Statsutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1895:Su45 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Eiksd. kansli den 29 mars 1895, kl. 3 c. m.

Utlåtande, i anledning af Iiongl. Maj:ts proposition, angående
lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismaretis
sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000
kronor. (R. A.)

I proposition af den 29 sistlidne januari (n:o 29) har Kong! Maj:t
föreslagit Riksdagen att, under vilkor att Hjelmarens och Qvisrnarens sjösänkningsbolag
dels till den i statskontoret innestående, till underhållet af
segeldjupet i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel
så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till
300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin skuld
än den till staten, medgifva

att anstånd med erläggande af den vid 1895 års slut å bolagets skuld
till staten upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000 kronor, må åtnjutas
intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit till fullo betald genom
erläggande vid slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex
procent af sistnämnda summa, deraf fyra procent ränta å oguldna kapitalbeloppet
och återstoden afbetalning derå, samt att ränteskulden 850,000

Bill. till Rand. Prut. tS!)d. 4 .Samt. 1 Afl. ‘JU Raft. (N:o 45.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kronor, hvarå, intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit sålunda
gulden, ingen ränta beräknas, derefter må gäldas genom erläggande af
enahanda annuitetsbelopp, deraf likaledes fyra procent ränta å oguldna beloppet
och återstoden afbetalning derå.

Af det vid berörda proposition fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 29 januari innevarande år inhemtas, bland annat,
följande.

Sedan Kongl. Maj:t, uppå gjord ansökning, den 12 maj 1865 förklarat,
att hinder från det allmännas sida icke mötte för Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolag att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
en af öfversten J. A. Sundmark utarbetad plan verkställa sänkning af berörda
sjöar jemte ombyggnad af Hjelmare kanal, faststälde Kongl. Maj:t
sedermera den 2 februari i 87 7 en af öfverstelöjtnanten A. Grafström reviderad
plan för ifrågavarande sjösänkning och stadgade dervid,

att bolaget skulle, utom verkställandet af de för sjöarnes sänkning
och markens torrläggning erforderliga arbeten, för bibehållande af 7 fots
segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal samt sjöfartens upprätthållande
å samma farled

delvis ombygga Hjelmare kanal och i sammanhang dermed under den
del af seglationstiden, som kanalen i och för ombyggnaden hölles stängd,
besörja trafiken emellan Hjelmaren och den segelbara delen af Arboga å
utan förhöjning af de i gällande kanaltaxa bestämda frakta fgifter;

fördjupa segellederna till Örebro och Hjelmarens vigtigaste hamnar,
så att äfven under sjögång 7 fots segeldjup der kunde efter sänkningen
påräknas, och allt framgent bibehålla dessa farleder vid samma djup;

verkställa och, intill dess derom annorlunda förordnades, fortfarande
bekosta utprickningen af samma farleder, med undantag af den prickning,
som förut besörjts af Örebro stad;

allt framgent, då segling emellan Essundet och Svartåns utlopp (det
så kallade Oset) af vidriga vindar omöjliggjordes, tillhandahålla tjenlig
ångbåt för kostnadsfri bogsering af segelfartyg öfver den så kallade Hemfjärden; inrätta

och underhålla en regleringsdam vid Hyndevad samt anskaffa
bostad och bereda aflöning åt en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen der
anstäld damvaktare; samt

på det att sjösänkningsbolaget i en framtid måtte kunna befrias från
förpligtelserna, i hvad de afsåge den allmänna trafiken, insätta i statskontoret
100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande för att
medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond, hvaraf den årliga

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

räntan kunde i mån af behof användas till bekostande af det bolaget
ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren samt af dambyggnaden vid
Hyndevad och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda anordningar,
aflöning af damvaktåren vid Hyndevad med mera dylikt; Kongl. Maj:t dock
förbehållet såväl att bestämma om fondens förvaltning och användning
som ock att framdeles pröfva och afgöra, huruvida densamma kunde anses
för sitt ändamål tillräcklig eller borde af bolaget ökas.

Enligt Grafströms år 1873 uppgjorda, på då gängse pris grundade
beräkningar skulle verkställigheten af de i den sålunda faststälda planen
afsedda åtgärder erfordra följande kostnadsbelopp, nemligen:

l:o) samtliga erforderliga arheten vid Hjelmarens

utlopp........................................................................................... kr. 335,298:

2:o) ombyggnaden vid Hjelmare kanal....................... » 354,291: —

3:o) fördjupningen af farlederna i Hjelmaren .......... » 284,133:

4:o) fördjupningen af hamnarne derstädes.................. » 31,274:

5:o) Qvismaredalens torrläggning................................... » 664,689: —

6:o) diverse extra omkostnader....................................... » 279,198: 34

eller sainmanlagdt kr. 1,948,883: 34.

Med bifall till en af Kongl. Maj:t till 1877 ars Riksdag aflåten proposition
beviljade nämnde Riksdag sjösänkningsbolaget ett lån å 2,000,000
kronor, att utgå med 600,000 kronor under 1878, med 300,000 kronor
under hvarje af åren 1879, 1880, 1881 och 1882 och med 200,000 kronor
under år 1883, under vilkor: att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen
till slutet af år 1887 erlades fem procent ränta från lyftningsdagen; att

för tiden från och med år 1888 årligen erlades åtta procent å hela den

lyftade lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter fem för hundra af det
obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå, samt
att i öfrigt de allmänna stadgande!! och bestämmelser, som vore af Riksdagen
meddelade i fråga om låneunderstöd för vatten aftappning eller annat
odlingsföretag, skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse jemväl för
berörda lånebidrag.

Det sålunda beviljade statslånet lyftes derefter af bolaget under åren

1878 — 1883, och å de lyftade låneandelarne erlade bolaget under åren

1878—1885 ränta efter 5 procent för år med tillsammans 575,388 kronor
94 öre, som successive inbetaides till statskontoret.

