Statsutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1895:Su41 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Anb till Riksd. kausli den 7 mars 1895, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor.

(R. A.)

Sedan statsutskottet tagit kännedom om den af Riksdagens år 1894
församlade revisorer afgifna berättelse om granskningen af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse till utskottet remitterats
och bland kamrarnes ledamöter i tryck utdelats, samt genomläst
de protokoll, hvilka blifvit hos fullmägtige i riksgäldskontoret förda
efter den 27 september 1894, med hvilken dag revisorernas protokollsgranskning
slutade, till och med den 17 januari 1895, å hvilken dag
fullmägtiges berättelse till innevarande Riksdag blifvit afgifven, får
utskottet nu meddela yttrande med anledning af berörda, sålunda verkstälda
granskning.

l:o.

Angående skilnaden mellan statens utgifter för jernvägslån och statens
inkomster dels af behållna trafikmedel, dels afl enskilda jernvägsaktiebolags annuitetsliqvider.

Till fullföljande af de i ofvan angifna afseende af föregående
Riksdagars statsutskott lemnade uppgifter får utskottet för det senast
tilländagångna året 1894 meddela följande siffror:

Bih. till Riksd. Prof. 1895. d Sami. 1 Afd. 26 Höft. (N:o dl)

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Af riksgäldskontoret utbetald ränta å de fonderade

statslånen.............................................................................. kr. 10,544,398.27.

Då, med anledning deraf att i denna post ingår ränta
å medel, som upplånats för odlingslånefondens
räkning och till fortsatt utveckling af statens
telefonväsende, från nämnda belopp afdrages:
dels den statskontoret påförda ränta å försträckningar

till odlingslånefonden ........................ kr. 149,477.05

dels telegrafverket påförd ränta å lyftade
medel för utveckling af statens

telefonväsende....................................... » 124,172.23 » 273,649.28,

återstår en statens ränteutgift å upplåningen för jern vägar

till belopp af1)...................................................... kr. 10,270,748.99.

Till statskontoret levererad behållning af trafikinkomster
å statens jernvägar............... kr. 7,500,000. —

A lånen till enskilda jernvägar till

riksgäldskontoret inbetald ränta 1 2) » 1,967,324.08 » 9,467 324.68.

Ränteskilnad, som måst af andra statsmedel gäldas kr. 803,424.31.

Kapitalafbetalning å de fonderade statslånen ............... kr. 2,260,561.87.

Kapitalinbetalning å lånen till enskilda jernvägar......... » 661,181.82.

Skilnad, som af andra statsmedel guldits,........................ kr. l,599,380.os.

Härvid är dock, beträffande ofvanberörda räwfeskilnad, att märka,
att å vissa lån till enskilda jernvägsanläggningar för år 1894 upplupit
ränta, med hvars erläggande anstånd af Riksdagen medgifvits, men
hvilken räntefordran i sjelfva verket utgör ett riksgäldskontorets under
året uppkomna tillgodohafvande hos enskilda jernvägar. Detta räntebelopp
uppgår till 211,812 kronor 27 öre.

2:o.

Fullmägtige hafva å sid. 9—13 af sin den 17 sistlidne januari till
Riksdagen afgifna berättelse (statsutskottets memorial n:o 1) meddelat,

1) Anmärkas bör, att i detta belopp äfven ligger ränta å upplåning för kasssaförstärkning åt
statskontoret, hvilken upplåning till en del kunnat ske genom försäljning af fonderade statsobligationer,
till följd hvaraf statens ränteutgift å upplåningen för jernvägar under år 1894 icke fullt uppgått till
det här utförda beloppet.

2) Den debiterade ränta, som bort inflyta, utgjorde 2,065,261 kronor 31 öre.

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

hvilka då till betalning förfallna annuitetsbelopp å de från riksgäldskontoret
till kanal- och jernvägsanläggningars utförande samt till byggnader
utgifna lån icke vid nämnda tid kunnat af vederbörande gäldas.. Enligt
hvad utskottet inhemtat, har efter berättelsens afgifvande icke inträffat
någon förändring i berörda hänseende.

Till jemförelse mellan förhållandena under senaste år vill utskottet
här meddela, att riksgäldskontorets fordran för förfallna, men icke
verkstälda inbetalningar å utgifna lån för enskilda jernvägar, kanaloch
slussanläggningar m. m. uppgingo, oberäknadt den numera med
intecknade 4 % obligationer kapitaliserade upplupna räntan, 1,707,800
kronor, å inköpta Bergslagernas jernvägsaktiebolags 5 % obligationer
af år 1874, till följande belopp, nemligen:

vid början af år 1890 ........................... kr. 755,500.82

» » » » 1891 » 925,259.44

» » » » 1892 » 1,141,074.60

» » » » 1893 >•> 1,389,751.24

» » » » 1894 » 1,749,591.60

» » » » 1895 » 1,955,930.41.

