Statsutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1890:Su3 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1890, kl. 5 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

(l:a U. A.)

Ordinarie anslag.

Svea Hofrätt med derunder lydande justitiestat.

Angående l:o. Kong! Maj:t har föreslagit Biksdagen att, med godkännande af

tillökning i det i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den 11 januari
vmestat. “innevarande år intagna, förslagsvis uppgjorda tillägg till den för Svea hof[l.
] rätt gällande lönestat äfvensom af de vilkor, som blifvit föreslagna för åtnjutande
af deri upptagna löneförmåner, höja det å andra hufvudtiteln uppförda
anslag till nämnda hofrätt från 235,500 kronor till 274,600 kronor
eller med 39,100 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har statsrådet och chefen
för justitiedepartementet till en början erinrat, att Kongl. Maj:t i bref till
Svea hofrätt af den 25 april 1889 — med anledning deraf att, enligt hvad
hofrättens arbetsredogörelser för de senare åren utvisade, antalet oafgjorda
instämda och vädjade saker, vid 1882 års slut utgörande 586, sedermera
årligen ökats, så att det vid 1888 års utgång uppgick till 1,495 och att
denna stora tillökning af balansen, som väsentligen berodde på det ökade
antalet inkomna mål, egt rum oaktadt hofrättens arbetskrafter under hela
ifrågavarande tid varit förstärkta med en extra division utöfver de på stat

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

upptagna fem divisionerna — anbefalt hofrätten att afgifva yttrande och
förslag angående de åtgärder, som, utan att kräfva ändring i det lagstadgade
rättegångssättet, i öfrigt kunde anses nödiga för att bereda de nu balanserade
målen ett hastigare afgörande och, så vidt möjligt, förekomma uppkomsten af
dyiika balanser för framtiden.

Till fullgörande af denna befallning hade hofrätten i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 18 sistlidne november afgifvit yttrande och förslag uti
ifrågavarande ämne.

För undvikande af för stor vidlyftighet tillåter sig utskottet hänvisa
till detta yttrande, för hvilket i statsrådsprotokollet, sidd. 2—11, är närmare
redogjordt; och vill här endast meddela hvad i nedannämnda hänseenden
blifvit af hofrätten anfördt.

Af en vid hofrättens skrifvelse fogad, inom ''justitiedepartementets byrå
för statistiska ärenden uppgjord tabell inhemtades, att antalet oafgjorda
instämda och vädjade mål vid slutet af år 1851 utgjorde 1,849 eller föga
mindre än år 1888, att sedan antalet af hofrättens ordinarie divisioner, som
intill år 1852 utgjort fyra, från och med nämnda år ökats med en, och
under samma år jemväl en extra division varit i arbete för nedbringande af
den befintliga balansen, det vid hvarje års slut balanserade antalet oafgjorda
mål under de följande åren intill midten af 1860-talet nedgått från 865 till
839, men att det efter hand under åren 1865 till 1868 stigit till 752, bibehållits
ungefär vid denna siffra till år 1884 derigenom att hofrätten till en
början under kortare tider, men från och med 1878 ständigt, understöddes
af en extra division, samt derefter, oaktadt den sjette divisionen fortfarit
att arbeta, å nyo växt år 1885 till 920, 1886 till 1,191, 1887 till 1,394
och 1888 till 1,495.

Anledningen till detta missförhållande vore väsentligen att söka i tillväxten
af de inkommande instämda och vädjade målens antal. Före midten
af 1860-talet hade detta antal endast undantagsvis uppgått till en högre
siffra än 1,150, men sedermera småningom stigit, så att det år 1888 utgjort
1,438.

Enligt hvad en å sid. 3 i statsrådsprotokollet intagen tabell utvisade,
förskrefve sig tillökningen i antalet inkomna vademål, utom från Stockholm,
nästan uteslutande från de fyra nordligaste länen.

Stigningen, som hvad dessa län beträffade säkerligen ännu icke nått
sin höjdpunkt, berodde utan tvifvel på det inom dem rastlöst fortgående
odlings- och utvecklingsarbetet, med deraf framkallade talrika rätt skollisioner,
hvilka till- den grad tagit i anspråk jemväl domstolarnes i första instansen
ansträngda verksamhet, att det för tillgodoseende af rättsskipningens kraf
funnits nödigt att under tiden från år 1876 genom delning öka domsagornas

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

i dessa fyra län antal från tio till aderton, hvartill komme att frågan om
delning- af ännu en dithörande domsaga vore på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

Det allt ymnigare tillflödet af mål från Norrland hade på hofrättens
arbetsbalanser en menligare inverkan än som kunde förklaras uteslutande af
de inkomna målens antal. En del af dessa mål hade nemligen visat sig taga
hofrättens tid och arbete i anspråk i vida högre grad än i allmänhet varit
fallet med de öfriga vädjade målen.

Den omständighet att hofrättens arbetsprodukt ej blott sjunkit i förhållande
till de inkommande målens antal utan äfven absolut taget under de
senaste årtiondena något minskats, vore, enligt hofrättens mening, visserligen
väsentligast föranledd af de norrländska målens invecklade beskaffenhet och
den mödosamma utredning de ofta kräfde, men jemväl deraf, att hofrättsarbetet
på senare tider i större utsträckning än någonsin förut utförts af
ledamöter, hvilka icke varit ständigt fästade vid hofrätten, utan på kortare
tider förordnats att biträda densamma.

Missförhållandet emellan antalet af de till hofrätten inkomna och de
af hofrätten afgjorda vademål vållade utan tvifvel den rättsökande allmänheten
ett stort och känbar!, lidande. I regeln kunde numera i följd af arbetsmaterialets
hopande en vädjad sak icke företagas till afgörande innan mer
än ett år förflutit, efter det den inkommit till hofrätten. Att ett sådant
uppehåll i rättsskipningens gång skulle för parter, som vore angelägna om
en snar lösning af sina rättstvister, medföra betänkliga, understundom ödesdigra
följder, läge för öppen dag. A andra sidan kunde med allt skäl antagas,
att den utsigt, som uppskofvet i hofrätten öppnade för en tredskande
part att förhålla motparten hans rätt, bidroge att öka antalet af de mål,
som droges under hofrättens pröfning. En del af dessa skulle helt säkert
icke, med risk af onödig och förspild kostnad, fullföljas till hofrätten, om
dess domslut vore att förvänta inom kortare tid.

Hvad derefter anginge de åtgärder, som kunde anses nödiga för att
bereda de nu balanserade målen ett hastigare afgörande och så vidt möjligt
förekomma uppkomsten af dylika balanser för framtiden, ansåge hofrätten
den förebragta statistiska utredningen på ett öfvertygande sätt ådagalägga,
att, äfven med antagande deraf att hofrättens arbetsprodukt kunde genom
ansträngdt arbete uppehållas vid den siffra, hvartill de sex divisionerna under
år 1888 hunnit, eller omkring 1,340 instämda och vädjade mål, och att
genom de särskilda åtgärder, för hvilka hofrätten i sitt yttrande redogjort,
denna siffra skulle kunna derutöfver något höjas, de sex divisionernas
arbetsprodukt ändock i bästa fall endast med svårighet komme att hålla
jemna steg med antalet inkommande mål af nämnda slag, hvilket redan nu

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

uppginge till mer än 1,400 årligen och näppeligen, enligt hofrättens mening,
kunde för den närmare framtiden beräknas till en lägre siffra. Det måste
derför antagas vara utredt, dels att behofvet af en sjette division numera
vore permanent och icke öfvergående, dels att äfven de sex divisionerna
icke kunde i någon mån medverka till minskande af de nu befintliga balanserna.
Inrättandet af en ny ordinarie division samt arbetskrafternas tillfälliga
förstärkande med en sjunde division för afgörande af de vid dennas
bildande balanserade målen vore således åtgärder, hvilka hofrätten i främsta
rummet ansåge nödiga för det af Kongl. Maj:t angifna ändamål.

Vore bebofvet af en permanent sjette division ådagalagdt, syntes det
hofrätten vara högeligen angeläget, att den icke bibehölles vid sin nuvarande
ovissa ställning, utan att de för dess bildande erforderliga anslag uppfördes
på ordinarie stat, så att fullmagter kunde utfärdas för de nya embetenas
innehafvare. Förutom att dessa domareembetens förvaltande på grund af
förordnanden, gällande endast för kort tid, menligt inverkade på hofrättsarbetets
gång, talade mot en sådan anordning ytterligare ännu vigtigare och
mer afgörande skäl. Omständigheternas magt gjorde det visserligen oundvikligt
att, när ett domareembete tillfälligtvis stode ledigt, eller dess innehafvare
för längre eller kortare tid vore upptagen af andra statens värf,
embetet uppehölles af tillförordnad vikarie, men att domareembeten redan
från början sä inrättades och aflönades, att de aldrig kunde bestridas annorlunda
än på förordnande, vore enligt hofrättens åsigt uppenbarligen stridande
mot den i 36 § regeringsformen uttalade grundsats, att de, som bekläda
domareembeten, icke utan medelst ransakning och dom kunde afsättas från
sina innehafvande sysslor. Uppehållandet af denna grundsats visade sig i
detta fäll så mycket angelägnare, när man besinnade i hvilken betydande
utsträckning'' bruket att låta domareembeten bestridas genom tillfälliga förordnanden
i senare tider vunnit insteg inom Svea hofrätt.

En annan olägenhet, som det nu rådande tillfällighetssystemet förde
med sig, vore den otillräckliga aflöning, hvarmed i följd deraf allt för
många åt hofrättens ledamöter måste åtnöjas; och innehåller statsrådsprotokollet
å sidd. 6 och 7 närmare redogörelse för hofrättens utredning i detta
ämne.

I fråga derom, huru vida någon nämnvärd tidsbesparing genom ändringar
i hofrättens arbetsordning eller genom förenkling i det på praxis beroende
arbetssättet kunde vinnas, hade hvad som efter den gällande arbetsordningens
utfärdande kunnat i nämnda syfte göras, enligt hvad hofrätten
meddelat, mestadels redan blifvit genomfördt.

Genom tillväxten i de inkommande målens antal hade innehafvaren
af aktuariebefattningen i Svea hofrätt fått sina tjenstegöromål i så hög

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

grad ökade, att hofrätten i sammanhang med framställningen om en ordinarie
sjette division nödgats göra hemställan om någon åtgärd i syfte
att bereda aktuarien nödigt biträde vid fullgörandet af hans tjenstepligter.

