore
fördelaktigt, att, på sätt i berörda kungörelse föreskrifves, rusthållarne
vid indelta kavalleriet tillerkännas ersättning för nummerhästar, hvilka
under s. k. extra kommenderingar vid skolor, fälttjenstöfningar, fältöfningar
för officerare och andra dylika tillfällen störta eller så skadas,
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 4 Haft. (.N:o 5 a.) 1

Ang. anslaget
till ersättning
för störtade
eller skadade
nummerhästar
vid indelta
kavalleriet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5 a.

att de i följd deraf vid nästpåföljande mönstring blifva kasserade, men
att, då en häst lika lätt kunde skadas äfven vid de ordinarie mötena,
rättighet till ersättning äfven borde utsträckas till dessa möten.

Af det nuvarande anslaget hade, enligt hvad motionären under åberopande
af en från arméförvaltningen bekommen uppgift meddelat, sådana
ersättningar utgått under år 1886 med 500 kronor, under år 1888 med
1,250 kronor, under år 1889 med 1,025 kronor och under år 1890 med
2,657 kronor, hvaremot under år 1887 ingen ersättning utgått. Ersättningarna
hade således icke under något år uppgått till hela anslagets belopp,
men om rättigheten till ersättning utsträcktes äfven till de ordinarie
mötena, syntes detta anslag behöfva något höjas; och föresloge
motionären en höjning med 2,000 kronor. För åtnjutande af ersättning
äfvensom ersättningens storlek borde, enligt motionärens mening, vilkoren
blifva desamma, som funnes bestämda i ofvan åberopade kungörelse.

Då Riksdagen på Kongl. Maj:ts framställning år 1885 första gången
beviljade ifrågavarande anslag till beredande af ersättning för indelta
kavalleriet tillhörande nummerhästar, som under extra kommenderinear
störta eller så skadas, att de blifva såsom tjenstehästar obrukbara, anhöll
Riksdagen tillika, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huru vida icke rättigheten till ersättning för sådana hästar skäligen
kunde utsträckas äfven till olycksfall vid alla de tillfällen, då hästen
på vederbörande befäls order är från rusthållet bortkommenderad, samt
till Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t
kunde finna skäl.

Med anledning af Riksdagens omförmälda beslut lät Kongl. Maj:t
den lf juli 1885 genom arméförvaltningen utfärda kungörelse med
föreskrifter, under hvilka vilkor och till hvad belopp deri omförmälda
ersättning för störtade eller skadade nummerhästar må rusthållare tillkomma;
hvaremot Kongl. Maj:t, efter det kavalleriinspektören och arméförvaltningen
blifvit hörda och dervid sammanstämmande anfört, att det
ifrågasatta medgifvandet säkerligen skulle framkalla många och svårlösta
tvister mellan kronan och rusthållarne vid ersättningsskyldighetens bestämmande,
äfvensom föranleda dertill, att de rustande med ännu mindre
omsorg än hittills komme att vårda sina nummerhästar, funnit den
rusthållare sålunda medgifna rättighet till ersättning i vissa fall icke
lämpligen kunna, på sätt ifrågasatt blifvit, än vidare utsträckas.

Då i fråga om tidsenlig omorganisation af försvarsverket i dess
helhet och i sammanhang dermed en vakanssättning af det indelta

Statsutskottets Utlåtande N:o 5 a.

