Statsutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1896:Su47 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i reglementet
för sjömanshusen och ökadt anslag till handelsflottans
pensionsanstalt.

(l:a U. A.)

Uti en inom Andra Kammaren vackt motion (n:o 176) hafva herrar
J. A. Johansson i Bastholmen och L. Jönsson i Sandby föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förbättrande
af handelssjöfolkets pensionering m. m. på följande grunder:

l:o) att i sjömanshusreglementet vidtoges de af första arbetareförsäkringskomitén
föreslagna ändringar, dock att, under förutsättning att åt
sjömanshusen förunnades det af komitén ifrågasatta förvaltningskostnadsbidrag
af 30,000 kronor, hyresafgifterna borde till pensioneringen af handelssjöfolket
anvisas; samt

2:o) att, till fyllande af de för pensioneringen erforderliga tillgångar,
deribland med hänsyn till den af komitén ifrågasatta förhöjning af pensionsbeloppen
i fjerde klassen från 60 till 80 kronor, för handelssjöfolkets
pensionering anvisades ett bestämdt årsanslag af 130,000 kronor.

Till stöd för berörda framställning hafva motionärerna anfört följande.

Frågorna om förbättring af handelssjöfolkets pensionering från handelsflottans
pensionsanstalt och om eu reform af sjömanshusens understödsvorksamhet
vore redan gamla.

Bill. till Riksd. Prol. 18.90. 4 Samt. 1 Afd. 38 Höft. •(N:o 41.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

I förstnämnda hänseende eller beträffande handelsflottans pensionsanstalt
kunde, oafsedt tidigare, mer eller mindre allmänt yttrade önskemål
från de närmaste intresserades sida, erinras om de år 1886 församlade
statsrevisorernas i berättelsen om statsverkets tillstånd under år 1894
gjorda hemställan om utredning, huruvida ej reglementet för handelsflottans
pensionsanstalt borde underkastas ändring i syfte att bereda högre
pensionsbelopp. Med afseende på nuvarande penningvärde ansågo revisorerna,
att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida pensioneringen
från nämnda anstalt numera motsvarade det ändamål, som Rikets Ständer,
enligt hvad förhandlingarna vid 1853—1854 och 1862—1863 års riksdagar
utvisade, hade haft i sigte, och hvilket vore ej allenast att åt
svenskt sjöfolk å svenska handelsfartyg i utrikes sjöfart bereda understöd,
då deras krafter vid framskriden ålder brutits, utan också att förmå
svenskt sjöfolk att qvarstanna i svensk tjenst, hvarigenom förstärkning af
dugligt sjöfolk kunde för örlogsflottan vid inträffande krig påräknas.
Numera — yttrade revisorerna — lärer utsigten att från anstalten erhålla
pension i högst ringa mån motverka frestelserna för sjöfolk att för vinnande
af högre lega söka anställning å främmande nationers fartyg. Hvad
beträffade anskaffandet af medel till höjande af pensionerna, ifrågasatte
revisorerna, att, i öfverensstämmelse med hvad som gälde i fråga om öfriga
af staten understödda pensionsinrättningar, bidrag af vederbörande sjöfolk
skulle göras till vilkor för erhållande af höjd pension.

I häröfver afgifvet utlåtande hemstälde direktionen för handelsflottans
pensionsanstalt, att åt en komité måtte uppdragas att afgifva förslag i
syfte, att, till förhöjande af pensionsbeloppen, särskildt bidrag till anstalten
skulle af vederbörande sjöfolk såsom vilkor för pensions åtnjutande tillskjutas;
börande dervid tillika tagas i öfvervägande, huruvida på detta
sätt tillgångarne för pensioneringen kunde så ökas, att en hvar, så snart
de för pensions erhållande föreskrifna vilkor fullgjorts, kunde af densamma
komma i åtnjutande, eller om för detta ändamål ökadt anslag af statsmedel
blefve erforderligt.

I senare hänseendet, eller hvad sjömanshusens understödsverksamhet
vidkomme, hade missnöjet både längre och oftare gifvit sig till känna, och
flera reformförslag framstälts, såsom närmare kunde inhemtas af den första
arbetareförsäkringskomiténs redogörelse.