I anledning af en utaf bolaget gjord underdånig framställning föreslog
Kongl. Maj:t 1885 års Riksdag medgifva, att bolaget måtte befrias
från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda lån för åren 1886—1890

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

äfvensom erhålla anstånd med amorteringen af samma lån, med skyldighet
för bolaget att från och med år 1891 å hela lånesumman årligen erlägga
åtta procent, hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra å det
obetalda kapitalbeloppet och återstoden utgöra afbetalning derå.

Denna proposition blef emellertid endast på det sätt bifallen, att Riksdagen
dels för tiden från och med år 1886 nedsatte räntan å det sjösänkningsbolaget
beviljade lån å 2,000,000 kronor till fyra och en half
procent för år och dels medgaf, att bolaget Ange anstånd med denna räntas
erläggande för åren 1886—1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den
för desamma upplupna räntan lades till den beviljade lånesumman, hvarefter
å det sålunda uppkomna beloppet skulle erläggas, vid slutet af hvartdera
året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och en half procent årlig
ränta samt vid slutet af år 1896 och följande år, tills lånet blifvit slutbetaldt,
en annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknades
som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Dessa vilkor äro dock icke de nu gällande. I proposition till 1880
års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t:

att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag måtte erhålla eftergift
å den vid 1890 års slut upplupna, till 450,000 kronor uppgående,
oguldna räntan för åren 1886—-1890 å ifrågavarande statslån; samt

att sjösänkningsbolaget derjemte måtte medgifvas den lindring i betalningsvilkoren
för lånet, att å lånesumman, 2,000,000 kronor, skulle
erläggas vid slutet af hvartdera året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895
tre och en half procent ränta samt vid slutet af 1896 och följande år,
tills lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af fem procent, deraf tre och en
half procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde
kapitalafbetalning.

Riksdagen biföll på det sätt denna proposition, att Riksdagen, på
vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att
under tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,
medgaf:

att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor, för
tiden från och med år 1891 neds^ttes till fyra procent för år; samt

att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886—1895, utgörande
tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa års förlopp
denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande
beloppet 2,850,000 kronor vid slutet af år 1896 och följande år, tills detta
belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas en annuitet af sex

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

procent, deraf fyra procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och
återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

I de enligt Riksdagens sistberörda beslut gällande vilkor sökte bolaget
ytterligare lindring genom en i september 1898 ingifven underdånig skrift,
hvari bolaget anhöll, det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att af de
å Hjelmarenr, och Qvismarens sjösänkningsbolags statslån vid 1895 års
slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, ett belopp af 450,000 kronor
måtte afskrifvas och att vid slutet af år 1896 och följande år å den sålunda
reducerade kapitalskulden, 2,400,000 kronor, till dess densamma
jemte ränta blifvit återbetald, skulle erläggas en annuitet af 6 procent,
hvaraf 4 procent beräknades såsom ränta och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

För innehållet af bolagets ofvan omförmälda skrifvelse är utförligt
redogjordt i den kongl. propositionen sid. 7—14. Till stöd för ansökningen
har bolaget hufvudsakligen anfört:

att de förpligtelser till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren, som
blifvit med sjösänkningsföretaget för all framtid förknippade, och hvilka
förpligtelser afsåge sjöfartens bibehållande på Hjelmaren till sju fots djup,
ådragit bolaget betydande uppoffringar för nybyggnad af slussarne vid
Notholmen och Bergkarlsberget i förening med fördjupning af öfre horisontalsträckan
i Hjelmare kanal och af milslånga farleder till sjöns vigtigaste
hamnar, dessa hamnars ombyggnad samt inrättandet af eu regleringsdam
vid sjöns utlopp, arbeten, som betingat en kostnad af 996,675 kronor 54
öre, i hvilken summa dock ej inräknats någon del af kostnaden för dammen
vid Hyndevad, hvilken blifvit betydligt dyrare såsom fullständig regleringsdam
i stället för hvad den eljest enligt det första förslaget skolat vara,
enkel skibordsdam med blott några få grundluckor;

att nära hälften — om den ökade kostnaden för regleringsdammen
tillädes, mer än hälften — af det beviljade statslånet således åtgått till
ändamål, som för hvarje annat sjösänkningsföretag varit fullkomligt okända,
och kostnaden för dessa arbeten, utom dambyggnaden, hade med ej mindre
än 342,562 kronor 54 öre öfverstigit hvad i det faststälda förslaget härtill
beräknats;

att dessa kostnader dock icke i och för sig varit så svåra att bära,
om icke företagets stora omfattning kraft en så lång arbetstid, hvilken
genom de sig hopande räntorna bidragit att fördubbla den till 2,000,000
kronor beräknade kostnaden, och om dermed bolagets förpligtelser till den
allmänna trafiken varit fullgjorda;

att den verkliga sjösänkningskostnaden, med inberäkning af de ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

betalda räntorna, uppgått till 4,078,761 kronor 20 öre, och förbindelserna
till den allmänna trafiken fortfore i så måtto, att bolaget allt framgent
måste underhålla sju fots segeldjup i sjön, sjömärken och prickar, regleringsdain
med dess dammästare och dennes boställe, bogsering af segelskutor
på Örebrofjärden vid vidriga vindar o. s. v., hvilka åligganden hindrade
bolagets upplösning efter slutadt värf och nödgade detsamma att, äfven
sedan dess öfriga skulder blifvit betalda och statslånet på jorden omfördt,
allt framgent hafva en förvaltning, styrelse och beställningsmän samt ej
obetydlig materiel för att städse vara beredt att fullgöra dess skiftande
funktioner såsom en för trafikens ostörda gång ansvarig sjöfartsstyrelse för
sjön Hjelmaren, der de afgifter, hvilka såsom inuddrings- och prickningspenningar
utginge af trafikanterna, icke komme bolaget till godo, utan tillfölle
Örebro stad och rederibolag, af hvilket sistnämnda bolag dock till
prickningen erhölles ett litet, frivilligt bidrag af 643 kronor 50 öre årligen;

