Statsutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1893:Su41 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 mars 1893, kl. 1 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckt motion i fråga om anstånd i vissa
fall med erläggande af arrende för kr ono egend omar.

Genom kong! kungörelsen den 17 december 1886 är -— med ändring
af den i 10:de punkten af kongl. förordningen den 10 november
1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
meddelade föreskrift om tiden för erläggande af arrendeafgifter
för kronans i berörda förordning afsedda jordbruksdomäner —
förordnadt, bland annat, »att dylik arrendeafgift skall för hvarje arrendeår
erläggas vid allmän kronouppbördsstämma det kalenderår, då
arrendeåret utlöper, dock att, der denna stämma infaller under januari
eller februari månader, med afgiftens erläggande kan få anstå till någon
dag i mars månad före den 14, under vilkor, beträffande de nuvarande
arrendatorer, som önska att af detta anstånd sig begagna, att de senast
vid den under nästkommande år inträffande allmänna kronouppbördsstämma
till kronofogden aflemna skriftligt förklarande af löftesmännen,
att de, oaktadt betalningsanståndet, vidblifva sin ansvarighet för arrendets
gäldande».

Under åberopande af detta stadgande har herr N. Persson i Vadensjö
uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 81) anfört, att, frånsedt
olägenheten af att kronans arrendatorer i allt fall nödgades erlägga
sina afgifter i fråga, somliga ända till fjorton dagar tidigare än
andra landtbor, kunde det tyckas, att genom förordningen af den 17
december 1886 nödtorftig rättelse vore vunnen i den förut bestämda
tiden för arrendeafgifternas erläggande, och så skulle väl äfven i stort
sedt varit händelsen, om blott vilkoret derför för dåvarande arrendatorer
— aflemnandet af löftesmännens förklaring till vederbörande kronofogde
senast vid 1887 års allmänna kronouppbördsstämma — i tid
Bih. till Riksd. Prat. 1803. 4 Omni. 1 Afd. 33 Iläft. (N:o 41—42.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

kommit till dessa arrendatorers kännedom. De fleste af dem hade
emellertid först erhållit kunskap om detta vilkor, sedan tiden för detsammas
uppfyllande gått till ända; och hade följden blifvit, att de
ännu qvarstode i samma sämre belägenhet som förut. Något verkligt skäl
för fasthållande af en dylik olika behandling af eljest likstälda arrendatorer
vore, enligt motionärens förmenande, svårt att uppleta — tvärt
om förekomma det böra vara beqvämast äfven för vederbörande uppbördsman,
att afgifterna af alla kronoarrendatorema erlades samtidigt;
och har motionären derför hemstält, att Riksdagen måtte besluta i
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att arrendeafgift äfven för den,
som den 17 december 1886 var och fortfarande på samma kontrakt
vore arrendator af sådan kronans jordbruksdomän, som afsåges i kongl.
förordningen den 10 november 1882, angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, medgåfves rätt att, om allmän
kronouppbördsstämma det kalenderår, då arrendeåret utlöpte, infölle
under januari eller februari månader, få dröja med afgiftens erläggande
till särskild uppbördsstämma någon dag i mars före den 14, så
vidt han före eller vid en allmän kronouppbördsstämma till kronofogden
aflemnat. skriftligt förklarande af löftesmännen, att de, oaktadt betalningsanståndet,
vidblefve sin ansvarighet för arrendets gäldande.

Statsutskottet, till hvars behandling denna motion blifvit remitterad,
har icke funnit de af motionären anförda omständigheter utgöra
tillräckligt skäl för den föreslagna förändringen i kungörelsen af den
17 november 1886. Då genom denna kungörelse tillfälle blifvit beredt
ifrågavarande arrendator att i vissa fall vinna anstånd med arrendets
erläggande, anser nemligen utskottet anledning saknas att nu
tillstyrka ytterligare förändringar i gällande bestämmelser uti förevarande
ämne till förmån för de utan tvifvel ganska få arrendatorer, som
försummat att begagna det dem redan erbjudna tillfället till berörda
anstånd.

På grund häraf hemställer utskottet,

att herr N. Perssons förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 mars 1893.

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.