3:o.

Angående utbetalning af ersättning för extra arbete inom riksgäldskontoret.

Å sid. 66 i revisionsberättelsen hafva revisorerna omförmält, att,
enligt hvad af räkenskaperna inhemtats, under år 1893 till en af Riksgäldskontorets
ordinarie tjenstemän utbetalts särskild ersättning för utförande af s. k.
extraarbete. Med afseende å åtskilliga i såväl riksgäldskontorets reglemente
som gällande aflöningsstat intagna bestämmelser beträffande tjenstemännens
tjenstgöringsskyldighet hade det synts revisorerna kunna ifrågasättas,
huruvida icke detta arbete skäligen bort kunna åläggas den ifrågavarande
eller någon annan af kontorets icke så få tjenstemän, utan att
särskild ersättning derför behöft utgå, och ville revisorerna emellertid
hemställa, om ej, då inom kontoret förekomne göromål, hvilka det icke
ansåges kunna åligga de ordinarie tjenstemännen att utan särskild
ersättning verkställa, desamma borde kunna anförtros åt extra ordinarie
tjenstemän.

I afgifvet yttrande — rev. ber. sid. 306 — hafva fullmägtige i
riksgäldskontoret, med anledning af denna framställning, till en början,
för ett rigtigt bedömande af den utaf revisorerna omförmälda åtgär -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

den, upplyst, att ifrågavarande ersättning för extra arbete utbetalts till
dåvarande kassabokhållaren för ordnande, uppräkning, granskning och
förtecknande af de vid konverteringen af 1875 års statslån till riksgäldskontoret
inkomna obligationer af samma lån, utgörande 39,362
stycken, hvar och en åtföljd af två särskilda lösa kupongark, samt att
fullmägtiges beslut i fråga om utbetalning af nämnda ersättning återfunnes
i deras protokoll för den 14 januari 1892 och den 26 januari
1893, hvilka varit föremål för granskning, det förra af 1892 års lagtima
Riksdags statsutskott och det senare af 1893 års revisorer, utan att
gifva anledning till någon anmärkning.

Fullmägtige hafva vidare anfört, att deras åtgärd att till en ordinarie
tjensteman utbetala berörda ersättning stödt sig på den paragraf
i riksgäldskontorets reglemente, nu § 32, enligt hvilken till belöning för
extra arbeten och till uppmuntran för extra ordinarier till fullmägtiges
förfogande stälts ett särskildt anslag, förut 6,000 kronor, sedan sistlidne
riksdag 8,000 kronor årligen. Redan af paragrafens ordalydelse,
hvarigenom bestämdt skildes på »belöning för extra arbete» och »uppmuntran
för extra ordinarier», framginge uppenbart, att paragrafen
velat göra de ordinarie tjenstemännen delaktige af möjligheten att erhålla
godtgörelse för extra arbete inom kontoret, och det torde till och
med kunna med skäl ifrågasättas, om icke uttrycket »extra arbete»
endast syftade på ordinarie tjenstemän. Fullmägtiges befogenhet att
af detta anslag tilldela tjenstemän på stat ersättning för extra arbete
hade hittills ej heller blifvit dragen i tvifvel. Vid 1882 års riksdag
hade tvärtom fullmägtiges rätt i omförmälda hänseende uttryckligen
erkänts af statsutskottet i dess utlåtande n:o 45, hvari en af fullmägtige
gjord framställning om rätt att af gratifikationsanslaget utdela
flitpenningar äfven åt ordinarie tjenstemän af utskottet afstyrktes, på
den grund att »fullmägtige redan nu ega rättighet att af berörda anslag
tilldela ordinarie tjenstemän belöning för sådana arbeten, som utöfver
deras tjensteåligganden af dem möjligtvis kunna uppå fullmägtiges
anmodan verkställas».

Med det sålunda sagda trodde sig fullmägtige hafva ådagalagt,
att förenämnda anslag kunde användas till särskild godtgörelse i vissa
fall åt ordinarie tjenstemän, och fullmägtige öfverginge derför till den
frågan, huruvida i föreliggande fall sådan godtgörelse bort utbetalas.
Afgörandet af denna fråga åter berodde derpå, om det arbete, hvarför
den särskilda ersättningen lemnats, varit att anse såsom ett »extra»
arbete eller icke. I afseende härå finge fullmägtige meddela, att den
af dem den 12 maj 1876 faststälda tjenstgöringsordning för tjenstemän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41

