Statsutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1896:Su41 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1896, kl. 7 e. ra.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1894.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kong! Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisade,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisoreme gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; och skall utskottet i sammanhang
härmed afgifva utlåtande öfver vissa till utskottet remitterade motioner,
hvilka afse ämnen, som blifvit i revisorernes berättelse berörda;
kommande utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Arméförvaltningen.

§ I (Rev.

bor. pag. 73—77 och 78; uti. pag. 537, 541—544.)

1 afseende å arméförvaltningens räkenskaper hafva rovisorerno erinrat,
hurusom 1893 års revisorer anmärkt, att fullständig kännedom om
Bill. till Iliksd. Vrot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 55 Höft. (N:o 41.) 1

Ang. vakenskap
sv (in ende t
inom arméförvaltningen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

de i arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 upptagna, vid årets slut
oredovisade förskotten ej kunnat af räkenskaperna vinnas, äfvensom att
de af vederbörande tjenstemän inom arméförvaltningen till revisorerne
aflemnade skriftliga uppgifter angående de på de särskilda departementen
belöpande andelar af berörda förskott ej till summan öfverensstämde
med det i hufvudboken upptagna belopp; och både revisorerne med anledning
häraf uttalat den mening, att för framtiden sådan förändring i
arméförvaltningens räkenskaper borde vidtagas, att för hvarje af arméförvaltningens
departement upprättades och räkenskaperna bilades sammandrag
öfver de vid räkenskapsårets slut förefintliga oredovisade förskott,
hvilka sammandrag borde innehålla uppgift å de myndigheter eller personer,
hos hvilka förskotten innestode, samt att förskottskontot i arméförvaltningens
hufvudbok angåfve fördelningen af nämnda förskott å de
särskilda departementen såväl i dess ingående som dess utgående balans.
Uti häröfver den 23 januari 1894 afgifvet utlåtande hade arméförvaltningen
å civila departementet, under erkännande af den gjorda anmärkningens
befogenhet samt lämpligheten af de med anledning deraf framstälda
förslag, förklarat, att arméförvaltningen skulle låta sig vara i
hög grad angeläget att söka få orsaken till den antydda oöfverensstämmelsen,
så fort ske kunde, utredd och de fordrade nya räkenskapsbilagorna
derefter för framtiden vidfogade hufvudboken. Emellertid hade,
enligt hvad i revisionsberättelsen vidare anföres, 1894 års revisorer vid
granskningen af arméförvaltningens räkenskaper för år 1893 funnit, att
de anmärkta bristfällighetema fortfarande qvarstode, och hade, efter en
med anledning häraf gjord förfrågan, chefen för arméförvaltningens civila
departement uti skrifvelse den 25 oktober 1894 meddelat, att den utlofvade
utredningen, med hvilken embetsverkets bokslutskamrerare med
biträde af vederbörande bokhållare vore sysselsatt, ännu icke hunnit
fullbordas, hvadan ej heller de ifrågavarande räkenskapsbilagoma kunnat
upprättas. Sedan detta förhållande omförmälts i revisorernes berättelse,
både arméförvaltningen å civila departementet i utlåtande den 22 januari
1895 upplyst, att den fortgående utredningen angående förskotten ännu
icke kunnat afslutas, hvadan den beklagligtvis ej ens på 1894 års hufvudbok
kunde öfva någon inverkan.

Då ännu efter två års förlopp behörig utredning icke kunnat åstadkommas
angående den anmärkta bristen på öfverensstämmelse mellan
den i arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 upptagna summan af
vid årets slut oredovisade förskott, utgörande 781,799 kronor 86 öre,
och det belopp, hvartill samma förskott enligt uppgifter från de särskilda
departementen belöpte sig, eller allenast 743,705 kronor 71 öre, vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

revisorerne allt fortfarande i saknad af de räkenskapsbilagor, som, enligt
hvad i 1893 års revisionsberättelse framhållits, vore nödiga för granskning
af förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok, och vore revisorerne
således fortfarande urståndsatte att bedöma, huruvida — såsom

1893 års revisorer yttrat — »den i hufvudboken upptagna eller den
enligt de särskilda uppgifterna anförda summan af de oredovisade förskotten
är den rigtiga, eller huruvida ej möjligen båda dessa summor
äro felaktiga»; och lika litet vore de i stånd att kontrollera rigtigheten
af det i 1894 års hufvudbok upptagna belopp af oredovisade förskott,
utgörande vid årets slut 861,206 kronor 26 öre.

Nu omförmälda förhållande syntes revisorerne på ett slående sätt
bekräfta rigtigheten af hvad 1894 års revisorer i 3 § af berättelsen rörande
arméförvaltningen uttalat, nemligen att »det nu använda systemet
att såsom förskott behandla en väsentlig del af de från arméförvaltningen
— eller för dess räkning genom landtränterierna — gjorda utbetalningar
till underlydande myndigheter gör redovisningen i hög grad invecklad
och osäker»; och häraf framginge tillika nödvändigheten af, att, såsom
samma års revisorer framhållit, det nu tillämpade systemet för ^anordning
och redovisning af anslagen under fjerde hufvudtiteln blefve förenkladt.

Revisorerne, som i allt väsentligt instämde i det yttrande, som vid

1894 års revision afgifvits i denna fråga, ansåge sig emellertid böra
ytterligare framhålla vigten af att det nu använda för skottssystemet uppliäfdes,
att omföringar från ett anslag till ett annat så vidt möjligt undvekes,
samt att i arméförvaltningens hufvudbok särskild konto upplades
för hvarje truppförband, undervisningsanstalt eller annan institution, för
hvilken särskild redogörare vore anstäld. Revisorerne hafva vidare erinrat,
att, sådan arméförvaltningens hufvudbok nu vore uppstäld, ingen
upplysning derstädes lemnades om förefintliga behållningar hos andra
redogörare än krigskassören och redogöraren vid krigsskolan. De hos
sistnämnde tjenstemän innestående medel upptoges särskildt å hufvudbokens
kassakonto, hvaremot de medelsbehållningar, som åt öfrige redogörare
vore anförtrodda, inginge i den å'' förskottskontot uppförda summan
af oredovisade förskott, utan angifvande af hvad som härutaf belöpte
sig å hvarje särskild myndighet eller person. Behofvct af en
specifik redovisning i detta hänseende vore nogsamt ådagalagdt genom
den osäkerhet, som det hittills iakttagna bokföringssättet, såsom ofvan
framhållits, visat sig innebära, och enligt revisorernes mening skulle
otvifvelaktigt reda och öfversigt härutinnan i hög grad befordras, om,
på sätt här ifrågasatts, redogörarnes medelsförvaltningar bokfördes hvar

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

å sitt konto i hufvndboken. Genom en sådan anordning skulle möjlighet
beredas att högst väsentligt och blott till särskilda undantagsfall
inskränka användningen af förskottskontot. Sålunda kunde medel, som
mot redovisning öfverlemnades till redogöraren vid ett truppförband,
omedelbart påföras detta truppförbands konto i stället för, såsom nu
sker, förskottskontot. Sistnämnda konto komme derigenom att hufvudsakligen
användas i de ej synnerligen talrika fall, då medel mot redovisning
utbetalades till andra personer än de ständige redogörarne.

De numera synnerligen talrika, besvärliga och granskningen försvårande
omföringarne mellan olika anslag förorsakades i många fall
deraf, att hvart och ett af arméförvaltningens departement både sin särskilda
medelsförvaltning. Det förekomme nemligen mycket ofta, att ett
departement begärde ersättning af ett annat, som borde af sina anslagsmedel
helt och hållet eller till någon del bestrida en af förstnämnda
departement förskotterad utgift. För öfrigt föranleddes omföringar deraf,
att vissa kostnader skulle, enligt gällande föreskrifter, fördelas på
flera anslag. Vidare skulle, när ett regemente eller någon del deraf eller
enskild soldat kommenderades till annan militärtjenstgöring än de årliga
vapenöfningarne, arméförvaltningen, jemlikt 14 § i beklädnadsreglementet
den 23 september 1887, från vederbörande statsanslag åtnjuta ersättning,
enligt i reglementet närmare angifna grunder, för munderingspersedlarnes
slitning under hvarje dag, de varit begagnade. Följaktligen måste
exempelvis för manskap, som bevistat volontärskolor eller varit till annan
dermed jemförlig tjenstgöring kommenderadt, dylik ersättning omföras
till beklädnadsanslaget från volontärskolans anslag eller det anslag, som
borde bestrida kostnaden för kommenderingen. Stundom föranleddes
omföringar äfven deraf, att influtna eller utbetalda medel af länsstyrelser
eller redogörare upptagits å orätt departements räkning.

Omföringarne tillginge i allmänhet så, att, sedan skriftlig hemställan
rörande omföring gjorts af vederbörande tjensteman i det departement,
till hvilken ersättning borde utgå, departementets i anledning häraf fattade
beslut genom protokollsutdrag meddelades det departement, som
vore skyldigt utgifva ersättningen, hvarefter sistnämnda departement i
sin ordning beslutade omföringen och derom gåfve order; och skulle
härjemte anteckningar rörande omföringen af åtskilliga tjenstemän göras
på många ställen i räkenskaperna. Omföringarne toge sålunda i anspråk
icke obetydligt arbete och medförde för öfrigt ofta den olägenheten, att
de till vissa utgifter börande verifikationer icke komme att stanna vid
redogörelsen för det anslag, hvarå utgiftsbeloppet slutligen affördes.
Häraf framginge, att omföringssystemet i liög grad bidroge att göra

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

arméförvaltningens redovisning invecklad och följaktligen bereda Riksdagens
revisorer betydande svårigheter vid fullgörandet af deras granskningsskyldighet.

En förändring i uppställningen af riksstatens fjerde hufvudtitcl i
den rigtning, 1894 års revisorer i detta hänseende angifvit, eller att —
i likhet med hvad redan nu i några fall egde rum — hvarje regemente
eller annan sjelfständig militärisk institution erhölle sitt särskilda anslag,
omfattande alla sådana kostnader, för hvilkas bestridande arméförvaltningens
medgifvande ej vore nödigt, skulle utan tvifvel i sammanhang
med uppläggande i arméförvaltningens hufvudbok af särskilda konti för
tnedelsredogörame, på sätt ofvan förordats, undanrödja de flesta och
väsentligaste af ofvan berörda olägenheter, helst om en dylik förändring
sattes i samband med det af 1894 års revisorer jemväl uttalade önskningsmålet,
att »samtliga förvaltningsmyndigheters redovisningar, som angå
de under fjerde hufvudtiteln .uppförda anslag, med undantag blott för
dem, som röra skattelindringar, måtte ingå till ett enda af arméförvaltningens
departement)). — Genom dessa åtgärder skulle, enligt revisorernes
mening, ordning, reda och enkelhet i medelsanordningen och redovisningen
för den stora och vidlyftiga förvaltningen af fjerde hufvudtitelns
anslag i hög grad främjas.

Då revisorerne funne denna fråga vara af synnerlig vigt och då,
enligt hvad revisorerne inhemtat, ett förslag till förändrad uppställning
af riksstatens fjerde hufvudtitel under innevarande höst undergått granskning
af för sådant ändamål utsedde komiterade samt måhända kommo
att blifva för Riksdagen framlagdt, hade revisorerne ansett sig höra
fästa Riksdagens uppmärksamhet på här berörda förhållanden samt i
minnet återkalla 1894 års revisorers yttrande uti ifrågavarande hänseenden.

Beträffande räkenskapsföringen inom arméförvaltningen hafva revisorerne
vidare omförmält, hurusom i förvaltningens hufvudbok för
revisionsåret vore å konto »försvarsverket till lands i allmänhet: Intendentsdepartementet»
uppförda såsom formelt anordnade 695,145 kronor
58 öre och såsom omföring till andra anslag och fonder 474,743 kronor
64 Öre. I det verifikationsband, hvartill berörda konto hänvisade, upptoges
deremot, enligt det i bandets början befintliga generalsammandraget
af bestridda kostnader, såsom direkt utbetalning från arméförvaltningens
kassa 698,896 kronor 19 öre och såsom omföring 470,993
kronor 3 öre. Den i sammandraget angifna summan af direkta utbetalningar
öfverstego alltså hvad hufvudbolcen under motsvarande rubrik
upptoge med 3,750 kronor 61 öre och, enligt hvad revisorerne efter

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

en omfattande granskning af verifikationerna funnit, utgjordes detta
belopp af sju mindre, å skilda ställen bland redogörelserna upptagna
poster, som i sjelfva verket vore omföringar till andra anslag och
sålunda med rätta i hufvudboken förts under denna rubrik. Uppenbart
vore, att kontrollen af arméförvaltningens räkenskaper måste i hög
grad försvåras genom den bristande öfverensstämmelse, som sålunda
förefunnes mellan hufvudboken och de dertill hörande verifikationssammandragen.
Jemväl i ett aDnat afseende hade dessa sammandrag
befunnits mindre tillfredsställande. I flera fall saknades nemligen hänvisning
till de verifikationer, som rörde särskilda i sammandragen uppförda
poster. Exempelvis hafva revisorerne nämnt, att för åtskilliga
belopp, som i de uti band 205 under fol. 460, 665, 759 och 763 befintliga
sammandragen upptagits såsom omföringar, icke angifvits hvarest
de omföringsorder, som härför legat till grund, vore att finna. Någon
gång hade revisorerne ändock lyckats. påträffa vederbörande verifikationer,
stundom i annat band än det, hvarest ifrågavarande sammandrag
förekomme, men i de flesta fall hade bemödanden i detta syfte
visat sig fruktlösa. Då vid sådant förhållande en detaljerad granskning
af anslagens användning försvårats eller omöjliggjorts, hade
revisorerne ansett sig böra framhålla angelägenheten af, att för framtiden
arméförvaltningens räkenskaper blefve så förda, att revisionsarbetet
icke hindrades genom bristfälligheter af nu anmärkt beskaffenhet.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 29 januari 1896 har arméförvaltningen
å civila departementet anfört, att arméförvaltningen icke
försummat att, enligt sin förut afgifna förklaring, pådrifva arbetet med
utredande af den anmärkta oöfverensstämmelsen mellan hufvudboken och
bokföringen å de särskilda departementen. Att detta arbete ännu icke
ledt till önskadt mål, berodde i första rummet på dess högst betydliga
utsträckning, enär ett säkert resultat ej kunde vinnas utan en tillbakagående
pröfning år efter år af hvarje siffra i de olika hufvudböckerua
samt en härmed jemnlöpande granskning af den grundläggande bokföringen
inom embetsverket, hvilken senare granskning i öfrigt försvårades
genom sistnämnda bokförings splittring på de särskilda departementen.

Mot de grunder för arméförvaltningens bokföring, hvilka blifvit
af revisorerne framstälda, hade arméförvaltningen å civila departementet
icke något att i allmänhet erinra, liksom arpiéförvaltningen å
detta departement hölle före, att i hvarje fall inga oöfvervinneliga
svårigheter borde möta mot ett sådant ordnande af lokalförvaltningarnes

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

ekonomiska myndighet, som blifvit af revisorerne föreslaget, och som
i vissa afseenden syntes medföra verkliga fördelar. Vid genomförande
af dessa ändringar erfordrades emellertid äfven en omorganisation åt
arméförvaltningen, i syfte att, enligt 1895 års revisorers och deras närmaste
föregångares uttalade åsigt, hvilken af arméförvaltningen å detta
departement fullständigt delades, öfverflytta hela medelsredovisningen
och kassaväsendet till ett enda departement.

Arméförvaltningeus intendentsdepartement, som jemväl yttrat sig
angående revisorernes förenämnda framställningar, har i utlåtande den
24 januari innevarande år till en början erinrat, att äfven om, på sätt
revisorerne syntes anse önskvärdt, för hvarje truppförband i riksstaten
uppfördes särskildt anslag, att i mån af behof lyftas, kunde ej det af
revisorerne klandrade förskottssystemet derigenom helt undvikas, enär,
äfven under angifna förutsättning, ett konto motsvarande nuvarande
förskottskontot nödvändigtvis behöfde uppläggas för den del af dessa
anslag, som hos truppförbanden komme att innestå oredovisade. Någon
ändring i form blefve den enda följden af det tillvägagångssätt revisorerne
föreslagit — i sak föi-blefve förhållandet detsamma som för
närvarande.

Då revisorerne påyrkat, att arméförvaltningen, såvidt möjligt,
borde söka undvika omföringar från ett anslag till ett annat, ville arméförvaltningen
å intendentsdepartementet, som icke ansåge sig kunna
för framtiden utlofva någon större inskränkning i det af revisorerne
klandrade omföringssystemet, närmare förklara anledningen till sin
uppfattning, att en förändring i den af revisorerne angifna rigtningen
för närvarande icke lämpligen borde genomföras. De i intendentsdepartementets
räkenskaper förekommande omföringar utgjorde i de
flesta fall liqvider, som härstädes direkt verkstäldes till undvikande af
dubbla penningförsändelser, nemligen från arméförvaltningen eller ränterier
till ortmyndigheter samt sedan från ortmyndigheter till arméförvaltningen
eller ränterier åter.

Intendentsdepartementet tillhandahölle exempelvis arméns samtliga
truppförband från utredningsförrådet i Stockholm samt central- och
hufvudförrådet å Karlsborg en stor del för truppförbanden erforderliga
boklädnadsinaterialier och reqvisita, uppgående under år 1894 till ett
sammanlagdt värde af omkring 700,000 kronor, hvilka materialier etc.
borde af truppförbandens beklädnadskassor godtgöras arméförvaltniugen.
Dessa materialier och persedlar voro i regeln betaide af besparingarno
å anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet — intendentsdepartementots
förlagskonto — hvilken räkenskapstitel sålunda bordo från

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

respektive beklädnadskassor erhålla godtgörelse för de beklädnadspersedlar
och materialier, som till truppförbanden från kronans förråd
utanorduades. I stället för att vid hvarje under året förekommande
persedelanordning utskrifva räkning å vederbörande beklädnadskassa,
som i enlighet dermed skulle till departementet inleverera det å räkningen
utförda arméförvaltningens tillgodohafvande, fördes med nämnda
kassor en afräkningsbok, upptagande värdet af de till truppförbanden
under året anordnade persedlar och materialier; när munderingsanslagen
under årets senare del faststäldes, minskades truppförbandens kontanta
årsanslag med värdet af de sålunda från kronans förråd utlemnade persedlar
etc., hvarjemte ofvan omförmälda besparingar genom omföring
från de statsanslag, från hvilka beklädnadskassornas årsanslag utginge,
bereddes ersättning för hvad som i berörda hänseende blifvit. från
kronans förråd för nämnda kassor under året utlemnadt. Genom ofvan
omförmälda, i intendentsdepartementet förda afräkningar och derpå
grundade omföringar hade undvikits öfver 600 stycken kassaförsändelser
och deraf föranledda skrifvelser samt minst lika många anteckningar i
hvardera af tvenne bland departementets räkenskapsböcker och i de
vid hufvudboksverifikationerna fogade sammandragen äfvensom i krigskassörens
och kamrerarens kassakontrollböcker och landtränteriernas
qvartalsräkningar. Antalet af de i den af revisorerne granskade räkenskapen
synliga poster hade på grund af ofvan omförmälda tillvägagångssätt
under år 1894 nedbringats i fråga om persedelliqviderna från
omkring 600 till 16 omföringar; de annotationer i liqvid- och kassaböcker
med flere ofvan angifna räkenskapshandlingar, som genom dessa
omföringar undvikits, kunde beräknas uppgå till flera tusental.

Beträffande redovisningen af de till ortmyndigheterna utanordnade
förskottsmedlen delade arméförvaltningen å intendentsdepartementet fullständigt
de af revisorerne uttalade åsigter, och hade i öfverensstämmelse
härmed sedan en längre följd af år redovisningsskyldiga myndigheter
ålagts att till departementet afgifva årsräkningar, upptagande
såväl alla hos myndigheterna från departementet eller för dess räkning
bekomna medel som ock alla för departementet bestridda utgifter. Af
dessa årsräkningar kunde således inhemtas de upplysningar, som revisorerne
syntes åstunda. Dessa årsräkningar, hvilka af departementet
öfverlemnades till kammarrätten samtidigt med öfriga verifikationshandlingar,
vore åtföljda af ett hos departementet upprättadt sammandrag,
utvisande dels användningen af alla för departementet bekomna
förskottsmedel m. m., dels storleken af de hos hvarje myndighet vid
räkenskapsårets slut utestående behållningarne af dylika medel, hvilka

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

behållningars summa utgjorde departementets andel i de uti arméförvaltningens
hufvudbok balanserade utevarande förskottsmedlen.

En specifik redovisning öfver utevarande förskottsmedel förefinnes
således redan, åtminstone för intendentsdepartementets vidkommande.
Härförutom fördes å intendentsdepartementet såväl som å arméförvaltningens
öfriga departement så kallade liqvidböcker, i hvilka samma
poster borde återfinnas, som i nyss omförmälda årsräkningar, och rigtigheten
af dessa senare kontrollerades hos departementet genom jemförelse
med liqvidböckerna. Dessa räkenskapsböcker, hvilka qvarstaunade
hos arméförvaltningen, innehöllo alla de upplysningar rovisorerne
syntes åstunda, men dess konton kunde svårligen inflyta i den nuvarande
hufvudboken. Skulle således omförmälda årsräkningar ej anses
tillräckligt upplysande, ville det synas, att det enklaste sättet att tillmötesgå
revisorernas i nu föreliggande anmärkning uttalade önskan
skulle vara att under rovisionstiden till dem såsom lån utlemna de
särskilda departementens liqvidböcker. Fullständigast och på det mest
öfverskådliga sätt kunde det af revisorerne åstundande målet vinnas, om
såsom bilaga till hufvudboken fogades ett sammandrag öfver departementenas
liqvidböcker, i hvilket sammandrag för hvarje myndighet
sammanfördes till en liqvid samma myndighets konton i de särskilda
departementenas liqvidböcker. En dylik åtgärd, hvarigenom arméförvaltningens
hufvudbok, som nu upprättas anslagsvis, komme att kompletteras
genom en bilaga, hvaruti alla i hufvudboken såsom redovisade
förskott affärda utgifter skulle återfinnas fördelade på de olika myndigheterna
och hvaruti myndigheternas alla under året redovisade utgifter
vore på ett ställe sammanförda, syntes böra fullt tillfredsställa
revisorernas önskningar, men påkallade naturligtvis någon förstärkning
af arméförvaltningens arbetskrafter. Svårigheter mötte mången gång
hos arméförvaltningen att i räkenskapen få en lämplig och passande
form för alla de transaktioner i räkenskapsväg, som föranleddes af
arméförvaltningens mångskiftande verksamhet.

Arméförvaltningen hade ej blott att verkställa utbetalningar med
belopp, som till storleken på förhand blifvit i stat bestämda, utan drefve
förvaltningen äfven en ganska stor och omfattande affärsverksamhet.
Intendentsdepartementet köpte, såsom af det ofvanstående framginge,
beklädnadsmaterialier och reqvisita, hvilka sedan försåldes till vederbörande
beklädnadskassor. Departementet drefve dessutom i Stockholm
bageri- och sadelmakerirörelse. Å Karlsborg hade departementet ett
magasin, hvarest proviantartiklar uppköptes, för att till der förlagda
truppförband och skolor försäljas. Att granskningen af den räkenskap,
Bill. till Jlilcsd. Vrot. 189(1. 4 Samt. 1 Afd. 85 Jläft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

hvaruti funnes sammanförda redovisningar för alla dessa verksamhetsgrenar
och som derjemte innefattade redovisning för andra till formen
mera enkla men till innehållet och verifikationerna dess mera omfattande
konton, såsom stammens och beväringsmanskapets möteskostnader,
skulle erbjuda stora svårigheter, vore uppenbart, och svårigheter
motto äfven, såsom ofvan antydts, ganska ofta att hos arméförvaltningen
för redovisningen häraf finna en fullt lämplig form. Lädes härtill
den tillväxt, som under senare åren egt rum i de under departementet
lydande anslagens antal och storlek, funnes häruti en nära till hands
liggande förklaring, om icke alltid alla önskvärda hänvisningar och
anteckningar blifvit i räkenskaper och verifikationshandlingar iakttagna.
Såsom belysande härutinnan erinrade intendentsdepartementet, att departementets
år 1884 redovisade utgifter uppgingo till 6,757,776 kronor 32
öre, under det motsvarande utgifter år 1894 utgjorde 9,749,816 kronor
38 öre. Någon förstärkning af departementets arbetskrafter hade efter
här ofvan först angifna år emellertid icke egt rum.

Med anledning af revisorernas anmärkning angående bristande
öfverensstämmelse emellan arméförvaltningens hufvudbok och de dertill
hörande verifikationssamrnandragen samt frånvaron i vissa fall af behöriga
hänvisningar till verifikationerna, har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
i förenämnda utlåtande vidare meddelat att, på sätt
af en vid utlåtandet fogad, af bokhållaren å departementet afgifven förklaring
framginge det anmärkta förhållandet lämpligen kunde afhjelpas
derigenom, att omföringar till och från annat departement i intendentsdepartementets
räkenskaper bokfördes i särskildt räkenskapskonto och
i sammandragen öfver departementets verifikationshandlingar upptoges
i särskild kolumn utan sammanblandning med andra räkenskapsposter;
och hade åtgärder redan vidtagits för genomförande för framtiden af
en dylik anordning.