Före år 1870 hade det icke ålegat aktuarien att mottaga och registrera
andra till hofrätten inkommande handlingar än dem, som ingåfvos i
instämda och vädjade saker. Handlingar i öfriga civila mål och ärenden
inlemnades till sekreteraren. Men genom kongl. brefvet den 22 december
1869 förordnades, att till allmänhetens beqvämlighet det tills vidare skulle
åligga aktuarien att mottaga och i diarium anteckna de till hofrätten inkommande
handlingar i alla civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner.
Svårigheten för aktuarien att medhinna sina dels genom nämnda öfverflyttning,
dels genom tillväxten i de inkommande målens antal mer än fördubblade
göromål berodde till en del på ett för Svea hofrätt egendomligt
förhållande, som saknade motsvarighet inom de andra hofrätterna. ° Medan
till exempel i Göta hofrätt nästan alla handlingar ingåfves af några få,
för närvarande fyra, vid hofrätten anstälde, s. k. hofrättskommissaiiei,
uppträdde i Svea hofrätt parterna dels sjelfva, hvilket vore fallet med ett
stort antal rättsökande från Stockholm och omgifvande landsbygd, dels
genom något af de många ombud, hvilka, till stor del utan jiuidisk undeibyggnad,
här i hufvudstaden erbjöde sig till parternas tjenst och jemväl af
de egentliga sakförarne användes såsom mellanhänder vid ingifvande af handlingar
i hofrätten. Ett sådant förfaringssätt blefve emellertid för aktuariens
tjenstgöring synnerligen besvärligt.

Sålunda toges i Svea hofrätt kanske mer än eljest någonstädes^ aktuariens
embetsverksamhet i anspråk för allmänhetens räkning. Men då hans
pligter mot embetsverket icke finge af denna anledning eftei sättas, hade hans
tjenstegöromål tagit ett sådant omfång, att arbetstiden för honom uppginge
till nio eller tio timmar dagligen. Visserligen biträddes aktuarien åt en pa
viss tid, vanligen ett år i sänder, förordnad amanuens, hvilken med aif\ode af
1,800 kronor årligen hade till åliggande att under aktuariens tillsyn och på
hans ansvar föra diariet öfver vädjade mal samt lemna paitei de upplysningar,
som kunde hem tas ur detta diarium. Men af anförda skäl kunde
aktuarien af denne amanuens icke hafva den nytta, som erfoidiades. Hofrätten
ansåge sig derför böra föreslå att aktuarien matte ei hålla ett ständigt
biträde med lön på stat. Finge detta biträde, som kunde benämnas andre
aktuarie, till hufvudsakligt uppdrag att på eget ansvar föra diariet öfver
vädjade saker med dermed i sammanhang stående göromål samt att hvarje
dag minst under hela den tid aktuariekontoret vore öppet vara der tillstädes,
skulle ett par timmars arbetstid besparas förste aktuarien, som blefve fri
från den tidsödande kontrollen öfver vadediariets förande, och andre aktuarien

Statsutskottets Utlåtande N:o 3. 9

(let oaktadt blifva på embetsrummet sysselsatt fem till sex timmar dagligen
För detta arbete ansåge hofrätten lönen icke böra bestämmas lägre än att
den motsvarade en notarielön, helst andre aktuarien under sådana förhållanden
säkert skulle finna med sin fördel förenligt att stanna vid sin befattning till
dess han kunde vinna befordran till förste aktuarie.

I anledning af den ifrågasatta sjette divisionens inrättande skulle tillökning
uppkomma i hofrättens stat genom uppförande derå af löner och tjenstgöringspenningar
för två hofrättsråd, tre assessorer, två notarier och en andre
aktuarie, hvars lön och tjenstgöringspenningar skulle motsvara notariernas,
hvarjemte för desse sistnämnde tjensteman erfordrades anslag till renskrifningspenningar;
utgörande sammanlagda beloppen, hvarmed staten sålunda
skulle ökas, 39,100 kronor. Härtill komme ålderstillägg åt hofrättsråd och
assessorer i enlighet med hvad i gällande lönestat stadgades samt åt notarier
och andre aktuarien i enlighet med hvad för notarier nu vore bestämdt.

I händelse anslaget till aflöning åt en andre aktuarie ej skulle vinna
bifall, erfordrades en tillökning i anslaget till amanuenser och extra ordinarie
biträden från 7,500 kronor till 9,000 kronor eller med 1,500 kronor.

Kostnaderna för en tillfällig sjunde division skulle uppgå till enahanda
årliga belopp med det, som för år 1889 blifvit af Kongl. Maj:t för en extra
division anvisadt, eller 17,500 kronor.

Hofrätten hade derför hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om tillökning i hofrättens stat för inrättande af en sjette
division med 39,100 kronor, samt att Kongl. Maj:t derutöfver måtte bereda
hofrätten tillfällig förstärkning med en division för handläggning af instämda
och vädjade mål, intill dess antalet balanserade mål af dessa slag nedgått så
långt, att Kongl. Maj:t funne rättsskipningen icke vidare vara i behof af en
sådan åtgärd.

Jemte meddelande af Svea hofrätts nu omförmälda yttrande i förevarande
ärende har departementschefen till berörda statsrådsprotokoll vidare
anfört, att behofvet af förstärkning i Svea hofrätts arbetskrafter sedan lång
tid tillbaka gjort sig gällande. Redan år 1868 hade de balanserade instämda
och vädjade målens antal varit så stort, att en extra division måst till hofrättens
biträde förordnas från början af årets höstsession till 1869 års sommar,
hvilket upprepats under hälften af år 1871. Sedermera hade hofrätten på
enahanda sätt varit förstärkt 1875 års höst, halfva året 1876 och hösten
år 1877. Men då härigenom någon stadigvarande minskning i balansen icke
stått att vinna, hade det till förekommande af allt för stor tidsutdrägt med
målens afgörande befunnits nödigt medgifva, att hofrätten från och med år
1878 nästan utan afbrott arbetat på en afdelning utöfver de fem, hvaraf
hofrätten bestode. Den, sådant oaktadt, sedan år 1882 ständigt fortgående
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

stegringen i de balanserade målens antal, hvilken tilldragit sig Kong! Maj:ts
uppmärksamhet, hade utan tvifvel, såsom ock hofrätten antagit, sin förnämligaste
grund deri, att hofrätten i anseende till mängden och beskaffenheten
af de mål, som från de nordligare delarne af landet fullföljas, icke — oansedt
biträdet af den sjette divisionen — varit i stånd att medhinna afdömandet
af lika många mål årligen, som samtidigt till hofrätten inkommit.
Det längre dröjsmål med målens bringande till slut, som följaktligen måst
häraf uppkomma, utgjorde för de rättssökande parterna en högst menlig
olägenhet, hvarigenom deras materiella välfärd icke sällan sattes på spel,
understundom gånge förlorad. Att denna olägenhet icke kunde antagas vara
af allenast öfvergående natur, utan tvärt om komme att i märklig mån ökas,
derest icke anstalter skyndsamt vidtoges till dess afhjelpande, insåges lätt,
då man besinnade hvilken storartad utveckling de ekonomiska förhållandena
i Norrland under senare årtiondena tagit till följd af de mer och mer lättade
kommunikationerna och tillgodogörande i betydligt högre grad än tillförene
af landets rika tillgångar, hvithet, toranledt och uppenbarligen komme att i
allt vidsträcktare omfattning föranleda ökad verksamhet på alla områden med
deraf också följande ökade tvister af beskaffenhet att kräfva domstols pröfning.

Jemte det departementschefen således, i främsta rummet ur synpunkten
af allmänhetens befogade anspråk att med afdömandet af dess rättegångar
i hofrätten icke öfver höfvan fördröjdes, ansåge inrättandet af en ny ordinarie
division och derutöfver hofrättens förstärkning med tillfälliga arbetskrafter,
i den mån sådant för balansens afarbetande kunde erfordras, vara
åtgärder högeligen af behofvet påkallade, framstälde sig tillika såsom ett
ytterligare särdeles beaktansvärdt skäl för hofrättens tillökande med en ordinarie
division hvad hofrätten erinrat i fråga om de på arbetets jemna och
säkra gång ofördelaktigt inverkande förhållanden, som vore en följd af det
nuvarande stora antalet adjungerade ledamöter i hofrätten, der, såsom i hofrättens
underdåniga skrifvelse upplystes, domarenas antal icke sällan till
hälften eller derutöfver utgjordes af adjunkter. Ehuru desse unge män utan
tvifvel gjort sig kände för pligtkänsla och samvetsgrannhet, kunde de dock
af helt naturliga skäl i erfarenhet och skicklighet att utöfva en öfverdomares
vigtiga och ansvarsfulla kall icke i allmänhet mäta sig med de i domarevärf
mera bepröfvade ordinarie ledamöterna. De täta ombyten i hofrättens domarepersonal,
som behofvet att i vidsträckt mån använda adjungerade ledamöter
nu föranledde, vore ej heller för rättsskipningen gagneliga. Härtill
komme att, såsom hofrätten äfven påpekat, den adjungerade domarens arfvode,

2,000 kronor om året, vore ringare än att det, särdeles vid längre, ofta
flerårig adjunktionstid kunde anses utgöra skälig ersättning för ett så grannlaga
och mödosamt arbete, som staten med rätta af honom fordrade.

Statsutskottets Utlåtande Ko 3.

De skäl, hofrätten anfört till ådagaläggande af behofvet utaf en andre
aktuarie, vore, enligt departementschefens åsigt, fullt giltiga, i följd hvaraf
jemväl förslaget om eu sådan tjensteman tillsättande af honom förordades.

Derest framställningen om inrättande af en ytterligare ordinarie division
och en andre aktuarie tjenst blefve gillad, skulle statsverkets utgifter för Svea
hofrätt, i öfverensstämmelse med hofrättens förslag, komma att förhöjas på
sätt följande förslagsvis uppgjorda tillägg till den för hofrätten gällande, år
1876 faststälda lönestat utvisade:

	Lou.	Tjenst- görings- penniu- gar.	Renskrif- mugs- peunin* gar.	Summa.
1 hofrättsråd .........	4,400	2,000		6,400
1 d:o .........	4,400	2,000		6,400
1 assessor ...............	3,300	2,000		5,300
2 d:o ...............	6,600	4,000		10,600
1 notarie..................	2,000	1,200	400	3,600
1 d:o ..................	2,000	1,200	400	3,600
1 andre aktuarie ...	2,000	1,200		3,200
		Summa kronor	39,100

[Efter fem år kan lönen j
höjas med kronor. j

Efter fem år kan lönen|
öias med 500 kronor.

