Statsutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1897:Su39 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition n:o 5
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende, dels ock Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläqqninq
af vissa telefonledninqar.

(2:a (J. A. och R. A.)

I proposition af den 9 sistlidne januari (n:o 5) har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att bemyndiga riksgäldskontoret att tillhandahålla
telegrafstyrelsen, för fortsatt utveckling af statens telefonväsende, ett
lånebelopp af en million kronor, att, i mån af behof och sedan detta
för hvarje gång blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i
riksgäldskontoret lyftas och jemte ränta, motsvarande den ränteutgift,
som genom berörda belopps öfverlemnande till telegrafstyrelsen förorsakas
riksgäldskontoret, inom tolf år från första lyftningsdagen återgäldas
medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel dertill
lemna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en månad förut af
telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.

I den till Riksdagen den 16 sistlidne januari aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t i punkten
10 under sjunde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att för anläggning
af telefonledningar från Svinesund till Malmö, från Stockholm till GöteUih.
till Riksd. Hot. 1897. 4 .Samt. 1 Afd. 27 Raft. (N:o 39.J 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

borg, från Stockholm till Malmö, från Hernösand till Piteå och från
Haparanda till Pajala bevilja ett extra anslag af 1,091,000 kronor, att
utgå under tre år, samt deraf för år 1898 anvisa 395,000 kronor.

I anledning af sistnämnda framställning har herr friherre R. M.
Klinckowström uti den i Första Kammaren väckta motionen n:o 5 yrkat,
att det för ifrågavarande ändamål af Kongl. Maj:t äskade anslag af
1,091,000 kronor icke måtte af Riksdagen beviljas.

I det vid propositionen n:o 5 fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 9 sistlidne januari lemnas till en början en
redogörelse för användandet af de lånemedel å 750,000 kronor, som
Riksdagen år 1896 stälde till förfogande för telefonväsendets utveckling;
och tillåter sig utskottet att hänvisa till samma redogörelse.

Af nämnda statsrådsprotokoll inhemtas vidare, att telegrafstyrelsen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 4 december 1896 i fråga om behofvet
af ytterligare medel för utveckling af statens telefonväsende anfört,
bland annat, följande.

På grund af dels redan träffade aftal, dels till styrelsen inkomna
framställningar om anläggning genom telegrafverkets försorg af telefonförbindelser
och öfverlåtelse till staten af enskilda telefonnät och
desammas förbindande, efter ombyggnad till dubbeltrådiga, med rikstelefonnätet
vore telegrafstyrelsen förvissad derom, att utvidgningen af
statens telefonväsende under år 1897 skulle blifva af ännu större omfattning
än under föregående år, särskilt genom inköp af allmänna
telefontöreningens i Göteborg telefonnät med ett apparatantal af omkring
900 samt genom nyanläggningar af telefonledningar på flera orter
i Norrland. Dessutom erfordrades jemväl under år 1897 icke obetydliga
medel för anläggande af de för den växande trafiken oundgängligen
behöfliga nya förbindelseledningar, för hvilka anslagsmedel icke
kunde påräknas.

Då emellertid de vinstmedel, som telefonrörelsen lernnade, för
närvarande vore otillräckliga för telefonväsendets utveckling på angifvet
sätt, såge sig telegrafstyrelsen nödsakad att göra framställning om erhållande
äfven under år 1897 af lånemedel för detta ändamål. Med
hänsyn till den stora omfattning, som utvidgningen af statens telefonväsende
under nyssnämnda år torde erhålla, ansåge emellertid telegrafstyrelsen,
att enahanda belopp, som utgått under hvart och ett af åren
1894, 1895 och 1896, eller 750,000 kronor, ej blefve tillfyllest, utan

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

att lånebeloppet under år 1897 borde sättas till samma belopp, som
utgått under hvart af åren 1891, 1892 och 1893, eller till en million
kronor.

De redan kända inköp och anläggningar af ifrågavarande slag, för
hvilka under år 1897 lånemedel borde anvisas, vore:

inköp och ombyggnad af

allmänna telefonföreningens i Göteborg telefonnät kronor 125,000:

Karlsborgs telefon förenings telefonnät .................. » 8,000: —

Åmåls » » ® 7,000:

Filipstads » » ):) 22,000:

Fellingsbro » » » 7,000:

Grangärde » » » 3,000:.