Af Kongl. Maj:t anbefalda förberedelser till önskvärda förändringar
beträffande såväl pensioneringen af sjömän, som tjenstgiort i utländsk
skeppsfart, som understöd åt å sjömanshus inskrifne sjömän samt enkor
och barn efter sådana hade nu pågått sedan närmare tio år tillbaka.

Efter det Kongl. Maj:t år 1886 till arbetareförgäkringskornitén öfver -

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

lemnat statsrevisorernas förutnämnda hemställan och direktionens för handelsflottans
pensionsanstalt deröfver afgifna utlåtande samt åt komitén uppdragit
att undersöka och afgifva förslag om, huruledes anstalten skulle
bättre än hittills kunna fullgöra sin uppgift, hade Riksdagen år 1887 funnit,
att, då frågan sålunda vore under utredning, någon åtgärd från Riksdagen
med anledning af statsrevisorernas hemställan ej då var af omständigheterna
påkallad. När Riksdagen fattade detta beslut, hade Kongl. Maj:t
anbefalt komitén att äfvenledes taga under öfvervägande vissa till Kongl.
Maj:t ingifna framställningar, rörande ändring i bestämmelserna angående
såväl hyresafgiftens utgörande som i samband dermed handelssjöfolkets
pensionering.

Komitén, som redan på grund af det år 1884 densamma meddelade
allmänna uppdrag ansett sig böra företaga en omfattande statistisk undersökning
angående sjömanshusen och handelsflotta?is pensionsanstalt, hvilken
förelåge i delen iil: 4 af dess betänkande, som ock utarbeta Förslag till
lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten (delen I: 1 af betänkandet),
afgaf, med anledning af Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda remisser
af 19 november och 3 december 1886, Utlåtande och förslag (delen I: 2
af betänkandet):

om ändring i sjömanshusreglementet,
om bidrag af statsmedel till sjömanshusens förvaltning,
om ändringar i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt,
om uppdragande åt den af komitén föreslagna riksförsäkringsanstalten
af den handelsflottans pensionsanstalt nu tillkommande förvaltning.

Af de frågor, hvarom komitén sålunda afgifvit förslag, hade den om
sjöfolks försäkring för olycksfall af Kongl. Maj:t undanskjuta såväl i de
år 1890 och 1891 framlagda propositionerna om försäkring för olycksfall
i arbetet som i den kongl. propositionen 1895 angående försäkring för
beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. Såsom skäl härför
hade i motiveringen till den kongl. propositionen år 1890 angifvits, att i
afseende å sjöfolkets olycksfallsförsäkring »vissa ytterligare anordningar»
behöfde vidtagas, hvilka komme att »kräfva särskilda undersökningar»;
vidare att denna försäkring skulle lättare genomföras, sedan »de allmänna
principerna för olycksfallsförsäkring blifvit fastslagna», och slutligen att
åtgärder för sjöfolkets olycksfallsförsäkring så mycket lättare kunde tills
vidare anstå som »ett understödsväsende för sjöfolk redan finnes i vårt
land, om ock icke numera i allo motsvarande de kraf, som billigtvis derpå
höra kunna ställas». Antagligen hade enahanda skäl bestämt enahanda
förfarande vid utarbetandet af den modifierade proposition, som framlades
för 1891 års Riksdag. Och för sjöfolkets uteslutande från den obligatoriska

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

invaliditetsförsäkringen enligt den kong! propositionen år 1895 hade uppgifvits
såsom skäl, att försäkring af denna yrkesklass ej borde ifrågasättas,
innan lämpligare sätt för dess anordnande kunde utfinnas. Emellertid
hade man, såvidt kändt vore, hvarken företagit de särskilda undersökningar,
som år 1890 uppgåfvos vara af nöden med hänsyn till en olycksfallsförsäkring
för sjöfolk, fotad på samma grunder som de för industriarbetarnes
olycksfallsförsäkring ifrågasatta, icke heller någon åtgärd vidtagits
för utfinnande af det »lämpligare sätt» för sjöfolkets invaliditetsförsäkring,
hvilken förlidet år omtalades såsom ett ännu olöst problem.