[höj

I Efter fem år kan lönen
I höjas med 500 kronor och
[efter tio år med ytterligare
500 kronor.

och borde för tillgodonjutande af dessa löneförmåner gälla enahanda vilkor,
som vore föreskrifna för innehafvare af löner å 1876 års aflöningsstat.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har utskottet ansett sig böra
förorda Kong! Maj:ts förslag om inrättande af en sjette division inom Svea
hofrätt. Dock har utskottet i afseende å den för denna division föreslagna
aflöningsstat velat göra några erinringar. Utskottet har nemligen funnit den
i staten uppförda, af den nya divisionens inrättande icke särskilt påkallade
andre aktuariebefattningen kunna undvaras, helst om, såsom hofrätten i sitt
utlåtande sjelf förutsatt och hvilket utskottet jemväl finner skäligt, anslaget
till amanuenser och extra ordinarie biträden ökas från 7,500 kronor med
1,500 kronor till 9,000 krono]''. Vidare har utskottet ansett, att dä Svea
hofrätts tjenstepersonal således genom den föreslagna tilläggsstaten skall
komma att ökas med 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, jemväl
antalet af de tjensteinnehafvare inom hofrätten, som enligt nu gällande bestämmelser
äro skyldiga att låta sig till annan hofrätt förflyttas bör ökas,
på det, att en framtida förflyttning af någon större del af Svea hofrätt må

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

i möjligaste mån underlättas. För innehafvare af löner å 1876 års aflöningsstater
för rikets hofrätter är nemligen, bland annat, föreskrifvet, »att den
som, efter det den nya lönestaten blifvit faststäld, utnämnes till assessor,
notarie eller fiskal i hofrätt, skall, emot ersättning för flyttningskostnad, vara
underkastad skyldigheten att låta sig till annan hofrätt förflyttas; dock att
denna skyldighet endast gäller för de fem yngste assessorerne i Svea och
Göta hofrätter, de tvä yngste assessorerne i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge samt för de två yngste notarierne och den yngste fiskalen i hvarje
hofrätt». Derest nu, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, för tillgodonjutande af
löneförmåner å tilläggsstaten skulle gälla enahanda vilkor, som för innehafvare af
löner å 1876 års aflöningsstat är föreskrifvet, hlefve deraf en följd att, oaktadt
Svea hofrätts tjenstepersonal, på sätt nyss framhållits, hlefve ökad, likväl fortfarande
endast de 5 yngste assessorerne, de två yngste notarierne och den yngste
fiskalen inom hofrätten blifva underkastade skyldigheten att låta sig förflyttas.
Utskottet har derför ansett, att för tillgodonjutande af löneförmåner å tillläggsstaten
böra föreskrifvas visserligen i allmänhet samma vilkor, som äro
gällande för innehafvare af löner å 1876 års aflöningsstat, men att, i afseende
å skyldigheten att låta sig till annan hofrätt förflyttas, de ytterligare
3 assessorer och 2 notarier, som till följd af fastställande utaf tilläggsstaten
komma att inom Svea hofrätt tillsättas, skola vara underkastade samma
skyldighet till förflyttning, som för de assessorer och notarier, Indika blifvit
eller före tillämpningen af tilläggsstaten blifva tillsatta enligt 1876 års lönestat,
äro föreskrifna, så att, i den mån nyutnämning eger rum, de 8 yngste
assessorerne och de 4 yngste notarierne inom Svea hofrätt äro underkastade
samma skyldighet att låta sig till annan hofrätt förflyttas, som nu enligt
1876 års lönestat är föreskrifven för de 5 yngste assessorerne och de 2 yngste
notarierne derstädes.

Derjemte har utskottet, som erinrar sig, hurusom Eiksdagen vid flera
tillfällen uttalat den uppfattning, att krigshofrätten borde indragas, nu ansett
sig böra framhålla önskvärdheten af att Kongl. Maj:t vid tillsättande af de
nya tjenstebefattningarna måtte tillse, att derigenom lemnas möjlighet
öppen att, om sådant finnes lämpligt, krigshofrättens åligganden af Svea
hofrätt öfvertagas, hvarigenom jemväl någon besparing kunde beredas i motvigt
mot den ökade utgift, som genom den sjette divisionens uppförande på
ordinarie stat föranledes.

Med hänvisning till hvad utskottet här nedan under punkt 7:o kommer
att föreslå, får utskottet hemställa,

att Eiksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att Eiksdagen dels fastställer följande
tillägg till den för Svea hofrätt gällande lönestat:

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

	Lön.	Tj enst-görings-pennin-gar.	Renskrif- niugs- pennin- gar.	Summa.	''
1 hofrättsråd 1 d:o	4,400 4,400	2,000 2,000		6,400 6,400	Efter förn år kan /lönen höjas med 600! 1 kronor.
1 assessor ... 2 d:o ... 1 notarie...... 1 d:o ...... Till amanuen-	3,300 6,600 2,000 2,000	2,000 4,000 1,200 1,200	400 400	5,300 10,600 3,600 3,600	I Efter fem är kan; Uönen höjas med 500 I kronor. ! Efter fem år kan lö-j i nen höjas med 500 J.kronor och efter tio; j år med ytterligare 500; • kronor.
ser och extra ordinarie bi-träden .........			.	1,500
	Summa	kronor	37,400	)

samt godkänner de vilkor, som i statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden den 11 januari 1890 blifvit
föreslagna för åtnjutande af de i tilläggsstaten upptagna
löneförmåner; dock att de ytterligare 3 assessorer och 2
notarier, som genom tillämpning af denna tilläggsstat
komma att inom Svea hofrätt tillsättas, skola vara underkastade
enahanda skyldighet till förflyttning till annan
hofrätt, som nu, enligt 1876 års aflöningsstat för Svea
hofrätt, är föreskrifven för 5 assessorer och 2 notarier vid
denna hofrätt, så att, i den mån nyutnämning egen rum,
de 8 yngste assessorerne och de 4 yngste notarierne vid
Svea hofrätt äro underkastade sådan förflyttning;

dels ock medgifver, att anslaget till Svea hofrätt,

235,500 kronor, höjes med 37,400 kronor till 272,900
kronor.

2:o. Kong!. Maj:t har föreslagit, att anslaget till förvaltningskostnads- Angående
bidrag åt häradshöfdingen i Torneå domsaga, utgörande 300 kronor, måtte derför
förhöjas med 500 kronor, eller således till 800 kronor. Torneå

Af statsrådsprotokollet inhemtas å sid. 14 att, då regleringen af häradshöfdingarnes
löneförmåner är 1874 egde rum, hade Norrbottens län varitförvaltningsdeladt
i två domsagor, den norra och den södra, och att genom berörda klf£aadgs''
reglering till häradshöfdingen i norra domsagan anslagits 3,000 kronor såsom [•>.]
tjenstgöringspenningar och 600 kronor i förvaltningskostnadsbidrag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 3

Sedermera hade från och med år 1877 domsagornas antal i länet ökats
till lyra, dervid från norra domsagan hlifvit afskilda två tingslag, hvilka
tillhörde Kalix domsaga, samt af norra domsagans återstående del bildats
Torneå domsaga.

Förvaltningskostnadsbidraget utgjorde för sistnämnda domsaga 30U
kronor och för Kalix domsaga 100 kronor och understege således för begge
dessa domsagor med 200 kronor det bidrag, som utgått för den odelade norra
domsagan. I tjenstgöringspenningar åtnjöte domhafvanden i Torneå domsaga
2,100 kronor.

I denna, landets nordligaste domsaga, hvilken bestode af sex tingslag,
hade under senare tider i afseende å tingens antal inträffat det förändrade
förhållande, att i hvardera af Pajala och Korpilombolo tingslag, der förut
endast ett lagtima ting om året hållits, nu mera årligen förrättades ytterligare
ett sådant ting, hvilken ordning inträdde i Pajala med år 1886 och
i Korpilombolo med år 1887.

I de yttranden, som häradshöfdingen i Torneå domsaga G. Sundberg
afgifvit med anledning af det väckta och sedermera bifallna förslaget om
hållande af två lagtima ting i Korpilombolo, har han dels anfört, att så väl
härigenom som genom den redan beslutade tillökningen af ett ting i Pajala
domhafvanden Unge göra ytterligare två årliga resor till dessa från hans
bostad Haparanda på ett afstånd, Pajala af 17 och Korpilombolo af 13 mil
belägna orter, samt att kostnaden för nämnda resor äfvensom för domarens
vistelse vid de nya tingen, eller i medeltal för Pajalatinget 12 dagar och
för tinget i Korpilombolo 6 dagar, icke tagits i beräkning vid bestämmandet
af det belopp, som under titel tjenstgöringspenningar och förvaltningskostnadsbidrag
vore i riksstaten för domsagan uppfördt, dels vidare andragit, att,
hvad anginge mängden af tvistemål och brottmål, deraf domaren hade antingen
alldeles ingen eller ock endast så stor inkomst, att den betäckte
utskrifts- och renovationskostnaden, stode Torneå domsaga framför de domsagor,
der tjenstgöringspenningarna utginge med högre belopp än uti ifrågavarande
domsaga. Men lagfarts- och inteckningsärenden åter, hvilka lemnade
domaren hans egentliga sportelinkomst, förekomme i Torneå domsaga till
ringare antal än i nästan hvarje annan af rikets domsagor. Härtill komme,
att med afseende å domsagans stora utsträckning och de långa utstånden från
domarens hemvist Haparanda, der ett af tingslagen hade sin tingsstad, till
de öfriga fem tingslagen, utgörande sju, tretton, sjutton, tjugusju och trettionio
mil, förvaltningen af domsagan uppenbarligen kräfde betydliga kostnader
endast för embetsresa’ och vivre under sådana resor. En af häradshöfdingen
Sundberg upprättad förteckning öfver resor i embetsärende^ som under åren
1886, 1887 och 1888 hlifvit af honom eller hans embetsbiträde verkstälda,

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

utvisade, bland annat, att för resor till och från de lagtima tingen och för
hållande af ett riksdagsmannaval användts tillhopa 324 dagar, deri inberäknad
den tid, som åtgått till sjelfva förrättningarne, äfvensom att i och för nämnda
resor tillryggalagts sammanlagdt 750 mil.

En annan af departementschefen från nämnda häradshöfding infordrad
uppgift angående sportelinkomsterna i domsagan under åren 1887 och 1888
och de årliga kostnaderna för domsagans förvaltning upptoge inkomsterna
af sportler för år 1887 till 2,369 kronor och för år 1888 till 2,606 kronor,
hvaremot årliga kostnaden för förvaltningen af domsagan approximativt beräknats
till 4,207 kronor.

