Statsutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1897:Su37 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

•»''; /mini i!■■■■!

i.; • •* i o-; i ''>r;''-i''og''it:vi :

-•xoi m> Utmed Him v,t /•Lv.r/n: / *

U:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1897, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1895.

(I. A.) ;

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Svea hofrätt.

§ I (Rev.

ber. pag. 23; uti. pag. 456 och 457.)

Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade revisorerne vid
granskning af Svea hofrätts expensmedelsräkning för ar 1895 funnit, att
de dervid såsom verifikationer fogade räkningar saknade attestering, i
Bill. till Rilisd. Prot. 1897. 4 Samt. 1 Afd. 25 Höft. (N:o 37.) 1

Ang. de till
Svea hofrätt»
expcnsmedelsräkning

hörande verifikationer.

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

anledning- hvaraf revisorerne velat uttala önskvärdheten af att samtliga
till ifrågavarande räkenskap hörande räkningar för framtiden måtte, på
satt vid Göta hofrätt egde rum, varda af vederbörande tjensteman inom
hofrätten bestyrkta.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 14 januari innevarande år
har Svea hofrätt åberopat ett af redogöraren för hofrättens expensmedel
i ärendet afgifvet, vid utlåtandet fogadt yttrande, hvartill hofrätten förklarat
sig för sm del icke hafva något att tillägga.

I redogörarens åberopade yttrande anföres, att då statskontorets
kungörelse den 30 december 1842, angående formulär för expensmedelsräknmgar,
hvilken Kongl. Maj:t den 14 derförutgångne november anbefalt
att följas vid samtliga rikets kollegier och embetsverk, som hade medel
till expenser att disponera, icke lemnade någon föreskrift om, att de vid
räkenskaperna fogade verifikationer skola vara af någon tjensteman särskilt
attesterade, och då redogöraren, som innehade hofrättens förordnande
ej mindre att emottaga och förvalta expensmedel, som till hofrätten
anordnades än ock att ombesörja upphandling af skrifmaterialier
och ved äfvensom andra inköp och arbeten, som för hofrättens räkning
erfordrades, genom sin underskrift å expensmedelsräkningen, deri hvarje
verifikation åberopades, erkänt giltigheten af samtliga dervid fogade
verifikationer, så syntes dessa genom berörda underskrift, om än icke
särskildt tecknad a hvarje verifikation, vara vederbörligen bestyrkta.

I sådana fall, då reqvisition blifvit gjord eller utgiften eljest förorsakad
genom annan tjensteman åtgärd, både denne genom påskrift å
räkningen vitsordat dess rigtighet; sålunda vore beträffande statstelegram
och telefonsamtal verifikationerna dertill särskildt attesterade af den
tjensteman, som .på hofrättens befallning ombesörjt telegrammet eller
hållit samtalet, likasom ock räkningar öfver kungörelsers införande i
ost- och Inrikes Tidningar vore attesterade af den eller de tjensteman,
som dermed haft bestyret.

Bokräkningarna vore försedda med godkännande af advokatfiskal,
som hade tillsyn öfver hofrättens bibliotek.

I andra fall, då redogöraren sjelf icke kunnat öfverse ett arbetes
utförande eller sjelf mottaga hvad som blifvit reqvireradt, hade räkningarna
blifvit attesterade åt hofrättens vaktmästare, hvilken närmast under
redogöraren hade vård och tillsyn om statens egendom inom hofrätten,
och under hvars ögon arbetet blifvit verkstäldt. Någon vidare attestering
af verifikationer till expensmedelsräkningen, än nu är nämndt, hade,
såvidt redogöraren kände eller kunnat spörja, icke heller förut egt rum
inom Svea hofrätt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Att förhållandet vore annorlunda inom Göta hofrätt, berodde, efter
hvad redogöraren inhemta!, derpå, att det i nämnda hofrätt vore en
tjensteman (advokatfiskalen), som verkstälde reqvisitioner och upphandling
af de för hofrätten nödiga effekter, och en annan, som förvaltade
expensmedlen och med dem verkstälde nödiga utbetalningar. Att med
denna ordning en räkning ej kunde få betalas, utan att advokatfiskalen
godkänt densamma, vore uppenbart.

