Statsutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1894:Su39 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1894, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ordnandet af pensionsförhällandena vid intendentur
corpsen.

(l:a U. A.)

Uti en den 26 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 34) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att medgifva, att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid
intendenturcorpsen måtte få förklaras berättigade att, under de vilkor
i öfrigt, som för åtnjutande af fyllnadspension finnas stadgade uti cirkuläret
den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid
fylda 60 lefnadsår tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande
pension.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t till en början erinrat, huru
som Kongl. Maj:t genom proposition den 17 februari 1893 föreslagit
nämnda års Riksdag att medgifva, att fältintendenter, intendenter och
förvaltare vid intendenturcorpsen måtte få förklaras berättigade att under
de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande af fyllnadspension funnes stadgade
uti nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering
för armén, vid fylda 60 lefnadsår erhålla dylik pension.

Den gjorda framställningen hade alltså icke afsett att åt de omnämnda
tjenstemännen vid den nya intendenturcorpsen utverka rätt till
fyllnadspension. En dylik framställning var ej heller af nöden, ty då,
jemlikt första, punkten i de af -Kongl. Maj :t och Riksdagen antagna nya
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. (N:o 39). I

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

grunderna för pensioneringen af arméns befäl med vederlikar, pension
enligt nämnda grunder tillkomme de till armén börande embets- och
tjenstemän af militär-, läkare- och civilstaterna, följde det af sig sjelf,
att tjenstemännen vid ifrågavarande nya civilmilitära corps i och med
sin anställning vid densamma blefvo berättigade till fyllnadspension,
och den enda fråga, som beträffade deras pensionsförhållanden återstod
att reglera, var den rörande åldern, då nämnda rättighet skulle inträda.
Några tjenstebefattningar med de i staten för intendenturcorpsen förekommande
benämningar funnos nemligen ej, då de nya pensionsgrunderna
af Kongl. Maj:t och Riksdagen antogos, och följaktligen kunde
dessa grunder, i hvilka pensionsåldern för alla då vid armén anstälda
tjenstemän noggrant angafs, icke heller innehålla något om de nya
tjenstemännens pensionsålder. Det var bestämmelser derom, som med
omförmälda proposition åsyftades.

Första Kammaren biföll Kongl. Maj:ts framställning, hvaremot
Andra Kammaren afslog densamma; och förklarade Riksdagen med anledning
deraf i underdånig skrifvelse den 5 maj 1893, att, jemlikt 63 §
riksdagsordningen, frågan för 1893 års riksdag förfallit.

Deraf ansåge departementschefen emellertid framgå, att beslut i
saken måste fattas. Rättighet till fyllnadspension tillkomme obestridligen
ifrågavarande tjenstemän, hvilka numera jemväl blifvit delaktige
i arméns pensionskassa, och uppenbarligen kunde under sådana förhållanden
frågan, när denna rättighet skulle inträda, icke lemnas oafgjord.
Han ansåge sig derför böra hos Kongl. Maj:t hemställa, att proposition
i ämnet måtte till nu pågående Riksdag varda å ny o aflåten; och hade
han dervid- ingen anledning att frångå de åsigter rörande pensionsåldern
för meranämnda tjenstemän, som han i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 17 februari 1893, då ärendet senast föredrogs, hade tillfälle
uttala.

Hvad först anginge den talrikaste gruppen af de nya tjenstemännen,
intendenterna, måste ihågkommas, att de i allo skulle öfvertaga de åligganden,
som för närvarande tillkomme de på de olika regementenas
stater anstälda regementsintendenterna, hvadan, och då för dessa senare
tjenstemän pensionsåldern vore bestämd till 60 år, något skäl att för
intendenterna fastslå en annan och högre pensionsålder så mycket mindre
förefunnes, som regementsintendenterna redan nu blefve berättigade till
pension icke mindre än 10 år senare än de militära gradkamraterna och
skilnaden emellan dessa tjenstemäns uppgifter i fält ingalunda vore så
stor, att ett ytterligare framflyttande af pensionsåldern för intendenturtjenstemännen
kunde vara att förorda. Det torde tvärt om, derest man

