Statsutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1890:Su40 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ant. till Riksd. kansli den 24 mars 1890, kl. 11 f. m.

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Borås jemn äg saktieh olag att af bolagets skuld
till riksgäldskontor et afbetala 300,000 kronor m. m.

(R. A.)

I en den 31 sistlidne januari till Riksdagen aflåten, till statsutskottet
remitterad proposition (n:o 26) har Kong]. Maj:t, i anledning af en utaf
Borås jernvägsaktiebolag gjord framställning, föreslagit Riksdagen att
dels berättiga Borås jernvägsaktiebolag att, med anlitande af bolagets
reservfond, å bolagets skuld till riksgäldskontoret afbetala 300,000 kronor
å tid, då fullmägtige i riksgäldskontoret finna sådant kunna utan förlust
för staten ske, dels ock medgifva att, sedan bolaget vid det tillfälle,
då sagda inbetalning kommer att ega rum, af det derefter återstående
beloppet jemväl inbetalat hvad som erfordras för detsammas
afrundande till närmast lägre tusental kronor, ny amorteringsplan må
uppgöras, enligt hvilken återstoden af lånet kommer att, med bibehållande
af . räntan vid fyra procent om året, slutbetalas samma år, som
lånet enligt nu gällande amorteringsplan skolat slutligen gäldas, eller
år 1906.

Af det vid denna proposition fogade: statsrådsprotokoll öfver civilärenden
inhemtas, att statsrådet och chefen för civildepartementet vid
detta ärendes föredragning anfört följande:

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 4 Samt. 1 Afd. SO Raft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

»Vid 1859 och 1860 årens riksdag beviljade Rikets Ständer för anläggning
af jernväg mellan Borås och vestra stambanan vid Herrljunga
ett lån, motsvarande två tredjedelar af den verkliga anläggningskostnaden,
men ej öfverstigande 1,700,000 riksdaler, under vilkor, bland
andra, att å lånesumman borde erläggas dels fyra procent årlig ränta
under den för arbetets utförande afsedda tid, dels ock derefter å hela
det utbekomna lånebeloppet inom slutet af hvarje år fem procent, hvaraf
först borde beräknas fyra procent årlig ränta å hvad af lånet dessförinnan
icke godtgjorts och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Sedan genom nådigt bref den 15 november 1861, jemte det en
för anläggningen upprättad plan faststäldes, enligt hvilken kostnaden
för jernvägsanläggningen med dertill hörande materiel beräknades komma
att uppgå°till 2,155,000 riksdaler, låneunderstödet bestämts till 1,436,666
riksdaler 67 öre, med skyldighet dock för det för sagda jernvägsanläggnings
utförande bildade Borås jernvägsaktiebolag att, i händelse verkliga
kostnaden för jernvägens byggande samt erforderlig rörelsemateriels
anskaffning skulle befinnas .icke uppgå till den beräknade summan, genast
återbära till staten, derest så korame att yrkas, hvad af bolaget uppburits
utöfver två tredjedelar af denna kostnad, så biet lånet under åren
1862 och 1863 i riksgäldskontoret lyftadt med 1,436,000 riksdaler och
den stadgade kapitalafbetalningen å lånet började att utgå från och med
år 1864.

Sedermera medgåfvo i anledning af derom väckta motioner Rikets
Ständer vid 1865 och 1866 årens riksdag att ränta och kapitalafbetalning
under åren 1866 och 1867 icke skulle beräknas eller erläggas å
ifrågavarande lån. Dervid stadgade dock Rikets Ständer såsom vilkoi,
bland andra, dels att, sedan bolaget, i enlighet med en af dess direktion
till riksgäldskontoret afgifven förbindelse, återburit skilnaden mellan
det belopp, 1,436,000 riksdaler, som bolaget fått i nämnda kontor lyfta,
och den summa, som utgjorde två tredjedelar af verkliga anläggningskostnaden
för ifrågavarande jernväg, återstoden af den genom minskad
byggnadskostnad eller annorledes uppkomna behållning af bolagets samtliga’
inkomster, hvarå bestyrkt afskrift borde till fullmägtige aflemnas,
skulle för bildandet af en reservfond särskildt afsättas och, utan sammanblandning
med bolagets öfriga tillgångar, förräntas och redovisas,
hvilken reservfond, intill dess hela skulden till riksgäldskontoret blifvit
betald, skulle, så långt fondens tillgångar försloge, användas till fyllande
af den brist i de årliga rånte- och amorteringsliqviderna, som under
ett eller annat år icke kunde genom inflytande trafikinkomster bestridas,
dels ock att ingen utdelning till aktieegarne finge ega rum under tiden