I fråga om räkenskapsväsendet inom arméförvaltningen hafva
komiterade, som enligt kong], hrefvet deri 10 maj 1895 erhållit uppdrag
att granska och afgifva yttrande rörande ett af dåvarande expeditionschefen
i landtförsvarsdepartementet C. E. von der Lancken uppgjord!
förslag till förändrad uppställning af riksstatens fjerde hufvudtitel,
i sitt den 28 oktober nästlidet år afgifna utlåtande anfört, att de
i likhet med 1894 års statsrevisorer ansåge, att bristerna i berörda
räkenskapsväsende hufvudsakligen hade sin grund i det sätt, på hvilket
detta räkenskapsväsende vore anordnadt och tillämpades samt att hvad
revisorerne med sin framställning hufvudsakligen afsedt borde kunna
vinnas genom förändrade bestämmelser rörande räkenskapsväsendet; i

Statsutskottets Utlåtande N;o il. 11

hvilket afseende granskningsmännen funnit att förvaltningen af de
under riksstatens fjerde hufvudtitel hörande medel borde, jemte dithörande
räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsende, förläggas å
endast ett departement i arméförvaltningen, till hvilket sålunda alla slags
redogörelser för dylika medel skulle ingå och hvilket i följd häraf också
egde att för denna redovisning utfärda de nödiga föreskrifterna. Med
en dylik bestämmelse och under förutsättning, att räkenskapsväsendet
blefve så ordnad t, att i arméförvaltningens hufvudbok komme ej allenast
att uppläggas konti för hvarje under förvaltningen stående fond, för
hvarje under riksstatens fjerde hufvudtitel uppfördt anslag, för hvarje
truppförband och militärinstitution samt för andra räkenskapshafvare
som af dessa anslag berördes utan att äfven och i sammanhang dermed
räkenskaperna uppstäldes på sådant sätt, att de respektiva konti
hänvisade till och redovisade hvarandra, så borde de talrika omföringarne
kunna inskränkas till det minsta möjliga samt den reda och
öfverskådlighet i räkenskapsväsendet, Riksdagens revisorer genom sin
erinran velat framkalla, kunna vinnas.

Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t den 7 februari
innevarande år åt särskilde komiterado uppdragit att uppgöra förslag
till omorganisation af arméförvaltningen, i syfte att till det civila departementet
förlägga hela den embetsverket åliggande kassavården, bokföringen,
anordningsväsendet och revisionen samt alla ärenden inom verket
af juridisk eller civilt administrativ art, såsom besvärsmål och dylikt.

Såsom ofvan meddelats hafva såväl revisorerne som förbemälde
granskningsmän uttalat den mening, att de af revisorerne anmärkta
brister i arméförvaltningens räkenskapsväsende skulle kunna i afsevärd
män afhjelpas, derest medelsförvaltningen och redovisningen blefve förlagda
under endast ett af arméförvaltningens departement; och då sistberörda
komités tillsättande torde vara uppslaget till förändringar i
sådant syfte, har utskottet ansett sig för närvarande allenast böra hvad
i detta ämne förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 77 och 78; uti. pag. 538—540.)

Revisorerne hafva vidare meddelat, att enligt de qvartalsrapporter,

Ang. till
Gotlands infanteriregemente
och Gotlands
artillericorps
utlcmnade
förskott.

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

som för revisionsåret till arméförvaltningens civila departement afgifvits
af redogöraren för Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillericorps,
kassabehållningarne å de från nämnda departement emottagna
medel utgjort:

	För Gotlands	För Gottlands
	infanteriregemente.	artillericorps.
	kronor.	kronor.
vid 1894 års början ...............	.......... 30,899: 04.	1,602: 21.
„ lista qvartalets slut .........	............ 28,148: 93.	481: 99.
„ 2:dra d:o d:o ..........	........... 23,947: 27.	— — —
„ 3:dje d:o d:o ..........	........... 28,832: 9 9.	_ — —
„ 4:de d:o d:o .........	........... 37,077: 03.	3,556: 22.
För Gotlands artillericorps	hade vid 2:dra och	3:dje qvartalens

slut utgifterna öfverstigit inkomsterna med 2,806 kronor 57 öre vid
den förra tidpunkten och med 3,661 kronor 74 öre vid den senare.

Af den i arméförvaltningens intendentsdepartement förda förskottsoch
liqvidbok hade inhemtats, att de oredovisade förskotten från detta
departement utgjort:

vid 1894 års början
„ samma års slut

För Gotlands
infanteriregemente,
kronor.

För Gotlands
artillericorps.
kronor.

9,260: SO. 4,411: Öl.

4,633: 30. 2,395: 53.

Af förestående uppgifter framginge, att vid samtliga qvart alsskiftena
under året redogöraren för Gotlands infanteriregemente disponerat
en betydande behållning af medel från civila departementet''; och då,
enligt revisorernas mening, förestående utbetalningar för regementet
bort kunna till beloppet temligen nära af vederbörande departement
beräknas, samt departementet följaktligen bort mer än som skett begränsa
förskotten, hade revisorerne velat omförmäla förhållandet.

Arméförvaltningen å civila departementet har i häröfver afgifvet
utlåtande jemte uttalande af sitt beklagande öfver att förvaltningsmyndigheterna
vid Gotlands infanteriregemente lyckats tillsnika sig större förskott,
än som varit för regementsförvaltningens gång nödiga, och derigenom
möjlighet yppats till den der förekomna försnillning, anfört att
arméförvaltningen dock vågade bestrida, att arméförvaltningen å civila
departementet dervid skulle kunna rätteligen eller billigtvis tilläggas

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

någon skuld, på samma gång arméförvaltningen villigt medgåfve, att
skenbara anledningar till ett sådant antagande funnes. Den reform i
fråga om sättet för tillhandahållande af medel till truppförvaltningarne,
hvilken anbefalts genom kongl. skrifvelsen den 3 juli 1885 och den
derpå grundade arméförvaltningens och statskontorets gemensamma kungörelse
af den 8 oktober samma år hade bestått deri, att vederbörande
truppförvaltningar, i stället att, såsom förut, erhålla sig från embetsverket
anvisade och direkt tillstälda särskilda kontanta medel för hvarje
särskildt förvaltningsändamål, finge sig från hvart af arméförvaltningens
departement beviljade ett enda kassaförskott eller förlagsbelopp till bestridande
af alla deras utgifter för departementets räkning. Det vore
uppenbart, att härigenom tagits ett betydligt steg i den rätta rigtning,
hvilken slutligen skulle föra fram till det mål för ordnande af truppförbandens
förvaltning, hvilket förut blifvit af revisorerne framstäldt.
Men huru rationel än 1885 års förändring var, hade den — i detta fall
delande öde med alla förbättringar — dock i sitt följe en olägenhet,
som ingalunda varit obeaktad, men som ansetts ej motväga de uppenbara
fördelarne af reformen. Det vore nemligen klart, att det skulle
för centralmyndigheten vara jemförelsevis enkelt och i hvarje fall mycket
lättare att öfvervaka truppförbandens kassaställning, så länge för hvarje
särskildt förvaltningsändamål gåfves särskildt kassaförlag, och i öfrigt
sådant förlag medgåfves endast för de större författningsmessiga utbetalningarna,
såsom aflöning, mötesunderhåll och dylikt, hvaremot för
mängden af mindre utbetalningar — hvilka dock sammanlagda uppginge
till betydliga belopp — i allmänhet lemnades exakt liqvid från centralvcrket
efter för hvarje gång afgifven reqvisition och mot anordning,
som måste af den betalningsberättigade sjelf qvitteras. Genom det enkla
öfvervakandet, att dessa senare anordningar skyndsamt återkommo till
embetsverket, förhindrades, att sådana medel kunde obehörigen stanna
hos den lokala förvaltningsmyndigheten.

Annorlunda blefve förhållandet, då åt truppförbandsförvaltningen
skulle lemnas förskottsmedel eller kassaförlag i en klumpsumma, motsvarande
förvaltningens fulla behof för alla slag af utgifter under ett
qvartal. Uti denna klumpsumma innefattades medel icke blott för de
så att säga ordinarie utgifterna, utan jemväl för de mera tillfälligt förekommande,
och om än behofvet för de förra kunde i någon mån kontrolleras,
undandroge sig anspråken på förlag för de senare en på objektiva
grunder hyflande kontroll. Vederbörande ortsförvaltning, som skulle
uppgifva behofven på förhand för kommande qvartal, och som undor
sådant förhållande ju ej heller kunde noggrant beräkna beloppet af

Statsutskottets Utlåtande JS:o 41.

sådana på obestämd tid infallande utgifter under qvartalet, måste ju
också känna sig manad att för alla händelser beräkna behofvet rundligt;
något som ej kunde den skäligen förtänkas. När dertill komme, att
arméförvaltningen vid tidpunkten för landtränterikrediternas anvisande,
hvilket måste sko före qvartalets ingång, icke ännu kunde hafva kännedom
om behållningen från nästföregående qvartal, hvilken blefve känd
först genom den efter det nya qvartalets ingång inkommande kassarapporten,
och i öfrigt en icke obetydlig kassabehållning alltid måste
från ett till annat qvartal balanseras, för att vara tillgänglig vid det nya
qvartalets första utbetalningsdag — och följaktligen, då den blef känd,
ej kunde, der den ej voro oskäligt hög, ådraga sig en sådan uppmärksamhet,
att den borde föranleda särskild åtgärd — så vore förklarligt,
att ej mindre en fullt verksam kontroll öfver det exakta förlagsbehofvet
icke stode att i centralverket åstadkomma, än äfven att detta måste i
väsentlig grad förlita sig på den vid lokalförvaltningen föreskrifna kassakontrollen.
Regementschefen (vid garnisonerade truppförband förvaltningsdirektionens
ordförande) skulle, naturligtvis efter pröfning af behofvet,
reqvirera förskotten eller krediterna, han skulle minst en gång i månaden
inventera kassan, kassakontrollanten skulle intyga den i kassarapporten
uppgifna behållningens befintlighet. Och när behållningen
funnes qvar, kunde det ju ur synpunkten af kronans säkerhet ej hafva
något att betyda, om den vore något större eller mindre. Ur andra synpunkter
vore det visserligen icke staten likgiltigt, om mera medel än
behöfligt i förtid öfverflyttades från centralkassan -— d. v. s. Riksbanken
— till lokalkassoma, och arméförvaltningen å civila departementet hade
flere gånger, ej mindre genom cirkulär uppmanat cheferna att vara departementet
behjelpliga att nedbringa kassabehållningen vid truppförbanden
till minsta möjliga belopp, än äfven gjort betydliga afknappningar
i de begärda krediterna. — Men om än arméförvaltningen kunnat befara,
att kassakontrollen vid truppförbanden någon gång någonstädes
varit knapphändig, hade ett sådant fullständigt åsidosättande eller missuppfattning
från chefs och kassakontrollanters sida af föreskrifterna i
detta hänseende, som yppat sig vid Gotlands infanteriregemente, legat
utanför arméförvaltningens föreställningskrets.

Den stora behållningen i Gotlands infanteriregementes kassa vid
årsskiftet den 31 december 1894 hade visserligen ådragit sig arméförvaltningens
uppmärksamhet, då kassarapporten för nämnda års sista
qvartal mot slutet af februari inkom till embetsverket. Då emellertid
en fullständig omändring af kassavården skulle inträda omkring en månad
derefter, och då behållningens befintlighet, af kassakontrollanten vits -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

ordad, icke af arméförvaltningen betviflades, hade ansetts onödigt att
dessförinnan vidtaga någon särskild åtgärd, hvilken i öfrigt — såsom
omständigheterna sedermera utvisat — icke heller skulle medfört något
gagn eller vållat någon ändring i förhållandena.

Arméförvaltningen i civila departementet ansåge sig härmed hafva
besvarat den anmärkning revisorerne naturligt nog funnit sig böra framställa
i fråga om kassaförlagen vid Gotlands infanteriregemente.

Departementet hade visserligen halt en obehaglig allmän känsla
af svagheten i den grund •— kassakontrollen vid truppförvaltningarne
— på hvilken centralembetsverket varit nödgadt att i fråga om kassaförlagen
lita. Dess chef borde emellertid ega rätt att anse sig hafva,
med troget bistånd af departementets personal, i väsentlig grad bidragit
att få denna otillförlitliga kontroll utbytt mot en annan och efter hans
öfvertygelse så pass säker, som öfver hufvud kunde åstadkommas.

Då den i föregående § omförmälda, den 7 februari innevarande
år tillsatta komité utan tvifvel lärer komma att tillse, huruvida förändrade
bestämmelser och anordningar må böra vidtagas till åstadkommande af
en tillfredsställande kontroll öfver de från arméförvaltningen till vederbörande
redogörare utlemnade medel, får utskottet, som velat uttala den
förhoppning, att komitén må taga denna fråga i nogsamt öfvervägande,
hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för närvarande
icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd
föranleda.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 79; uti. pag. 540.)

Enligt hvad revisorerne erinra, hade Riksdagens revisorer i sin
berättelse till 1894 års Riksdag beträffande utbetalningarne från anslagen
till landtförsvarsdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt
kommandoexpeditionen påpekat, hurusom den häröfver afgifna redovisningen
med tillhörande verifikationer blifvit, på grund af föreskrifterna
i kongl. brefvet den 31 december 1877, aflemnad direkt till kammarrätten
utan att först ingå till arméförvaltningen, i hvars hufvudbok berörda
räkenskaper bokfördes. Då till följd häraf berörda verifikationer
icke kunnat intagas i arméförvaltningons verifikationsband, hvarest ut -

Ang. redovisningen
öfver
anslagen till
landtförsvarsdepartementet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

betalningarne redovisades endast genom ett obestyrkt räkenskapssammandrag,
både revisoreme, under framhållande att det för granskningen vore
af vigt, att verifikationerna till samtliga de af arméförvaltningen förda
räkenskaper vore dess hufvudbok bifogade, uttalat önskvärdheten deraf,
att jemväl för utbetalningarne från ifrågavarande anslag fullständigt
styrkt redovisning måtte för framtiden bland arméförvaltningens öfriga
verifikationer intagas.

Med anledning af detta revisorernas yttrande hade arméförvaltningen
å civila departementet i utlåtande af den 23 januari 1894 förklarat,
att embetsverket, som lika med revisorerne funne rimligast, att redovisningen
för förenämnda liksom för öfriga anslag under fjerde hufvudtiteln
inginge till arméförvaltningen och bilades dess hufvudbok, således
intet både att erinra mot en ändring i af revisorerne angifvet syfte af
det i denna fråga anbefalda förfarandet.

Då emellertid jemväl vid granskning af 1894 års räkenskaper rörande
ofvannämnda anslag befunnits, att samma oegentliga förfarande,
som af 1893 års revisorer blifvit anmärkt, fortfarande egt rum, hafva
revisorerne ansett sig böra ånyo fästa uppmärksamheten å förhållandet
och tillika uttala önskvärdheten deraf, att den föreslagna och af arméförvaltningen
förordade ändringen härutinnan måtte snarast möjligt
komma till stånd.

I öfverensstämmelse med hvad arméförvaltningen å civila departementet
i ofvanberörda skrifvelse förut yttrat i förevarande fråga, har
departementet med anledning af revisoremes förnyade framställning i
ämnet förklarat sig lika med revisoreme finna naturenlig!, att redogörelsen
för anslaget till. »landtförsvarsdepartementets afdelning af Kongl.
Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen» inginge till arméförvaltningen,
för att der efter granskning biläggas arméförvaltningens liufvudboks
verifikationer, på samma sätt som redan egde rum med redogörelsen
för anslaget till »skrifmaterialier och expenser, ved m. m. för departementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen».

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 6 nästlidne
mars med ändring af gällande bestämmelser i fråga om redovisning för
utbetalningarna från anslaget till landtförsvarsdepartementets afdelning
af Kongl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen föreskrifva att redovisning
för utbetalningarna från ifrågakomna anslag skulle, behörigen
styTkt med qvitterade afiöningslistor eller andra handlingar, årligen inom
nästföljande januari månads utgång till arméförvaltningen aflemnas för

Statsutskottets Utlåtande N:o 41. 17

att, efter derstädes undergången granskning, biläggas arméförvaltningens
hufvudboksvgrifikationer att med desamma till kammarrätten ingå.

Då den af revisorerne åsyftade förändringen i afseende å aflemnande!
af förenämnda räkenskaper alltså numera blifvit åt Kongl. Maj:t
påbjuden, har utskottet endast velat hvad i detta ärende förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 79 och 80; uti. pag. 540.)

Vid granskning af redogörelserna för utbetalda aflöningsmedel till
Svea lifgardes officerare och underofficerare med vederlikar hade, enligt
hvad i berättelsen vidare meddelas, revisorerne funnit, att de med
regementsadjutantsbeställning förenade lönetillägg för tjenstehäst samt
fourageersattning, som enligt den af 1892 års urtima Riksdag faststälda
stat skolat innehafvas af en löjtnant af första klass, en löjtnant
af andra klass och en underlöjtnant, under revisionsåret uppburits af
tre löjtnanter äf första klass, i allmänhet de äldste i graden. Ehuruväl
enligt kongl. brefvet den 30 mars 1894 medgifvits, att vid fotgardesregementena
tills vidare finge till regementsadjutant förordnas jemväl sådan
till dylik befattning lämplig subalternofficer på stat, som ej tillhörde den
löneklass, till hvilken den lediga adjutantsbeställningen vore hänförd,
hade revisorerne, då, såsom ofvan framhållits, afvikelse från den af Riksdagen
framstälda stat för Svea lifgarde under revisionsåret egt rum,
velat omförmäla detta förhållande.

Jemte öfverlemnande af befälhafvarens för fjerde arméfördelningen
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 2 mars 1894 angående förordnande
af regementsadjutanter vid de båda gardesregementena äfvensom tillförordnade
chefens för generalstaben, på grund af Kongl. Maj:ts remiss, deröfver
afgifna utlåtande af den 14 i samma månad; Indika handlingar
legat till grund för Kongl. Maj:ts i förenämnda ärende fattade beslut,
liar herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i en till
uttkottet afgifven promemoria af den 29 februari innevarande år påvisat,
hurusom berörda handlingar gåfve vid handen, att, med en ordagrann
tillämpning af de vid 1892 års urtima riksdag faststälda stater, i hvad
Bill. till Bilcsd. Blot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 3

Ang. besättandet
af regementsadjutanlsbcställningarne
vid
Svea lifgarde.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. sättet för
uppköp af rcmonter
för arméns
behof
samt anordningarna
vid
Ottcnlry rcmontdepot

m. m.

desamma anginge kompetensen till berörda befattningar, afsevärda olägenheter
särskildt vid de båda gardesregementena uppkommit, och att vid
sådant förhållande Kongl. Maj:ts beslut derom, att jemväl andra subaltemofficerare
än de i staterna angifna finge förordnas till regementsadjutanter,
borde finnas vara af omständigheterna påkalladt, helst det
gjorda medgifvandet förklarats gälla endast tills vidare och således snarare
måste betraktas såsom en försöksåtgärd och dessutom ingen ökad
kostnad såsom följd af beslutet för statsverket uppkommit.

Hvad sålunda förekommit har utskottet velat för Riksdagen

anmäla.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 80 och 81, 82—127; uti. pag. 545—570).

Revisorerne hafva under särskilda paragrafer i berättelsen angående
granskningen af arméförvaltningens räkenskaper afgifvit yttranden
dels i afseende å remonteringskommissionens upphandling af remonter
för arméns behof samt dels angående utfodringen af de vid Ottenby
remontdepot uppstälda remonter och öfverinseendet öfver denna depot.

Utskottet, som ansett sig böra i ett sammanhang behandla revisorernes
berörda framställningar, har derjemte till handläggning föreliaft en
af herr C. Rydberg inom Andra Kammaren väckt, till utskottet remitterad
motion (n:o 45), deri, med anledning af revisorernes undersökningrörande
förhållandena vid Ottenby remontdepot och under hänvisande
till revisorernes berättelse i denna del, föreslagits, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
nuvarande system för anskaffande af remonter för värfvade kavalleriet
vore förenligt med statens sanna intressen och, om så icke vore förhållandet,
Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med förslag till
sådan anordning af ifrågavarande angelägenhet, att nuvarande missförhållanden
kunde blifva undanröjda.

Upphandling af remonter.

Enligt hvad revisorerne meddelat, hade vid granskning af redogörelsen
för remonteringskommissionens uppköp af remonter under revisionsåret
det ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att kommissionen

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

dels af en veterinär, som varit hos kommissionen anstäld såsom besigtningsman,
tillhandlat sig 10 hästar till ett medelpris af 715 kronor, dels
ock afslutat större remontuppköp med åtskilliga hästhandlare, bland
hvilka sålunda en försålt 42 och en annan 22 hästar till ett pris af i medeltal
742 kronor för de förra och 740 kronor för de senare, under det
att medelpriset för samtliga under året inköpta remonter utgjort endast
677 kronor.

Att en person, som hade att å tj enstens vägnar yttra sig angående
beskaffenheten af till remonteringskommissionen utbjudna hästar,
tillåtits att vid upphandlingen sjelf uppträda såsom säljare, syntes revisorerne
innebära en påtaglig oegentlighet och lätt kunna föranleda dertill,
att allmänhetens tilltro till kommissionens opartiskhet rubbades.

Jemväl i annat afseende hade kommissionens här ofvan omförmälda
remontuppköp gifvit anledning till erinran.

I gällande kungörelse angående remonteringen vid de värfvade beridna
truppförbanden den 17 mars 1893 stadgades beträffande remontuppköpen,
att de skulle verkställas, när och hvar chefen för remonteringsväsendet
funne sådant med kronans fördel öfverensstämmande samt efter
infordrande af anbud från kända hästuppfödare inom landet, hvarjemte
bemälde chef bemyndigats att låta genom Kongl. Maj:ts vederbörande
befallningshafvande och i tidningarna kungöra tid och ort för hästuppköp
i större omfattning. Dessa bestämmelser afsågo uppenbarligen att
bereda landets hästuppfödare tillfälle att direkt till kommissionen försälja
för remontering lämpliga djur. Då genom anlitande af mellanhänder
kostnaderna för remonteringen ökades, borde det enligt revisorernes
mening ock vara för kommissionen angeläget att vid upphandlingen
såvidt möjligt träda i förbindelse endast med hästuppfödare och
sålunda söka förhindra, att hästhandlarne i vidsträcktare mån sloge under
sig hästuppköpen i första hand och derigenom uppdrefve prisen. Då de
jemförelsevis betydliga remontuppköp, som under revisionsåret afslutats
med hästhandlare, syntes angifva, att den för statens remonteringsväsende
vigtiga synpunkt, som af revisorerne framhållits, icke blifvit af remonteringskommissionen
i tillräcklig grad beaktad, hade revisorerne velat
härå fästa uppmärksamheten.

Öfver hvad revisorerne i detta afseende anfört har, enligt hvad i
armeförvaltningens å intendentsdepartementet förenämnda utlåtande meddelas,
infordrats förklaringar från inspektören för kavalleriet och chefen
för remonteringsväsendet; och bär arméförvaltningen såsom eget yttrande
åberopat dessa vid utlåtandet fogade förklaringar.

Inspektören för kavalleriet har jemte framhållande af svårigheterna

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

för remonteringsväsendet att vid hästuppköpen alltid förekomma de enskilda
kästhandlarne, hvilka vanligen verkstälde sina uppköp inom begränsade
områden och derför äfven kunde stödja sig på en grundlig
kännedom om detta områdes tillgång på unghästar, särskildt då inga
hand kunde finnas på den enskildes rätt att .afyttra sina unghästar när
och till hvem honom syntes lämpligast, anfört, att ett anbefallande till
chefen för remonteringsväsendet att uteslutande verkställa uppköpen hos
uppfödarne, med förbigående helt och hållet af hästhandlarne, visserligen
skulle åstadkomma, att remonteringsanslaget i något högre grad än hittills
tillika verkade såsom premieringsmedel, men att remonteringen härigenom
utan tvifvel skulle försämras, enär ett ej ringa antal unghästar
måste såsom redan uppköpta af hästhandlare lemnas å sido. Att för de
af hästhandlare uppköpta remonter i allmänhet gifvits de högre prisen,
vore ganska förklarligt, när hästhandlarne i de flesta fall skyndat sig
att på förhand uppköpa de bästa unghästarna.

Enär hvarken från revisorerne eller från allmänheten klagomål försports,
att hästuppfödarne ej hlifvit satta i tillfälle att inför remonteringsväsendet
framställa sina unghästar till salu, kunde ej läggas sagda myndighet
till last, att en del hästuppfödare föredroge att afyttra sina unghästar
genom ombud eller till hästhandlare.

Slutligen ansåge sig kavalleriinspektören böra framhålla, att under
senare år arméns genom remonteringsväsendet uppköpta hästmateriel i
beaktansvärd grad tilltagit i styrka och uthållighet, hvilket af de gångna
fälttjenstöfningarna med tydlighet bekräftats.

I den af chefen för remonteringsväsendet afgifna förklaring uttalas
den mening, att den gjorda anmärkningen, att hästar upphandlats af
veterinär, som å tjenstens vägnar hade att yttra sig angående beskaffenheten
af till remonteringsväsendet utbjudna hästar, måste bero på ett
misstag. Förhållandet vore nemligen, att under år 1894 upphandlats
en del unghästar af veterinär Tullberg i Eslöf, som då uppträdde såsom
enskild person och ej på något vis vid denna förrättning biträdde å
tjenstens vägnar för kronans räkning, utan såsom ombud — gent emot
remonteringsväsendet — för en del hästuppfödande mindre landtbrukare,
hvilka, på grund af hans sakkunskap samt det allmänna förtroende, veterinär
Tullberg åtnjöte, anmodat honom åtaga sig detta bestyr.

Hvad anginge den gjorda anmärkning, att ett relativt stort antal
remonter blifvit anskaffade genom hästhandlare, hade anledningen härtill
varit, att ordern, att remonternas antal å depoterna skulle ökas, först
sent på året kommit chefen för remonteringsväsendet till banda, då hästtillgången
varit knapp, och han då ansett, att remonteringsväsendets
hufvuduppgift, att mom föreskrifven tid anskaffa hästar för arméns behof,

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

härvidlag så skarpt trädde i förgrunden, att dess andra uppgift, som väl
borde hänföras inom det önskvärdas område, att verka såsom en premieringsnämnd
genom direkt förbindelse med mindre hästuppfödare, under
sådana förhållanden måste alldeles förbises.

