Statsutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1892:Su43 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli flen 4 april 1892, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens a?* 18.91 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 18,90.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kong]. Magt afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit
hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inbuntande
af de för ärendenas utredning i öfrig! erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande Utskottet
att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit
iakttagen.

Krigshofrätten.

§ 1.

(Rev.-ber. pag. 21.)

Under erinran, att efter de! vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen
framställe förslag om indragning af krigshofrätten, 1888 års Rikslän.
till liiksd. Vrot. 1892. 4 Sand. 1 Afd. 28 Jläft. (R:o 43). i

Ang. förslag
om krig skofrättens
indrag
ning eller om
bildning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

dag hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vid utarbetande
af förslag till ny rättegångsordning låta till behandling företaga jemväl
frågan om krigshofrättens indragning eller ombildning, hafva revisorerne
meddelat, att, enligt hvad revisorerne inhemta!, Kongl. Maj:t ännu icke
i anledning af denna Riksdagens skrifvelse vidtagit någon åtgärd. Under
öfverläggningen inom Riksdagen rörande de framstälda förslagen om
krigshoträttens indragning hade, såsom revisorerne vidare anfört, framhållits
svårigheten för svea hofrätt, dit man ansett att de till krigshofrätten
nu hörande mål skulle öfverlemnas, att utan förstärkning i
hofrättens arbetspersonal öfvertaga dessa mål. Efter det Riksdagens
omförmälda skrifvelse afläts, hade emellertid Riksdagen år 1890 bifallit
Kongl. Maj ds förslag om inrättande af en sjette division i svea hofrätt
och dessutom årligen beviljat extra anslag till en sjunde division; och
då vid sådant förhållande inom denna hofrätt för ändamålet nödiga
arbetskrafter numera icke saknades, men det oaktadt Riksdagens ofvannämnda
skrifvelse, ännu icke ledt till någon åtgärd, hade revisorerne
ansett sig böra fasta Riksdagens uppmärksamhet å omförmälda förhållande.

I Riksdagens af revisorerne åberopade, den 9 maj 1888 aflåtna
skrifvelse anföres i förevarande ämne, att upprepade gånger, senast vid
1887 års den 15 januari började riksmöte frågan om krigshofrättens indragning
eller ombildning förekommit inom Riksdagen, hvarvid framhållits
de olika afsevärda punkter, som vid frågans bedömande gjort sig
gällande, äfvensom det sammanhang, hvari detta ärende i viss mån
blifvit stäldt till den vida vigtigare och svårlöstare frågan om försvarsväsendet
i dess helhet. Oneklig! vore dock, att detta ämne stode i ett
närmare och mera naturligt sammanhang med den på dagordningen
stående frågan om ny rättegångsordning än med förvarsväsendet. Visserligen
hade vid utarbetandet af de senast framlagda förslagen i afseende
å rättegångsordningen frågan om specialdomstolar^ i allmänhet hittills
lemnats å sido, men detta borde ej utgöra något hinder mot att, om
särskild anledning dertill föranledde och likasom vissa andra delar af
frågan om ny rättegångsordning kunnat utbrytas för partiel behandling,
vid arbetets fortgång utan vidare dröjsmål upptaga till förberedande
handläggning frågan om behöfligheten eller obehöfligheten af krigsdomstolar
och särskild! den nu ifrågavarande krigshofrätten; och anhöll

Statsuisicotiets Utlåtande N:o 43.

på grund deraf Riksdagen, att Kongl. Magt måtte vid utarbetande af
förslag till ny rättegångsordning låta till behandling företaga jemväl frågan
om krigshofrättens indragning eller ombildning.

Med anledning af Riksdagens i omförmälda skrifvelse gjorda anhållan
har Kongl. Magt den 25 maj 1888 anbefalt nya lagberedningen,
att, när framdeles ifrågakomme att utarbeta förslag till ny domstolsfÖrfattning,
i sammanhang dermed taga under öfvervägande frågan, huruvida
krigshofrätten borde indragas eller ombildas.

På sätt Riksdagen i åberopade skrifvelse anfört, synes frågan om
krigshofrättens ombildning eller indragning, hvilken fråga visserligen
står i närmare och naturligare sammanhang med frågan om ny rättegångsordning
än med frågan om försvarsväsendets ordnande, kunna för
partiel behandling utbrytas från arbetet med förslag till ny rättegångsordning.

Sedan nya lagberedningen den 6 juni 1884 afgå! betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, innefattande grunderna för domstolsförfattningen
samt för rättegångsordningen i tvistemål och i brottmål
äfvensom plan för rikets judiciella indelning in. in., bär beredningen,
med undantag af dess deltagande i den förstärkta lagberedningen
och dess komitéers behandling af berörda principbetänkande, icke, för
såvidt af arbetsredogörelserna framgår, fortsatt arbetet med uppsättande
af förslag till ny rättegångsordning, och detta helt naturligt på grund
deraf, att beredningen enligt erhållna särskilda uppdrag alltjemt måst
egna sin verksamhet åt afgifvande af en mångfald lagförslag inom lagstiftningens
olika områden.

Vid sådant förhållande synes emellertid fullständigt förslag angående
rättegångsväsendets ombildning icke kunna under den närmast c
tiden förväntas; och har utskottet derför ansett, att frågan om krigshofrättens
indragning eller ombildning numera icke böra, på sätt i Riksdagens
anförda skrifvelse uttalats, skjutas å sido i afbidan på förslag till
ny rättegångsordning, helst frågan om rättegångsväsendets omdaning är
af den omfattande och genomgripande betydelse, att densamma, älven
sedan lagberedningens förnyade förslag i ämnet afgifvits, torde komma
att kräfva betydlig tidsutdrägt för dess slutliga afgörande, under det att
deremot den allmänna meningen beträffande nödvändigheten af krigshofrättens
indragning eller ombildning torde vara så stadgad, att denna
fråga synes böra utan svårighet och tidsutdrägt kunna vinna sin lösning.

På grund häraf och med anledning af revisorernes ifrågavarande
framställning, får utskottet hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes, oberoende af frågan om ny allmän
domstols författning, taga under ompröfning, huruvida
icke krigshofrätten må kunna indragas eller ombildas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag
i ämnet, hvartill förhållandena må finnas föranleda.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 67; — uti. pag. 415—431 och 438.)

räfenZ^Tm r ^ &nmd ,af> 1870 års revisorers i ämnet gjorda anmälan hade,
arméforvaXt- enligt hvad revisorerne erinrat, 1871 års Riksdag fäst Kongl. Majrts
"medels- uppmärksamhet vid den synnerliga vigt, frågan om förskottsväsendet
redogörelse. vid statens penningförvaltning i allmänhet egde, och hade dervid erinrat
om, bland annat, den stora utsträckning förskottsväsendet tagit och den
olägenhet af detsamma, som uppstode derigenom, att utgiftsanslagens
verkliga ställning icke kunde med någon säkerhet utrönas, i det de betydliga
utgifter, förskotten representerade, icke blifvit å vederbörande
anslag afförda, hvaraf åter följde, att rikshufvudbokens uppgifter om
reservationer å anslagen, besparingar in. m. måste blifva mer eller
mindre felaktiga och utvisa ett fördelaktigare resultat än det, som i
sjelfva verket förefunnes. Riksdagen hade derföre anhållit, att Kongl.
Maj:t- täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att allmänna medel icke åt
någon embetsmyndighet derefter måtte, utom i fall af tvingande nödvändighet,
såsom förskott utanordnas och att, då sådant skedde, medlen
måtte, med iakttagande af behörig kontroll å förskottens redovisning,
afföras å vederbörligt anslag, der sådant funnes att tillgå, eller å särskild!.
för ändamålet upplagd! konto uppföras.

Med anledning af Riksdagens berörda framställning hade, enligt
hvad revisorerne vidare anfört, Kongl. Maj: t genom kungörelse den 12
december 1879 förordnat, bland annat, att redovisning för förskott, som
af embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig anledning eller för
bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnades skulle —
der förskottsgifvaren icke funne redovisning derför lämpligen böra afgifvas
i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande redogörelse,
afslutas vid medlet åt sista månaden under räkenskapsåret samt före

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk, myndighet eller redogörare,
som förskottet utlemnat, och att under tiden mellan nämnda afslu
tingstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott icke måtte utlemnas
till större belopp, än som erfordrades till årets slut, eller intill
dess på nya året ytterligare förskott hunne utlemnas.

Enligt hvad revisorerne af arméförvaltningens räkenskaper inhemta!,
hade de oredovisade förskotten, som vid 1890 års början utgjort 689,736
kronor 13 öre, under året stigit till 1,057,667 kronor 98 öre, och då
härtill komme, att å kontot »försträckning mot ersättning)) vid revisionsårets
slut utbalanserats en öfverbetalning af 260,034 kronor 16 öre,
visade sig, att af armétörvaltningen förskottsvis utgifna medel, som ej
blifvit ersatta eller eljest redovisade, vid revisionsårets slut uppgått tillsammans
till ett belopp af 1,317,702 kronor 14 öre.

Med afseende å de betydliga belopp, hvartill sålunda de i arméiörvaltningens
räkenskaper upptagna oredovisade förskott belöpte sig,
hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida icke sådana förändrade anordningar
i afseende å förvaltningens medelsredogörelse lämpligen måtte kunna
vidtagas, hvarigenom det syfte, som med Riksdagens omförmälda skrifvelse
och den deraf föranledda kungörelsen afsåges, måtte äfven i fråga
om utgifterna för armén varda på ett tillfredsställande sätt befrämjadt.

öfver denna framställning hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningens
samtliga departement,

Arméförvaltningen å artilleridepartementet har, under uppgift att de
i departementets räkenskaper för 1890 vid årets slut såsom oredovisade
förskott balanserade medel uppgått till inalles 140,838 kronor 37 öre,
deraf å extra anslaget till fästningsartillerimateriel 90,710 kronor 17 öre,
meddelat, att af ifrågavarande oredovisade förskott helt obetydligt folie
på arméns regementen och corpser, hvilka endast högst sällan och då
till ringa belopp och för bestämdt uppgifna behof utbekomme förskottsmedel,
hvadan ock undantagsvis förekomme, att för dem några förskott
behöfde öfverföras såsom oredovisade vid räkenskapsårets slut.

Hvad återigen beträffade artilleriförråden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
ammunitionsfabriken samt Åkers krutbruk, så bedrefves der för
kronans räkning nrycket omfattande arbeten af sådan beskaffenhet, att
förskottsmedel måste till betydande belopp tid efter annan af artilleridepartementet
dessa etablissement tillhandahållas. Att för sådana förskottsmedel,
i hvad de afsåge utgifter för senare delen af räkenskapsåret,
affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista
månad, hade visat sig möta så störa svårigheter och olägenheter, att,
med begagnande af det i ofvan åberopade kungörelse den 12 december

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

1879 alternativt angifna tillvägagåendet, det ansetts lämpligast att ålägga
de redogöringsskyldige att för alla under hvarje qvartal af året — således
äfven det sista — undfångna förskottsmedel i ett sammanhang
afgifva redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet
— ett stadgande, hvaraf så mycket mindre kunnat förväntas några
olägenheter i det af revisorerne angifna hänseende, som specifika uppgifter
öfver oredovisade förskottsmedel, utbetalade från artilleridepartementet,
städse funnes under särskilda anslag och titlar departementets
årsredogörelser bifogade. Hufvudsakligen af dessa skäl hade ock, beträffande
tiden för medelsräkenskapens ingifvande till departementet, blifvit
meddelade sådana föreskrifter, hvarom ofvan nämnts, ej mindre i
den af Kongl. Maj:t den 25 juni 1881 faststälda instruktion för artilleriförråden
samt i den förnyade instruktion, som af artilleridepartementet,
enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande, den 15 februari 1890 för samma förråd
utfärdats, än äfven uti de tid efter annan af departementet faststälda
instruktioner för Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken
samt Åkers krutbruk. Emellertid hade arméförvaltningens artilleridepartement
ingalunda underlåtit att vid upprepade tillfällen erinra vederbörande
förvaltningar vid förråden och öfriga under departementet stälda etablissement,
dels att vid slutet af ett räkenskapsår icke finge begäras förskottsmedel
till större belopp än som vore oeftergiflig! nödvändiga för bestridandet
af utgifter under återstående delen af året och intilldess i början
af ett påföljande år nya förskottsmedel kunde från artilleridepartementet
tillhandahållas, och dels att, såvidt möjligt vore, söka förekomma
att vid årsredogörelsernas afsilande fordringar till påföljande år balanserades.

Vidare förekomme att, enligt bestämmelserna i 32 § af kongl.
kungörelsen den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af
förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende,
från artilleridepartementet måste utlemnas stora belopp, såsom
förskott för kontraherade leveranser af krigsmateriel m. in., hvilka förskott
icke annorlunda än, i den män de kontraherade beställningarne
blifvit fullgjorda och godkända, kunde såsom redovisade ur räkenskapen
afföras. Då emellertid med sådana beställningars effektuerande i allmänhet
droges ut på tiden, måste i de flesta fall de under ett år för sådant
ändamål utgifna förskottsmedel till redovisande i ett kommande
års räkenskaper öfverföras. Häraf förklarades äfven den omständigheten,
att å extra anslagsmedlen till fästningsartillerimeteriel ett så stort belopp
som det här ofvan angifna, eller 90,710 kronor 17 öre, funnes vid
revisionsårets slut såsom oredovisadt utestående.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Med anledning vidare af revisorernes anmärkning om öfverbetalningar,
som vid revisionsårets slut funnes i kontot »försträckning mot
ersättning» utbalanserade, anmälde artilleridepartementet, att i departementets
räkenskaper för år 1890 blifvit på sådant sätt bokförde tillhopa
54,478 kronor 35 öre, hvaraf större delen, eller 43,434 kronor 26 öre, •
utgjorde ett. försträckningsvis utbetaladt belopp för revolvrar af 1887
års modell, hvilka vapen artilleridepartementet, enligt bemyndigande i
kong! brefvet den 11 mars 1887, anskaffat från utlandet och liqviderat.
Efter afdrag från sistnämnda belopp af värdet för de i kronans förråd
förvarade dylika vapen, som vore afsedda att mot betalning utlemnas
och hvarför liqvid äfven influtit och blifvit kontot godtgjordt, hade
artilleridepartementet under den 11 augusti 1888 hos Kongl. Maj:t till
ersättande anmält 29,919 kronor 72 öre, motsvarande kostnaden för de
revolvrar, som borde utan ersättning utlemnas till arméns fanjunkare med
vederlikar; men godtgörelse för sistberörda belopp hade ännu icke kommit
departementet till godo. Förutom några mindre betydande belopp
— såsom förskjutna kostnader för marinförvaltningen, hvilka redan blifvit
ersatta, samt nödiga befunna utbetalningar för undersökningar m. m.
rörande nya artillerikasernetablissement, hvilka sistnämnda utgifter i
saknad af erforderliga anslagsmedel, måst tillsvidare balanseras, — förekomme
slutligen å bemälda konto ett belopp af 2,065 kronor 10 öre,
utgifter, som enligt kongl. bref den 11 juni 1887 förskjutits för anskaffande
af fodral till de ofvannämnda, utan ersättning utlemnade revolvrarne,
men ännu icke blifvit departementet ersatta.

I sitt i denna fråga afgifna utlåtande har arméförvaltningens fortifikationsdepartement
anmält, att summan af fortifikationsdepartementets
vid slutet af ofvannämnda räkenskapsår oredovisade förskottsmedel väl
utgjort ej mindre än 436,854 kronor 73 öre, men att i detta belopp inberäknats
dels förskottsvis skedda utbetalningar å kontraherade och
verkstälda arbeten vid fotgardesregementenas nya kasernetablissement
med sammanlagdt 342,917 kronor 55 öre, och dels 5,600 kronor utgörande
en hos jernkontoret på grund af Kongl. Maj:ts bref den 12
februari 1875 deponerad löseskilling för en till styrelsen för statens
jernvägstrafik upplåten del af Kommendantsängen vid skansen Lejonet
i Göteborg.

Efter afdrag af dessa båda medelsposter, tillhopa 348,517 kronor
55 öre, återstode å den till år 1891 balanserade förskottssuminan 88,337
kronor 18 öre, hvari dock inginge 11,737 kronor 64 öro, som, emot
redovisning, under år 1890 anordnats till Kongl. Mapts befallningshafvande
i Stockholms län för att såsom expropriationskostnader för

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

anläggning af batterier och minstationer i Stockholms skärgård utbetalas
till vederbörande jordegare in. fl., ehuru inom samma års utgång
derför icke inkommit sådan redogörelse, att förskottet kunnat såsom
redovisadt. i räkenskapen afföras.

Fråndroges ytterligare sistbetörda expropriationsmedel, utgjorde
de öfriga förskotten blott 76,599 kronor 54 öre; och vore dessa medel
vid 1890 års slut fördelade på sätt en vid utlåtandet fogad förteckning
utvisade.

Då under de sista dagarne af hvarje år vanligen en mängd räkningar
borde liqvideras hos de olika militära myndigheterna samt dessutom
åtskilliga större utbetalningar af fortifikationsdepartementets medel
ofta skulle eg a rum i början af påföljande nyår, utestode, enligt departementets
åsigt, vid 1890 års utgång hos förskottstagarne ingalunda
större belopp, än som för löpande utgifter behöfdes.