nen samt vaktbetjeningen vid riksgäldskontoret ålade kassabokhållaren,
bland annat, att granska och noga jemföra med bifogade förteckningar
såväl alla på utrikes ort inlösta och derifrån insända obligationer och
räntekuponger som ock de omedelbart i riksgäldskontoret till betalning
förfallna, genom kassören inlösta och förtecknade obligationer och
kuponger samt att genomräkna och i nummerföljd ordna alla infriade obligationer
och kuponger. Enligt tjenstgöringsordningen skulle det alltså tillhöra
kassabokhållaren att granska och ordna äfven de vid konverteringar inkommande
obligationer och kuponger, men då en sådan granskning som
den af 1875 års konverterade och inlösta obligationer med kuponger
af kassabokhållaren kräfde 3 å 4 timmars eftermiddagsarbete hvarje
dag under mer än sex månaders tid, om nemligen han tillika skulle kunna
i vederbörlig ordning fullgöra sina öfriga tjensteåligganden, syntes det
fullmägtige otvifvelaktigt, att ett sådant arbete, som allenast ifrågakomme
vid exceptionella tillfällen, för hvilka tjenstgöringsordningen icke
kunde hafva afsett att uppställa några regler, måste betraktas såsom
ett »extra* arbete. Så hade också alltid skett vid föregående konverteringar,
då ersättning utbetalts för granskning af inkomna obligationer
och kuponger, och någon anmärkning hade icke försports deremot.
Fullmägtige ansåge för sin del, att ett så betydligt extra arbete som
det ifrågavarande icke kunde »skäligen» åläggas vare sig kassabokhållaren
eller någon annan af kontorets ordinarie tjenstemän, hvilkas antal,
såsom fullmägtige vid åtskilliga tillfällen haft anledning betona,
icke vore större, än som nödvändigt erfordrades för göromålens inom
kontoret säkra och jemna gång, ja, icke ens tillräckligt derför, enär
riksgäldskontoret icke kunde undvara biträde af flere extra ordinarie
tjenstemän med daglig tjenstgöring, från någras sida oafbrutet under
hela kontorstiden.

I anledning af revisorernas yttrande, huruvida oftanämnda arbete
bort kunna åläggas någon annan tjensteman än kassabokhållaren, finge
fullmägtige anföra, att det naturliga syntes vara, att samma arbete,
då så kunde ske, öfvertoges af den tjensteman, till hvilkens tjenst
det närmast hörde och som väl redan till följd deraf vore att anse såsom
den lämpligaste dertill. Fullmägtige tvekade för öfrigt icke att
uttala, att af alla kontorets tjenstemän den, som verkstälde detta arbete,
i och för sig varit den derför mest passande, och enligt fullmägtiges
uppfattning ålåge det dem att för ett så magtpåliggande och ansvarsfullt
arbete utvälja de bästa dem till buds stående krafter.

Hvad slutligen beträffade revisorernas hemställan, om ej i allmänhet
extra arbeten borde kunna anförtros åt extra ordinarie tjenste -

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

män, antogo fullmägtige sig icke behöfva erinra, att dylika arbeten i
regeln utfördes af sådana tjensteman eller med hufvudsakligt biträde
af dem, men fullmägtige ansåge sig uppfordrade att framhålla, att
extra arbeten kunde förekomma, som vore af den art, att de icke borde
anförtros åt extra ordinarie tjenstemän och ej skäligen kunde påläggas
tjenstemän på ordinarie stat utan ersättning. För sådana tillfällen vore
det af vigt, att fullmägtige bibehölles vid sin rätt att åt ordinarie
tjensteman utdela belöning för extra arbete, en rättighet, hvilkens bruk
fullmägtige för framtiden liksom hittills komme att inskränka till undantagsfall.

Att fullmägtige enligt riksgäldskontorets reglemente ega att
till tjensteman på ordinarie stat af det i § 32 omnämnda anslag utbetala
särskild ersättning för af sådan tjensteman utfördt extra arbete, synes
utskottet otvifvelaktigt, och har utskottet funnit fullmägtiges ofvan
återgifna yttrande innefatta tillfyllestgörande utredning derom, att
ordnande, uppräkning, granskning och förtecknande af de vid större
lånekonverteringar inkommande obligationer och kuponger, på grund
af arbetets omfång, ej kan betraktas annat än såsom ett tillfälligt extra
arbete. Den ersättning, fullmägtige utbetalt för det af revisorerna
omförmälda arbetet, har, enligt hvad utskottet inbemtat, inalles utgjort
800 kronor.