Hvad vidare anginge de redan år 1888 afgifna, ofvan nämnda förslagen
i öfriga frågor rörande handelssjöfolket, nemligen om understöden
från sjömanshusen och pensioneringen från pensionsanstalten m. m., så
hade de ännu icke till någon åtgärd föranleda icke ens i sådana alldeles
fristående delar, deri både förfelade föreskrifter och ådagalagda svårare
missbruk länge påkallat rättelse och der denna icke skulle hafva rubbat
eller försvårat eventuella, längre syftande reformplaner.

I motiveringen till förut nämnda kong! proposition år 1890 yttrades,
»att det befintliga understödsväsendet för sjömän numera icke i allo motsvarar
de kraf, som billigtvis derpå böra kunna ställas». Att ett ännu
mera ogynsamt omdöme vore fullt berättigadt, vore, enligt motionärernas
åsigt, ovedersägligt visadt i arbetareförsäkringskomiténs statistiska utredning
samt utlåtande rörande sjömanshusen och pensionsanstalten. Deraf
framginge, hvad först beträffade

Sjömanshusen:

1) Reglementets bestämmelser om hyresafgiftens utgörande af befälhafvare
med 2, af styrmän och maskinister med 11/12, samt af öfrige sjömän
med 1 procent af deras förtjenade lön och hyra tillämpades undantagslöst,
hvad befälhafvare anginge, på det uppenbart och groft lagstridiga sättet,
att hyresafgiften erlades endast å den del af deras löneförmåner, som utginge
såsom kontant månadshyra, men ej å deras andel i fartygets intjenade
frakt eller den s. k. kaplaken, som vanligen stege till ett flera
gånger större belopp. Endast i 190 af 1,716 uppgifna fall hade år 1884
befälhafvares månadshyra öfverstigit 50 kronor, medan den i 925 fall utgjort
nämnda belopp och i 601 fall varit ännu lägre. Häraf följde, att
befälhafvare, trots högre löneförmåner, erlagt mindre hyresbelopp än styrmän,
maskinister och andra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Antalet å sjömanshus inskrifne år 1884 utgjorde:

Befälhafvare.	Styrmän och maskinister.	Öfrigt sjöfolk.	Hela antalet.
2,684	2,403	25,238	30,325

I procent af hela antalet:

8,8

7,9

83,3

Hyresafgifternas fördelning på de tre klasserna vid de 26 sjömanshus
(af 44), hvarifrån uppgift härom kunnat erhållas, var:

20,1

26,7

53,2

Antalet af utdelade understöd var inom hvarje af de tre klasserna:

Befälh. eller enkor
och barn.

936 = 26,7 procent.

Styrm. o. mask. eller
enkor och barn.
358 = 10,2 procent.

öfrige sjömän eller
enkor o. barn.
2,210 = 63,1 procent.

Understödens belopp utgjorde:

| 40,059 kr. = 40 proc. | 11,462 kr. = 11,4 proc. | 49,099 kr. = 48,6 proc. |

Till den tredje klassen, som utgjorde 83,5 procent af hela antalet
inskrifne sjömän och erlade 53,2 procent af hyresafgifterna, utgick således
mindre än hälften af hela det från sjömanshusen utbetalade understödsbeloppet,
medan till den klass, som utgjorde 8,6 procent af hela antalet
och i följd af sjömanshusdirektionernas lagstridiga tillämpning af föreskriften
om hyresafgiftens utgörande erlagt vid 26 sjömanshus blott 20,1
procent af hyresafgifterna, utgick 40 procent af årets hela understödssumma,

I medeltal utgjorde understöden till befälhafvare 46 kronor, till enkor
och barn efter sådana 42 kronor, till styrmän och maskinister samt enkor
och barn respektive 33 och 32 kronor, samt till öfrigt sjöfolk samt enkor
och barn 22 kronor.

2) Reglementets föreskrift, att hyresafgifterna skulle ingå till det sjömanshus,
der fartyget vore inregistreradt, men understöden åter utgå från
det, der sjömannen vore inskrifven, samt tonafgifterna erläggas till sjömanshuset
i den stad, der eller inom hvars tullkammardistrikt påmönstringen
skedde, eller i vissa fall till det tullkammardistrikts sjömanshus, der utklareringen
egde rum, föranledde, att de särskilda sjömanshusens inkomster
alls icke stode i förhållande till antalet vid dem understödsberättigade.