Väl hade, såsom revisorer^ framhållit, genom ofvanberörda kong!,
kungörelse förordnats, bland annat, att redovisning för förskott, som
af embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig anledning eller
för bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skall —
der förskottsgifvaren icke finner redovisning derför lämpligen böra afgifvas
i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande redogörelse—
afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt
före slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk, myndighet eller
redogörare, som förskottet utlemnat, och att under tiden mellan nämnda
afslutningstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott icke må
utlemnas till större belopp än som erfordras till årets slut, eller intilldess
på nya året ytterligare förskott kan hinna utlemnas;

men då, hvad fortifikationsdepartementets räkenskaper anginge,
det visat sig möta stora svårigheter och olägenheter att för dess förskottsmedel,
i hvad de afsågo utgifter för senare delen af räkenskapsåret,
affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista
månad, hade departementet, med begagnande af det i nämnda kungörelse
alternativt medgifna tillvägagåendet, ansett lämpligast ålägga
de redovisning8skyldige att för alla under hvarje qvartal af året —
således äfven det sista — undfångna förskottsmedel i ett sammanhang
afgifva redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet,.

För att underlätta utredandet af anslagsställningen och i möjlig
män tillmötesgå revisorernes här ofvan framstälda önskan vore emellertid
förvaltningen å fortifikationsdepartementet betänkt på att låta vidtaga
den förändring i afseende å bokföringen af sådana förskott, som
grundade sig å entreprenadkontrakt rörande byggnadsarbeten, att dylika

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

förskott, som nu till en början uppfördes endast uti liqvid- eller förskottsböckerna
samt balanserades såsom oredovisade, ända tilldess att
samtliga kontraktsbestämmelser fullgjorts samt entreprenaden i dess
helhet verkstälts och slutbesigtningsbevis å de uppförda byggnaderna
eller å andra arbeten aflemnats, hädanefter komme att vid hvarje utbetalning,
som i allmänhet endast egde rum i mån af fullgjordt arbete,
formelt afföras å behörigt konto i anslagsböckerna, men derjemte, för
behörig kontroll, antecknas i liqvid- eller förskottsböckerna.

De af fortifikationsdepartementet under titel »försträckning mot
ersättning» vid 1890 års slut utbalanserade kostnader hade utgjort
75,159 kronor 78 öre. Deri inginge bland andra ännu icke ersatta
utgiftsposter, ett belopp af 30,000 kronor, som på grund af Kongl.
Maj:ts bref den 22 januari 1887 utbetalts för inköp af den i Visby
till artillerietablissement upplåtna tomt, äfvensom af marinförvaltningen
numera godtgjorda kostnader för anläggning af tand- och syftstationer
vid Vaxholm och Oscar Fredriksborg till belopp af omkring 40,000
kronor.

Då emellertid medel under denna titel utgåfves antingen på grund
af Kongl. Maj:ts befallning eller, undantagsvis, då mindre utgifter nödvändigt
måste bestridas, men den anslagstitel, hvarå de slutligen borde
uppföras, af eu eller annan anledning ej vid utbetalningen kunde bestämmas,
samt utgiften alltid skedde under den bestämda förutsättning,
att medlen skulle förr eller senare departementet godtgöras, ansågo
departementet revisorernes anmärkning i denna del icke böra till någon
räkenskapsåtgärd föranleda.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har till en början,
vidkommande syftet med den af revisorerne åberopade kungörelsen af
den 12 december 1879, angående tiden för redovisande af förskott,
som utlemuas till underlydande af embetsverk, myndighet eller redogörare
m. m., erinrat att af ingressen till denna kungörelse tydligen
framginge, att densamma föranledts af Riksdagens framställning om
åtgärders vidtagande för vinnande af tidigare utslutning och revision
af statsverkets räkenskaper, i följd hvaraf berörda kungörelse äfven
endast innehölle bestämmelser dels om tiden för afslutandet af.redovisning
öfver förskott, som utlemnades till underlydande af tillfällig anledning
eller för bestridande af löpande utgifter, såvidt redovisning
derför icke af förskottsgifvaren pröfvades böra afgifvas i sammanhang
med öfrig, den underlydande åliggande redogörelse, hvarmed uppenbarligen
åsyftades redogörelse öfver i stat eller på annat sätt bestämda
Bill. tdl Rilcsd. Prut. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

ordinarie, årligen återkommande utgifter, om tiden för hvars afgifvande
icke någon bestämmelse meddelades i kungörelsen, såsom uppenbarligen
fallande inom hvarje särskild förvaltningsmyndighets embetsbefogenhet
att. närmare bestämma, dels ock om sättet och ordningen för nytt dylikt
förskotts utlemnande, men ingalunda, såsom revisorerne förmenat, att
merberörda kungörelse skulle föranledts af 1871 års Riksdags framställning,
hvilken innebure något vida mera och annat, nemligen åtgärders
vidtagande i syfte att allmänna medel icke måtte af någon embetsmyndighet
såsom förskott utanordnas, utom i fall af tvingande nödvändighet,
dervid dock Riksdagen, inseende att denna »tvingande nödvändighet»
fortfarande skulle förefinnas, tillika angaf såsom en lämplig
utväg för de öfverklagade olägenheternas afhjelpande att, då ^anordning
af förskott skedde, »medlen måtte, med iakttagande af behörig kontroll
å förskottens redovisning, afföras å vederbörligt anslag, der sådant
funnes att tillgå» — hvilket tillvägagående, som vid tidpunkten för
Riksdagens ifrågavarande framställning äfven verkligen tillämpades uti
arméförvaltningens hufvudbok med den påföljd, att denna måste årligen
i statskontoret fullständigt omarbetas för att kunna inpassas i rikshufvudboken,
likväl numera icke kunde användas, enär det skulle strida
emot den grundprincip, hvarpå arméförvaltningens räkenskap enligt
Kong]. Maj:ts föreskrift alltsedan år 1881 fotats, och hvilken öfverensstämde
med den som långt derforinnan varit för rikshufvudboken gällande,
nemligen: att ingen utgift finge å något konto afföras utan att
vara grundad på behöriga och fullständiga, räkenskapen vidfogade
verifikationer — »eller uppföras å särskildt för ändamålet upplagdt
konto» — hvilket ock sedan nyssnämnda år skett, enär i arméförvaltningens
hufvudbok funnes upplagdt ett särskildt förskottskonto.

Jemte redogörelse öfver sättet för tillhandahållandet af förskottsmedel
åt de arméförvaltningen underlydande myndigheter och redogörare
samt angående kontrollen öfver förskottsmedlens redovisning,
till hvilken redogörelse utskottet till undvikande af alltför stor vidfår
hänvisa, har intendentsdepartementet, beträffande förevarande
frågor, meddelat, att beloppet af de hos vederbörande ortmyndigheter
för intendentsdepartementets räkning vid 1890 års slut utevarande
kontanta förskottsmedel i sjelfva verket utgjort allenast 68,989 kronor
23 öre, hvilket belopp i betraktande af att intendentsdepartementets
medelsförvaltning sagda år omfattade öfver 8,000,000 kronor samt att
de intendentsdepartementet underlydande redovisande myndigheternas
antal kunde anslås till 50 å 60, kunde anses på det hela obetydligt,
hvaremot i öfrigt för intendentsdepartementets räkning hos vederbörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

utevarande oredovisade förskottsmedel verkligen vore vid räkenskapsårets
utgång för vissa bestämda ändamål utgifna, utan att dock kunna
förr än det följande räkenskapsåret fullständigt redovisas, samt således
motsvarades af vederbörliga i ortmyndiglieternas kassor inneliggande
verifikationshandiingar, såsom dels af qvittenser för ganska betydliga,
till åtskilliga byggnadsentreprenörer på grund af ingångna kontrakt
utgifna afbetalningar å den kontraherade entreprenadssumman för diverse
under utförande år 1890 varande byggnadsföretag, exempelvis för
uppförandet af ett volontäretablissement i Ronneby, hvarför utgifvits
57,400 kronor, för ett dylikt etablissement i Hernösand, hvarför utgifvits
55,000 kronor, för flyttning af ett kronomagasin till Frösö lägerplats
och detsammas återuppförande derstädes och inredning till persedelförråd,
hvarför utgifvits 8,959 kronor 13 öre, för en barackbyggnad å
Salbohed, hvarför utgifvits 7,681 kronor 77 öre, samt för byggnadsreparationer
vid Iierrevadskloster, hvarför utgifvits 17,340 kronor 57
öre, hvilka arbeten ej skolat kontrakt-senligt vara afslutade förr än år
1891, med undantag af persedelförrådet å Frösö lägerplats, hvilket
dock först mot slutet af år 1890 skulle vara fullt färdigt och inredt,
dels ock af verifikationer rörande utgifter för planerings- m. fl. arbeten,
exempelvis för ordnandet af en skjutbana vid Kaknäs för Stockholms
garnisonsregementen m. fl., hvarför utgifvits 17,719 kronor 37 öre,
samt för en under de senaste åren pågående parkanläggning vid de
nya lifgardeskasernetablissementen, hvarför utgifvits 4,459 kronor 50
öre, o. s. v.

Beloppet af intendentsdepartementets kontanta försträckningar vid
1890 års slut hade uppgått till 95,536 kronor 2 öre, deraf likväl 2,809
kronor 63 öre ersatts år 1891 dels på grund af Kongl. Majrts anvisning
af medel, dels ock genom omföring från vederbörliga statsanslag
inom hufvudtiteln, hvaremot återstående 92,726 kronor 39 öre ännu
vore oersatta, nemligen:

för försök med kavalleriutredningspersedlar utgifna 64,062 kronor
16 öre, hvilka försök skolat af om händer hafvande medel bekostas, men
ännu icke afslutats, hvadan arméförvaliningen icke ansett sig skäligen
böra hos Kongl. Magt till ersättande anmäla en utgift, som ännu ej
vore fullständigt känd;

med anledning af de år 1888 timade eldsolyckorna i Umeå och
Sundsvall utgifna 25,393 kronor 98 öre, för hvilken utgift ersättning
begärts af arméförvaltningen uti framställning den 29 augusti 1890,
hvilken vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende;

för ännu pågående utbildningskurser för gevärshandtverkarosol -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

dater vid armén åren 1889 och 1890 utgifva 3,007 kronor 94 öre,
med hvilken utgifts anmälande till ersättning skäligen ansetts böra
tillsvidare uppskjutas, eller tilldess det vid armén nu erforderliga antalet
manskap genomgått dylika kurser, enär dessa derefter, likasom
tillförene, komme att för längre tid upphöra, samt det borde anses
ändamålsenligast att på en gång göra anmälan om dylika mindre betydande
utgifters ersättande; samt

för förberedande arbeten i och för ordnandet af en skomakareverkstad
för arméns behof inom Svea lifgardes äldre kasernetablissement
härstädes utbetalda 262 kronor 31 öre, hvilken utgifts ersättande
vore beroende på svar å arméförvaltningens hos Kong!. Maj:t gjorda
framställning den 9 maj 1890 rörande ifrågavarande verkstads upprättande.

På grund af hvad nu sålunda blifvit anfördt, ansåge departementet
revisorernes i förevarande punkt gjorda erinringar icke vara åt beskaffenhet
att, i hvad arméförvaltningen å intendentsdepartementet
beträffade, böra föranleda någon särskild åtgärd.

Arméförvaltningen å civila departementet har i förevarande frågor
anfört, att enligt departementets förmenande syftet med ofvan åberopade
kungörelse af den 12 december 1879 vore vinnande af tidigare
afslutning och revision af statsverkets räkenskaper, hvilket mål äfven
numera, sedan flera år tillbaka, vore uppnådt, och detta jemväl beträffande
arméns räkenskaper, hvilka, enligt § 27 i arméförvaltningens
instruktion, skulle vara afslutade redan inom utgången af april månad
näst efter räkenskapsåret, i följd hvaraf desamma kunde, i likhet med
annan statsräkenskap, till granskning af derefter först sammanträdande
statsrevisorer öfverlemnas.

Att nu, alldeles oberoende af detta förhållande, i arméförvaltningens
hufvudbok balanserades »oredovisade förskott» hade sin naturliga
förklaringsgrund deri, att icke mindre på årets sista dag, än på hvarje
annan föregående eller efterföljande, penningar för de löpande utgifterna
måste vara att tillgå i arméförvaltningen underlydande lokalmyndigheters
enligt särskilda föreskrifter förvaltade och öfvervakade kassor.

Dessa kassabehållningar hade — i följd deraf, att medel för de
ifrågakommande stora behofven tydligen måste tid efter annan anordnas
förskottsvis, vanligen genom arméförvaltningens anvisningar på
vederbörande landtränterier, jemlikt kongl. brefvet den 3 juli 1885, —
således egenskapen af »oredovisade förskott», hvilkas befintlighet lika
litet vid årets slut som eljest medförde någon rubbning i vederbörande
statsanslags rätta ställning; ty utan allt afseende på tillfälliga kassa -

Statsutslcottets Utlåtande N:o 43.

behållningar lios vare sig centralmyndigheten eller lokalmyndigheterna
vore det endast den verkliga utgiften för räkenskapsåret, antingen
denna vore liqviderad före eller efter det årets slut, som finge statsanslagen
belasta. Icke heller kunde med skäl antagas, att lokalmyndigheternas
ifrågavarande kassabehållningar (»oredovisade förskott») vid
årets slut, å arméförvaltningens civila departements medel, vore större
än behofvet nödvändiggjorde för de betydande löningskraf, som måste
fyllas redan vid första ingången af det nya året, helst ofvan omförmälda
anvisningar på landtränterierna föreginges af en specifik pröfning
hos arméförvaltningen af lokalmyndigheternas före början af hvarje
qvartal insända förslagsberäkningar öfver månatliga penningebehofvet.
1 betraktande af dessa förhållanden och då åberopade kongl. kungörelsen
icke heller kunde rimligen anses lägga något hinder i vägen för
tillvaron af en nödig kassabehållning mer vid slutet af ett år än under
dess lopp, syntes revisorernes förevarande framställning i afseende å
de »oredovisade förskotten» icke vara af beskaffenhet att påkalla vidare
åtgärd.

Vidkommande åter den omständighet, att revisorernes ifrågavarande
framställning blifvit utsträckt äfven till de i arméförvaltningens
hufvudbok under titel »försträckning mot ersättning» balanserade poster,
har departementet genmält, att dylika poster, som endast undantagsvis
kunde hänföras till »oredovisade förskott», betecknade sådana, efter
Kongl. Maj:ts särskilda föreskrifter, bestridda utgifter, för hvilka antingen
någon gång nödiga medel icke på förband blifvit bestämda, eller
ock för ändamålet afsedda medel först framdeles blefve disponibla, i
följd hvaraf utgifterna emellertid, så i ena som andra fallet, måste under
ofvannämnda titel i räkenskapen bokföras. Då likväl ^sådana utbetalningar
gäldades med för handen tillgängliga medel i arméförvaltningens
allmänna kassa, hvadan dessa försträckningar icke ens för tillfället
belastade eller verkade rubbning i något statsanslag, ansåge departementet,
med hänsyn till hvad sålunda nu blifvit upplyst, revisorernes
framställning icke heller i denna del böra föranleda vidare åtgärd

Hvad först beträffar den af revisorerne åberopade kongl. kungörelsen
af den 12 december 1879, så, om än af ingressen till densamma
skulle, på sätt arméförvaltningen å intendentsdepartcmentet.och
civila departementet förmenat, kunna dragas den slutsats, att med kun -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

görelsen åsyftats att befrämja en tidigare afsilning och revision af
statens räkenskaper, torde dock ej allenast kungörelsens rubrik utan
framför allt dess innehåll tydligen utvisa, att, såsom revisorerne anfört,
dess syfte varit att inskränka förskottsväsendet vid statens embetsverk.
Denna kungörelse är, enligt hvad revisorerne jemväl framhållit, föranledd
af 1871 års Riksdags med anledning af 1870 års revisorers berättelse
aflåtna skrifvelse, deri, bland annat, frågan om förskottsväsendet
berördes. I samma skrifvelse anhöll Riksdagen om åtgärder för
vinnande af tidigare afsilning och revision af statens räkenskaper;
och Riksdagens framställning i denna del framkallade Kongl. Maj:ts
beslut den 18 april och den 5 juli 1884 angående förändrad räkenskapsföring
samt kungörelsen den 14 oktober 1884 angående nytt formulär
för länsräkenskaperna och kronouppbördsverket i Stockholm, såsom
ock sistnämnda kungörelses både ingress och innehåll tydligen angifva.

Af arméförvaltningens anförda yttranden framgår uppenbart, att,
på sätt revisorerne anmärkt, det med ifrågavarande kungörelse af den
12 december 1879 afsedda syfte i flera fall ej vunnits i fråga om förvaltningens
utgifter; och har en tidigare redovisning af förskotten ej
heller kunnat ernås, då, såsom artilleri- och fortifikationsdepartementen
meddelat, det redovisningssätt af förskottsmedel, som i kungörelsen medgifvits
såsom undantag, inom dessa departement påbjudits såsom regel.