Ljusdals » » » 20,000:

Forssa » » » 4,000: —

Örnsköldsvik » » » 30,000:

anläggning af nya vexelstationer i

Malmberget med förbindelseledning till Gellivare kronor 3,300: —

Bastuträsk » » » Skellefteå » 7,200:

Ullånger » » » Örnsköldsvik » 4,300: —

Torrom och Skog med » » Nyland » 5,700:

Edsele » » Sollefteå » 1,700: —

Ram vik » » Kramfors » 1,800: —

Lucksta » » Sundsvall » 2,000: —

Vallen och Östavall » » ÅnSe D 8,900: —

Bräcke och Gällö » » Östersund » 13,200: —

Mora » » Falun » 12,800: —

Kårda » » Vernamo » 3,000: —

Lyse » » Lysekil » 2,500: —

anläggning af följande förbindelseledningar:

Örnsköldsvik—Husum .................................................. kronor 1,900: —

Hernösand—Kramfors ................................................... » 5,800: —

Sollefteå—Ramsele ........................................................ » 11,600:

Ramsele—Backe............................................................ ” 5,300:

Sollefteå—Rådom ........................................................... » 2,600: —

Näsåker—Junsele......................................................... » 2,800:

Sundsvall—Hernösand.................................................. » 3,800: —

Transport kronor 326,200: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

, Transport kronor 326,200: —

Hudiksvall—Ljusdal, 2 ledningar.............................. » 14,600: _

Ljusdal—Bollnäs.............................................................. » 9 ggO: _

Ljusdal—Arbrå .............................................................. » 3 700: _

Gefle—Hamrånge.......................................................... » 3 70O: _

Gefle—Elfkarleby........................................................... » g 600: _

Östhammar—Skärplinge................................................ » 4 700: _

Sala—Norberg................................................................ » 7’ö00: —

Stockholm—Sandhamu................................................ » 10 200:__

Stockholm—Vaxholm.................................................... » 4 30O: _

Stockholm—Tynningö .......... » 4 500: _

Stockholm—Kårsta......................................................... 9 2 500: _

Stockholm—Södertelje................................................... » 2 500: _

Enköping—Vester-Åker.................................... » 5V0O: _

Eskilstuna—Torshälla ................................................ » ^OO: _

Linköping—Mjölby ...................................................... » 5,000: —

Linköping—Motala....................................................... » 12 200: —

Linköping—Mjölby—Skeninge—Vadstena............... » 8*000: _

Linköping—Vadstena ................................................. » 3 800: _

Linköping—Skeninge .................................................. » 2,500: —

Linköping—Bankeberg, 2 ledningar...................... » 1,400: _

Motala—Vadstena—Ödeshög...................................... » 8,300: _

Motala—Skeninge........................................................... » 4 goO: _

Vadstena—Skeninge .................................................... » 2 100: _

Mönsterås—Fliseryd .............. » 2 7001 _

Filipstad—Kristinehamn.............................................. » 45 000: _

Venersborg—Åmål ........................................................ » 44 30O: _

Sköfde—Karlsborg............................. s 4 200: _

Falköping—Vara ............................................................ » 10’ö00: —

Uddevalla—Varekil........................................................ » 5 Q00: _

Göteborg—Varekil ......................................................... » g 000: _

Helsingborg—Mörarp ................................................. » l^OO: _

Malmö—Hörby............................................................... » 5^000: —

utvidgning af telefonnäten i ,

Stockholm....................................................................... kronor 100,000: —

Göteborg ....................................................................... » 75,000: —

andra orter i riket......................................................... » 300,000: _

Summa kronor 984,800: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Beträffande telefonväsendets utveckling under de senaste fem åren
har departementschefen meddelat följande uppgifter:

Tolefonledniu- Antal Brutto- Drift- och under garnes

längd i km. apparater. inkomst. hällskostnad.

1892 ........................ 29.528,5 12,559 kronor 1,009,073: — kronor 633,256: —

1893 ........................ 39,225,4 15,971 » 1,357,941: - » 706,392: —

1894 ........................ 46,831,9 19,083 » 1,643,987: — » 784,671: —

1895 ........................ 55,621,5 22,735 » 1,940,825: — » 844,165: —

1896 ............ omkring 63,000 omkring 26,000 gmkring 2,250,000: — omkring 1,000,000: —

Med afseende å frågan om anslag för anläggning af telefonledningar,
innehåller det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 14 sistlidne januari följande.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 6 november 1896 hade telegrafstyrelsen
gjort framställning om anvisande af särskildt anslag utan
återbetalningsskyldighet till belopp af sammanlagdt 1,091,000 kronor,
att utgå med 691,000 kronor under år 1898 samt 400,000 kronor under
år 1899, för åstadkommande af nya telefonledningar mellan Svinesund
och Malmö, Stockholm och Göteborg, Stockholm och Malmö, Hernösand
och Piteå samt Haparanda och Pajala.

Till stöd för berörda framställning hade telegrafstyrelsen anfört
beträffande

1) linien Svinesund—Malmö.