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

till 1870 års utgång, under hvilken tid hela nettobehållningen så väl af
trafiken som af bolagets öfriga tillhörigheter borde till ofvan omförmälda
reservfond ingå.

För fullgörande af de utaf Riksdagen sålunda faststälda vilkor afleinnade
bolaget under åren 1866 och 1867 till riksgäldskontoret dels
en af bolagets styrelse, å bolagets vägnar, den 18 december 1866 utfärdad
förbindelse i fråga om bildandet af en reservfond m. m. af det
innehåll, Riksdagen föreskrifvit, dels ock 58,944 riksdaler 76 öre, hvilket
belopp, enligt bolagets revisionsberättelse för år 1866, hvari verkliga
anläggningskostnaden för ifrågavarande jernväg upptagits till 2,065,582
riksdaler 87 öre, utgjorde skilnaden mellan det lyftade lånet och två
tredjeodelar af nämnda kostnad.

Återstoden af den genom minskad byggnadskostnad eller annorlunda
uppkomna behållningen af bolagets samtliga inkomster, hvilken
skulle för bildandet af reservfonden afsättas och, utan sammanblandning
med bolagets öfriga tillgångar, förräntas och redovisas, utgjorde enligt
samma revisionsberättelse 108,519 riksdaler 36 öre.

Den oguldna återstoden af statslånet utgjorde vid 1889 års början
870,066 kronor 55 öre och reservfonden uppgick vid samma tidpunkt
till 504,691 kronor 76 öre.

Nu har i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift styrelsen för
Borås jernvägsaktiebolag på grund af styrelsen vid bolagsstämma den
18 juni 1889 lemnadt bemyndigande — med förmälan att bolaget allt
hittills ordentligt och utan att behöfva anlita reservfonden fullgjort
bolaget åliggande årliga inbetalningar å statslånet — anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta framställning derom, att Riksdagen
för sin del ville medgifva bolaget rättighet att å sin ifrågavarande
skuld till staten af bolagets reservfond afbetala 300,000 kronor
å den tid och under de vilkor, hvarom öfverenskommelse kunde träffas
mellan fullmägtige i riksgäldskontoret och bolagets styrelse, samt att
det belopp, som derefter skulle till riksgäldskontoret årligen inbetalas,
så ändrades, att någon väsentlig rubbning i tiden, hvarunder statslånet
i sin helhet skulle varda till riksgäldskontoret inbetaldt, icke skedde.
Till stöd för denna framställning har styrelsen åberopat, att uti 27
§ af den för bolaget den 11 september 1874 faststälda förnyade ordning
vore stadgadt, att influtna medel borde göras fruktbärande genom insättning
i bankinrättning, men att det med de i penningeinarknaden
nu gällande räntesatser icke vore möjligt att å en stor del af de till
bolagets reservfond hörande medel erhålla lika hög ränta, som af bolaget
betalades å statslånet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