kavalleriet för närvarande står på dagordningen, har det synts utskottet
mindre lämpligt att föreslå Riksdagen att för ifrågavarande ändamål utsträcka
statens ersättningsskyldighet i så stor mån, som motionären föreslagit.
Deremot har utskottet trott sig böra förorda, att kronans nuvarande
skyldighet att ersätta störtade eller skadade hästar så till vida
utsträckes, att vederbörande rusthållare under samma vilkor, som finnas
föreskrifna i ofvanberörda kungörelse af den 14 juli 1885, jemväl må
erhålla ersättning för nummerhäst, som störtat eller skadats såväl vid
rekryt- och remontmöte som vid remontmöte, för hvithet ändamål förevarande
anslag torde, på sätt motionären föreslagit, böra höjas med 2,000
kronor till 6,000 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen, med anledning af herr A.
Johanssons omförmälda motion, må besluta, att af anslaget
till ersättning för störtade och skadade nummerhästar
vid indelta kavalleriet må utgå ersättning, enligt
de i arméförvaltningens kungörelse i ämnet den
14 juli 1885 föreskrifna vilkor, åt vederbörande rusthållare
jemväl för vid rekryt- och remontmöte eller
vid remontmöte störtad eller skadad nummerhäst, samt
att för sådant ändamål anslaget, nu 4,000 kronor, må
höjas med 2,000 kronor till 6,000 kronor.

2:o. I punkten 18:o af sitt utlåtande angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel anmälde utskottet att, enär,
enligt hvad utskottet inhemtat, Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
i sin berättelse om granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1889 ifrågasatt,
huru vida icke nedsättning skulle kunna ega rum i anslaget till krigsskolan,
men revisorernes berättelse då icke till utskottet inkommit, utskottet
skulle framdeles under riksdagens lopp i afseende å anslaget till
krigsskolan afgifva den framställning, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Enligt hvad revisorerne meddelat (sid. 76 af rev.-ber.), har anslaget
till krigsskolan under en följd af år varit i riksstaten uppfördt till 79,889
kronor, men under år 1889 likasom under föregående år allt sedan år
1882 hade krigsskolan deraf erhållit endast 79,689 kronor. Återstående
200 kronor hade såsom öfverskjutande anvisning lagts till 4:de hufvud -

Angående
anslaget till
krigsskolan

Statsutskottets Utlåtande N:o 5 a.

titelns allmänna besparingar. Efter hvad revisorerne inhemtat, hade berörda
besparing föranledts deraf, att sedan år 1882 slottspastorns aflöning,
som förut utgjort 1,200 kronor, utgått med endast 1,000 kronor. Då
sålunda genom minskning i aflöningsstaten motsvarande nedsättning i anslaget
syntes kunna ega rum, hade revisorerne velat å förhållandet fästa
uppmärksamheten.

I anledning af denna framställning hade chefen för krigsskolan afgifva
yttrande och dervid beträffande sannolika orsaken till den nedsättning
af aflöningsförmåncrna för dervarande slottspastor, hvilken gifvit
revisorerne anledning till den föreliggande anmärkningen, anfört, att efter
krigsskolans år 1874 undergångna reorganisation en minskning i slottspastorns
göromål synts hafva inträda genom upphörandet af att taga i
anspråk viss honom åliggande undervisningsskyldighet m. in., hvarför en
motsvarande reduktion af hans aflöning tycktes hafva varit möjlig att
vidtaga. Kongl. Maj:ts stater för skolan innehölle ock derefter, till och
med staten för 1881, följande anmärkning: »vid nuvarande slottspastorns
afgång kan lönen nedsättas till 1,000 kronor.» Denna anvisning ansåge
chefen ingalunda hafva afsett ett fastslående för alltid af slottspastorns
minskade löneförmåner, utan fast mer ett möjliggörande att lämpa dem
efter tillfälliga förhållanden, hvilka då väl medgåfve den gjorda aflöningsminskninaen,
men hvilka en annan tid skulle kunna komma att af honom
kräfva ett ökadt arbete, för hvilket arfvodet borde utgå med det ursprungliga
beloppet; hvarför väl tills vidare en årlig besparing borde göras, utan
att likväl en minskning af anslaget deraf borde blifva en följd.

Utskottet, som delar revisorernes uppfattning derom, att anslaget till
krigsskolan bör minskas med det belopp, som motsvarar skilnaden mellan
den till slottspastorn å Karlberg utgående aflöning och den i aflöningsstaten
för denna befattning uppförda lön, eller 200 kronor, hemställer
alltså,

att anslaget till krigsskolan må i 1892 års riksstat
uppföras med ett till 79,689 kronor nedsatt belopp.

Stockholm den 1 maj 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET 18 91.