Denna ledning vore afsedd att blifva en fortsättning af den under
år 1896 fullbordade dubbeltrådiga ledningen från Kristiania till svenska
gränsen vid Svinesund, till hvilken lednings anläggning kostnaden
bestridts af de anslagsmedel, som till ett sammanlagdt belopp af i det
närmaste 1,200,000 kronor af norska stortinget beviljats till telefonanläggningar
i Norge under budgetterminerna ''A 1895 — ‘Ve 1897. Genom
den nu föreslagna ledningen skulle en ny och väl behöflig förbindelse
erhållas mellan de svenska rikstelefonledningarne samt de norska telefonledningarne,
och genom densamma skulle Norge, å ena sidan, samt
Danmark och Tyskland, å andra sidan, blifva genom telefon förbundna.
Norges och Danmarks kraf att sålunda komma i förbindelse med hvarandra
kunde ej heller af Sverige lemnas obeaktadt, synnerligen som med
all säkerhet en icke oafsevärd inkomst af transitokorrespondensen skulle
tillskyndas Sverige. Då ledningen dessutom skulle tjena till att för -

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

medla den internationella korrespondensen mellan Göteborg jemte de
orter, hvilkas korrespondens förmedlades åt denna station, samt orter i
Danmark och Tyskland, mellan hvilka länder telefonförbindelse funnes
anordnad, framginge häråt, att ledningen i fråga skulle blifva af stor
betydelse för telefonkorrespondensen med utlandet.

Antagligt vore emellertid,_ att under de närmast följande åren, eller
intill dess denna trafik blifvit upparbetad, ledningen icke komme att
uteslutande upptagas af den internationella och transitokorrespondensen,
utan lemna plats jemväl för samtal mellan Göteborg och Malmö äfvensom
för de öfver dessa stationer gående inländska samtalen. Derigenom
skulle en i hög grad behöflig lättnad åstadkommas i korrespondensen
på den nuvarande ledningen mellan dessa orter. Antalet samtal derstädes
vore nemligen redan så betydligt — under sistlidne oktober
manad förmedlades endast mellan Göteborg och Malmö omkring 1,600
samtal — att den för desamma afsedda ledningen, hvilken dessutom
skulle upptaga sam talsmängden från andra orter å vestkusten, vore alldeles
otillräcklig. Detta förhållande komme att varda ännu mera känbar
inom kort, då telefonkorrespondensen mellan södra Sverige och
Vermland komme att ledas öfver Göteborg.

För att uppfylla de kraf, som måste ställas på en ledning, afsedd
för internationel korrespondens, med hänsyn till trådens ledningsförmåga
och deraf beroende möjlighet att uppfatta ett samtal mellan t. ex.
Kristiania och Tyskland, måste nu ifrågavarande ledning utgöras af
koppartråd af minst 4V2 millimeters diameter, under det att till de förut
inom landet byggda långledningarne användts koppartråd med en diameter
af endast 3 millimeter. Kostnaden för den 525 kilometer långa
ledningen uppginge derigenom till ett belopp mer än dubbelt större,
än hvad som skulle åtgått för en ledning af den mindre dimensionen
och beräknades utgöra 280,000 kronor, oaktadt den förut befintliga
stolplinien, sedan vissa förstärkningar å densamma vidtagits, blefve
användbar för ledningen.

2) linierna Stockholm—Göteborg och Stockholm- Malmö.

Mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö
anlades, enligt hvad telegrafstyrelsen vidare anfört, under åren 1889 och
1890 direkta telefonledningar. Båda dessa ledningar bestode af 3 millimeters
koppartråd, upplagd på de förut varande telegrafstolparna, och
hade medel till den förra erhållits genom lån ur handels- och sjöfartsfonden
samt till den senare genom anslag, som beviljades af 1889 års
Riksdag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Redan från början hade korrespondensen å dessa ledningar, livilka
förbunde hufvudstaden med landets vestra och södra delar, blifvit mycket
betydlig, och hade trafiken efter hand ökats så, att densamma icke
för det närvarande kunde uppehållas på ett tillfredsställande sätt medelst
de nu befintliga ledningarne. Månatligen expedierades nemligen
redan nu ungefär 4,500 samtal å hvarje ledning, hvilken samtalsmängd
betingade ett så strängt upptagande af ledningarne, att den under
största delen af dagen icke allenast omöjliggjorde all vidare ökning, utan
äfven medförde den olägenhet, att den tid, som åtginge, innan ett begärdt
samtal kunde expedieras, icke motsvarade nutidens fordringar på
snabb telefonkorrespondens. För att, oaktadt den stora trängseln å
ledningarne, möjliggöra, att ett samtal, som kräfde skyndsam expedition,
kunde förmedlas med erforderlig hastighet, vore från och med innevarande
år ilsamtal införda, livilka mot ökad afgift hade företrädesrätt
framför vanliga samtal. Redan nu vore emellertid ledningarne så mycket
upptagna af dessa il samtal, att den tid, som i många fall erfordrades
för att få äfven ett sådant samtal till stånd, blefve vida längre,
än hvad önskvärd! vore.