Hvad särskildt beträffar den af revisorerne framstälda anmärkningen
med anledning af att en veterinär, som varit hos remonteringsväsendet
anstäld såsom besigtningsman, försålt hästar till remonteringsväsendet,
anser utskottet den deröfver afgifna förklaringen ingalunda tillfredsställande.
Utskottet finner nemligen det icke vara med god ordning
öfverensstämmande, att samma person må tillåtas uppträda ömsom
såsom rådgifvare vid remonteringsväsendets hästinköp och ömsom såsom
säljare af hästar till detsamma. Då emellertid uppmärksamheten blifvit
fästad å detta förhållande, vågar utskottet antaga, att anledning till anmärkning
i berörda hänseende må för framtiden undvikas, helst om, såsom
utskottet anser lämpligt, en och samma veterinär hädanefter blefve, så
vidt möjligt, anlitad vid samtliga remonteringsförrättningarna.

I afseende å de genom kong!, kungörelsen den 17 mars 1893 stadgade
förändrade bestämmelser angående remonteringen vid de värfvade
beridna truppförbanden, har utskottet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida
det må vara lämpligt, att, på sätt genom berörda kungörelse bestämts,
i en persons hand lägges rätten att ensam besluta om inköpen
af remonter. Den chefen för remonteringsväsendet enligt kungörelsen
tillagda befogenhet att ej allenast afgöra, å hvilket ställe, af hvilken säljare
och till hvilket pris inom det bestämda maximipriset de för den
värfvade arméns behof erforderliga hästar skola inköpas, utan äfven bestämma,
till hvilket af de olika truppförbanden livar och en af de inköpta
hästarne skall öfverlemnas, synes, enligt utskottets mening, innebära
en magt, som, då den är åt en enda person öfverlemnad, måste
gifva anledning till missförstånd och klander, om den än aldrig så samvetsgrant
utöfvas. Härtill kommer, att afgörandet af dessa hästinköp
är af så svår och grannlaga natur, att detsamma skäligen synes böra
göras beroende af flera personers omdöme.

Utskottet föreställer sig derför, att afsevärda fördelar för remonteringsväsendet
skulle vinnas, derest dess ombesörjande, såsom före år
1893 egde rum, öfverlemnades åt en af tre personer bestående kommission,
i hvilken enligt utskottets förmenande bordo beredas plats för en
veterinär, hvilken derigenom komme att bära ett större ansvar, än det
som nu åligger honom såsom endast rådgifvande. Den person, som jemte
ordföranden och veterinären skulle komma att utses till ledamot i kommissionen,
synes utskottet böra tillsättas så väl med hänsyn till bevakande

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

af kronans bästa vid remonteringen som äfven på det att inom kommission
särskild uppmärksamhet må vid hästinköpen fästas derå, att de enskilda
hästuppfödarne må varda, så vidt med statens intresse förenligt
är, tillgodosedda. En sådan kommission skulle visserligen föranleda något
ökade utgifter för remonteringen; men vid kommissionens sammansättning,
såsom nu förordats, torde desamma icke böra blifva alltför afskräckande.

Med afseende å vigten af att remonteringsväsendet varder på ett
så tillfredsställande sätt som möjligt ordnadt och med hänsyn till den
ökade anskaffning af hästar för armén, som 1892 års urtima Riksdags
beslut i afseende å såväl uppsättning af nya beridna truppförband som
vakanssättningen af en del af det indelta kavalleriet måste föranleda, har
utskottet, som funnit förevarande fråga egnad att ådraga sig särskild uppmärksamhet,
ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t göra framställning om
att Kongl. Maj:t efter föregången utredning täcktes taga i öfvervägande, om
icke förändrade anordningar i afseende å remonteringsväsendet må kunna
vidtagas i ofvan angifvet syfte.

Ottenby remontdepot.

Revisorerne, som vid besök å Qviberg och Göteborg tagit i betraktande
de remonter, som första och andra Göta artilleriregementen
kort förut mottagit från remontdepoten vid Ottenby, hade, enligt hvad
i berättelsen meddelas, derjemte i Stockholm besökt lifgardets till häst
samt första svea artilleriregementes etablissement, i hvilket senare äfven
andra svea artilleriregemente vore inrymdt, för att göra sig underrättade
om tillståndet hos de remonter, som från samma depot aflemnats till
dessa regementen. Derjemte hade fyra bland revisorerne utsedde delegerade
företagit en resa till Ottenby remontdepot i syfte att inhemta
kännedom om de för depoten vidtagna anordningar, omfånget och beskaffenheten
af betesmarkerna, vattentillgången samt andra för remonternas
vård och utfodring vigtiga omständigheter. Slutligen hade revisorerne
hos vederbörande myndigheter begärt upplysning om de åtgärder,
som af myndigheterna vidtagits i och för vården af den dyrbara hästmateriel,
som blifvit uppstäld vid Ottenby remontdepot; och hafva revisorerne
i berättelsen intagit de handlingar i detta ärende, som stälts till
revisorernes förfogande, äfvensom den af de delegerade afgifna berättelsen
öfver besöket å Ottenby.

Af dessa handlingar, till hvilka utskottet i öfrigt tillåter sig hänvisa,
hade enligt revisorernes åsigt framgått, bland annat,

att, enligt det mellan arméförvaltningens intendentsdepartement och
arrendatorn af Ottenby kungsladugård upprättade kontraktet, arrendatorn

Statsutskottets Utlåtande lN:o ål.

vore skyldig att å bete sommarföda remonter intill ett antal af 400,
samt att depotchefen egde bestämma, när remonterna på grund af knapp
betestillgång borde från en till annan betesmark förflyttas; varande af
de till egendomen hörande betesmarker ingen i kontraktet undantagen
från användning för remontdepotens behof, der så skulle påfordras;

att de till Ottenby kungsladugård hörande betesmarker måste anses
kunna gifva tillräckligt sommarbete för 400 hästar, och att de under
sistlidne sommar vid depoten uppstälda remonter icke fullt uppgått till
detta antal;

att depotchefen uti skrifvelse till intendentsdepartementet den 28
mars 1895 anmält, att, vid det förhållande, att kronoarrendatorn till annan
person bortlemna!; en stor del af till Ottenby hörande betesmarker, de
gräsbeten, som under juni månad återstode till remontdepotens förfogande,
enligt depotchefens bedömande icke vore för remonterna tillräckliga;

att, sedan kronoarrendatorn uti häröfver infordradt yttrande förklarat
sig villig att under vissa vilkor till remontdepoten upplåta ytterligare
betesmarker, intendentsdepartementet i skrifvelse den 23 april
samma år meddelat depotchefen den afgifna förklaringen, med anmodan,
att, om de af arrendatorn anvisade betesmarkerna i verkligheten blefve
otillräckliga för vid depoten uppstälda eller dit ankommande remonter
och arrendatorn det oaktadt ej befunnes villig att kontraktsenligt anvisa
andra och tillräckliga betesmarker, derom ofördröjligen till departementet
insända anmälan;

att depotchefen i skrifvelse till intendentsdepartementet den 10 maj
1895 påpekat oantagligheten af de utaf arrendatorn uppstälda vilkor för
upplåtelse af ytterligare betesmark åt remonterna samt i en skrifvelsen
bifogad promemoria, hvaraf ett exemplar redan förut insändts till kavalleriinspektören,
närmare påvisat, hurusom af de beten, som bort för remonterna
disponeras, betydande områden af arrendatorn undantagits och
upplåtits till enskilda personer, hvarjemte depotchefen särskildt med afseende
å en af de sålunda undantagna betesmarkerna framhållit det
oeftergifliga behofvet af dess användande för remontdepoten redan från
början af juni månad;

att sistnämnda handlingar icke föranledt någon åtgärd från intendentsdepartementets
sida, och att kavalleriinspektören, hvilken jemväl
mottagit depotchefens nyssnämnda promemoria och som den 13 juni
1895 inspekterat remontdepoten, den 17 i samma månad utan anmärkning
tillstält depotchefen en af arrendatorn uppgjord ny betesplan, som
till depotens förfogande stälde ett betydligt mindre område än det, som
af depotchefen ansetts nödigt;

att depotchefen den 1 påföljdo juli till såväl intendentsdepartementet

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

som kavalleriinspektören anmält, att de till remontdepoten upplåtna betesmarker
vore Racket torra och brunbrända;

att efter denna anmälan, som icke föranledt någon påföljd, depotchefen
icke vidare under sommaren afgifvit något yttrande i denna fråga,
liksom ej heller intendentsdepartementet eller kavalleriinspektören deruti
vidtagit någon som helst åtgärd;

att depotchefen, vid det förhållande, att tillräcklig föda för remonterna
kunnat beredas, om blott de betesmarker, som arrendatorn kontraktsenligt
varit skyldig att härtill anvisa, fått fritt disponeras, ansett
sig förhindrad belasta depoten med den betydande kostnad, som reqvirerandet
af tilläggsrationer skulle medfört, helst ett sådant förfarande
stode i strid med den för depoten faststälda stat, enligt hvilken hästarna
skulle under 122 dagar utfodras på gräsbete;

att de i slutet af september och början af oktober nästlidet år
från Ottenby aflemnade remonterna, enligt vederbörande regements- och
corpschefers intyg, nästan utan undantag befunnits ut.magrade, kraftlösa,
slappa och för sin ålder ofullständigt utvecklade samt i sådant skick,
att deras dressyr först efter en längre tids omsorgsfull vård kunde börjas,
äfvensom att detta remonternas tillstånd förorsakats af alltför knappa
beten och otillräcklig vattentillgång; samt slutligen

att arrendatorn af Ottenby kungsladugård den 25 oktober 1895
skriftligen medgifvit, att han skulle ställa sig till efterrättelse ett samma
dag af depotchefen honom tillstäldt förständigande att dädanefter till
remontdepotens uteslutande förfogande under betestiden ställa vissa uppgifna
betesmarker af betydligt större utsträckning än de beten, som
under sistlidne sommar eller någon del deraf varit för statens remonter
upplåtna.

De uppgifter, som från cheferna för vederbörande truppförband
lemnats angående det tillstånd, hvaruti de under hösten nästlidet år från
Ottenby ankomna remonterna befunnit sig, hade till fullo bekräftats af
de iakttagelser, revisorerne i detta afseende haft tillfälle att göra. En
jemförelse mellan dessa hästar och de remonter, som under år 1894
blifvit regementerna tillsända direkt från remonteringskommissionen utan
att passera depoten vid Ottenby, visade, att de sistnämnda, som i medeltal
voro af samma ålder och betingat samma inköpspris och utfodringskostnad
som de förra, vore starka, lifliga, välfödda samt redan i det
närmaste fullt dresserade och för krigsbruk användbara, under det att
Ottenbyremonterna vore så utmagrade och kraftlösa, att någon dressyr
ej på lång tid kunde komma i fråga. Beträffande en och annan af dessa

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

hästar syntes man till och med hafva anledning befara, att de knappast
någonsin skola blifva fullt dugliga för sitt ändamål.

Hvad nu blifvit anfördt gåfve enligt revisorernas mening vid handen,
att staten lidit en betydande förlust genom den vanvård, för hvilken de
vid Ottenby uppstälda remonterna varit utsatta. Det tillkomme ej revisorerne
att afgöra, hvilken person eller myndighet som hafvudsakligen
hade skulden för dessa missförhållanden; men då revisorerne egnat särskild
uppmärksamhet åt förevarande fråga, hade revisorerne icke aneett sig
böra underlåta att uttala den mening, att, om än depotchefen bort hos
arméförvaltningens intendentsdepartement, kraftigare och mera enträget
än som skett framhålla betesmarkernas otillräcklighet, det dock förefallit
anmärkningsvärdt, att depotchefens framställningar i ämnet icke föranledt
någon åtgärd från departementets sida för rättelses vinnande. Påfallande
vore nemligen den ringa uppmärksamhet, som kommit depotchefens
erinringar till del af departementet, då, så vidt af de för revisorerne tillgängliga
handlingar kunnat utrönas, departementet inskränkt sitt åtgörande
i denna fråga till att, i anledning af depotchefens den 28 mars
1895 gjorda anmälan om otillräckligheten af de för depoten upplåtna
betesmarker, infordra kronoarrendatorns förklaring samt öfversända densamma
till depotchefen, med anmodan att, derest betena i verkligheten
blefve otillräckliga, derom till departementet göra anmälan. Och då
depotchefen i skrifvelsen den 10 derpåföljde maj med dervid fogade
promemoria bestämdt framhållit behofvet af ytterligare betesmarker för
remonterna samt visat oantagligheten af de vilkor, arrendatorn för sådan
upplåtelse framstält, har intendentsdepartementet ej ens lemnat svar
härå, än mindre vidtagit någon som helst åtgärd i det angifna syftet.

Ej heller syntes kavalleriinspektören, hvilken enligt tjenstgöringsreglementet
för armén har inseende öfver de af staten inrättade remontdepoter,
hafva egnat betesfrågan nödig uppmärksamhet.

Hvad i förevarande ämne förekommit hade hos revisorerne framkallat
tvekan om lämpligheten af en anordning för remonternas uppfödande
och vård, som stälde staten i beroende af enskild persons villighet
att uppfylla sina åtagna förbindelser och som visat så beklagligt
resultat. Det syntes kunna med skäl ifrågasättas, huruvida statens dyrbara
hästmateriel, af hvars godhet specialvapnens tjensteduglighet vore
beroende, borde på sådant sätt äfventyras. Måhända borde staten ej
vidare begagna sig af det med arrendatorn af Ottenby afslutade kontraktet
om uppställande af remonter derstädes, utan antingen uppköpa
äldre hästar, hvilka redan nått den utveckling, att deras dressyr omedelBih.
Ull Jlilcsd. 1''rot. 18!/6. 4 Sami. 1 Afd. 35 Iläft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

bart kan börjas, eller ock, i händelse det ansåges fördelaktigare att
fortfarande uppköpa hästarna vid omkring tre års ålder, låta dem försändas
direkt till vederbörande truppförband. Någon synnerlig svårighet
vare sig att i förra fallet kunna anskaffa hästar till lägre medelkostnad
än för närvarande, eller att i hvarje fall bereda hästarna fördelen åt
några månaders gräsbete under året närmast efter deras aflemnande till
regementena borde väl ej förefinnas.

Om emellertid de för armén inköpta hästarna fortfarande såsom
hittills borde en tid före deras öfverlemnande till regementena uppställas
vid Ottenby eller annan hästdepot, hade slutligen revisorerne velat ifrågasätta,
huruvida högsta inseendet öfver sådan anstalt lämpligen borde
utöfvas af arméförvaltningens intendentsdepartement, inom hvilken myndighet
de speciella fackinsigter, som dervid vore af nöden, näppeligen
kunde förväntas i erforderlig grad vara till finnandes.

I förenämnda utlåtande angående revisorernas anmärkningar vid intendentsdepartementets
räkenskaper för år 1894 har departementet, i anledning
af revisorernas förevarande framställning — med åberopande af
en utaf departementet den 3 december 1895 till Kongl. Maj:t afgifven,
utlåtandet bifogad utredning angående det mindre tillfredsställande skick,
hvaruti de från remontdepoten vid Ottenby under hösten 1895 utlemnade
remonter befunno sig, äfvensom ett jemväl närslutet, af inspektören för
kavalleriet afgifvet yttrande i frågan — särskildt betonat, att enligt depotchefens
skrifvelse den 28 mars 1895 brist å beten af honom ansetts
möjligen kunna komma att uppstå endast under juni manad för de under
samma månad till Ottenby ankommande, vid depoten ännu kvarstående
remonter, sedan nådig betesplats blifvit afsatt för föregående års remonter
eller de remonter, hvarom i anmärkningen vore fråga; att någon farhåga
för otillräcklighet af de beten, som beräknats för nu ifrågakomna remonter,
alltså icke blifvit i förbemälda, lika litet som i någon annan
från depotchefen till arméförvaltningen ingifven skrifvelse anmäld; att
arméförvaltningen vid meddelandet af sina föreskrifter den 23 april 1895
följaktligen icke haft sig bekant, att anledning till farhåga för knapp
betestillgång möjligen kunde ifrågakomma äfven för andra än de under juni
månad till depoten ankommande och der ännu kvarstående remonter, livilka
alla, enligt chefens för remonteringsväsendet skrifvelse den 8 september
1895, vid sistnämnda tidpunkt vore i någorlunda godt skick; att de af
arméförvaltningen lemnade anvisningarna, om de af depotchefen rätt fattats
och rätt tillämpats, bort under de för arméförvaltningen af depotchefen
anmälda förhållandena vara fullt tillräckliga; att i depotchefens
skrifvelse den 10 maj 1896 intet anförts, som kunnat gifva arméförvaltningen
anledning antaga, att hans i skrifvelsen den 28 nästförutgångna

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

mars’ uttalade farhågor beträffande betenas otillräcklighet för de under
juni månad till depoten ankommande remonterna skulle hafva tagit en
större utsträckning och jemväl omfattade de äldre remonter, hvarom nu
vore fråga, helst tiden för hästarnas utsläppande på betesmarkerna då
ännu icke inträffat, samt beskaffenheten af den blifvande betestillgången
då ännu icke varit så känd, att den kunde gifva depotchefen anledning
att ändra sin under den 28 mars härutinnan uttalade åsigt.

Vidare har intendentsdepartementet anfört, att det måhända icke
tillkonnne arméförvaltningen å intendentsdepartementet att ingå i svaromål
beträffande det af revisorerne främstälda spörsmål, huruvida högsta
inseendet öfver en sådan anstalt som remontdepoten vid Ottenby lämpligen
borde utöfvas af departementet, men det borde dock icke förmenas
departementet att härvid erinra, dels att anmärkningar icke förekommit
mot arméförvaltningens handhafvande vare sig af depoten vid Strömsholm
eller vid Gustafslund, hvarutaf kunde dragas den slutsats, att anledningen
till nu förekomna anmärkningar icke vore att söka hos departementet,
dels att departementets öfverinseende hufvudsakligen bestode
i öfvervakandet, att lemnade föreskrifter angående depotens ekonomi behörigen
efterlefdes. För vården och tillsynen öfver remonterna samt för
öfvervakandet af deras skötsel och utfodring in. m. funnes på platsen den
speciella fackkunskapen representerad af en depotchef.

Innan arméförvaltningen utfärdade föreskrifter, för hvilka dylik
fackinsigt erfordrades, inhemtade arméförvaltningen yttrande i frågan
från inspektören för kavalleriet.

Utskottet, som, till undvikande af alltför stor vidlyftighet, i öfrigt
får hänvisa till intendentsdepartementets ofvannämnda den 3 december
1895 afgifna utredning i förevarande ämne (rev. ber. pag. 551 — 569),
bär ur denna utredning velat meddela, att departementet ansåge sig
hafva visat, att anledningen till den vanvård, remonterna under 3:e qvartalet
undergått, måste sökas dels deruti att depotchefen icke i den utsträckning
omständigheterna påkallat begagnat den magt och myndighet,
som blifvit lagd uti hans hand, samt i flere afseenden missförstått de
klara och tydliga föreskrifter, lian egt ställa sig till efterrättelse, nemligen
såväl de rörande depoten utfärdade kongl. bref och det om dess upprättande
afslutade kontrakt, som ock de särskilda föreskrifter, som tid efter
annan blifvit honom af arméförvaltningen meddelade, dels ock särskild!
deruti att han, när betestillgångcn började visa sig knapp, icke ålagt
arrendator!! att upplåta andra och tillräckliga betesmarker; utan uppskjutit
dermed tills hästarna börjat afmagra, då, såsom depotchefen sjelf sagt,
olyckan redan skett. Enligt arméförvaltningens mening vore grunden
till de nu af handlade missförhållandena alltså icke att söka i förmenta

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

fel, otydligheter eller ofullständigheter i de för depoten gällande bestämmelserna,
utan blott och bart i det sätt, på hvilket depotchefen fullgjort
det honom lemnade uppdraget att vara depotens chef.

Då emellertid uti de från depotchefen inkomna förklaringarne eu
del motsägelser förekomme, som gjorde det nära nog omöjligt att i vissa
på frågans bedömande inverkande detaljer bilda sig ett bestämdt omdöme
om förhållandena under denna sommar vid Ottenby, samt då vidare härigenom
möjlighet kunde uppstå att, åtminstone i viss mån, ansvaret för
det skedda kunde komma att öfverflyttas från den som, enligt arméförvaltningens
uppfattning vid frågans närvarande ståndpunkt, ensam
borde bära det till andra, hvilkas åtgöranden i denna sak icke rimligtvis
kunde sägas hafva gifvit anledning till de nu ifrågakomna tilldragelserna
vid Ottenby, och då det derjemte i inkomna skrivelser ville göras
troligt, att helt andra orsaker än de af depotchefen angifna varit hufvudsakliga
anledningen till remonternas dåliga beskaffenhet vid afsändandet
från depoten detta år, hemstälde arméförvaltningen hos Kongl. Maj:t,
huruvida icke Kongl. Maj:t skulle pröfva skäligt förordna, att genom
undersökning vid laga domstol måtte utrönas, hvilka anledningarne varit
till det mindre tillfredsställande tillståndet hos de remonter, som under
nästlidet års höst utlemnats från Ottenby, samt hvilken eller hvilka personer,
som genom sina åtgöranden kunde hafva gifvit anledning dertill.

Med anledning af arméförvaltningens sistberörda hemställan har
Kongl. Maj:t öfverlemnat handlingarna i ärendet till justitiekansleren,
hvilken, enligt hvad utskottet inhemtat, infordrat förklaring från vederbörande.

Af hvad i detta ärende förekommit framgår visserligen, att genom
de af revisorerne omförmälda bristfälliga anordningarna vid Ottenby
remontdepot, de der utfodrade hästarne icke erhållit tillfredsställande
skötsel och vård och att statsverket härigenom lidit förlust samt att det
i detta afseende framstälda allvarliga klander varit af förhållandena påkalladt;
men som, enligt hvad ofvan meddelats, rättslig undersökning
härom är inledd, finner sig utskottet sakna anledning till särskildt yttrande
i detta ämne.

Ej heller anser sig utskottet böra ingå i närmare bedömande af
det utaf revisorerne omförmälda, med arrendatom af Ottenby uppgjorda
kontrakt angående remontdepotens anordnande; men bär utskottet ej
kunnat underlåta att uttala den mening, att detta kontrakt, vid hvars
upprättande önskligt varit att mera framsynthet gjort sig gällande, är
för statsverket synnerligen ofördelaktigt.

Deremot har utskottet tagit i öfvervägande, huruvida förvaltnin -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

gen och öfverinseendet öfver remontdepoten må kunna anses på ett tillfredsställande
sätt ordnad, samt huruvida Ottenby egendom må ega de
betingelser, som för anordnandet af en sådan depot måste förefinnas.
Och i sådant afseende har utskottet ansett det vara tvifvelaktigt, huruvida,
på sätt revisorerne jemväl ifrågasatt, högsta inseendet öfver sådana
anstalter som remontdepoter lämpligen bör utöfvas af arméförvaltningen.
Snarare torde det böra tillkomma chefen för remonteringsväsendet eller
en remonteringskommission att utöfva ledning af och tillsyn öfver dessa
anstalters förvaltning, hvilken för öfrigt synes böra ställas under öfverinseende
af kavalleriinspektören med rätt till ett kraftigare ingripande i
densamma än som hittills af honom utöfvats.

Hvad Ottenby beträffar synes kunna ifrågasättas, huruvida denna
plats må vara fullt lämplig till remontdepot, men i allt fall håller utskottet
före att, innan full visshet vunnits huruvida platsen, äfven efter
de förändrade anordningar derstädes, som af behofvet. med nödvändighet
påkallas, må vara för ifrågavarande ändamål tjenlig, antalet dit öfverlemnade
hästar bör så vidt möjligt inskränkas. Ett lämpligt medel dertill
synes vara att inköpen af remonter, i mån ske kan, utsträckes
till fyraåriga hästar, hvilka omedelbai-t kunde till vederbörande truppförband
öfverlemnas. Visserligen komme sådana inköp att ställa sig
afsevärdt dyrare än de hittills gjorda, men härvid måste dock tagas i
betraktande besparingarne i kostnaderna för deras uppställande vid depot,
hvartill kommer att ett års uppskof med hästarnes inköp måste medföra
minskad risk för deras skadande och ett säkrare bedömande af deras
användbarhet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att, med anledning af revisorernas ifrågavarande
framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda
motion, Riksdagen må i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande, huruvida
icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet
må vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnas
åt en af tre personer sammansatt kommission, samt dels
förändring må åvägabringas såväl i afseende å anordningarna
och förvaltningen vid Ottenby remontdepot
som beträffande inseendet öfver densamma, dervid
Kongl. Maj:t tillika täcktes taga i öfvervägande huruvida
antalet vid Ottenby uppstälda remonter må inskränkas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. a/giften
för denaturerad
sprit vid
tillverkningen
af röksvagt
krut.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 81, uti. pag. 573 och 574.)

Med anledning af verkstäldt besök å den vid Åkers krutbruk inrättade
fabriken för tillverkning af röksvagt krut hafva revisorerne meddelat,
bland annat, att den i fabrikationen ingående spriten denaturerades
på platsen. Denatureringsafgiften, som belöpte sig till 2 å 3 öre per
liter vid normalstyrka, inverkade ej obetydligt på kostnaden för krutets
tillverkning och kornme enligt revisorernes mening i sådant afseende att
hafva ännu större betydelse, sedan äfven etyleter komme att tillverkas
vid krutbruket, då afgiften redan vid kruttillverkning i det omfång, som
för närvarande egde rum, beräknats uppgå till omkring 4,500 kronor
för år. Den kontrollanten tillfallande andel af berörda afgift hade, en-''
ligt lemnad upplysning, vid en under år 1894 verkstäld denatureringsförrättning,
som icke upptagit längre tid än en half dag, uppgått ända
till 711 kronor 28 öre.