Med anledning af en utaf revisorerne i förevarande berättelse gjord
enahanda erinran som den ofvan omförmälda, beträffande de till hofrättens
öfver Skåne och Blekinge expensmedelsräkning hörande verifikationer,
har, efter inhemtande af yttrande från hofrättens advokatfiskal,
som meddelat, att hofrättens expensmedelsräkning alltifrån hofrättens
första tid förts af advokatfiskalen, som äfven utbetalt de i räkningen upptagna
belopp, samt att uppsigt öfver förekommande arbeten och reqvisitioner
af de i räkningen omförmälta föremål skedde genom advokatfiskalen,
hofrätten i utlåtande den 15 sistlidne januari förklarat sig
vilja träffa anordningar i syfte, att den af revisorerne önskvärd ansedda
attesteringen af ifrågavarande räkningar hädanefter måtte kunna
eg a rum.

Då sålunda uti ifrågavarande afseende enahanda tillvägagående
torde komma att för framtiden iakttagas såväl vid Göta hofrrätt som
vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge, samt det synes utskottet lämpligt,
att likformighet härutinnan må förefinn as vid alla tre hofrätterna,
har utskottet funnit önskvärd!, att den af revisorerne antydda attesteringen
äfven af de till Svea hofrätts expensmedelsräkning hörande verifikationer
måtte åvägabringas. Då emellertid denna angelägenhet icke
är af den vigt, att utskottet ansett sig för det närvarande böra föreslå
Riksdagen vidtaga någon särskild åtgärd för berörda ändamåls vinnande,
har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Arméförvaltningen.

§ 2-

(Rev. ber. pag. 77—79; uti. pag. 459.)

Riksdagens år 1893 församlade revisorer, som från vederbörande

Ang. en felaktighet
i bokföra
o en inom
arméförvaltningen.

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

tjensteman i arméförvaltningen erhållit skriftliga uppgifter beträffande de
på embetsverkets särskilda departement belöpande andelar af de vid
1892 års slut oredovisade förskotten, hade, enligt hvad i förevarande
revisionsberättelse erinras, anmärkt, att summan af de sålunda uppgifna
beloppen med 38,094 kronor 15 öre understege den slutsiffra, hvarmed
ifrågavarande förskottsmedel uppförts i arméförvaltningens hufvudbok för
året; och hade revisorerne i sammanhang härmed uttalat den mening,
att för beredande af ordning och reda samt till underlättande af räkenskapernas
granskning sådan förändring för framtiden borde vidtagas i
arméförvaltningens räkenskaper, att för hvarje af embetsverkets departement
upprättades och räkenskaperna bilades sammandrag öfver de vid
räkenskapsårets slut förefintliga oredovisade förskott, hvilka sammandrag
borde innehålla uppgift å de myndigheter eller personer, hos hvilka förskotten
innestode, samt att förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok
angåfve fördelningen af nämnda förskott å de särskilda departementen
såväl i dess ingående som dess utgående balans. Uti häröfver
den 23 januari 1894 afgifvet utlåtande hade arméförvaltningen å civila
departementet erkänt befogenheten af berörda anmärkning och lämpligheten
af revisorernes med anledning deraf framstälda förslag samt förklarat,
att arméförvaltningen skulle söka utreda orsaken till den anmärkta
bristen på öfverensstämmelse och derefter låta de fordrade räkenskapsbilagorna
vidfogas hufvudboken. Den utredning rörande förskotten,
som härefter, enligt hvad i 1894 och 1895 årens revisionsberättelser
erinrats, inom arméförvaltningen varit under arbete, hade ännu icke
blifvit fullbordad. Jemte upplysning om detta förhållande hade chefen
för arméförvaltningens civila departement till revisorerne öfverlemnat ett
af vederbörande tjensteman afgifvet memorial, hvaraf inhemtats, att
ifrågavarande utredning fortskridit så långt, att anledning funnes antaga,
att alla nödiga förarbeten till denna vidlyftiga räkenskapsundersökning,
som omfattade icke allenast arméförvaltningens hufvudböcker för åren
1882—1892, utan äfven de fyra departementens särskilda anslags- och
liqvidböcker för samma år, skulle hinna blifva afslutade före 1896 års
utgång. Under förutsättning, att detta antagande komme att visa sig
rigtigt, syntes, enligt hvad slutligen i memorialet uttalats, grundadt skäl
finnas för den förhoppning, att det slutliga sammanförandet af dessa
förarbeten skulle medhinnas så tidigt, att rättelse i det af revisorerne
anmärkta förhållandet skulle kunna vidtagas i arméförvaltningens hufvudbok
för år 1896.