3) Sjömanshusens förvaltningskostnader vore öfverdrifvet höga, i det
att de, inberäknad den tjenstemännen tillfallande allra största delen af
expeditionslösen, år 1884 uppginge till omkring 101,000 kronor eller 34

Statsutskott et s Utlåtande N:o 47.

procent af inkomsterna och 48 procent af utgifterna, och utgjorde den i
aflöningar (och sportler) utgående delen af denna förvaltningskostnads
summa närmare 84,000 kronor eller 28 procent af inkomsterna och 40
procent af utgifterna.

4) Det stora flertalet af de understödsberättigade, de två klasser, som
1884 tillsammans räknade 91 procent af hela antalet inskrifne, och som —
att sluta från förhållandet vid 26 sjömanshus — erlade 80 procent af
hyresafgifterna, nemligen styrmans- och maskinistklassen samt det oexaminerade
sjöfolkets klass, vore helt och hållet uteslutna från all inflytelse
å förvaltningen af understödsinrättningar, till hvilka de vore underkastade
lagtvungna bidrag; i ty att endast redare och fartygsbefälhafvare utsåge
sjömanshusdirektion och, jemte magistraten, valde revisorer för granskning
af sjömanshusets verksamhet, likasom det vore befälhafvare oqh redare
som beslutade med anledning af revisorernas anmärkningar, och befälhafvare
allena, som uppsatte förslag till besättande af ombudsmannabefattning.

Med anledning af dessa resultat af en omsorgsfull undersökning framlade
komitén förslag till ändringar i sjömanshusreglementet. Motionärerna
kunde ej inse, hvarför uppskofvet med ändring af uppenbart ändamålsvidriga
reglementsbestämmelser och undanrödjande af missbruk, som uppkommit
i strid med gällande föreskrifter, skulle ytterligare fortsättas, då
ju i följd af de af komitén föreslagna rättelser icke i den ringaste mån
någon svårighet kunde uppstå för en framtida lösning af den två gånger
undanskjutna frågan om sjöfolks olycksfallsförsäkring och den en gång undanskjutna
frågan om sjöfolkets delaktighet i en allmännare invaliditetsförsäkring.

Komiténs förslag innefattade, utom ändringar i reglementet, äfven den
hemställan, att till bestridandet af sjömanshusens förvaltningskostnader
bidrag måtte lemnas af statsmedel, att årligen utgå med högst 40 procent
af dess i den faststälda staten upptagna förvaltningsutgifter, »hvilket belopp
skulle genom kommerskollegiets försorg fördelas å sjömanshusen samtidigt
med hyresafgifterna för nästföregående år». Såsom skäl för detta förslag
anförde komitén, att sjömanshusens verksamhet kunde anses vara lika så
angelägen i statens som i sjöfartsnäringens och i sjöfolkets intresse. Då
en del af de göromål, som tillkomma sjömanshusen — såsom deras åliggande
att insamla och meddela upplysningar om inhemskt sjöfolk och för
handeln afsedda fartyg, särskildt att lemna uppgift å värnpligtige sjömän
— afse rena statsförvaltningsändamål, syntes det komitén i högsta måtto
obilligt, att redare och sjömän sjelfva måste bekosta sjömanshusets hela
förvaltning. Någon motsvarighet härtill förekomme ej heller inom andra
näringar. Beräknadt efter förhållandena år 1884, skulle statens bidrag till

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

förvaltningskostnaden enligt koiniténs förslag uppgå till ett årligt belopp
af 30,000 kronor.

Beträffande för det andra frågan om

Handelsflottans pensionsanstalt

inhemtades af komiténs framställning bland annat och torde företrädesvis
böra påpekas följande omständigheter.