Bland oredovisade förskottsmedel har utskottet särskildt funnit
två inom fortitikationsdepartementet bokförda poster anmärkningsvärda,
nemligen dels 5,600 kronor, utgörande en hos jernkontor deponerad
löseskilling för en till styrelsen för statens jernvägstrafik upplåten del
af Kommendantsängen vid skansen Lejonet i Göteborg, hvilken deposition
synes hafva innestått alltsedan år 1875, då Kongl. Maj:ts bref
derom afslöts, samt dels 342,917 kronor 55 öre, utgörande förskottsvis
skedda utbetalningar å kontraherade och verkstälda arbeten vid
fotgardesregementenas nya kasernetablissement, hvilken post icke kunnat
igenfinnas i arméförvaltningens hufvudbok för år 1890, hvilken varit
för utskottet tillgänglig.

I afseende å kontot »försträckning mot ersättning» anser utskottet
sig likaledes böra påpeka, att, sedan, på sätt artilleridepartementet anfört,
departementet jemlikt särskilda kongl. bref af den 11 mars och
11 juni 1887 från utlandet anskaffat och i vanlig ordning liqviderat
ett antal revolvrar jemte fodral till en del af dem, i departementets
räkenskaper alltsedan å nämnda konto bokförts kostnaden för revolvrarne
med 43,434 kronor 26 öre och för fodralen med 2,065 kronor
10 öre. Under samma titel har vidare inom fortitikationsdepartementet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

såsom i dess utlåtande meddelats, alltsedan år 1887 bokförts ett belopp
af 30,000 kronor, som utbetalts för inköp af den i Visby till artillerietablissement
upplåtna tomt.

Med afseende härå och hvad i öfrigt förekommit i fråga om förskoftsväsendet
inom arméförvaltningen, har utskottet, som icke funnit
de åt förvaltningen afgifna förklaringarna förringa betydelsen af revisorernes
framställning i ämnet utan fastmer gifva ytterligare stöd åt
densamma, ansett åtgärder böra vidtagas till vinnande i högre grad
än som skett af det med ifrågavarande kungörelse den 12 december
1879 afsedda syfte; och får utskottet på grund deraf hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Magt anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida
icke föreskrifter må böra meddelas i syfte att förskottsväsendet
inom arméförvaltningens medelsredogörelse
må, så vidt möjligt är, inskränkas.

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 68; uti. pag. 419, 431—437.)

Vid granskningen af arméförvaltningens räkenskaper hade revisorerne,
enligt hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att under
revisionsåret anslag under fjerde hufvudtiteln blifvit öfverskridna. Detta
hade hufvufvudsakligen varit förhållandet med reservationsanslaget till
anskaffande och underhäll af beklädnads- in. fl. persedlar vid det berustade
kavalleriet. Berörda anslag, hvilket i riksstaten för år 1890 uppförts
till 205,000 kronor och hvarå vid årets början funnits en reservation
å 9,952 kronor 6 öre, hade i sin helhet jemte reservationen åtgått, och
derutöfver hade för med anslaget afsedda ändamål ytterligare användts
ett belopp af 22,011 kronor 19 öre, hvilket å anslagets konto uppförts
såsom öfverbetalning.

Vidare hafva revisorerne omförmält, att, sedan Riksdagen beviljat
för åren 1881 och 1882 till inköp af ett skjutfält tillsammans 161,476
kronor samt för år 1885 till byggnader å det vid Marma förlagda skjutfältet
35,000 kronor, å dessa anslag, som i arméförvaltningens räkenskaper
redovisats under kontot: till inköp af ett skjutfält samt till byggnader
vid Marma, förekommit öfverbetalning, som, vid revisionsårets
början utgörande 10,602 kronor 1 öre, under året ökats med 200 kronor
och sålunda vid dess slut uppgått till 10,802 kronor 1 öre.

Ang. öfverskridande
af
vissa anslag
under fjerde
Imf vtid titeln.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Med anledning af revisorernes anmälan om öfverskridandet af
reservationsanslaget till anskaffande och underhåll af beklädnads-in. fl.
persedlar vid det berustade kavalleriet har arméförvaltningens intendentsdepartement
i ofvannämnda utlåtande, jemte meddelande af en redogörelse
öfver anslagets uppkomst och förändring, till hvilken redogörelse
utskottet får hänvisa, anfört, att, efter det afmönstring af rustningspersedlarne
egt rum vid 1884 års utgång och under loppet af år
1885 för rusthållskavalleriet samt vid 1885 års utgång och under loppet
af påföljande år för rusthållsinfanteriet, arméförvaltningen å intendentsdepartementet
haft att för persedelunderhållet vid rusthållskavalleriet
år 1885 förfoga öfver 139,000 kronor, som utgjort intendentsdepartementets
andel i det för ändamålet anvisade anslaget, och hvarå, sedan
vederbörande förvaltningsdirektioner fått för detta år uppbära de dem
enligt då gällande beräkningsgrunder tillkommande munderingsanslag,
vid årets utgång förefunnits eu kontant behållning af 9,315 kronor.
Den intendentsdepartementet för år 1886 och följande år tillkommande
andel i anslaget hade utgjort 190,000 kronor årligen och då sålunda dessa
för det berustade kavalleriets munderingsunderhåll egentligen afsedda
statsmedel härtill för åren 1886—1890 lemnat en tillgång, som, med
^beräkning af den befintliga behållningen från år 1885, utgjort sammanlagdt
959,315 kronor, under det att anslagets utgifter för detta
kavalleris munderingsunderhåll under sagda tidsperiod uppgått till sammanlagdt
935,141 kronor 30 öre, hade alltså å intendentsdepartementets
andel i anslaget egentligen bort förefinnas en behållning vid 1890 års
slut af 24,173 kronor 70 öre, hvilken äfven mer än väl behöft disponeras
för upphjelpande af munderingsmaterielen vid ifrågavarande kavalleri,
på sätt Kongl. Maj:t ock behagat förordna genom bref den 23 april
1888, hvarigenom nemligen medgifvits, att de besparingar, som i och
med tillämpningen af kongl. beklädnadsreglementet den 23 september
1887 kunde uppkomma å detta anslag, tills vidare finge, efter arméförvaltningens
bestämmande, i första rummet användas för uppbringande
till i möjligaste mån fältdugligt skick af detta kavalleris munderingsmateriel.

En sådan behållning, i stället för den nu af revisorerne anmärkta
öfverbetalningen å anslaget, skulle äfven, af skäl som här ofvan andragits,
vid 1890 års utgång hafva uppstått å intendentsdepartementets andel
af detsamma, om ej underhållet af rusthållsinfanteriets munderingspersedlar
jemväl måst, på sätt Riksdagen tydligen åsyftat med den åt
anslaget af Riksdagen gifna benämning, derifrån bestridas med härför
afsedda, genom Riksdagens åtgärd att nedsätta ersättningsbeloppet för

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

detta munderingsunderhåll från ursprungligen af Riksdagen bestämda
40 kronor, men af arméförvaltningen på grund af behöriga beräkningar
sedermera föreslagna 23 kronor, till allenast 20 kronor per rusthållsnummer,
alldeles otillräckliga och dertill först ett år efter underhållets
vidtagande till betalning förfallna afgifter från vederbörande rusthållare.

Ty genom anslagets belastande äfven med utgifterna för munderingsunderhållet
vid rusthållsinfanteriet från och med år 1886 hade
redan detta år å intendentsdepartementets andel i anslaget, som då ej
kommit i åtnjutande af de för samma år belöpande afgifter från vederbörande
rusthållare, uppkommit en brist af 19,903 kronor 43 öre, hvilken
brist år 1887, då första gången sagda afgifter erlagts af de rusthållare,
hvilka föregående år ingått på rustningspersedlarnas afmönstring
till kronan, visserligen nedgått till 14,689 kronor 2 öre, men åter
stegrats år 1888 till 18,746 kronor 20 öre, hvarefter, — sedan dels
1888 års Riksdag, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets
tillstånd och behof sagda år, medgifvit, att ifrågavarande afgifter
skulle från och med år 1889 upptagas och redovisas under det af
samma Riksdag beslutade nya anslaget till beklädnad och utredning
in. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands
hästjägarecorps, stort 385,583 kronor, dels ock 1889 års Riksdag, vid
beräkning af statsverkets ordinarie inkomster för år 1890, bland dessa
upptagit »afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet» med
51,000 kronor samt i sammanhang dermed beslutat, att nyssnämnda
nya statsanslag skulle ökas med 51,000 kronor för bestridande af kostnaderna
för detta persedelunderhåll, i följd hvaraf anslaget för persedelunderhållet
vid rusthållskavalleriet således från och med år 1889 befriats
från utgifterna för beklädnadsunderhållet vid rusthållsinfanteriet,
— bristen å rusthållskavalleriets anslag vid 1889 års utgång nedgått
till 6,960 kronor 50 öre, ehuru densamma sedermera, i anledning af
ökade utgifter för munderingsunderhållet vid rusthållskavalleriet under
år 1890, vid sistnämnda års utgång åter ökats till det nu af Riksdagens
revisorer anmärkta beloppet 22,011 kronor 19 öre.

Den reservation af 9,952 kronor 6 öre, som enligt revisorernes
anmälan förefunnits å anslaget vid 1890 års ingång, och som äfven
samma år skulle hafva åtgått, ansåge departementet följaktligen hafva
uppkommit å den andel i anslaget, som disponerades af arinéförvaltningen
å artilleridepartementet; — derom dock i sistnämnda departements utlåtande
öfver revisorernes ifrågavarande framställningar icke finnes någon
uppgift.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 28 Uäft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Alldenstund emellertid för åren 1886—1888, under hvilka år anslaget
äfven haft att bestrida utgifterna för munderingsunderhållet vid
rusthållsinfanteriet, till anslaget influtit utgifter från vederbörande rusthållare
allenast 103,809 kronor 38 öre, under det att utgifterna för
detta underhåll dessa tre år belöpt sig till 149,994 kronor 27 öre, hade
sålunda anslaget till anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-,
remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar vid det berustade
kavalleriet hos det nya anslaget till beklädnad och utredning
in. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands
hästjägareeorps, å hvilket anslag vederbörande rusthållares afgifter för
persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet, enligt Riksdagens beslut,
från och med år 1889 upptagits och redovisats, en fordran af 46,184
kronor 89 öre, hvilken följaktligen icke allenast täckte den nu af revisorerne
anmärkta bristen, 22,011 kronor 19 öre, utan äfven lemnade
ett öfverskott af 24,173 kronor 70 öre, motsvarande den behållning,
som egentligen bort å kavalleribeldädnadsanslaget förefinnas vid 1890
års utgång.

Ersättning för denna fordran hade dock hittills icke kunnat öfverföras
till kavalleribekläduadsanslaget från anslaget till beklädnad och
utredning m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och
Jemtlands hästjägareeorps, alldenstund detta anslag år 1889 icke lemnat
någon behållning och år 1890, oaktadt detsamma dels förhöjts med
51,000 kronor, eller från 385,583 kronor till 436,583 kronor, deraf intendentsdepartementets
andel utgjort 426,381 kronor, dels fått för samma
år uppbära de först då förfallna afgifterna för år 1889 från vederbörande
rusthållare för persedelunderhållet vid det berustade infanteriet,
haft att uppvisa eu brist af 6,541 kronor 3 öre, men hade arméförvaltningen
för afsigt att — i den mån besparing å detta anslag kunde
nu eller framdeles uppstå, hvilket möjligen vore att förvänta, oaktadt
den för underhåll af rusthållsinfanteriets munderingsmateriel synnerligen
knappt tillmätta medelstillgången, sedan genom kongl. kungörelsen
den 1 november 1889 vissa till minskade utgifter å anslaget ledande
modifikationer i beräkningsgrunderna för indelta infanteriets muuderingsanslag
anbefalts samt kostnaden för munderingsunderhållet under
den tid det indelta stammanskapet tjenstgjorde ensamt vid beväringsmötena
från och med år 1891, såsom vederborde, påförts anslaget för
beväringsmanskapets vapenöfningar, — till kavalleribeklädnadsanslaget
derifrån öfverföra sagda fordran, hvarigenom jemnvigt i detta anslag
åter kunde slutligen ernås.

I följd af hvad sålunda blifvit härutinnan utredt och ådagalagdt,

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

ansåge intendentsdepartementet revisorernes anmälan i denna anmärkningspuukt,
i hvad den rörde detta departement, ej vara af beskaffenhet
att böra påkalla någon åtgärd.

Beträffande revisorernes erinran att å extra anslaget: »inköp af
ett skjutfält samt till byggnader å Marma» jemväl förekommit öfverbetalning,
som för det år, revisorernes granskningsbestyr omfatta, uppgått
till 200 kronor och hvarigenom sammanlagda summan af de å
ifrågavarande extra anslag öfverbetalda medel, som vid revisionsårets
början utgjort 10,602 kronor 1 öre, vid samma års slut belöpt sig till
10,802 kronor 1 öre, bär arméförvaltningens artilleridepartement i ofvan
omförmälda utlåtande anfört: att, sedan Riksdagen för åren 1881 och
1882 beviljat till inköp af ett skjutfält tillhopa 161,476 kronor, äfvensom
för år 1885 till byggnader å Marma skjutfält 35,000 kronor, hvilka
extra anslagsmedel sedermera i räkenskapen sammanförts under gemensam
titel »Inköp af ett skjutfält och byggnader å Marma», utgifterna
för dessa ändamål blifvit bokförda under sistberörda konto, hvarå jemväl
tagits till uppbörd de genom kongl. blefven den 31 juli 1885, den
2 april 1886 och den 6 juli 1888 för skjutfältets utvidgning och till
uppförande af byggnader derstädes anvisade särskilda anslagsmedel;
att emellertid de hufvudsakligen under åren 1886—89 företagna vidtomfattande
och kostsamma arbetena med ordnandet af skjutfältet och
byggnadernas uppförande medfört utgifter, öfverstigande tillgångarne
med ett belopp, som redan vid 1889 års slut belöpt sig till den ofvan
uppgifna summan af 10,602 kronor 1 öre, hvilket belopp under anslagstiteln
upptagits såsom anticipation, utan att vid den granskning, som
sedan egnats detta årets räkenskaper, från Riksdagens revisorer försports
någon anmärkning deremot; att härefter under titeln icke bokförts
något annat utgiftsbelopp än det af revisorerne nu omförmälda,
eller 200 kronor, som utgjort slutliqvid för en år 1889 påbörjad och
först under 1890 fullbordad smedja vid skjutfältet; samt att, då från
skjutfältet inflöte årliga försäljnings- och arrendemedel, ifrågavarande
anticipation kunde dermed, utan anlitande af andra anslagsmedel, efter
hand betäckas.

Med anledning af artilleridepartementets anförda yttrande, att
öfverbetalningen å anslaget till inköp af ett skjutfält samt till byggnader
å Marma kunde utan anlitande af andra anslagsmedel efter hand
betäckas med de från skjutfältet inflytande årliga försäljnings- och
arrendemedel, har utskottet till en början velat erinra, att 1880 års
Riksdag vid beviljande af anslaget till berörda skjutfält tillika medgifvit,
att den arrendesumma, som kunde för det inhägnade skjutfältets

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Ang. öfverbetalning
å
anslaget till
positionsar
tiller imateriel.

upplåtande till bete erhållas, finge användas till underhåll af fältet och
de byggnader, som kunde komma att der uppföras, samt att enligt hvad
utskottet inhemtat, influtne arrendeafgifter jemte inkomst af försåld t
virke från Marma skjutfält under år 1891 utgjort 1,419 kronor 47 öre.

Hvad nu beträffar de af revisorerne anmärkta öfverbetalningar å
ifrågavarande tvenne anslag, utgörande vid 1890 års slut, enligt hvad
revisorerne meddelat, å reservationsanslaget till anskaffande och underhåll
af beklädnads- m. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet 22,011
kronor, 19 öre och å extra anslaget till inköp af ett skjutfält samt till
byggnader vid Marma 10,802 kronor 1 öre, har utskottet, med erinran
att nästlidet års Riksdag, i anledning af en utaf 1890 års statsrevisorer
framstäld anmärkning i fråga om öfverbetalning å ett anslag inom
femte hufvudtiteln, under framhållande af vigten af att öfverbetalningar
eller anticipationer å bestämda anslag icke måtte ega rum, till Kongl.
Maj:t aflat skrifvelse i ämnet, ansett äfven hvad revisorerne i nu förevarande
hänseende anmärkt böra gifva anledning till framställning till
Kongl. Maj:t från Riksdagens sida i syfte att det af revisorerne påpekade
missförhållande måtte varda undanröjdt och dylika öfverbetalningar inom
arméförvaltningens medelsförvaltning måtte för framtiden undvikas.

På grund häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj: t
anhålla, att Kongl Maj:t täcktes i afseende å reservationsanslaget
till anskaffande och underhåll af beklädnads-
m. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet
och anslaget till inköp af ett skjutfält samt till byggnader
vid Marma vidtaga de åtgärder, som för hvardera
af dessa anslag må befinnas erforderliga för betäckande
af den å anslagen uppkomna brist, äfvensom
beträffande förstnämnda anslag meddela föreskrifter
till förekommande för framtiden af anticipationer å
detsamma.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 68; uti. pag. 419.)

I afseende å arméförvaltningens räkenskaper hafva revisorerne
vidare omförmält, att sedan vid 1888 års riksdag för år 1889 beviljats
ett extra anslag af 46,150 kronor till positionsartillerimateriel, å hvilket
anslag vid sistnämnda års slut funnits en reservation af 8,492 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

48 öre, enligt hvad räkenskaperna utvisade, hade under år 1890 för
berörda ändamål, derför medel för samma år icke af Riksdagen beviljats,
användts icke allenast omförmälda reservation, utan derutöfver ett
belopp af 5,328 kronor 24 öre, som i räkenskapen uppförts å anslagets
konto såsom öfverbetalning.