Klagomål öfver svårigheter att få samtal till stånd förekomme derföre
allt oftare, och derest telefonförbindelsen mellan hufvudstaden och
landets vestra och södra orter skulle på ett tillfredsställande sätt kunna
förmedlas, vore det oafvisligen nödvändigt, att nya direkta ledningar
skyndsamt upplades mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm
och Malmö.

Tråddimensionen å de nuvarande direkta stamledningarne i landet
vore beräknad att kunna öfverföra samtal på ett afstånd af 800, högst
900 kilometer. Derigenom vore möjliggjordt, att Stockholm kunde
komma i telefonisk förbindelse med landets olika delar med undantag
af de nordligaste, hvaremot med användande af de nuvarande ledningarne
samtal svårligen kunde förmedlas mellan orter, belägna på längre
afstånd från hvarandra än 800 å 900 kilometer. Att detta med den
utsträckning, rikstele fou nätet vunnit, vore en mycket stor olägenhet,
vore påtagligt, och blefve detta ofördelaktiga förhållande allt mera känbar!,
i den mån telefonlodningarne ytterligare utsträcktes. För åstadkommande
af en tidsenlig utveckling af telefonvälsendet ansåge för den
skull telegrafstyrelsen, att vid uppläggande af nya stamledningar nödig
hänsyn måsto tagas dertill, att dessa erhölle sådan tråddimension, att
landets olika delar äfven på vidt skilda afstånd från hvarandra kunde
komma i telefonisk förbindelse.

1 öfverensstämmelse med denna uppfattning borde för de nu ifråga -

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

safta ledningarne till Göteborg och Malmö användas koppartråd med
4Vs millimeters diameter, hvarigenom möjlighet bereddes att utvexla
samtal mellan de nordligare delarne samt den söder om hufvudstaden
liggande delen af landet.

Att ledningarne erhölle den föreslagna tråddimensionen vore äfven
nödvändigt för att desamma skulle kunna uppfylla det med dem jemväl
afsedda ändamålet att blifva länkar i den internationella telefonkorrespondensens
tjenst. De internationella ledningarne vunne söderut allt
större utbredning. Köpenhamn vore genom telefon redan förbundet
med Tyskland medelst en ledning öfver Kolding till Hamburg, och telegrafstyrelsen
antoge, att det ej skulle dröja länge, innan äfven en
ledning via Gjedser—Warnemiinde till Berlin komme till stånd.

Kostnaden för ledningarne i fråga, hvilka till stor del kunde uppläggas
på förut befintliga stolplinier, beräknades för ledningen mellan
Stokholm och Göteborg till 263,000 kronor samt för ledningen mellan
Stockholm och Malmö till 369,000 kronor.

3) linien Hernösand—Piteå.

Det isolerade läge, i hvilket befolkningen i det nordliga Sverige
befunne sig, gjorde, på sätt telegrafstyrelsen framhållit, behofvet af
telefonisk förbindelse ännu mera känbart. Telefon väsendets utveckling
i dessa trakter syntes också styrelsen befrämja så vigtiga statsintressen,
att staten icke borde undandraga sig att verksamt ingripa för befrämjande
af denna utveckling.

Då telegrafstyrelsen år 1888 hos Kongl. Maj:t gjorde framställningom
beredande af medel till interurbana telefonledningar, omfattade det
då framlagda förslaget endast landet söder om Angermanelfven och
undantogos uttryckligen landets nordliga delar. På grund deraf slutade
också de norrut gående stamledningarne i Hernösand, hvarifrån likväl
en grenledning vore dragen utefter den så kallade ådalen till Sollefteå.

Vidtomfattande lokala telefonnät hade emellertid anlagts i samtliga
städer norr om Hernösand äfvensom å flertalet af de större platserna
norr om Angermanelfven såväl utefter kusten som inuti landet längs
elfdalarne. Vid utgången af år 1897 skulle samtliga dessa telefonnät
till största delen vara ombyggda till dubbeltrådiga, och tiden vore derför
inne att^ genom interurbana ledningar, utöfver den mellan Haparanda
och Pitea anlagda, förbinda de olika telefonnäten såväl sins emellan som
med rikstelefonledningarna genom anslutning i Hernösand till de söder -

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

ifrån kommande två stamledningarne. Ledningen mellan Hernösand
och Piteå vore afsedd att uppfylla dessa ändamål. Framställningar från
de orter, som denna ledning skulle komma att beröra, senast från
stadsfullmägtige i Luleå och Piteå, hade äfven inkommit till telegrafstyrelsen
med begäran om telefonförbindelsens fortsättande söderut från
Piteå, och ansåge styrelsen, att dessa framställningar icke längre kunde
lemnas obeaktade.