1. Ehuru pensionsanstaltens tillgångar utgjordes af statsanslag, utgående
efter vissa faststälda grunder, och således alltid vore att med full
säkerhet påräkna, hade anstaltens förvaltning bildat tvenne fonder, en s. k.
förvaltningskostnadsfond, som vid 1887 års slut uppgick till 191,000 kronor,
och en s. k. pensionsfond, af hvilken endast räntorna användes till
pensioneringen, och till hvilken 394,000 kronor blifvit intill 1887 års slut
afsätta. Följden häraf vore, dels att man onödigtvis belastat anstalten
med en fondförvaltning, som med fondernas tillväxt blefve allt mer besvärlig
och ansvarsfull, dels att man minskat det belopp, som kunde utgå
i pensioner, hvilket skulle vara mindre otillräckligt för sitt ändamål, om
ingen afsättning till fond egde rum, utan det anslagna beloppet finge
direkt användas till pensionering.

2. I sin skrifvelse till Kongl. Maj:t den 3 december 1863 erkände
Rikets Ständer, att pensionsåldern för fjerde klassen (55 år) vore nog hög,
men de antogo, att Kongl. Maj:t framdeles, då större tillgångar för pension
kunde påräknas, skulle uti berörda hänseende meddela de förändrade
bestämmelser, som kunde finnas ändamålsenliga. Men denna förutsättning
hade icke gått i fullbordan. Icke heller hade någon åtgärd vidtagits för
att höja pensionsbeloppet i fjerde klassen, ehuru det ju vore uppenbart,
att en pension å 60 kronor ej kunde motverka frestelsen att taga anställning
å utländskt fartyg, hviiket varit ett hufvudsakligt motiv för Rikets
Ständers beslut om pensionsanstaltens upprättande. Enligt fattigvårdsstatistiken
för år 1893 utgjorde medelvärdet af en understödtagares fulla
försörjning å landsbygden 93 och i städerna 135 kronor. Lägsta klassens
pension i finska handelsflottans pensionsanstalt utgör 130 mark (= 90 kronor).
Då antalet pensionärer i fjerde klassen betydligt understigit antalet pensionsrum
i samma klass (600 enligt 1864 års reglemente) hade man antagit, att
en del af de för fjerde klassen afsedda pensionsmedlen vore att betrakta
såsom för denna klass »obehöfliga», och med denna del äfvensom med
bidrag från förvaltningskostnadsfonden ökat det otillräckliga antalet af de
tre öfre klassernas pensionsrum, som enligt 1864 års reglemente skulle utgöra
tillsammans 300. Sålunda både antalet pensionstagare i första, andra

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

och tredje klasserna år 1887 vuxit till saramanlagdt 541 (i stället för 300),
men var i fjerde klassen endast 483 (i stället för 600), under det proportionen
mellan de olika klasserna af sjömän torde vara omkring 4/5 hörande
till fjerde mot 1/-a hörande till första, andra och tredje klasserna.

Redan dessa omständigheter, oberäknadt hvad komitén i öfrigt anfört,
torde rättfärdiga samma omdöme, som förut yttrats om sjömanshusens
understödsverksamhet, att man redan dröjt blott allt för länge att söka
råda bot å uppenbara missförhållanden.

För att undanrödja hvarje skäl till vidare fondbildning föreslog komitén,
att statsanslaget skulle så bestämmas, att ett visst mmzYmbelopp (96,000
kronor) hvarje år vore påräkneligt (tvenne reservanter ville undanrödja
all ovisshet om beloppet genom att en gång för alla fixera det till 100,000
kronor). Med tillägg af räntorna å pensionsfonden, 22,000 kronor, skulle
det för pensionering disponibla årliga beloppet komma att uppgå till 118,000
kronor, medan vid den tidpunkt, då komitén afgaf sitt betänkande, i pensioner
utginge blott omkring 93,000 kronor.

Härigenom samt genom höjning af pensionsåldern i de tre första
klasserna till 58 år hade komitén antagit, att tillgångarne skulle för någon
tid blifva tillräckliga till pension åt hvarje pensionsberättigad, som dertill
anmäler sig. Och under denna förutsättning ansåge komitén hvarje bestämmelse
om ett fixt antal pensionsrum i de olika klasserna obehöflig,
men att, der de pensionssökande blefve flere, än som med inrättningens
tillgångar kunde pensioneras, sökande inom fjerde klassen kunde ega företräde,
intill dess pensionernas antal i denna klass utgjorde tre femtedelar
af samtliga pensionsrum.

