Statsutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1892:Su45 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1892, kl.3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda
pensionsinr ältning s ställning. (2:a IT. A.)

I en den 11 december 1891 aflåten proposition (n:o 18) har Kongl.
Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att medgifva,
att af den tullverket på grund af § 52 i kongl. förordningen angående
lotsverket den 15 februari 1881 tillkommande provision för uppbörd,
redovisning och granskning af fyr- och båkmedlen ett belopp af 18,000
kronor måtte från och med år 1892 tills vidare tillfalla tullstatens enskilda
pensionsinrättning; dock med vilkor att, så länge ifrågavarande bidrag
af pensionsinrättningen tillgodonjötes, ej finge vidtagas vare sig höjning
i derifrån utgående pension eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter
eller annan förändring i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet
af beskaffenhet att kunna för pensionsinrättningen medföra ökade
förpligtelser utöfver de inrättningen nu åliggande.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att departementschefen
vid ärendets föredragning anfört hufvudsakligen följande.
liih. till Riksd. Prof. 1892. 4 Samt. 1 Afd. 90 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Sedan de för granskning af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
räkenskaper för år 1889 utsedde revisorer, med förmälan att pensionsinrättningens
fond för nämnda år minskats med 6,538 kronor 49 öre,
framhållit nödvändigheten af att kraftiga åtgärder till ökande af inrättningens
inkomster med snaraste vidtoges, hade generaltullstyrelsen, efter
inhemtande af yttrande från direktionen öfver nämnda pensionsinrättning,
i skrifvelse den 13 april 1891 till Kongl. Maj:ts pröfning hänskjuta den
sålunda väckta frågan om åtgärders vidtagande för betryggande af pensionsinrättningens
ställning.

Stiftad år 1805, hade pensionsinrättningen till ändamål att bereda
understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes enkor och barn. Inträdet
i inrättningen hade ursprungligen varit frivilligt, men hade sedermera blifvit
obligatoriskt för alla, som tillträdde lön på tullverkets ordinarie stat, utom
för generaltulldirektören.

Inrättningens inkomster utgjordes af dels delegarnes tillskott, dels
afkastningen af den besparade fonden, dels åtskilliga inkomster enligt § 8
i det för inrättningen gällande reglemente af den 30 maj 1884, bland
hvilka inkomster de vigtigaste vore andel af böter enligt tullstadgan och
andel i aflöningen af vakant tjenst.

Delegarnes tillskott utginge numera dels under namn af bottenpenning
eller inträdesafgift, hvilken år 1852 höjdes från 4 till 6 procent å ordinarie
lönen, dels såsom åldersafgift vid delegarnes första befordran med
1 procent å lönebeloppet för hvarje fullt år, hvarmed hans ålder öfverstege
trettio år, dels slutligen såsom årliga afgifter, hvilka allt efter delegarens
ålder vid den tid, då han inträdt i pensionsinrättningen, utginge

med 3, 4, 5 eller 6 procent af delegares lön eller pension, till hvilka

procenttal afgifterna år 1852 höjdes från förut bestämda af resp. 2, 3, 4
eller 5 procent. Enligt den utredning, som pensionsinrättningens direktion
lemnat, hade årliga beloppet af delegarnes samtliga tillskott under
1880-talet vexlat mellan, i jemnade tal, 49,000 kronor och 52,000
kronor.

Näst delegareafgifterna utgjorde afkastningen af den besparade fonden
den för pensionsinrättningen betydligaste inkomsten; men denna inkomst,
som år 1870 uppgått till omkring 17.000 kronor, hade till följd af dels

fondens anlitande för bestridande af de årliga utgifter, som ej kunnat

med tillgängliga inkomster täckas, dels lägre räntesatser nedgått till omkring
1-1,300 kronor för år 1890.