att från den i statskontoret insatta underhållsfonden — vid 1893 års
slut uppgående till 176,095 kronor 40 öre — bolaget visserligen under
de tre åren 1890—1892 erhållit ett årligt bidrag af 3,000 kronor samt
för åren 1893 —1895 tillförsäkrats ett sådant af 4,500 kronor, men att
detta belopp dock icke ens nu försloge till dessa kostnader, ehuru något
drygare underhåll ännu ej förekommit, samt i räkenskaperna underhållskostnaden
för mudderverk^!, nödig afskrifning af dess värde, byggandet
af en slip för detsamma med mera upptagits å särskilda conti utan att —
såsom hädanefter komme att ske — påföras sjöfartsunderhållet;

att, när dessa utgifter tillädes och den andel i framtida förvaltningskostnaden
detta på så många spridda punkter fördelade underhåll medförde,
samt framdeles behöfliga reparationer å regleringsdammen och dammästarebostället
tillkomme, det eventuella bidraget från fonden blefve ännu
mera otillräckligt;

att förhoppningen att genom fondens fortfarande tillväxt bolaget eu
gång skulle kunna frigöras från sina förpligtelser till den allmänna trafiken
ännu vore långt aflägsen och icke heller syntes någonsin kunna realiseras,
samt att då bolaget icke vågade hoppas, att statsverket skulle öfvertaga
detta underhåll eller någon korporation eller bolag åtaga sig detsamma,
det vore nästan otvifvelaktigt att, huru än fonden ökades, sjösänkningsbolaget
likväl måste alltjemt fortlefva för fullgörandet af detta lika ansvarsfulla
som kostsamma åliggande;

att det just vore denna utsigt till en ständig fortvaro, dessa på förhand
nästan oberäkneliga kostnader, som föga mindre än de årliga taxeringsbidragen
verkade nedstämmande inom bolaget, nedtryckte värdet på
den förbättrade, i bolaget ingångna sjösänkningsjorden och fortfarande lika -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.''

som hittills skulle ställa dess pris vida under hvad annan, af ^sådana allvarliga
förpligtelser oberörd men i öfrigt fullt jemförlig jord, sa utom som
inom sjösänkningsområdet, i köp betingade, synnerligast som bolaget, utom
dessa allmänna, derjemte hade särskilda ganska stränga förpligtelser för
underhåll af aflopp, uppfångsgrafvar, bi''oar med mera i Qvismaredalen,
hvilka äfven kräfde årliga tillskott, ehuru, hvad dem anginge^ åtminstone
en möjlighet funnes att delvis och för kortare årsföljder få dem emot
ersättning öfvertagna af andra;

att bolaget hittills kunnat hålla den årliga taxeringen till 4 å 5 kronor
per vinstref, det högsta belopp bolagsmännen ansetts kunna bära, men att
detta hade endast kunnat ske derigenom, att andra inkomster — cirka
300,000 kronor för försåld jord och obehöflig materiel — varit att tillgå
till bestridande af bolagets dryga utgifter, hvilka i annat fall under samma
år kraft en uttaxering af 6 å 7 kronor per vinstref;

att, när nu de tillgångar, som återstode, minskades med derifrån hemtad
hjelp till årsutgifterna intill 1896, blefve efter statslånets omföring icke
mycket öfver till bestridande af det årliga underhållet, om detta också utan
extra taxering kunde under de närmast följande åren uppehållas, men
att, när sedan en sådan blefve oundviklig och annuiteten å statslånet,
5 kronor 41 öre, skulle i första rummet utgå, komme hvad. bolaget
kräfde och för hvilket ingen förmånsrätt funnes antagligen att blifva särdeles
svårt att indrifva, synnerligast som en icke ringa del af bolagsjorden
äfven graverades af redan började annuiteter a särskilda lan från odlingslånefonden; att

dessa omständigheter, hvilkas rätta innebörd icke förut tillräckligt
framhållits, förändrat Hjelmare-sänkningens karakter af blott och bart en
torrläggning af sankmarker och stält detta företag utanför all jemförelse
med andra sådana i vårt land;

att, ehuru det resultat, som åsyftats, obestridligt vunnits, och företaget,
bättre än man vågat vänta och hoppas, kunnat ej blott tillfredsställa jordbrukets
fordringar utan äfven fylla de hårda kraf, hvilka såväl staten som
enskilda verk och inrättningar stält på detsamma, den egentliga vinsten
dock hufvudsakligen kommit dem till godo, hvilka ej i sjösänkningen deltagit,
utan genom de mest ihärdiga protester ständigt sökt hindra dess
utförande, medan den öfver all beräkning stora ekonomiska bördan fortfarande
ensamt tryckte dem, som utfört företaget, hvars välgörande verkningar
sträckt sig vida utöfver hvad man beräknat;

att sjöfarten på Hjelmaren vunnit större trygghet, Eskilstuna-verken
erhållit jemnare vattentillgång, Hjelmare kanal fördjupats, Örebro stad
vunnit icke blott ett sundare läge, utan ock eu högst betydligt ökad varu -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

omsättning, Svartåns kanalisering möjliggjorts, nya hamnar och nya farleder
uppstått, och hela trakten skördat stor vinst i sanitärt hänseende;

samt . att jemte dessa stora fördelar, som tillskyndats det allmänna
och särskildt de intressen, som rest sig emot sjösänkningsföretaget, den
vinst icke borde förbigås, som tillfallit de jordegare inom sjösäkningsområdet,
. hvilka ej i företaget deltagit, och som fått återlösa deras vinstjord,
hvars pris, i allmänhet 800 kronor för fullgradig hektar, vore ganska ringa
vid jemförelse med hvad bolagsmännens egen vinstjord kostat, eller något
öfver ^ 1,100 kronor per fullgradig hektar, oafsedt den dryga underhållsskyldighet,
som ensamt hvilade på densamma.