I sammanhang med den erinran, som af 1895 års revisorer gjordes
beträffande nu omförmälda felaktighet i bokföringen, hade revisorerne

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

framhållit behofvet af en specifik redovisning af de till de särskilda
redogörarne utanordnade förskottsmedlen. Uti ett. med anledning häraf
den 24 januari 1896 afgifvet utlåtande hade arméförvaltningen å intendentsdepartementet
anfört, hurusom dylik redovisning vore att finna dels
i de årsräkningar, som af vederbörande redovisningsskyldiga myndigheter
afgåfves, dels ock uti do å arméförvaltningens särskilda departement
förda liqvidböcker, men att fullständigast och på det mest öfverskådliga
sätt det af revisorerne åstundade målet skulle vinnas, om såsom
bilaga till hufvudboken fogades ett sammandrag öfver departementens
liqvidböcker, i hvilket sammandrag för hvarje myndighet sammanfördes
till en liqvid samma myndighets konton i de särskilda departementens
liqvidböcker. Såsom arméförvaltningen å intendentsdepartementet närmare
utvecklat, skulle genom en sådan åtgärd arméförvaltningens hufvudbok,
som nu upprättas anslagsvis, komma att kompletteras genom en bilaga,
hvaruti alla i hufvudboken såsom redovisade förskott afförda utgifter
skulle återfinnas fördelade på de olika myndigheterna och hvaruti myndigheternas
alla under året redovisade utgifter vore på ett ställe sammanförda.
Jemte erinran härom hafva revisorerne anfört, att så länge
arméförvaltningens hufvudbok vore uppstäld på sätt nu vore fallet, och
intill dess en mera genomgripande reform af denna bokföring blifvit införd,
syntes det vara i hög grad önskvärdt, om ett räkenskapssammandrag
med ofvan angifna innehåll blefve hufvudboken bifogadt; och då
upprättandet af en dylik bilaga icke borde påkalla något väsentligare
arbete, hafva revisorerne uttalat den förhoppning, att ifrågavarande, af
arméförvaltningen sjelf föreslagna åtgärd måtte inom närmaste tid komma
till utförande.

I det utlåtande, som arméförvaltningen å civila departementet afgifva
öfver revisorernes beträffande fjerde hufvudtitelns förvaltning framstälda
anmärkningar i hvad de rörde detta departement, har med anledning
af revisorernes nu omförmälda framställning anförts, att arméförvaltningen
antagit, att, innan det af revisorerne ifrågasatta räkenskapssammandraget
bifogades hufvudboken, borde vara afslutad den pågående
utredningen af olikheten mellan hufvudboken och departementens bokföring
i fråga om de oredovisade förskottens belopp. Sedan denna utredning
nu, såsom arméförvaltningen hoppades, snart skulle vara lyckligen
fullgjord, skulle förenämnda räkenskapssammandrag också blifva
hufvudboken bilagdt.

Beträffande de i revisorernes nu antörda framställning berörda förhållanden
har utskottet velat meddela, att, enligt hvad utskottet inhemtat,

Ang. rcikenskapsväscndet

inom arméförvaltningen.

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

utredningen af den utaf revisorerne anmärkta olikheten mellan arméförvaltningens
hufvudbok och de särskilda departementens bokföring i
fråga om de oredovisade förskottens belopp ännu ej ledt till åsyftadt
resultat. Denna utredning, som alltjemt pågår, anses icke kunna blifva
fullbordad så snart, att rättelse kan vidtagas i arméförvaltningens hufvudbok
för år 1896, men grundad anledning lärer förefinnas till antagandet,
att dessa arbeten komma att fullbordas före uppgörandet af
innevarande års hufvudbok.