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

gjorde sig reda för den betydelsefulla roll, som i fråga om fälthärens
operationer tillkomme fältförvaltningen, och de stora fordringar på såväl
fysisk rörlighet och uthållighet som kraftigt initiativ, hvilka i vår tids
massarméer måste ställas på de förvaltande organen vid trupperna,
kunna ur mer än en synpunkt ifrågasättas, om ej nu gällande pensionsbestämmelser,
- hvarigenom möjliggjordes att personer om ända till 63 års
ålder måste användas i aktiv förvaltningstjenst vid de olika i fält opererande
härafdelningarna, måhända kunde tarfva ändring i syfte att något
sänka denna ålder. Derom kunde emellertid ej nu vara tal, men
å andra sidan afstyrkte departementschefen på det kraftigaste hvarje
åtgärd, som kunde leda till höjande af de till tjenstgöring i fälthären afsedda
intendenternas ålder. Förglömmas måste ej heller, att om man
fäste sig endast vid de tjenstemän, som hade att bestrida intendenturgöromålen
vid arméns lägsta sjelfständiga truppförband, regementena
och corpserna, 1892 års urtima Riksdags beslut medfört en minskning
i utgifterna för intendenturpersonalens pensionering. Regementsintendenterna,
hvilka vore berättigade till ett ålderstillägg, åtnjöte nemligen
såsom följd deraf i pension och fyllnadspension 2,640 kronor, under det
att motsvarande pensionsförmån för de tjenstemän, intendenterna af
första och andra klassen, som i mån af intendenturcorpsens uppsättande
skulle träda i regementsintendenternas ställe, uppginge till allenast
2,240 kronor resp. 1,440 kronor.

Hvad vidare beträffade den andra stora grupp af tjenstemän vid
intendenturcorpsen, förvaltarne, om hvilkas pensionsålder nu vore fråga,
vore hvad anförts angående den för intendenterna erforderliga rörlighet
och uthållighet i fysiskt afseende tillämpligt jemväl på förstnämnda
tjenstemän. Äfven deras tjenstgöring vore af beskaffenhet att icke
kunna anförtros åt personer, som närmade sig den högre åldern med
dess bräckligheter och försvagade kroppskrafter. Deremot kunde ej
nekas, att såsom följd af dessa tjensters inrättande statsverkets pensionsutgifter
komme att ökas. Nuvarande förrådsförvaltare vore nemligen i
regeln underofficerare på stat, som sålunda vid afskedstagande! komme
i åtnjutande af den för redan vid armén befintliga underofficerare bestämda
pension. En och annan förrådsförvaltare, som ej varit underofficer
på stat, hade emellertid redan nu, på särskild framställning af
Kongl. Maj:t, fått sig af Riksdagen tillerkänd pension på indragningsstat.

Hvad slutligen anginge de 9 fältintendenter af första och andra
klassen, som vid intendenturcorpsen skulle anställas och som, på grund
af stadgandena i ofvannämnda pensionsgrunder, komme att pensioneras
som öfverstelöjtnanter och majorer, motsvarades, såsom väl vore be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

kant, deras befattningar icke af någon förut vid armén befintlig beställning.
Att i följd af dessa befattningars inrättande statsverkets pensionsutgifter
komme att ökas, måste således medgifvas, men med afseende
å befattningarnas fåtalighet vore emellertid den deraf föranledda förhöjda
kostnad för armébefälets pensionering ej af den betydenhet, att för dess
skull något afsteg borde göras från hvad ur andra synpunkter måste
betecknas såsom det rätta i fråga om dessa tjenstemäns pensionsålder.
Äfven de skulle nemligen åtfölja trupperna i fält, och i stort sedt komme
deras göromål föga att i fråga om kroppsansträngningar och fysiska
umbäranden skilja sig från intendenternas. Framför allt befunnes den
jemförelse, man vid riksdagen gjort emellan den kommenderande generalens
och fältintendentens uppgifter i fält och som åberopats såsom
skäl för att beträffande pensionsåldern likställa dessa båda tjenstemän,
vid närmare öfvervägande sakna berättigande. Innehafvarne af svenska
arméns nio generalsbefattningar borde, just med anledning af dessa
befattningars ringa antal, samtliga få sig i fält tilldelade befälsplatser
af den beskaffenhet, att de kunde behörigen fyllas jemväl i det fall,
att mot den kroppsliga rörligheten och uthålligheten skulle vara något
att erinra. Detta förhållande vore anledningen till att man tilltrott sig
kunna bestämma pensionsåldern för generalspersoner till 65 år, men
det nämnda skälet träffade ingalunda in på fältintendenterna, hvilka,
såsom af jemförelsevis underordnad rang, ej komme under fälttjenstgöring
i tillfälle att förskaffa sig de relativa beqvämligheter, som helt
naturligt följde med den kommenderande generalens eller den högste
vapenchefens ställning, och deras göromål vore i hvarje fall af den beskaffenhet,
att de svårligen läte sig utföras af eu person med genom
hög ålder försvagade kroppskrafter.