Vidkommande denna revisorernes erinran har arméförvaltningens
artilleridepartement meddelat, att ifrågavarande öfverbetalning vore att
tillskrifva felaktig räkenskapsföring vid ett af de under departementet
stälda artilleri förråden, der vederbörande räkenskapsförare förbisett från
departementet redan i maj 1890 meddelad föreskrift att, enär tillgång
å omförmälda extra anslag dåmera saknades, några utgifter under denna
anslagstitel icke vidare finge ega rum; och hade sedan till departementets
kännedom kommit att, detta oaktadt, utgifter under meranämnda
extra anslagstitel fortfarande blifvit i förrådsräkenskapen bokförde,
åtgärder genom departementets försorg blifvit vidtagna för rättelses
vinnande härutinnan i 1891 års räkenskap, hvilken rättelse ock skett,
innan anmärkning i ofvanberörda hänseende af Riksdagens revisorer
framställts.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har med anledning af en från
artilleridepartementets revisionskontor gjord framställning af den 14
november nästlidet år departementet samma dag förordnat om vissa till
rättelse af det af revisorerne anmärkta missförhållande antagligen ledande
omföringar, särskild! från extra anslaget till fästningsartillerimateriel
till extra anslaget till positiousartillerimateriel. Då emellertid
arméförvaltningens berörda åtgärder torde falla inom det granskningsområde,
som tillkommer innevarande års statsrevisorer, har utskottet
endast velat detta förhållande här

omförmäla.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 69; uti. pag. 441—443.)

I eu till 1879 års Riksdag aflåten proposition hade, enligt hvad ^ng. en
revisorerne erinrat, Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, att "“0^ qlwttrei
kronans egendom i hufvudstaden n:o 8 i qvarteret Kulberget mindre, Kulberget
belägen vid Östermalms- och Nybrogatorna, och hvarå funnes uppförd stoMolm.
en till kolerasjukhus för Stockholms garnison använd byggnad, måtte,
tillika med eu annan kronans i hufvudstaden belägen egendom, försäljas

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

och den för egendomarne inflytande köpeskilling af Kongl. Maj:t i män
af behof användas för anläggning och anordnande af sjukhus för epidemiskt
sjuke af Stockholms garnison.

Då emellertid det försäljuingsbelopp, hvartill de till försäljning
föreslagna egendomarne uppskattats, för n:o 8 i qvarteret Kulberget
mindre beräknadt. efter 70 öre per qvadratfot till 25,800 kronor, enligt
Riksdagens åsigt blifvit satt väl lågt och då staten ofta befunnits vara
i behof af tomtplatser inom hufvudstaden samt således nödig omtanke
syntes bjuda, att staten icke afhände sig egendomar i Stockholm, hvilka,
om icke användbara för dess behof, kunde lemnas i utbyte mot andra,
hade Riksdagen icke ansett sig böra bifalla hvad Kongl. Maj:t sålunda
föreslagit.

Sedan dess hade emellertid efter revisorernes mening förändrade
förhållanden inträda Utom det att ifrågavarande sjukhusbyggnad,
hvilken, uppförd på 1760-talet till sockerbruk, i kronaus hand apterats
till reservsjukhus för epidemiskt sjuke af garnisonen och som användes
allenast till förvaring af, utom arkivalier och en del af kongl. operans
kuliss- och attributförråd, ett mindre upplag af persedlar afsedda för
sjukhuset, måste anses alldeles olämplig till inhysande af sjuke, hade
nemligen, efter hufvudstadens tillväxt åt detta håll, sjelfva tomtens läge
blifvit sådant, att den derå uppförda byggnadens användande till epidemiskt
sjukhus numera icke vidare syntes kunna ifrågasättas. Icke
heller vore densamma för sådant ändamål behöflig, sedan aftal träffats
med Stockholms stad, att i svårare smittosamma sjukdomar insjuknade
af Stockholms garnison finge mottagas å stadens epidemisjukhus mot
der gällande afgifter. Genom sin belägenhet i eu af stadens numera
tätt bebygda stadsdelar hade tomtens värde, beräknadt efter det pris,
som betingades för likartade tomter inom samma trakt, också stigit
till ett belopp, mångdubbelt mot det, hvartill egendomens värde år 1879
uppskattats. Af dessa anledningar både revisorerne ansett, att frågan
om denna egendoms försäljning borde tagas i förnyadt öfvervägande.

För ofvannämnda i förevarande byggnad inrymda upplag af sjukvårdspersedlar,
hvilket förråd stode under direktionens öfver allmänna
garnisonssjukhuset vård och ansvar, funnes, eldigt hvad revisorerne
vidare meddelat, anstäld en särskild kontrollant, hvilken i vedergällning
för sitt arbete, enligt kongl. brefvet den 19 oktober 1855, åtnjöte ett
årligt arfvode af 100 kronor, utgående af 4:de hufvudtitelns anslag till
extra utgifter.

Af hvad sålunda anförts framgingo, att kronan icke vidare hade
behof af särskilt förråd af persedlar för vård af epidemiskt sjuke af

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

garnisonen; men derest förrådet detta oaktadt icke ansåges böra afyttras,
syntes revisorerne detsamma utan svårighet kunna förläggas till annat
kronans liknande utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom, oafsedt
frågan om fastighetens försäljning, de med förrådets bibehållande å
nuvarande plats förenade kostnader blefve besparade.

Direktionen för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, under
hvars disposition och förvaltning ifrågavarande epidemisjukhus med
dithörande materiel är stäldt, har med anledning af revisorernes omförmälda
framställning afgifvit infordradt yttrande och dervid till en
början erinrat, att revisorernes uppgift, att något epidemiskt sjukhus
för hufvudstadens garnison ej vore behöfligt, sedan aftal träffats med
Stockholms stad om emottagande å stadens epidemisjukhus af i svårare
smittosamma sjukdomar insjuknade af Stockholms garnison, vore så
till vida rigtig, att några gånger vid inträffade smittosamma sjukdomar,
fläcktyfus och mera spridd difteri, af sådana sjukdomar angripne personer
af garnisonen, hvilka icke kunnat behörigen vårdas å allmänna
garnisonssjukhuset, som saknade isoleringslokaler, blifvit af förste stadsläkaren,
när utrymmet å stadens epidemisjukhus medgifvit, enligt aftal
för tillfället och till undvikande af flere härdar inom staden för smittan,
benäget mottagne till vård å sistnämnda sjukhus, men någon fortfarande
gällande öfverenskommelse i detta hänseende hade hittills, oaktadt framställningar
derom, ej kunnat träffas. Stockholms garnison vore således
fortfarande i behof af lokaler för vårdande af epidemiskt sjuke, och att
vid sådant förhållande afhända sig den nuvarande lokalen utan ersättning
af någon annan, ansåge sig direktionen, med hänsyn till garnisonens
behöriga sjukvård, ej kunna tillstyrka, men hade mot den ifrågavarande
egendomens försäljning icke något att invända, så framt af
försäljningssumman tillräckliga medel kunde anvisas för uppförande af
nytt lämpligt epidemiskt sjukhus i öfverensstämmelse med hvad år 1879
blifvit föreslaget.

Med anmälan tillika att vid upplaget af sjukvårdspersedlar å garnisonens
epidemisjukhus funnes anstäld en kontrollant, som enligt
kongl. brefvet den 19 oktober 1855 åtnjöte ett årligt arfvode af 100
kronor, hade revisorerne ansett att detta förråd skulle kunna förläggas
till annat utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom berörda kostnad
kunde besparas. Ej heller häri funne direktionen sig kunna instämma,
enär, så länge garnisonen ej hade att disponera någon annan lokal för
epidemiskt sjuke, det ifrågavarande förrådet syntes böra qvarstanna på
platsen, för att, i fall behofvet det påkallade, dervid brådska vanligen
inträffade, hastigt kunna komma till användning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

I en af direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset till Kongl.
Maj:t den 28 november 1878 afgifven och i Kongl. Maj:ts ofvannämnda,
till 1879 års Riksdag aflåtna proposition åberopad skrifvelse har direktionen
förmält, bland annat, att ifrågavarande byggnads beskaffenhet
gjorde den helt och hållet oduglig att såsom sjukhus begagnas. Huset
vore nemligen uppfördt på 1760-talet till sockerbruk och hade, sedermera
försåldt till kronan, upplåtits först till mälteri och spanmålsmagasin
m. m. samt slutligen, af brist på annan lokal, till kolerasjukhus
för garnisonen. Belägen i en sidländ trakt nedanför de s. k. Tyskbagarebergen,
hade den gamla byggnaden till följd af sina ytterst låga
rum, små fönster, bristande ventilation och uppvärmning, dåliga trätrappor
och förstugor samt bofälliga beskaffenhet i öfrigt visat sig alldeles
olämplig att begagna för svårt sjukes vederfående, och dödligheten
hade också derstädes under 1834 och 1853 års koleraepidemier
varit relativt betydlig, då de sjuke der ej kunnat erhålla den vård,
deras tillstånd kräft.

Hvad år 1878 sålunda kunde sägas om förevarande byggnads
bristfällighet och oduglighet till sjukhus torde otvifvelaktigt, då byggnaden
helt visst sedan dess ytterligare försämrats, numera vunnit ökad
betydelse. Dess användande till epidemisjukhus synes alltså, på sätt
revisorerne andragit, icke vidare kunna ifrågasättas; och då hvarken
byggnaden eller tomten, så vidt utskottet kunnat finna, är för något
statens ändamål användbar, har utskottet ansett sig böra instämma i
revisorernes åsigt om att frågan om denna egendoms försäljning bör
tagas i förnyadt öfvervägande.

Likaledes delar utskottet revisorernes uppfattning derom, att det
i denna byggnad inrymda förråd af sjukhuspersedlar bör, derest förrådet
ej befinnes böra afyttras, förflyttas till annat kronans utredningsförråd,
der dylika persedlar förvaras, genom hvilken åtgärd, såsom
revisorerne erinrat, det nu för dessa persedlars särskilda tillsyn utgående
arfvode skulle blifva besparadt.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kong], Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke det i förenämnda byggnad inrymda förråd
af sjukhuspersedlar må till annat kronans utredningsförråd
förflyttas samt förnyade åtgärder vidtagas
för fastighetens afyttrande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

§ 6-

(Rov.-ber. pag. 70; uti. pag. 440 och 443.)

Bland arméförvaltningens tillgångar vid 1890 års utgång har en- Ang. en hos
ligt hvad revisorerne omförmält, upptagits »brist i grundfonden» till ZZ/eZl&ön
belopp af 39,270 kronor 93 öre, hvilken summa i nämnda års huf- fordran hos
vudbok likasom i arméförvaltningens hufvudböcker för alla år från balanserad
och med 1881 balanserats såsom en förvaltningens fordran hos stats- tillgång.
kontoret.

Af räkenskaperna hade ej upplysning kunnat vinnas om tillkomsten
af denna fordran eller om anledningen till att densamma icke från
statskontoret utbekommits. Revisorerne hade derföre ansett sig böra
fästa uppmärksamhet å detta förhållande, på det att åtgärder måtte
vidtagas till förekommande af beloppets fortsatta balanserande.

I anledning af denna framställning har arméförvaltningen å civila
departementet i förenämnda utlåtande till en början i afseende å tillkomsten
af ifrågavarande räkenskapspost hänvisat, till dess bokslutskamrerares
vid utlåtandet fogade förklaring, deri anförts, att, som
arméförvaltningens hufvudbok före år 1881 egentligen blott varit en
kassabok, hade de flesta arméförvaltningen tillhörande anslag i statskontoret
måst omarbetas för att sedan kunna införas i rikshufvudboken,
samt att då förvaltningens hufvudbok år 1881 skulle upprättas
enligt nytt faststäldt. formulär i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
rikshufvudboken, den ingående balansen från år 1880 måst upptagas i
likhet med den hos statskontoret utgående balansen från sistnämnda
år; och då denna balans, enligt statskontorets räkenskaper utgjorts

af....................................................................................................... 702,875: 26

under rubrik af »brist i grundfonden», men arméförvaltningen
endast kändo till 2:ne faktorer i densamma, nemligen
enligt statskontorets liqvid

för år 1879 .......................................................... 236,009: io

och d:o d:o för år 1880 .................................. 427,595: 23 663,604: 33

uppkommit en skilnad af............................................................ 39,270: 9 3

hvilken i arméförvaltningens hufvudbok upptagits under samma rubrik
som i statskontorets räkenskaper, nemligen »brist i grundfonden».

Vidare har civila departementet meddelat, att denna arméförvaltItih.
till /likså. Vrot. 1892. 4 Sami 1 Afd. 28 Höft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

ningens fordran hos statskontoret framkommit då arméförvaltningens
hufvudbok från att vara eu blott kassa- och förskottsräkning, hvilken
i öfversigtlighet i fråga om anslagsställningen lemnade mycket öfrigt
att önska, förändrades, enligt Kongl. Maj:ts föreskrift, till en efter rikshufvudbokens
system uppgjord verklig redogörelse för 4:de hufvudtitelns
tillgångar. Arméförvaltningens hufvudbok för år 1881 -- deri
första efter det nya systemet — hade uppgjorts år 1882 af dertill med
vederbörligt tillstånd särskildt förordnad person, f. d. riksbokslutskamreraren
Håkanson, hvilken såsom mångårig upprättare af rikshufvudboken,
var i besittning af en obestridlig sakkunskap i ämnet. Af honom
hade i statskontoret gjorts undersökningar för upptäckande af den
ifrågavarande fordringspostens tillkomst, men hade dessa efterforskningar
måst afbrytas till följd af den det första året särskildt känbara
knappheten i tiden för bokslutsarbetet. Den utredning af frågan, som
sedermera skolat af Håkanson verkställas, hade förhindrats genom hane
snart derpå timade dödsfall. Att posten emellertid berodde på något
många år tillbaka i tiden liggande räkenskapsfel, vore troligt, och
talade sannolikheten för det antagande, att någon gång sådant fel egt
rum vid de invecklade liqviderna mellan de båda embetsverken af de
fordom å 4:de hufvudtiteln på förslag uppförda betydliga spanmålsqvantiteterna.

Arméförvaltningen, som erkände befogenheten af revisorernes anmärkning
om olämpligheten att en dylik räkenskapspost så länge qvarstått.
oafvecklad, skulle emellertid låta sig angeläget vara att gemensamt
med statskontoret, om hvars verksamma biträde i denna del
arméförvaltningen vore förvissad, med det snaraste och så fort ske
kunde, få detta förhållande ordnadt.

Då det af revisorerne omförmälda förhållande torde, på sätt af
arméförvaltningens förenämnda yttrande kan slutas, komma att efter
utredning varda vederbörligen ordnadt, har utskottet ansett sig endast
böra hvad i anförda hänseende förekommit för Riksdagen

anmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Marinförvaltningen.

(Rev.-ber. pag. 116; uti. pag. 445—460.)

Vid granskning, af räkenskaperna för korvetten Frejas expedition Ann- utgifter
till Medelhafvet 1889—90 hafva revisorerne, enligt livad i revisions- ''"^n Frejas
berättelsen vidare förmärs, funnit, att en del utgifter uppgått till väl expedition
höga belopp. Så både t. ex. kostnaden för lotsning under korvettens 1889~90-resa från Malta till Konstantinopel, Yero, Smyrna och Alexandrin utgjort
omkring 940 kronor, beroende derpå att, oaktadt kontrakt varit
uppgjordt med långlots för hela nämnda resa, ytterligare eu långlots
anstälts för färden från Konstantinopel till Yero samt dessutom hamnlotsar
användts vid Konstantinopel, Yero och Alexandrin. Vidare hade,
ehuru, enligt inhemtade upplysningar, någon större sjuklighet icke varit
rådande ombord, för sjukvården inköpts mineralvatten för sammanlagdt
omkring 350 kronor, oberäknadt, kostnaden för hvad från stationen
deraf medförts. Slutligen hade utgifterna för vagnar, drickspenningar
m. m. vid officiella besök under korvettens uppehåll i Konstantinopel,

Yero och Alexandrin uppgått till omkring 700 kronor.

I utlåtande öfver de af revisorerne med anledning af granskning
af marinförvaltningens räkenskaper för år 1890 gjorda anmärkningar
har förvaltningen i afseende å förevarande ämne — under åberopande
af stationsbefälhafvarens i Karlskrona yttrande i frågan samt öfriga
vederbörandes förklaringar jemte bilagda intyg, till hvilka vid den
tryckta revisionsberättelsen fogade handlingar utskottet får hänvisa —
andragit, att förvaltningen funne de anmärkta utgifterna genom de
upplysningar som meddelats, hafva blifvit nöjaktigt förklarade, hvadan
den gjorda anmärkningen syntes böra förfalla.

