Statsutskottets Utlåtande N;o 46 (Utlåtande 1897:Su46 su)

Statsutskottets Utlåtande N;o 46,

N:o 46.

Ank. till Riksck kansli den 9 april 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade arméns
disciplinkompani efter kompaniets upplösning.

(l:a U. A.)

Uti en till Riksdagen den 5 mars innevarande år aflåten proposition
(n:o 51) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att åt följande personal vid värfvade arméns disciplinkompani,
nemligen t. f. chefen, majoren in. m. Oscar Wilhelm Gyllenhammar,
redogöraren, fanjunkaren Johan August Pettersson och expeditionshafvande
underofficeren, fanjunkaren Alfred Ferdinand Flach, måtte å
allmänna indragningsstaten beviljas pensioner af 1,380 kronor åt Gyllenhammar,
410 kronor åt Pettersson och 360 kronor åt Flach, att, utan
minskning i de till hvar och en af dem nu utgående pensioner från arméns
pensionskassa och fyllnadspensioner från statsmedlen, af dem för deras
återstående lifstid åtnjutas från och med månaden näst efter den, i hvilken
hvarderas anställning vid disciplinkompaniet upphörde.

Enligt statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet anförande
till förenämnda statsrådsprotokoll hade Gyllenhammar uti en af
chefen för tredje arméfördelningen till Kongl. Maj:t insänd skrifvelse anBih.
till Riksd. Prot. 1867. 4 Sami. 1 Afd. 34 Raft. (N:o 46.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

hållit, att efter disciplinkompaniets förestående indragning honom måtte
tilldelas någon pensionstillökning, och såsom stöd härför åberopat sin mer
•in 30-åriga sträfsamma och svåra tjenstgöring vid nämnda kompani samt
sin ekonomiska ställning, hvilken vore sådan, att han efter kompaniets för
honom oförmodade indragning motsåge svåra bekymmer för sin och sin
familjs bergning, derest icke något understöd kunde varda honom beredt;
till hvilken ansökning arméfördelningschefen tillstyrkt bifall, med vitsord,
att Gyllenhammar under sin långa tjenstetid på ett i alla afseenden förtjenstfullt
sätt handhaft chefskapet vid berörda kompani.

Sedan Kongl. Maj:t häröfver infordrat arméförvaltningens å intendentsoch
civila departementen utlåtande, hade bemälda myndighet med anledning
häraf under den 22 sistlidne januari anfört, att, då de vid disciplinkompaniet
anstälde officerare, underofficerare och redogöraren innehade sina
befattningar derstädes endast på förordnande, ingen bestämd rättighet förefunnes
för dem att vid befattningarnes upphörande till följd af kompaniets
upplösning undfå särskilt skadestånd för derigenom förlorad aflöningsinkomst.
Deremot borde, enligt arméförvaltningens åsigt, en del af denna
personal ur billighetssynpunkt kunna vänta någon dylik godtgörelse. Till
denna del hörde icke de ännu i aktiv tjenst med lön på stat vid vederbörligt
truppförband qvarstående, hvilka naturligtvis finge vid upphörande
af denna liksom hvarje annan kommendering utan vidare återgå till tjenstgöring
vid sina egna truppförband. Annorlunda gestaltade sig dock förhållandet
för dem, hvilka redan med pension afgått ur eget regemente och
endast qvarstode vid sin befattning i disciplinkompaniet.

I den år 1877 faststälda pensionsregleringen för armén vore pensionsbeloppen
för kompaniofficerare och underofficerare bestämda under
förutsättning af en tvungen afgång vid 53 års ålder. Vid pensionsbeloppens
fastställande torde väl derför hafva tagits i beräkning, att ifrågavarande
personal, om än i allmänhet olämplig till trupptjenstgöring å fältet, dock
befunne sig i en ålder, då den ännu länge egde krafter nog att genom
arbete af ett eller annat slag förskaffa sig väsentliga bidrag till eget och
familjens underhåll. Den vid jemförelsevis så unga år afgående officeren
eller underofficeren måste således i god tid söka ordna för erhållande vid
afskedet af någon anställning vare sig hos enskild person eller hos staten,
och den af honom eftersträfvade sysselsättning måste helst vara. af den
art, att han kunde förvänta dess bibehållande under så lång tid, som
krafterna räckte till dess skötande, ty vid ännu längre framskriden ålder
blefve det alltid svårt, oftast omöjligt, att erhålla en ny verksamhet. Såsom
alldeles säkert torde det kunna antagas, att den, som vid sträfvandet
efter dylik anställning lyckats på grund af duglighet och lämplighet er -