Svea hofrätt, som afgifvit in fordrad t utlåtande, hade, med hänsyn till
de för rikets alla domsagor gemensamma grunder, som i afseende å tjenstgöringspenningarne
blifvit vid regleringen af häradshöfdingarnes löneförmåner
tillämpade, ansett skäl för höjande af de jemlikt nu gällande stat till domhafvanden
i Torneå domsaga utgående tjenstgöringspenningar icke förefinnas,
i följd hvaraf hofrätten afstyrkt häradshöfdingen Sundbergs framställning i
denna del. Helt annorlunda syntes hofrätten förhållandet vara med förvaltningskostnadsbidraget,
hvilket lönetillskott afsåge endast att i vissa domsagor,
der sportlerna ansåges icke förslå till förvaltningskostnadernas bestridande,
betacka den sålunda uppkommande bristen. Redan vid delningen af Norrbottens
län i fyra domsagor hade, enligt hofrättens mening, förvaltningskostnadsbidraget
i Torneå domsaga blifvit alltför lågt beräknadt, då i betraktande
toges, å ena sidan de dryga förvaltningskostnaderna och å andra
sidan den jemförelsevis ringa sportelinkomsten. Dertill komme, enligt hofrättens
åsigt, att inom Torneå domsaga efter delningen inträdt förändrade
förhållanden af beskaffenhet att göra det anslagna ifrågavarande bidraget än
mera otillräckligt för sitt ändamål. Genom de af sökanden åberopade bestämmelserna
om två tings hållande årligen inom Korpilombolo och Pajala
tingslag hade nemligen domhafvandens årliga kostnader för resor och tingsgästning
onekligen väsentligt förökats.

Svea hofrätt hade på grund deraf hemstält, att anslaget till förvaltningskostnadsbidrag
åt häradshöfdingen i Torneå domsaga måtte varda förhöjdt
med ett belopp af 500 kronor eller således till 800 kronor för år.

Departementschefen hade, i likhet med Svea hofrätt, icke funnit giltig
anledning vara för handen att föreslå höjning af tjenstgöringspenningarnes
belopp.

Hvad åter anginge frågan om ökning af förvaltningskostnadsbidraget,
syntes honom utredningen i ärendet ådagalägga, att detta bidrags nuvarande
belopp och sportelinkomsterna i domsagan icke vore tillräckliga afl betacka
kostnaderna för domsagans förvaltning. Den årliga utgift, som till följd

Statsutskottets Utlåtande l3:o 3.

häraf drabbade domsagans innehafvare, ansåge departementschefen ej kunna
beräknas till lägre belopp än det af hofrätten föreslagna eller 500 kronor;
och då, enligt de vid regleringen af häradshöfdingarnes löneförmåner tillämpade
grunder, eu dylik utgift borde domhafvanden af statsmedel ersättas, hade han
funnit skäl biträda hofrättens mening.

Med afseende derå, att för icke längre sedan än år 1877 nuvarande
Torneå domsaga bildades och dervid till 300 kronor bestämdes förvaltningskostnadsbidraget
för densamma, har visserligen utskottet, jemväl med hänsyn
till olämpligheten af att ändra en gång bestämda löneförmåner samt dertill
att beviljandet af den nu begärda anslagsförhöjningen möjligen skulle kunna
gifva anledning till framställningar af liknande art, funnit betänkligt att
tillstyrka bifall till förevarande förslag. Men då efter berörda reglering
domhafvanden i Torneå domsaga ålagts att hålla ytterligare ett ting om året
i hvardera af .Pajala och Korpilombolo tingslag, och de ökade resor, lian
till följd deraf måste företaga, med afseende å de betydliga afstånden från
domhafvande^ hemvist till tingsstäderna, måste medföra afsevärdt ökad förvaltningskostnad,
har utskottet ansett vara med billighet öfverensstämmande
att förvaltningskostnadsbidraget i någon mån liöjes. Om emellertid detta
bidrag, nu 300 kronor, ökades med 200 kronor till 500 kronor och derigenom
komme att uppgå till det belopp, som de öfriga norrländska domsagorna
i sådant bidrag högst erhålla, har utskottet trött, att skäliga anspråk
härutinnan blifvit tillmötesgångna, helst utskottet föreställer sig, att, med
tillväxten af befolkningea i Norrbottens län och uppkomsten af ökad rörelse
derstädes, domhafvandens i Torneå domsaga sportelinkomst bör i någon mån
stiga.

Utskottet hemställer derför,

att Kong! Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att anslaget till förvaltningskostnadsbidrag
åt häradshöfdingen i Torneå domsaga, nu 300 kronor,
höjes med 200 kronor till 500 kronor.

Vid bifall till hvad utskottet i denna och nästföregående punkt föreslagit,
kommer anslaget till Svea hofrätt och derunder lydande justitiestat,
588,454 kronor, att höjas med 37,600 kronor till 626,054 kronor.

Fångvården:

Angående 3:o. Under denna anslagstitel har Kongl. Maj:t föreslagit att Riks fän^årdm

^agen måtte godkänna det i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsammmm
ärenden den 11 januari 1890 intagna förslag till aflöningsstat för en del af

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna jemte de vilkor, som blifvit
föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner;

att bestämda anslaget till fångars vård och underhåll måtte ökas med
18,300 kronor;

att .förslagsanslaget till ålderstillägg måtte ökas med 20,000 kronor;
att deremot förslagsanslaget till fångars vård och underhåll måtte
minskas med summan af nyssnämnda två belopp eller 38,300 kronor;

att Riksdagen måtte medgifva, att af förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll måtte årligen från och med innevarande år till en hvar af de
uti ofvannämnda förslag till aflöningsstat uppförda vaktbetjente, som vore
gift eller enkling med familj och icke på kronans bekostnad åtnjöte förmånen
af fri bostad och vedbrand, intill dess han af sådan förmån kunde komma i
åtnjutande, utgå hyresersättning och anslag till inköp af tolf kubikmeter ved;
dock med iakttagande, att hyresersättnings högsta årliga belopp skulle utgöra
150 kronor, att hyresersättningarne i medeltal icke finge öfverstiga 125
kronor årligen till hvarje vaktbetjent, samt att hyresersättningarne och vedanslagen
borde efter de på de olika orterna gällande hyror å bostadslägenheter
och pris å ved bestämmas; samt

att Riksdagen måtte medgifva Kongl. Maj:t att, om och i den mån
besparing uppstode å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, å
samma förslagsanslag utanordna medel till anskaffning af de ytterligare bostadslägenheter,
som för den vid fångvårdsinrättningarne anstälda bevakningspersonal
pröfvades nödiga.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har departementschefen
till en början erinrat, att, då vid 1882 års riksdag ny lönestat antogs, utom
för fånggevaldigerne, jemväl för vissa vid fångvården anstälda fanjunkare,
underofficerare, vaktmästare, förste konstaplar och konstaplar, hvilken lönestat
sedermera bibehållits oförändrad, Riksdagen i sammanhang med fastställande
af denna stat tillika beslöt, att lönerna för sagda tjenstepersonal skulle
från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll öfverföras till fångvårdens
bestämda anslag, hvarvid löntagarne derjemte berättigades till erhållande af
pension ä allmänna indragningsstaten efter vissa lefnads- och tjenstår. Den
till ifrågavarande bevakningspersonal, med undantag af fånggevaldigerne,
dittills utgående aflöning, som bestått i lön och beklädnadsbidrag, fördelades
då, med beklädnadsbidragets upphörande, i lön och tjenstgöringspenningar,
hvarjemte tjensternas innehafvare bibehöllos vid dem förut tillerkänd rätt att
uppbära två ålderstillägg. Någon tillökning i den förutvarande aflöningens
belopp egde icke rum i vidare mån än att detsamma höjdes till närmaste
jemna femtio- eller hundratal, hvilken förhöjning vexlade emellan tjugu och
Bill. till Riksd. Prot. 1830. 4 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 3

Statsutsliottets Utlåtande N:o 3.

fyratio kronor, och stadgades slutligen åtskilliga vilkor för tillgodonjutande
af de nya löneförmånerna.

Utom dessa förmåner åtnjöte en del af bevakningspersonalen på kronans
bekostnad fria bostäder och fri vedbrand; hvarjemte enligt nådiga blefven
den 26 augusti 1856 och den 4 november 1873 de af vaktbetjeningen vid
läns- och kronofängelserna, som utöfvade tillsyn öfver fångarnes afbeten eller
eljest dermed hade bestyr, egde att uppbära viss andel af årliga arbetsinkomsten
vid dessa fängelser. Dertill komme, att jemlikt kongl. brefven den
3 december 1861 och den 28 november 1865 belöningar för berömlig tjenstgöring
kunde tilldelas bevakningspersonalen vid fångvården till belopp af 100
kronor och i synnerliga fall till högst 150 kronor årligen.

Såsom af statsrådsprotokollet å sid. 17 vidare inhemtas, hade fångvårdsstyrelsen
den 30 september 1889 till en början gjort framställning om
förhöjning uti de aflöningsförmåner, som genom 1882 års lönereglering blifvit
bestämda, i hvilket afseende styrelsen hufvudsakligen anfört: de med nämnda
lönereglering åsyftade fördelar hade icke i afsevärd mån vunnits. Fördelen
af pensionsrätt vore tvifvelsutan af stor betydelse, men utsigten att ernå
densamma vore för de fleste aflägsen. Den obetydliga löneförhöjning, som
genom regleringen kommit löntagarne till godo, antoge styrelsen i det närmaste
medtagas till pensionsafgifter i civilstatens pensionsinrättning; och då
enligt förut gällande bestämmelser vaktbetjeningen vid sjukdomsfall egde åtnjuta
hela sin aflöning under två månader och sjuttiofem procent deraf under
den tid, förfallet derutöfver fortfor, innefattades bland vilkoren för nya lönestatens
tillämpning den bestämmelse, att de i aflöningen inbegripna tjenstgöringspenningarne,
hvilka utgjorde så högt belopp, att det för en del af
personalen motsvarade 40 å 46 procent af hela deras aflöning, icke finge
uppbäras för någon tid, hvarunder tjensten ej förrättades. Med afseende
härå yttrade äfven statsutskottet vid 1882 års riksdag, att, om man frånräknade
pensionsrätter innebure i sjelfva verket den nya lönestaten en
ganska väsentlig försämring för löntagarne. I motsats härtill hade vid reglering
under senare tider af nästan alla civila tjenstemannacorpsers stater en
icke oväsentlig förbättring i aflöningen kommit löntagarne till godo. Också
hade icke mindre än 299 vid fångvården anstälde vaktbetjente från alla
delar af riket till styrelsen inkommit med ansökningar, att någon förbättring
i deras alltför knappa löner måtte dem beredas, till stöd för hvilka framställningar
i allmänhet åberopats, att under sista tiden prisen på alla lifsförnödenheter
stegrats och kommunalskatterna blifvit ansenligt förhöjda, att
fångvårdens bevakningspersonal vore betydligt sämre aflönad än deras vid
post- och tullstaterna samt jern vägstrafiken anstälda vederlikar, hvilka dessutom
kunde förskaffa sig extra inkomster, något som med den stränga tjenst -

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

göringen i fängelserna vore alldeles omöjligt för bevakningspersonalen derstädes,
samt ’ att denna personals redan förut bekymmersamma ekonomiska
ställning blefve hardt när förtviflad, i händelse familjefadern af sjukdom förhindrades
från tjenstgöring, då han jemväl vore nödsakad att afstå från en
stor del af sina löneförmåner.