Af hvad i detta ärende förekommit anser utskottet, i motsats till
marinförvaltningens uppfattning, otvetydigt framgå, att under korvetten
Frejas ifrågavarande expedition kostnaderna för lots’ anlitande men
isynnerhet utgifterna för mineralvatten, vagnars förhyrning m. m. varit,
på sätt revisorerne antydt, större än som vederbort och att följaktligen
i förevarande afseende önsklig sparsamhet ej iakttagits. Och har utskottet
i detta hänseende särskild! velat framhålla, att vid begagnande
af vagnar, hvilkas förhyrande af statens medel bekostats, tillbörlig

Statsutskottets Utlåtande jV:o 43.

en utgift
anslaget
n diverse
behof)).

hänsyn ej synes hafva tagits till skilnaden emellan de åkningar, som
egt rom i ändamål af officiella besök, och dem, som företagits för privata^utfärder.
Då emellertid, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å
ifrågavarande förhållanden kan antagas, att vid förestående sjöexpeditioner
med flottans fartyg föreskrifter komma att meddelas, i syfte att
ej andra utgifter må komma att af allmänna medel bestridas än dem
som äro af oafvislig^ behof påkallade och stå i omedelbart sammanhang
med dessa expeditioners officiella ändamål, hemställer utskottet,

att hvad i omförmälda hänseende förekommit
icke må till vidare åtgärd föranleda.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 116; uti. pag. 445.)

Af det i Karlskrona stations räkenskaper redovisade anslaget till
»diverse behof» har, enligt hvad revisorerne omförmält, utbetalts för
verkställande af »uträkningar för tabeller öfver rundt virkes kubikinnehåll»: -

enligt	fol.	3,273-	-74........	............. kronor	90:	--
It	It	4,446-	-47 ...............		110:	26
It	It	6,541-	-42..............	.............. 11	108:	—
It	It	7,521-	-22.................		121:	50
V)	It	12,462-	-63 ................	................. n	67:	50

Summa kronor 497: 26;

och hafva revisorerne ifrågasatt nödvändigheten af berörda utbetalning.

I häröfver af chefen för nämnda stations irigeuiördepartement afgifvet
yttrande har anförts, att, enär jemlikt nu gällande besigtningsreglemente
kubikinnehållet af rundt furuvirke vid leveranser till flottan
skulle uträknas enligt formeln för stympad kon och samma beräkningsgrund
användes vid redovisningen af sådant virke, de enligt äldre måttsystem
men efter samma beräkningsgrund genom varfvets försorg omkring
år 1859 eller 1860 uträknade tabeller blifvit i och med metersystemets
införande oanvändbara, samt att i följd deraf och enär de i
bokhandeln förekommande kubiktabeller för rundt virke vore uträknade
enligt cylinderformeln, det befunnits nödvändigt att låta utarbeta nu
ifrågavarande tabeller.

Då emellertid eu misshushållning med allmänna medel här synes

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

föreligga, har utskottet ej velat med tystnad förbigå anförda, af revisorerne
anmärkta förhållande, hvilket utskottet dock icke anser för
närvarande böra till någon Riksdagens vidare åtgärd

föranleda.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ 9.

(Rev.-ber. pag. 150; uti. pag. 463—466.)

Med hänvisning till hvad 1887 års statsrevisorer vid granskningen
af folkskoleinspektörerues reseräkningar anmärkt samt hvad statsutskottet
vid 1888 års riksdag i anledning deraf yttrat, hafva revisorerne
omförmält, att vid granskningen af folkskoleinspektörernes reseräkningar
för år 1890 förut anmärkta missförhållanden vid anordnandet af
besöken i skolorna befunnits inom vissa distrikt fortfarande ega rum;
och hafva revisorerne exempelvis påpekat, inspektionsresornas ordnande
i Jemtlands län, hvarest resekostnaden i följd af de onödiga fram- och
återresor, inspektören gjort vid sina besök i skolor, belägua utefter en och
samma vägsträcka, enligt revisorernes mening blifvit högre än vederbort.

Hernösands domkapitel, som anbefalts att i anledning af revisorernes
anförda framställning afgifva utlåtande, har i sådant afseende
hänfört sig till ett af folkskoleinspektören i Jemtlands län afgifvet yttrande.
I detta yttrande har folkskoleinspektören till en början anfört,
att då Riksdagens revisorer naturligtvis icke kunnat ega kännedom om
alla de omständigheter, som vid ordnande af iuspektionsresorna i det
förenämnda län omfattande vidsträckta och i vissa trakter vägfattiga
distrikt måste tagas i öfvervägande, eller de med inspektionsuppdraget
förenade öfriga åligganden, som kunde föranleda hemresor oftare än
hvad eljest vore nödigt, väckte det ej förundran, att de ansett sig ega
fog till sin utlåtna erinran i afseende på folkskoleinspektörens räkningar
å resekostnads- och traktamentsersättning under det ifrågavarande året.

Inom Jemtlands län måste emellertid inspektionerna, om de skulle
vara af afsedt gagn, företagas under skolornas årliga läsetid, d. v. s.
från midten af januari till första dagarne i juni och från midten af
september till dagarne näst före jul. Att utsätta inspektioner till sommaren
under ferietid mötte det hinder, att på de flesta ställen inga

Ang. folkskoleinspektörerna

reseräkningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

lärjungar då kunde samlag. Härjemte måste iakttagas, att resor, som
berörde Kalls, Föllinge, Hotagens, Ströms, Alanäs, Frostvikens, Refsunds,
Bodsjö och Hackås socknar i Jernband och de flesta socknarne
i Herjeådalen, måste i anseende till bristen på banade vägar mellan socknarnes
olika bygder, utsättas till den tid, då slädföre säkert kunde påräknas.
Då nu tillika första halfårets resor lede afbrott af a) granskning
af och skriftvexling öfver skolrådens, genom kong!, cirkuläret den
24 november 1882 föreskrift^, uppgifter om folkundervisningen, hvilka
skulle vara till vederbörande folkskoleinspektör insända senast den 15
mars, b) påsklofvet, som vanligen sträckte sig öfver 6 å 8 dagar, c)
sammandragen öfver nyssnämnda uppgifter, hvilka det ålåge folkskoleinspektören
att uppgöra och till vederbörande domkapitel insända före
den 1 maj, samt d) granskning och vitsordande af skoldistriktens lönetillskottsreqvisitioner,
hvilka vanligen började inkomma från maj månads
början, blefve det redan ganska svårt att alltid utfinna trakter af inspektionsdistriktet,
tjenliga att fullt undangöras på de sålunda uppstående
mellantiderna. Härtill komme, att vigtigare frågors föreliggande
uti eu del skoldistrikt, såsom omgestaltning i skolväsendets ordnande,
pågående skolhusbyggnader, särskilda missförhållandens undanrödjande
m. in., gjorde inspektörens närvaro inom ett visst skoldistrikt
och på viss tid särdeles önskvärd och kräfde ändring i den eu gång
beslutna resplanen.

I fråga om folkskoleinspektörens resor under januari—juni 1890
syntes de särskilt företagna resorna till vestra Jernband, nemligen
dels till Undersåker, Kall, Mörsil och Mat mar, dels till Offerdal, Föllinge,
Hotagen och Laxsjö, dels till Alsen, hvilka alla haft jernvägssträckan
Östersund—Nälden gemensam, företrädesvis hafva ådragit sig revisorernes
uppmärksamhet. Skulle dessa trenne resor kunnat företagas i ett
sammanhang, hade kostnaden för statsverket minskats med 10 kronor
95 öre i reseersättning och sannolikt två dagtraktamenten; men dåde
sammanlagdt kräfde en tid af 66 dagar, borde af ofvan angifna orsaker
åtminstone en hemresa befinnas varit nödvändig.

Att höstresorna, hvilka öfver hufvud vore lättare att nöjaktigt
oi’dna, emedan då blott tillfälliga expeditionsgöromål förekomme, likväl
för det ifrågavarande året företedde den oregelbundenheten, att resan
till de södra socknarne och Herjeådalen afbrutits af hemresan i midten
af oktober, hade berott derpå, att inspektören af länets landsting valts
till ledamot i skolstyrelsen för döfstumundervisningen och i sådan egenskap
kallats till sammanträde i Hernösand den 14 i sagda månad; och
syntes detta uppdrag vara, så till arten, som till vigten, af så likartad

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

natur med inspektionsuppdraget, att det hinder och den förökade kostnad,
som det då förorsakade i inspektionsresorna, väl skulle kunna
försvaras.

Emellertid ville folkskoleinspektören icke neka, att resorna kunnat
med bättre omsigt ordnas, än hvad detta år varit händelsen; men skulle
hädanefter söka undvika hvarje anledning till berättigadt klander i nu
berörda afseende.

Då den folkskoleinspektör, revisorernes förevarande framställning
särskilt rör, förklarat sig skola för framtiden söka rätta det af revisorerne
anmärkta förhållande och då, hvad beträffar folkskoleinspektörernes
reseräkningar i allmänhet, utskottet antager, att revisorernes
uppmärksamhet fortfarande kommer att vara rigtad å dessa räkningar
samt att, derest deras granskning föranleder anmärkning, frågan ånyo
kommer att dragas under Riksdagens ompröfning, hemställer utskottet,

att revisorernes omförmälda framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Jernvägsstyrelsen.

§ 10.

(Rev.-ber. pag. 172; uti. pag. 468.)

Enligt hvad revisorerne vidare anfört, är uti § 2 af Kong]. Maj:ts
reglemente för statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa den 6 september
1872 stadgadt, att kassans tillgångar skulle utgöras af, bland
annat, afkastningen af sådana, statens jern vägstrafik tillhöriga jordstycken,
hvilka icke vore till boställsjord upplåtna eller för trafikens
skötande eller annat allmänt behof erforderliga. Enär revisorerne vid
granskningen af jernvägsstyrelsens räkenskaper för år 1890 trott sig
finna, att detta stadgande vid flere tillfällen gifvit anledning till olika
tolkning och att stundom till kassan ingått hyresafgifter, som enligt
revisorernes förmenande ej i stadgandet afsetts, hade revisorerne velat
hemställa om ett förtydligande af berörda stadgande.

I afgifvet utlåtande af den 31 december 1891 öfver revisorernes
i anledning af granskning af jernvägsstyrelsens räkenskaper gjorda
anmärkningar har styrelsen, beträffande förenäinnda framställning, upp -

Ang. afkastningen
afvisa
statens jernvägstrafik
tillhöriga
jordstycken.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

lyst dels att till enkekassan afståtts hyresafkastningen af 74, eller \ del
af de till ett antal af 494 uppgående jordstycken af ofvannämnda beskaffenhet,
som under år 1890 uthyrts, dels att styrelsen vid tillämpandet
af nämnda bestämmelse i reglementet för statens jernvägstrafiks
enke- och pupillkassa sökte följa den principen, att endast afkastningen
af sådana jordstycken, som vore så belägna att de icke lämpade sig
för den allmänna rörelsen eller enskildas upplag invid för allmänna
rörelsen afsedda spår af varor, som skulle sändas eller ankommit på
jernväg, böra tillfalla enkekassan, men den af alla öfriga ingå till statens
jernvägstrafiks kassa, och som sin åsigt uttalat att ett förtydligande
af bemälda stadgande icke vore för en rigtig tillämpning af
detsamma behöflig.

Då den af jernvägsstyrelsen omförmälda princip för tillämpningen
af ifrågavarande stadgande i reglementet för statens jernvägstrafiks
enke- och pupillkassa synes utskottet fullt rigtig, har utskottet, som
antager, att samma princip för framtiden kommer att af styrelsen
tillämpas, nu icke ansett sig böra föreslå någon förändring i berörda
stadgandes lydelse, i synnerhet som det torde möta svårighet att så
affatta bestämmelserna i detta afseende, att ej frågorna om, huruvida
afkastningen af berörda jordstycken skall gå till det ena eller andra
ändamålet, i verkligheten må varda åt jernvägsstyrelsens bepröfvande
i hvarje särskildt fall öfverlemnade. Vid sådant förhållande och då
Riksdagens revisorer, derest oegentligheter af samma beskaffenhet som
de nu antydda framdeles skulle förekomma, icke lära underlåta att derå
fästa uppmärksamheten, har utskottet funnit sig böra hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

§ 11.

(Rev.-ber. pag. 172; uti. pag. 469—472.)

Ang. jernväg*- Af upplysningar, som revisorerne från jernvägsstyrelsen infordrat,

Itaffningar1^/ både revisorerne, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, inhemtat,
rörlig materiel, att under år 1891 för statens jernvägar anskaffats 16 stycken personvagnar
af bogiesystemet, nemligen 5 stycken I:sta klass, 3 stycken
kombinerade Reta och II:dra klass och 8 stycken II:dra*|klass vägnar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

samt att anskaffningskostnaden utgjort för hvarje lista klass vagn 30,633
kronor, för hvarje kombinerad lista och Ilidra klass vagn 30,528 kronor
samt för hvarje Ilidra klass vagn 29,963 kronor, eller således
samrnanlagdt 484,453 kronor. I det af jernvägsstyrelsen till Kong!.
Maj:t den 12 november 1890 ingifna förslag rörande anskaffande af
rörlig materiel för statsbanorna under år 1891 funnes upptagna 5 stycken
personvagnar för en beräknad kostnad af 131,500 kronor; och hade
styrelsen förklarat, att dermed afsåges vagnar af ofvanomförmälda slag.
Rörande anskaffningskostnaden för de öfriga 11 vagnarne hade styrelsen
uppgifvit, att densamma »torde i 1891 års bokslut komma att afföras
dels på anslaget till rörlig materiel för banorna norr om Sollefteå och
dels såsom ersättning för slopad materiel». Revisorerne, som ansåge
den omsorgsfullaste och möjligast fullständiga utredning angående lämpligheten
af så dyrbar och på trafikförhållandena inverkande materiel
so™ den ifrågavarande böra föregå beslutet om dess anskaffande, hade
uti de till dera öfverlemnade jernvägsstyrelsens protokoll för år 1890
icke kunnat återfinna styrelsens beslut derom, än mindre något omnämnande
af de skäl, som af öfverdirektörerne för maskin- och trafikafdelningarne,
hvilka revisorerne förestält sig hade haft att gemensamt
utreda frågan, kunnat för anskaffandet uttalas. Detta förhållande hade
synts revisorerne anmärkningsvärd^ liksom revisorerne uttalat den
mening, att jernvägsstyrelsen bort underställa Kongl. Majits pröfning
jemväl beslutet om anskaffandet af de 11 sista bogievagnarna och
sättet för gäldande af kostnaden derför.

Dessutom hade revisorerne, då enligt vunna upplysningar afsevärda
förändringar i vagnarnes konstruktion måst vidtagas efter det
vagnarne till begagnande utlemnats, velat framhålla, att försök i mindre
skala lämpligen bort göras, innan ett så stort antal vagnar för den
ofvan uppgiga betydliga kostnaden anskaffats.

På grund af hvad sålunda anförts hafva revisorerne hemstält,
huruvida icke jernvägsstyrelsen borde åläggas att, i likhet med hvad
som egde rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägar, i sina till Kongl. Majit afgifna framställningar
om anslag till rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer
å de olika slagen af de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne.

Med anledning af revisorernes framställning i denna del har jernvägsstyrelsen
i ofvan omförmälda utlåtande till en början erinrat att
bogievagnar, ehuru nya för statens jernvägar, sedan lång tid begagnats
å utländska såväl inom- som utom-europeiska banor och äfven sedan
Bih. till Jlilcsd. Fröt. 181)2. 4 Sami. 1 A/d. 28 lläfl. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

några år blifvit införda å enskilda svenska jernvägar, att sålunda allmänheten
i vidsträckt mån kommit i erfarenhet om de större beqvämligheter
vagnar af sådan konstruktion erbjöde i afseende på störie
utrymme och jemnare gång, och att de härigenom väckta anspråken
på större beqvämlighet än i de hittills begagnade fordonen å statens
jernvägar icke kunde anses obefogade, synnerligen då det gälde att
underlätta de långa och tröttande nattresorna. Införandet af denna typ
å statsbanorna kunde derför enligt styrelsens förmenande anses såsom
endast en tidsfråga, och då nu till 1891 behöfts eu ganska stor förstärkning
i personvagnar för att möta den betydliga trafik, som väntades
vid landtbruksut8tällningen i Göteborg och andra möten, hade
styrelsen beslutit nu låta utföra de vagnar, som skulle anskaffas, efter
det nyare systemet.

''Naturligtvis hade frågan om detaljerna af konstruklionen och
huruvida det lönade sig att använda så nödvändigtvis dyra vagnar å
våra linier länge varit föremål för pröfning. Utom det att i utlandet
inhemtats personlig kännedom om de der begagnade vagnar af ifrågavarande
slag, hade från flere håll anskaffats ritningar, och hade man
slutligen bestämt sig för att vid konstruktionen af de nya vagnarnes
bogier hufvudsakligen följa en engelsk ritning, hvilken synts lemna de
bästa garantier för styrka och bärighet i öfrigt. I afseende på kostnaden,
relatift till de hittills använda vagnarnc af närmast motsvarande
art, vore att beakta, att en bogievagn motsvarade minst två äldre vagnar,
i det att den förra erbjöde dubbelt så många liggplatser, som en
vanlig sofvagn och t. ex. uti andra klassen 2,3 gånger så många sittplatser,
alla platserna rymligare och beqvämare än förut, och att dcusamma
genom sin smidigare gång bolde åstadkomma eu besparing i
dragkraft och banans slitning. Genom den i alla aiseenden förbättrade
inredning, som gifvits åt dessa vagnar, i det att, utom det att liggoch
sittplatser gjorts beqvämare, belysningen förbättrats genom lanterniner
och en ymnigare gasbelysning, hade kostnaden stigit öfver hvad
som skulle betingats af utrymmet i och för sig, så att densamma stigit
till 2* gånger priset för eu äldre sofvagn, men denna skilnad borde
inom en icke långt utsträckt tidrymd betäckas af de särskilda afgifter,
som af de resande erlades för begagnande af plats i dessa vagnar.