Fullmägtiges åtgärd att för ifrågavarande arbetes förrättande utvälja
en ordinarie tjensteman i kontoret framför någon extra ordinarie
synes, på grund af hvad fullmägtige anfört om samma arbetes vigt —
det bestod nemligen i qvitterandet af högst betydande fordringar hos
utländskt bankkonsortium — icke hafva saknat skäl. Och då förhållandena
jemväl hädanefter kunna vara sådana, att ett dylikt arbete i
anseende till sin art och betydelse icke bör lemnas åt extra ordinarie
tjensteman, har utskottet ansett mindre lämpligt att genom bestämd
föreskrift ovilkorligen binda fullmägtige vid anlitande i dylikt fall af
extra tjensteman, helst utskottet är öfvertygadt, att fullmägtige äfven
fortfarande komma att endast undantagsvis och då sådant är oundgängligen
nödigt åt ordinarie tjensteman, hvilken enligt gällande tjensgöringsordning
är skyldig att äfven utom den vanliga kontorstiden åt tjensten
egna den tid, som för göromålens ordentliga och noggranna skötande
erfordras, uppdraga arbete, hvarför särskild ersättning bör utgå.

Till följd häraf hemställer utskottet,

att revisorernas ofvanberörda hemställan icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

4:o

Angående debitering för annonser i Post- och Inrikes Tidningar.

Å sid. 64 i revisionsberättelsen hafva revisorerna gjort en framställning
af följande innehåll.

Enligt det emellan Svenska Akademien och utgifvaren af Postoch
Inrikes Tidningar gällande kontrakt egde utgifvaren af nämnda tidning
att för annons, som der intoges, enligt särskild taxa, godtgöra sig 12 V*
öre för petitrad om 40 typer.

Vid en i sådant afseende af revisorerna anstäld undersökning
hade det emellertid visat sig, att för Riksdagens i tidningen införda annonser
debiterats högre pris, än som enligt taxan bort debiteras.

Beträffande annonserna angående kamrarnes sammanträden hade
revisorerna låtit upprätta följande öfversigt, deraf torde framgå rigtigheten
af ofvan gjorda anmärkning; upptagande öfversigten dagarne för
sammanträdena, antalet rader samt, i särskilda kolumner, den afgift,
som bort utgå enligt taxa, och det debiterade priset:

			I kammaren:
19	jan.	20	rader	2 kr. 50	öre—3	kr.
21	»	28	»	3 kr. 50	öre—4	kr.
4	febr.	20	»	2 kr. 50	öre—3	kr.
11	»	16	»	2 kr.	—2	kr.	50	öre.
11	mars	19	»	2 kr. 38	öre—2	kr.	75	öre.
6	april	18	»	2 kr. 25	öre—2	kr.	75	öre.
8	»	12	»	1 kr. 50	öre—2	kr.

II kammaren:

18 ian.	12	rader	1	kr.	50 öre—2 kr.
19 »	23	»	2	kr.	88 öre-—3 kr. 50 öre.
21 »	29	»	3	kr.	63 öre —4 kr.
1 febr.	30	»	3	kr.	75 öre—4 kr. 25 öre.
1 maj	20	»	2	kr.	50 öre—3 kr.
För annonser,	afseende endast	ett	tillkännagifvande om tiden för

kamrarnes sammanträden, och Indika annonser upptagit omvexlande 8

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och 10 rader, derför följaktligen bort debiteras 1 krona resp. 1 krona
25 öre, både debiterats 1 krona 50 öre resp. 1 krona 75 öre.

Vidkommande härefter annonserna rörande utskottens sammanträden
hade revisorerna funnit:

att för bevillningsutskottets annonser debiterats, der annonsen
upptagit 5 rader och således bort kosta, i jemnt tal, 63 öre, 1 krona
25 öre, der annonsen upptagit 7 resp. 8 rader och priset således bort
utgöra 87 öre resp. 1 krona, 1 krona 50 öre resp. 1 krona 75 öre
samt, der annonsen upptagit 10 rader, 1 kr. 75 öre i enlighet med den
debitering, som följts i fråga om enahanda annonser rörande kamrarnes
sammanträden;

att för hvardera af annonserna rörande bankoutskottets sammanträden
— 30 till antalet och upptagande hvar och en ett utrymme af
endast 5 rader — debiterats 1 krona 25 öre i stället för 63 öre;

att för annonserna rörande de tillfälliga utskottens sammanträden,
deraf 14 annonser afsett Första Kammarens tillfälliga utskott n:is 1
och 2 samt 39 annonser Andra Kammarens tillfälliga utskott, debiterats,
för 10 rader, 1 krona 75 öre i stället för 1 krona 25 öre;

att för annonserna rörande sammansatta banko- och lagutskottets
sammanträden — 6 till antalet och hvardera upptagande 8 rader
— debiterats 1 krona 50 öre i stället för 1 ki-ona;

samt att för annonserna beträffande sammansatta bevillnings- och
lagutskottets sammanträden, 3 till antalet och hvarje om 10 rader,
debiterats 1 krona 75 öre i stället för 1 krona 25 öre.