Med anledning af hvad styrelsen sålunda anfört och då bevakningspersonalens
allmänna klagan öfver ekonomiskt betryck och olikställighet i
fråga om aflöningsförmåner med jemförliga betjente i andra förvaltningsgrenar
syntes icke sakna giltig grund, hade styrelsen hemstält, att aflöningen för
ofvan omförmälda, år 1882 å ordinarie stat uppförda bevakningspersonal,
med undantag af fånggevaldigerne, mätte förhöjas sålunda, att för en hvar
af 366 förste konstaplar och konstaplar lönen ökades med 50 kronor äfvensom
att ålderstilläggen förhöjdes för nämnda 366 vaktbetjente med 25 kronor
till hvardera och för en hvar af den öfriga vaktbetjeningen med 50 kronor,
allt på sätt den i statsrådsprotokollet å sid. 19 upptagna tablå utvisade.

Den tillökning i det bestämda anslaget, som härigenom blefve behöflig,
utgjorde 18,300 kronor; och efter beräkning af det antal ålderstillägg, som
för närvarande utginge till ifrågavarande bevakningspersonal, skulle den förhöjda
utgift, som föranleddes af tillökningen i ålderstilläggens belopp, komma
att uppgå till 16,225 kronor, men då, efter hvad senare tiders erfarenhet
gifvit vid handen, förslagsanslaget till ålderstillägg öfverskridits med 2,000
å 3,000 kronor årligen, hade styrelsen liemstält, att samma anslag, nu utgörande
45,000 kronor, måtte ökas med 20,000 kronor, eller således till

65,000 kronor.

Förutnämnda belöningar för berömlig tjenstgöring ansåge styrelsen
fortfarande böra likasom hittills utgå från förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll; hvaremot, beträffande vaktbetj eningens vid läns- och kronofängelserna
andel i arbetsinkomsten derstädes, hvilken andel vore mycket
vexlande och år 1888 vid lika fördelning på de personer, som kommit i åtnjutande
deraf, skulle hafva utgjort för hvarje vaktmästare och förste konstapel
omkring 95 kronor och för hvarje konstapel ungefär 26 kronor, styrelsen,
som hade för afsigt att söka åstadkomma väsentlig förändring i nu
gällande anordning rörande arbetena vid nämnda fängelser, föresloge, att
såsom vilkor för tillgodonjutande af de förhöjda löneförmåner, hvilka kunde
beviljas vaktbetjeningen vid läns- och kronofängelserna, måtte stadgas, att
samma betjening skulle vara pligtig underkasta sig den reglering eller indragning
af ifrågavarande andel i arbetsinkomsten, som framdeles kunde komma
att beslutas.

Med erinran om att en duglig och pålitlig fångbevakningspersonal svårligen
kunde erhållas, såvida ej åt de betjente, som vore gifta, mera allmänt

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

tillhandahölles fria bostäder, hade styrelsen, såsom å sid. 20 i statsrådsprotokollet
närmare inheintas, vidare omförmält, att, ehuru tid efter annan
anstalter vidtagits för beredande af bostäder för gifta vaktbetjente genom
anlitande dels af härtill utaf Riksdagen beviljade anslag dels af besparingar,
dock ännu icke funnes i kronans hus för bevakningen anordnade flere än
151 familjbostäder, under det att af de ä ordinarie stat uppförde 418 vaktbetjente
357 vore gifta eller i egenskap af enklingar hade familj och 206
af den gifta bevakningspersonalen således vore i saknad af kostnadsfri bostad
och den dermed förenade förmånen af fri vedbrand. Utom det obilliga deri,
att vaktbetjente med samma göromål och tjensteansvar hade så väsentligt
olika löneförmåner, som nyssnämnda förhållande föranledde, vore det nästan
icke tänkbart, att vaktbetjent, utan att bringas i nöd och elände, skulle med
sin knappa aflöning af mellan 600 och 700 kronor kunna vara i stånd att
bestrida, jemte oundgängliga utgifter för sitt eget och sin familjs uppehälle,
beklädnad, skatter m. in., äfven kostnaden för hyra och vedbrand, uppgående
på vissa orter ända till 200 kronor och derutöfver. För afhjelpande af
ifrågavarande missförhållande vore, enligt styrelsens åsigt, nödigt, att hyresersättning
eller hyresbidrag jemte anslag till nödig vedbrand tilldelades den
gifta vaktbetjeningen, som saknade kostnadsfri bostad, intill dess sådan kunde
i kronans hus för samma betjening anordnas och upplåtas; hvarförutom styrelsen
ansåge, att, på det kostnaderna för dessa hyresersättningar måtte nedbringas,
ytterligare bostäder utöfver de redan befintliga borde, i den mån
sådant lämpligen kunde ske, för bevakningspersonalen anordnas. Ehuru
hyrorna för en bostadslägenhet af ett rum och kök vore väsentligen olika,
vexlande mellan 60 och 250 kronor, ansåge styrelsen dock en begränsning
af hyresersättningen till högst 150 kronor kunna bestämmas och vid en förslagsberäkning
öfver den totala utgiften en medelkostnad af 125 kronor kunna
antagas, i hvilket fall för 206 bostäder, hvardera om ett rum jemte kök, en
hyresafgift af 25,750 kronor skulle uppkomma, hvartill borde läggas anslag
af ved, beräknad till tolf kubikmeter för hvarje bostad, derför kostnaden
ansåges förslagsvis kunna upptagas till 8,000 kronor. Statsverkets utgifter
skulle således efter approximativ beräkning komma att för ifrågavarande
ändamål ökas med tillhopa 33,750 kronor om året. Behofvet af denna hyreshjelp
med åtföljande vedanslag ansåge styrelsen vara af den trängande beskaffenhet,
att densamma borde redan från och med innevarande år vederbörande
vaktbetjente tillgodokomma.

De af fångvårdsstyrelsen sålunda gjorda framställningar om lönetillökning,
förhöjda ålderstillägg, hyresersättningar och vedanslag för en del af
bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna har departementschefen ansett
vara af verkligt behof påkallade; likasom det äfven synts honom vara lämp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

ligt att, på sätt styrelsen hemstält, förslagsanslaget till ålderstillägg ökas,
utom med sammanlagda beloppen af nyssnämnda förhöjda ålderstillägg eller
16,225 kronor, jemväl med 3,775 kronor, så att förhöjningen af sagda förslagsanslag
skulle i sin helhet uppgå till 20,000 kronor.

Departementschefen har derför tillstyrkt Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen att

godkänna följande aflöningsstat för en del af bevakningspersonalen
vid fångvårdsanstalterna

				Tjenstgö-			Ålderstillägg.
		Lön.		ringspen- niugar.	Summa.		Efter 5 år.	Efter 10 år.
1	Fanjunkare .................................	600		400	_	1,000		100		100
4	d:o .................................	2,400	—	1,600	—	4,000	—	100	—	100	—
1	Underofficer.................................	500	—	300	—	800	—	100	—	100	—
29	Underofficerare ...........................	14,500	—	8,700	—	23,200	—	100	—	100	—
1	Vaktmästare vid länsfångelserna	500	—	300	—	800	—	100	—	100	—
16 1	d:o » d:o Förste vaktkonstapel vid läns-	8,000	—	4,800	—	12,800	—	100	—	100	—
	och kronofängelserna ............	500	—	300	—	800	—	75	—	75	—
15 1	d:o vid d:o........................... Vaktkonstapel vid centralfängel-serna eller tvångsarbetsan-	7,500		4,500		12,000		75		75
	stalterna....................................	400	—	300	—	700	—	75	—	75	—
199 1	d:o vid d:o........................... Vaktkonstapel vid läns- och	79,600	—	59,700	—	139,300	—	75	—	75	—
	kronofängelserna.....................	400	—	250	—	650	—	75	—	75	—
149	d:o vid d:o...........................	59,600	—	37,250	—	96,850	—	75	—	75	—
418	Summa kronor	174,500	—	118,400		292,900	—		—	—	—

med förklarande, att för de föreslagna löneförmånernas åtnjutande skulle
gälla för samtlige innehafvare af de i staten upptagna tjenstebefattningar
enahanda vilkor, som föreskrifvits för innehafvare af lön å 1882 års stat,
samt dessutom för vaktbetjente vid läns- och kronofängelserna särskildt det
vilkor, att de skulle vara pligtige underkasta sig den reglering eller indragning
af den samma vaktbetjening för närvarande tillkommande andel af
arbetsinkomsten vid dessa fängelser, som framdeles kunde varda beslutad;

att höja bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med 18,300
kronor och förslagsanslaget till ålderstillägg med 20,000 kronor;

att deremot minska förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
med summan af nyssnämnda två belopp, eller 38,300 kronor; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

att medgifva, att af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
må årligen från och med innevarande år till en hvar af de uti ofvanintagna
förslag till aflöningsstat uppförde vaktbetjente, som vore gift eller enkling
med familj och icke på kronans bekostnad åtnjöte förmånen af fri hostad och
vedbrand, intill dess han af sådan förmån kunde komma i åtnjutande, utgå
hyresersättning och anslag till inköp af tolf kubikmeter ved; dock med iakttagande
att hyresersättnings högsta årliga belopp skulle utgöra 150 kronor,
att hyresersättningarne i medeltal icke finge öfverstiga 125 kronor årligen
till hvarje vaktbetjent, samt att hyresersättningarne och vedanslagen borde
efter de på de olika orterna gällande hyror å bostadslägenheter och pris å
ved bestämmas.