Förbindelsen mellan Hernösand och Piteå syntes telegrafstyrelsen
kunna uppehållas genom endast en ledning, hvilken vore afsedd att
intagas å alla större mellanliggande platser. Till följd af de stora afstånden
i Norrland samt i ändamål att, sedan en direkt ledning framdeles
kommit till stånd från Stockholm till öfre Norrland, underlätta
korrespondensen med landets sydligare delar borde den nu ifrågasatta
ledningen tagas af sådan tråddimension, att densamma i fråga om ledningsförmåga
motsvarade en koppartråd af 3 millimeters diameter.

Kostnaden för denna ledning beräknades uppgå till 132,000 kronor.

4) luden Haparanda—Pajala.

Hvad slutligen anginge denna ledning, så hade, enligt hvad telegrafstyrelsen
vidare meddelat, flera framställningar inkommit till styrelsen
med anhållan om telefonledningars anläggande i dessa trakter, och
senast hade Pajala kommun hemstält derom. I framställningarna hade
anförts såsom skäl för ledningen i fråga, att befolkningen i gränstrakterna
mot Finland vore genom språkliga och lokala förhållanden
mera isolerad från det öfriga Sverige, än hvad förhållandet vore på
någon annan ort i riket. Samfärdseln mellan kustlandet och de nordligare
belägna socknarna försvårades genom de långa afstånden, och
postförbindelser mellan de norr om Öfver-Torneå belägna socknarna
och Haparanda uppehölles högst tre gånger i veckan. Fn telefonförbindelse
med kusten skulle under sådana förhållanden vara af ovärderligt
gagn för dessa socknar, men socknarnas ekonomiska ställning
vore till följd af bristen på naturliga hjelpkällor, det hårda klimatet,
den tryckande fattigvården och den ständigt ökade tungan af landsvägsunderhållet
sådan, att någon uppoffring från deras sida för att få en
telefonanläggning till stånd icke kunde sättas i fråga. Inom Pajala
kyrkoby gjorde sig behofvet af förbättrade och snabbare kommunikationsmedel''
särskilt gällande. Platsen vore medelpunkten för en betydande
lappmarkshandel inom Torneådalen, och derstädes utmynnade

Ihh. till Jtihd. Prat. 1897. 4 Sami. 1 Afl. 27 Raft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

flera färdiga och under byggnad varande landsvägar samt vintervägar
af stor betydelse. Inom Pajala socken funnes äfven under statens vård
stående betydliga skogar, hvilka i stor omfattning börjat afverkas, och
derigenom hade en rörelse uppkommit, för hvars främjande förbindelsen
med Haparanda vore af största vigt. För domhafvanden och andra
tjenstemän i dessa orter, hvilkas tjenster under deras månadslånga
embetsresor ofta kräfde snabba meddelanden, skulle telefonen blifva
till stor hjelp och lättnad. För att, i den mån sådant ansetts möjligt,
bidraga till ledningen i fråga hade emellertid Pajala kommun erbjudit
sig att lemna erforderliga stolpar för ledningen genom kommunen samt
lokal för telefonstation i Pajala kyrkoby.

Den ledning, som för närvarande funnes mellan Haparanda och
Matarengi, vore enkeltrådig och icke af beskaffenhet att kunna fortsättas
för korrespondens mellan orter på så långt afstånd från hvarandra som
Haparanda och Pajala, utan måste för detta ändamål uppläggas en ny
duSbeltrådig ledning med vexelstationer på mellanliggande orter. Kostnaden
för denna ledning, för hvilken vederbörande kommuner torde
befinnas villiga att leverera erforderliga stolpar samt bekosta ledningens
betjenande å blifvande telefonstationer, beräknades uppgå till 47,000
kronor.

I skrifvelse den 9 maj 1894 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel hade, enligt hvad vidare erinrats,
Riksdagen med hänsyn till den utveckling, statens telefonväsende redan
då erhållit, förklarat sig anse, att den tidpunkt vore inne, då endast i
undantagsfall vidare anslag för anläggning af telefonledningar behöfde
af Riksdagen beviljas, och att sålunda de ytterligare länkar i telefonnätet,
som kunde anses erforderliga, borde bekostas antingen genom
uppkommen behållning å telefonrörelsen eller, om så skulle vara behöflig!,
genom upplånade medel.

Ehuru enligt telegrafstyrelsens mening erfarenheten ådagalagt, att
telefonväsendets utveckling på ett tillfredsställande sätt icke ännu kunde
försiggå endast med anlitande af dessa utaf Riksdagen såsom tillräckliga
ansedda medel, hade likväl styrelsen efter detta uttalande af Riksdagen
icke förr än nu gjort framställning om ytterligare anslag utan återb
e talningssky ld igh et.

Lika med telegrafstyrelsen ansåge också departementschefen, att be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

träffande hvar och en af de nu föreslagna telefonförbindelserna sådana
undantagsfall förelåge, att anslag till desamma icke borde förvägras.