Jemväl i fråga om riksgäldskontorets annonser hade flerstädes
origtig debitering egt rum; och skulle i sådant afseende exempelvis
nämnas, att en i Post- och Inrikes Tidningar för den 12 maj 1893 (n:o
108 B) införd annons om utlottning af premieobligationer, hållande 652
petitrader, kostat 110 kronor, ehuruväl för densamma bort, enligt ofvan
omförmälda taxa, debiteras allenast 81 kronor 50 öre, samt att priset
för en i samma tidning för den 11 november 1893 (n:o 263 B) intagen
annons, likaledes afseende utlottning af premieobligationer och hållande
1,808 petitrader, upptagits till 301 kronor 68 öre, ehuru rätteligen bort
debiteras endast 226 kronor; och hade revisorerna ansett sig böra å
ofvan berörda förhållande fästa Riksdagens uppmärksamhet.

I anledning af denna revisorernas anmärkning infordrade fullmägtige
i riksgäldskontoret yttrande af detta verks revisor, hvarjemte
fullmägtige ansågo sig böra bereda Post- och Inrikes Tidningars förre
utgifvare tillfälle att afgifva det yttrande, hvartill han af revisorernas
anmärkning kunde finna sig ega anledning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Revisorn har till en början anfört — rev. ber. sid. 309 — att
ban ej haft någon kännedom derom, att i det emellan Svenska Akademien
och utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar upprättade kontrakt,
hvars innehåll varit och vore honom obekant, skulle finnas en
bestämmelse om annonspriset, hvadan han antagit, att Post- och Inrikes
Tidningars utgifvare egde att sjelf bestämma berörda pris.

Revisorn har vidare omförmält, att en af honom till utgifvaren
af Post- och Inrikes Tidningar framstäld erinran om, att den i eu afgifven
räkning upptagna kostnaden för en annons om utlottning af
1860 års premieobligationer ej öfverensstämde med det å tidningens
första sida tillkännagifna annonspriset, blifvit bemött med den upplysningen,
att för siffersättning debiterades 50 % förhöjning, och det hade
också visat sig, att med iakttagande af denna bestämmelse priset för
ifrågavarande annons varit rigtigt beräknadt. Om befogenheten af den
uppgifna prisförhöjningen för siffersättning hade revisorn ej haft anledning
hysa tvifvelsmål, enär det å boktryckerierna vore praxis att beräkna
högre pris för dylikt arbete. Hvad beträffade annonserna om
kamrarnes och utskottens sammanträden, hade utgifvaren af Post- och
Inrikes Tidningar upplyst, att det för dem debiterade högre priset varit
af redaktionen bestämdt med anledning af deras plats i textafdelningen.

Slutligen har revisorn upplyst, att det vid jemförelse mellan de
särskilda tidningarnes räkningar å de för Riksgäldskontor införda annonser
visade sig, att kostnaden för sådana annonser, som vant införda
såväl i Post- och Inrikes Tidningar som i öfriga hufvudstadstidningar,
varit lägre i Post- och Inrikes Tidningar än i någon annan tidning.

Förre utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar, kanslisekreteraren
P. Strandberg har i ett till fullmägtige i riksgäldskontor afgifvet, i
revisionsberättelsen sid. 310—313 intaget yttrande i ämnet anfört följande.

»Till en början tillåter jag mig anmärka, att, då i revisionsberättelsen
för Riksdagen uppgifvits, att, enligt det mellan Svenska Akademien
och utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar gällande kontrakt,
denne egde att för annons, som i tidningen intages, »enligt särskild
taxa» godtgöra sig 121/? öre för petitrad om 40 typer, herrar.revisorer
råkat begå två misstag. I ofvanberörda kontrakt finnes nemligen icke
intagen någon enda bestämmelse rörande tidningens annonspris eller
med hvilket belopp detta skall utgå; ej heller är någon »särskild taxa»
för annonspriset meddelad tidningens nuvarande utgifvare. Väl har
Svenska Akademien uppgifvit, att den person — framlidne redaktören
Edv. Bäckström — som år 1877 var arrendator af tidningen,^af akademien
erhållit förständigande att beräkna annonspriset till I2''h öre för

Bill. till Riksd. Prat, 1805. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft. 2

Statsutskottets Utlåtande N.o 41.

petitrad om 40 typer, men åt mig, såsom tidningens utgifvare, har ett
dylikt förständigande aldrig blifvit lemnadt. Jag har visserligen, liksom
min företrädare, tagit betalning för annonser, satta med petitstil, efter
12 */a öre per råd, på sätt jag ock straxt under tidningens titel tillkännagifvit;
men häraf lärer icke följa någon skyldighet för mig att beräkna
betalningen för annonser med annan stil och särskilda uppsättningsanordningar
efter det petitstilsutrymme de upptaga — äfven om
sådant vanligen af mig iakttagits. I nu ifrågavarande kungörelse förekommer
emellertid ej en enda petitrad.