Utaf de pensionsinrättningen enligt § 8 i 1884 års reglemente tilldelade
inkomster utgjordes de väsentligaste, såsom ofvan blifvit nämndt,
af den del af aflöningen, som, då tjenst vid tullverket vore ledig och komme

StatsutsJcottets Utlåtande N:o 45.

att i vanlig ordning återbesättas, efter generaltullstyrelsens bepröfvande
funnes icke erfordras för tjenstens uppehållande under ledigheten och hvilken
andel under åren 1885—1889 i medeltal uppgått till 9,550 kronor
65 öre, samt den genom 1877 års tullstadga pensionsinrättningen tillagda
andel i böter, som under samma tid i medeltal utgjort 14,655 kronor
9 öre. Dessa inkomster hade förut, enligt äldre författningar, tillkommit
tullverkets personal i form af aflöning eller sportelafgift.

Af allmänna medel åtnjöte pensionsinrättningen vidare den obetydliga
inkomst, som kunde inflyta för försäljning af för tullverket icke behöfliga
eller gagneliga handlingar och som i medeltal åren 1885—1889 utgjort
227 kronor 21 öre, hvarjemte på grund af särskilda Kongl. Maj:ts
medgifvanden af tullverkets extra medel anordnats till hopa 20,394
kronor 40 öre för fyllande af den under åren 1850—1854 samt 1856
uppkomna brist i pensionsinrättningens inkomster i förhållande till utgifterna.

På tullverkets stat funnes visserligen ett årligt anslag af 31,800 kronor
till pensionering af tulltjenstemäns och betjentes i fattigdom efterlemnade
enkor och barn, men detta anslag utginge i ytterst små pensioner, hvilka
enligt kongl. brefvet den 3 december 1861 belöpte sig i allmänhet till
endast 36 kronor årligen och utbetalades blott i det fall, att 3 procent af
behållningen enligt bouppteckning efter mannen eller fadern understege
pensionsbeloppet samt mot företeende derjemte af intyg, att pensionären
saknade försörjningsmedel. Dessa pensioner hade enligt reglementet af den
16 februari 1833 utgått till son till fylda 21 år och till dotter så länge
hon lefde ogift, men enligt kongl. brefvet den 11 november 1870 skulle
de upphöra, då skyldighet för barnen inträdde att erlägga mantalspenningar,
d. v. s. vid uppnådda 18 år. Detta förhållande hade för pensionsinrättningen
haft den menliga verkan, att anspråken på understöd från inrättningen
på grund af fattigdom eller sjuklighet enligt § 13 i reglementet
betydligt ökats, så att under år 1889 dessa understöd, ehuru de utginge
med högst 7 V2 procent af faderns sist innehafda lön eller pension, uppgått
till icke mindre än 7,799 kronor 25 öre.

Inrättningens kapitaltillgång både vid 1870 års utgång utgjort 308,951
kronor 60 öre, det högsta belopp, hvartill den någonsin uppgått; men
sedermera hade fonden sjunkit så, att den vid 1890 års slut utgjorde
291,590 kronor 70 öre.

Detta för inrättningens bestånd hotande missförhållande hade, enligt
direktionens åsigt, uppkommit hufvudsakligen derigenom, att ett större
antal tjenster vid kustbevakningen tills vidare lemnats otillsatta. På detta
sätt både visserligen betydlig besparing för tullverket uppstått, men de

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

till pensionsinrättnmgen bidragandes antal, som år 1861 utgjort 2,167,
både, efter verkställa tjensteindragningar, nedgått till endast 1,551, under
det pensionärernas antal samtidigt ökats från 849 till 1,035. Såsom en
ytterligare följd af dessa tjensteindragningar hade pensionsinrättnmgen att
under lång tid fullgöra sin pensioneringsskyldighet till enkor och barn
efter personer, som innehaft tjenster, för hvilka bidrag icke längre inflöte
till kassan.