Enligt hvad telegrafstyrelsen meddelat, utgjorde statens telefonledningar
för närvarande: i förbindelseledningar omkring 27,000 kilometer
och i abonnentledningar omkring 36,000 kilometer eller tillsammans
omkring 63,000 kilometer. Af dessa hade endast något öfver

5.000 kilometer bekostats af anslagsmedel, under det att genom vinstock
lånemedel utförts samtliga abonnentledningar och i det närmaste

22.000 kilometer förbindelseledningar, hvilka sistnämnda, ehuru visserligen
många till antalet, dock nästan uteslutande varit relativt korta
och sålunda hvar för sig kräft en jemförelsevis ringa kostnad. Kostnaden
för samtliga ledningarne uppginge till omkring 11,000,000 kronor,
hvaraf 1,349,587 kronor utgjorde anslagsmedel samt återstoden eller
öfver 9,500,000 kronor vinst- och lånemedel.

Vinst- och lånemedlen hade således i främsta rummet tagits i anspråk
för anläggande och utvidgning af lokalnät jemte till dessa hörande
förbindelseledningar; och ansåge sig departementschefen böra lika med
telegrafstyrelsen framhålla, att, derest dylika medel skulle användas
jemväl till anläggning af de egentliga interurbana ledningarne, allmänhetens
anspråk på utvidgning af de lokala näten eller anläggning af
nya nät ingalunda skulle kunna tillgodoses.

Samtliga de telefonförbindelser, för hvilkas anordnande telegrafstyrelsen
nu hemstält om beredande af erforderliga medel, funne departementschefen
i likhet med telegrafstyrelsen vara af sådan betydelse
för telefonsamfärdseln, att deras anordnande icke längre än högst nödvändigt
borde uppskjutas.

Då emellertid, såsom redan framhållits, ifrågavarande förbindelseledningar
med hänsyn till den stora kostnad, som desammas anläggande
kräfde, icke kunde åstadkommas medelst anlitande af vinst- eller lånemedel,
ansåge departementschefen nödvändigt att, på sätt telegrafstyrelsen
föreslagit, för desammas utförande af Riksdagen begära anvisandet
af särskilda anslagsmedel.

I fråga om beloppet af det för ändamålet erforderliga anslag, hade
departementschefen visserligen icke något att erinra mot de förslag och
beräkningar, som läge till grund för den af telegrafstyrelsen begärda
summan, 1,091,000 kronor, hvarför han äfven ansåge sig böra tillstyrka,
att ett extra anslag å detta belopp måtte af Riksdagen äskas,
men med afseende på summans storlek borde, enligt departementschefens
åsigt, densamma lämpligen fördelas till utgående på tre år i stället
för på två, såsom telegrafstyrelsen föreslagit. Då af de ifrågasatta

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

telefonanläggningarne linierna Stockholm—Göteborg och Hernösand —
Piteå syntes i första rummet böra förekomma till utförande, har departementschefen
förordat, att till utgående under år 1898 äskades så stor
del af anslaget, som motsvarade den beräknade anläggningskostnaden
för sagda två linier, eller 395,000 kronor.

I fråga om de lån, telegrafstyrelsen hittills erhållit för telefonväsendet,
har utskottet inhemtat, att styrelsen under åren 1881—1890

i statskontoret lyfta!.................................................................. kr. 1,430,000: _

och deraf under åren 1883—1896 återbetalt................. » 675,000: —

Återstod kr. 755,000: —
samt att styrelsen under åren 1891—1896 från

riksgäldskontor et erhållit ............................................... kr. 5,250,000:

och deraf under åren 1893—1896 återbetalt.................. » 787,500: —

Återstod kr. 4,462,500: —

Behofvet af det nu äskade lånebeloppet, 1,000,000 kronor, för utveckling
af statens telefonväsende synes utskottet vara styrkt genom
den redogörelse, telegrafstyrelsen i ämnet lemnat. På grund häraf och
då för återgäldande af sagda belopp samma vilkor, som beträffande förut
för ändamålet beviljade lån äro föreskrifna, lämpligen böra i enlighet
med Kongl. Maj:ts förevarande proposition stadgas, har utskottet funnit
skäl att till denna proposition förorda bifall.

Hvad angår de telefonförbindelser, för hvilkas åstadkommande Kongl.
Maj:t i statsverkspropositionen begärt anslag utan återbetalningsskyldighet,
har utskottet funnit de i hithörande statsrådsprotokoll anförda förhållanden
ådagalägga önskvärdheten af att samtliga dessa nya telefonledningar
under de närmaste åren komma till utförande, och med afseende
å beskaffenheten af de sålunda ifrågasatta ledningarna anser sig
utskottet jemväl hafva skäl tillstyrka, att kostnaden för deras anläggning
bestrides med anslagsmedel. Beträffande anslagets belopp samt
dess fördelning å de tre nästkommande åren har utskottet icke haft
något att erinra emot hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

a) att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts
derom gjorda framställning, må bemyndiga riksgälds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