Öfver bolagets berörda ansökan hördes länsstyrelserna i Södermanlands,
Örebro och Vestmanlands län, hvilka samtlige, under framhållande
af de högst betydande uppofiringar, bolaget fått vidkännas för arbeten,
som afsåge allmänna intressen, tillstyrkte ytterligare lindring i lånevilkoren,
hvarvid länsstyrelsen i förstnämnda län särskildt anförde, att utan
statens mellankomst med det understöd, hvilket i förevarande framställning
äskats, det trångmål, hvari bolaget vore försatt, svårligen syntes kunna af
detsamma öfvervinnas, utan deremot gifva anledning befara att bolaget
icke i längden förmådde fullgöra sina förbindelser till det allmänna, samt
att, beträffande de för statslånet med derå hopade räntor utgående ovanligt
höga annuitetsbelopp, som drabbade de i företaget deltagande fastigheterna,
den fara för fastighetskrediten icke syntes böra lemnas alldeles ur
sigte, som kunde uppstå, om, såsom antagligt vore, derest icke den äskade
eftergiften beviljades, många af dessa fastigheter, hvilka tillika besvärades
af årlig afgäld för erhållna odlingslån samt andra utskylder och gravationer,
icke förmådde bära alla de bördor, för hvilka de sålunda häftade,
och i följd deraf blefve underkastade tvångsförsäljningar med deraf uppstående
förlustbringande kollisioner mellan olika förmånsrättsegare och
menliga återverkan på fastighetsvärdena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen, som afgafvo
infordrad t gemensamt utlåtande till Kongl. Maj:t, erinrade dervid
till en början, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — sedan sjösänkningsarbetet
i sin helhet afsynats och i augusti månad år 1888 blifvit af bemälda
styrelse godkändt — i underdånigt utlåtande den 6 november 1888
för. Kongl. Maj:t tillkännagifvit, att alla de för sjöarne Hjelmarens och
Qvismarens sänkning faststälda arbeten blifvit fullbordade på ett i allo
berömvärdt och för det dermed afsedda ändamålet betryggande sätt, samt
att sjösänkningsbolaget, genom att utföra arbetena i större omfattning och
pa ett i tekniskt hänseende mera fulländadt sätt än den först gillade planen
föreskrifvit, sökt på allt vis tillgodose de af företaget beroende olika in -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

tressena. Styrelserna vitsordade derefter, att jemväl alla bolaget åliggande
underhållsarbeten på ett fullt tillfredsställande sätt utförts, samt framhöllo,
att detta inom vårt land hittills allena stående företag väl vore förtjent af
att erhålla lindring i de lånevilkor, hvilkas fullgörande ovedersägligen utgjorde
en tyngande börda på dem, som nödgades uppbära de med det
vidtomfattande företaget förenade förpligtelser till den allmänna trafiken,
likasom behofvet af en sådan lindring, såsom i den underdåniga ansökningen
anförts, icke syntes kunna förnekas.

Då Riksdagen — yttrade embetsverken vidare — redan tvenne gånger
medgifvit afsevärda lindringar i betalningsvilkoren, men dervid betonat,
att en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som
rent efterskänkande af ett fordringsbelopp, enligt Riksdagens åsigt, vore
en betänklig åtgärd, syntes det vara föga utsigt att Riksdagen nu skulle
vara benägen att i form af afskrifning bevilja den behöfliga eftergiften.
Onekligen skulle emellertid bolaget beredas afsevärd och nödig lättnad i
fullgörande af sina förbindelser, om tiden för inbetalningen af de till betydligt
belopp hopade räntorna, hvilkas gäldande skulle vålla bolaget den
största olägenhet, finge framskjutas till dess att, genom vunnen erfarenhet
om den vinst, som genom torrläggningen tillförts bolagsdelegarne, dessa
vore bättre i stånd än för närvarande att fullgöra sina förbindelser. Under
tiden borde emellertid afbetalningen å det ursprungliga lånebeloppet fortgå
enligt den af 1889 års Riksdag faststälda amorteringsplanen.

Med tillämpning af dessa åsigter hemstälde embetsverken i underdånighet,
det Kongl. Maj:t, täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att anstånd
med erläggande af den vid 1895 års slut upplupna räntan, utgörande tillhopa
850,000 kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden
till staten, 2,000,000 kronor, blifvit helt och hållet inbetald genom erläggande
vid slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex procent
å sistnämnda summa, deraf fyra procent beräknades såsom ränta å oguldna
kapitalbeloppet och återstoden utgjorde afbetalning derå. Ränteskulden,
hvarå under tiden ingen ränta skulle ifrågakomma, skulle enligt embetsverkens
förslag derefter gäldas med enahanda annuitetsbelopp, intill dess
summan, 850,000 kronor, blifvit återbetald.

Direktionen för sjösänkningsbolaget, som funnit anledning befara, att
den afskrifning, som af bolaget begärts å den uppdebiterade räntan, icke
skulle kunna vinna Riksdagens bifall, anhöll emellertid i en den 9 februari
1894 till civildepartementet ingifven underdånig skrifvelse, med åberopande
af de för statslån åt enskilda jernvägsbolag gällande bestämmelser, att
Kongl. Maj:t, vid slutlig pröfning af bolagets tidigare ingifna underdåniga
ansökan, täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke den af direk Bih.

till llikstl. Prat. 18.95. 4 Sami. 1 Afd. ‘2!) Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

tionen der föreslagna afskrifning skulle kunna utbytas emot eu hemställan,
att de vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, finge till
statskontoret inbetalas, sedan genom annuitetsliqviderna å lånfångna 2,000,000
kronor efter 6 procent, deraf 4 procent ränta, detta kapital blifvit godtgjordt,
så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande fortfores
så länge, till dess äfven beloppet af den uppdebiterade räntan blifvit
till fullo inbetaldt.