I anledning af fullmägtige i riksgäldskontoret lemnadt tillfälle att
i ärendet sig yttra hafva fullmägtige i skrifvelse den 21 november
1889 upplyst, att lånet komine att enligt amorteringsplanen slutbetalas
under år 1906 och att bolagets för statslånet utfärdade skuldförbindelse
af den 20 februari 1862 blifvit den 20 februari 1882 för riksgäldskontorets
då återstående kapitalfordran jemte ränta i bolagets jernväg intecknad
med bästa förmånsrätt, samt vidare anfört, bland annat, att,
ehuru det icke kunde förnekas, att genom en sträng tillämpning af det
af bolagsstyrelsen omförmälda stadgandet i bolagsordningen svårighet
under nu rådande penningeförhållanden förefunnes att göra reservfondens
tillgångar räntebärande till en räntefot i det närmaste motsvarande
den, som vore bestämd för det bolaget beviljade statslån, denna svårighet
dock syntes kunna till väsentlig del undanrödjas, derest bolaget
erhölle nådigt tillstånd att för förräntning af reservfondens tillgångar
uppköpa statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer; att, derest
vidtagande af eu ändring i bolagsordningen i berörda syfte icke skulle
befinnas lämpligt eller för ändamålet fullt tillfredsställande, fullmägtige,
enär reservfonden bildats uteslutande i ändamål att bereda säkerhet för
statslånets återbetalning samt någon minskning i säkerheten för den återstående
delen af statslånet, icke genom den ifrågasatta inbetalningen uppkörande,
funne att ur denna synpunkt något hinder för bifall till ansökningen
icke borde möta, förutsatt att inbetalningen skedde å tid, då
medlen kunde användas till konvertering af något statens skuldbelopp,
löpande med samma ränta som ifrågavarande lån eller med högre ränta
än detta; samt att, enär en sådan konvertering möjligen kunde under
närmaste framtiden verkställas, men härvid åtskilliga, ännu ej fullt bestämbara
omständigheter måste ur riksgäldskontorets synpunkt tagas i
betraktande, rätt till nu ifrågavarande inbetalning icke borde bolaget
tillerkännas annorledes än å tid, som fullmägtige vid öfverenskommelse
derom med bolaget funne sig kunna utan förlust för staten medgifva.

Beträffande bolagets anhållan att, i händelse den ifrågasatta inbetalningen
skulle medgifvas, det belopp, som derefter skulle till riksgäldskontoret
årligen inbetalas, måtte så ändras, att någon väsentlig
rubbning i tiden, hvarunder statslånet i sin helhet skulle varda till riksgäldskontoret
inbetaldt, icke skedde, hafva fullmägtige — med erinran
att de till riksgäldskontoret ingående rånte- och kapitalbetalningar upptoges
i riksstaten såsom afdragspost å förslagsanslaget till annuiteter å
statsskulden m. m. och förty, lika med den behållna inkomsten af statens
järnvägstrafik, minskade det belopp, som för statsskuldens förräntning
och amortering måste af skattemedel utgå — anfört, att, då det

Statsutskottets Utlåtande N:o 40.

alltså syntes vara till gagn för statsverket, om annuiteterna å ett från
riksgäldskontor utlemnadt lån, för hvilket säkerheten vore betryggande
och hvarå räntefoten ej vore lägre än den, som vid statens upplåning
kunde ernås, ej förkortades utan under längre tid beredde lättnad i utgifterna
för statsskulden, och då således i detta fall statens och bolagets
fördel sammanfölle, fullmägtige funne sig böra förorda nådigt afseende
å bolagets anhållan om den ursprungliga amorteringstidens bibehållande
och dervid endast hade att tillägga, att, i händelse af bifall till ansökningen
i dess helhet, det syntes lämpligt att bolaget vid det tillfälle,
då den ifrågasatta inbetalningen komme att ega rum, af det derefter
återstående beloppet jemväl inbetalade hvad som erfordrades för detsammas
afrundande till närmast lägre tusental, hvarefter ny amorteringsplan
borde uppgöras, enligt hvilken sagda åsterstod komme att
slutbetalas samma år som det ursprungliga lånebeloppet eller år 1906.

Emedan staten vid det ifrågavarande lånets beviljande icke åsyftat
annat än att främja ett allmännyttigt företag, synes mig staten icke böra
förvägra bolaget förmånen att genom anlitande af sin reservfond i förtid
minska sin skuld, när sådant kan ske utan ränteförlust för staten,
helst statens säkerhet för återstoden af lånet icke genom reservfondens
användande för detta ändamål varder minskad. Och då, på sätt fullmägtige
erinrat, det är med statens fördel öfverensstämmande, att amorteringstiden
för lånet icke förkortas, anser jag mig böra förorda ansökningen
jemväl så vidt den afser den ursprungliga amorteringstidens bibehållande.
»

Utskottet har ej något att erinra mot denna Kongl. Maj:ts framställning,
utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 mars 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.