Vidare både direktionen framhållit, att, ehuru redogörarne af pensionsinrättningens
medel för besväret med debitering, uppbörd, leverering och
redovisning af de månatligen i små poster inflytande delegareafgifterna
icke åtnjutit eller åtnjöte någon som helst ersättning, utan inkomsterna
nästan uteslutande användes till pensionsutbetalningar, inrättningens kapitaltillgång,
med ett delegareantal af 2,100—1,500, likväl icke kunnat uppbringas
till högre belopp än omkring 300,000 kronor. Deremot egde en
med denna inrättning jemförlig anstalt, nemligen statens jernvägstrafiks
enke- och pupillkassa, som först år 1872 börjat sin verksamhet och 1888
hade ett delegareantal af 4,855, redan en kapitaltillgång af mer än 4
millioner kronor, en behållning, som på så kort tid icke kunnat vinnas
utan betydliga understöd från det allmännas sida. Jemväl i ett annat afseende
utfölle en jemförelse med nämnda kassa särdeles ofördelaktigt för
pensionsinrättningen. Denna inrättnings delegareafgifter vore nemligen lika
höga med eller högre än omförmälda enke- och pupillkassas, men det oaktadt
utginge pensionerna från tullstatens pensionsinrättning med endast 15
procent af lön eller pension, då deremot pensionsbeloppen från statens
jernvägstrafiks enke- och pupillkassa uppginge till 25 procent af delegares
medelaflöning under de fem sista åren.

På uppdrag af pensionsinrättningens direktion hade professoren vid
tekniska högskolan A. Lindstedt upprättat sannolikhetsberäkning ej mindre
i afseende på inrättningens förmåga att uppfylla sina nuvarande förbindelser
till delegares enkor och barn än äfven beträffande behofvet af tillskott
för beredande af till 20 procent af mannens eller faderns i lifstiden
innehafda lön ökade pensionsbelopp. Af denna beräkning framginge:

att im-ättningen, om pensionsbeloppen bibehölles vid deras nu bestämda
storlek och ingen väsentlig förändring i öfrigt beträffande grunderna för
inrättningens verksamhet inträffade, från och med år 1892 beböfde en
tillökning i sina årliga inkomster af 17,600 kronor;

att inrättningen, om pensionsbeloppen för framtida pensionstagare
skulle höjas till 20 procent af delegarens i lifstiden innehafvande lön, behöfde
en ytterligare tillökning i sina’årsinkomster af, i rundt tal, 22,400

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kronor, hvadan i dylikt fall inrättningens årliga inkomst från början af
år 1892 borde höjas med 40,000 kronor;

att inrättningen, om samtliga pensioner från och med början af år
1892 höjdes till 20 procent af delegares innehafda lön, behöfde ett årligt
tillskott af 52,100 kronor;

samt att, om efter ingången af år 1892 inga pensioner, utom de
redan beviljade, vidare ifrågakomma af den natur, som § 13 i reglementet
medgåfve, eller för barn, som öfverskridit den för pensions åtnjutande i
allmänhet stadgade ålder, de under första, andra och tredje punkterna angifna
årliga tillskotten minskades med motsvarande 6,300, 8,400 och 8,400
kronor.

Direktionen hade ansett sig ej kunna fästa vidare afseende vid de
i andra och fjerde punkterna upptagna alternativ, enär dessa icke egde
stöd i gällande reglemente för pensionsinrättningen, men funne af den
utaf professoren Lindstedt verkstälda utredning beträffande första och tredje
punkterna framgå, att pensionsinrättningen med för närvarande tillgängliga
medel icke kunde fullgöra de henne ålagda förbindelser. Då inrättningens
nuvarande beklagliga ställning i väsentlig mån syntes hafva tillkommit i
följd af tjensteindragningar, hvarigenom betydlig besparing i tullverkets
utgifter uppkommit, hade direktionen ansett skäl förefinnas för statsverket
att åtminstone indirekt understödja pensionsinrättningen. Och hade direktionen
i sådant afseende hemstält, att såsom årlig inkomst för inrättningen
måtte anvisas de på grund af § 52 i kongl. förordningen angående lotsverket
den 14 februari 1881 tullverket tillfallande två procent af fyr-och
båkmedelsuppbörden, hvilken provision, som under åren 1880—1889 i
medeltal uppgått till omkring 27,000 kronor, förut i likhet med de pensionsinrättningen
tillkommande bötesandelar utgjort en sportelinkomst för
tullverkets personal, dock med skyldighet för pensionsinrättningen att till
tjensteman, som ännu qvarstode på 1868 års stat för tullverket och alltså
vore berättigad till sportelinkomst af berörda uppbörd, utbetala den å fyrocli
båkmedlen belöpande uppbördsprovision.