I ärendet afgaf sedermera den G mars 1894 statskontoret utlåtande
och anförde deruti, att, om ock hvad till stöd för den nu förevarande underdåniga
ansökningen blifvit anfördt redan blifvit i någon mån beaktadt vid
beviljande af de bolaget tillförne medgifna lindringar, någon ytterligare
lindring i de bestämda lånevilkoren dock syntes kunna och böra medgifvas
just med afseende å de ej oväsentliga förpligtelse^ detta bolag måst ikläda
sig utöfver dem, som i allmänhet vid dylika låns beviljande förekomme
och som delvis vore af den art, att de komme att utgöra hinder för bolaget
att upplösa sig.

Statskontoret, som anmärkte, att en eftergift i enlighet med direktionens
senare hemställan i sjelfva verket skulle för staten medföra större
uppoffring än den, som uppstode genom afskrifning nu genast af 450,000
kronor, förklarade sig dock, af anförda orsaker, ej kunna förorda någotdera
af de utaf direktionen framstälda förslag. Statskontoret yttrade derefter,
att, då det ej allenast från bolagets utan äfven från det allmännas
sida måste anses särdeles önskvärdt, att bolagets i statskontoret insatta
fond snarast möjligt vunne den storlek, att densamma kunde öfvertaga
bolagets förpligtelse^ i hvad de afsåge den allmänna trafiken å sjön Hjelmaren,
statskontoret ansåge åtgärder redan nu böra vidtagas för fondens
ökning i den mån som, efter behörig utredning öfver kostnaderna för
underhållet af segeldjupet med mera, funnes behöflig.

Af hvad i ärendet förekommit ansåg statskontoret emellertid vara
ådagalagdt att bolaget, som vore skyldigt att, om och när Kongl. Maj:t
pröfvade sådant böra ske, öka fonden, icke vore i stånd att ens i någon
mån fullgöra denna skyldighet och samtidigt verkställa återbetalning af
statslånet i den ordning, som nu vore bestämd. I händelse föreskrift om
fondens ökande till erforderligt belopp blefve meddelad, syntes derför
någon lindring i sättet för lånets återbetalande böra bolaget beredas.

Statskontoret ansåg denna lindring kunna beredas bolaget sålunda,
att den annuitet, som bolaget enligt 1889 års riksdagsbeslut skulle efter
slutet af år 1896 och vidare årligen erlägga tills lånet med räntor blifvit
guldet, nedsattes från G procent till 5 procent, deraf 4 procent fortfarande
borde beräknas såsom ränta. Härigenom komme betalningstiden, nu be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

stämd till 28 år 4 dagar, att utsträckas till 41 år 12 dagar och den årliga
annuiteten, som enligt 1889 års riksdagsbeslut belöpte sig till 171,000
kronor, att utgöra 142,500 kronor och således ej blifva större än att bolaget
jemte densammas erläggande äfven borde kunna utgöra de tillskott,
som erfordrades för höjande af ofvannämnda fond.

Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, som lemnades tillfälle
att yttra sig i anledning af hvad statskontoret sålunda anfört, androg
genom sin direktion, beträffande det af statskontoret föreslagna sättet för
beredande af lindring i lånevilkoren, att för bolaget såsom en fortlefvande
korporation och de af lånet graverade fastigheterna en sådan
lånekonvertering, då skuldsumman förblefve densamma och arsräntan
likaså, svårligen kunde anses såsom någon hjelp, om man verkligen afsåge
att bereda någon lättnad i nuvarande bördor. Under hela den tid,
sjösänkningslånet med sin tysta, i gravationsbevisen ej synliga förmånsrätt,
jemte på flere ställen tillika inskjuten sådan för särskilda
odlingslån, graverade bolagsmännens fastigheter, kunde dessa icke försäljas
till deras verkliga värden, och oaktadt de ofantliga kostnader, som ovilkorligen
måste i byggnader, jordförbättringar med mera der nedläggas,
qvarstode den misstro till inteckningssäkerheten, som dessa tysta förmånsrätter
framkallade, och denna verkade förlamande på bolagsmännens företagsamhet.
Under årens lopp minskades visserligen andelen i kapitalskulden
till staten, men annuiteterna vore alltjemt desamma och svårigheterna
att med jordens afkastning bestrida dessa och öfriga utgifter komme
antagligen icke heller att väsentligt minskas. Ur denna synpunkt kunde
en förlängning af amorteringstiden utan någon minskning i kapitalskulden
icke anses vara till förmån för sjösänkningsbolagets intressenter och ej ens
för staten sjelf. Ty så länge statslåneaf betalningen fortginge, kunde staten
af dessa egendomar, hvilka efter amorteringstidens slut med millioner
borde öka det beskattningsbara fastighetsvärdet i landet, svårligen vinna
eu, på grund af taxeringsvärdet nämnvärdt ökad bevillning.

Då således statskontorets förslag blott afsåge en lånekonvertering på
vilkor, som ej kunde bereda sjösänkningsbolaget någon verklig lindring,
anhöll direktionen, att detsamma måtte lemnas utan afseende.

Deremot uttryckte direktionen den förhoppning, att Kongl. Maj:t skulle
fästa större afseende vid öfriga myndigheters yttranden i frågan. Ett
bifall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens förslag
skulle visserligen förlänga den nu bestämda amorteringstiden med
något mera än 8 år, men medförde likväl en vida större fördel än en
direkt afskrifning af 450,000 kronor, då annuiteten derigenom nedsattes från
nuvarande 171,000 kronor till 120,000 kronor. Da värdet afen sådan lane -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

konvertering enligt anstälda beräkningar uppginge till omkring 566,544
kronor, således 116,544 kronor mera än den afskrifning af 450,000 kronor,
bolaget i sin underdåniga ansökan begärt, så vore, för åtnjutande af denna
förmån, bolaget å sin sida villigt att, dels af sina i sådant syfte redan
gjorda besparingar och behållningar, dels ock genom en ökad uttaxering
under år 1895 för detta särskilda ändamål, afsätta ej mindre nämnda
belopp 116,544 kronor än äfven hvad derutöfver kunde erfordras för att,
sedan den i statskontorets vård lemnade fonden medräknats, årsinkomsten
af ett sammanlagdt kapitalvärde af 300,000 kronor skulle finnas disponibelt
att af vederbörande öfvertagas, för den händelse Kongl. Maj:t funne
skäligt befria bolaget från dess förpligtelser i hvad de afsåge den allmänna
trafiken.