Lämpligheten af sådan anordning, hvarigenom fångbevakningspersonalen
försåges med bostäder i kronans hus inom eller nära invid fångvårdsanstalterna,
syntes departementschefen, på sätt af den utaf fångvårdsstyrelsen
lemnade redogörelse i ämnet framginge, redan vara af Kongl. Maj:t och af
Riksdagen erkänd; men dä nu icke förelåge förslag till anordnande af bostadslägenhet
vid något visst fängelse och utredning saknades om det belopp, som
för ändamålet under den närmaste tiden vore behöflig!, ansåge departementschefen
sig icke kunna biträda styrelsens hemställan om utverkande af ett
särskildt anslag å 20,000 kronor för anordnande af bostadslägenheter, utan
har i stället tillstyrkt, att Kongl. Maj:t täcktes begära Riksdagens medgifvande
för Kongl. Maj:t att, om och i den mån besparing uppstode å
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, å samma förslagsanslag utanordna
medel till anskaffning af de ytterligare bostadslägenheter, som för
den vid fångvårdsinrättningarna anstälda bevakningspersonal pröfvades nödiga.

För att åt fångvården måtte förvärfvas och åt densamma bevaras eu
fullt duglig och pålitlig bevakningspersonal har utskottet, i likhet med
departementschefen, ansett vara af behofvet påkalladt, att de för närvarande
åt denna personal utgående väl knappa aflöningsförmåner i någon mån förbättras.
Emot hvad Kongl. Maj! i sådant hänseende föreslagit har utskottet
i allmänhet icke haft något att erinra. Dock har utskottet ansett, att de
föreslagna förändringarna uti ifrågavarande personals löneförmåner, äfven
hvad hyresersättning och vedanslag beträffar, icke böra inträda förr än från
och med 1891 års början. Vidare har utskottet funnit lämpligt att, likasom
enligt Kongl. Maj:ts förslag den årliga hyresersättningen bestämts till ett
högsta belopp, det årliga vedanslaget jemväl borde bestämmas till ett belopp,
hvaröfver det icke får stiga, och hvilket utskottet trott skäligen böra sättas
till 35 kronor. Slutligen har utskottet ansett anskaffningen af de ytterligare
bostadslägenheter, som för den vid fångvårdsinrättningarna anstälda bevaknings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

personalen pröfvades nödiga, icke böra ega rum i vidare män än derest sådana
lägenheter kunna beredas i kronans redan befintliga hus och utan nybyggnad.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande förslag må på det sätt
bifallas, att Riksdagen besluter:

a) att godkänna det i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 11 januari 1890 intagna förslag till
aflöningsstat för en del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna
jemte de vilkor, som blifvit föreslagna
för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner;

b) att öka bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
nu 487,500 kronor, med 18,300 kronor till 505,800
kronor;

c) att öka förslagsanslaget till ålderstillägg, nu 45,000 kronor,
med 20,000 kronor till 65,000 kronor;

d) att deremot minska förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll, nu 1,159,200 kronor, med 38,300 kronor till
1,120,900 kronor;

e) att medgifva att af förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll må årligen från och med år 1891 till en hvar
af de uti ofvan nämnda förslag till aflöningsstat uppförda
vaktbetjente, som är gift eller enkling med familj och
icke på kronans bekostnad åtnjuter förmånen af fri bostad
och vedbrand, intill dess han af sådan förmån kan komma
i åtnjutande, utgå hyresersättning och anslag till inköp af
tolf kubikmeter ved; dock med iakttagande, att hyresersättnings
högsta årliga belopp skall utgöra 150 kronor
och vedanslags högsta årliga belopp 35 kronor, att hyresersättningarne
i medeltal icke må öfverstiga 125 kronor
årligen till hvarje vaktbetjent, samt att hyresersättningarne
och vedanslagen böra efter de på de olika orterna gällande
hyror å bostadslägenheter och pris å ved bestämmas; samt

f) att Riksdagen medgifver Kong!. Maj:t att, om och i den
mån besparing uppstår å förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll, å samma förslagsanslag utanordna medel
till anskaffning af de ytterligare bostadslägenheter, som
för den vid fångvårdsinrättningarne anstälda bevakningspersonal
pröfvas nödiga och kunna i kronans redan befintliga
hus och utan nybyggnad beredas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

Ofri ga ordinarie anslag.

Angående 4:o. I afseende å öfriga, här ofvan ej omnämnda anslag under denna

of riga ordi- hufvudtitel har Kongl. Maj:t icke föreslagit annan ändring, än att, till jemnane
anslag.nande af hufvudtitelns slutsumma, anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved m. m., 64,148 kronor, måtte höjas med 30 kronor till 64,178 kronor;
och får utskottet med anledning deraf hemställa,

att samtliga de ordinarie anslagen under denna hufvudtitel,
i hvilka förändring här ofvan icke blifvit ifrågasatt,
må i 1891 års riksstat upptagas till oförändrade belopp,
dock att anslaget till skrifmaterialier och expenser, ved
m. m. må få till beloppet jemkas i den mån, som för
jemnande af hufvudtitelns slutsumma kan finnas erforderligt.

Extra anslag.

Såsom extra anslag under denna hufvudtitel för år 1891 har Kosgl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att bevilja nedan omförmälda belopp.

Angående 5:o. Till arfvoden åt krigshofrättens ordförande och tre militära leda krigsiiof-

möter har Kongl. Maj:t äskat enahanda belopp, 5,000 kronor, som under en
”10” följd- är blifvit anvisadt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må till arfvoden åt krigshofrättens ordförande
och tre militära ledamöter för år 1891 anvisa
ett extra anslag af 5,000 kronor.

Angående 6:o. Till bestridande af kostnaderna för nya lagberedningen har Kongl.

anslag till ]yfaj;t jemväl för nästkommande år äskat ett extra anslag af 40,000 kronor;
hedningen, och får utskottet hemställa,

[ll-l

att ett extra anslag af 40,000 kronor må för år 1891
för nya lagberedningen anvisas.

Angående
en extra di-med
vision i Svea ,
hofrätt, anslag

[12.]

7:o. Till bestridande af
en öfvertalig division har
af 17,500 kronor.

kostnaderna för Svea hofrätts förstärkning
Kongl. Maj:t för år 1891 äskat ett extra

Statsutskottets Utlåtande N:o B.

Vid ärendets föredragning- inför Kong!. Maj:t har departementschefen,
såsom af ofvannämnda statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden
(sid. 25) inhemtas, erinrat, hurusom han, i sammanhang med sin, här ofvan
under punkt l:o omförmälda, hemställan om inrättande i Svea hofrätt af en
ytterligare ordinarie division redan uttalat sig rörande angelägenheten deraf,
att hofrätten, äfven om en ny, sjette division blefve på ordinarie stat uppförd,
fortfarande bereddes tillfällig förstärkning i arbetskrafterna, så länge
sådant till nedbringande af den nuvarande stora balansen af oafgjorda instämda
och vädjade mål kunde blifva erforderligt. För vinnandet af detta
syfte vore oundgängligen nödigt att, i likhet med hvad under en längre följd
af ar egt rum, hofrätten äfven under år 1891 biträddes af en extra division
för handläggning af dylika mål. Kostnaderna för en sådan öfvertalig division,
hvilka uppginge till 17,500 kronor, deri inberäknade 1,000 kronor till gratifikationer
åt e. o. tjensteman, hade hittills i allmänhet blifvit bestridda af
hufvudtitelns besparingar, men dessa hade derigenom och för andra ändamål
blifvit till den grad anlitade, att af nämnda besparingar erforderlig tillgångtill
gäldande af kostnaden för en extra division under år 1891 antagligen
icke kunde påräknas.

Hänvisande till hvad här ofvan under punkt l:o blifvit anfördt och föreslaget,
får utskottet, under antagande att den förefintliga balansen af oafgjorda
instämda och vädjade mål måtte inom den närmaste framtiden så
nedbringas, att ifrågavarande särskilda förstärkning i hofrättens arbetskrafter
ej längre må blifva nödvändig, hemställa,

att för Svea hofrätt^ förstärkning med en öfvertalig
division ett extra anslag af 17,500 kronor må för år
1891 anvisas.

8:o. För tillbyggnad af länscellfängelset i Luleå har Kong! Maj:t för Angående
år 1891 äskat ett extra anslag af 64,000 kronor. tillbyggnad

Såsom af statsrådsprotokollet å sid. 26 inhemtas, har vid ärendets fängZtfi
föredragning inför Kongl. Maj:t departementschefen, under förmälan att Kong! Luleå.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län i skrifvelse till Kongl. Maj:t 1:!vi

den 14 mars 1888 gjort framställning angående behofvet af ökadt cellutrymme
vid länsfängelset i Luleå, erinrat, att detta fängelse, som upplåtits
till begagnande år 1856 och då varit afsedt för Norrbottens län, men

icke innehölle flere än 17 celler, svårligen kunde vara tillräckligt för hela

länet, hvadan också snart visat sig, att antalet celler icke motsvarade behofvet.

Folkmängden i Norrbottens län hade sedan den tid, då länsfängelset

anlades, varit stadd i stark tillväxt. Den 31 december 1855 hade länet
Bill. till Biksd. Prof. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

61,084 invånare, den 31 december 1865 hade antalet ökats till 74,576 och
den 31 december 1888 hade folkmängdssiffran uppgått till 101,090. Med
befolkningens fortgående tillväxt antoge departementschefen, att antalet fångar
komme att allt mera ökas och följaktligen behofvet af ökadt utrymme i
fängelserna att göra sig gällande.