Jemte uttalande af den mening, att den bristande öfverensstämmelsen
emellan arméförvaltningens hufvudbok och departementens redogörelser
uti ifrågavarande hänseende uteslutande är föranledd af felaktig
bokföring, samt att, derest ledningen och kontrollen inom arméförvalte§f
den samarbetande enhet, som varit önsklig, det anmärkta
förhållandet icke torde hafva kunnat uppstå, får utskottet, under beklagande
af att, sedan omförmälda felaktigheter i bokföringen uppstått, de
måste qvarstå i åratal, efter det de af revisorerne påvisats, utan att
rättelse kunnat vinnas, hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 79, 80, 81—86; uti. pag. 460—467).

Jemte omförmälande, hurusom två särskilda propriebalanser, hvilka
uteslutande rörde medel, stälda under arméförvaltningen, blifvit med väsentligen
olika belopp upptagna i den vid arméförvaltningens hufvudbok
för år 1895 . fogade förteckning öfver fordringar på grund af propriebalanser
och i kammarrättens aktoratsräkning för samma år, samt hurusom
i sistnämnda räkning förekomme åtskilliga andra fordringar, hvilka
uppstått genom bristande redovisning af medel tillhörande fjerde hufvudtiteln,
utan att dessa propriebalanser upptagits i förenämnda vid arméförvaltningens
hufvudbok fogade förteckning, hafva revisorerne uttalat
önskvärdheten af att fullständig förteckning öfver utestående propriebalanser
måtte för framtiden varda bilagd arméförvaltningens hufvudbok.

Förutom de genom propriebalanser uppkomna fordringame har
arméförvaltningen, enligt hvad revisorerne inhemtat, åtskilliga utestående
fordringar, utgörande hufvudsakligen oguldna arrendebelopp för
indragna militieboställen; och synes det revisorerne lämpligt, att jern -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

väl öfver sistberörda fordringar, hvarom närmare kännedom icke kunnat
af räkenskaperna vinnas, förteckning'' upprättas för att åtfölja hufvudboken.

Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har
arméförvaltningen å civila departementet i sitt förenämnda utlåtande,
jemte hänvisande till ett af dess bokslutskamrerares dervid fogade yttrande,
hvari lemnas redogörelse för två utaf de af revisorerne omför -mälda propriebalanserna samt för de antydda utestående fordringarne
för oguldna arrendemedel, förklarat, att arméförvaltningen antoge, att
skiljaktigheten mellan kammarrättens aktoratsräkning och arméförvaltningens
hufvudbok skulle genom rättelse å det håll, der sådan blefve
af nöden, blifva vid uppgörandet af detta års hufvudbok undanröjd.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har i sitt till Kongl.
Maj:t afgifna utlåtande angående revisorernes anmärkningar rörande
fjerde hufvuatiteln i förevarande fråga för sin del anfört, att de af revisorerne
anmärkta skiljaktigheter mellan de i kammarrättens aktoratsräkning
och arméförvaltningens hufvudbok upptagna propriebalanser
syntes, åtminstone för så vidt de anginge intendentsdepartementets medel,
bero derpå, att uti kammarrättens aktoratsräkning äfven upptoges medel,
som icke inginge bland de i arméförvaltningens hufvudbok direkt
redovisade behållningarna, såsom beklädnadskassornas tillgångar m. m.,
samt anmält, att intendentsdepartementet, på grund af det af revisorerne
framstälda yrkande, komme att för framtiden låta för hvarje år
upprätta, för att dess bokslutshandlingar vidfogas, särskild förteckning
öfver sådana departementets utestående oredovisade förskottsmedel, som
på grund af redogörares eller förskottstagares iråkade balans icke kunnat
indrifvas.

Beträffande arméförvaltningen hafva revisorerne vidare framhållit,
hurusom detta embetsverk drefve eu ganska stor och omfattande affärsverksamhet.
Sålunda upphandlade dess intendentsdepartement beklädnadsmaterialier
och andra utredningsreqvisita, som från utredningsförrådet
i Stockholm samt central- och hufvudförrådet å Karlsborg utlemnades
till arméns samtliga truppförband mot godtgörelse af vederbörande beklädnadskassor.
Departementet drefve dessutom i Stockholm bageri- och
sadelmakeiirörelser. A Karlsborg hade departementet ett magasin, dit
proviantartiklar uppköptes för att tillhandahållas der förlagda truppförband
och skolor. Till upplysning om storleken af denna affärsverksamhet
hafva revisorerne meddelat, att under revisionsåret från arméförvaltningen
utbetalts:

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

för inköp af beklädnadsmaterialier och reqvisita... kronor 1,588,472: 90.

