Statsutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1894:Su45 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, angående föreslagna jernväg sbyggnader för statens räkning.

(R. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad motion
(n:o 41) har herr G. Ryding hemstält,

att Riksdagen, med antagande af landstingets anbud, må till utförande
af en statsbana emellan Hernösand och Sundsvall anslå 3,700,000 kronor
eller det något högre belopp, kong! jern vägsstyrelsen till äfventyrs kan finna
erforderligt, att utgå under tid, Riksdagen pröfvar lämplig.

Motionären har till stöd för detta förslag andragit följande.

Under den 18 juni 1893 hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Vesternorrlands län ingått till Kong!. Maj.t med en underdånig hemställan,
att Kongl. Maj:t -täcktes hos Riksdagen äska erforderliga medel till utförande
af en jern vägsanläggning emellan Hernösand och Sundsvall, till hvilken anläggning
plan- och profilritningar med tillhörande kostnadsförslag blifvit på bekostnad
af nämnda städer uppgjorda, hvarefter, och sedan kongl. jern vägsstyrelsen,
hvilken för afgifvande af utlåtande fått sig meddelad den underdåniga framställningen,
anhållit, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville genom erfaren
fackman låta verkställa en trafikberäkning för samma jernvägsanläggning,
samt Hernösands och Sundsvalls stadsfullmägtige anslagit dertill erforderliga
medel, en sådan beräkning blifvit, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
Bih. till Riksd Prot. 1894. 4 Samt. 1 A/d. 31 Höft. (N:o 45.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

uppdrag, af trafikdirektören vid sjette distriktet af Sveriges statsbanor, t. f.
intendenten 1. A. Örtendahl uppgjord.

Enligt dessa handlingar skulle anläggningskostnaden för''den 63,:. kilo
meter långa banan uppgå i sin helhet till 3,800,000 kronor eller omkring
60,000 kronor per kilometer med rullande materiel och omkring 55,000
kronor utan rullande materiel, under det att inkomstöfverskottet eller behållningen
beräknats till 204,400 kronor årligen, motsvarande 5,38 procent å
anläggningskostnaden.

Sedermera hade Vesternorrlands läns landsting genom beslut, som blifvit
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande faststäldt och nu mera tagit åt sig laga
kraft, beviljat såsom understöd för utförande af en jernväg emellan Hernösand
och Sundsvall ett bidrag af 100,000 kronor, att uttaxeras under fem
år, räknadt från och med år 1897, med 20,000 kronor för hvartdera året,
under vilkor att arbetet dessförinnan genom vederbörandes försorg påbörjats;
och som följaktligen anläggningskostnaden minskades med motsvarande belopp,
skulle inkomsten komma att uppgå till 5,52 procent af anläggningskostnaden.

Det från kongl. jernvägsstyrelsen infordrade yttrandet hade — vid
motionens afgifvande — ännu icke inkommit till Kongl. Maj:t, utan vore
ärendet fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning; men då af statsverkspropositionen
inhemtades, att stambanans fortsättning norrut icke ifrågasattes,
och fördelaktigt skulle vara, om de underbefäl, murare, timmermän och jordarbetare,
uppgående till en stamtrupp af omkring 1,000 personer, som under
en lång följd af år varit anstälda vid jernvägsbyggnaderna i Norrland, kunde
der fortfarande under någon tid beredas en för både dem och staten gagnande
sysselsättning, hade motionären, i ovisshet om det beslut, Kongl. Maj:t för
sin del kunde komma att fatta, ansett sig böra före motionstidens utgång
bringa detta vigtiga ärende till Riksdagens bepröfvande; hysande motionären
den förhoppning, att under riksdagens lopp ärendet skulle inkomma från
kongl. jernvägsstyrelsen ytterligare utredt och bearbetadt.

Af den skildring, som i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes framställning
lemnades angående östra Medelpads och nedra Ångermanlands
åtskilliga förhållanden, torde få anses vara ådagalagdt, att denna bygd i
afseende på liflig ekonomisk verksamhet intoge en af de allra främsta platserna
i hela vårt land, och angåfve trafikberäkningen, att företaget skulle
blifva för staten inkomstbringande.

Till de vid motionen fogade, af motionären åberopade bilagor tillåter
sig utskottet att hänvisa.

Då af motionärens framställning i ämnet inhemtas, att frågan om
anläggandet för statens räkning af jernväg mellan Hernösand och Sundsvall

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

blifvit hänskjuten till Kongl. Maj:ts pröfning, samt att ärendet ännu icke
vunnit den fullständiga utredning, som bör föregå fattandet af beslut deri,
får utskottet, med erinran att Riksdagen hittills icke beslutat byggande af
någon statsbana annat än efter proposition från Kongl. Maj:t, hemställa,

att herr G. Rydings ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

II.

Till statsutskottets förberedande behandling har vidare öfverlemnats
en af herr O. R. Ström, med hvilken herr C. J. Must aparta instämt, inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 98), innehållande hemställan,

att Riksdagen måtte dels till Kongl. Maj:ts disposition ställa ett förslagsanslag
af 25,000 kronor, att redan innevarande år användas till undersökning
och utstakning af en jernvägslinie från Boden till Haparanda, dels
för år 1895 anvisa ett belopp af en million kronor för påbörjande af banbyggnad
från Boden till Haparanda eller eventuelt åtminstone till lämplig
punkt vid Kalix eif.