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

hålla en befattning i statens tjenst, äfven blefve vid denna bibehållen, så
länge han vore i besittning af nämnda egenskaper. För denne måste det
således blifva icke blott en sviken förhoppning, utan äfven efter omständigheterna
en verklig olycka, om han till följd af oförmodad indragning
af den anstalt, vid hvilken han tjenstgjorde, i förtid försattes i overksamhet,
och det syntes derför ur dessa allmänna synpunkter icke orimligt,
om staten, som afsett att på indragningen göra en beaktansvärd vinst för
framtiden, skulle söka i någon mån lindra bekymren för den enskilde statstjenaren,
ehvad denne utöfvat sin befattning på grund af förordnande eller
derå innehaft konstitutorial eller fullmagt.

Ännu mer syntes en sådan statens mellankomst böra vara att hoppas,
då den af indragningen drabbade statstjenaren på ett framstående sätt utfört
det honom anförtrodda värfvet. Detta vore, efter arméförvaltningens
åsigt, fallet med majoren Gyilenhammar, hvilken sedan den 16 september
1866 varit anstäld vid disciplinkompaniet. Han hade följt detsamma från
Borghamn till Bollö, från Bollö till Tjurkö, derifrån till Karlsborg och sist
1885 till Varberg, och han hade enligt arméfördelningschefens vitsord,
hvaruti arméförvaltningen fullkomligt instämde, på ett särdeles förtjenstfullt
sätt handhaft sitt chefskap för nämnda kompani. Svårigheten att
föra befälet öfver en dylik trupp vore nogsamt känd. Dess manskap bestode,
fastän ej af brottslingar i detta ords vanliga betydelse, likväl af
folk, som hunnit temligen långt på förfallets trappa, och hvars vildsinthet,
oregerlighet och oefterrättlighet, hvilka egenskaper gjort det ''omöjligt att
behålla dem vid deras förra truppförband, stält på befälet vid disciplinkompaniet
de starkaste kraf på sådana befälsegenskaper som lugn, sinnesnärvaro
och derpå beroende rådighet, kraft parad med klokhet och framför
allt med den välvilja och sinnesgodhet, som vet att till sist besegra föremålens
oemottaglighet derför. Med sådana egenskaper hade det under de
senaste 11 åren, då kompaniet varit förlagdt å Var bergs fästning, hvarest
afl hjelp till oordningars undertryckande med fysisk magt saknats, lyckats
eu handfull befäl att genom moralisk öfverlägsenhet hålla denna illa beryktade,
stundom till ett par hundrade uppgående trupp i det goda skick,
som af vederbörande fördelningsgenerals årliga mönstringsberättelser vitsordats,
och till ett sådant uppförande, att Varbergs samhälle, som med farhåga
betraktade kompaniets förläggning till fästningen, numera med ledsnad torde
se dess upplösning, hvarförutom den håg för ordning och godt uppförande,
som bibragts manskapet vid kompaniet, syntes, så vidt det eljest låtit sig
göra att om disciplinsoldatens uppförande efter afskedandet vinna kännedom,
hos ett flertal medföljt till hemorten och fortfarande öfvat sin goda
inverkan. Utan att vilja förringa betydelsen af den medverkan, som åt

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

(ifrigt befäl och underbefäl lemnats, arisåge arméförvaltningen detta goda
resultat böra i öfvervägande grad skrifvas Gyllenhammar till godo och
göra honom förtjent af ett erkännande, hvadan arméförvaltningen funne
sig böra på det varmaste tillstyrka bifall till ansökningen.

I sammanhang härmed hade arméförvaltningen till Kongl. Maj:ts
bepröfvande hänskjutit frågan om särskild tilläggspension jemväl åt den
vid disciplinkompaniet anstälde redogöraren, fanjunkaren Johan August
Pettersson och åt expeditionshafvande underofficeren derstädes fanjunkaren
Alfred Ferdinand Flach, hvilka begge, i likhet med Gyllenhammar, redan
inträdt på arméns pensionsstat.