För egen del hade generaltullstyrelsen till en början anfört, att styrelsen
funne högeligen önskvärdt, att pensionsinrättningen, som under eu
lång följd af år lemnat understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkor och barn och hvars kapitaltillgång hufvudsakligen uppkommit
genom delegarnes egna tillskott, måtte kunna fortsätta sin välsignelserika
verksamhet och uppfylla sina mot delegarne åtagna förbindelser.
Efter att vidare hafva erinrat att, oaktadt de tillskott, som efter
år 1877 kommit inrättningen till godo, från och med år 1888 ett för
inrättningens framtida bestånd särdeles hotande missförhållande mellan

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

dess inkomster och utgifter å nyo yppats, i det att de senare visat
sig hafva öfverstigit de förra med 453 kronor 52 öre för år 1888, med
6,538 kronor 49 öre för år 1889 och med 6,109 kronor 50 öre för
år 1890, hade styrelsen, som, i likhet med pensionsinrättningens direktion,
ansett det icke böra med fog ifrågasättas att genom ytterligare
höjning af afgifter från den i detta afseende i jemförelse med andra likstälda
tjensteman mycket betungade tullpersonalen söka bereda tillgångar
till inrättningens växande behof, utan att andra åtgärder borde vidtagas
för inrättningens skyddande mot en eljest utan tvifvel förr eller senare
oundvikligen för inrättningen inträdande oförmåga att uppfylla sina förbindelser,
med afseende jemväl derå, att den af sin trägna och ansträngande
tjenstgöring helt och hållet upptagna och i allmänhet obemedlade
tullpersonalen ingalunda vore i tillfälle att på annat sätt än såsom delegare
i pensionsinrättningen bereda möjligen efterlefvande enkor och barn
en nödtorftig bergning, ansett sig på det varmaste böra understödja direktionens
anhållan att från statsverket erhålla bistånd uti dess iråkade brydsamma
ställning, allra helst som derförutan pensionsinrättningens nuvarande
delegare, hvilka vore pligtige att till inrättningen erlägga stadgade
afgifter, skulle nödgas bidraga till pensionering af andras familjer utan
att för sin egna efterkommande kunna påräkna en motsvarande förmån.

Enär de af professoren Lindstedt enligt förut omnämnda utredning
gjorda beräkningarna syntes hufvudsakligen grunda sig derpå, att pensionsinrättningens
inkomster komma att fortfarande uppgå till hvad de i medeltal
för åren 1885—1889 utgjort, men då, genom ytterligare nedsättning
af räntan å pensionsinrättningens utlånta medel, kapitalfondens
minskning genom oförutsedda förluster, ökade pensionsförbindelser utan
motsvarande afgifter till inrättningen i följd af ytterligare tjensteindragningar
samt den omständigheten att, med undantag af delegarnes afgifter,
inrättningens årliga inkomster vore af en mera tillfällig och vexlande beskaffenhet,
möjligen inträffande minskning af de påräknade inkomsterna
skulle å nyo sätta pensionsinrättningen ur stånd att med det beräknade
årliga beloppet af 17,600 kronor kunna fullgöra sina förbindelser, hade
generaltullstyrelsen ansett sig böra biträda den af pensionsinrättningens
direktion gjorda framställning, att, med det af direktionen omförmälda
afdrag, hela beloppet af den tullverket af fyr- och båkmedlen tillkommande
uppbördsprovision måtte tillfalla pensionsinrättningen.