„ bedrifvande af bagerirörelsen''.............................. „ 80,480:31.

,, „ „ sadelmakerirörelsen ..................... „ 56,344: 4 5.

„ „ „ magasinsrörelsen å Karlsborg... ,, 159,380:2 2.

De för dessa affärsgrenar lemnade redovisningar, hvilka vore spridda
i olika verifikationsband och af den i arméförvaltningens räkenskapsmetod
oinvigde näppeligen kunde uppsökas endast med ledning af det
vid hufvudboken fogade register öfver verifikationsbandens innehåll, utgjordes
af dels verifikationssammandrag, dels vederbörande redogörares
qvartalsräkningar. De kontanta utbetalningarna för bedrifvande af bagerioch
sadelmakerirörelserna hade icke af dessa redogörelser kunnat med
säkerhet utrönas, utan hade de härom ofvan meddelade upplysningarna
vunnits först efter förfrågan i arméförvaltningen. I hufvudboken vore
denna arméförvaltningens högst betydande affärsverksamhet icke redovisad.
Vederbörande konton för de särskilda anslag, som för nämnda
verksamhet anlitades, lemna icke ens en antydan, att ifrågavarande affärer
förefunnes, utan utgifter och inkomster för dessa ändamål vore
sammanslagna med öfriga, anslagen vidkommande poster. Vid detta
förhållande och då revisorerne icke varit i tillfälle att af de i verifikationsbanden
befintliga, spridda handlingar uppställa tillförlitliga öfversigter
öfver de nu omförmälda detaljerna af arméförvaltningens verksamhet,
hade revisorerne ej heller kunnat deröfver uttala något omdöme.
Revisorerne, som på grund af hvad sålunda anförts funne det
vara nödvändigt, att i arméförvaltningens hufvudbok å särskilda konton
lemnades öfversigtliga redogörelser för bedrifvande af dessa olika affärsgrenar,
hade för rättelses vinnande velat fästa Riksdagens uppmärksamhet
å nu anmärkta bristfälligheter i bokföringen.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har med anledning
af revisorernes förenämnda yttrande anfört, att utgifterna för upphandlade
beklädnadsmaterialier och reqvisita, afsedda för utrednings förrådet
i Stockholm samt central- och hufvudförrådet å Karlsborg, finnas afförda
å anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet, titel besparingar,
samt erinrat, att för ofvan uppräknade verksamhetsgrenar funnes, liksom
för arméförvaltningens öfriga affärstransaktioner genom underordnade
myndigheter, upplagda särskilda konton i arméförvaltningens liqvidbok,
och då ur dessa konton kunde hemtas alla de upplysningar, som
revisorerne syntes åstunda, syntes med införandet i sjelfva hufvudboken
af de utaf revisorerne angifna konton böra anstå, intill dess nytt formulär
för denna hufvudbok kunde hafva blifvit beslutadt och faststäldt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 9

•

Hvad arméförvaltningens räkenskaper vidkommer, hafva revisorer^
slutligen anfört, att, på sätt under senaste åren af Riksdagens
revisorer upprepade gånger framhållits, svårigheter mött för en genomgående
granskning af desamma. Sålunda förekomme, att a arméförvaltningens
hufvudboks särskilda konton upptoges beträffande inkomster
och utgifter endast deras slutsummor för året. Den mera specifika redovisningen
af fjerde hufvudtitelns anslag vore deremot att söka i de
sammandrag öfver inkomster och utgifter, som funnes spridda i verifikationsbanden.
Då emellertid äfven dessa sammandrag vore knapphändigt
affattade, nödgades man för att vinna upplysning om de ändamål, för
hvilka anslagsmedlen användts, i de flesta fall gå till granskning af de
särskilda verifikationerna, hvilka tillsammans bildade omkring 250 digra
band. Det syntes med afseende å sistnämnda förhållande vara önskvärd^
om i verifikationssammandragen närmare, än nu vore fallet,, angåfves
beskaffenheten af de poster, som deri vore upptagna. Då vidare
specifikationen af de i hufvudboken torda beloppen endast kunde inhemtas
genom dessa bland massan af verifikationer spridda sammandrag, skulle
det i hög grad underlätta revisionsarbetet, om för framtiden ett exemplar
af samtliga ifrågavarande sammandrag såsom bilagor till hufvudboken
förenades i ett särskilt band samt vid sammandragens slutsummor
och hufvudbokens motsvarande poster infördes ömsesidiga foliohänvisningar.