Efter att hafva redogjort för de aflöningsförmåner, som Gyllenhammar,
Pettersson och Flach å disciplinkompaniets stat åtnjutit, hade
arméförvaltningen på grund af hvad i ärendet sålunda förekommit slutligen
hemstält, att Kongl. Magt behagade föreslå Riksdagen, att bemälde officer
och underofficerare måtte från den tidpunkt, då hvarderas aflöning vid
disciplinkompaniet upphörde, utöfver dem redan tillerkänd pension ur arméns
pensionskassa och fyllnadspension af statsmedlen, å allmänna indragningsstaten
eller alternativt från de till fyllnadspension vid armén
anvisade medel få åtnjuta särskild tilläggspension till belopp för Gyllenhammar
af 1,760 kronor, för Pettersson af 1,000 kronor och för Flach af
700 kronor.

Af handlingarne i ärendet hade inhemtats:

beträffande majoren Gyllenhammar, att han, som vore född den 28
april 1834 och således inom kort uppnår 63 års ålder, tjenat staten i nära
44 år; att han mer än 30 år varit anstäld vid disciplinkompaniet, hvilket
han såsom chef förestått sedan i augusti 1870; att han den 30 juli 1886
erhållit afsked från då innehafvande kaptensbeställning vid Skaraborgs regemente
samt dervid tillagts pension med fyllnadspension till sammanlagdt
belopp af 2,240 kronor; att enligt den 18 juni 1884 faststäld stat för
disciplinkompaniet chefens aflöningsförmåner utgjordes af, förutom servisersättning
30 kronor samt bostadsförmån med ljus och eldning, ett arfvode
af 4,495 kronor, hvarifrån dock skulle afgå lön vid vederbörande regemente;
samt att Gyllenhammar på grund af särskild! beslut fått efter sitt
afskedstagande från regementet å nämnda arfvode vidkännas en afkortning,
svarande mot fyllnadspensionens belopp 1,640 kronor, hvadan hans aflöning
å kompaniets stat sedan nämnda tid utgått med allenast 2,285 kronor
kontant;

beträffande redogöraren Pettersson, att denne, som vore född den 28
november 1834 och således 62 år gammal, varit i statens tjenst anstäld
omkring 43 år och deraf i mer än 20 år innehaft redogörarebefattningen

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

vid disciplinkompaniet; att han i maj 1885 erhållit afsked från fanjunkarebeställning
vid fortifikationen, hvarefter lian uppburit pension med fyllnadspension
till det för fanjunkare bestämda belopp af tillhopa 870 kronor,
och att hans aflöning såsom redogörare enligt förutnämnda stat utgjorts af
ett arfvode å 1,600 kronor, hvarjemte han åtnjutit fri bostad med eldningsoch
belysningsämnen;

samt beträffande slutligen underofficeren Flach, att han, född den 10
maj 1843 och således .53 år gammal, erhållit sin första anställning i statens
tjenst den 12 augusti 1863, då han antagits till volontär vid Skaraborgs
regemente; att han den 3 augusti 1880 antagits till tjenstgöring vid disciplinkompaniet,
hvarest han sedan den 29 juli 1890 i'' egenskap af fanjunkare
innehaft anställning såsom expeditionshafvande underofficer; att han
den 26 april 1894 erhållit afsked från sergeantsbeställning vid sistnämnda
regemente och dervid tillagts pension med fyllnadspension såsom sergeant
af lista klassen till sammanlagdt belopp af 510 kronor; samt att han jemte
nyssnämnda pensionsbelopp uppburit de enligt merberörda stat expeditionshafvande
underofficeren vid disciplinkompaniet tillagda aflöningsförmåner,
utgörande arfvode 1,100 kronor, servisersättning 12 kronor och dessutom
fri bostad med eldnings- och belysningsämnen.