På grund af särskildt uppdrag hade vidare den af Kongl. Maj:t den
19 augusti 1889 tillsatta komité för utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof m. in. den 4 november 1891 afgifvit utlåtande
i detta ärende och dervid anfört, att, då af hvad i ärendet före -

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kommit framginge, att den ifrågavarande pensionskassan för att kunna
motsvara sitt ändamål otvifvelaktigt vore i behof af understöd, komitén
vid sådant förhållande, utan att uttala sig i fråga om de omständigheter,
som kunde hafva medverkat till kassans nuvarande ställning, velat tillstyrka
bifall till generaltullstyrelsens förevarande framställning, dock med
vilkor dels att det begärda bidraget endast beviljades tills vidare i afvaktan
på möjligen inträffande förändringar i grunderna för pensionering
af civila tjensteinnebafvares efterlemnade enkor och barn, dels ock att,
så länge ifrågavarande bidrag af tullstatens enskilda pensionsinrättning
tillgodonjötes, icke måtte vidtagas någon höjning i derifrån utgående pensioner
eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller andra förändringar
i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet, som kunde för
densamma medföra ökade förpligtelser utöfver de pensionsinrättningen nu
åliggande.

Beträffande tullverkets rätt till uppbördsprovision af fyr- och båkmedlen
ville departementschefen erinra, hurusom denna rätt, enligt hvad
redan blifvit nämndt, grundade sig på den i § 52 af kongl. förordningen
angående lotsverket den 15 februari 1881 meddelade bestämmelse, att fyroch
båkmedlen skulle upptagas i tulljournalen i särskild kolumn samt redovisas,
levereras och granskas gemensamt med tullmedlen, med rätt för
tullverket att för uppbörden af fyr- och båkmedlen afdraga två procent
af uppburna medel. Rörande användningen af denna provision, hvilken
enligt kongl. förordningen om lots- och fyrinrättningen den 20 juni 1820
var bestämd till 3 procent af fyr- och båkmedlen, men genom kongl. förordningen
angående fyr- och båkafgiften den 5 juni 1874 nedsattes till
ännu stadgade belopp af 2 procent, hade i äldre författningar varit föreskrifvet,
att provisionen i egenskap af sportelinkomst skulle tillfalla tulltjenstemännen,
ursprungligen direkt, men efter kongl. brefvet den 3 december
1842 sålunda, att sportelinkomsten utginge af tullmedlen, mot det
att tullverket härför erhölle ersättning derigenom, att vid hvarje års slut till
tullkassan omfördes 3 procent af hvad uppbörden af fyr- och båkmedlen
för året utgjorde. Genom kongl. blefven den 22 maj 1868 och 23 juli
1869 hade emellertid faststälts nya stater för tullverket, enligt hvilka
uppbördsprovision och sportelersättning upphörde att utgå till tjenstemännen
och dessa i stället fingo fast aflöning, fördelad i lön och tjenstgöringspenningar.

Beräknad efter den i riksstaten till 1,200,000 kronor upptagna, fyroch
båkafgiften, skulle uppbördsprovisionen utgöra 24,000 kronor, men
både i årligt medeltal under åren 1880—1889 uppgått till ett belopp af
27,488 kronor 15 öre.

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Af den lemnade redogörelsen för pensionsinrättningens finansiella
ställning framginge, att pensionsinrättningen, derest den skulle kunna för
framtiden fullgöra sina förbindelser, vore i oundgängligt behof af ökade
inkomster. Att härför bereda utväg medelst böjande af delegarnes afgifter
ansåge departementschefen i likhet med generaltullstyrelsen så mycket
mindre böra ifrågasättas, som tullpersonalen i berörda hänseende redan
nu vore synnerligen betungad i jemförelse med andra likstälda tjensteman.
Annan utväg syntes vid sådant förhållande ej förefinnas, än att det nödiga
bidraget anvisades af statsmedel, och ansåge departementschefen i sådant
hänseende, lika med generaltullstyrelsen, den tullverket tillkommande
provision å fyr- och båkmedel lämpligen böra för ändamålet till erforderligt
belopp tagas i anspråk.