. jj: • ,j. ; kontoret att tillhandahålla telegrafstyrelsen, för fort satt

utveckling af statens telefonväsende, ett lånebelopp
af en million kronor, att, i mån af behof och sedan
detta för hvarje gång blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt,
af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas och jemte
ränta, motsvarande den ränteutgift, som genom berörda
belopps öfverlemnande till telegrafstyrelsen förj
.!■, ■ orsakas riksgäldskontoret, inom tolf år från första

lyftningsdagen återgäldas medelst afbetalningar, i den
mån telegrafverkets medel dertill lemna tillgång, dock
så att dylika afbetalningar böra en månad förut af
telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkänuagifvas;
samt

b) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag och med afslag å herr friherre Klinckowströms
i ämnet gjorda yrkande, må för anläggning af telefonledningar
från Svinesund till Malmö, från Stockholm
till Göteborg, från Stockholm till Malmö, från
Hernösand till Piteå och från Haparanda till Pajala
bevilja ett extra anslag af 1,091,000 kronor, att utgå
under tre år, samt deraf för år 1898 anvisa 395,000
kronor.

i:!" Stockholm den 2 april 1897.

På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.

R e s e r v a t i o.n:

af herr S. G. von Frusen, som föreslagit, att utskottets yttrande
och hemställan måtte hafva följande lydelse:

»I fråga om anslag utan återbetalningsskyldighet till telefonväsendet
yttrade 1894 års Riksdag, att med hänsyn till den utveckling, statens
telefonväsende erhållit, Riksdagen ansåge, att den tidpunkt vore
inne, då endast i undantagsfall vidare anslag för anläggning af telefon -

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

ledningar behöfde af Riksdagen beviljas, och att sålunda de ytterligare
länkar i telefonnätet, som kunde anses erforderliga, borde bekostas antingen
genom uppkommen behållning å telefonrörelsen eller, om så
skulle vara behöflig!, genom upplånade medel.

Den åsigt, som sålunda af Riksdagen uttalats, anser utskottet, att
Riksdagen, fortfarande bör vidhålla. Hvad beträffar de nu föreslagna
nyanläggningarna, synas visserligen linierna Svinesund—Malmö, Hernösand
Piteå och Haparanda—Pajala erbjuda sådana undantagsfall, som
i den anförda skrifvelsen af Riksdagen åsyftats, linien Svinesund—Malmö
såsom förnämligast afsedd att blifva en transitolinie för samtal mellan
Norge, å ena sidan, och Danmark—Kontinenten, å den andra; linien
Hernösand Piteå såsom den första stamledningen mellan två långt
från hvarandra belägna orter; samt linien Haparanda—Pajala såsom nu
ifrågasatt ur andra synpunkter än telefon väsendets egen. Utskottet har
icke heller något att erinra mot att nu för dessa linier anslås det belopp,
som för dem ansetts erforderligt, eller sammanlagdt 459,000 kronor.
Men hvad beträffar de föreslagna linierna Stockholm—Göteborg och
Stockholm Malmö, så har behofvet af dessa förorsakats hufvudsakligen
genom den trängsel af samtal, som för närvarande förefinnes å de förut
på dessa telefonleder befintliga trådarna. Utskottet håller före, att sådana
genom telefontrafikens tillväxt nödvändiggjorda tillökningar af
telefonmaterielen icke äro att hänföra till sådana undantagsfall, som i
Riksdagens ofvan anförda skrifvelse afsetts, utan att desamma böra
bekostas genom anlitande af vinst- eller, om detta icke låter sig göra,
lånemedel. Endast ett sådant tillvägagående synes utskottet lemna
tillräcklig trygghet för att statens telefonaffär skall erhålla en sund
utveckling utan starkare påskyndande, än affären sjelf fordrar och medgifver.
Utskottet anser derför icke, att till de två sistnämnda linierna
anslag utan aterbetalningsskyldighet bör af Riksdagen beviljas.

I nära anslutning till hvad utskottet sålunda anfört, har utskottet
ansett sig böra taga i öfvervägande en annan fråga, som med telefonväsendets
utveckling står i närmaste sammanhang, nemligen grunderna
för amorteringen af telefonvä§endets skuld. Dessa grunder bestämdes
för första gången af 1891 års Riksdag, då lån att utgå från riksgäldskontor^
först beviljades för telefonväsendet; och hafva desamma sedermera
vid alla de tillfällen, då nya lån medgifvits, bibehållits oförändrade,
likasom Kongl. Maj:t icke heller nu derutinnan föreslagit någon ändring.
Emellertid yttrade 1893 års Riksdag i denna fråga, att Riksdagen visserligen
trott det kunna ifrågasättas, huruvida icke för lånemedlens återbetalning
borde bestämmas andra vilkor än de dittills föreskrift^ och
plan uppgöras med vissa afbetalningsbelopp å bestämda tider, men att,

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

då Riksdagen ansett någon ytterligare erfarenhet böra vinnas angående
telefonrörelsens förmåga att förränta och amortera det deri nedlagda
kapitalet, Riksdagen för det dåvarande icke ansett lämpligt att vidtaga
någon ändring i vilkoren.