Statskontoret, som jemväl yttrat sig uti ärendet, hade dervid —
med erinran att anställningen vid disciplinkompaniet innehades endast på
grund af förordnande, hvadan derstädes anstälde personer måste vara beredde
att när som helst lemna sina befattningar utan att kunna göra
gällande något anspråk på ersättning för mistade inkomster -— anfört, att
beträffande tvenne af dera, hvarom nu vore fråga, det dock ville synas
statskontoret som om billighetsskäl talade för beredande åt dem af
någon högre pension än den de, hvar för sig, på grund af gällande stadganden
egde att utbekomma från arméns pensionskassa. Så väl kompanichefen
(fyllenhammar som redogöraren Pettersson hade nemligen i
så lång tid, den ene 30 och den andre 20 år, bestridt ansvarsfulla befattningar
vid disciplinkompaniet och dessförinnan'' begge i flera år tjenstfri01’*
vid kronoarbetscorpsen, att det icke torde kunna anses obilligt, derest
denna deras, särskild! hvad chefen vidkomme, magtpåliggande tjenstgöring
hugnades nied något erkännande utöfver den vanliga militärpensionen,
hvilken blifvit till beloppet bestämd efter helt andra förutsättningar, och
ansåge sig statskontoret till förmån för tilläggspension åt Gyllenhainmar
jemväl böra erinra om den besparing å anslaget till disciplinkompaniet,
som uppkommit genom det afdrag å chefsarfvodet till belopp af 1,640
kronor om året, som egt rum sedan år 1886. V idkommande åter underofficeren
Flach, hvilken icke vore mer än 53 år gammal och således nu

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

befunne sig i den ålder, att han, derest han qvarstått i sin sergeantsbefattning
vid regementet, varit skyldig att derifrån afgå med den pension
jemte fyllnadspension, som han redan uppbure, så ansåge statskontoret
vid sådant förhållande och då härtill komme, att han endast i 33 år vai it
i statens tjenst och under blott 6 år bestridt befattningen såsom underofficer
vid disciplinkompaniet, tillräcklig anledning saknas att tillstyrka
nå"on ytterligare pensionsförmån för honom.

I afseende å storleken af de ifrågasatta tilläggspensionerna hade
statskontoret, utan att vilja göra någon bestämd erinran mot de af arméförvaltningen
för Gyllenhammar och Pettersson föreslagna belopp, dock
ansett sig° böra förorda ett annat beräkningssätt för dessa pensioner. Det
syntes nemligen statskontoret, som om ett billigt ocli lämpligt resultat
skulle vinnas, derest å de arfvoden, hvilka vore förenade med bemälda
personers nuvarande befattningar, pension finge beräknas efter enahanda
grunder som de, hvilka tillämpades vid bestämmande af pension med fyllnadspension
från arméns pensionskassa. Då nu BO procent af Gyllenhammars
arfvode utgjorde 3,620 kronor och af Petterssons 1,280 kronor, borde i
sådant fall deras redan innehafvande pensioner eller 2,240 kronor för den
förre och 870 kronor för den senare ökas med respektive 1,380 kronor
och 410 kronor. Och hade statskontoret, som ansett tilläggspensionerna
böra utgå från allmänna indragningsstaten, hemstält, att Kongl.
Magt måtte till Riksdagen aflåta nådig proposition i enlighet med statskontorets
sålunda uttalade åsigter.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter ansåge departementschefen
det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att majoren
Gyllenhammar och* fanjunkaren Pettersson, hvilka, efter erhållna afsked
från vederbörande truppförband, så lång tid egna! sina krafter åt en
ansträngande verksamhet i statens tjenst, på något sätt godtgjordes för
den oförutsedda förlust, hvaraf de genom disciplinkompaniets indragning
drabbats, allrahelst som de dem förut tillerkända militärpensioner, pa sätt
jemväl statskontoret erinrat, blifvit bestämda under andra förutsättningar
både i afseende å lefnads- och tjenstår samt verksamhetsområde. Genom
att tillägga dem särskilda tilläggspensioner efter den af statskontoret föreslagna
beräkningsgrund skulle en dylik godtgörelse i någon, om än ringa,
mån kunna dem beredas, hvadan departementschefen tillstyrkte, att hvad
statskontoret i berörda hänseende föreslagit måtte bifallas såsom en minsta
gärd af erkännande för en i allo förtjenstfull och, särskildt hvad majoren
Gyllenhammar vidkommer, ytterst magtpåliggande verksamhet i
statens värf.