Hvad anginge storleken af det bidrag, som sålunda borde tillgodokomma
pensionsinrättningen, borde detsamma, åtminstone för närvarande,
ej sättas högre än till det belopp, som enligt första punkten af de utaf
professoren Lindstedt gjorda beräkningar och under förutsättning, att
pensionsbeloppen bibeliölles vid deras nu bestämda storlek och ej någon
väsentlig förändring i öfrigt inträffade rörande grunderna för inrättningens
verksamhet, skulle erfordras, eller till i rundt tal 18,000 kronor.

Utskottet har af den till statsrådsprotokollet lemnade utredningen
i ämnet erhållit den uppfattning, att mellankomst från statens sida i
detta fall är af billighet påkallad, men utskottet har förestält sig, att
för en sådan mellankomst bör af Riksdagen uppställas vissa vilkor utöfver
de af Kongl. Maj:t ifrågasatta. Vid granskning af gällande reglemente för
pensionsinrättningen har nemligen utskottet funnit, att detta reglemente i
vissa afseenden ålägger inrättningen vidsträcktare pensioneringsskyldighet än
som förekommer inom flera af staten understödda enke- och pupillkassor
samt i och för sig kan anses skälig. Sålunda upphör enligt § 11 mom.
1 i reglementet pensionsrättigheten för söner först vid fylda 21 år,
samt för döttrar, som lefva ogifta, först vid 25 år, och i § 13 föreskrifves,
dels att, om vid den ålder, då rättighet till pension enligt § 11
mom. 1 bör upphöra, barn finnes till sinnen eller lemmar så vanfört,
lytt eller bräckligt eller af annan svår och fortfarande sjukdom besväradt,
att det ej kan sitt uppehälle förtjena, och det i öfrigt saknar nödig tillgång
för sitt underhåll, ett sådant barn skall af inrättningen åtnjuta särskild
pension, så länge dess fortfarande sjuklighet och fattigdom behörigen
styrkes, eller intill dess pensionären kan erhålla nödigt underhåll af hospitals-
eller andra allmänna medel, dels oek att dotter vid uppnådd femtio års
ålder, som lefver ogift, är af god frejd och befinner sig i bevisligen torftiga
omständigheter, likaledes bör upptagas till åtnjutande af särskild pension.

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Hvad beträffar den för pensions upphörande i § 11 inom. 1 stadgade
åldern, eller resp. 21 och 25 år, så förekomma visserligen enahanda åldersbestämmelser
inom civilstatens enskilda enke- och pupillkassa, hvarjemte
åldersgränsen för barn af båda könen inom arméns enke- och pupillkassa
samt elementarlärarnes enke- och pupillkassa är bestämd till 21 år, men i
öfriga kassor är gränsen lägre och utgör inom jern vägens enke- och pupillkassa
samt telegrafverkets enke- och pupillkassa 18 år för såväl söner som
döttrar, inom lotsverkets enskilda pensionskassa 17 år för söner och 21
år för döttrar samt inom folkskolelärarnes enke- och pupillkassa 16 år
för barn af båda könen. För sin del håller utskottet före, att en åldersgräns
af resp. 21 och 25 år är alldeles för hög, och då genom kongl.
brefvet den 11 november 1870 föreskrifvits, att pensioner, hvilka utgå
från det å tullverkets stat uppförda anslag till pensionering af tulltjenstemäns
och betjentes i fattigdom efterlemnade enkor och barn skola upphöra,
då skyldighet för barnen att erlägga mantalspenningar inträder, eller
vid uppnådda 18 år, föreställer sig utskottet, att samma gräns lämpligen
kunde bestämmas för pensionerna från den enskilda pensionsinrättningen.