Den lagförändring, hvarigenom strafflagens stadganden angående böters
förvandling till fängelse vid vatten och bröd blifvit upphäfda, hade jemväl
föranledt behof af ökadt utrymme i cellfängelserna. I synnerhet vore Norrbottens
län med sin öfver eu vidsträckt yta glest spridda befolkning i förhållande
till rikets öfriga delar illa lottadt med afseende på cellutrymme.
Under det att kronohäktet i Haparanda vore afsedt för Torneå domsaga med
Haparanda stad samt det nya kronohäktet i Paj ala jemväl afsedt för Torneå
domsaga, funnes för den öfriga delen af Norrbottens län, omfattande tre
domsagor och med en sammanlagd areal af mera än 560 qvadratmil, icke
något annat cellfängelse än det i Luleå. Enligt uppgifter af län sfängelsets
direktör hade fängelset inrymt mera än 17 fångar under 5 dagar år 1883,
10 dagar år 1884, 18 dagar år 1885, 15 dagar år 1886 och 186 dagar år
1887. Under hela senare delen af sistnämnda år med undantag af en dag
i augusti, 10 dagar i september och 11 dagar i oktober hade fängelset varit
öfverbefolkadt. Högsta antalet fångar på en dag under dessa år hade varit
27. Angående den tid, som förflutit från 1887 års slut intill utgången af
sistlidne oktober månad, hade fångvårdsstyrelsen meddelat, att år 1888 fångarnes
antal under 196 dagar öfverstigit 17, att högsta siffran för en dag
under samma år varit 29, samt att från och med den 1 januari till och med
den 31 oktober 1889 fångarnes antal öfverstigit cellernas under 254 dagar,
dervid högsta fångantalet på en dag varit 28.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade i sin förenämnda skrifvelse
erinrat, hurusom genom Luleå—Ofoten-jernvägens anläggning ett betydande
antal lösa arbetare tillförts länet, hvilket sannolikt af denna anledning komme
att äfven för framtiden få emottaga en ökad mängd arbetssökande; och
skulle bland dessa arbetare några större oordningar uppstå och häktningar i
mängd förekomma, blefve man urståndsatt att, med nu befintligt cellutrymme,
inom länet förvara ett genom en dylik tillfällighet förökadt fångantal. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ansåge, att behofvet af ett större cellutrymme
vore af erfarenheten till fullo styrkt och att, med hänsyn till så väl länets
ökade folkmängd som den växande rörelsen och omsättningen af lösa arbetare
från de södra orterna och från grannländerna, detta behof skulle komma att
hastigt tilltaga. Då, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, omkring
50 celler erfordrades samt den nuvarande fängelsebyggnaden vore oändamålsenlig
och icke med fördel kunde tillbyggas, hade Kongl. Maj:ts befallnings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

hafvande föreslagit, att å en intill fängelset gränsande tomt, hvilken blifvit
kronan till inlösen hembjuden, nytt fängelse, innehållande 50 celler, skulle
uppföras, i hvilken händelse det nuvarande fängelset för framtiden kunde
användas till reservhäkte och till bostad för betjeningen.

Fångvårdsstyrelsen hade uti infordradt utlåtande af den 3 december
1888, lika med Kong! Maj:ts befallningshafvande, ansett det vara genom
de af fängelsedirektören meddelade uppgifter om fångarnes antal och hvad
för öfrigt blifvit anfördt till fullo ädagalagdt, att ökadt cellutrymme i fängelset
erfordrades.

Deremot hade fångvårdsstyrelsen i fråga om den tillökning i cellernas
antal, som vore erforderlig, och sättet för dess åstadkommande framstält ett
från Kong!. Maj:ts befallningshafvandes afvikande förslag. Med förmälan
att under hela den tid, som förflutit sedan år 1870, fångantalet icke någon
dag öfverstigit 27, förklarade styrelsen sig anse behofvet för den närmaste
tiden vara tillgodosedt, om cellantalet ökades med 20 eller från 17 till 37.
Denna tillökning skulle kunna åstadkommas genom nuvarande fängelsets
tillbyggnad, hvarigenom en icke obetydlig besparing i utgift så väl för tomtens
inköp som för sjelfva byggnaden kunde göras, och derjemte den fördelen
vunnes, att direktör och bevakning icke kornine att bo afskilda från fängelset,
hvilket deremot skulle blifva händelsen, om, såsom Kong!. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit, fängelset uppfördes på en annan tomt än den nuvarande
fängelsetomten.

På uppdrag af fångvårdsstyrelsen hade dess biträdande arkitekt efter
besök på stället uppgjort ritning och kostnadsförslag öfver länsfängelsets tillbyggnad.
Enligt arkitektens förslag skulle för beredande af tillräckligt utrymme
och för vinnande af en bättre tomtreglering ett å ritningen utmärkt
område af 3,450 qvadratfot eller 304,m qvadratmeter tilläggas fängelset från
länsresidensets angränsande tomt, hvarjemte å fängelsets nu varande tomt eu
tillbyggnad i två våningar, innehållande tjugutvå celler, skulle uppföras och
förenas med det gamla fängelset, hvarest genom förbindelsen med tillbyggnaden
två celler komme att förloras, så att hela fängelset skulle inrymma
tillsammans trettiosju celler. Genom att nedföra tillbyggnadens grundmurar
tillräckligt djupt kunde erhållas en hvälfd källarvåning, hvarest fängelsets
kök, badrum samt proviant- och vedkällare kunde inrymmas. Denna
anordning vore af behofvet påkallad, enär fängelsets nuvarande kök, beläget
i administrationsbyggnaden, vore alltför litet, proviantkällare saknades, fångarnes
badning egde rum i den trånga tvätt- och bageristugan samt vedförrådet
vore upplagdt dels i en vedbod och dels på gården. Vidare vore
föreslaget, att då det, i synnerhet efter den Luleå stad senast öfvergångna
eldsvåda, vore behöfligt att åt vaktbetjeningen bereda bostad inom fängelset,

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

ett envåningstegelhus med bostäder för en förste vaktkonstapel och tre vaktkonstaplar
skulle uppföras å fängelsets tomt. Förste vaktkonstapeln skulle
erhålla två rum och kök samt de tre vaktkonstaplarne hvardera ett ruin
och kök, hvarjemte ytterligare två bostadslägenheter skulle kunna i detta
hus inredas, om så skulle i framtiden erfordras. Den nuvarande trånga
och dåliga tvättstugan måste nedrifvas, på det att fånggården måtte blifva
fri, hvarför en ny tvätt- och bageribyggnad af tegel borde uppföras. I
vinkel med denna kunde lämpligen uppföras en liten tegelbyggnad, der hufvudingången
för ankommande och afgående fångar jemte vakt- och mottagningsrum
funnes anordnade. Slutligen skulle de gamla promenadgårdarne och en
del af hägnadsplanket nedrifvas för att ersättas af sex nya promenadgårdar
och ett nytt brädplank mellan de särskilda gårdarne och i tomtgränsen, der
denna icke upptoges af byggnaden. Kostnaden för allt detta vore beräknad
till 64,000 kronor, hvaraf för fängelsebyggnad med källarvåning 34,300
kronor, för bevakningens bostadshus 13,000 kronor, för vakt- och ekonomihuset
8,900 kronor, för uthus, omhägnader och gårdar 4,800 kronor samt
för faux frais och oförutsedda utgifter 3,000 kronor.

Fångvårdsstyrelsen, som icke haft något att erinra emot den uppgjorda
ritningen med tillhörande kostnadsförslag, hade hemstält, att Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om anvisande å extra stat af

64,000 kronor för tillbyggnad af länsfängelset i Luleå, att utföras i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ofvanberörda ritning och förslag, men med
rättighet för fångvårdsstyrelsen att deri vidtaga de mindre väsentliga afvikelse!’,
som vid arbetets utförande kunde finnas af nöden och utan anslagets
öfverskridande verkställas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som fått tillfälle att vidare yttra
sig i ärendet, hade klimat fångvårdsstyrelsens förslag utan anmärkning.

Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande infordrats, hade icke haft
annat mot ritningen och kostnadsförslaget att anmärka, än att öfverintendentsembetet
föreslagit en obet}rdlig ändring i fråga om det för bevakningspersonalen
afsedda nya bostadshus.

Då det område, som tillhörde länsresidensets i Luleå tomt, blifvit af
staden åt kronan upplåtet för att användas uteslutande till landshöfdingeresidenstomt,
hade departementschefen låtit genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
infordra yttrande från stadsfullmägtige i Luleå, huruvida från
deras sida kunde vara något att erinra emot den ifrågastälda åtgärden att
från berörda tomt afskilja 304,m qvadratmeter för att tilläggas länsfängelsets
område; och hade stadsfullmägtige i anledning häraf, jemlikt beslut vid sammanträde
den 26 november 1889, förklarat, att intet vore från stadens sida
att erinra mot den föreslagna jordupplåtelsen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

Af hvad sålunda blifvit upplyst har utskottet funnit behofvet af ökadt
cellutrymme vid länsfängelset i Luleå vara ådagalagdt. Mot hvad Kong!

Maj:t föreslagit för afhjelpande af detta behof har utskottet, som granskat
de uppgjorda ritningarna till nybyggnaden, icke haft något annat att erinra,
än att, ehuruväl behofvet af cellutrymme nu torde hafva blifvit tillgodosedt
genom erhållande af 37 celler i fängelset, utskottet dock föreställer sig, att
tillbyggnaden bör å den ganska trånga fängelsetomten så förläggas, att ytterligare
tillbyggnad vid framtida behof deraf icke omöjliggöres, äfvensom att
den nya fängelsebyggnaden bör så uppföras, att, om framdeles sådant vid
behof af ökadt utrymme synes lämpligare, öfver de tvä nu föreslagna våningarna
kan uppföras en tredje.

Under uttalande deraf hemställer utskottet,

att för tillbyggnad af länscellfängelset i Luleå ett belopp
af 64,000 kronor må på extra stat för är 1891
anvisas.

9:o. Till understöd åt förbättring skolonien vid Hall har Kong! Maj:t Angående^
för är 1891 äskat ett extra anslag af 15,000 kronor, att, om möjligt, ^n-föfmtringfvändas
uteslutande till afbetalning å koloniens kapitalskuld. kolonien

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har departementschefen vtd Hall
till en början erinrat, att Kongl. Maj:t, med anledning deraf att Riksdagen
vid beviljandet af enahanda anslag för år 1889 uttalade den önskan, att,
om möjligt, hela anslagsbeloppet, 15,000 kronor, måtte användas till afbetalning
af koloniens kapitalskuld, stält beloppet till styrelsens för föreningen
till minne af Konung Oscar I och Drottning Josefina disposition att användas
till afbetalning af koloniens kapitalskuld vid samma års slut; men att Kongl.

Maj:t sedermera, såsom af propositionen till 1889 års riksdag om beviljande
af understöd åt kolonien Hall närmare inhemtades, genom beslut den 21
december 1888 bifallit en af styrelsen gjord framställning, att anslaget för
år 1889, hvilket i främsta rummet borde användas till afbetalning af koloniens
kapitalskuld, finge, i den mån föreningens öfriga tillgångar icke kunde
anlitas till betalning af ränta å koloniens skuld, jemväl utgå till gäldande af
denna ränta.

Af statsrådsprotokollet inhemtas vidare å sid. 31, att, enligt de af
föreningens revisorer och styrelse afgifna berättelser angående förvaltningen
under senaste räkenskapsåret från och med den 1 juli 1888 till den 1 juli
1889, föreningens skulder, som vid räkenskapsårets början utgjorde 74,779
kronor 25 öre, minskats med 12,089 kronor 2 öre äfvensom att af det för
år 1889 af Riksdagen anvisade anslag ett belopp af 11,687 kronor 51 öre

30 Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

blifvit användt till kapitalafbetalning och återstoden, 3,312 kronor 49 öre,
till räntebetalningar.