I afgifvet utlåtande af den 13 januari innevarande år öfver de i
revisionsberättelsen gjorda framställningar, som beröra arméförvaltningen
i artilleridepartementet, har bemälda departement angående ofvan berörda
fråga erinrat, att den för fabrikationen afsedda spriten denaturerades
på stället (medelst tillsats af etyleter), enär på vanligt sätt (med träsprit
eller pyridin) denaturerad sprit — den enda som hölles till salu — ej ansetts
kunna användas vid kruttillverkningen, äfvensom att denatureringsafgiften i
enlighet med bestämmelsen i Kongl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1894 om
ändrad lydelse af § 10 mom. 4 i kongl. förordningen angående vilkoren för
tillverkning af bränvin den 13 juli 1887 utgått med 2 öre per liter af
normalstyrka.

I sammanhang härmed ville armeförvaltningen framhålla önskvärdheten
af, att ifrågavarande denatureringsafgift, i hvad som rörde för
tillverkningen vid Åkers krutbruk afsedd sprit, blefve väsentligen nedsatt.
Den sålunda uppstående besparingen komme naturligtvis kruttillverkningen
tillgodo, och då denatureringen vid krutbruket städse kunde
och borde utföras med jemförelsevis stora partier sprit för hvarje gång,
skulle väl den eller do personer, som verkstälde denatureringen, äfven
med en vida mindre afgift än den nu stadgade, kunna erhålla skälig
godtgörelse för det med ifrågavarande operation förenade arbetet.

Beträffande den af revisorerne omförmälda oskäligt höga ersättningen
för en denatureringsförrättning har utskottet till en början velat

Statsutskottets Utlåtande N.-o ål.

erinra, att arfvodet för denna förrättning, som egde rum i september
1894, utgick efter bestämmelserna i kong], förordningen den 10 oktober
1890 angående denaturering af bränvin, men att dessa bestämmelser
blifvit ändrade genom Kongl. kungörelsen den 30 november 1894,
hvarigenom denatureringsafgiften nedsattes från 3 till 2 öre per liter
bränvin och kontrollantens arfvode, som förut utgått med 2,5 öre för
hvarje liter bränvin, minskades till 1 öre per liter.

Hvad i öfrigt vidkommer kostnaden för denatureringen af den i
kruttillverkningen ingående spriten, förefaller det utskottet olämpligt, att
redan nu, innan någon erfarenhet vunnits angående resultaten af den
genom nyssnämnda kungörelse af den 30 november 1894 stadgade nedsättningen
i denatureringsafgiften, påkalla en ändring i densamma,
derom förslag ej heller blifvit från revisorernes sida framstäldt; och torde
åtgärder i detta afseende vara så mycket mindre af behofvet påkallade,
som antagas kan, att, sedan uppmärksamheten blifvit väckt å förevarande
ämne, det torde komma att tillses, att afgifterna i omförmälda
hänseende hädanefter icke komma att sättas till högre belopp än skäligt
är.

Med afseende härå får utskottet hemställa,

att revisorernas förenämnda framställning icke
må till någon vidare åtgärd föranleda.

Lotsstyrelsen.

§ 7.

(Rev. ber. pag 168; uti. pag. 610.)

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade lotsverkets flytande fyr- An(i- *“**“"''
inrättningar under revisionsåret ökats med tre nya fyrskepp af stål, be- komtruk
tecknade med n:is 17, 18 och 19. Det förstnämnda, som tillverkats af tion °flotsW.
Lindbergs verkstads- och varfsaktiebolag för en kostnad af 153,470 mater
kronor, vore försedt med ångmaskin och afsedt för grundet Svinbådan
vid norra inloppet till Öresund. Fartygen n:is 18 och 19 hade tillverkats
vid Kockums mekaniska verkstad i Malmö och betingat en kostnad
af respektive 79,937 kronor och 35,540 kronor samt vore afsedda, n:o
18 till reservfyrskepp för grundet Fladen i Kattegatt och n:o 19 att förläggas
vid Norströmsgrundet utanför Luleå. Beträffande samtliga dessa
fartygsbygguader både enskilda personer utom lotsverket, anlitats dels

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

för uppgörande och granskning af konstruktionsritningar och beräkningar,
dels ock för öfvervåkande af arbetena. Fyrskeppet n:o 19, som
från den 27 augusti till den 23 oktober 1894 varit utlagdt vid Norströmsgrundet,
hade under år 1895 icke varit användt, utan öfverlemnats till
flottans varf i Stockholm, der fartyget, som i sitt ursprungliga skick
befunnits mindre sjödugligt, underginge en väsentlig ombyggnad. Med
afseende å detta förhållande och då äfven under föregående år inträffat,
att dylik ombyggnad eller ändring af lotsverkets fartyg företagits utan
att vara föranledd af föregående slitning, hade revisorerne funnit
sig böra ifrågasätta, huruvida icke för vinnande af en mera noggrann
och tillförlitlig utredning rörande konstruktionen af fartygsmateriel
för lotsverket, bestyret härmed borde, på sätt jemväl af 1894 års revisorer
antydts, uppdragas åt mariningeniörsstaten i stället för, såsom
hittills varit fallet, åt personer, som tillfälligtvis för ändamålet anlitats.

Med afseende å revisorernas nu omförmälda framställning har
lotsstyrelsen i afgifvet utlåtande af den 7 januari innevarande år anfört,
att, ehuru lotsstyrelsen redan i sitt utlåtande den 15 januari 1895 uttalat
sig i anledning af 1894 års revisorers åberopade antydan, hvilken
derefter icke föranledt vidare åtgärd, och ehuru revisorernas nu gjorda
uttalande icke innefattade någon anmärkning mot lotsstyrelsens förvaltningsåtgärder
under det år revisionen omfattade, utan berörde organisationsfrågor,
som tillhörde Kongl. Maj:ts afgörande, ville dock styrelsen
i anledning af detsamma i korthet anföra följande.

Lotsstyrelsen hade länge haft sin uppmärksamhet fäst vid önskvärdheten
för styrelsen att vid handläggning af frågor om fartygsmateriel
hafva till sitt förfogande ett vetenskapligt bildadt biträde, som genom
fortsatt tjenstgöring kunde förvärfva en för lotsverket fruktbärande
kännedom om dess särskilda materiel, och i enlighet härmed hade lotsstyrelsen
ock i sitt den 25 sistlidne november afgifna statsförslag för
189G hemstält om anvisande af arfvode åt ett dylikt biträde. Hvad anginge
den af revisorerne ånyo anvisade utvägen, eller att mariningeniörsstaten
borde erhålla åliggandet att härutinnan tillhandagå lotsstyrelsen,
så förutsatte detta en sådan förändring af mariningeniörsstatens instruktion,
att chefen för densamma och hans underlydande tjenstemän komme
att intaga ungefär samma ställning till lotsverkets öfverstyrelse, som nu
funnes föreskrifven för ifrågavarande personal i förhållande till flottans
öfverstyrelse, på det erforderligt biträde alltid vid behof måtte stå lotsstyrelsen
till buds. För egen del betviflade lotsstyrelsen fortfarande
lika mycket, som tillförne, att en dylik förändring vore nyttig eller ens
utförbar, och föredroge obetingadt den lösning af frågan, som innehölles

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

i styrelsens ofvanberörda framställning den 25 november 1895, eller
ock, om sistnämnda framställning ej vunne Kongl Maj:ts bifall, att ändring
i nuvarande förhållandet ej måtte ega rum.

Utskottet, som tagit del af kongl. brefvet den 13 december 1895
angående staten för lotsstyrelsen för år 1896, har deraf inhemtat, att
Kongl. Maj:t icke bifallit lotsstyrelsens i skrifvelse den 25 november
1895 gjorda framställning om upptagande i staten för lotsstyrelsen för
år 1896 af ett arfvode af 2,400 kronor till ett biträde för mariningeniörsärenden.

Då emellertid, såsom revisorerne jemväl antydt, derest man vill
vinna en noggrann och tillförlitlig utredning rörande konstruktionen af
fartygsmaterielen för lotsverket, bestyret härmed icke lämpligen torde
böra uppdragas åt personer, som tillfälligtvis för ändamålet anlitas, och
då jemväl lotsstyrelsen i förenänmda utlåtande framhållit önskvärdheten
af att hafva tillgång till ett vetenskapligt bildadt biträde, som genom
fortsatt tjenstgöring kunde förvärfva en för lotsverket fruktbärande
kännedom om dess särskilda materiel, torde kunna antagas, att, om
ock Kongl. Maj:t icke ansett, att ett ständigt biträde för mariningeniörsärenden
bör hos lotsstyrelsen anställas, åtgärder dock varda vidtagna,
hvarigenom lotsstyrelsen sättes i tillfälle att, då fråga uppstår om nyanskaffning
eller ''förändring af lotsverkets fartygsmateriel, kunna för
uppgörande eller granskning af konstruktionsritningar och beräkningar
samt för arbetenas öfvervakande anlita personer, hvilka eg a speciel
kännedom om denna materiels beskaffenhet och de kraf, som ställas å
densamma.

Under uttalande häraf får utskottet hemställa,

att hvad revisorerne i förevarande hänseende
anfört icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd
föranleda.

• • • ’. f i! >j> it'' i : ''

Navigationsskolorna.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 174 och 175, uti. pag. 589 och 590.)

Jemte meddelande af eu tabell öfver medeltalet elever i navigafionsafdelningarua
vid rikets navigationsskolor under läsåren femårsperioden
Bih. till Biksd. Frot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Iläft. 5

Ang. indrag•
ning af navigationsskolor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

1877—1882, 1882—1887 och 1887—1892 samt treårsperioden 1892—
1895, hafva revisorerne påvisat, hurusom af denna tabell framginge, att
elevantalet i nämnda afdelning af navigationsskolorna under femtonårsperioden
1877—1892 betydligt nedgått, samt att jemväl under de följande
tre läsåren 1892—1895 samma tendens till sjunkning fortfarande gjort
sig gällande beträffande skolorna i Karlshamn, Vestervik, Gefle, Hernösand
och Visby. Vid skolorna i sistnämnda städer äfvensom i Strömstad hade
medeltalet elever i hvarje skola under de senare åren icke öfverstigit 25
och i allmänhet hållit sig betydligt under detta antal. Under erinran,
att endast vid skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprätthållits
undervisning på en maskinistafdelning jemte navigationsafdelningen, hade
revisorerne velat framhålla, att orsaken till den aftagande freqvens af
sistnämnda afdelning, som ofvan påvisats, mindre vore att söka i sjöfartens
för tillfället tryckta läge än i det förhållande, att varuutbytet
sjöledes allt mer och mer förmedlades genom ångfartyg med större tontal
och snabbare resor, hvarigenom den större mängden af smärre segelfartyg
utträngts och sålunda behofvet af befäl minskats. Med afseende
å de förändrade förhållanden, som sålunda inträdt, syntes det revisorerne
kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke en del af de smärre navigationsskolorna
borde indragas, helst, vid den utveckling, kommunikationerna
inom landet numera vunnit, det för eleverna icke borde medföra synnerlig
olägenhet att besöka en från hemmet något aflägsen skola. Genom en
sådan indragning af åtskilliga navigationsskolor skulle den fördel vinnas,
att vid de qvarvarande kunde utan förhöjd kostnad för det hela anordnas
en fullständigare undervisning, som måhända vid samtliga dessa skolor
borde omfatta jemväl de till maskinistafdelningen hörande ämnen.

I det af marinförvaltningen den 24 januari innevarande år afgifna
utlåtande angående de i förevarande revisionsberättelse gjorda framställningar,
som beröra förvaltningens verksamhetsområde, har förvaltningen,
beträffande förenämnda yttrande angående navigationsskolorna, förklarat,
att förvaltningen ansåge hvad revisorerne anfört vara synnerligen välgrundadt.
Uti ett den 12 mars 1889 afgifvet utlåtande öfver af komiterade
utarbetadt förslag till nytt reglemente och ny stat för rikets
navigationsskolor hade marinförvaltningen i likhet med komiterade, på
anförda skäl hemstält, att navigationsskolorna i Strömstad, Karlshamn
och Vestervik måtte indragas, hvarigenom skulle möjliggöras en del
enligt marinförvaltningens tanke synnerligen önskvärda förändringar i
navigationsskolornas organisation. Kongl. Maj:t hade hos 1890 års Riksdag
föreslagit indragning af allenast den förstnämnda af dessa skolor,
men detta förslag hade ej vunnit bifall af Riksdagen, som likväl hufvud -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41

sakligen godkänt det, under förutsättning af den föreslagna indragningen
af skolor, uppgjorda förslaget till ny lönereglering för navigationsskolornas
lärarepersonal. Genom det derefter af Kongl. Maj:t utfärdade reglemente
för skolorna den 6 juni 1890 bär likväl dessas ställning icke ansetts
definitivt ordnad. Så hade, på marinförvaltningens, i anledning af å nyo
väckt fråga om indragning af en del skolor, väckta förslag, genom kongl.
bref den 10 februari 1893 förordnats, att föreståndare- och lärarebefattningar
vid skolorna, hvilka derefter blefve lediga, skulle tillsvidare uppehållas
på förordnande. Och under den fortsatta tillämpningen af berörda
reglemente hade behofvet af dettas omarbetning ofta låtit sig förnimma.
Slutligen hade i skrifvelse den 12 november 1895 marinförvaltningen
föreslagit, att Kongl. Maj:t måtte tillsätta en komité, med uppdrag dels
att yttra sig angående lämpligheten af att indraga en del navigationsskolor,
dels ock att afgifva förslag till nytt reglemente för skolorna.

För så vidt utskottet inhemtat, har någon komité, i enlighet med
hvad marinförvaltningen föreslagit, ännu icke blifvit tillsatt; men då
hvad bemälda embetsverk i förenämnda utlåtande anfört gifver vid
handen, att förslag föreligger om åtgärder i det af revisorer^ antydda
syfte, finner utskottet sig för närvarande sakna anledning till särskild
framställning i detta ämne, utan har endast velat hvad i förevarande
hänseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Stockholms stads kronoräkenskaper och lånens landsböcker.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 202; uti. pag. 619.)

Vid granskning af Göteborgs och Bohus läns ränterispecialräkning
för revisionsåret hade revisorernes uppmärksamhet blifvit fästad derå,
att å sjette hufvudtitelns anslag till landsstatens aflöning och ålderst
i Hägg enligt anordning den 8 december 1894 utbetalts till sysslomännen
i afvikne kronofogden i Inlands fögderi Axel Wallgrens konkurs såväl
»bemälde Wallgren tillkommande lön och ålderstillägg för juni med december
månad» 1894 med sammanlagd! 2,041 kronor 66 öre, som ock
tjenstgöringspenningar från och med den 1 till och med den 29 maj
samma år med 101 kronor 34 öre.

Ang. utbetald
aflöning för
cn afviken
landsstalstjensteman.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Enligt hvad räkenskapen utvisade och i (ifrigt vore veterligt, hade
Wallgren afvikit ur tjensten redan den 15 maj 1894 och sedan dess
icke låtit sig afhöra.

Enligt hvad likaledes vore kändt, hade Wallgren rymt från riket,
efterlemnande balans å den honom anförtrodda uppbörd, som, hvad allmänna
medel anginge, öfverstege 10,000 kronor.

Då jemlik! stadgandet i 25 kap. 19 § strafflagen, jemfördt med
bestämmelserna i 22 § samma kapitel och lag, embets- eller tjensteman,
som utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och
ej kunnat med kallelse träffas eller inställas och hvilken icke instälde
sig inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarna ågått,
skulle afsättas, hade revisorerne funnit anmärkningsvärd^ att Wallgren
ännu icke vid årets slut träffats af dylik påföljd, och hade revisorerne
af sådan anledning velat förhållandet omförmäla.

I häröfver afgifvet yttrande af den 30 december 1895 liar Kong!.
Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län meddelat, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i skrifvelse den 6 juni 1894 förordna!
landsfiskalen, vice häradshöfdingen N. von Zweigbergk att vid laga domstol
efter sig företeende omständigheter mot förbemälde Wallgren anställa
och utföra ansvars- och ersättningstalan för de fel och förbrytelser,
han kunde hafva begått och som folie under allmänt åtal, men icke vore
af beskaffenhet att tillhöra kammarrättens pröfning.

Enligt hvad utskottet inhemta!, har, sedan offentlig stämning blifvit
af kammarrätten å förbemälde Wallgren utfärdad, men denne ej inom
förelagd tid sig instält, kammarrättens advokatfiskal mot Wallgren fört
talan, med anledning hvaraf kammarrätten genom utslag den 7 i denna
månad, på grund af hvad Wallgren låtit komma sig till last i förmågo
af åberopade lagrum, dömt Wallgren att vara förlustig sitt kronofogdeembete
och ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt att undergå
straffarbete i 6 år och vara medborgerligt förtroende förlustig under
ytterligare 6 år, hvarjemte kammarrätten förpligta! Wallgren till statsverket
utgifva 13,668 kronor 63 öre med ränta.

I likhet med hvad revisorerne anfört har utskottet funnit anmärknings
värdt, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke föranstaltat derom,
att kallelse blifvit i allmänna tidningarne å Wallgren utfärdad, med den
påföljd, som i 25 kap. 19 och 22 §§ strafflagen stadgas; och har utskottet
derjemte fäst sin uppmärksamhet på, att, då, jemlik! 66 §§ 2 mom. af
landshöfdingeinstruktionen den 10 november 1855, Kongl. Maj:ts befall -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

ningshafvando eger att, om landsstatstjensteman från tjensten sig olofligen
af håller, ådöma honom suspension från tjenst och lön på högst tre
månaders tid, berörda stadgande icke i förevarande fall blifvit af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län tillämpad!.

Då det emellertid icke tillkommer utskottet att bedöma, huruvida
någon försummelse af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i antydda hänseende
föreligger, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Ultima landtbruksinstitut.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 233.)

Vid genomseende af verifikationerna till Ultima instituts och egendoms
räkenskaper för revisionsåret hade revisorerne funnit, att samtliga
under året liqviderade räkningar saknade rektors eller annan vederbörandes
påskrift om deras godkännande till betalning; och då det syntes
revisorerne vara önskligt, att rättelse härutinnan för framtiden skedde,
hade revisorerne velat å förhållandet fasta uppmärksamheten.

Styrelsen för Ultima landtbruksinstitut har i utlåtande åt den 4
januari innevarande år, med anledning af revisorernes berörda framställning,
öfverlemnat infordrade förklaiungar deröfver från såväl rektorn
som egendom sförvaltaren vid institutet under uttalande, att styrelsen icke
hade något att till dessa förklaringar tillägga.

1 sin berörda förklaring har institutets rektor anfört, att då institutets
kassa och räkenskaper förr handhafts af en särskild kamrerare,
hade alla räkningar af institutets föreståndare granskats och försetts med
hans påskrift om deras godkännande, men att vid den nya organisation
af institutet, som trädt i kraft år 1892, kamrerarebefattningen indragits
och rektor ålagts att handhafva läroverkets ekonomi; och hade han alltsedan
dess sjelf verkstält alla utbetalningar för institutet; och då han
naturligtvis för hvarje räknings betalning granskade dess läglighet, hade
särskild! påtecknande ■ derom på räkningarna ej synts öka kontrollen och
sålunda befunnits vara alldeles ändamålslös.

Ang. attestering
af de för
institutet betalda
räkningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

Ang. den
Höganäs
stenkolsverk
medgifna frihet
från berg■
vcrkstiondc.

Institutets egendomsförvaltare bär i den infordrade förklaringen
likaledes andragit, att, då lian- sjelf såsom förvaltare af Ultuna egendom
och ansvarig redogörare för egendomens tillgångar verkstälde alla utbetalningar,
han granskade hvarje räkning förr än den betaltes och
dervid kontrollerade räkningens rigtighet, vid hvilket förhållande eu
särskild af honom verkstäld attestering af räkningen syntes vara en
ändamålslös formalitet.

Vid de i .detta ärende afgifna förklaringar har utskottet icke haft
något att erinra; men då desamma icke influtit bland de vid den tryckta
berättelsen fogade yttrandena öfver revisorernes framställningar, har
utskottet ansett sig böra bringa dem

till Riksdagens kännedom.

Statskontoret.

§ 11.

(Rev. ber. pag. 268—270, uti. pag. 636—639.)

Genom kongl. brefvet den 20 juni 1801 hade, enligt hvad revisorerne
meddela, Höganäs stenkolsverk beviljats frihet från erläggande
af bergverkstionde för en tid af trettio år, och hade, efter denna frihetstids
förlopp och sedan åtgärd vidtagits för stenkolsverkets taxerande
till tionde, genom kongl. bref den 9 mars 1833 förklarats, att verket
skulle från erläggande af tiondeafgift tills vidare vara befriadt.

I ett till Kongl. Maj:t, med anledning af väckt fråga om bergverkstiondens
afskaffande, ovilkorligen för sådana bergverk, som icke
vore i åtnjutande af särskilda privilegier, och för de privilegierade
verken mot vilkor af privilegiernas upphörande eller aflösande, den
13 november 1871 afgifvet utlåtande hade kammar- och kommerskollegierna
beträffande Höganäs stenkolsverk anfört, att, såvidt af de
hos kollegierna förvarade handlingar kunnat utrönas, detta verk icke
vore i åtnjutande af någon från statens sida meddelad förläning eller
annan förmån af sådan natur, att verket kunde förklaras vara försedt
med något slags privilegium i den vid detta uttryck allmänneligen och
hvad anginge åtskilliga andra bergverk fästade mening, i följd hvaraf
stenkolsverket i detta hänseende vore likställigt med oprivilegierade
ädlare verk. I Kongl. Maj:ts till 1872 års Riksdag aflåtna proposition

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

om bergverkstiondens afskaffande hade i öfverensstämmelse härmed icke
gjorts något förbehåll för ifrågavarande stenkolsverk.

Den kongl. propositionen hade emellertid af Riksdagen afslagits,
och sedan kammar- och kommerskollegierna i skrifvelse den 13 november
1872 fästat uppmärksamheten på frågan, huruvida tionde borde påföras
dittills icke skattlagda verk, som enligt äldre författningar kunde kännas
skyldiga till dess erläggande, hade Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 9 januari 1874, hvad särskildt angick Höganäs stenkolsverk,
förklarat, att, då, såväl storleken som beskaffenheten af de förmåner,
hvilka tillgodokommit detta verk, vore i väsentlig mån beroende deraf,
huruvida bolaget, som egde verket, ville erkänna de vilkor, under
hvilka vissa försträckningar blifvit detsamma af statsverket beviljade,
Kongl. Maj:t ville framdeles meddela det beslut, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.

Då Kongl. Maj:t derefter i proposition till 1877 års Riksdag föreslog
eftergifvande af allt bergverkstionde, undantogs frågan om Höganäs
stenkolsverks tiondeskyldighet såsom då ännu icke slutligen utredd;
och kongl. kungörelsen den 10 augusti 1877 om bergverkstiondens
upphörande förklarades i enlighet härmed uttryckligen icke gälla ifrågavarande
verk.

Frågan om stenkolsverkets tiondeskyldighet hade sedermera bragts
å bane vid 1888 års riksdag. I proposition till sistnämnda Riksdag
hade nemligen Kongl. Maj:t, med förmälan, att jemte några verk, hvilkas
egare icke förklarat sig’ villige att ingå på de för bergverkstiondens
eftergifvande jemlikt kongl. brefvet den 10 augusti 1877 bestämda
vilkor, endast Höganäs stenkolsverk qvarstode såsom underkastadt
skyldigheten att utgöra bergverkstionde, föreslagit, att Riksdagen måtte
medgifva, att den för öfriga bergverk i riket medgifna tiondefrihet
finge tillämpas äfven å ifrågavarande verk; och hade i det propositionen
bilagda protokoll öfver finansärenden för den 22 december 1887
lemnats en utförlig redogörelse såväl för frågans föregående behandling
som för ofvan berörda, stenkolsverket lemnade försträckning och
de transaktioner, genom hvilka detsamma under statsverkets förmedling
öfverlåtits från ett äldre bolag till dess nuvarande innehafvare.

I sitt öfver Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning afgifna utlåtande
hade statsutskottet anfört, att statens fordringsanspråk beträffande
Höganäs stenkolsverk måste anses dåmera vara preskriberado
och att skäl icke vore för handen att, med hänsyn till bolagets bestridda
betalningsskyldighet för fordom åtnjutna statsbidrag, vare sig
upphäfva den frihet från tiondens utgörande, som tills vidare vore bo -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

laget förunnad t eller föreskrifva särskilda förbehåll eller vilkor för
definitivt tilldelande af tiondefrihet åt stenkolsverket; och hemstälde
utskottet följaktligen om bifall till den gjorda framställningen. Vid
ärendets behandling stannade emellertid Riksdagens kamrar i olika
beslut, i det att Andra Kammaren biföll utskottets hemställan oförändrad,
hvaremot Första Kammaren, med anslutning till ett inom kammaren
under förhandlingarne i ämnet framstäldt yrkande, beslöt att
bifalla Kongl. Maj:ts framställning under förutsättning, att i fråga om
upptagande af nya stenkolsgrufvor Höganäs stenkolsverk skulle vara
underkastadt lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter
den 28 maj 1886, så att det icke i fråga derom finge på
grund af äldre privilegier anses inom någon del af Skåne hafva annan
eller bättre rätt än andra koncessionssökande.

Frågan, som sålunda på grund af kamrarnes skiljaktiga beslut
förföll, hade sedermera icke återupptagits till behandling.

Af hvad sålunda anförts, ansåge revisorerne framgå, att Höganäs
stenkolsverks aktiebolag fortfarande måste anses skyldigt att för stenkolsverket
utgöra bergverkstionde. Härför talade, enligt revisorernes
förmenande, otvetydigt såväl Kongl. Maj:ts framställning till 1888 års
Riksdag, hvilken just afsett bolagets befrielse från nämnda skyldighet,
som äfven de af berörda framställning föranledda förhandlingarne vid
sistnämnda års riksdag. Vid sådant förhållande och då de omständigheter,
som på sin tid föranledde åtgärden att tills vidare frikalla bolaget
från utgörande af tionde, icke längre vore för handen, hade revisorerne
velat ifrågasätta, huruvida icke antingen de privilegier, af hvilka Höganäs
stenkolsverk möjligen är i åtnjutande, må upphäfvas, eller, derest
stenkolsverket befinnes icke vilja afstå från dessa privilegier, verket
må åläggas fullgöra sin skyldighet att erlägga bergverkstionde.