Skulle Kongl. Maj:t finna skäligt att till Riksdagen göra framställning
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens gemensamma
hemställan, och Riksdagen dertill gåfve sitt bifall, förklarade direktionen
slutligen, att bolaget å sin sida vore villigt att för sjöfartens framtida
underhåll på sjön Hjelmaren och sjöns reglering afsätta så stort belopp
af sina egna tillgångar, att detta tillsammans med den härför till statskontoret
redan lemnade fonden, sådan dennas behållning befunnes vid
1895 års bokslut, representerade ett kapitalvärde af 300,000 kronor, dock
med det förbehåll att, intill dess Kongl. Maj:t, efter bolagets hörande, om
detta framtida underhåll annorlunda förordnade, bolaget, så länge detsamma
skulle dermed taga befattning, finge utan inskränkning ega att
för sagda ändamål använda hela afkomsten af hvad sålunda särskildt tillskjutits,
samt fortfarande, såsom hittills, af den äldre fonden i statskontoret
erhölle det årliga bidrag till underhållet, som Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt bevilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkom, efter befallning, den 20
november 1894 med förnyadt underdånigt utlåtande och anförde deri, att
frågan om utredning af kostnaden m. in. för det framtida underhållet af
trafiken å Hjelmaren, hvilken fråga kräfde en fullständig, tidsödande utredning,
icke borde sammanföras med ansökningen om lindring i lånevilkoren,
synnerligast som någon framställning från bolaget om befrielse
från nämnda underhåll icke förelåge.

Den af statskontoret ifrågasatta förändringen i lånevilkoren syntes
styrelsen icke innebära någon afsevärd hjelp åt bolaget, helst då bolagets
förbindelser i afseende å underhållet af farlederna i Hjelmaren skulle
qvarstå utan att blifva i någon mån förändrade. Styrelsen hade redan i
underdånigt utlåtande den 6 november 1888 i anledning af då väckt fråga
om lindring uti lånevilkoren framhållit, att detta storartade och inom vårt

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

land hittills allenastående företag, som på ett berömvärdt sätt blifvit fullbordadt,
otvifvelaktigt vore förtjent af att bedömas på ett annat sätt än
de sjösänkningsarbeten, som i allmänhet understöddes med statslån; och i
anledning af den nu förevarande framställningen om lättnad i lånevilkoren
hade styrelsen samt landtbruksstyrelsen i sitt gemensamma utlåtande framhållit
det behjertansvärda behofvet af en lindring och i detta hänseende
framstält förslag. För sin del funne väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingen anledning att frångå sin förut uttalade åsigt eller att framställa
något annat förslag, utan åberopade detsamma endast med det tillägg, som
bolaget numera sjelf föreslagit, att nemligen bolaget, under förutsättning
af bifall till framställningen, skulle åläggas öka den för underhållet i
Hjelmaren i statskontoret innestående fonden.

Skulle Kong! Maj:t och Riksdagen bevilja bolaget den sökta förändringen
i lånevilkoren, borde, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förmenande, derefter den af statskontoret behandlade frågan om och på
livilka vilkor bolaget kunde befrias från förenämnda underhållsskyldighet
tagas under pröfning.

Statsrådet och chefen för civildepartementet anförde i ämnet följande:

»De ändringar i vilkoren för det åt sjösänkningsbolaget beviljade
statslån, som åren 1885 och 1889 medgifvits, hafva otvifvelaktigt bidragit
att underlätta företagets fullbordande och möjligheten för deiegarne att
bära de derför erforderliga omkostnaderna, hvilka vida öfverstigit de från
början beräknade. Företaget är numera afsynadt och godkändt samt skall,
enligt hvad af vederbörande myndigheter vitsordats, vara på ett berömvärdt
sätt utfördt. Men de betydliga årsbidragen, hvilka, om den nu
gällande planen för statslånets återgäldande skulle bibehållas oförändrad,
med ingången af år 1896 blefve ännu större, tynga i hög grad på deiegarne.
Om det än under de första åren efter den stora vattenafledningen
varit dem möjligt att ur rikligare hafreskördar på de nyvunna markerna
förskaffa siff tillgångar till utgifterna, så lärer det dock allt mer och mer
blifva nödvändigt att öfvergå från ett sådant brukningssätt till ett mera
rationelt, på cirkulation stäldt tillgodogörande af jorden, hvilket i längden
lexnnar ett jemnare, om ock ej i början så vinstgifvande utbyte; incn att
underkasta sig de jemväl härför erforderliga uppoffringarna torde för
många af de till mera än ett tusental uppgående större och mindre deiegarne
i företaget blifva förenadt med de största svårigheter, om ens
möjligt, så länge de måste vidkännas så betydliga utdebiteringar, som
enligt nu gällande vilkor för statslånet från och med nästa år måste förestå
för gäldande af ränta och amorteringar å detsamma. Bolaget har
ock i ärendet framhållit, hvilka vanskligheter som möta för fastighets -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kreditens anlitande i förevarande fall, der marken kommer att graveras
af tysta förmånsrätter till icke obetydliga belopp, och delegarne att derutöfver
tryckas af ovissa förpligtelser för det framtida underhållet med
mera. För det allmänna åter är det naturligtvis af betydelse, att den
osäkerhet i ekonomiskt afseende, som sålunda för en längre tid skulle
komma att hvila öfver ifrågavarande ort, varder, der så kan ske,
undanröjd.»