Den sålunda åsyftade tidpunkten, då frågan om amorteringsvilkoren
borde upptagas till behandling, synes utskottet nu vara inne. Det har
nemligen visat sig, att med den hastiga amortering, som hittills varit
föreskrifven, nyanläggningar, som naturligen bort af telefonväsendets
nettovinst bestridas, icke kunnat af denna bekostas, enär densamma
måst i alltför hög grad tagas i anspråk för en amortering, som på den
korta tiden af 12 år skolat fullbordas. Och å andra sidan torde med
fog kunna påstås, att telefontekniken och sättet att för statens räkning
handhafva densamma nu nått en sådan fullkomning, att — helst då
väl fortfarande såsom hittills den största omsorg skall komma att egnas
telefonmaterielens underhåll — amorteringstiden utan fara kan betydligt
utsträckas utöfver den nu föreskrifna. I sådant hänseende har utskottet
erfarit, att telegrafstyrelsen redan år 1893 hos Kongl. Maj:t anhållit,
att vilkoren för återbetalning af de från riksgäldskontoret lemuade
lånemedel för utveckling af statens telefonväsende måtte ändras på det
sätt, att den årliga inbetalningen bestämdes till 6 procent af de lyftade
beloppen, hvarvid ränta skulle godtgöras efter 4 procent för det löpande
året och återstoden utgöra kapitalafbetalning. Ett bifall till
denna telegrafstyrelsens framställning skulle medföra en förlängning
af amorteringstiden till vid pass 28 år. Men då numera räntefoten
torde komma att af riksgäldskontoret sättas betydligt lägre än 4 procent,
skulle en 6 procents annuitet nu komma att medföra amorteringens
fullbordande på kortare tid än den sålunda beräknade; och förmenar
utskottet derför, att amorteringstidens begränsande till 25 år under
nuvarande förhållanden med fog kan ifrågasättas. Med afseende på
det lån, hvars beviljande Kongl. Maj:t i den här behandlade propositionen
(N:o 5) äskat, kunna redan nu återbetalningsvilkoren af Riksdagen
bestämmas i nämnda syfte, och hvad beträffar de förut från riksgäldskontoret
för telefonväsendets utveckling lemnade lånen kunna om icke
förr, så vid nästa års riksdag sådana f örändringar i bestämmelserna om
dessa låns amortering vidtagas, att återstoderna af lånen icke behöfva
vara till fullo inbetalade förr än inom en tidrymd af 25 år, räknad för
hvart och ett lån från tidpunkten, då detsamma af telegrafstyrelsen i
riksgäldskontoret lyftats.

Men om annuiteten erhåller den sålunda ifrågasatta minskningen,

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

torde af telefonväsendets nettovinst omkring 300,000 kronor mera, än
eljest blefve möjligt, kunna årligen användas för telefonväsendets utveckling,
hvarigenom ett afslag å de äskade anslagen till de nya ledningarna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg icke behöfde medföra något
uppskof med dessa ledningars utförande, samt dessutom lånemedel i
vida mindre mån, än hvad eljest lär komma att blifva händelsen, skulle
för framtiden behöfva för telefonväsendets utveckling anlitas.

Då utskottet förordar en nedsättning af det af Kongl. Maj:t äskade
anslaget till 459,000 kronor, har utskottet tillika ansett, att detsamma
icke bör fördelas på längre tid än två år.

Med anledning af nu förevarande framställningar får utskottet
derför hemställa:

a) att Riksdagen må bemyndiga rik^gäldskontoret
att tillhandahålla telegrafstyrelsen, för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende, ett lånebelopp
af en million kronor, att, i mån af behof och
sedan detta för hvarje gång blifvit af Kongl. Maj:t
pröfvadt, af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas
och jemte ränta, motsvarande den ränteutgift, som
genom berörda belopps öfverlemnande till telegrafstyrelsen
förorsakas riksgäldskontoret, återgäldas inom
eu tid af 25 år medelst erläggande af lika stora årliga
inbetalningar; samt

b) att för anläggning af telefonledningar från
Svinesund till Malmö, från Hernösand till Piteå och
från Haparanda till Pajala må beviljas ett extra anslag
af 459,000 kronor, att utgå under två år, och
deraf för år 1898 anvisas ett belopp af 229,500
kronor, samt att herr friherre Klinckowströms i ämnet
gjorda yrkande må anses vara härigenom besvaradt.

Det skulle här antecknas, att herr N. Fosser icke deltagit i detta
ärendes slutbehandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.