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande hafva kammar- och
kommerskollegierna hufvudsakligen anfört följande:

Uti proposition till 1888 års Riksdag hade Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att medgifva, det den för öfriga bergverk i riket medgifna
tiondefrihet måtte äfven å Höganäs stenkolsverk tillämpas. Riksdagens
kamrar hade emellertid vid behandlingen af denna fråga stannat i olika
beslut, till följd hvaraf densamma då förfallit.

Genom remiss hade kammar- och kommerskollegierna derefter
erhållit Kong]. Maj:ts befallning att, efter förnyad utredning med särskild
hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifva utlåtande, huruvida
Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

eller förmåner, livilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift
af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet.

Kollegierna, som den 1 november 1888 afgifvit det sålunda infordrade
underdåniga utlåtandet, hade deruti redogjort för den behandling
frågan om Höganäs stenkolsverks privilegier förut undergått, bland
annat, hos kollegierna, och uttalat den mening, att Höganäs stenkolsverk,
eller såsom benämningen å det bolag, som egde stenkolsverket,
rätteligen lydde, Höganäs stenkolsbolag, på grund af sina privilegier,
jemförda med de i afseende å stenkolsfyndigheters tillgodogörande
tillämpliga författningar, borde anseB intaga en undantagsställning såväl
i förhållande till det allmänna som till jordegaren.

Denna undantagsställning hade uppstått till följd af det tillstånd
eller privilegium, som den 18 februari 1737 af bergskollegium meddelats
vissa personer att upptaga och försöka de vid Helsingborg »undertiden
bearbetade men lemnade stenkolsbrott och grufvor jemte flere
fossilier, som dervid anträffas kunde», hvilket tillstånd den 29 mars
1738 utsträckts till ännu andra områden. Sedan derefter statssekreteraren
m. m. friherre Eric Ruth fått berörda rättigheter på sig öfverlåtna,
hade desamma genom kongl. bref den 6 maj 1788 stadfästats
för honom och hans rättsinnehafvare, samt genom bergskollegii resolution
den 14 november 1788 förklarats, att Luggude och Rönneberga
härader skulle anses såsom ett för stenkolsverket utstakadt och faststäldt
distrikt, inom hvars gränser friherre Eric Ruth hade att tillegna
sig och åtnjuta alla de förmåner och rättigheter, som genom bergskollegii
privilegium den 18 februari 1737 och dess skrifvelse den 29
mars 1738 dåvarande intressenterna i verket förunnade blifvit.

Några andra privilegier eller förmåner jemförliga med dem, hvilkas
afstående gjorts till vilkor för bergverkstiondens afskaffande för vissa
i den kongl. kungörelsen den 10 augusti 1877, angående upphörande
af berg-verkstionden, uppräknade verk, innehade, såsom kollegierna
jemväl förut i utlåtanden den 13 november 1871 och 23 november
187G upplyst, icke Höganäs stenkolsbolag.

Den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet hade uppkommit
på grund af den här i riket förut i sådant afseende gällande lagstiftning;
och skulle nyssberörda kungörelse, enligt hvad i densamma uttryckligen
sades, icke gälla ifrågavarande verk.

I sitt utlåtande den 1 november 1888 både kollegierna slutligen
anfört, att en ändring i Höganäs stenkolsverks förut här omförmälda
undantagsställning borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsliih.
till Jliksd. Vrot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Raft. G

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

verket åliggande tiondeskyldighet, och att denna ändring borde åvägabringas
och ordnas på det sätt, att, mot det att tiondeskyldigheten
definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående af den
jordrymd bolaget sjelft egde eller eljest med grufarbete belagt och
möjligen derutöfver hvad som för ett ändamålsenligt bestämmande af
arbetsområdet kunde anses erforderligt, blefve för bolaget faststäldt,
bolaget i afseende å rättigheten att inom Luggude och Rönneberga
härader i öfrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter afstode från
sina privilegier.

Då inga förhållanden sedermera tillkommit, som kunde gifva kollogierna
anledning till ändrad uppfattning i frågan, hade kollegierna
alltså nu åberopat hvad kollegierna i merberörda utlåtande den 1 november
1888 andragit; varande vid det nu afgifna utlåtandet fogadt utdrag
af det vid ärendets föredragning i sammanträde med kammar- och kommerskollegierna
förda protokoll, innefattande ett af kommerserådet friherre
Hugo Rehbinder afgifvet yttrande, deri han såsom sin mening
åberopade det af honom vid kollegiernas gemensamma sammanträde
den 1 november 1888 angående då förevarande fråga rörande tiondefrihet
för Höganäs stenkolsverk afgifna och vid det af kollegierna omförmälda
utlåtande nyssnämnda dag fogade yttrande, hvari på anförda
grunder tillstyrkts infordrande från Höganäs stenkolsbolag af yttrande,
huruvida och i hvad mån bolaget vore villigt att, under förutsättning
af tiondefrihet, afstå från de rättigheter, som på grund af dess privilegier
kunde detsamma tillkomma.

Med föranledande af revisorernas ifrågavarande framställning beträffande
den tiondefrihet, som åtnjutes af Höganäs stenkolsverk, har
herr statsrådet m. m. H. Wikblad med skrifvelse den 25 sistlidne februari
till utskottets kännedom öfverlemnat afskrift af en utaf Kongl. Maj:t den
31 januari innevarande år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län aflåten skrifvelse, hvarigenom Kongl. Maj:t, sedan Kongl. Maj:ts
bemälde befallningshafvande med anledning af kammar- och kommerskollegiernas
ofvanberörda skrifvelse af den 1 november 1888, efter erhållen
remiss till Kongl. Maj:t med skrifvelse den 24 februari 1890
öfverlemnat yttrande i ärendet af Höganäs stenkolsaktiebolag, låtit
genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmoda bolaget att inom den
1 nästkommande juli till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida
bolaget vore villigt att — mot det att den Höganäs stenkolsverk
åliggande tiondeskyldighet definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde,
bestående af den jordrymd, bolaget sjelft egde eller eljest med

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

grufvearbete belagt, och hvad som derutöfver för ett ändamålsenligt
bestämmande af arbetsområdet tilläfventyrs kunde, i enlighet med uppgift,
som bolaget i sådant afseende egde meddela, anses erforderligt,
blefve för bolaget faststäldt — beträffande rättigheten att inom Luggude
och Rönnebergs härad i öfrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter
afstå från sina privilegier.

Då sålunda det ärende, som i revisorernas förevarande framställning
blifvit berördt, är föremål för Kongl. Maj:ts behandling, har
utskottet endast velat hvad uti ifrågavarande hänseende förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 271—297; uti. pag. 642—671).

Revisorerne, som egnat särskild uppmärksamhet åt Nya Trollhätte
kanalbolags åtgöranden beträffande de af detta bolag från Trollhätte
kanal- och slussverk förvärfvade fastigheter hafva i detta ämne, jemte
bifogande af afskrifter af de för Trollhätte kanal- och slussverks bolag
den 13 december 1793 och för Nya Trollhätte kanalbolag den 2 februari
1838 utfärdade privilegier samt af det emellan Kongl. Maj:t och kronan
å ena samt sistnämnda bolag å andra sidan den 20 mars 1838 upprättade
kontrakt angående Trollhätte kanals utvidgande och dermed
sammanhängande arbeten, hufvudsakligen anfört följande.

Den 13 december 1793 hade Kongl. Maj:t utfärdat privilegier
för Trollhätte kanal- och slussverks bolag att fullborda och sedan allt
framgent underhålla Trollhätte kanal och slussverk med vissa vilkor
och förmåner. Åt bolaget hade Kongl. Maj:t från 1794 års början
upplåtit:

Gustafs och Gustaf Adolphs slussar med deraf fallande slusspenningar
jemte de dertill hörige sluss-skrifvarehus samt den vid Brinkebergs
kulle utdömda sluss och dervid belägna dam;

ett åttondedels mantal Hulan vid Carls-graf, undantagandes den
plats, som derifrån var tagen för kronobränneriet, hvilken plats dock,
i fall bränneriet kommo att upphöra, då skulle tillfalla bolaget;

ett fjerdedels mantal Hjulqvarnen; fem sextondedels mantal Håjum;
eu fjerdedel i Olidan samt den rättighet Kongl. Maj:t och kronan af
enskilde sig tillköpt att draga kanalen öfver Trollhättebergen;

Ang. Nya
Trollhätte kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.

Statsutskottets Utlutande N:o 41.

två mjölqvarnar, den ena vid Carls-graf och den andra vid Trollhättan;

en finbladig såg med de husbyggnader, som åtföljde sågen och
berörda två qvarnar;

eu kalk- och en cementugn samt krutbodarne;

byggmästarebostället säteriet Lilla Hult med derunder lydande
hemmanet Qvarntorp;

hela Kafledammen vid Trollhättan med stranden derifrån till öfra
ändan af slussen vid Polheims kanal.

Troll hätteströmmarne skulle dock alltid förblifva under Kong!. Majds
och kronans ego och förvaltning; men bolaget förbehölls deri rättighet
att blifva hördt, innan några vattenverk deruti anlades, på det bolaget
måtte ega tillfälle anmäla, om något intrång slussverket derigenom förorsakades.

Ofvannämnda slussar, hemman och lägenheter öfverlemnade Kongl.
Maj:t åt bolaget, att med bibehållande af deras krononamn och natur
under perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det
nya kanal- och slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna
deraf uppbära och gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten.

Sedan med anledning af Göta kanals öppnande för sjöfarten det
befunnits nödvändigt att utvidga Trollhätte kanals slussar till samma
dimensioner som den förstnämnda kanalens, men Trollhätte kanal- och
slussverksbolag förklarat sig icke kunna åtaga sig kanalens föreslagna
ombyggnad, hade bildats ett nytt bolag för arbetets utförande, hvilket
bolag Kongl. Maj:t genom öppet bref och privilegium af den 2 februari
1838 oktrojera^ att under namn af Nya Trollhätte kanal-bolag — i
enlighet med ett emellan storamiralembetets tredje afdelning och det
nya bolaget afslutadt kontrakt om Trollhättekanalens utvidgande, byggandet
af slussar vid Trollhättan och verkställande af öfriga dermed
förenade arbeten i Göta eif efter af Kongl. Maj:t faststäld plan —
nämnda arbeten företaga och fullborda samt kanalen och dess slussar
med allt hvad dertill hörde eller densamma genom berörda Kongl. bref
tillagdt blefve, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla och
afkastningen deraf sig till nytta antända.

Till aktieegarne i Trollhätte kanal- och slussverk skulle det nya
bolaget erlägga kontant lösen för kanal- och slussverket med alla dess
tillhörigheter till det af förbemälde aktieegare fordrade belopp med femtiofem
riksdaler banko för hvarje aktie, eller för alla aktierna med en
sammanräknad summa af 419,375 riksdaler banko; och skulle det nya
bolaget derjemte ansvara för upp‘fyllandet af alla det gamla bolagets
åligganden och förbindelser; »kunnande i följd häraf de till gamla

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Trollhare kanal- och slussverksbolag, genom nådigt privilegium af den
13 december 1793, förlänte lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket
afsöndras».

Genom omförmälda kong!, bref och privilegium af den 2 februari
1838 tillförsäkrades det nya bolaget att i tjugufem år ifrån och med
år 1838 till och med år 1862 åt handels- och sjöfartsfonden erhålla
ett årligt bidrag af 60,000 riksdaler banko. Bolaget deremot skulle
efter tjugufem års förlopp ifrån arbetets början till Kongl. Maj:t och
kronan årligen erlägga en afgift af 10,000 riksdaler banko samt dessutom
allt, hvarmed behållna inkomsten öfverstege 100,000 riksdaler
banko.

Samtidigt med privilegiernas beviljande eller den 2 februari 1838
utfärdade Kongl. Maj:t »regler för nya Trollhätte kanalbolag», i hvilka
upprepades bestämmelsen, att de till gamla Trollhättebolaget förlänte
och af det nya bolaget förväfvade lägenheter icke finge af detta från
kanalverket afsöndras.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda bref upprättades den
20 mars 1838 kontrakt emellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena, och
Nya Trollhätte kanalbolag, å andra sidan, enligt de vilkor, hvilka i
det kongl. brefvet finnas upptagna i afseende å de ifrågavarande arbetenas
utförande. (Bil. C.) I detta kontrakt förbinder sig bolaget till, bland
annat, att öfvertaga alla det gamla bolagets åligganden.

Förutom de genom 1793 års privilegier till Trollhätte kanal-och
slussverksbolag upplåtna hemman och lägenheter förvärfvade sig bolaget
åtskillig annan för kanalverket erforderlig jord. Denna utgjordes,
enligt hvad i den af Nya Trollhätte kanalbolags revisorer den 11 juni
1868 afgifna revisionsberättelse upplyses, af följande fastigheter, nemligen
halfva skattefrälsehemmanet Åker, halfva frälsehemmanet Lilla
Håjum och fem sextondedels mantal kronoskatte Stora Håjum med
underliggande lägenheter och vattenverk, enligt Wäne m. fl. häraders
fastedom den 30 juni 1796;

tre åttondedels mantal kronoskatte Stora Håjum n:o 2, enligt
kammarkollegii skatteköpebref den 11 augusti 1795;

fem tjugufjerdedels mantal kronoskatte Stafvered med eu fjerdedel
i Stafvereds mosse, enligt förenämnda häraders fastedom den 9
augusti 1826;

ett stycke af staden Venersborgs donationsjord enligt Venersborgs
rådstufvurätts fastebref den 24 augusti 1835; samt

tullkusplatsou vid Lilla Edet, enligt ett den 30 januari 1832
hållet auktionsprotokoll.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Då det gamla bolaget förvärfvade dessa fastigheter för kanaleus
behof och för dess räkning samt då det nya bolaget enligt privilegierna
åtagit sig dels att med viss summa lösa denna egendom såsom tillhörande
kanalverkot och ingående i de nya privilegierna och dels att
ansvara för alla det gamla bolagets åligganden och förpligtelser, hade,
enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, det redan häraf
synts revisorerne, som om berörda fastigheter bort uteslutande för
kanalverket användas och såsom dess egendom betraktas. Ett särskildt
stöd för denna åsigt funne revisorerne deri, att uti 1838 års för Nya
Trollhätte kanalbolag utfärdade privilegier bolaget tillförsäkrats att
»kanalen och dess slussar, med allt hvad dertill hörer eller densamma
härigenom tillagdt varder, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla
och afkastningen sig till nytta använda». Berörda uttryck »kanalen
och dess slussar med allt hvad dertill hörer» funne en motsvarighet
i § 2 i samma privilegier, deri föreskrefves, att det nya bolaget skulle
erlägga kontant lösen för »kanal- och slussverket med alla dess tillhörigheter»;
och häraf borde alltså enligt revisorernas föreställning
framgå, att Nya Trollhätte kanalbolag berättigats kanal- och slussverket
med alla dess tillhörigheter i everldeliga tider ega, och afkastningen deraf
sig, d. v. s. kanalbolagct såsom sådant, till nytta använda. Denna revisorernas
uppfattning hade emellertid icke gjort sig gällande inom det
nya kanalbolaget.

Såsom ofvan nämnts, skulle Nya Trollhätte kanalbolag först efter
25 år, eller från och med år 1863 till statsverket inbetala viss andel
af bolagets behållna vinst. Sålunda kunde hvad bolaget under nämnda
25 år besparat, vare sig genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats
för sjelfva kanalen, dess bankar m. m., eller genom ej utdelad
vinst, skäligen anses såsom aktieegarnes enskilda egendom. Till sådan
egendom hade emellertid bolaget hänfört ej allenast sistnämnda tillgångar
utan äfven de af det gamla bolaget inköpta fastigheterna. Härvid
vore dock att märka, att, enligt hvad revisionsberättelserna för åren
1863—1866 utvisade, bland kanalverkets inkomster, i hvilka statsverket
efter den bestämda grunden skulle erhålla del, upptagits arrenden af
bolagets s. k. enskilda fastigheter och verk, utgörande

för år 1863
„ „ 1864
„ „ 1865

kronor 2,937: —

„ 5,169: 83.

„ 3,416: 67.

„ 4,465: 48.

I fråga om berörda »bolagets enskilda fastigheter och verk» hafva

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

revisorerne erinrat, att de hufvudsakligen utgjorts af den utaf det gamla
kanalbolaget inköpta egendom, enär, såvidt revisorerne af tillgängliga
handlingar kunnat inhemta, bolaget år 1862 utom sådan egendom
innehade endast följande efter år 1838 förvärfvade fastigheter, nemligen
17^ kappland åker- och ängslyckan n:o 255 vid Venersborg, ett från
landeriet Nabbensberg vid Venersborg samt från Nygårdsängen och
kronoskattehemmanet Hede i Väne härad afsöndradt område äfvensom
en qvarnlägenhet, benämnd Stubberud.

I detta sammanhang hade revisorerne velat lemna närmare upplysning
om en bolaget tillhörig fast egendom, som stode i en undantagsställning
vid jemförelse med bolagets öfriga fastigheter, eller den
så kallade Trollhätte skeppsdocka. Den plats, hvarå dockan anlagts,
vore belägen å ett fjerdedels mantal Olidan, hörande till de hemman,
som jemlikt 1793 års privilegier af staten öfverlemnats åt gamla Trollliättebolaget.
Platsen hade den 24 april 1798 af bolagets dåvarande
direktion upplåtits till ett intressentskap, som skulle ega att densamma
fritt begagna till varfs- och dockanläggning för eu faststäld tid af 100
år, räknadt från och med år 1798, å hvilken upplåtelse Kongl. Maj:t
den 25 september 1801 meddelat stadfästelse. Sedan varfs- och dockanläggningen
tid efter annan kommit i olika händer, hade nyttjanderätten
till densamma slutligen den 8 juni 1844 blifvit transporterad på
Nya Trollhätte kanalbolag.

Platsen för skeppsdockan, hvilken senare icke någonsin varit i
bolagets allmänna räkenskaper upptagen, skulle jemlikt upplåtelsehandlingen
år 1898 återgå till kronohemmanet Olidan. Emellertid förekomme
härvid den omständigheten, att den mark, hvarpå skeppsdockan
vore belägen, blifvit genom laga skifte, derom här nedan vidare förmäles,
under en särskild egofigur n:o 291 såsom skogsmark med grad
10 (— -j*y af full grad) tillagd »Nya Trollhätte kanalbolags enskilda
hemman».

Bland Nya Trollhätte kanalbolags tillgångar hade i räkenskaperna
för åren 1863—-1866, såsom ofvan antydts, upptagits, förutom »kanalverket
oskiljaktigt tillhöriga hemman, verk och lägenheter», jemväl
»kanalbolagets enskilda hemman, verk och lägenheter».

Å bolagsstämma den 28 december 1867 hade emellertid aktieegarne
beslutit, att från och med samma år och allt framgent de »bolaget
enskildt tillhörande hemman, verk och lägenheter», i 1866 års
utgående inventariekonto upptagna till 25,434 riksdaler 89 öre, jemte
afkastningen deraf skulle från det allmänna till det enskilda bokslutet
öfverföras »för att bolaget enskildt tillgodokomma». Till följd af detta

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

beslut hade också, enligt hvad i revisionsberättelsen för år 1867 meddelades,
rubriken »kanalbolagets enskilda hemman, verk och lägenheter»
jemte derunder antecknade hemmandelar, utom ett hälft mantal Lilla
Håjum och | mantal åker, uteslutits ur de allmänna räkenskaperna för
1867 och följande år. Berörda, åt ijenstemän till begagnande upplåtna
två hemmansdelar, hade deremot utan åsatt värde öfverflyttats i kanalverkets
hufvudbok under den förut förekommande rubriken »Hemman
på lön åt tjensteman». Dessa hemmansdelar inginge alltså fortfarande
i de allmänna räkenskaperna.

Ifrågavarande åtgärd, hvarigenom en del af kaualverkets fasta
egendom blifvit undandragen bolaget och såsom enskild egendom tilllagd
dess aktieegare, och hvilken åtgärd för visso strede emot revisorernes
här ofvan uttalade åsigter om dispositionsrätten af berörda fastigheter,
hade äfven ådragit sig Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet,
hvilket framginge deraf, att den af bolagets revisorer för år 1867 aflåta,
till Kongl. Maj:t ingifna berättelse, deri denna åtgärd omförmälts,
af Kongl. Magt öfverlemnats till juslitiekanslersembetet.

Bemälda embete hade inhemtat yttrande från kanalbolagets direktion,
hvilket yttrande, deraf revisorerne tagit del, syntes revisorerne
för vidlyftigt att i berättelsen intagas och särskilt bemötas, helst revisorerne
ansåge detsamma vara i hufvudsak vederlagdt af hvad de förut
anfört. Justitiekanslersembetet hade emellertid funnit sig icke ega
anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga; och vid sådant
förhållande hade de af Kongl. Maj:t tillsatte revisorerne för granskning
af Nya Trollhätte kanalbolags förvaltning och räkenskaper saknat anledning
att återkomma till detta ämne.

Enligt hvad i den af kanalbolagets revisorer år 1867 afgifna berättelse
meddelades, hade revisorerne af det vid ordinarie bolagsstämma
med aktieegarne i bolaget den 6 september 1866 förda protokoll inhemta^
bland annat,

att då tid efter annan hos direktionen framställningar blifvit
gjorda åf egare till åtskilliga å kanalbolagets område uppförda fabriker
och andra industriella inrättningar om beredande af rättighet för dem
att erhålla eganderätt till de åt dem upplåtna byggnadsplatser, för att
derigenom kunna på fördelaktigare vilkor än förut förskaffa sig förlagslån
mot inteckning i deras verkstäder och öfriga byggnader, men en
sådan fördel nu vore dem betagen, då de endast på arrende innehade
sina tomter, hade direktionen förklarat sig hafva funnit flere skäl tala
för bifall till ifrågavarande framställning; men då det område, hvaröfver
kanalbolaget disponerade, bestode dels af sådana hemman och lägenheter,

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

som genom nådigt privilegium af den 13 december 1793 blifvit af
staten åt det gamla kanal- och slussverksbolaget för alla tider på perpetuel
arrende förlänte och således icke finge från kanalverket afsöndra,
dels ock af sådana, som genom köp förvärfvats antingen af det
gamla eller det nya bolaget, och då ofvan omförmälda verk och byggnader
blifvit anlagda å förstnämnda kanalverket oskiljaktigt tillhöriga
hemmans område, hade således deruti förefunnits ett hinder för direktionen
att meddela eganderätt å de upplåtna byggnadsplatserna;

att emellertid direktionen ansett denna olägenhet kunna lättast
undanrödjas derigenom, att såväl berörda, redan upplåtna platser som
annan dertill lämplig, samma slags hemman tillhörig mark jemte vattenfall
blefve utbytte med egor af motsvarande värde, tillhörande bolagets
enskilda hemman, äfvensom direktionen ur en annan synpunkt funnit
utbyte af vissa delar utaf egorna till bolagets ofvaunämnda tvenne
slags hemman mot hvarandra önskvärdt, enär till följd af grundens
beskaffenhet det ej kunnat undvikas, att större delen af kanalen och
de nya slussarna blifvit anlagda å bolagets enskilda hemmans mark,
som skulle kunna till enskilda personer afyttras, hvilket i direktionens
tanke vore i alla afseenden olämpligt, då i främsta rummet det område,
hvarå sjelfva kanal- och slussverket är beläget, naturligtvis borde
tillhöra sådana hemman, som icke kunde af bolaget kanalverket frånskiljas; att

båda ofvan antydda ändamål syntes direktionen lämpligast
och under minsta olägenhet kunna ernås, om ett utbyte egde rum
emellan det område, hvarå kanal- och slussverket blifvit anlagdt med
tillhörande dragvägar, upplagsplatser m. m., och den mark med derinvid
belägna vattenfall, som vore lämpliga för fabriks- och andra inrättningar
och der åtskilliga redan blifvit uppförda, genom hvilken
anordning hela kanalverket komme att befinnas inom de kanalbolaget
på perpetuel arrende förlänta hemmans gränser, utan att kunna derifrån
afsöndras, och deremot de för industriella företag i betydligare omfattning
tjenliga platser komme att tillhöra bolagets enskilda hemman och
lägenheter;

att till befrämjande af en så beskaffad bytesåtgärd direktionen
ombesörjt verkställande af laga skifte emellan de för meranämnda
ändamål lämpliga delar af bolaget oskiljaktigt tillhöriga hemman af
Stora Håjum och Olidan samt dess enskilda hemman Åker och f J af
Stora Håjum;

Bih. till lliksd. Vrot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och att aktieegarne till alla delar gillat och bifallit hvad direktionen
sålunda yttrat och hemstält samt bemyndigat direktionen att i
vederbörlig ordning befordra det förrättade skiftet till fastställelse.

Vid skiftet hade, enligt hvad i en senare revisionsberättelse meddelades,
iakttagits, att kanalen, såvidt den haft sin sträckning öfver do
skiftade hemmanens områden, blifvit med nödigt utmål förlagd uteslutande
på kronohemmanen Olidans och mantal Stora Håjums egor,
hvaremot marken emellan kanallinien och Göta eif tilldelats bolagets
hemman; och hade skiftesförrättningarna blifvit af Väne härads egodelningsrätt
genom särskilda beslut den 28 februari 1867 faststälda till
laga efterrättelse.