»Jag kan derför icke finna annat än att en ytterligare lindring i
vilkoren för statslånet är af omständigheterna synnerligen påkallad, och
tillåter jag mig särskildt påpeka, att ifrågavarande bolag, som utfört ett
i sitt slag enastående storverk och dervid måst för befrämjande af andra
enskilda och vissa allmänna intressen ikläda sig förpligtelser, hvilka måhända
icke i allo varit fullt betingade af företagets ändamål och beskaffenhet,
icke kommit i åtnjutande af statsanslag, medan sådant deremot
lemnats till andra enskilda företag i vårt land, hvilka till sin betydelse
icke kunna i ringaste mån jeinnställas med det nu förevarande.»

»Hvad beträffar den form, i hvilken lindringen bör bolaget medgifvas,
synes mig hyad statskontoret härutinnan föreslagit icke innebära
någon verklig lättnad för bolaget, hvaremot jag anser mig böra biträda
hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen förordat.
Härvid synes dock såsom vilkor för lindringens åtnjutande böra stadgas,
att bolaget dels till den förut omförmälda fonden för underhåll af segeldjupet
i Hjelmaren med mera afsätter så stort belopp, att denna fonds
tillgångar vid innevarande års utgång komme att uppgå till 300,000
kronor, dels ock innan 1896 års utgång betalar all annan sin skuld än
den till staten. Hvad beträffar användningen af afkastningen utaf nämnda
fond, torde några särskilda bestämmelser derom icke böra, på sätt bolaget
ifrågasatt, meddelas i sammanhang med nu förevarande fråga, utan lärer
Eders Kongl. Magt vilja derom framdeles efter sig företeende omständigheter
besluta.» I

I det föregående har blifvit omförmäldt, att, sedan Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolags skuld för statslånet omförts och den årliga
utgiften för ränta och amortering å densamma, enligt gällande bestämmelser
171,000 kronor, fördelats på den i företaget deltagande jorden,
hvarje betalande vinstref skulle hafva att svara för en annuitet af 5 kronor
41 öre. Då det icke blott kan vara af intresse att se, huru detta belopp
uppkommer, utan utredningen derom äfven lemnar en tydlig bild af det

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

storartade företagets omfattning och betydelse, bär utskottet ansett lämpligt
att bär meddela följande upplysningar, hemtade ur en af bolagets
verkställande direktör utgifven skrift om annuiteten å bolagets statslån.

»Inom Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsområde hafva 38,090
tunnland blifvit genom torrläggning mer eller mindre förbättrade, och
förbättringen, uppskattad i fullgradig jord, lemnar en totalsumma af
38,083,6387 qvadratref (det ytmått, som var lagligt gällande, då företaget
började) och benämnes denna förbättring vinstref. Öfver hufvud taget
belöper således i det allra närmaste ett vinstref på hvarje arealtunnland.
Om således alla deltagit i sänkningsföretaget, så skulle, af den nu till
171,000 kronor bestämda statslåne-annuiteten, 4 kronor 49 öre kommit
på hvarje vinstref och hvarje arealtunnland, frånsedt dettas uppskattningsvärde.
Men då nu endast omkring 32,000 tunnland, med ett belopp i
vinstref af 31,607,5539, skola bära annuiteten, blifver denna för hvarje
betalande vinstref 5 kronor 41 öre och för arealtunnland 5 kronor 34
öre, eller i det närmaste samma belopp.»

»För annuitetens verkan på delegarne är denna siffra dock i intet
afseende upplysande, utan snarare vilseledande. Ty då af dessa 32,000
tunnland bolagsjord omkring 4,000 äro mossar med varierande uppskattningsvärden
från 10 till 200 grader före, och 5 till 150 grader efter
sänkningen, samt 6,170 tunnland utgöras af landvinningar ur sjöarne med
lika låga men ännu mera vexlande värden; så är det alldeles påtagligt,
att — då mossarne icke kunna kultiveras utan oerhörda förlagskostnader,
dem visserligen den, från skilda håll understödda Svenska Mosskulturföreningen
men ej de i ekonomiskt afseende hårdt ansatte Hjelmarestrandegarne
mägta bära, och då den på landvinningarne tätt uppspirande skogen
först efter tiotal af år lemnar skörd — de återstående 21,830 tunnlanden
odlingsbar jord måste lemna tillräcklig afkomst för att bestrida hela sjösänkningsannuiteten,
och att denna måste ställa sig högst olika efter hvarje
egolotts olika beskaffenhet och vinst.»

Härjemte vill utskottet meddela, att enligt uppgifter, grundade på
förhållandena år 1889, sänkningen är fördelad på 487 mantal med 1,522
särskilda brukningsdelar, belägna inom 22 socknar och 3 olika län, samt
att af dessa brukningsdelar

48 utgöra gårdar om 1 mantal och deröfver,

80 » » » 1—1/2 mantal,

1,187 » » » y2—Va »

207 » mindre hemmansdelar.

1,522

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Om således ifrågavarande sjösänkningsarbete utan all gensägelse är det
största företag af denna art, som hittills i vårt land kommit till utförande,
intager detsamma jemväl i annat hänseende eu undantagsställning i förhållande
till öfriga sänkningsföretag. Det finnes nemligen intet dylikt,
som måst underkasta sig så betungande kostnader för ändamål, hvilka
varit för sjelfva sjösänkningen främmande, men som betingats af arbeten
till det allmännas fromma. I fråga om storleken och dyrheten af sådana
arbeten, hvilka med nära 350,000 kronor öfverskridit den ensamt derför
beräknade kostnaden, föreligga nu nya upplysningar, enligt utskottets uppfattning
gifvande vid handen, att bolaget bör heredas någon ytterligare
lindring i vilkoren för statslånet. Till denna utskottets åsigt hafva väsentligt
bidragit äfven två andra omständigheter, den ena, bolagets skyldighet
att allt framgent i Hjelmaren underhålla sju fots segeldjup m. in., hvarigenom
bolaget tvingas till en ständig fortvara, den andra, de tysta förmånsrätter,
som för sjösänkningslånet och flerstädes särskildt erhållna odlingslån
komma att hvila på den i företaget deltagande jorden, ett förhållande,
som icke är utan en viss fara för fastighetskrediten.