Det hade anmärkts, att ett så stort antal anskaffats, innan försök
först gjorts i mindre skala, men detta kunde efter hvad styrelsen vidare
anfört förklaras deraf, att samtliga de linier, hvarå nattvagn ginge,
borde samtidigt utrustas med de nya vagnarne och reserv för dem, på
det klagomål måtte förebyggas från dem, som af brist på den beqvä -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

mare vagnen skulle finna sig tillbakasätta, och att de förra nattvagnarne
genast blefve disponibla för andra tåg å samma eller andra linier, der
den under särskildt nyssnämnda sommar koncentrerade persontrafiken
kräfde eu förstärkning i vagnparken. Denna anmärkning grundade sig
på att afsevärda förändringar i vagnarnes konstruktion skulle hafva
måst vidtagas efter det vagnarna sattes i bruk. Sådana förändringar
hade visserligen skett, men kunde icke kallas afsevärda, då de inskränkt
6ig till förbättring af fjedrarne, af hvilka en del, lemnade af utländsk
fabrik, befunnits hårdare än hvad i beställningen var bestämdt, och
styfning af bogieramarne, samt kostnaden för ändringarne endast uppgått
till 188 kronor per vagn eller procent af vagnens pris.

Beträffande det anmärkta förhållandet, att kostnaden för 11 bogievagnar
vore afsedd att betäckas dels med anslag för materiel till bandelen
norr om Sollefteå, dels medel reserverade till anskaffning af vagnar
i stället för slopade, upprepade styrelsen att nämnda anslag, som
ufginge med ett visst belopp för hvarje kilometer af bandelens längd
och, enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse den 22 februari 1869, öfverlemnats
från byggnads- till trafikförvaltningen, vanligen kort tid före en
ny handels upplåtande till trafik, alltid af styrelsen användts till anskaffande
af det slag materiel, hvaraf behofvet. närmast varit för handen,
hvartill styrelsen ansett sig så mycket mera oförhindrad, som
statsbanornas materiel vore gemensam för och komme till användning
å hvilken linie som helst, värn sig denna tillhörde det äldre nätet eller
utgjordes af en nytillkommen handel, och att sålunda detta anslag
måste betraktas såsom afsedt icke till anskaffning af sådana fordon,
som skulle löpa särskildt å den nya linien, utan såsom en till följd af
bannätets utsträckning behöflig förstärkning af parken i dess helhet.
I öfverensstämmelse med en sådan icke af geografiska gränsen utan
af trafikförhållandena uti olika trakter betingad användning af den
gemensamma rörelsematerielen, hade i styrelsens berättelser alltsedan
år 1879, vid redogörelsen för de olika bandelarnes trafikresultat, i byggnadskostnaden
för bandelen icke inräknats den för dess utrustning i
byggnadsanslaget upptagna summa, utan så stor del af kostnaden för
jernvägarnes hela materiel, som svarade mot det antal tåg och vagnkilometer,
hvilket blifvit å bandelen utgjorda, men ock på samma gång
å vederbörligt ställe uppgifvits, hvilka slag af fordon blifvit för det
anslagna utrustniugsbeloppet anskaflfadt. Då nu under år 1891 ett anslag
af nämnda beskaffenhet för den det året öppnade bandelen Anundsjö—Vännäs
blefve disponibelt, kunde styrelsen icke hysa betänkligheter

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

att använda densamma, på sätt i mer än 20 år varit vanligt, till den
gemensamma materielens förstärkning.

På enahanda sätt hade styrelsen förfarit med användande af de
trafikmedel, som reserverats af värdena för sådan materiel som antingen
måst slopas, till följd af att det icke befunnits löna sig att kosta på
densamma ytterligare reparation, eller af samma skäl förändrats till
vagn af annat slag, vanligtvis godsvagn, i det att sex af bogievagnarne
betalats med andelar af de medel, som reserverats af värdena för 22
äldre första och andra klass vagnar, hvilka efter slopning eller nedsättning
till lägre klass ännu ej ersatts med nya.

1 afseende på förslaget om åläggande för styrelsen att i sina
framställningar till Kougl. Maj:t om anslag till rörlig materiel lemna
fullständiga specifikationer å de olika slagen af de i sådant hänseende
ifrågasatta anskaffningar, har styrelsen erinrat, att hon städse i dylika
framställningar angifvit till hvilket slags materiel, lokomotiv, personeller
godsvagnar, det anslag som begärts vore afsedt att användas, och,
sedan Riksdagen för sådant ändamål beviljat medel, ytterligare till
Kongl. Maj:t ingifvit hemställan om dessas användande till då uppgiga
slag af materiel och antal af hvarje sort, ehuruväl dervid icke
bifogats någon beskrifning af de föreslagna fordonens konstruktion, för
hvilken det väl fortfarande borde öfverlemnas åt styrelsen att bestämma,
då hon hade det största intresse uti, att föremålen blefve af lämpligaste
slag. Visserligen mötte icke något hinder att äfven afgifva förslag
till konstruktionsdetaljer, men detta dock under förbehåll af frihet att
vidtaga ändringar, emedan beställningarne måste göras omkring ett år,
innan arbetet blefve färdigt, och förslagen afgifvas ännu tidigare. Till
användningen af de medel som utginge tid efter annan af de till nya
bandelar anvisade byggnadsanslag hade styrelsen på grund af ofvan
åberopade kongl. bref icke afgifvit särskilda förslag och hemstälde nu
att få öfver dem förfoga såsom hittills skett.

Utskottet, som föreställer sig, att, sedan erforderliga förändringar
i de anskaffade bogievagnarna numera blifvit verkstälda, dessa vagnar
komma att befinnas tillfredsställande,- har icke trott sig böra ingå i
närmare bedömande af eättet för dessa vagnars anskaffning. Men deremot
har utskottet velat ansluta sig till revisorernes uppfattning om
att jernvägsstyrelsen borde aläggas att, i likhet med hvad som eger
rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar vid statens
jernvägar, i sina framställningar till Kongl. Maj:t om anslag till
rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer å de olika slagen af
de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne; och lära i sådan

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

händelse dessa specifikationer komma att fogas vid Kongl. Maj:ts framställningar
till Riksdagen om medels beviljande för ändamålet, hvarigenom
Riksdagen vid hvarje särskild! fall blifver i tillfälle att bedöma myckenheten
af den rörliga materielen åt olika slag, hvars anskaffande afses.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
huruvida icke föreskrifter lämpligen må meddelas i
syfte, att hädanefter vid jernvägsstyrelsens framställningar
till Kongl. Maj:t om anskaffning af rörlig materiel
för statens jernvägar, vare sig framställningarna
stå i samband med förslag om nya jernvägsauläggningar
eller äro föranledda af behofvet af ny materiel
vid redan trafikerade banor, må fogas fullständiga
specifikationer å de olika slagen af den materiel, hvars
anskaffande ifrågasättes.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 173; uti. pag. 472—475.)

Enligt hvad revisorerne vidare meddelat hade, på sätt iernvägs i

i • n 7 r ° kollsjörtug en

styrelsens berättelse för ar 1890 utvisade, utgiftsprocenten vid statens inom jernvägsjernvägstrafik,
som år 1889 uppgått till 65,97 procent, under år 1890 •tyreUenm-mstigit
till 69,51 procent, eller således med 3,54 procent. Vid undersökning
angående orsakerna till denna stigning i utgiftsprocenten, som
redan förut syntes hög, hade revisorerne funnit, att till detta i ekonomiskt
hänseende ofördelaktiga resultat i någon mån bidragit den
omständigheten, att ett stort kapital funnes nedlagdt i förrådet af materialier.
Enligt den i styrelsens berättelse intagna kapitalräkning för
trafikmedlen hade materialförrådets utgående behållning för år 1890
utgjort den betydliga summan af 5,472,697 kronor 54 öre. Vid granskning
af de uppgifter härom, styrelsen på begäran lemnat, hade befunnits,
att större delen af denna behållning visserligen utgjorts af värdet
på stenkol, räler och sliprar, men att deri jemväl ingått materialier och
effekter af andra slag till ett värde af i rundt tal 2,664,000 kronor;
och hade vid verkstäld uträkning inhemtats, att af sistnämnda belopp
i rundt tal 832,000 kronor utgjorts af bokförda värdet af hufvudsakligen
reservdelar för don rörliga materielen. Orsaken till att dylika re -

StatsulsJmtets Utlåtande N;o 43.

servdelar till ett så betydligt värde funnits nödiga hade revisorerne
ansett ligga i det enligt deras förmenande alltför stora antal typer,
som funnes; af sistnämnda berättelse framginge exempelvis, att af lokomotiv
funnes olika typer, betecknade med bokstafven A till och
med bokstafven Z, förutom åtskiliiga underafdelningar såsom Ka, Kb,
Kc, etc. Detta förhållande häntydde enligt revisorernes mening på
ständiga förändringar i konstruktivt hänseende, men om de skäl, som
för sådana konstruktionsförändringar gjort sig gällande, lemnade jernvägsstyrelsens
protokoll ej någon upplysning.

Från jernvägsstyrelsen hade äfven inkommit uppgift å de undantagsfrakter,
som blifvit under år 1890 beviljade, och hade denna uppgift
utvisat, att ett stort antal personer och inrättningar kommit i åtnjutande
af nedsättning i fraktkostnaderna; protokollen innehölle emellertid
icke någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende
och skälen dertill, eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna
nedsättningar till styrelsen inkommit.

På grund af såväl dessa förhållanden som ock med afseende å
hvad revisorerne i fråga om det under år 1891 beslutade anskaffandet
af bogievagnarne påpekat, hade revisorerne, under medgifvande, att
ett embetsverk af sådan omfattning och med sådana åligganden som
jernvägsstyrelsen i fråga om formen för förvaltningen borde lemnas
större frihet, än som för åtskilliga andra embetsverk vore tillrådlig,
likväl ansett sig böra ifrågasätta, huru vida ej lämpligen någon förändring
i jernvägsstyrelsens arbetsordning måtte genomföras, till vinnande
af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande af de i
ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekomme.

I det utlåtande jernvägsstyrelsen afgifvit öfver revisorernes framställningar
i anledning af granskningen af styrelsens räkenskaper och
förvaltning, har styrelsen i afseende å revisorernes uttalande i fråga
om att väl stort kapital vore nedlagdt i förrådet af materialier, till en
början anmärkt, att förrådets storlek alldeles icke berörde utgiftsprocenten,
hvilken uttryckte förhållandet mellan utgifter för drift och underhåll
å ena samt inkomster å andra sidan, utan endast visade, huru
mycket af utöfver utgifterna behållna trafikmedel blifvit nedlagdt uti
det för driften behöfliga förlaget af materielen jemte värdet inventarier,
anskaffade dels med anslagsmedel samt reservdelar, hvilka ännu ej
kommit till användning. Utgiftsprocentens stegring vore deremot såsom
syntes af styrelsens årsberättelser att tillskrifva hufvudsakligen
jernvägsnätets fortgående utsträckning genom svagt befolkade landsträckor
i Norrland, hvarest de ännu obetydliga trafikinkomsterna föga

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

öfverstege drift- och underhållskostnaderna, hvilket ofördelaktiga resultat
måste, ju mer banorna derstädes utvidgades, hafva allt menligare
inflytande på den gemensamma utgiftsprocenten för samtliga banorna.

Med anledning af anmärkningen om förrådets storlek har styrelsen
lemnat. en tabellarisk öfversigt öfver förrådsförlagets värde, såväl det
totala som värdet af »öfriga effekter», d. v. s. varor af andra slag än
stenko], räler och sliprar, alltsedan 1880 samt de »öfriga effekternas»
förlagsvärde jemfördt med trafikens omfång angifvet uti antal tågmil,
till hvilken vid den tryckta revisionsberättelsen fogade öfversigt utskottet
får hänvisa. De sista kolumnerna i denna tabell visade att förrådsförlaget
ökats i jemnt förhållande till trafiken, och att detta förlag
vid slutet af hvarje år under det sista decenniet aldrig uppgått ens
till 70 procent af det påföljande årets konsumtion, och sålunda ej öfverskridit
storleken af det upplag för 7 å 8 månader, hvilket nödig försigtighet
och omtanka påbjöde.

Hvad anginge det anmärkta alltför stora antalet af lokomotivtyperna
har styrelsen upplyst, att af de 10 under det sista decenniet
med statens lokomotivpark införlifvade nya typerna ej mindre än 7
blifvit till styrelsen öfverlemnade på grund af statens inköp af privatbanor
och 2 tagits i liqvid för fordran hos enskilda jernvägar. Den
tionde typeus enda representant hade inköpts år 1882 för 15,000
kronor lör att betjena den speciella lokaltrafiken på Yärtabanan och
användes numera vid Söderhamn. I sjelfva verket hade ej heller några
skäl hittils förefunnits för styrelsen att frångå de 3 typer C, D och
K, som i början af 70-talet anskaffats för att ersätta de redan då för
svaga lokomotiven af snälltågstypen A, blandadttågstypen B och godstågstypen
F. De ändringar, hvilka de 3 typerna C, D och K sedermera
undergått och som föranledt tecknen Cb, Kb o. s. v., hade afsett
att — i den mån trafikens ökning fordrat och banans beläggande med
stålskenor tillåtit —- höja lokomotivens dragförmåga genom ökande af
pannans och cylindrarnos dimensioner. Men då sådana framtida ändringar
vore förutsedda redan då lokomotiven först konstruerats, och
derföre maskineriernas samt fjedrarnes och axlarnes dimensioner från
början varit valda så, att alla dessa delar äfven fortfarande oförändrade
kunde bibehållas, så både dessa ändringar haft obetydligt inflytande
på reservförlagets storlek. Då härtill komme, att de 3 typerna sinsemellan
blifvit på sin tid konstruerade så lika som möjligt, just med
afseende på reducerandet af antalet reservdelar till det minsta möjliga,
så ansåge styrelsen ådagalagd t, att hon för sin del ej onödigtvis nedlagt
något belopp af trafikinkomsterna i reservförrådet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Till ledning för bedömandet huruvida statsbanornas förråd kunde
anses obehöfligt stort, har st}Trelsen slutligen, till jemförelse med förhållandet
vid det till 2,613 kilometer utsträckta svenska statsbanenätet,
upplyst, att förrådet vid de danska statsbanorna, som år 1890 hade en
sammanlagd längd af 1,522 kilometer, vore upptaget till ett värde af
4,169,000 kronor, och vid de finska, hvars längd vore 1,875 kilometer,
förrådsvärdet utgjorde 3,057,000 mark, samt att, om man jemför förrådsvärdet
med trafikens omfång, mot en tågkilometer svarade å svenska
statsbanorna ett värde af 64 öre, å de danska af 71 öre och å de finska
af 87 öre.

I afseende å revisorernas anmärkning att, enligt till dem lemnad
uppgift, under år 1890 nedsättning i fraktkostnaderna beviljats ett stort
antal personer och inrättningar, men att protokollen icke innehölle
någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende och skälen
dertill eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna nedsättningar
till styrelsen inkommit, har styrelsen hvad beträffar de nedsättningar
i fraktafgifter, som gälde under år 1890 meddelat att det förhölle sig
så, att den allra största delen af de nedsättningar, som förekomme i
nämnda i kontrollkontoret sammanstälda uppgift, vore sådana som gält
äfven föregående år och utgjort tillämpning af undantagstariffer, medgifna
före stadfästandet af nu gällande taxa af år 1889, till hvilkas
fortfarande tillämpning styrelsen på hemställanden årligen erhållit
Kong]. Maj:ts tillstånd; att antalet af dessa tillämpningar syntes så
stort, emedan i stället för den allmännare tariffen de stationer uppgifvits,
mellan hvilka transporter mot undantagstariffens afgifter medgifvits;
att under år 1890 endast i 48 fall medgifvits nya nedsättningar,
hvarutaf 21 fall, som rörde samtrafik med främmande jernväg, och att
af nedsättangarne för transporter inom statsbaneområdet 7 vidtagits
för att befordra uppkomsten af virkestransporter från norrländska stationer.
Att revisorerne icke funnit någon upplysning om behandlingen
af nedsättningsfrågan, härledde sig deraf, att de ej tagit kännedom om de från
styrelsen utgångna skrivelser, hvilka visade, att ingen nedsättning beviljats
utan på föregående hemställan af trafikant, trafikdirektör eller förvaltning
af främmande jernväg och efter det samtliga vederbörande blifvit. hörda.

Att anmälningar till styrelsen om medgifna fraktnedsättningar ej
kunnat ifrågakomma, framginge af det kända förhållande, att ingen
underlydande egde att på eget bevåg bevilja fraktlindring.