Af hvad sålunda blifvit meddeladt framginge, enligt revisorernes
förmenande, otvetydigt, att anledningen till det omförmälda skiftets
anställande ingalunda varit att bereda kanalverket en fördel, utan fastmer
att söka från detsamma skilja platser, hvilka, såsom tjenliga för
industriella anläggningar, hade högt försäljningsvärde; ty att det område,
hvarå sjelfva kanalen och slussarna med tillhörande dragvägar
m. m. vore beläget, äfven utan det vidtagna skiftet måste anses hafva
varit från kanal- och slussverket oförytterlig!, kunde väl, äfven med
aktieegarnes uppfattning om dispositionsrätten till de s. k. enskilda
hemmanen, verken och lägenheterna, icke förnekas.

Hvad lagligheten af sjelfva skiftesförrättningarna vidkomme, hade
revisorerne velat erinra, att, oafsedt att de öfvergått hemman, å hvilka
storskifte förut egt rum, och att genom skiftet bildats egofigurer, som
stode i'' strid med skiftesstadgans föreskrifter, med skiftet afsetts, att
jord, som Kongl. Maj:t i ofvanberörda bref och privilegier af den 2
februari 1838 förklarat icke få från kanalverket afsöndras, skulle detsamma
frånhändas, utan att, försåvidt revisorerne kunnat inhemta,
Kongl. Maj:ts tillstånd dertill erhållits.

Jemte uppräknande af åtskilliga försäljningar af bolagets jord
och tomter, som efter år 1862 egt rum, anföra revisorerne vidare, att
enligt revisorernes åsigt, i fråga om kanalbolagets fastigheter till omförmälda
försäljningar bort utverkas Kongl. Maj:ts tillstånd, och de
inflytande köpeskillingarne bort i kanalverkets allmänna räkenskaper
redovisas.

Enligt de för Nya Trollhätte kanalholag utfärdade privilegier
hade bolaget till det gamla Trollhättebolaget utbetalt en lösesumma af
419,375 riksdaler banko, eller 629,062 kronor 50 öre. Någon ytter -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

ligare verklig inbetalning å aktierna i det nya bolaget syntes icke
hafva egt rum.

Alltsedan år 1863, eller det år, hvarmed bolaget skulle till statsverket
inbetala, förutom en afgift af 15,000 kronor, allt, hvarmed behållna
inkomsten öfverstege 150,000 kronor, hade bolaget kunnat tillgodoräkna
sig berörda inkomst; och att bolagets behållning under
många föregående år betydligt öfverstigit sagda summa, framginge
deraf, att, jemlikt bolagets revisorers berättelse för år 1863, eller det
första år, för hvilket sådan berättelse till Kongl. Maj:t afgifvits, bolagets
behållna inkomst för detta år utgjort 245,787 kronor 52 öre. . Härtill
komme, hvad bolaget tillförts från de såsom aktieegarnes enskilda tillhörighet
särskildt bokförda tillgångar. Enligt taxeringslängderna för
inkomstbevillningen inom Trollhätte socken hade aktieegarne för åren
1884, 1885, 1890 och 1894 taxerats för en årsinkomst af de enskilda
tillgångarne å respektive 9,166 kronor, 9,835 kronor, 16,189 kronor
och 16,215 kronor.

Härvid hade revisorerne velat tillägga, att, enligt hvad revisorerne
inhemtat, för år 1895 till Nya Trollhätte kanals aktieägare utdelats,
förutom ofvannämnda belopp 150,000 kronor, en årsvinst af 45,000
kronor.

Från Handels- och sjöfartsfonden hafva under åren 1838—1862,
i enlighet med hvad i privilegierna utlofvades, till Nya Trollhätte
kanalbolag utbetalts 90,000 kronor årligen, eller tillsammans 2,250,000
kronor.

De för åren 1863—1894 till samma fond från bolaget inbetalda
medel hade enligt eu af revisorerne gjord specifikation, till hvilken
utskottet får hänvisa, utgjort tillsammans 1,291,368 kronor 11 öre.

Vid en jemförelse emellan, å ena sidan, statsverkets betydande
uppoffringar för ifrågavarande kanalverk och dess erhållna ersättningar
derifrån samt, å andra sidan, kanalbolagets för kanalens ombyggande
tillskjutna medel och deraf hemtade ansenliga vinst hafva revisorerne
erinrat om det i 1838 års privilegier förekommande uttalandet derom,
att do i privilegierna intagna vilkor och förmåner blifvit af Kongl.
Maj:t stadgade och medgifna »med hänsigt, å ena sidan, att bereda
säkerhet för arbetenas utförande enligt den faststälda planen, att betrygga
kanalfartens framgena vidmagthållando i ändamålsenligt skick
och att i sinom tid bereda staten någon ersättning för dess kostnader
i och för detta företag, och, å den andra, att lemna bolaget skalig ersättning
för de uppoffringar, detsamma dervid kommer att vidkännas».

52 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Derest de i detta ämne af revisorerne uttalade åsigter vunnit
tillämpning, skulle naturligtvis den statsverket tillkommande andel i
bolagets vinst hafva blifvit större; men äfven i ett annat afseende
både bolagets åtgöranden, enligt revisorernes förmenande, ländt till
minskning i denna andel. Då ju bolaget alltsedan år 1863 först och
främst varit berättigadt till 150,000 kronor af nettovinsten, och öfverstigande
vinst skolat tillfalla kronan, hade nemligen i sjelfva verket
alla de utgifter, som af bolaget beslutats för ändamål, hvilka icke i
bolagets regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart
samband, bestridts af medel, som, derest utgifterna ej förekommit,
bort till . statsverket inlevereras. Af sådana utgifter hade revisorerne
exempelvis velat omförmäla dem, som utgått för väganläggningar,
hvilka icke stått i något samband med kanalbyggnaden eller trafiken
å kanalen.

I sammanhang härmed hade revisorerne velat meddela, att, sedan
kanalverkets i bolagsreglorna för Nya Trollhätte kanalbolag föreskrifna
reparationsfond vid 1869 års slut uppgått till det bestämda beloppet
af 150,000 kronor, Kongl. Maj:t den 2 oktober 1874, på framställning
af bolagets direktion, med ändring af berörda bestämmelse förordnat,
att, då behållna årsinkomsten af kanal verket öfverstege 150,000 kronor,
högst 7,500 kronor af öfverskottet skulle årligen, räknadt från och med
ar 1874, läggas till reparationsfondens kapital och med ränta på ränta
förökas, till dess fonden uppginge till 300,000 kronor, under iakttagande
att, då fonden blifvit minskad, densamma skulle medelst förnyad insättning
af högst 7,500 kronor årligen återbringas till nyssberörda
belopp 300,000 kronor.

Af bolagets revisorers berättelse för år 1893 framginge, att
reparationsfonden vid det årets slut stigit till det sålunda föreskrifna
beloppet.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kanalbolagets direktion i
skrifvelse den 18 juni 1894 hos Kongl. Maj:t på anförda skäl hemstält,
att förenämnda fond å 300,000 kronor skulle bibehållas under
namn af reservfond för att, på framställning af direktionen, efter Kongl.
Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall användas för bekostande af företag
af större betydenhet samt att för bestridande af sådana reparationer
och förbättringar, som, ehuru icke af den betydelse, att reservfonden
derför behöfde anlitas, dock hade den omfattning, att de icke
kunde af öfverskottet å ett års inkomst bestridas, skulle bildas en
reparationsfond på det sätt, att vid hvarje års slut räntan af det ka -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

pital, hvaraf fonderna bestode, skulle afsättas till reparationsfonden,
till dess denna växt till 300,000 kronor, och vore denna framställning
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Af hvad ofvan blifvit meddeladt ansåge revisorerne framgå, att
det kunde ifrågasättas, huruvida vid förvaltningen af Nya Trollhätte
kanalbolags angelägenheter statens berättigade intresse blifvit vederbörligen
tillgodosedt; och med anledning häraf samt med hänsyn till
de högst värdefulla tillgångar, som förefunnes i de invid kronans mark
vid Trollhättan befintliga vattenfall, och hvilkas tillvaratagande gifvetvis
vore för statsverket af största vigt, hade revisorerne, som besökt
Trollhättan för att taga närmare kännedom om kanalverket och förhållandena
i öfrigt å platsen, ansett sig böra å hvad här'' ofvan blifvit
meddeladt fästa Riksdagens uppmärksamhet, under uttalande af den
mening, att en på allsidig granskning grundad utredning borde åvägabringas
till åstadkommande af full klarhet angående kronans och bemälda
bolags inbördes rättsförhållanden, i sammanhang hvarmed äfven
borde tagas i öfvervägande, huruvida icke kanalverket måtte kunna
genom lösen eller köp för kronan förvärfvas. En sådan utredning
syntes under närvarande förhållanden vara så mycket angelägnare,
som fråga nyligen väckts om utvidgning af Trollhätte kanal eller om
beredande af annan utfartsväg från Venern till Vesterhafvet, hvilken
frågas lösning otvifvelaktigt komme att beröra statens intressen vid
Trollhättan.

Öfver denna revisorernes framställning hafva yttranden afgifvits
af kammarkollegium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län
och direktionen för nya Trollhätte kanalbolag.

I utlåtande den 30 sistlidne januari har kammarkollegium i förevarande
ämne anfört, att åtskilliga af de genom 1793 års privilegium
till Trollhätte kanal och slussverks bolag upplåtna hemman och lägenheter,
hvilka enligt samma privilegium skulle bibehålla deras krononamn
och natur, emellertid i jordeböckerna för tiden derefter och allt
hittills förekomme under skatte- eller frälsetitel, särskild! -jstT mantal
Håjum, hvilket utgjorde en del af skattehemmanet Stora Håjum n:o 2,
om 1 mantal, äfvensom Olidan, hvilken senare fastighet omfattade två
särskilda hemman n:is 1 och 2, hvartdera om £ mantal, det eua skatte
och det andra frälse; att denna omständighet dock vore utan betydelse,
då, hvad denna kategori af kanalbolagets fastigheter anginge, deras

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

egenskap af kronoegendom och deras oskiljaktighet från kanalverket
städse varit af kanalbolaget erkänd; att kanalbolagets öfriga fastigheter,
såvidt de funnes i jordeböckerna upptagna, derstädes vore införda
såsom skatte eller frälse; att f mantal Stora Håjum n:o 2, på
sätt revisorerne angifvit, till Trollhätte gamla bolag försålts genom
kollegii skatteköpebref den 11 augusti 1795, hvaruti emellertid något
särskildt förebehåll om inskränkning i bolagets dispositionsrätt till
hemmanet icke förekomme; att kollegium i öfrigt icke ur sina handlingar,
såvidt de hunnit undersökas, vore i tillfälle att rörande kronans
och kanalbolagets rättsförhållanden meddela någonting utöfver hvad i
ärendet redan funnes upplyst och utredt; samt att kollegium, med afseende
å hvad i ärendet förekommit, icke kunde annat än dela revisorernes
uppfattning om önskvärdheten af en närmare utredning angående
dessa förhållanden; hvarjemte kollegium, beträffande särskildt den nu
väckta frågan om skyldighet för kanalbolaget att till statsverket redovisa
afkomst af åtskilliga bolagets så kallade enskilda tillgångar —
hvilken fråga, likasom den om beståndet och befogenheten af de i
ärendet omförmälda egoskiftesåfgärder, borde i händelse af fullföljd
ankomma på laga domstols pröfning — ansett sig icke böra underlåta
att erinra, hurusom uti en, såsom det ville synas, likartad fråga
rörande förvaltningen af Strömsholms kanalverk rättegång, jemlikt
Riksdagens år 1875 derom meddelade föreskrift, varit af fullmägtige i
riksgäldskontoret mot Strömsholms nya kanalbolag anhängiggjord, uti
hvilken genom Kongl. Maj:ts dom den 30 juli 1878 slutligen afgjorda
rättegång fullmägtiges talan äfven bifallits.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län har den 30
januari afgifvit yttrande i detta ämne, till hvilket yttrande, som finnes
bilagdt såväl revisorernes berättelse som nedannämnda i detta ämne
väckta motioner, utskottet tillåter sig hänvisa under framhållande, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit hvad i ärendet förekommit
innefatta skäl nog för tillstyrkande af revisorernes gjorda framställning
om en revision, dess hellre som, för den händelse, att kronan
skulle anses böra inlösa kanalverket, det för åvägabringande af öfverenskommelse
härom med bolaget syntes vara af framstående vigt att
ernå full klarhet om beskaffenheten af de rättsförhållanden, som förefunnos
emellan kronan och bolaget.

Med ytterligare skrifvelse har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfborgs län till Kongl. Maj:t insändt afskrift af skrifvelse till justitiekanslersembetet,
deri meddelats, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

vid granskning af handlingarna rörande ofvan omförmälda skiften
funnit bolaget hafva genom skiftena, kronan till förfång, tillvälla! sig
orättmätiga fördelar, samt derjemte inhemtat, att vid skiftena förelupit
vissa formela oegentligheter af sådan beskaffenhet, att klandertalan
ännu kunde af kronan anställas med utsigt att få skiftena undanröjda.

Äfven till denna, på lika sätt som Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förut omförmälda skrifvelse tillgängliga handling tillåter sig
utskottet att hänvisa.

Direktonen för Nya Trollhätte kanalbolag har i förevarande ämne
hufvudsakligen anfört följande:

Såsom i revisorernes berättelse omförmäles, hade Kongl. Maj:t
den 13 december 1793 utfärdat privilegium för Trollhätte-kanal- och
slussverksbolag, hvarigenom, bland annat, vissa hemman och lägenheter
öfverlemnats åt bolaget att med bibehållande af deras krononamn
och natur under perpetuel! arrende tillträda, innehafva och nyttja
samt med det nya kanal- och slussverket för alla tider införlifva och
inkomsterna deraf uppbära och gagna, utan att någon afsöndring deraf
vore tillåten. Att annan fast eller lös egendom, som kanal- och slussverksbolaget
kunde förvärfva, skulle på dylikt sätt införlifvas med
kanal- och slussverket, derom förekomme icke något stadgande vare
sig i 1793 års privilegium eller i de samtidigt utfärdade bolagsreglerna.

Emellertid hade bolaget förvärfvat flera hemman och lägenheter
dels genom köp från enskilde och dels genom skatteköp. Till dessa
hemman och lägenheter egde detta bolag alltså enligt direktionens
mening oinskränkt egande- och dispositionsrätt.

Uti Kongl. Maj:ts privilegium för nya Trollhätte kanalbolag den
2 februari 1838 hade det nya bolagets förhållande till det gamla
bolaget reglerats på det sätt, att detta senares alla rättigheter skulle
öfvergå till och alla dess skyldigheter öfvertagas af det nya bolaget.
Det ålades nemligen det nya bolaget att till aktieegarne i det gamla
erlägga lösen med 55 rdr banko för hvarje aktie; och att dermed all
det gamla bolagets rätt öfvergick till det nya, framginge med pil
önskvärd tydlighet deraf, att sjelfva de till innehafvaren stälda akt.iebrefven
i det gamla bolaget inköptes af det nya, som — om numera
gängse åskådningssätt finge läggas till grund för bedömande af uppgörelsens
natur — borde betraktas såsom ende aktieegare i det gamla
bolaget; och enligt privilegiets § 10 blefvo dessa aktier deponerade
hos statskontoret, der de skulle qvarblifva, till dess kanalens ombyggnad

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

blifvit fullbordad, och derifrån bolaget också först genom Kongl. Maj:ts
beslut den 28 juli 1846 erhållit medgifvande att utbekomma desamma.

I fråga om det gamla bolagets skyldigheter stadgades i privilegiets
§ 2, att det nya bolaget skulle ansvara för fullgörande af det gamla
bolagets åligganden och förbindelser, hvarefter det heter:

»kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanal- och slussverksbolag,
genom nådigt privilegium af den 13 december 1793, förlänte
lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Reglerna för det nya bolaget, hvilka faststäldes samma dag, som
privilegiet utfärdades, innehölle i 7 S enahanda bestämmelse, i följande
ordalag.

»De af Kongl. Maj:t genom nådigt privilegium af den 13 december
1793 till gamla Trollhättebolag förlänte och nu af det nya bolaget förvärfvade
lägenheter få icke af detta ifrån kanalverket afsöndras.»

Hvarken i privilegiet eller i bolagsreglerna förekomme något
dylikt stadgande rörande det gamla bolagets öfriga, af det nya bolaget
förvärfvade egendom.

Då Kongl. Maj:t ansett lämpligt att inskärpa, att de af kronan
till det gamla bolaget förlänta lägenheterna icke finge från kanalverket
afsöndras, ehuru sådant vore en sjelffallen och oemotsäglig följd deraf,
att det nya bolaget i afseende på dessa lägenheter allenast inträdde i
det gamla bolagets rätt, men uttryckligen inskränkte denna föreskrift
att gälla endast de hemman och lägenheter, hvilka egdes af kronan,
syntes redan deraf klart följa, att Kongl. Maj:t icke åsyftat att inskränka
den fria eganderätt till det gamla bolaget tillhöriga hemman
och lägenheter, hvilken det nya bolaget af det gamla förvärfvade
genom den uppgörelse, som det enligt privilegiet ålåg det nya bolaget
att med det gamla träffa och fullborda.

Revisorerne hade emellertid såsom sin åsigt uttalat, att dessa
fastigheter »bort uteslutande för kanalverket användas och såsom dess
egendom betraktas».

Såsom stöd härför hade först anförts, att det gamla bolaget förvärfvat
dessa fastigheter för »kanalens behof och för dess räkning».
För detta i och för sig ej fullt klara påstående hade emellertid ej något
skäl anförts, och direktionen vågade betvifla, att det hölle streck.
Direktionen ansåge troligt, att dessa hemman eller åtminstone vissa af
dem förvärfvats af det gamla bolaget i syfte att undanrödja hinder
från jordegarnes sida för kanalens framdragande öfver deras mark; men
häraf följde naturligtvis icke, att den för sådant ändamål obehöfliga
jordareal vore afsedd för kanalens behof. Efter kanalens utförande

Statsutskottets "Utlåtande N:o 41.

kunde denna jordareal af bolaget antingen afyttras eller af bolaget
användas till beredande af intägt vid sidan af hvad kanalen afkastade.

Direktionen hade öfver hufvud taget hvarken i de af revisorerne
åberopade eller i andra, ämnet rörande handlingar kunnat finna ens
en antydan, att det gamla kanalbolagets dispositionsrätt öfver dessa
hemman varit på något sätt eller i något afseende inskränkt. Då
revisorerne uttryckligen erkände, att hvad det nya bolaget kunde hafva
besparat genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva
kanalen, dess banker m. m., skäligen borde anses såsom aktieegarnes
enskilda egendom, syntes följdrigtigheten fordra, att det samma erkändes
gälla rörande det gamla bolagets rätt till hela den af bolaget
förvärfvade egovidd, som icke erfordrades för något kanalverkets
ändamål.

Ett särskildt stöd för sin åsigt hade revisorerne trott sig finna
deri, att i 1838 års privilegium det nya bolaget tillförsäkrats att
»kanalen och dess slussar med allt hvad dertill hörer, eller densamma
härigenom tillagdt varder, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla
och afkastningen sig till nytta använda».

Frånsedt, att den jord, hvarom nu vore fråga, väl icke rimligen
kunde sägas höra till kanalen och dess slussar, och att genom privilegiet
uttryckligen endast de kronan tillhöriga lägenheter tillagts kanalverket
såsom derifrån oskiljaktiga, kunde talet om den everldeliga
eganderätten knappast anses vara annat än ett betydelselöst uttryckssätt.
För några tiotal år sedan hade det varit och vore måhända ännu
vanligt vid köp enskilde emellan, att säljaren sades »afhända sig fastigheten
och tillegna densamma köparen att densamma för all framtid
besitta och behålla». Men lika litet som dermed åsyftades någon inskränkning
i köparens fria dispositionsrätt, lika litet kunde de af
revisorerne åberopade uttrycken i privilegiet anses måttgifvande för
bolagets rätt. Att dessa icke finge fattas efter ordalagen, framginge
bland annat deraf, att bolaget i sådant fall skulle hafva erhållit eganderätt
äfven till de af kronan upplåtna hemman med rätt enligt § 12
mom. a i privilegierna att låta dem »lagligen inteckna».

Under de 25 första åren af nya bolagets tillvaro, då jemväl inkomsten
af kanalverket odelad tillföll aktieegarne, hade frågan om
rätten till ifrågavarande hemman ingen aktuel betydelse; aktieegarne
egde åtnjuta all bolagets inkomst.

Bill. till Eilcsd. Vrot. 1896. i Sami. 1 Afd. 35 Iläft.

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

Men då kronan från och med år 1863 egde erhålla allt, hvarmed
kanalverkets behållna inkomst öfverstege 150,000 kronor, väcktes år
1862 af bolagets revisorer det förslag, att dädanefter två bokslut skulle
upprättas, nemligen ett allmänt, omfattande kanal- och slussverkets
samtliga tillhörigheter äfvensom alla dess inkomster och utgifter, samt
ett särsJcildt för bolagets enskilda räkning, hvilket skulle innehålla

å ena sidan:

a) alla bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt
afkastningen deraf;

b) bolagets enskilda fordringar; och

c) det belopp, högst 150,000 rdr, som bolaget jemlikt 9 § i
dess privilegium af kanalverkets årliga afkastning kan utbekomma;
samt

å andra sidan:

a) sådana bolagets möjliga skulder, för hvilka kanalverket icke är
ansvarigt;

b) den å aktierna gjorda utdelning;

c) bevillningen till staten för aktieutdelningen; och

d) alla andra sådana af bolaget bestridda utgifter, med hvilka
kanalverket ej får belastas.

Å bolagsstämma den 16 december 1862 hade detta förslag bifallits,
dock med den af bolagets direktion föreslagna inskränkning,
att de bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen
och underhållet deraf, med undantag endast af skeppsdockan,
ej skulle i det enskilda utan i det allmänna bokslutet tillsvidare upptagas;
dervid dock aktieegarne tillkännagåfve sig vilja hafva uttryckligen
förklarat, att bolagets egande- och dispositionsrätt till berörda
hemman och lägenheter, hvilken aktieegarne lika med bolagets revisorer
och direktion funno vara obestridlig, skulle för all framtid förblifva
orubbad, samt att, i händelse inträffande omständigheter dertill framdeles
skulle föranleda, ifrågavarande hemman och lägenheter jemte afkastningen
deraf komme att från det allmänna till det enskilda bokslutet
öfverföras och komma bolaget enskildt till godo.

Såsom skål för berörda inskränkning hade direktionen anfört
bland annat:

att de nya slussarne voro uppförda på mark tillhörande ett af
de enskilda hemmanen, och att de bolaget enskildt tillhöriga delar af
hemmanet Stora Håjum och den så kallade Bolagsqvarn vid Trollhättan
vore sammanblandade med de kanalverket oskiljaktigt tillhörande delar
af samma hemman och qvarnverk.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Med afslutandet af de laga skiften, som revisorerne omförmält,
vore emellertid de vigtigaste skälen för de enskilda hemmanens bibehållande
i det allmänna bokslutet undanröjda; och, såsom revisorerne
meddelat, hade också enligt beslut å bolagsstämma den 28 december
1867 de bolaget enskildt tillhörande hemman, verk och lägenheter,
med undantag af två, åt tjenstemän till begagnande upplåtna hemman,
från och med samma år blifvit öfverförda till det särskilda
bokslutet.

Att denna åtgärd omförmäldes i berättelsen öfver granskningen
af 1867 års förvaltning, hade revisorerne meddelat; till detta meddelande
borde emellertid fogas den upplysning, att enligt berörda revisionsberättelse
samtliga revisorerne, såväl de af Kongl. Maj:t som de
af bolaget utsedde, enhälligt förklarat, att, då direktionens åtgärder ej
lemnat revisorerne anledning till någon anmärkning, revisorerne ansåge
sig böra tillstyrka, att décharge för revisionsåret måtte direktionen
meddelas.

Vid föredragning af denna revisionsberättelse hade Kongl. Maj:t
förordnat, att handlingarne skulle öfverlemnas till justitiekanslersembetet,
för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna för bevarande
af kronans rätt kunde föranleda.

Justitiekanslern infordrade }dtrande i saken från kanalbolagets
direktion.

För innehållet af detta yttrande hade Riksdagens revisorer icke
redogjort, enär det synts dem för vidlyftigt; ej heller hade de deri
anförda skäl af revisorerne upptagits till bemötande. Då emellertid do
deri uttalade åsigter i allt hufvudsakligt öfverensstämde med dem, som
den nuvarande direktionen i denna sin förklaring sökt göra gällande,
skulle ej heller direktionen här lemna någon fullständig redogörelse
för detta yttrande. Likväl borde derur här angifvas en synpunkt, som
förut ej framhållits, nemligen följande:

Ifrågavarande hemman, verk och lägenheter utgjorde allenast en
del af bolagets före år 1863 uppkomna behållning utöfver kanal- och
slussverket med dess tillhörigheter. Utefter den långa kanalsträckan
hade i och för arbetets fortgång åtskilliga lägenheter inköpts och åter
försålts. Det vore en tillfällighet, att en del af de medel, som af aktieegarnes
tillskott, statsmedel och kanal-intägter besparats, förblifvit placerade
just i de hemman, hvarom nu vore fråga. Kronan kunde ej
ega bättre rätt till dem än till bolagets enskilda, i lös egendom eller
kontanta medel bestående behållning; men på denna hade något anspråk
från kronans sida ej afhörts.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Såsom revisorerne meddelat, hade justitiekanslersembetet icke
funnit sig ega anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga.
Direktionen ansåge härtill böra läggas den efter direktionens mening
vigtiga upplysning, att detta embetets af revisorerne ordagrant refererade
beslut föreginges af eu motivering, hvilken, då den icke vore vidlyftig,
men det oaktadt uttömmande, direktionen tilläte sig att ordagrant afskrifva,
helst densamma kunde af direktionen åberopas såsom en sammanfattande
utslutning af denna del af direktionens framställning.