»Då jag alltså icke vare sig af något stadgande i kontraktet eller
af någon af akademien mig meddelad eller af mig sjelf kungjord taxebestämmelse
haft någon förbindelse att införa de af statsrevisorerne
omnämnda kungörelserna, hvilka aldrig uppsatts med petitstil, efter ett
pris af 12 l\i öre för petitradsutrymme, torde hela grunden för den af
herrar revisorer gjorda anmälan få anses undanröjd.

»Det torde nu medgifvas mig att i korthet anföra de grunder,
hvarför jag ansett mig icke kunna införa de ifrågavarande kungörelserna
för ett pris, motsvarande det af dem upptagna petitradsutrymmet,
hvartill jag — enligt hvad nyss blifvit nämndt — icke heller, enligt
min åsigt, egt någon skyldighet.

»Revisorernes anmälan afser dels åtskilliga kallelser till riksdagens
kamrars och utskotts sammanträden, dels 2:ne kungörelser om utlottade
svenska statens premieobligationer, hvilka kungörelser genom Riksgäldskontorets
försorg i tidningen införts.

»Hvad nu först beträffar kallelserna till kamrarnes och utskottens
sammanträden — i hvilka, såsom redan förut framhållits, icke ingått
en enda petitrad — så visar det sig dervid, att icke någon af dem,
hvilka alla äro i tidningen införda med särskild typografisk anordning,
förekommer å tidningens för kungörelsers införande afsedda annonssidor,
utan midt ibland tidningens textafdelning, der priset för annonsering
i nästan hvarje tidning beräknas högre. Kostnaden för nu ifrågavarande
kungörelser har derför aldrig uträknats efter radtal, utan har,
såsom förhållandet är med en del andra tillkännagifvanden, såsom dödsannonser
m. fl., upptagits efter ett stående, på förhand bestämdt pris.
Att åter kallelserna intagits i textafdelnnigen, har sin förklaringsgrund,
utom i dessa tillkännagifvandens förnämligare natur, deruti, att dessa
kallelser vanligen icke ankomma till redaktionen förrän sent på middagen
klockan mellan 2 och 3 e. m., hvarför redaktionen varit urståndsatt
att införa dem på annonssidorna, hvilka alltid måste läggas i
pressen klockan straxt efter 12 på middagen. Af hvad här nu blifvit

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

vttradt torde, enligt hvad redaktionen hoppas, framgå, att någon olaglig,
oskälig eller obillig debitering för nu berörda i tidningens textaldelmng
intagna tillkännagifvanden ingalunda egt rum.

»Den andra af revisorernes anmärkningar ror tva kungörelser om
svenska statens utlottade premieobligationer. Den första af dessa innehåller
— säga revisorerne — 652 och den andra 1,808 petitrader, med
hvilket uttryck väl får förstås, att de, enligt revisorernes _ matning,
upptaga så många petitraders utrymme, ty i sjelfva verket innehåller
ingendera en enda petitrad. Den förstnämnda kungörelsen upptager 4
spalter och den senare helt nära 11 spalter, alla uppsatta med kompak
siffersättning. 1 Post- och Inrikes Tidningar har, såsom genom intyg
blifvit af mig annanstädes fullständigt styrkt, under flere årtionden och
alltså under flere utgifvares tid debiterats högre annonskostnad för
tabell och sifferkungörelser, hvilkas uppsättning måste till tryckenpersonalen
betalas 50 å 100 procent högre än vanliga bokstafskungörelser.
Den högre annonsafgiften har utgått med olika belopp, allt
efter den ökade uppsättningskostnaden. . ,

»Utom nu andragna skäl till förhöjningen af annonspriset for dessa
långa sifferkungörelser kommer jemväl, att kungörelserna i anseende
till sin längd, till följd hvaraf de icke kunnat inrymmas i ett vanligt
hufvudnummer, måst införas å ett s. k. B-nummer, hvilket nummer
kräfver icke obetydliga särskilda kostnader.