Förutom lämpligheten af denna anordning, hvarigenom en närmare
förbindelse mellan hufvudboken och de till grund för densamma
liggande primära redogörelserna skulle vinnas, hafva revisorerne framhållit
angelägenheten af att, på sätt af föregående ars revisorer föreslagits,
hvarje förvaltningsmyndighet eller redogörare erhölle sitt särskilda konto
i hufvudboken. Fn dvlik åtgärd, som väl läte sig genomföras äf\en
med bibehållande i öfrigt af hufvudbokens nuvarande uppställning efter
hufvudtitelns anslag, skulle, såsom af 1895 års revisorer påvisats, medföra
väsentliga fördelar, bland annat, genom en deraf möjliggjord, betydlig
inskränkning i användandet af förskottskontot. Genom , den föreslagna
kompletteringen af hufvudboken borde ock vissa oegentligheter, som nu
förekomme i bokföringen, kunna undvikas. I sadant afseende hafva revisorerne
påpekat, hurusom af ortsmyndigheterna bestridda utgifter, hvartill
medel icke blifvit af arméförvaltningen under räkenskapsåret förskotterade,
å vederbörligt anslagskonto i hufvudboken upptoges såsom »skulder, och
återstående utgifter att betalas under nästkommande år». Dessa utgifter
hade emellertid i sjelfva verket redan under räkenskapsåret blifvit icke
liih. till litlcsd. Urat. 1897. 4 Sand. 1 Afd. 2b Häft. 2

10 , Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

blott bestridda, utan äfven redovisade och verificerade, hvadan för arméförvaltningen
annan åtgärd icke bort återstå än att låta från hufvudkassan
öfversända erforderlig godtgörelse. I här angifna fall förelåge
uppenbarligen ingen resterande utgift; och den skuld, som uppkommit,
vore icke anslagets, utan arméförvaltningens skuld till vederbörande ortsmyndighet,
a hvars hittills saknade konto skulden rätteligen bort vara
att återfinna. Enligt den nu använda bokföringsmetoden upptoges å
anslagets konto såsom utgift under året endast det belopp, som motsvarades
af de utaf arméförvaltningen för anslagets ändamål öfversända
förskottsmedel, hvaremot det vid verifikationerna fogade utgiftssammandrag
slutade med en summa, som öfverskjöte hufvudbokens anslagsutgift
med det belopp, som å anslagets konto angåfves såsom skuld.
Så hade under revisionsåret exempelvis varit förhållandet med bokföringen
af reservationsanslaget till fältartilleriet å fastlandet. Såsom redovisade
förskott från detta anslag upptoges nemligen i verifikationssammandraget
1,096,970 kronor 77 öre, men i hufvudboken endast
1,075,004 kronor 58 öre, och skilnaden mellan dessa summor, 21,966
kronor 19 öre, hade i hufvudboken förts under rubrik »skulder och
återstående utgifter att utbetalas år 1896».

Äfven af annan anledning än den, som nu angifvits, hade under
revisionsaret inträffat, att beträffande ganska många anslag verifikationssammandragens
slutsummor icke till siffrorna sammanstämde med motsvarande
poster i hufvudboken. I detta hänseende hade revisorerne
anstält en, savidt tiden medgifvit, omfattande undersökning, hvilken dock
måst begränsas till utgiftssidan å hufvudbokens konton och deremot
svarande summor i verifikationsbandens sammandrag.

Beträffande resultaten af denna undersökning äro i revisionsberättelsen
intagna åtskilliga exempel, till hvilka utskottet tillåter sig hänvisa.
Af dessa exempel framginge emellertid, att såväl å debet- som å kreditsidan
skilnaden mellan slutsummorna i sammandragen och i hufvudboken
beträffande kontot »Försvarsverket till lands i allmänhet: Intendentsdepartementet»
utgjorde ej mindre än 247,180 kronor 99 öre, hvilken
skilnad hufvudsakligen vore beroende på de olika uppgifterna beträffande
omföringar till och från vederbörande anslag.