Justitiekanslersembetets ifrågavarande, den 27 februari 1869 meddelade
resolution lydde sålunda:

»Då hvarken Kongl. Maj:ts den 25 augusti 1837 gifna nådiga
resolution i anledning af gjordt anbud att verkställa utvidgning af Trollhätte
kanal och ombyggnad af Trollhätte slussar eller Kongl. Maj:ts
den 2 februari 1838 för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade nådiga
privilegium eller det i öfverensstämmelse dermed emellan Kongl. Maj:t
och kronan samt bemälda bolag den 20 mars sistnämnda år afslutade
kontrakt, genom hvilka handlingar bolagets skyldigheter och rättigheter,
enligt 1 § i de af Kongl. Maj: t den 2 februari 1838 för bolaget
faststälda regler, bestämmas, efter justitiekanslersembetets omdöme,
lemna stöd för antagande deraf, att genom bolagets anmärkta åtgärd att
ur dess allmänna räkenskaper utesluta värdet af ifrågavarande hemman,
lägenheter och inrättningar, hvilka blifvit dels af det äldre Trollhätte
kanalbolag genom köp förvärfvade och till Nya Trollhätte kanalbolag
mot lösen öfverlåtna, dels ock af sistnämnda bolag före år 1863 inköpta,
samt att låta dessa egendomars behållna afkastning föras aktieegarne
enskildt till godo, Kongl. Maj:ts och kronans rätt skulle blifvit
förnärmad, finner justitiekanslersembetet sig icke ega anledning att
någon vidare åtgärd i detta mål vidtaga.»

För de skäl, hvilka af kanalbolagets direktion uppgifvits hafva
föranledt direktionens, sedermera af aktieegarne gillade beslut om föranstaltande
af de af revisorerne tadlade laga skiften, hade revisorerne
utförligt redogjort i sin berättelse. Direktionen hade uppgifvit, att dessa
skiftesåtgärder åsyftade en sådan fördelning af det område, öfver hvilket
bolaget disponerade och inom hvilket bolagets enskilda och kronans
egor delvis voro med hvarandra sammanblandade, att å ena sidan jord,
som icke erfordrades för kanalverkets behof, men deremot vore lämplig
till försäljning, tillädes bolagets enskilda hemnjan i utbyte mot annan
mark af samma värde, och å andra sidan kanalen i hela dess sträckning
komme att ligga å mark, som oskiljaktigt tillhörde kanalverket. Direktionen
hade, med ett ord, åsyftat att bereda såväl kanalverket och

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

kronan som kanalbolagets aktiéegare en fördel, och det icke blott direkt
utan äfven indirekt genom att lemna anläggare af industriella verk och
inrättningar tillfälle att förvärfva eganderätt till derför lämplig mark
och således uppmuntra till sådana anläggningar, hvilket naturligtvis
skulle lända kanalen och trafiken till båtnad.

Revisorerne hade emellertid förklarat sig anse det otvetydigt, att
anledningen icke varit att bereda kanalverket en fördel.

Den nuvarande direktionen saknade naturligtvis möjlighet att utreda,
huruvida hennes företrädare med sina åtgärder verkligen åsyftat
hvad protokollen och öfriga handlingar angifva såsom dessa åtgärders
syfte. Men så mycket kunde direktionen med bestämdhet vitsorda,
att icke någon för henne känd handling innehölle upplysning derom,
att icke de personer, som deltogo i besluten om ifrågavarande skiftesåtgärder,
verkligen i god tro åsyftat att derigenom främja äfven kanalverkets
bästa. Till den verkan, det kunde hafva, tilläte sig direktionen
meddela, att förslaget väcktes af kanalbolagets dåvarande verkställande
direktör öfverste Nils Ericson. Det vore alltså han, hvars minne vore
hvarje svensk man kärt och hvars lifliga intresse för det allmänna en
långvarig verksamhet vitsordade, — det vore han som, derest Riksdagens
revisorers påstående vore rigtigt, i främsta rummet drabbades
af beskyllningen att hafva allenast föreburit omtanke om det allmännas
bästa, under det han i sjelfva verket »fastmer» åsyftat att bereda bolagets
aktieegare en fördel på kanalverkets bekostnad.

Då revisorerne dragit sjelfva lagligheten af skiftesförrättningarne
i tvifvel, kunde det vara tillräckligt att hänvisa dertill, att de blifvit
af vederbörande egodelningsrätt iäststälda. Emellertid borde vidare
upplysas, att revisorernes uppgift, att skiftena öfvergått hemman, å
hvilka storskifte egt rum, icke vore rigtig.

Det ena skiftet afsåge de bolaget enskildt tillhöriga hemmanen
\ mantal Lilla och || mantal Stora Håjum samt kronan tillhöriga
mantal Stora Håjum. Dessa hemmans inegor hade icke undergått storskifte,
hvaremot utmarken delats i storskifte mellan Lilla och Stora
Håjum. Derför hade också Lilla Håjums utmark undantagits från skiftet,
utom såvidt för erhållande af regulier rågång erfordrats; hvaremot Stora
Håjums förut samfälda utmark naturligtvis delats de båda hemmansdelarne
emellan.

Det andra laga skiftet omfattade bolaget enskildt tillhöriga \ mantal
Åker och kronans {- mantal Olidan, hvilka hemmans egor icke, såvidt
direktionen af skifteshandlingarne kunnat finna, förut delats genom
storskifte.

Statsutskottets Tillåtande N:0 41.

Revisorernes förmenande, att Kongl. Maj:ts tillstånd till skiftet
skulle hafva erfordrats, berodde uppenbarligen på ett missförstånd. Att
kronans hemman förklarats icke få från kanalverket afsöndras, kunde
naturligtvis icke frikalla dem från att på yrkande af annan, som med
dem hade sammanblandade egor, ingå i skifte.

I afseende å de af revisorerne omförmälda försäljningar af bolagets
fasta egendom, har direktionen erinrat, att, äfven om man, i
strid med hvad direktionen sökt göra gällande, skulle anse bolaget
oberättigadt att utan Kongl. Maj:ts tillstånd afyttra sin fasta egendom,
deraf dock icke omedelbart följde, att, derest sådant tillstånd erhållits,
köpeskillingen skulle tillfalla statsverket. Och i alla händelser kunde
denna köpeskilling icke räknas till sådana bolagets inkomster, som enligt
9 § i privilegierna skulle redovisas till statsverket, utan hvad som
sålunda sattes i stället för bolagets enskilda egendom finge väl, fastän
ett sådant fall — enligt direktionens mening af helt naturliga skäl —
icke funnes förutsatt i bolagsreglerna, kapitaliseras och förvaltas af bolaget
med skyldighet att till statsverket redovisa afkastningen deraf.

Revisorernes påstående, att utgifter för ändamål, hvilka icke i
bolagets regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart
samband, blifvit bestridda af medel, som bort till statsverket inlevereras,
vore direktionen icke i tillfälle att bemöta i vidare mån, än såvidt
revisorerne angifvit, hvilka utgifter med denna anmärkning afsåges.
Detta vore förhållandet allenast med den af kanalbolagets medel bekostade
anläggning af ny väg från kyrkan till Olidan. Denna väg
hade emellertid anlagts uteslutande i syfte att främja trafiken på kanalen,
då bolaget derigenom beredt sig tillfälle att från trafik afstånga den
äldre, längs med kanalen framgående vägen och att använda derigenom
ledigt blifvet område till upplagsplatser, deraf behofvet varit i högsta
grad känbart. En del af detta område vore för det angifna ändamålet
upplåtet på arrende för eu årlig afgift af 328 kronor, som inginge
bland de medel, hvilka redovisats till statsverket och utgjorde en ganska
god ränta på kostnaden för väganläggningen.

I sammanhang med revisorernes ofvannämnda framställning har
utskottet till behandling förehaft två inom Riksdagen uti ifrågavarande
ämne väckta motioner, nemligen motionen n:o 14 inom Första Kammaren
af friherre C. Kling spor, med hvilken herr E. Stridsberg instämt, och
motionen n:o 71 inom Andra Kammaren af herr C. W. Collander, i
hvilka motioner sammanstämmande hemställes, att Riksdagen måtte i

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

skrifvelse till Kong!. Maj:t begära, att Kongl. Maj:t täcktes låta ej
allenast föranstalta sådan utredning angående Nya Trollhätte kanalbolags
rättsförhållande till kronan, hvarom statsrevisorerne i sin berättelse
till innevarande Riksdag hemstält, utan äfven dervid tillse,
huruvida icke statsverket måtte kunna af bolaget återfordra, hvad aktieegarne
låtit sig enskildt af bolagets inkomster tillgodokomma, på sätt
som här förut blifvit omförmäldt.

Till hvad i dessa motioner andragits tillåter sig utskottet att
hänvisa.

Hvad revisorerne i förevarande ärende anfört är otvifvelaktigt
egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet; och de frågor, som
i revisorernes framställning blifvit berörda, äro för visso af den omfattande
betydelse, att de jemte samtliga derpå inverkande omständigheter
böra göras till föremål för allvarlig ompröfning. Härvid har
utskottet dock velat tillägga, att utskottet icke tilltror sig kunna afgifva
något omdöme om giltigheten af de utaf revisorerne i detta ämne
uttalade åsigter, på samma gång utskottet velat gifva sitt erkännande
åt revisorernes åtgörande att söka åvägabringa reda och klarhet uti
ifrågavarande af dem påvisade förhållanden. Utskottet har dock icke
förbisett, att svårigheter måste möta i dessa afseenden, helst de åtgärder,
som särskilt varit föremål för klander från revisorernes sida,
vidtagits för lång tid tillbaka, innan den nuvarande direktionen för
Trollhättebolaget öfvertagit ledningen af dess angelägenheter.

En närmare utredning angående Nya Trollhätte kanalbolags rättsförhållanden
till kronan synes, såsom nämndt, önskvärd, vare sig denna
utredning kan åstadkommas genom särskildt dertill utsedde personer
eller på rättslig väg; och utskottet tvekar så mycket mindre att föreslå
Riksdagen att, på sätt i förenämnda motioner liemstälts, hos Kong].
Maj: t göra framställning om en sådan utredning, som såväl kammarkollegium
som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län, enligt
hvad ofvan meddelats, instämt i revisorernes yrkande derom; lärande
emellertid särskild framställning, såsom i berörda motioner föreslagits,
icke erfordras rörande tillgodoseende af de fordringsanspråk, som på
grund af en dylik utredning möjligen skulle kunna göras gällande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med anledning af revisorernes
framställning samt herrar friherre Klingspors och
Collanders ofvan omförmälda motioner, må i skrifvelse

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. insättning
i bankinrältning
af
behållning å
anslaget till
anskaffande af
undervisningsmateriel
m. m.
för folkskolorna.

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta om en utredning angående Nya Trollhätte
kanalbolags rättsförhållanden till kronan.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 13.

(Rev. ber. pag. 342 och 343; uti. pag. 695.)

Beträffande redovisningen af det ordinarie anslaget till anskaffande
af undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna, hvilket anslag för år
1894 utgått med 20,000 kronor, hafva revisorerne anmärkt, att den
vid årets slut å anslaget uppkomna behållning, som belöpt sig till
12,208 kronor 7 öre, icke, för så vidt af räkenskapen framginge, blifvit,
på sätt i kongl. cirkuläret den 26 augusti 1873 föreskrifvits, insatt i
bankinrättning.

Redogöraren för berörda anslag har med anledning häraf i infordradt
yttrande af den 27 januari innevarande år meddelat, att de
medel, som tillhörde anslaget och som icke behöfdes för mera löpande
utgifter, varit insatta i riksbanken men på redogörarens namn, på
det att ränta måtte komma anslaget till godo; och hade i rånte vinst
erhållits 55 kronor 20 öre för år 1892, 17 kronor 9 öre för år 1893,
185 kronor 35 öre för år 1894 och 249 kronor 56 öre för år 1895;
tilläggande redogöraren, att han icke hade andra penningar insatta i
riksbanken.

I Kongl. Maj:ts af revisorerne åberopade cirkulär den 26 augusti
1873 föreskrifves, att i de fall, der ej andra stadganden redan funnes
meddelade, allmänna verks och inrättningars för löpande utgifter icke
behöfliga behållningar skola, der sådant utan väsentlig olägenhet kan
ega rum, uti bankinrättning på depositions- eller upp- och afskrifningsräkning
insättas och endast vid behof derifrån uttagas.

Då den insättning i bankinrättning, som på grund af berörda
cirkulär bör verkställas, gifvetvis bör ske för vederbörande verks eller
inrättnings räkning och i dess namn, har utskottet, fastän den nu anmärkta
insättningen visserligen torde hafva afsett att bereda anslaget
ekonomisk fördel genom uppkommande räntevinst, ingalunda funnit
den af redogöraren för ifrågavarande anslag afgifna förklaring öfver

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

revisorernee omnämnda anmärkning tillfredsställande, helst det af många
skäl måste anses olämpligt, att allmänna medel varda på enskild persons
räkning i penninginrättning insatte. Vid sådant förhållande och då
förenämnde redogörares förklaring synes gifva vid handen, att han
ansett sitt tillvägagående i förevarande fall befogadt, anser utskottet
Riksdagen böra påkalla Kongl. Maj:ts åtgärd till rättelses vinnande
för framtiden. Härjemte och för den händelse omförmälda cirkulär
skulle kunna gifva anledning till missförstånd i förenämnda hänseende,
har utskottet trott sig böra ifrågasätta, att cirkuläret varder i nu antydda
rigtning förtydligadt.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte anbefalla redogöraren
för anslaget till anskaffande af undervisningsmateriel
in. m. för folkskolorna att på anslagets räkning i
bankinrättning insätta anslagets för löpande utgifter
icke behöfliga behållningar, samt att Kongl. Maj:t i
sammanhang dermed täcktes taga i öfvervägande, huruvida
det må befinnas nödvändigt, att särskilda föreskrifter
meddelas till förekommande deraf, att allmänna
verks och inrättningars medel varda på redogörarens
namn i bankinrättning insatta.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna medel.

§ 14-

(Rev. ber. pag. 409 och 410; uti. pag. 708—715.)

Revisorerne, som besökt Göteborgs å ön Hisingen belägna hospital,
hafva anmärkt, att det till hospitalet hörande jordbruket syntes
vara vanvårdadt, men då hospitalet förfogade öfver ej obetydligt jordområde,
utgörande omkring 35 hektar inegor, måste det vara af vigt,
att detta på ett ändamålsenligt sätt användes. Härtill komme, att, då
jordbruksarbete allmänt ansetts såsom en för sinnessjuke synnerligen
lämplig sysselsättning, det vore önskligt, att sådant arbete kunde
patienterna beredas i större utsträckning än hittills.

I afseende å hospitalets trädgård hade revisorerne inhemtat, att
Bill. till Riksd. Brot, 1896. 4 Sami. 1 Afd. 85 Iluft. 9

Ang. jordbruksförvaltningen
vid
Göteborgs hospital
m. m.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

densamma delvis vore upplåten till hospitalets öfverläkare och till dess
syssloman, men att brukningen vore så sammanblandad, att behörig
skilnad icke gjordes emellan hvad som skulle tillkomma hospitalet
och dess bemälde tjensteman, hvadan revisorerne påpekat nödvändigheten
af snar rättelse i berörda missförhållande.

Slutligen hafva revisorerne erinrat, att den omständighet, att
hospitalets direktion icke hölle sina sammanträden inom detsamma
utan i Göteborg, otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga
att med kraft och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning.

Öfver revisorernes förevarande framställning har medicinalstyrelsen
den 24 januari innevarande år afgifvit utlåtande och dervid fogat ett
från direktionen för Göteborgs hospital infordradt yttrande i ämnet;
och har medicinalstyrelsen till en början med anledning af revisorernes
anmärkning i fråga om det till hospitalet hörande jordbruket anfört,
att hospitalsdirektionen i sin häröfver afgifna förklaring medgifvit, att
jordområdet visserligen icke användts till jordbruk i egentlig mening,
men att detsamma eljest begagnats på lämpligt sätt; dervid tillika
meddelats den upplysning, att då ett år 1887 uppgjordt förslag till
ett fullständigt ordnadt jordbruk skulle medföra högst betydliga utgifter,
utan att afsevärda inkomster kunde påräknas, och då hospitalets
öfverläkare från sjukvårdens synpunkt afstyrkt ett utvidgadt jordbruk,
så hade direktionen ansett sig icke böra vidtaga några vidare åtgärder
i saken.

Med anledning häraf har mediciualstyrelsen för egen del andragit,
att äfven om jordbruk i vanlig mening, om dermed förstås sädesodling,
icke kunde med fördel bedrifvas med legda arbetare, sådant dock borde
kunna ske med tillhjelp af en del arbetsföra hospitalspatienter, samt
att huru härmed än kunde vara, så behöfde jordbruket vid hospitalet
derför icke vanvårdas, på sätt af revisorerne icke utan skäl vore anmärkt.
Med det jordområde, som förvärfvats för betydliga utgifter, afsåges
dels ett obehindradt förfogande öfver vattnet från Alhuts källa för
hospitalets behof, dels ock hufvudsakligen att bereda de sinnessjuke
ökadt tillfälle att egna sig åt en för dem väl behöflig och välgörande
sysselsättning med jordbruksarbeten, allt på sätt vid rikets öfriga
hospital, der sådant varit möjligt, vore brukligt och af dessa hospitals
öfverläkare ansåges vara särdeles ändamålsenligt.

Medicinalstyrelsen hade ock under flera år icke blott anmärkt
vid hospitalet rådande missförhållanden beträffande det sätt, hvarpå
det inköpta jordområdet användes, utan ock påkallat direktionens be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Hägna medverkan för rättelses vinnande, men allt förgäfves, och detta,
oaktadt hospitalets syssloman härför varit lifligt intresserad. Medicinalstyrelsens
sträfvan att få hospitalets jord behörigen häfdad hade ej
kunnat genomföras, enär öfverläkaren, med hvilken direktionen instämt,
ständigt satt sig deremot, under åberopande af åtskilliga hinder, såsom
dels bristande arbetskrafter, enär endast ett fåtal patienter kunde användas
till jordbruksarbeten, dels förorenande af vid hospitalet behöfligt
vatten, derest ett ofvan hospitalet beläget jordområde, kalladt Hacket,
skulle något år behöfva gödslas för att bära skördar, dels ock derför
att jordbruk ej kunde bedrifvas utan förlust.

Utan att styrelsen ansåge sig behöfva inlåta sig på en närmare
granskning af dessa invändningar mot ett ändamålsenligt jordbruks bedrifvande,
borde dock lemnas några upplysningar i frågan. Att arbetskrafter
ej saknats, framginge bland annat deraf, att betydliga sådana
användts på dyrbara och vidsträckta planteringar med promenadgångar
in. m. i närheten af tjenstemännens boställshus, på gräfvandet af stora
vattendammar, på plantering af skog på ett område, hvaröfver icke
hospitalsförvaltningen, men väl domänstyrelsen förfogade. Beträffande
åter vattnets förmenta förorenande genom gödsling, derest vid Hacket
odlades gräs och för omvexling vissa år säd, syntes samma invändning
i och för sig vara utan nämnvärd betydelse, och hade numera förlorat
all sådan, sedan hospitalet försetts med fullständig vattenledning med
ett rikligt och utmärkt godt vatten. Beträffande slutligen den ekonomiska
sidan af ett vid hospitalet drifvet jordbruk, hade styrelsen aldrig
ifrågasatt någon utsträckt sädesodling, men väl odling af gräs och rotfrukter
m. m., i första rummet för hospitalets eget behof och sedan till
afsalu, enär dessa varor i Göteborg eller på stället kunde afyttras för
skäliga pris. Den vid hospitalet levererade myckna mjölken betalades
för öfrigt så högt, att en del deraf borde kunna med vinst frambringas
på stället. Jemfördes det sätt, hvarpå jordbruket bedrefves eller rättare
försummades vid Göteborgs hospital, med det fördelaktiga sätt, hvarpå
jorden med tillhjelp af patienter häfdades vid andra hospital, kunde
icke förnekas, att revisorerne haft goda skäl för sina anmärkningar.

Beträffande revisorernes framställning i fråga om hospitalets trädgård,
hade direktionen erinrat derom, att öfverläkaren, enligt godkända
aflöningsstater, från och med år 1875 till och med år 1893 såsom löneförmån
tillerkänts rättighet till trädgård, hvilken förmån tillämpats
sålunda, att trädgården brukats på hospitalets bekostnad, hvarjemte
öfverläkaren ur hospitalets trädgård för sitt behof erhållit sådana produkter,
som icko odlades inom hans trädgårdsområde. Sedan sagda

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

förmån i de efter år 1893 upprättade aflöningsstater bestämts till trädgårdsland,
och direktionens uppmärksamhet blifvit fästad på samma
förändring, hade direktionen genom beslut den 12 november sistlidet
år, och således 2 år efter det ordalagen i utgiftsstaten ändrats, förklarat,
att det trädgårdsland, som åt öfverläkaren anvisades, skulle brukas på
hans egen bekostnad, samt att han icke egde åtnjuta något af afkastningen
från hospitalets trädgård.

Direktionen hade vidare meddelat, att hospitalets syssloman efter
år 1886, då ny aflöningsstat för honom trädde i kraft, icke haft rätt
vare sig till trädgård eller trädgårdsland och ej heller åtnjutit denna
förmån. Direktionen hade likväl år 1886 (och således efter det ny
aflöningsstat var faststäld) medgifvit sysslomannen rätt att å ett från
hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad
plantera fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande dock genom beslut
den 26 mars 1895 återkallats. Direktionens förklaring rörande
denna punkt af anmärkningarne slutade sålunda: »någon obehörig upplåtelse
af hospitalets trädgård till öfverläkaren och sysslomannen hade
således ej egt rum, likasom deras och hospitalets trädgårdar ej på något
sätt sammanblandats».

För ett rätt bedömande af denna revisorernes anmärkning vore,
enligt hvad medicinalstyrelsen vidare anför, nödigt meddela, att öfverläkaren
vid Göteborgs hospital, såsom till tjensten utnämnd den 7
december 1883, icke ingått på den af Riksdagen godkända, genom
kongl. bref den 6 juni 1885 faststälda aflöningsstat för vissa tjensteman
vid rikets hospital, hvaraf åter följde, att bestämmelserna i kong],
brefvet den 26 april 1872 fortfarande gälde beträffande samma öfverläkares
löneförmåner.

Uti utgiftsstaten vid Göteborgs hospital för år 1873, och således
4 år före den tid, då sundhetskollegium, numera medicinalstyrelsen,
såsom öfverstyrelse för hospitalen öfvertog den serafimerordensgillet
förut åliggande vården om rikets hospital, funnes för öfverläkaren,
utom kontant lön, upptagna förmånerna af boställe, trädgård, ved, tvätt
och fri disposition af hospitalets hästar; och förekomme enahanda anteckning
i staterna under alla följande år till 1890, då i stället för
boställe begagnats uttrycket boställsvaning. Nytt förslag till utgiftsstat
för hospitalet uppgjordes årligen af hospitalsdirektionen, hvarefter detsamma
understäldes medicinalstyrelsens pröfning och godkännande,
hvilket godkännande också af styrelsen lemnats beträffande förevarande
aflöningsfråga, enär ordalagen i direktionens förslag befunnits öfverensstämma
med föregående års utgiftsstater och medicinalstyrelsen icke

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

haft anledning betvifla rigtigheten af direktionens förslag. Så snart
felet observerats, hade medicinalstyrelsen genast vidtagit ändring i
direktionens förslag, och funnes i den år 1893 faststälda staten för ar
1894 öfverläkarens naturaförmåner upptagna i enlighet med bestämmelserna
i kongl. brefvet den 26 april 1872 sålunda: »fri bostad med
erforderlig ved, fri tvätt för honom och familj, trädgårdsland samt
rättighet att för resor till Göteborg begagna hospitalets hästar, då de
icke för inrättningens eget behof erfordras».

Äfven om någon skilnad skulle förefinnas mellan de olika uttrycken,
rättighet till trädgård enligt utgiftsstaterna före år 1894 och
trädgårdsland enligt ofvan åberopade kongl. bref .af 1872, så anser
medicinalstyrelsen likväl, i motsats till hospitalsdirektionen, att intetdera
uttrycket bort tillämpas på det sätt, att den åt öfverläkaren anvisade
del af trädgården finge brukas på hospitalets bekostnad, och än mindre
berättiga öfverläkaren att för sitt behof från hospitalets trädgård erhålla
sådana produkter, som icke odlades inom dennes trädgårdsområde.

Beträffande åter sysslomannens naturaförmåner hade inga sådana
utöfver boställsvåning och ved varit honom medgifna efter år 1886,
då den af Kong]. Maj:t faststälda aflöningsstaten trädde i kraft, men
väl hade direktionen samma år medgifvit sysslomannen rätt att å ett
från hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad
plantera fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande sedermera den
26 mars 1895 återkallats.

Med anledning af denna återkallelse hade sysslomannen i en åt
bilagor åtföljd, till medicinalstyrelsen stäld skrifvelse på deri åberopade,
mycket behjertansvärda skäl anhållit, att han till sin afgång från.tjensten
måtte få disponera nämnda område mot vilkor, att de honom tillhöriga
träd och buskar sedermera tillfölle hospitalet, eller ock, derest detta
icke kunde bifallas, att styrelsen ville besluta, antingen att träden
skulle borttagas eller af hospitalet inköpas. Sedan sysslomannen anhållit
om direktionens förord till nämnda ansökan, förklarade direktionen

vid öfverlemnandet af densamma till styrelsen, att direktionen ansåg
skäl icke vara för handen att nu ändra eller upphäfva sitt beslut,
hvarigenom den sysslomannen år 1886 medgifna rätt till trädgårdsland
återtagits, med rättighet dock för honom att iutill slutet åt år 1895
tillgodogöra sig den åt trädgården fallande utkastning likväl med

ett i det sedermera infordrade protokollsutdraget rörande nämnda beslut

befintligt tillägg, att sagda träd och buskar »dock ej finge af honom
från platsen bortföras» — samt att direktionen för den skull afstyrkte
bifall till ansökningen, under uttalande af den åsigt, att, då växande

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

träd och buskar icke vore att hänföra till lösegendom, utan tillhörde
egaren af den jord, hvarpå de växte, någon inlösen från hospitalets
sida af desamma icke borde ifrågakomma, hvaremot direktionen icke
hade något att erinra deremot, att träden och buskarne blefve från
hospitalets område bortförda.