»Under sådant förhållande torde redaktionen kunna hoppas, att
den af revisorerne i detta fall anmärkta förhöjning i debiteiingen,
hvilken förhöjning utgjort 4 öre eller omkring 30 % för petitradsutrymme,
icke bör anses för hög för kungörelser af nu skildrad art. Någon afsevärd
ökning i utgift för statsverket lärer icke heller kunna anses Jiafva uppkommit
genom denna debitering, enär en hvar af nu ifrågavarande
kungörelser införts allenast en gång om året.» I

I föreliggande fråga har utskottet ansett sig höra meddela följande
upplysningar, hvilka utskottet hemtat ur handlingai, som varit
för detsamma tillgängliga.

Enligt ett emellan Svenska Akademien, å ena, samt kanslisekreteraren
P. Strandberg, å andra sidan, den 15 april 1886 upprättadt
kontrakt öfverlät akademien från den 1 i samma månad, åt kanshsekreteraren
Strandberg »den rättighet att vara Post- och Inrikes Tidningars
utgifvare och alla dermed förenade förmåner, som i följd åt Kongl.
brefvet den 20 december 1791 och öfriga kongl. bref må anses akademien
tillkomma», mot erläggande af en viss årlig arrendesumma och

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

på bestämda vilkor i öfrigt, bland hvilka dock icke återfinnes någon
föreskrift rörande priset för de annonser, som kunde komma att j
tidningen införas.

Svenska akademiens rättighet att taga betaldt för annonser i
Post- och Inrikes Tidningar grundar sig på ett bref af den 22 december
1791, hvari Kongl. Maj:t till akademien stält en så lydande förklaring:
»Som kungörelser eller de så kallade notificationer icke anses åt medwerkan,
sa framt de ej intagas uti desse Tidningar, men
Academien icke kan förbindas åt med sin bekostnad derom besörja;
så höra wederbörande, hwilke icke redan igenom någon särskild Kongl!
Resolution derifrån äro frikallade, enär kungörelserne insändas, tillika
derföre erlägga betalning, enligt den taxa Academien allmänheten uti
Iidningarne meddelar.»

. Sedan annonspriset under en följd af år utgått med 10 öre per
pilträd, anhöll år 1877 tidningens dåvarande utgifvare om förhöjning
i samma pris. Med anledning häraf faststälde akademien den It) december
sagde år priset till I2V2 öre per petitrad och förständigade ut^i1
jj611- att * tidningen meddela allmänheten underrättelse derom. Detta
skedde jemväl i tidningens prenumerationsanmälan för år 1878, i hvilken
anmälan om det nya annonspriset yttras, att det blifvit af Svenska
Akademien bestämdt; och. har sedermera från och med ingången af
sistnämnda år i hvarje nummer af tidningen meddelats, att annonspriset
utgjorde 12''h öre per petitrad, hvarvid likväl ej, såvidt utskottet är
bekant, . uttryckligen tillkännagifvits, att detta pris vore bestämdt af
akademien.

. de förhållanden, för hvilka sålunda redogjorts, har utskottet
funnit frågan om öfverdebitering för annonser i Post- och Inrikes
Tidningar under förre utgifvarens tid och särskildt om annonsörers rätt
att, på grund af sådan öfverdebitering, af bemälde utgifvare delvis
återbekomma redan erlagd betalning icke vara så utredd och klar, att
utskottet tilltrott sig derom uttala ett bestämdt omdöme eller tillråda
Riksdagen att besluta någon åtgärd i saken, åt hvilken för öfrigt fullmägtige
1 riksgäldskontor, sedan frågan nu blifvit väckt, säkerligen
komma att egna vederbörlig uppmärksamhet.

Utskottet hemställer derför,

att revisorernas ifrågavarande framställning ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

5:o.

Angående Lenna—Norrtélje jernvägsaktiebolag.

Vid redogörelsen för Lenna—Norrtéljes jernvägsaktiebolags ställning
hafva revisorerne — å sid. 187 i rev. ber. — såsom en oegentlighet
anmärkt, att i bolagets revisionsberättelse år efter annat statskontoret
upptoges såsom bolagets fordringsegare för det från riksgäldskontoret
utlemnade statslånet, och anförde revisorerne, att rättelse härutinnan i
kommande revisionsberättelser torde kunna få förväntas.

I afgifven förklaring — sid. 313 i rev. ber. — har bolagets styrelse
tillkännagifvit sig skola gå i författning om, att nödig rättelse
sker såväl i nästkommande års revisionsberättelse som äfven i jernvägsbolagets
räkenskaper.

6:o.