Utskottet har dock icke funnit sig kunna tillstyrka Riksdagen att bevilja
en så betydlig eftergift som den, Kongl. Maj:t föreslagit. Utskottet
har emellertid utgått derifrån, att den enligt kongl. propositionen uppkommande
annuiteten å statslånet, 120,000 kronor, icke borde för den
närmaste framtiden höjas, så mycket hellre som med denna annuitet de af
Kong]. Maj:t hittills beviljade årsbidragen från den i statskontoret insatta
fonden till underhållet af segeldjupet i Hjelmaren m. m. möjligen icke
skulle vidare erfordras, och fonden derigenom vinna en ytterligare välbehöflig
förstärkning. Deremot har utskottet trött, att sedan bolaget under
t. ex. hälften af den tid, som åtgår för amorteringen af kapitalbeloppet
med en beräknad annuitet af 6 procent, hvaraf 4 procent ränta och 2
procent kapitalafbetalning, eller 14 år, erlagt 120,000 kronor om året,
annuiteten derefter utan synnerlig olägenhet för delegarne skulle kunna
något ökas. Utskottet har derför ansett, att efter nämnda tids förlopp,
eller från och med år 1910, till det vid sagda års början återstående kapitalet-,
1,268,323 kronor 55 öre, lämpligen skulle kunna läggas bolagets för
åren 1886—1895 uppdebiterade ränteskuld, 850,000 kronor, och å det sålunda
bildade beloppet, 2,118,323 kronor 55 öre, erläggas samma annuitet
af 4 procent ränta och 2 procent afbetalning, eller tillsammans 6 procent,
utgörande 126,859 kronor 41 öre. Nyssnämnda belopp skulle då vara
slutbetaldt på 28 år 4 dagar, och bolaget blifva fritt från all skuld till
staten på 42 år 4 dagar, i stället för ungefär 36 år enligt den kongl.
propositionen, från hvilken utskottets förslag skiljer sig derutinnan, att då

Statsutskottets Utlåtande N:o 45. 17

Kongl. Maj:t ansett ingen ränta böra fordras å omförmälda ränteskuld,
utskottet för sin del velat tillstyrka räntefrihet derför under 14 år.

De i den kongl. propositionen uppstälda vilkor för åtnjutandet af ytterligare
lindring i lånevilkoren har utskottet ansett böra bibehållas oförändrade.
■ - . \ ..i .U .....

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under vilkor att Hjelmarens och
Qvismarens sjösäkningsbolag dels till den i statskontoret
innestaende, till underhållet af segel djupet i Hjelmaren
med mera afsedda fonden afsätter af egna medel så stort
belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå
till 300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar
all annan sin skuld än den till staten, må med*

■ gifva,

att bolagets skuld till staten för ej mindre erhållet
lan, 2,000,000 kronor, än äfven å samma lån upplupna
räntor, 850,000 kronor, må återgäldas på det sätt, att
bolaget vid slutet af år 1896 och följande år till och
med år 1909, under hvilken tid icke beräknas ränta å
berörda 850,000 kronor, erlägger en annuitet af sex procent
a kapitalskulden, 2,000,000 kronor, deraf fyra procent
ränta a oguldna kapitalet och återstoden afbetalning
dera, samt att, sedan till det vid 1910 års ingång, efter
vederbörligen fullgjorda liqvider, återstående kapitalet
lagts ofvannämnda ränteskuld, 850,000 kronor, bolaget
derefter vid slutet af år 1910 och följande år inbetalar
enahanda annuitet af sex procent å det sålunda uppkommande
beloppet, intill dess bolagets skuld blifvit
gulden.

Stockholm den 29 mars 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bill, till Iliksd. Prof. 1895. 4 Samt. 1 Afd. ‘J9 Häf.

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Reservation

af herrar A. Persson, H. Andersson, P. Pehrson, C. Persson, L. Jönsson,
N. Petersson, J. E. Wikstén, O. Jonsson, S. B. Bruhn och 0. A. Ericsson.

»Dä Hjelm arens och Qvismarens sjösänkningsbolag frivilligt inlåtit
sig på ifrågavarande företag och dervid, likasom en hvar, som inleder en
affär, haft” att tillse, huru vida företaget blefve fördelaktigt och kunde
med de medel, hvaröfver bolaget förfogade, utföras; da, hvad särskildt
beträflar kostnaden för de arbeten, hvilka ej afsett ett omedelbart gagn
för delegarne, bolaget kontraktsenligt förbundit sig att utföra dessa arbeten;
och då en ytterligare rubbning af det mellan staten och bolaget träffade
aftal, utöfver de lindringar, som åren 1885 och 1889 beviljats, synts oss
så mycket mindre kunna förordas, som det ej torde kunna med visshet
bedömas, huru vida icke bolaget blifver i tillfälle att med den vunna
åkerjordens värde och afkastning återgälda den af staten bolaget lemnade
försträckning, hafva vi ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förevarande framställning.»

/i;! /■•>• U; •{•v.-Hjiii:i; if*i ''• ;''OuOi/ •

y. r/\ t ■; I‘>S > *;< -A-y\A HIM.»/ rt <0/; ,n- Hn •'' - •'' >*> :n

\>avlr.r r timmq y.^.

Stockholm, Ivar Haeggatröms Boktryckeri, 1895.