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

Beträffande slutligen fanjunkaren Flach, vore det visserligen sant,
att lian under blott 6 år bestridt befattningen såsom expeditionshafvande
underofficer vid disciplinkompaniet, men om honom gälde, liksom förhållandet
vore med Gyllenhaminar och Pettersson, att han, äfven sedan
han vid uppnådd pensionsålder erhållit afsked från sin beställning på stat
vid vederbörande regemente, egnat tid och krafter åt statens tjenst, och
syntes det så mycket mera obilligt, om han nu skulle lemnas utan någon
ersättning för sina genom det förtidiga afbrottet i hans verksamhet vid
disciplin kompaniet förlorade inkomster, som han vid nämnda kompani
tjenstgjort i egenskap af fanjunkare och deremot vid eget regemente
intjent endast sergeants-pension. Rättvisan torde derför kräfva, att Flach
åtminstone bereddes en tilläggspension motsvarande skilnaden emellan
fanjunkarepensionen 870 kronor och sergeants-pensionen 510 kronor, eller
ett belopp af 360 kronor.

Utskottet har ansett, att vid bedömande af ifrågavarande framställning
hänsyn bör tagas till de pensionsbelopp, hvilka tjenstinnehafvarne vid
disciplinkompaniet, hvars indragning nu är förestående, skulle hafva kommit
att uppbära, derest de hade qvarstannat i sin militära tjenst. Och då i
sådant afseende Gyllenhaminar med hänsyn till det sätt, hvarpå han handhaft
chefskapet för disciplinkompaniet, kan antagas hafva kommit att befordras
till major, för hvilken tjensteman pensionen utgår med 2,800 kronor,
och Flach, som tjenstgjort såsom expeditionshafvande och fanjunkare vid förenämnda
kompani, väl hade, om han qvarstått i tjenst vid sitt förra regemente,
befordrats till fanjunkare, som åtnjuter pension till belopp af 870
kronor, har utskottet funnit lämpligt, att Gyllenhaminar, som nu uppbär
kaptens pension af 2,240 kronor, och Flach, som nu åtnjuter sergeantspension
med 510 kronor, erhålla pensionstillägg med sådana belopp, att
dessa tillsammans med hvad de i pension redan uppbära uppgå till 2,800
kronor för Gyllenhaminar och 870 kronor för Flach eller alltså för den
förre 560 kronor och för den senare 360 kronor eller hvad Flach beträffar
samma belopp Kongl. Maj:t för honom föreslagit. Enligt denna
beräkning och då redogörare!! Pettersson, som redan åtnjuter fanjunkarepension
med 870 kronor, derest han qvarstannat i sin militära tjenst,
näppeligen skulle kunnat avancera högre än till fanjunkarebefattning, finner
utskottet sig sakna skäl tillstyrka någon pensionsförhöjning åt redogörare!)
Petterson, för hvilken det i alla händelser måste betraktas såsom en förmån
att hafva under så lång tid efter sitt afsked från fanjunkarebeställningen
fått åtnjuta jemte fanjunkarepensionen oafkortadt arfvode äfvensom
fri bostad med eldnings- och belysningsämnen såsom redogörare vid
disciplinkompaniet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning
så vidt den afser beviljande af pension å allmänna
indragningsstaten åt redogöraren vid värfvade
arméns disciplinkompani Johan August Pettersson, på
det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande framställning
i öfrigt, att Riksdagen medgifver, att t. f. chefen vid
nämda kompani Oscar Wilhelm Gyllenhammar och expeditionshafvande
underofficeren derstädes Alfred Ferdinand
Flach må å allmänna indragningsstaten uppbära pensioner,
Gyllenhammar å 560 kronor och Flach å 360
kronor, att, utan minskning i de till dem nu utgående
pensioner från arméns pensionskassa och fyllnadspensioner
från statsmedlen, af dem för deras återstående
lifstid åtnjutas från och med månaden näst efter den,
i hvilken hvarderas anställning vid disciplinkompaniet
upphört.

Stockholm den 9 april 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

af herr 7. Kerfstedt.

Stockholm 1897. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.