Vid pröfning af sysslomannens ofvannämnda ansökan syntes det
tvifvelaktigt, hvem som vore rätte egare till ifrågavarande fruktträd
och bärbuskar, och då det för öfrigt vore obilligt, om sysslomannen,
som, enligt uppgift, på trädgårdens ordnande gjort betydliga uppoffringar,
skulle beröfvas rätten till af honom inköpta, på hans bekostnad och
med direktionens uttryckliga medgifvande planterade och underhållna
träd och buskar, så infordrades af medicinalstyrelsen nytt yttrande af
direktionen genom skrifvelse, som med uteslutande af ingressen var af
följande lydelse: »Med anledning häraf får kongl. styrelsen härigenom
meddela, att, då hvarje sammanblandning af hospitalets och derstädes
anstälde tjenstemäns ekonomi från början hade bort undvikas och snarast
möjligt bör upphäfvas, der den beklagligtvis tillåtits, sysslomannen
Forsbergs ifrågavarande ansökan för närvarande icke kunnat bifallas.
Då emellertid i eder ofvanberörda skrifvelse åberopas edert beslut af
den 26 sistlidne mars, hvarigenom den sysslomannen Forsberg medgifna
rätt till trädgård återtogs, men detta beslut icke bifogats de insända
handlingarna, så får kongl. styrelsen anhålla om en afskrift af nämnda
beslut; och får kongl. styrelsen tillika anhålla, att I villen infordra och
hit inkomma med uppgift från sysslomannen Forsberg om den ersättning,
han fordrar för af honom inköpta, på hospitalets område befintliga
träd och buskar med mera; äfvensom med edert eget yttrande, huruvida
I ansen priset billigt och till- eller afstyrken det ifrågasatta inköpet.
» Då något svar ännu icke ingått på den sistnämnda delen af
frågan, har detta ärende ännu ej kunnat företagas till slutlig pröfning.

Af det ofvan anförda, beträffande utgiftsstaternas tillämpning och
de naturaförmåner, som dervid medgifvits åt öfverläkaren och i någon
mindre del äfven åt sysslomannen, framgår, att medicinalstyrelsen ej
kan instämma i direktionens förklaring, att »någon obehörig upplåtelse
af hospitalets trädgård till öfverläkaren och sysslomannen har således
ej egt rum, likasom deras och hospitalets trädgårdar ej på något sätt
sammanblandats».

Mot revisorernes erinran ,att den omständighet, att hospitalets direktion
icke hölle sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg,
otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga att med kraft och
omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, hade direktionen

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

anfört, att, då numera direktionens samtlige ledamöter förutom öfverläkaren
vore bosatta i Göteborg, direktionen ansett sig oförhindrad att,
då icke ärende förelegat, för hvars bedömande besök på hospitalet varit
behöfligt, sammanträda i Göteborg, för att derigenom bespara ledamöterna
dels de tidsödande resorna till och från hospitalet och dels
de kostnader, som vore dermed förenade, och för hvilka direktionens
ledamöter icke kunde påräkna någon ersättning.

Vigten af de utaf direktionen sålunda åberopade skäl ville medicinalstyrelsen
visserligen icke underkänna, ehuru styrelsen delade den
af revisorerne uttalade åsigt, att direktionen svårligen kunde med kraft
och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, derest direktionens
sammanträden hölles annorstädes än å hospitalet; och vågade
medicinalstyrelsen antaga, att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och
befogade anmärkningar undvikas, derest direktionen haft tillfälle oftare
hålla sina sammanträden å hospitalet.

Beträffande jordbruket å det till Göteborgs hospital hörande jordområde
får utskottet erinra, hurusom Kongl. Maj:t vid 1884 års riksdag
gjorde framställning om beviljande af anslag till inköp af mark för
hospitalet samt att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
den 9 januari 1884 i detta ärende meddelat, bland annat,
att, i fråga om behofvet af tillräckligt jordområde för ett hospital,
medicinalstyrelsen anfört, att arbete i fria luften och särskildt jordarbete
för sådana sinnessjuke, som vore dervid vana, utgjorde det väsentligaste
medlet för de sjukes behandling och icke kunde undvaras utan att utöfva
ett högst menligt inflytande på sjukvården och utsigten för de
sjukes tillfrisknande. Härtill komme ytterligare förmånen för hospitalet
att tillgodogöra sig produkterna af de sålunda verkstälda jordarbetena.
Denna fordran på nödigt jordområde, hvarmed öfriga hospital inom
riket i allmänhet blifvit bättre tillgodosedda, betraktades ock i alla
civiliserade länder såsom ett af de hufvudsakligaste vilkoren för ett väl
ordnadt hospital, och utmärkte sig hospitalen i våra grannländer Norge
och Danmark, i synnerhet i det förstnämnda, för storartade anordningar
i berörda afseende. På grund af Kongl. Maj:ts förslag beslöt Riksdagen
också, att nu ifrågavarande jordområde skulle förvärfvas för att
tilläggas hospitalet.

De vid områdets förvärfvande sålunda uttalade åsigter öfverensstämma
med hvad medicinalstyrelsen i nu föreliggande utlåtande anfört

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och äfven med revisorernes mening derom att jordbruksarbete borde
beredas hospitalets patienter i större utsträckning än hittills.

På sätt revisorerne framhållit och medicinalstyrelsen jemväl förklarat,
har det till hospitalet hörande jordbruket vanvårdats; och har
ej heller hospitalets trädgård blilvit på ett tillfredsställande sätt förvaltad.
Med afseende härå torde kunna ifrågasättas, om det icke skulle lända
till fördel för den yttre förvaltningen vid hospitalen, derest i afseende
å densamma hospitalets sysslomän tilldelades större befogenhet än den
som för närvarande tillkommer dem.

På grund af hvad beträffande jordbruket vid Göteborgs hospital
nu blifvit upplyst, anser emellertid utskottet åtgärder böra vidtagas för
att bringa hospitalets jord i en bättre kultur och göra densamma fruktbärande,
vare sig detta må åstadkommas genom jordens utarrendering
eller genom ändamålsenligt bruk af densamma för hospitalets räkning.
Af medicinalstyrelsens förenämnda utlåtande framgår, att styrelsen sedan
flera år tillhaka ogillat det sätt, hvarpå hospitalets berörda jordområde
användes, men, vid en annan uppfattning hos hospitalsdirektionen och
öfverläkaren, synes styrelsen icke hafva förmått genomdrifva rättelse
i berörda missförhållande. Under sådana omständigheter har utskottet
ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj: t göra framställning om att
Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida icke den till hospitalet hörande
jord må så användas, att af densamma må dragas större nytta än hittills.

Beträffande revisorernes anmärkning derom, att hospitalets direktion
icke håller sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg,
har utskottet velat erinra, att, enligt 12 § i kongl. stadgan den 2
november 1883 angående sinnessjuke, hospitalsdirektions sammanträden
böra hållas inom anstalten, derest icke särskilda omständigheter föranleda
undantag. Och då de af direktionen för Göteborgs hospital i
ofvannämnda yttrande andragna skäl för att direktionen sammanträdt
i Göteborg icke synas grundade på sådana omständigheter, som böra
kunna föranleda undantag från berörda föreskrift, har utskottet, särskild!
med hänsyn till medicinalstyrelsens uttalande derom, att styrelsen antoge,
att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och befogade anmärkningar
undvikas, om direktionen haft tillfälle att oftare hålla sina sammanträden
å hospitalet, ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t göra framställning
om att Kongl. Maj:t täcktes tillse, att bemälda direktion nogare iakttager
föreskrifterna i berörda § af gällande hospitalsstadga.

Med anledning af hvad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels tillse, huruvida
icke den till Göteborgs hospital hörande jord må så
användas, att af densamma må dragas större nytta än
hittills, samt dels anmoda direktionen för nämnda
hospital att nogare iakttaga föreskrifterna i 12 § af
kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2 november
1883, i hvad de afse stället för direktionens sammanträden.

Institutet för blinda.

§ 15-

(Rev. ber. pag. 450 och 451, uti. pag. 720—722.)

Enligt hvad revisorerne meddela, hade enkefru Erika Carolina
Nyberg, född Söderberg, med gåfvobref af den 28 april 1886 till direktionen
öfver Institutet för blinda öfverlemnat ett belopp af 90,000 kronor
att såsom en särskild fond stå under direktionens omedelbara och uteslutande
vård och förvaltning. Årliga räntan å fonden skulle på förslag
af institutets direktor i första rummet användas till de från institutet
utskrifna elevernas förseende med verktyg och arbetsmateriel samt hvad
för dem kunde finnas behöflig!., för att de måtte sättas i tillfälle att
göra den undervisning, de inom anstalten erhållit, fruktbärande; men
fondens afkastning skulle äfven användas till understödjande af i landets
skilda delar arbetande blindas sjelfverksamhet; varande i donationsbrefvet
föreskrifvet, att gifvarinnans namn ej under hennes lifstid finge
blifva kändt utom direktionen.

På grund af sistnämnda föreskrift hade fonden förvaltats såsom en
hemlig fond och dess räkenskaper icke till offentlig granskning öfverlemnats,
förr än, efter enkefru Nybergs i december 1894 timade frånfälle,
direktionen den 30 januari innevarande år beslut!!, att fondens
från och med samma dag förda räkenskaper skulle tillika med institutets
öfriga räkenskaper öfverlemnas till granskning af kammarrätten.

Då sålunda berörda fonds räkenskaper för tiden 1886—1894 icke
blifvit till offentlig granskning öfverlemnade, hade revisorerne begärt
och erhållit del af dessa räkenskaper. Af dem framginge, att fondens
behållning alltjemt stigit och vid 1894 års slut uppgått till 103,148
Bill. till Biksd. Prof. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 10

Ang. enkefru
E. C. Nybergs
donationsfond.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

kronor 83 öre, samt att afkastningen hufvudsakligen användts till inköp
af verktyg och arbetsmateriel åt elever vid deras utskrifning från institutet
samt till bidrag till kostnaden för en försäljningslokal i Stockholm
för blindas arbeten.

Öfver de från fonden till förstnämnda ändamål utgifna medel hade
redovisning för år 1894 blifvit revisorerne tillhandahållen; men sådan
redovisning för föregående år hade icke kunnat af revisorerne bekommas.
De för detta ändamål utbetalda medlen hade utgjort

år 1887
1888

1889

1890

1891

1892

1893

1894

kronor 798: —

715: —
953: —
886: —
945: —
1,787: 27
1,626: 50
1,907: 33

Summa kronor 9,618: 10.

Direktionen öfver institutet för blinda, som den 10 januari innevarande
år afgifvit utlåtande angående de i föreliggande revisionsberättelse
gjorda anmärkningar vid institutets räkenskaper, har, med anledning
af revisorernes förenämnda framställning i fråga om bristande
redovisning af berörda fond för tiden före år 1894, anfört, att, ehuru
fullständig redovisning i detta afseende för den föregående tiden ej
numera kunde framskaffas, direktionen hade allt skäl antaga, att de
medel, som från fonden anvisats till utskrida elevers utrustning, samvetgrant
användts för ändamålet, hvarigenom direktionen haft särskildt
tillfälle att förvissa sig i anledning af en och annan f. d. elevs på
senare tiden förda klagomål i ämnet.

Jemte erinran, att, på sätt af institutets direktion meddelats, redovisningen
öfver ifrågavarande medel numera blifvit öfverlemnad till
annan person än den, som under förenämnda tid omhänderhaft densamma,
samt att äfven institutets direktion sedan denna tid förändrats,
får utskottet anföra, att, då, enligt hvad institutets direktion upplyst,
fullständiga redovisningshandlingar för ifrågavarande fonds förvaltning
under åren 1887—1893 icke kunna framskaffas, någon ytterligare åtgärd
i detta ärende icke lärer vara att vidtaga. Utskottet har dock icke
kunnat underlåta att påpeka det synnerligen oegentliga deruti, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

räkenskapshandlingar, som afsett en till allmänt ändamål donerad fond,
icke blifvit i behörig ordning tillvaratagna; hemställande utskottet, att
Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit låta

bero.

§ 16.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vigt, att,
oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit
af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 21 april 1896

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

vid § 5 (angående sättet för uppköp af remonter för arméns
behof samt anordningarna vid Ottenby remontdepot m. m.):

af herrar A. P. Danielson, L. Jönsson, K. A. Kihlberg, N. Petersson
och O. A. Ericsson, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
i detta ämne bort hafva följande lydelse:

»Revisorerne hafva---undanröjda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Upphandling af remonter.

Enligt livad revisorerne — — — — — alldeles förbises.

Hvad särskildt beträffar den af revisorerne frainstälda anmärkningen
med anledning af att en veterinär, som varit hos remonteringsväsendet
anstäld såsom besigtningsman, försålt hästar till remonteringsväsendet,
anser utskottet den deröfver afgifna förklaringen ingalunda
tillfredsställande. Utskottet finner nemligen det icke vara med god
ordning öfverensstämmande, att samma person må tillåtas uppträda
ömsom såsom rådgifvare vid remonteringsväsendets hästinköp och ömsom
såsom säljare af hästar till detsamma. Då emellertid uppmärksamheten
blifvit fästad å detta förhållande, vågar utskottet antaga,
att anledning till anmärkning i berörda hänseende må för framtiden
undvikas, helst om, såsom utskottet anser lämpligt, en och samma
veterinär hädanefter blefve, så vidt möjligt, anlitad vid samtliga remonteringsförrättningarna.

I afseende å de genom kongl. kungörelsen den 17 mars 1893
stadgade förändrade bestämmelser angående remonteringen vid de värfvade
beridna truppförbanden, har utskottet ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida det må vara lämpligt, att, på sätt genom berörda kungörelse
bestämts, i en persons hand lägges rätten att ensam besluta
om inköpen af remonter. Den chefen för remonteringsväsendet enligt
kungörelsen tillagda befogenhet att ej allenast afgöra, å hvilket ställe,
af hvilken säljare och till hvilket pris inom det bestämda maximipriset
de för den värfvade arméns behof erforderliga hästar skola inköpas,
utan äfven bestämma, till hvdket af de olika truppförbanden hvar och
en af de inköpta hästarne skall öfverlemnas, synes, enligt utskottets
mening, innebära en magt, som, då den är åt en enda person öfverlemnad,
måste gifva anledning till missförstånd och klander, om den
än aldrig så samvetsgrant utöfvas. Härtill kommer, att afgörandet
af dessa hästinköp är af så svår och grannlaga natur, att detsamma
skäligen synes böra göras beroende af flere personers eller en nämnds
omdöme, och att, då här föreligger ej allenast ett uteslutande militärt,
utan jemväl ett allmänt civilt intresse, en af dessa personer torde böra
vara af civil myndighet eller korporation utsedd.

Eu sådan anordning anser utskottet skola vara betryggande såväl
för köpare som säljare och tillika vara egnad att förekomma sådana
missförhållanden som dem, hvaröfver under senare tid klagomål tidt
och ofta^från allmänheten^försports. Sådan användning af civila per -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

soner i militära angelägenheter är icke för våra förhållanden främmande,
utan är redan i lag tillämpad genom stadgandena om den nu ifrågasatta
nämnd likartade inskrifningsnämnden och inskrifningsrevisionen.
Och liksom de icke militära ledamöterna i denna inskrifningsnämnd
och inskrifningsrevision torde den nu ifrågasatta civilledamoten för en
viss tid utses, t. ex. af landstinget eller länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, så att för hvarje område funnes en sådan, hvilken
egde tjenstgöra vid de remontuppköp, som inom samma område kunde
förekomma. Derjemte föreställer sig utskottet, att ökad trygghet äfven
skulle vinnas, om i nu antydda nämnd bereddes plats för en veterinär,
hvilken derigenom komme att bära ett större ansvar, än som nu åligger
honom såsom endast rådgifvande. En sådan nämnd, hvilken lämpligen
torde benämnas remonteringsnämnd och utgöras af tre personer,
eller en militär, en veterinär och en på angifna sätt vald person, skulle
visserligen föranleda något ökade utgifter för remonteringen, men vid
nämndens sammansättning, såsom nu förordats, torde desamma icke
böra blifva alltför afskräckande.

Med afseende å vigten af att remonteringsväsendet varder på ett
så tillfredsställande sätt som möjligt ordnadt och med hänsyn till den
ökade anskaffning af hästar för armén, som 1892 års urtima Riksdags
beslut i afseende å såväl uppsättning af nya beridna truppförband som
den pågående vakanssättningen af en del af det indelta kavalleriet
måste föranleda, har utskottet, som funnit förevarande fråga egnad att
ådraga sig särskild uppmärksamhet, ansett Riksdagen böra hos Kong].
Maj:t göra framställning om att Kong!. Maj:t efter föregången utredning
täcktes taga i öfvervägande, om icke förändrade anordningar i afseende
å remonteringsväsendet må kunna vidtagas i ofvan angifvet syfte.

Ottenby remontdepot.

Revisorerne, som vid — — — — — — — infordrat förklaring
från vederbörande.

Af hvad i detta ärende förekommit framgår med full tydlighet,
att, genom de af revisorerna omförmälda bristfälliga anordningarna vid
Ottenby, de der utfodrado remonterna blifvit i hög grad vanskötta och
vanvårdade och att statsverket härigenom lidit stor förlust; men som
den rättsliga undersökning härom, hvarpå allmänheten länge väntat,
nu lär vara inledd, finner utskottet något vidare yttrande i detta ämne
för närvarande icke erfordras.

Deremot har utskottet vid öfvervägande, huruvida förvaltningen

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

och öfverinseendet öfver remontdepoten å Otienby blifvit på ett tillfredsställande
sätt ordnad, icke kunnat undgå att, utöfver de i revisionsberättelsen
omförmälda förhållanden, jemväl framdraga andra, som torde
vara egnade att i sin mån belysa frågan. I sådant afseende är först
att märka, att, efter hvad utskottet inhemtat, frågan om inrättandet af
remontdepot å Ottenby väckts af egendomens nuvarande arrendator,
majoren L. von Muhlenfels, genom en den 21 augusti 1893 dagtecknad,
till inspektören för kavalleriet och trängen stäld skrifvelse, deri von
Muhlenfels i uppgifven egenskap af ombud »för en del intresserade
hästvänner och hästuppfödare i landet, bvilka med beaktande deraf, att
Ottenby kungsgård till följd af mycket gynsamma klimatiska förhållanden
samt vidsträckta näringsrika saltsjöbeten både de bästa betingelser
för att blifva en den främsta vårdanstalt för unga hästar i vårt
land, sammanslutit sig för att från den 14 mars 1894 öfvertaga arrendet
af kungsgården, hembjudit sig att ordna en remontdepot derstädes
på vissa i skrifvelsen angifna vilkor.» Efter åtskillig skriftvexling mellan
myndigheterna och sedan von Muhlenfels till kongl. arméförvaltningen
inkommit med anmälan, att ofvanantydda konsortium på arrende under
tjugu år öfvertagit Ottenby kungsgård, erhöll kongl. arméförvaltningen
genom kongl. brefvet den 9 februari 1894 bemyndigande att med berörda
konsortium uppgöra aftal om anordnande för tiden intill 1903 års utgång
af en romontdepot å kungsgården. Men då kongl. arméförvaltningen
skulle fullgöra uppdraget, lät afsedda konsortiet sig ej afhöra. Det visade
sig nemligen, att kongl. domänstyrelsen genom kontrakt den 9
november 1893, mot hvad von Muhlenfels uppgifva, bortarrenderat
egendomen icke till ett konsortium, utan till von Muhlenfels ensam.
Det blef också med honom personligen, som kong], arméförvaltningen
upprättade kontraktet den 20 april 1894 på de af Kongl. Maj:t föreskrifna
vilkor. Huru derefter remontdepoten ordnats och hvad dervid
förekommit framgår af revisorernes berättelse och de vid samma berättelse
fogade handlingar.

Af de i revisionsberättelsen konstaterade förhållanden synes framgå,
att von Muhlenfels’ verksamhet i sjelfva verket icke motsvarat den nitälskan
för statens fromma, han velat framhålla såsom syftet för hans
sträfvanden att vid Ottenby anordna en statens remontdepot. Synnerligen
beaktansvärdt är von Muhlenfels’ åsidosättande af åtagna förbindelser,
i hvilket afseende särskild! torde framhållas, att, under det depotchefen,
enligt kontraktet mellan kongl. arméförvaltningen och von
Muhlenfels, eger förfoga öfver hvilken som helst af egendomens betesmarker,
von Muhlenfels till annan person öfverlåta nyttjanderätten till

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

samma betesmarker, och detta, enligt hvad utskottet inhemta!, väl icke
utan medgifvande af kong], domänstyrelsen, men utan tillstånd af kong],
arméförvaltningen eller ens anmälan hos denna myndighet. I detta
sammanhang torde ock upplysas om det förhållande, att von Miihlenfels
under år 1895 hos kongl. domänstyrelsen sökt och erhållit tillstånd
dels att till ortens befolkning upplåta slåtter i den till egendomen
hörande s. k. Ottenbylund, på vilkor att hälften af höskörden skulle
tillfalla dem, som verkstälde arbetet, dels ock ytterligare att från egendomen
afyttra 10,000 lispund hö.

Under det att von Muhlenfels, såsom depotchefen framhållit, genom
bristande vilja att fullgöra sina åligganden bidragit till det särdeles dåliga
tillstånd, hvari Ottenby-remontema under nästlidet år befunnit sig,
har depotchefen, som är Kongl. Maj:t och kronan ansvarig för remonternas
behöriga utfodring och skötsel, ådagalagt vanmagt gent emot
arrendatorn och underlåtit att begagna till buds stående medel mot denne
till kontraktets efterlefnad. Det ena med det andra har samverkat till
uppkomsten af ett resultat, alldeles motsatt det, som med inrättandet af
remontdepoten vid Ottenby afsetts. Vid sådana förhållanden och då tillståndet
hos de vid Ottenby nu befintliga remonterna, enligt hvad utskottet
å enskild väg inhemtat, ej lär vara stort bättre än hos fjolårets remonter,
hvilket kommer utskottet att frukta, det rättelse för framtiden
uti ifrågavarande afseenden icke kan vara att förvänta under egendomens
nuvarande förvaltning, finner utskottet det nödvändigt, att remontdepoten
vid Ottenby indrages. Det mellan arrendatorn och kongl. arméförvaltningen
upprättade kontrakt torde icke för ett sådant åtgörande vara
hinder, då, så vidt kontraktets ordalydelse gifver vid handen, kongl.
arméförvaltningen icke förbundit Kongl. Maj:t och kronan, utan allenast
betingat densamma rätt att låta remonter vid Ottenby utfodras. Men
äfven om kongl. arméförvaltningen skulle anses hafva genom kontraktet
förbundit Kongl. Maj:t och kronan härtill, torde arrendatorns ofvanberörda
åtgärd att till andra personer utan tillstånd af kongl. arméförvaltningen
eller depotchefen öfverlåta nyttjanderätten till de betesmarker,
hvaröfver depotchefen egde förfoga, vara så mot kontraktet stridande, då
Kongl. Maj:t och kronan derigenom betagits den rätt, som genom kontraktet
betingats, att detsamma af denna anledning bör anses vara förverkadt.

Vid behandlingen af frågan om Ottenby remontdepot har utskottet
jemväl tagit i öfvervägande, huruvida det för remonteringsväsendet är
nödigt eller ens lämpligt, att remontdepoter finnas.

I anseende till den stora utveckling, lnistafveln särskilt i vissa
delar af vårt land hunnit, och den rationella vård, Inistuppfödarne mer

BO Statsutskottets Utlåtande K-o 41.

och mer lärt sig egna de unga djuren, anser utskottet det icke möta
svårighet att anskaffa remonter af sådan beskaffenhet, att de omedelbart
efter inköpet äro lämpliga för dressyr till krigstjenst. Då härtill kommer,
att, i anseende till våra utvecklade kommunikationer, hästame lätteligen
kunna forslas till det truppförband, der de erfordras, har utskottet
ansett remonteringen kunna utan anlitande af depoter på det sätt ombesörjas,
att, sedan uppgift å antalet å viss tid erforderliga remonter
från ett eller flera truppförband till ordföranden i remonteringsnämnden
inkommit, remonteringsnämnden å sådan tid upphandlade och omedelbart
derefter afsände det erforderliga antalet till beställningsorten. Förutsatt,
att, såsom utskottet antager, de under sådana förhållanden upphandlade
hästar blifva af lika god beskaffenhet som de, hvilka under
ett år underhållits å depot, skulle genom denna anordning stora besparingar
för remonteringsväsendet uppstå. Väl torde inköpspriset för hvarje
häst blifva så mycket högre, som underhållet för ett år af hästuppfödarne
beräknas, men denna prisskilnad torde icke på långt när uppgå till det
belopp, som underhållet å depot för hvarje häst årligen betingar, hvilket,
enligt utredning i ett af kongl. arméförvaltningen afgifvet underdånigt
utlåtande den 29 december 1893, beräknats till 256 kronor vid Ottenby,
315 kronor 86 öre vid Strömsholm och 320 kronor vid Gustafslund.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att, med anledning af revisorernes ifrågavarande
framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda
motion, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande,
huruvida icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet
må vidtagas, att hästinköpen öfverlemnas åt
en remonteringsnämnd, bestående af en militär, såsom
ordförande, en veterinär och en af landsting eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott vald ledamot och
dels att remontdepoten å Ottenby indrages»;

vid § 16

af herr O. A. Ericsson.

Herrar A. G. L. Billing och S. G. von Friesen hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendens behandling inom
utskottet.

Likaledes skulle här antecknas, att herr H. P. P. Tamm icke
närvarit vid behandlingen af § 5 af förevarande utlåtande.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1896,