Derjemte föreslog komitén, att pensionsbeloppet inom fjerde klassen
måtte höjas till 80 kronor.

Beträffande öfriga förslag till ändringar i pensionsanstaltens reglemente
hänvisa motionärerna till komiténs utredning och förslag. Endast det ansåge
de böra särskildt anmärkas, att komitén förordade 1870 års statsrevisions
hemställan, att, till besparing i förvaltningskostnaderna, handelsflottans
pensionsanstalt borde i afseende å styrelse och förvaltningspersonal
med annan dylik inrättning förenas.

Då motionärerna nu ville bringa de nämnda vigtiga och vanskliga
frågorna under Riksdagens pröfning, hade de ansett sig böra framlägga
en på noggranna statistiska beräkningar grundad utredning af ämnet,
hvilken såsom bilaga åtföljer motionen. Den vore utarbetad af filosofie
kandidaten H. Malmgren, under hvilkens ledning första arbetareförsäkringskomiténs
statistiska undersökning angående sjömanshusen och handelsflottans
pensionsanstalt kom till stånd.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Af denna utredning framginge:

att handelsflottans pensionsanstalts oförmåga att bereda alla dertill
berättigade pension under senare år trädt allt mera i dagen, så att för
närvarande endast 59 procent af de till pension berättigade, som tillhörde
de tre första klasserna, uppbure sådan;

att lägsta pensionsåldern för erhållande af pension i de tre första
klasserna numera utgjorde 60 år, men snart torde vida öfverskrida denna
ålder;

att antalet pensionsrum, som vore afsedda för ljerde klassen, väl
ännu vore till fyllest, men att äfven detta antal inom några få år torde visa
sig otillräckligt, så att denna klass komme att råka i samma ogynsamma
läge;

att antalet af dem som sökte pension och antalet aflidna pensionstagare
icke inom den närmaste framtiden kunde tänkas tillnärmelsevis
komma att täcka hvarandra;

att vidare de förslag, som af arbetareförsäkringskomitén, anstaltens
direktion och andra framstälts, icke vore acceptabla, såsom varande antingen
af ringa verkan eller ock kräfvande så stora kostnader, att hvarje
tanke på deras accepterande måste afvisas, hvilket sistnämnda i synnerhet
gälde de på ett sjöfartsmöte i Nässjö uppstäda önskningsmålen.

De af motionärerna omförmälda missförhållandena i afseende å sjömanshusens
organisation och pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt,
hvilka länge varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet och,
såsom motionärerna erinrat, jemväl föranledt förslag till ändrade bestämmelser
i dessa delar från den af Kongl. Maj:t tillsatta s. k. arbetareförsäkringskomitén,
finner utskottet i likhet med motionärerna snarligen
höra afhjelpas.

Då emellertid, enligt hvad utskottet inhemtat, sedan kommerskollegium
afgifvit utlåtande öfver komiténs berörda förslag, Kongl. Maj:t infordrat
yttranden öfver nämnda utlåtande från direktionerna för åtskilliga sjömanshus
med flera, hvilka yttranden ännu icke från samtliga vederbörande
till Kongl. Maj:t inkommit, och ärendet således är beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning, har utskottet, som är öfvertygadt, att, sedan det omfattande
ärendet blifvit fullständigt utredt, Kongl. Maj:t, icke lärer underlåta
att bringa detsamma till snart afgörande, funnit mindre lämpligt, att
i ärendets nuvarande skick af Riksdagen göras några bestämda uttalanden
angående sättet för ifrågavarande missförhållandens undanrödjande och

liih. till llikstl. J’rot. 18.%''. 4 Sami. t Afä. .''18 ljuft. U

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

åstadkommande af en förbättrad pensionering för handel ssjöfolket, helst
utskottet antager, att frågan icke kan lösas utan Riksdagens medverkan.
Utskottet får derför hemställa,

att herrar J. A. Johanssons och L. Jönssons omförmälda
motion ej för närvarande må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 april 1896.

På statsutskottets vägnar:
OLOF JONSSON.

Det skulle här antecknas, att herr A. G. L. Billing icke deltagit i
förestående ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1896.