På grund af de förhållanden revisorerne ansett sig haft skäl anmärka,
men hvilka alla styrelsen ansåge vara i det föregående nöjaktigt
förklarade, hade de, under erkännande att en större frihet i afseende på

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

formen för förvaltningen borde lemnas åt jern vägsstyrelsen än som för
andra embetsverk vore tillrådlig, trott sig böra ifrågasätta, huruvida ej
lämpligen någon förändring i arbetsordningen måtte genomföras till vinnande
af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande af
de i ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekornme.
I hvad rigfning förändringen skulle göras vore ej angifvet,
men af hvad revisorerne uttalat vid de särskilda anmärkningarna synes,
som egentligen åsyftats att inom styrelsen skulle föras ett fortlöpande
protokoll, upptagande såväl styrelsens beslut som de skäl hvarpå de
grundats. Styrelsen hade icke ansett förandet af ett sådant protokoll
inom det verk, der chefen egde ensam beslutanderätten, oundgängligt
för redogörelsen för dess åtgärder, ity att med få undantag alla styrelsens
beslut föranledde skrivelser till vare sig Kongl. Maj:t, främmande
myndigheter, underordnade kontor och afdelningsföreståndare, jernvägsförvaltningar
eller enskilda personer eller cirkulär och dylikt, och uti
skrifvelserna besluten fullständigt formulerats, hvarjemte beslut i de
få ärenden, som icke gifvit anledning till skriftligt meddelande, upptagits
för sig uti särskildt protokoll. Skälen för besluten, der de icke
vore i skrifvelserna angifna, återfunnes i de handlingar, som ingått
för ärendets beredning, eller läge så i öppen dag, att de icke fordrade
någon särskild förklaring. Samlingen af koncepten till de expedierade
skrifvelserna jemte de särskildt upptecknade besluten utgjorde sålunda
redogörelsen för styrelseärendena. Skulle derjemte särskildt fullständigt
protokoll föras, skulle detta leda till ett försenande af expeditionen, då
ju denna icke kunde verkställas förr än protokoll vore uppsatt och
justeradt, och skulle dertill, enligt erfarenheten under de tidigaste åren,
då alla utgångna skrivelser afskrefvos i en gemensam bok, numera
då göromålen mångdubblats fordra en ej obetydlig förstärkning af
arbetskrafter, utan att dock, enligt styrelsens förmenande, något väsentligt
vunnes för underlättande af kontrollen öfver styrelsens af granskande
myndigheter och jemväl den trafikerande allmänheten öfvervakade
verksamhet.

Efter det jernvägsstyrelsen afgaf anförda, den 31 december 1891
dagtecknade utlåtande, har generaldirektören i styrelsen den 30 januari
1892, enligt ett utskottet tillstäldt utdrag af styrelsens protokoll för
samma dag, hvilket protokollsutdrag finnes detta utlåtande (bil.
litt A.) bilagdt, beslutit för iakttagande tillsvidare föreskrifva en i
protokollet intagen »Ordning för ärendetias inom styrelsen handläggning
in. in.» deri bland annat omförmälas de ärenden, öfver hvilka
protokoll skola hos styrelsen vid deras afgörande föras.

Bill. till Iliksd. Prof. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 28 lläft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Ang. kärnmarkollegii
expensmedelsråkning.

Såvidt af denna arbetsordning framgår, skulle emellertid protokoll
bos styrelsen icke komma att föras öfver många bland de ärenden,
som revisorerne särskilt påpekat såsom af beskaffenhet att höra i
protokoll omförmälas. Hvad särskild! beträffar frågor om undantagsfrakter
och fraktnedsättningar anser utskottet, i likhet med revisorerne,
det vara af största vigt att jernvägsstyrelsens beslut i dylika frågor
varda i styrelsens protokoll antecknade, dervid äfven de skäl, som legat
till grund för besluten, synas böra i protokollen angifvas. De i dessa
frågor meddelade beslut som ofta beröra ej blott den som erhåller
fraktlindring, utan äfven i vissa fall andra trafikanter och jemväl de
enskilda jernvägarne, torde nemligen vara af den mångsidiga betydelse,
att desamma och skälen dertill böra kunna i styrelsens protokoll återfinnas.
Redogörelserna för styrelsens beslut i öfriga af revisorerne
från denna synpunkt omförmälda ärenden torde ej heller böra i protokollen
saknas.

Vidare och då utskottet sålunda, i likhet med revisorerne, funnit
önskvärd!, att förändring i jernvägsstyrelsens arbetsordning må genomföras,
särskildt i syfte af en fullständigare protokollsföring, har utskottet
ansett att åt den nya arbetsordningen bör förlänas den stadga
och oeftergiflighet i tillämpningen, som endast kan genom dess utfärdande
af Kongl. Maj:t ernås.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke särskild arbetsordning må för jernvägsstyrelsen
af Kongl. Maj:t utfärdas, samt dervid tillika
uttala den mening att i sådan arbetsordning bör inflyta
fullständig uppgift å de ärenden, öfver hvilka
protokoll skola hos styrelsen föras.

r : :• • vis * l , l * •'' .i • •. A ••

Kammarkollegium.

§ 13-

(Rev.- ber. pag. 199; uti. pag. 478.)

1 kammarkollegii expensmedelsräkning för år 1890 hade enligt
hvad revisorerne meddelat upptagits eu från år 1889 ingående behållning
å 2,080 kronor 5 öre; och hade af samma räkning vidare fram -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

gått, att utbetalningarne under första qvartalet af år 1890 utgjort tillsammans
959 kronor 97 öre. Kongl. räntekammarens hufvudbok för revisionsåret
både emellertid utvisat, att af det i berörda räkning redovisade,
under året lyftade beloppet å 4,000 kronor till kollegiets expenser 3,000
kronor uppburits den 23 januari 1890, och egde redogöraren alltså vid
qvartalets slut i kassan innestående 4,120 kronor 8 öre. Under årets
andra qvartal hade utbetaluingarne belöpt sig till 1,485 kronor, hvadan
vid detta qvartals utgång förefunnits en kassabehållning af 2,635 kronor
8 öre.

Att den jemförelsevis stora, hos redogöraren innestående kassabehallningen
icke varit af tillfällig beskaffenhet, framgunga, såsom revisorerne
påvisat, deraf, att denna behållning, enligt hvad i föregående års
revisionsberättelse upptagits, utgjort

vid 1888 års slut .......................................................... kronor 2,361: 9 0.

» 1887 » » ..........................i-:...?. .......................... „ 1,719: 42.

,, 1886 „ ,, ................................................................ ,, 1,638: 05.

o 1885 „ „ ....................................................„ 2,967: 8 6.

Härjemte hade, enligt hvad ett vid räkenskapen fogadt. inventeringsinstrument
utvisade, af anslaget till ordnandet af de Sandbergska
samlingarne under hela året hos redogöraren innestått ett belopp af
800 kronor.

Då sålunda i omförmälda fall vederbörande icke stält sig till efterrättelse
den i kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 meddelade föreskrift
i fråga om insättande i bankinrättning af allmänna verks och
inrättningars kontanta, för löpande utgifter icke behöfliga behållningar,
hafva revisorerne anmärkt detta förhållande.

I häröfver afgifvet utlåtande har kammarkollegium meddelat, att
kollegiet i ärendet hört redogöraren, som dervid anmält och erinrat,
att han, för att utan dröjsmål kunna verkställa förekommande utbetalningar,
enligt gammalt bruk begärt förstärkning af kassan två gånger
årligen, vanligen under januari och augusti månader, utan att så noga
beräkna behållningens storlek; att återstående 800 kronor af anslaget
för ordnande af Sandbergska samlingare blifvit enligt kollegii beslut
den 25 september 1891 till vederbörande utbetalte-, samt att underlåtenheten
att jemlikt föreskriften i kongl. kungörelsen den 26 augusti
1873 uti bankinrättning insätta ifrågavarande behållningar icke medfört
någon förlust för staten, enär riksbanken, der redogöraren trott
sig ondast vara skyldig att deponera dylika medel, ej derå lemnat någon
räntogodtgörelse; och har kollegiet för egen del tillkäuuagifvit, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Ang. särskild
redogörelse
öfver telefonmedlen.

kollegiet, som på redogörarens framställning hos statskontoret begär
^anordning af expensmedel för kollegii räkning, hädanefter skall tillse,
att dylika reqvisitioner ske endast i den mån kassans behof dem påkalla.

Då de i förevarande hänseende af revisorerue anmärkta oegentligheter,
efter hvad kollegiet upplyst, torde komma att för framtiden
rättas och sålunda det med revisorernes anförda framställning åsyftade
mål vinnas, har utskottet ansett sig endast böra hvad i detta hänseende
förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Telegrafverket. ■,

§ 14-

(Rev.-ber. pag. 237; uti. pag. 488—490).

Med afseende å den stora utvidgning statens telefonväsende under
senare åren tagit och med hänsyn till de betydliga belopp, som för
detta ändamål blifvit, stälda till telegrafstyrelsens disposition, hade revisorerne,
enligt hvad i berättelsen meddelas, ansett särskild räkenskap
böra föras rörande dessa medel utan sammanblandning med redogörelsen
rörande telegrafmedlen.

Telegrafstyrelsen har i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att telegraf-
och telefonmedlen redan blifvit i gemensamt bokslut för hvarje
år hvar för sig upptagna under särskilda titlar, hvarigenom också i de
årliga till Kongl. Maj:t stälda berättelserna om telegrafverkets ställning
och verksamhet särskild redogörelse kunnat lemnas för inkomster och
utgifter rörande telefonväsendet äfvensom för den vinst, som af statens
genom telegrafverket bedrifna telefonrörelse uppstått, sedan utgifterna
för drift och underhåll samt för ränta och amortering å upplänta medel
blifvit af telefoninkomsterna bestridda.

Någon sammanblandning af redogörelserna för telegraf- och telefonmedel
hade ej heller egt rum i andra fall, än der sådant till följd af
sakens natur ej kunnat undvikas. Till sådana fall hörde bland annat
kostnaden för lokal, der den förut varande telegraflokalen varit tillräcklig
jemväl för telefontjenstgöringen och alltså för denna icke erfordrats
någon särskild lokalhyra. Å andra sidan hade kostnader åt detta slag

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

varit behöfliga för ds förenade telegraf- och telefonstationer, hvilka under
senare åren tillkommit hufvudsakligen för telefonens skull, hvadan hyreskostnaden
derstädes ansetts böra i sin helhet drabba telefon medlen.

Samma svårighet att åtskilja telegraf- och telefonutgifter mötte
beträffande personalen vid de mindre stationer, der den förut varande,
endast för telegraftjensten anstälde tjenstemannen kunnat utan biträde
ombesörja jemväl telefongöromålen, i hvilket fall antingen ingen ny
kostnad uppstått, eller ock blott ett mindre arfvode utgått af telefonmedel
såsom ersättning åt bemälde tjensteman för ökadt arbete ined
uppbörd och redovisning af telefonmedeh

Vid de stationer åter, der telefonens tillkomst föranleda personalförstärkning,
hade den häraf föranledda tillökning i utgifter till hela
beloppet blifvit bestridd af sistnämnda medel. . ■

Deremot hade vid de stationer, såsom i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall med flere orter, der telegraf- och telefongöromålen
vore fullständigt åtskilda och förlagda i olika lokaler, äfven en
motsvarande åtskilnad beträffande utgifternas bokföring iakttagita.

Hvad telegrafstyrelsen sålunda anfört rörande utgifterna för lokaler
och personal vore äfven tillämpligt på vissa andra utgiftsposter, såsom
för belysning, uppvärmning och uppassning, med mera.

Ett fullständigt åtskiljande af utgifterna för personal vid de förenade
telegraf- och telefonanstalterna syntes icke heller kunna, i vidsträcktare
mån än hvad redan skett, genomföras förr, än en personalstat
äfven för telefonväsendet blifvit upprättad och af statsmagterua
faststäld. Enligt hvad telegrafstyrelsen redan förut haft tillfälle att för
Kong!. Maj:t framhålla, måste emellertid regleringen af en sådan personalstat
uppskjutas, till dess den ännu under behandling varande frågan
om post- och telegrafverkens förening under en gemensam, styrelse
blifvit slutligen afgjord. Skulle en sådan förening komma till stånd,
skulle helt säkert då icke blott återkomma frågan om lämpligaste sättet
för bokföringen af telegraf- och telefonmedlen, utan äfven pakallas bestämmelse
rörande räkenskaperna för alla tre slagen af statsinkomst, post-,
telegraf- och telefonmedeh

Jemväl i ett- annat afseende mötte svårighet att fullständigt skilja
telegraf- och telefonräkenskaperna från hvarandra. Efter det telegrafverket
börjat anlägga dubbeltrådiga telefonledningar hade nemligen dessa
i stor utsträckning blifvit upplagda på samma stolpar som (derstädes förut
befintliga telegraflcdningar. 1 allmänhet hade dervid förfarits sålunda,
att kostnaden för stolpliniens i sammanhang dermed verkstälda i ståndsättande
drabbat telefonmedlen, samt att sedermera uppkommen underhålls -

Ang. visna
konsistoriers
utgifter till
expenser.

46 Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

kostnad för gemensamma telegraf- och telefonlinier påförts det slag af
ledningar, som varit felaktiga och föranledt reparationen; dock hade
särskildt telegrafliniernas tillsyn och underhåll underlättats och äfven i
ekonomiskt hänseende hemtat fördel af de telefonreparatörer, hvilka för
de störa interurbana telefonledningarnas snabba återförsättande i brukbart
skick mast på olika platser anställas och hvilkas arfvoden utginge
ensamt af telefonmedel.

De till telegraf- eller telefonväsendet hörande inkomster hade deremot
kunnat fullständigt åtskiljas och äfven blifvit såsom hörande till
det ena eller andra slaget uppdebiterade i det gemensamma bokslutet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge telegrafstyrelsen,
att det för närvarande icke vore möjligt att utan sammanblandning föra
helt och hållet skilda räkenskaper för telegraf- och telefonväsendet; men
då telegrafstyrelsen i det syfte, som Riksdagens revisorer uti sin berättelse
omförmält, redan infört nya formulär för stationernas och öfrige
underlydandes redogörelser, uti hvilka inkomst- och utgiftstitlarna vore
skilda i 2:ne kolumner, den ena för telegraf- och den andra för telefonmedel,
blefve styrelsen i tillfälle att redan innevarande år uppställa
telegrafverkets räkenskaper på ett sådant sätt, att det af revisorer^
åsyftade ändamål kunde i hufvudsak förverkligas.

r Då för närvarande andra åtgärder i det af revisorerne afsedda syfte
icke torde kunna ifrågakomma än dem, som af telegrafstyrelsen, enligt
hvad i berörda utlåtande omförmäles, redan vidtagit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid den afgifna förklaringen
låta bero.

Konsistorierna och läroverken.

§ 15-

(Rev.-ber. pag. 273; uti. pag. 491—500.)

Från åttonde hufvudtitelns allmänna besparingar hade, enligt hvad
revisorerne af statskontorets memorialböcker inhemtat, under åren 1881
— 1890 på grund af särskilda kongl. bref blifvit till betäckande af brister,
som uppkommit i nedannämnda konsistoriers expeditionskassor, utanordnade
följande belopp, nemligen:

Statsutskottets , Utlåtande N:o 43. 47

)-o 4: i ,	1 ''	<	lu tf'' .0	Kon	s	s t o r i e	r n a	i ''	uj.fi		L .* o*w
Linköping.	Strengnäs. Vesterås.	Vexiö.	Kalmar.	• Karlstad.	Visby.
1881.........	— —	: —		• M ‘				1	’ :		261	99
i 1882 ......	895123					194	76	131	71	286	49
1883 ........	1,080 66	- -	- 306	44	1	.		217	10	256	01
1 1884.........	1,061	18	- -	— 71	60	- -\|-	320	48	237	68	- -	—
! 1885.........	996	27	- -	— 76	69	:—	- -	--i	296	62	271	67
1886 .........	1,058	38	- -	— 133	07	— —\| —	608	62	212	26	- -	—
1887 .........	815 66	230	241 129	21		- -	_!	411	82	1,300	94
i 1888 .......	985 13	124	87! 225	77	228 8 5	1,045	82	508	62	427	63
1889........	1,129 62	156	401 — —	—	- -1-	_ _		205	12	347^21
1890 ........	858140	259	so] 1,144	82	45l\|46	1,000	02''	95	37	73071

1890 års räkenskaper utvisade, på sätt revisorerne vidare upplyst,
att expeditionskassorna vid förenämnda konsistorier vid årets slut häftade
i skuld till belopp af:

vid konsistoriet	i Linköping .....................	.................... kronor	1,823: 21.
» LN	11	Strengnäs ......................	........................ 11	377: 31.
11	11	Vesterås .......................		1,230: 33.
U	11	Vexiö...............................		579:n.
11	11	Kalmar..............................		1,038: 99.
11	11	Karlstad ..........................	........................ 11	421: 03.
11	11	Visby.................................	....................... 11	783: 70.

Med afseende härå och då oundvikligheten af de med dessa medel
bestridda utgifter i flere fall kunde iirågasättas, hafva revisorerne å berörda
förhållanden fäst uppmärksamheten till vinnande för framtiden
af Önsklig sparsamhet i bemälda konsistoriers utgifter till expenser.

I särskilda med anledning af revisorernes anförda framställning
afgifna förklaringar, till hvilka utskottet tillåter sig hänvisa, hafva bemälde
sju konsistorier nästan enstämmigt framhållit, att anledningen till
att de nödgats hos Kongl. Maj:t göra framställningar om bidrag till betäckande
af brist i expeditionskassorna och att dem äfven af Kongl. Maj:t
tilldelats de af revisorerne angifna summor, varit den, att anslagen till
dessa kassor utgått med alltför otillräckliga belopp.