Möjlighet att på grund af sjuklighet undfå pension utöfver den ålder, då
pensionsrätt i vanliga fall slutar, förefinnes visserligen inom en del kassor,
men sådant synes utskottet icke vara öfverensstämmande med de grunder,
efter hvilka en af staten understödd pensionsinrättning bör vara anordnad, och
inom vissa enke- och pupillkassor, såsom jernvägens och telegrafvei’kets, förekommer
icke heller ifrågavarande pensionsform. Bestämmelsen om rätt
för ogifta döttrar att på grund af fattigdom vid 50 års ålder komma i
åtnjutande af särskild pension har, så vidt för utskottet är kändt, icke
sin motsvarighet inom någon kassa med statsanslag och bör enligt utskottets
förmenande likaledes upphöra att vara gällande. Utskottet föreställer sig
alltså, att såsom förutsättning för en mellankomst från statens sida bör
uppställas den fordran, att reglementet ändras derhän, att pensionsrätten
för barn under alla förhållanden upphör vid 18 års ålder. Fn sådan
fordran torde ingalunda kunna betraktas såsom obillig, ty då pensionsinrättningen
ifrågasätter att erhålla årligt anslag af statsmedel, lärer staten
vara i sin goda rätt, om den för anslagets utgående uppställer sådana
vilkor, att inrättningen med afseende å arten af sina förbindelser blifver
mera likstäld med öfriga af staten understödda pensionskassor och i öfrigt
anordnad efter grunder, som staten finner rigtiga. Billigtvis bör emellertid
någon rubbning icke ske i redan befintliga pensionstagares rättigheter,
och utskottet har fördenskull allenast ansett sig böra ifrågasätta, att inskränkningen
blifver gällande för sådana pensionstagare, som tillkomma
efter ingången af år 1893.

itih. till Iliksd. Vrot. 1852. 4 Sami. 1 Afd. 50 Iläft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Enligt professoren Lindstedts beräkningar skulle, om pensionsbeloppen
bibehölles vid deras nu bestämda storlek, men efter ingången af år 1892
inga pensioner, utom de redan beviljade, ifrågakomme af den natur, som
§ 13 i reglementet medgåfve, pensionsinrättningen från och med år 1892 behöfva
en tillökning i sina årliga inkomster af 11,300 kronor. Då utskottet
nu ifrågasatt ej blott att inga andra pensioner enligt § 13 skulle för framtiden
utgå än de redan beviljade utan äfven att tiden för pensionsrättens
upphörande skulle sänkas från resp. 25 och 21 år till 18 år, blir ett något
mindre belopp än det nyssnämnda tillräckligt, och har utskottet ansett sig
böra förorda, att statsunderstödet fastställes till ett jemnadt belopp af
10,000 kronor. Vid det förhållande att samma understöd skulle utgöra
ett fixt anslagsbelopp och icke, såsom ursprungligen ifrågasatts, ett visst
procenttal af uppbörden å fyr- och båkmedel, synes anledning icke förefinnas
att låta understödet utgå af den tullverket tillkommande provisionen
af berörda medel, utan lärer detsamma, till förenkling i räkenskaperna,
kunna utgå direkt af tullmedlen.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt af Riksdagen bifallas, att Riksdagen medgifver,
att af tullmedlen ett belopp af 10,000 kronor må från och
med år 1892 tillsvidare årligen utgå såsom bidrag till tullstatens
enskilda pensionsinrättning, dock med vilkor, så
länge ifrågavarande bidrag af inrättningen åtnjutes, att
inga pensioner utom de före 1893 års ingång beviljade
må utgå till afliden delegares barn, som uppnått 18 års
ålder, samt att hvarken höjning i utgående pension eller
nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller annan förändring
i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet
af beskaffenhet att kunna för pensionsinrättningen
medföra ökade förpligta ser utöfver de inrättningen nu
åliggande må vidtagas.

Stockholm den 4 april 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 4ö.

Reservation

af herrar grefve G. Sparre, grefve E. C. A. Piper, V. N. Ekenman,
F. Boström, R. G. von Hedenberg, friherre A. R. von Krepiner, C. Lundeberg,
K. Bohnstedt, A. G. Svedelius, G. D. R. Törnérhjelm, I. Kerfstedt
och E. Fränckel.

Herrar C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm, O. W. Odelberg och P.
Ersson hafva begärt få antecknadt, att de icke närvarit vid förestående
ärendes afgörande inom utskottet.