Egendomen Halls nettoafkastning, efter frånräkning af 1,000 kronor,
utgörande omkostnader för underhåll af gårdsbrukets byggnader, hade under
räkenskapsåret utgjort 129 kronor 4 öre, under det nettoafkastningen för
året 1887—1888 uppgått till 2,500 kronor 68 öre. Het ofördelaktiga
resultat, jordbruket sålunda under ifrågavarande förvaltningsår lemnat, måste,
enligt styrelsens förmenande, helt och hållet tillskrifvas årets synnerligen
ogynsamma väderlek; och hade revisorerna vitsordat, att jordbruket å egendomen
omsorgsfullt skötes.

Elevernas antal utgjorde den 30 juni 1889 166, hvaraf 61 från
Stockholms stad och de öfrige från aderton olika län. Kostnaden för hvarje
elev under förvaltningsåret hade utgjort 306 kronor 92 öre eller något
högre belopp än de två nästföregående åren, då den uppgått, under 1886—
1887 till 305 kronor 40 öre och under 1887—1888 till 305 kronor 14 öre.
Orsaken till ökningen under ifrågavarande förvaltningsår af berörda kostnad
hade styrelsen förklarat härleda sig dels af stegringen i priset å en del lifsförnödenheter
och andra artiklar, dels deraf att utrustning för ett mer än
vanligt stort antal elever måst anskaffas. Af revisorernas berättelse framginge,
att den ökning i elevantalet utöfver 150, som Kong], Maj:t genom
särskilda bref den 13 april 1888 samt den 29 januari och den 20 december
1889 medgifvit, varit för kolonien ekonomiskt fördelaktig.

Likasom för nästföregående år hade jemväl för det senast förflutna en
af Kong!. Maj:t utsedd revisor deltagit i granskningen af koloniens räkenskaper
och förvaltning.

Så väl fångvårdsstyrelsen som Kongl. Maj.ts befallningshafvande i
Stockholms län hade, såsom af statsrådsprotokollet å sid. 33 inhemtas, vitsordat,
att föreningen fortfarande vore förtjent af enahanda bidrag från
statens sida som hittills.

Enligt hvad infordrad redovisning öfver fångvårdsanstalternas bespa
ringskassa medel för år 1888 (Bil. Litt. C.) utvisar, har kolonien för tiden
från och med den 1 oktober 1887 till den 1 oktober 1888 erhållit i bidrag
för 54,412 underhållsdagar å 50 öre 27,206 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må till understöd åt förbättringskolonien
vid Hall för är 1891 anvisa ett extra anslag af 15,000
kronor, att, om möjligt, användas uteslutande till afbetalning
å koloniens kapitalskuld.

Statsutskottets Utlåtande N:o 3. 31

10:o. Slutligen har Kong! Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte Angående
medgifva, att besparingar ä nya lagberedningens anslag vid 1889 års slut^förskott.
till belopp af 7,046 kronor 93 öre måtte användas till ersättande, så långt ris.]
det försloge, af förskott, som statskontoret utbetalt till en i statsrådsprotokollet
omnämnd komité, samt, till godtgörande af återstoden utaf sagda förskott
äfvensom af hvad statskontoret förskjutit till gäldande af kostnader för
upprättande af i statsrådsprotokollet angifna lagfarts- och inteckningsböcker,
å extra stat för år 1891 anvisa 9,934 kronor.

Af statsrådsprotokollet inhemtas å sid. 33, att statskontoret för ändamål
rörande denna hufvudtitel, enligt en vid statskontorets beräkning angående
statsverkets inkomster för år 1891 fogad förteckning, förskottsvis utbetalt
följande belopp att till ersättande hos Riksdagen anmälas, nemligen:

jemlikt kongl. blefven den 30 december 1885, den
14 februari 1887 samt den 25 januari, den 25 april och
den 23 augusti 1889, till komitén för utarbetande af förslag
till lagar angående solidariska bolag och aktiebolag
samt med dem jemförliga föreningar för ekonomisk verksamhet.
............................................................................................ kronor 11,380: 72

samt jemlikt kongl. brefvet den 19 oktober 1888
till gäldande af kostnader för upprättande af nya lagfartsoch
inteckningsböcker för Medelpads östra domsaga i
stället för de genom eldsvåda förstörda, till Svea hofrätts
disposition....................................................................................... » 5,600: —

Summa kronor 16,980: 72.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid punkten Bo (angående tillägg till Svea hofrätts lönestat):

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Casparsson, E. V. B. L. Königsféldt,
F. Boström, P. J. von Ehrenheim och V. N. Ekenman;

Statsutskottets Utlåtande N:o fl.

vid punkten 2:o (angående förhöjning i anslaget till förvaltningshidrag
för Torneå domsaga):

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm,
E. V. B. L. Königsféldt och grefve E. C. A. Piper, som yrkat bifall till
Kong! Maj:ts förslag i ämnet,;

af herr J. Anderson i Tenhult, som yrkat, att utskottet skulle hemställa
om afslag å Kong!. Maj:ts framställning.

Herr F. Boström har begärt få antecknadt, att han icke inom utskottet
deltagit i behandlingen af de under punkterna iris 1 samt 3-—10 i
förestående utlåtande upptagna ärenden.

Bil. Litt. A.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. å Sami.

1 Afä. 2 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

T:pt

1890 års
riksstat
anslår:

Anvisning
i kontant.

Kronor. ö.

17,000

35.800
6,000

162,700

18.800
134,000
588,454

510,021

208,713

11,100

55,000

1,781,200

3,528,788j -

Justitie

Departementschefen.....................................................................................................................

Departementets afdelning'' af Kong!. Maj:ts kansli..................................................................

Departementschefens ombud för tillsyn öfver skrifters allmängörande, förslagsanslag ......

Högsta domstolen .........................................................................................................................

Justitiekanslersexpeditionen ......................................................................................................

Nedre justitierevisionen...............................................................................................................

Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat. Nuvarande belopp....................................

Tillkommer: förhöjning i anslaget till Svea hofrätt............................................................

förhöjning i anslaget till förvaltningskostnadsbidrag åt häradshöfdingen i

Göta hofrätt med derunder lydande justitiestat........................................................................

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge med derunder lydande justitiestat..............................

Krigshofrätten ..............................................................................................................................

Ålderstillägg, förslagsanslag ......................................................................................................

Fångvården:

Fångvårdsstyrelsen ..................................................................................................................

Fångars vård och underhåll:

Bestämdt anslag. Nuvarande belopp.................................................................................

Ökas med...........................................................................................................................

Förslagsanslag. Nuvarande belopp....................................................................................

Minskas med.....................................................................................................................

Ålderstillägg för eu del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anstälde embets- och

Ökas med..............................................................................................................................

Vård och underhåll af läns- och kronohäkten, reservationsanslag ....................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 3-

Litt. A.

riksstatens Andra hufvudtitel.

Förslag till
blifvande
riksstat:

departementet.

Torneå domsaga

37,400:

200:

588,454: —
37,600: -

59,500:

487,500:

................................................................................. 18,300: —	505,800: — 1,120,900: —
................................................................................. 1,159,200: — ................................................................................. 38,300: —	1,626,700: -
tjensteman, förslagsanslag. Nuvarande belopp ........................	45,000: — 20,000: —	65,000: — 30,000: —

Transport

Anvisning
i kontant.

Kronor.

17,000

35.800

6,000

162,700

18.800
134,000

626,054

510,021

208,713

11,100

55,000

1,781,200

3,566,388

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

1890 års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.
Kronor.	ö.
3,528,788 84.000 12.000 18,000 100,000 64,148	—	Ersättning åt personer, nienighefer och allmänna inrättningar för dem genom nya straff- Medikolegala besigtningar, förslagsanslag .............................................................................. Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag ..................................................................... Ersättning åt domare, vittnen och parter, förslagsanslag ...................................................... Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsanslag. Nuvarande belopp .................. Ökas för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med ........................................................
4,500	—	Extra utgifter, reservationsanslag .............................................................................................
3,811,436	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

		Förslag till blifvande riksstat:
		Anvisning i kontant.
lag-ens införande från g-A namn höfesandelar. forslaasm?sinn .................	Transport	Kronor. 3,566,388 84,000	ö.
	12,000 18,000 100,000


................................................................................................................................. 64,148: —
............................................................................................................................... '' 30: —	64,178 4,500
	_
Summa	3,849,066	—

Statsutshottets Utlåtande N:o 3.

Bil. Litt. Ii.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens

Andra hufvudtitel.

J ustitiedepartementet. Till arfvoden åt krigshofrättens ordförande ock tre militära ledamöter För nya lagberedningen ..............................................................................	Kronor.	ö.
5,000 40.000 17,500 64.000 15.000 9,934	—
» Svea kofrätts förstärkning med en öfvertalig division.....................
» tillbyggnad af länscellfängelset i Luleå.............................................
Till understöd åt förbättringskolonien vid Hall.......................................
» statskontoret: ersättning för förskotterade belopp ...........................
Summa j 151,434	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.

Bil. Litt. C.

Redovisning öfver fångvårdsanstalternas besparingskassemedel för år 1888

(det sista år, för hvilket fullständigt afsilande räkenskaper Unnas).

Debet.

Behållning den 1 januari 1888

Inkomster:

Andel i arbetsinkomsten vid läns- och kronocellfängelserna 18,299: 13

Räntemedel................................................................................. 16,242:42

Arbetsförtjenst,'' dels förverkad, dels tillhörande aflidne

fångar m. in...................................................................... 5,380: 94

Summa kronor

Kredit.

Utgifter:

Bidrag till kolonien Hall:

Underhållsafgift för elever, jemlikt kong], brefven den 17 december
1886, den 22 december 1887 och den 13 april 1888 för tiden från
och med den 1 oktober 1887 till den 1 oktober 1888, eller för

54,412 underhållsdagar å 0,so.......................................... 27,206: -

Understöd och belöningar åt frigifne m. m............................ 9,614: 33

Behållning den 31 december 1888 ............................................................

342,734

39,922

382,656

36,820

345,836

Summa kronor 382,656 66

Stockholm i kong!, fångvårdsstyrelsens kameralbyrå den 22 januari 1890.

Anmärkning: Fångvårdsstyrelsens tryckta årsberättelse för år 1888 upptager för hela kalenderåret
1—3Vi2 1388 underhållsdagarnes antal till 54,740 och underhållsafgiften till 27,370 kronor.