Om än, såsom revisorerne torde hafva åsyftat, vid knapp tillgång
den allra största sparsamhet torde böra iakttagas till undvikande af för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Ang. behållningama
å
reservationsanslaget
till
allmänna
läroverken.

nyade framställningar om brists betäckande och ur sådan synpunkt anmärkning
mot bemälda konsistoriers förvaltning af expensmedelskassorna
skulle kunna göras samt, såsom af ett bland konsistorierna äfven vidgåtts,
i ett par fall utgifter förekommit, hvilka ej varit oundvikliga, finner utskottet
sig ej i förevarande hänseende böra föreslå någon åtgärd från
Riksdagens sida; hvadan utskottet ansett sig endast böra förhållandet,
för Riksdagen

omförmäla.

§ 16.

(Rev.-ber. pag. 274; uti. pag. 504—506.)

Å reservationsanslaget till allmänna läroverken, hvilket anslag för
år 1881 fullständigt åtgått, hafva, enligt hvad revisorerne upplyst, de
följande åren nedannämnda reservationer förefunnits, nemligen:

vid 1882 års slut

” I
11
11
11
11
11

1883

1884

1885

1886

1887

1888

1889

1890

kronor	12,161:	67.
11	120,439:	16.
11	264,642:	77.
11	403,353:	04.
11	444,716:	84.
11	367,143:	4 1.
11	483,518:	08.
11	578,426:	97.
11	660,422:	92.

Revisorerne hafva vidare omförmält hurusom Riksdagen i skrifvelse
den 17 maj 1886 hos Kong!. Magt anhållit om utredning om orsakerna
dertill, ätt reservationerna å förenämnda anslag så väsentligt
ökats, äfvensom, om utredningen dertill föranledde förslag till anslagets
nedsättande. Med anledning deraf hade Kong!. Maj:t, enligt hvad af
det vid statsverkspropositionen till 1887 års senare riksdag fogade statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden den 25 april samma år inhemtas,
från statskontoret infordrat den af Riksdagen begärda utredningen; och
funnes härför redogjordt i berörda statsrådsprotokoll, till hvilket revisorei-ne
hänvisat, under erinran att samma orsaker, som då omförmäldes
föranleda ifrågavarande reservationers fortgående stigning, alltjemt egde
giltighet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Samma Riksdag hade emellertid, enligt skrifvelse den 7 juli 1887,
beslut!!, att af de vid 1885 års slut befintliga reservationerna å anslaget
till allmänna läroverken ett belopp af 200,000 kronor skulle öfverföras
till öfverskottsmedlen å 1885 års statsreglering och beräknas såsom tillgång
vid statsregleringen för år 1888. Till följd häraf hade också, såsom
af förestående tabell framginge reservationerna vid 1887 års slut
nedgått.

I afseende å reservationerna å förenämnda anslag och till stöd för
samma anslags uppförande till oförändradt belopp hade Riksdagen i sistberörda
skrifvelse uttalat den mening, att vid ny organisation af de allmänna
läroverken, hvarom förslag väntades skola framläggas till följande
Riksdag, anslaget kunde komma att blifva i sin helhet behöflig!, och
att det då kunde lända till gagn, om reservationer tillika funnes till
disposition.

Med hänsyn till dessa reservationers betydliga, alltjemt ökade belopp,
hade revisorerne ansett sig böra å detta förhållande fästa Riksdagens
uppmärksamhet.

Med anledning af revisorernes omförmälda framställning har statskontoret
i infordrad! yttrande anfört, att af revisorernes redogörelse i
fråga om berörda reservationer, mot hvilken statskontoret icke funnit
något att erinra, framginge, att dessa reservationer, vid 1882 års slut
utgörande 12,161 kronor 67 öre, sedermera årligen ökats, så att desamma
vid 1886 års slut belöpt sig till 444,716 kronor 84 öre. Sedan,
på sätt revisorerne äfven förmält, Riksdagen enligt skrifvelse den 7 juli
1887 beslutit, att af då befintliga reservationer å anslaget till allmänna
läroverken ett belopp af 200,000 kronor skulle öfverföras till öfverskottsmedlen
å 1885 års statsreglering och beräknas såsom tillgång vid statsregleringen
för år 1888, hade nyssberörda belopp, 200,000 kronor, blifvit
i 1887 års rikshufvudbok omfördt till den under benämning af »fonden
för reserverade medel» i nämnda hufvudbok upplagda särskilda räkning
å öfverskott och brister å statsregleringen, hvarefter reservationerna minskats
till beloppet och vid 1887 års slut uppgått till endast 367,143
kronor 41 öre. Genom de å anslaget sedermera årligen ukomna besparingar
hade ifrågavarande reservationer åter ökats och belöpte sig vid
1890 års slut till 660,422 kronor 92 öre. Till följd af Riksdagens uti
skrifvelse den 19 maj 1890 meddelade beslut, att ordinarie anslaget i
kontant till »podagogier och folkskolor» skulle nedsättas med 38,130
kronor, samt att aflöningen till de lärare, som qvarstode på vissa till
indragning beslutade pedagogiers stat, skulle utgå af anslaget till allBih.
till IUlcsd. l''rot. 18!)2. 4 Sand. 1 Afd. 28 Haft. 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

manna läroverken, komme besparingarne å sistnämnda anslag för innevarande
år visserligen att understiga det belopp, hvartill de under hvart
och ett af närmast föregående åren uppgått; men det oaktadt kunde
reservationerna å anslaget antagas vid innevarande års slut uppgå till
omkring 700,000 kronor.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 16 november 1886 hade statskontoret
redogjort för de orsaker, hvilka föranledt den dittills fortgående
stigningen af reservationerna å anslaget till allmänna läroverken. Af
denna utredning, hvilken ännu egde giltighet, framginge, att en del af
besparingarne uppkommit å normallönerna vid de läraretjenster, som
under längre eller kortare tider stått lediga, och å de för beredande af
ålderstillägg åt lärarne anvisade medel; att särskilt för de lärare, hvilka
förordnats att bestrida rektorsbefattning vid allmänt läroverk och i sådan
egenskap egt att såsom arfvode uppbära den för nämnda befattning anslagna
lön, besparing egt rum af det ålderstillägg, som tillkommit desse
rektorer i egenskap af ordinarie lärare; samt att ifrågavarande reservationer
från och med år 1883 betydligt mindre tagits i anspråk till arfvoden
åt vikarierande lärare än förut varit fallet, dels till följd af Kongl.
Maj:ts föreskrift, att den från och med nämnda år å extra stat beviljade
löneförbättring åt rektorer, lektorer, adjunkter och kolleger endast skulle
utgå för verklig tjenstgöring och vid ordinarie lärares tjenstledighet
användas såsom bidrag till aflöning åt deras vikarier, dels ock till följd
deraf att en fjerdedel af den för öfningslärarne jemväl å extra stat beviljade
löneförbättring blifvit, med tillämpning af stadgandet i kongl.
cirkuläret den 12 juli 1872, vid tjenstledighetstillfällen använd såsom
bidrag till vikariernas aflönande.

På sätt revisorerne förmält, hade Riksdagen i ofvanberörda skrifvelse
den 7 juli 1887, till stöd för anslagets till allmänna läroverken
uppförande till oförändrad! belopp, uttalat den mening, att vid en ny
organisation af de allmänna läroverken dåvarande anslaget kunde blifva
i sin helhet behöflig! och att det då kunde lända till gagn, om reservationer
tillika funnes till disposition. De af Riksdagen då afsedda reservationer
uppginge dock till betydligt lägre belopp, än det hvartill desamma
derefter stigit och för närvarande kunde antagas uppgå. De!
kunde ej heller betviflas, att deras nuvarande belopp vore vida högre
än som kunde varda erforderligt för bestridande af kostnaderna för de
särskilda åtgärder, hvilka tilläfventyrs kunde af en dylik omorganisation
påkallas, samt att en ej ringa del deraf borde kunna såsom tillgång för
en blifvande statsreglering disponeras; hemställande statskontoret i sådant
afseende, att Kongl. Maj: t måtte förordna, att af de vid innevarande års

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

utgång befintliga reservationer å anslaget till allmänna läroverken ett
belopp af 400,000 kronor skulle uti rikshufvudboken för samma år omföras
till den under benämning af »fonden för reserverade medel» upplagda
räkning å öfverskott och brister å statsregleringen.

Enligt hvad härefter från finansdepartementet till utskottets ordförande
meddelats, har Kongl. Maj:t, med anledning af revisorernes
ifrågavarande framställning och statskontorets omförmälda hemställan,
den 4 februari innevarande år för ordnat, att af de vid 1891 års utgång
befintliga reservationer å anslaget till allmänna läroverken ett belopp åt
400,000 kronor skall uti rikshufvudboken för samma år omföras till den
under benämning »fonden för reserverade medel» upplagda räkning å
öfverskott och brister å statsregleringen.

Då således det syfte, som med revisorernes förevarande framställning
synes hafva afsetts, numera blifvit vunnet, har utskottet endast
velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

§ 17-

(Rev.-ber. pag. 275; uti. pag. 507).

Med anledning af granskning af folkskolelärareseminariets i Vexiö
räkenskaper för år 1890 hafva revisorerne under förmälan, att utgifterna
för seminariets trädgård under året uppgått till 2,183 kronor 49 öre,
deraf 665 kronor 87 öre till »nyanläggning i trädgården» anmärkt, att,
då för dessa utgifters bestridande endast varit att tillgå statsanslaget
för trädgården, 600 kronor, jemte inkomsten af försålda trädgårdsalster,
953 kronor 5 öre, eller tillsammans 1,553 kronor 5 öre, till de utgifter
för trädgården, hvilka öfverstigit sistnämnda belopp, eller 630 kronor
44 öre, användts seminariets för andra ändamål afsedda medel.

I häröfver infordradt yttrande har rektorn vid ifrågavarande seminarium
anfört, att af de 665 kronor 87 öre, som i räkenskaperna uppförts
för »nyanläggning i trädgården» största delen, eller 491 kronor
46 öre, vore använd för anläggning och omläggning af trottoarer och
stensättning å de vägar, som från angränsande gator genom trädgården
leda till seminariebyggnaden, och återstoden till målning, underhåll och
komplettering af inventarier, såsom soffor och bord, samt af spalieren
i trädgården, hvarför dessa medel, mod undantag af de för spalieren
utgifna, icke rätteligen bolde anses vara använda för trädgården, samt

Ang. utgifter
för folkskolelärareseminariets
i Vexiö
trädgård.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

att det till seminariet utgående årliga anslaget af 2,000 kronor, hvarur
dessa kostnader betäckts, enligt kongl. brefven af den 6 november 1874
och 24 maj 1877 anvisats »till bekostande af undervisningsmateriel, ved
och ljus m. m.» Då dertill komme, att seminarierektorerna härstädes
under flere''föregående år utan anmärkning användt medel af seminariets
anslag utöfver de för och af trädgården utgående beloppen till utförande
af behöfliga anordningar i trädgården — såsom t. ex. år 1874 1,260
kronor, år 1878 450 kronor, år 1881 382 kronor, år 1885 498 kronor
— så syntes det icke böra föranleda något klander, att den under rektorsledigheten
tillförordnade seminarierektorn med till hands varande
medel bestridt kostnaden för redan anordnade arbeten af likartadt slag,
hvilka funnos nödvändiga för åstadkommande af snygghet och farbara
uppgångar till seminariet i den prydliga och väl hållna trädgården.

Ehuruväl den afgifna förklaringen ingalunda synes utskottet tillfredsställande,
har utskottet dock, då den på ofvan angifna sätt verkstälda
utgift belöper sig till jemförelsevis ringa belopp, ansett densamma
icke böra föranleda någon särskild åtgärd från Riksdagens sida.
Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Amiralitetskrigsmanskassan.

§ 18.

(Rev.-ber, pag. 373; uti. pag. 509—521).

Ang. fortgående
minskning
i amiralitetskrigsmanskassans

gratialfond.

Vid granskning af räkenskaperna för amiralitetskrigsmankassans
gratialfond har enligt hvad revisorerne vidare meddelat befunnits, att
fondens kapitaltillgång under år 1890 minskats med 12,605 kronor 19
öre. Till belysande af fondens ställning under de sista tio åren hafva
revisorerne i berättelsen intagit eu tablå, till hvilken utskottet får
hänvisa.

På sätt revisorerne framhållit, utvisade denna tablå, att fondens
kapitaltillgång ökats under åren 1881—1884; att äfven ökning egt
rum under åren 1885 och 1886 fastän med minskade belopp; samt att
deremot från och med år 1887 tillgångarne minskats med årligen stigande
belopp.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Denna fortgående minskning af fondens kapitaltillgång syntes revisorerne
antyda, att fondens förmåga att för framtiden fullgöra sina
förbindelser icke vore fullt betryggad, hvarför revisorerne ansett sig
böra bringa detta förhållande till Riksdagens kännedom.

Af den från direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan häröfver
afgifna förklaring framgår, att direktionen föreslagit åtgärder till åstadkommande
af jemnvigt i gratialfondens ställning, vare sig genom förhöjda
gratialafgifter eller gratialernas nedsättning eller ock genom
beredande af årligt ersättningsanslag till fonden mot afstående af dess
anspråk på eganderätt till visst område af varfvet vid flottans station
i Stockholm, men att dessa förslag ännu äro beroende på pröfning i
vederbörlig ordning.

Då sålunda denna fråga är underkastad utredning och dess ordnande
torde vara att med det snaraste emotse, har utskottet ansett
någon åtgärd i detta afseende för närvarande icke vara från Riksdagens
sida erforderlig. Utskottet har derför ansett sig allenast böra
revisorernas i förevarande hänseende gjorda framställning för Riksdagen

omförmäla.

§ 19.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vigt, att,
oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 4 april 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation:

vid § 8, under marinförvaltningen, angående eu utgift från anslaget
till »diverse utgifter»:

af herrar grefve G. Sparre, F. Boström och R. S. von Hedenberg.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Bil. A.

Utdrag af protokollet hållet i kongl. jernvägsstyrelsen den 30
januari 1892.

S. D. Tillkännagaf herr generaldirektören att då, utom hvad den
år 1875 för styrelsen nådigst fastställa instruktion innehölle rörande
ärendens inom styrelsen behandling m. m., det med afseende å dessa
ärendens växande antal syntes herr generaldirektören nödigt att närmare
formulera den ordning, i hvilken desamma borde företagas till pröfning
och afgörande m. m. herr generaldirektören för sådant ändamål ansett
sig för iakttagande tillsvidare böra föreskrifva följande

Ordning

för ärendens inom styrelsen handläggning m. m.

l:o.

För öfverläggning rörande ärenden dem styrelsens ledamöter jemlikt
§ 6 af gällande instruktion eg a bereda och föredraga i styrelsen och
hvilkas vigt och beskaffenhet enligt generaldirektörens bestämmande fordra
samtlige ledamöters närvaro, sammanträder styrelsen i regeln in
pleno hvarje onsdag eller, om helg då inträffar, nästpåföljande helgfria
dag. Skulle deremellan under veckans lopp förekomma ärende af beskaffenhet
att omedelbart påkalla gemensam öfverläggning, eger sådan
rum på särskild kallelse af generaldirektören eller, i hans frånvaro, af
den ledamot som eger att handlägga ärendet.

2:o.

Ärenden åter, hvilka enligt ofvan åberopade § må afgöras af generaldirektören
jemte en ledamot, föredragas af denne vid tider generaldirektören
finner derför lämpliga. Vid tillfällen då på grund af innehållet
i instruktionens § 8 styrelsen utöfvas af blott tvänne ledamöter,
ansvarar vederbörande föredragande för ärendets handläggning inom tid
dess beskaffenhet kan anses påkalla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

3:o.

Till ledning vid beslutens affattande och expedierande bör å hvarje
handling, som utgjort föremål för styrelsens pröfning, af föredraganden
antecknas ej mindre dagen för ärendets handläggning i styrelsen, än
äfven, der så kan ske, den åtgärd (skrifvelse, remiss o. d.), hvartill beslutet
föranleder.

4:o.

Koncept till skrifvelse!! eller annan expedition som förauledes af
de vid föredragning fattade beslut böra af föredraganden förses med hans
signatur till tecken att de blifvit af honom justerade.

5:o.

Beslut angående ansökningar om tjenstledighet o. d. äfvensom
andra beslut, hvilka ej föranleda särskild utgift eller påkalla särskild
motivering, må, der så kan ske, nedskrifvas direkt å den inkomna handlingen.

6:o.

Öfver ärenden, i afseende å hvilka styrelsens beslut expedieras
hvarken genom skrifvelse eller annan af styrelsen eller å dess vägnar
uffärdad handling, föres protokoll, hvilket, efter att hafva granskats af
föredraganden, underställes generaldirektören till justering.

Oberoende häraf och oafsedt de tillfällen, då generaldirektören derom
särskilt förordnar eller ledamots afvikande mening sådant påkallar,
bör protokoll alltid uppsättas öfver följande ärenden den dag de hos
styrelsen afgöras, nemligen:

a) angående revisionskontorets anmärkningar vid jern vägens räkenskaper
för senast förflutna år;

b) angående antagande eller befordring till sådana tjenstebefattningar,
i afseende å hvilka ansökningar må enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse
till styrelsen afgifvas; samt

c) angående sådana upphandlingar och entreprenader äfvensom försäljningar
för jernvägens räkning, hvarom gällande författning rörande
statens upphandlings- och entreprenadväsende in. in. bestämmer.

Ex protocollo
6r. Åkerman.