Till stöd för denna hemställan har motionären andragit följande:

»Instundande sommar, då jernvägstrafiken öppnas till det 15 mil hitom
riksgränsen belägna Boden, är den hittills beslutade delen af norra stambanan
fullbordad. Ännu återstå dock, såsom sagdt, 15 mil, innan banan
nått sin naturliga ändpunkt vid Haparanda. Att till en oviss framtid uppskjuta
byggandet af denna ännu felande länk i förbindelsen emellan rikets
nordligaste del och det öfriga landet kan icke vara klokt och med sann
hushållning öfverensstämmande, då vi nu hafva en vid jernvägsbyggande i
den höga norden van arbetsstam med befäl samt för arbetets bedrifvande
nödig redskap att tillgå, hvarjemte arbetslöner och byggnadsmaterialier
äro billiga.

Den på dagordningen stående frågan om öfre Norrlands kolonisering
kan icke på ett kraftigare sätt främjas än genom ett skyndsamt färdigbyggande
af denna bana, genomgående de för nyodlingar mest lofvande
trakter, nemligen Råneå, Kalix och Torneå stora elfdalar med deras bördiga
jordmån. Denna landsdel eger ofantliga vidder af odlingsbar, men ännu
obrukad jord, samt myrar, som genom torrläggning med relativt ringa
kostnader kunna göras fruktbärande och hvilka, om också det med ännu
större odlingslägenheter försedda Lappmarken icke tages i beräkning, blott i
kustlandet uppskattas till omkring */, million hektar. Här skulle således eu

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

mångdubbelt större befolkning än den nuvarande kunna erhålla en säker
bergning, men i saknad af tidsenliga kommunikationsmedel, som kunna sätta
befolkningen i lifligare förbindelse med det öfriga landet, är odlingsverksamheten
förlamad, och utsigterna för inflyttande från södra orterna för närvarande
ringa.

Ett vigtigt skäl för banans snara framdragande till riksgränsen, hvilket
ej får lemnas obeaktadt, är, att derigenom den finsktalande gränsbefolkningen
kommer i lifligare beröring med sina svensktalande landsmän, hvarigenom
det svenska språket och den svenska odlingen skulle vinna utbredning bland
densamma. Om, såsom troligt är, den nu samlade finska landtdagen beslutar
byggandet af den redan 1892 undersökta och utstakade 15 mil långa banan
från Uleåborg till Torneå, der stationsområdet redan är bestämdt, kan denna
bana, som hela vägen kommer att följa kustlandsvägen, då terrängen är särdeles
gynsam, om några få år vara fullbordad, och vår finsktalande befolkning
satt i tillfälle att på några timmar för ringa kostnad komma till
Uleåborg och der afsätta sina produkter, då deremot en färd till det icke
längre aflägsna Luleå eller Boden krafvel- en flera dagars och kostsammare
resa.

Det har visserligen sports, att strategiska betänkligheter skulle stå
hindrande i vägen för banans påbörjande, förrän Boden blifvit befästadt, men
ännu är ju icke ens afgjordt, om just Boden är den lämpligaste platsen eller
om icke andra lika goda eller ännu bättre och på ett kortare afstånd från
gränsen belägna platser finnas, hvilkas befästande skulle kunna skydda den
vigtiga Luleå—Gellivara-banan bättre än det på sjelfva denna bana liggande
Boden med en obefästad 15 mil bred landsträcka emellan sig och riksgränsen.
Att vid den blott 6 mil hitom gränsen flytande Kalix eif många för
försvar utmärkta platser finnas, har jag af sakkunniga militärer hört uppgifvas,
och tror jag derför, att inga tungt vägande strategiska skäl emot
banans snara framdragande åtminstone till lämplig punkt vid Kalix eif borde
förefinnas. Äfven om de från Kalix eif till Haparanda återstående 6 milen
färdigbyggas, innan befästningarna hinna blifva fullt utförda, tror jag icke
detta skulle innebära någon stor fara, utan snarare blifva en fördel, då vi
derigenom sattes i tillfälle att, om ett fiendtligt anfall hotade, upptaga striden
närmare gränsen, innan fienden hunnit öfversvämma ett vidsträcktare område,
samt då, om öfvermagten befunnes för stor, ingeniörsvetenskapen icke saknar
medel att i hast göra en jernväg obrukbar och följaktligen för fienden onyttig.

Ehuru nogsamt inseende vanskligheten för en enskild motionär att, då
ej förslag från regeringen föreligger, med hopp om framgång väcka en motion
sådan som denna, har jag dock, då saken är en lifsfråga för en vidsträckt
landsdel samt jag blifvit lifligt uppmanad att frambära denna landsdels önsk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

ningar och förhoppningar, icke tvekat att göra detta, synnerligast som jag
anser, att denna frågas snara lösning äfven är af den största vigt för hela riket.»

En utsträckning af norra stambanan utöfver den punkt, der så väl
Kongl. Maj:t som Riksdagen, enligt förut gjorda uttalanden, ansett denna bana,
åtminstone tills vidare, böra stanna, synes utskottet vara en åtgärd, om hvilken
i hög grad gäller, att den icke lämpligen bör beslutas i annan ordning än
efter framställning från Kongl. Maj:t, som bäst torde vara i tillfälle att
undersöka, om statens intresse fordrar utdragandet af norra stambanan vare
sig till Kalix eif eller till Haparanda och, i sådant fall, när och under hvilka
vilkor ifrågavarande jern vägsanläggning bör komma till stånd.

Utskottet hemställer,

att herr O. H. Ströms omförmälda motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bih. till Riks. Frot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 31 Höft.