Dessutom, fortsätter departementschefen, måste ihågkommas, att
vid bestämmande af pensionsåldern såväl för fältintendenterna som för
öfrige intendenturtjenstemän tvenne ej inom riksdagen särskildt beaktade
förhållanden spelade en mycket stor roll. Dels hade nemligen i
följd af den utaf 1892 års urtima Riksdag vidtagna inskränkningen i de
högre intendenturtjenstemännens antal befordringsförhållandena vid corpsen
blifvit så ogynsamma, att det med skäl kunde befaras, att, om genom
förhöjd pensionsålder för de äldre tjenstemännen utsigterna till befordran
än ytterligare förringades, den redan nu med stor svårighet försiggående
rekryteringen af corpsen skulle visa sig omöjlig eller åtminstone gifva
resultat, som ur ingen synpunkt kunde för det vigtiga förvaltnings väsendet
vid armén anses tillfredsställande, och dels vore uppenbart, att
i samma mån pensionsåldern för corpsens tjenstemän höjdes, i samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

mån skulle dess mobiliseringsförmåga minskas. De afskedade intendenturtjenstemännen
skulle nemligen, liksom annan vid armén anstäld
personal, jemväl efter afskedstagande! stå till krigsstyrelsens förfogande
i händelse af krig och större rustningar, och den ofta och med rätta
af vederbörande myndigheter framhållna omständigheten, att den nuvarande
anordningen af arméns pensionsväsende hade till uppgift icke
endast att försäkra arméns tjensteman om ett måttligt underhåll för
ålderdomen, utan måhända i ännu högre grad att åt armén skapa en
pålitlig befälsreserv, borde för ingen af arméns truppförband eller corpser
ega så stor betydelse som just för intendententurcorpsen. Mera än
någon annan af arméns öfriga formationer måste den nemligen vid
mobilisering, taga i anspråk arbetskrafter, som ej i fred stode till corpsens
disposition, och det kunde under sådana omständigheter ej vara
för corpsen likgiltigt, om den genom höjande af pensionsåldern för
samtliga intendenturtjenstemän från 60 till 65 år skulle gå i mistning
af 5 årsklasser dylika tjenstemän, helst den intendenturpersonal, som
sålunda skulle frångå corpsen, genom långvarig anställning i densamma
och derunder vunnen erfarenhet förvärfva! egenskaper, hvilka gjorde
den särskild! lämplig för de olika uppgifter, som vid mobilisering skulle
tilldelas den.

Af den åberopade omständigheten att för de förutvarande regementsintendenterna
varit stadgad rätt att vid fyllda 60 lefnadsår tillträda
fyllnadspension, synes utskottet icke ovilkorligen böra följa, att för den
nya intendenturcorpsen i dess helhet samma bestämmelse skall antagas,
enär af corpsens ifrågavarande tjenstebefattningar icke alla ärolikstälda
med de förutvarande regementsintendenternas. Om det också må befinnas
lämpligt, att de 54 intendenterna i denna corps erhålla rätt till
fyllnadspension vid samma ålder som de med dem likstälda regementsintendenterna,
d. v. s. vid 60 lefnadsår, och att således dem ålägges
att .afgå från tjensten vid 63 års ålder, för att man må hafva visshet, att
de i tjenst varande intendenterna ega den kroppsliga rörlighet och uthållighet,
som utan tvifvel deras tjenst i synnerhet i krig fordrar, äfvensom
att bland de pensionerade vid mobilisering finnes någon tillgång till
reserver, har utskottet deremot i afseende å de 9 fältintendenterna och
de 53 förvaltarne, hvilkas befattningar icke i allmänhet kräfva samma
rörlighet och spänstighet som intendenternas utan synas mera likstälda
med vanliga civila tjenster, ansett rätten till fyllnadspension böra inträda
först vid 65 år och skyldighet att afgå från tjensten med sådan pension
vid 68 lefnadsår, hvilket skulle medföra en väl behöflig besparing i de
Dill. till Riksd. Prof.. 1894. 4 Sami. 1. Afd. 26 Häft. 2

iStatsutskottets Utlåtande N:o 39.

betydande kostnaderna för arméns pensionering. Utskottet styrkes i
denna uppfattning af det förhållandet, att medelpensionsåldern för de
civile tjensteinnehafvarne är omkring 67 år och att ett ganska stort
antal af dem, nemligen de, som innehafva de ansträngande domareembetena,
har skyldighet att afgå från tjensten först vid 70 lefnadsår samt
att andra civila embets- och tjensteman kunna qvarstå i tjenst äfven
efter denna, tid.

Härtill kommer, hvad särskilt förvaltarne angår, att, då i alla
händelser vid mobilisering deras antal måste genom anställande af
reservförvaltare betydligt ökas, svårighet icke torde uppstå att för de
poster, som möjligen skulle kräfva större mått af kroppslig rörlighet,
använda de yngre af de ordinarie förvaltarne samt i öfrigt reservförvaltare
och deremot låta de äldre förvaltarne, som ju ej kunna vara så
särdeles många, qvarstanna vid den mera lugna tjenstgöringen vid
depöterna.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att fältintendenter, intendenter
och förvaltare vid intendenturcorpsen må förklaras
berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande
af fyllnadspension finnas stadgade uti cirkuläret
den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering
för armén, få, intendenter vid fylda 60 lefnadsår samt
fältintendenter och förvaltare vid fylda 65 lefnadsår,
tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande
pension.

Stockholm den 10 april 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Herr C. E. Casparsson har begärt_ få antecknadt, att han icke
deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1894.