Angående inbetalning af återstoden af Norbergs jernvägs nya aktiebolags

statslån. I

I fullmägtiges till Riksdagen afgifna berättelse (statsutskottets
memorial n:o 1, sid. 13) omförmäles, att, sedan Norbergs jernvägs nya
aktiebolag, af förekommen anledning, under november månad sistlidna
år anhållit att få till riksgäldskontoret inbetala hela återstoden af sin
skuld, utgörande å lånet med 4 procent ränta 39,771 kronor 13 öre
och å lånet med 2 procent ränta 60,158 kronor 89 öre, eller tillhopa
99,930 kronor 2 öre jemte upplupen ränta, samt. fullmägtige härtill
lemnat bifall, bolaget den 1 december samma år inbetalt sistberörda
belopp, hvarmed den fullmägtige medgifna upplåningsrätt minskats.

Af fullmägtiges protokoll för den 29 november 1894 har utskottet
inhemtat, dels att bolagets anhållan att få inbetala ifrågavarande lån
endast afsåg inbetalning den 1 december 1894, dels att fullmägtige bifallit
denna framställning på den grund, att den ränta, som bolaget
erlade å sina båda statslån, icke, beräknad å bolagets hela skuld till
kontoret, uppginge till högre belopp än 2.8 procent, samt att, då riksgäldskontoret
för de penningar, som måste upplånas till bestridande af
de å kontoret anvisade utgifter, finge vidkännas en årlig ränteutgift af
något mer än procent, det vore till riksgäldskontorets fördel, om

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

bolagets återstående skuld blefve gulden och derigenom influtet belopp
användes till utgifter, hvarför medel eljest skulle upplånas.

Utskottet har häraf funnit, att fullmägtige i förevarande fall haft
giltiga skäl för vidtagandet af en åtgärd, om hvilken eljest såsom allmän
regel torde gälla, att den bör hänskjutas till Riksdagens pröfning
och afgörande.

7:o.

Angående konvertering af 1880 års 4% statslån.

Som utskottet, på sätt ofvan blifvit angifvet, enligt vedertaget
bruk afslutat sin läsning af de hos fullmägtige förda protokoll med
protokollet för den dag, å hvilken fullmägtiges berättelse till Riksdagen
afgifvits, eller den 17 sistlidne januari, har utskottet, som af protokollen
öfver låneärenden den 10, 12 och 17 i nämnda månad inhemtat,
att underhandlingar öppnats om konvertering af svenska statens 4 % lån af
år 1880, icke följt detta ärendes behandling till slut. Utskottet vill
emellertid här meddela, att fullmägtige i en till statsutskottet stäld
skrifvelse af den 7 nästlidne februari tillkännagifvit, att de med ett
konsortium, bestående af Sveriges Riksbank, Dresdner Bank, la Société
Générale pour favoriser le développement du commerce et de 1’industrie
en France, Kjpbenhavns Handelsbank, Stockholms Intecknings-GarantiAktiebolag
samt Industri Kredit Aktie Bolaget i Stockholm, träffat aftal
om konvertering af omförmälda statslån och för sådant ändamål beslutat
att till återbetalning den 1 oktober innevarande år uppsäga samtliga
i omlopp varande, ännu icke utlottade obligationer af berörda lån,
uppgående till ett sammanlagdt belopp af 104,761,800 kronor, äfvensom
att erbjuda innehafvarne af sålunda uppsagda obligationer afstämpling
af desamma till en räntefot af 3 72 %, gällande från den 1
oktober 1895, med förklaring från riksgäldskontorets sida, att ökad utlottning
eller återbetalning af hela lånet icke får ega rum före den 1
oktober år 1900, och att fullmägtige förmält sig för närvarande icke
ega att af vilkoren för öfrigt i det med konsortiet upprättade kontrakt
yppa vidare, än att konsortiet ansvarade derför att hela återstoden af
1880 års lån, blefve på angifna sätt afstämplad; hvilket utskottet härmed
skolat för Riksdagen

anmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

8:o.

Granskningen af fullmägtiges gemensamt med fullmägtige i riksbanken
vidtagna åtgärder för utförande af det fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande
å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus har öfverlemnats
till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott, som
deröfver afgifvit utlåtande, hvilket redan blifvit i båda kamrarne föredraget.

9:o.

Hvad revisorerne i sin berättelse om granskning af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning i ett eller annat hänseende anfört
och i öfrigt vid läsningen af fullmägtiges protokoll förekommit, har
utskottet funnit ej höra föranleda någon utskottets anmälan eller hem
ställan.

10:o.

Angående ansvarsfrihet för riksgäldsJcontorets styrelse.

Då utskottet vid den nu verkstad a granskningen af riksgäld skontorets
styrelse och förvaltning funnit fullmägtige i nämnda kontor
hafva med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall,
tillstyrker utskottet,

att fullmägtige må tillerkännas full ansvarsfrihet
för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i
deras protokoll från den 18 januari 1894 till och med
den 17 januari 1895.

Stockholm den 7 mars 1895.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.