Med afseende å de talrikt förekommande skiljaktigheterna mellan
uppgifterna i verifikationssammandragen och i hufvudboken syntes man
efter revisorernes mening, vid det förhållande, att nämnda sammandrag
stödde sig på verifikationer och sålunda måste anses rigtiga, hafva anledning
antaga, att ifrågavarande poster i hufvudboken skulle vara origtiga,
Äfven om för de förefintliga skiljaktigheterna funnes en för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

klaringsgrund, hvilken revisorerne dock i de flesta fall icke kunnat utröna,
syntes denna bokföring visa sådan osäkerhet och innebära så störa
oegentligheter i formelt hänseende, att deraf tydligen frmuginge svårigheten,
ja, omöjligheten för revisorerne att på ett eftektivt sätt granska
arméförvaltningens räkenskaper.

En af revisorernes vigtigaste uppgifter vore, enligt hvad revisorerne
vidare anfört, granskningen af anslagens råtta användning; men
vid fullgörande af detta åliggande med afseende å anslagen under fjerde
hufvudtiteln bereddes revisorerne ett väsentligt hinder genom de talrika
omföringarna till och från dessa anslag. Särskildt då omföringarna,
såsom exempelvis vore fallet a det otvan omförmälda kontot »försvarsverket
till lands i allmänhet: Intendentsdepartementet», stege till höga
belopp, hade det visat sig, att arbetet för att vinna kännedom om vederbörande
anslags disposition förutsatte eu så omfattande utredning, att
derför kräfdes mera tid, än som för statsrevisonen vore tillmätt,

Af 1895 års revisorer hade anmärkts, att i flere fall saknats hänvisningar
till de omföringsorder, som legat till grund för i verifikationssammandragen
upptagna omföringsposter. Jemväl i de. nu till granskning
föreliggande räkenskaperna hade samma bristfällighet iakttagits;
och med anledning häraf hade revisorerne ofta icke varit i stånd att
återfinna ifrågavarande verifikationer. Revisorerne hafva derför påpekat
angelägenheten af, att i verifikationssammandragen för hvarje omföringspost
antecknades numret såväl å det band som ock å det blad, hvarest
vederbörande omföringsorder vore att finna. Härjemte haae ie\isoreine
med afseende å beskaffenheten åt dessa verifikationer anledning framhålla,
att, enligt revisorernes mening, omföringsorder i hvarje fall borde
tydligt angifva grunden för och befogenheten af den beslutade omföringen,
hvilken eljest kunde synas hafva skett godtyckligt.

Med anledning af det uttalande, som af 1895 års revisorer gjorts
om önskvärdheten af, att i arméförvaltningens räkenskaper, såvidt möjligt,
undvekes omföringar från ett anslag till annat, hade armé förvaltningen
å intendentsdepartementet i utlåtande den 24 januari 1896 angifvit sig
icke kunna utlofva någon större inskränkning i det af revisorerne klandrade
omföringssystemet, utan förklarat sin uppfattning vara, att eu
förändring i den af revisorerne angifna rigtningen för närvarande icke
lämpligen borde genomföras. Revisorerne, som icke kunnat finna de af
embetsverket till stöd härför anförda förhållanden innefatta giltiga skäl
för detta påstående, hafva nu gent deremot såsom sin åsigt uttalat, att
eu inskränkning i det vid arméförvaltningens räkenskaper nu använda
omföringssystemet lämpligen kunde och bestämdt borde åstadkommas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

på det att revisorernes åliggande att granska anslagens användning
måtte möjliggöras och underlättas.

Såsom ett slutomdöme med anledning af granskningen utaf fjerde
hufvudtitelns räkenskaper hafva revisorerne uttalat den åsigt, att fullständig
brytning med hela det nuvarande bokföringssättet borde med
det snaraste astadkommas. Detsamma innebure nemligen icke den
reda och öfverskådlighet, som en väl ordnad bokföring borde
bereda; och revisorerne hade för sin del ansett det vara så mycket
angelägnare att framhålla detta, som fullgörandet af det på statsrevisionen
hvilande granskningsåliggande vore nära beroende af en snar
och välbehöflig reform i nämnda hänseende.

Om den rigtning, i hvilken en reform af räkenskapsföringen inom
armeförvaltningen borde ske, hade de senaste årens statsrevisorer i ett
och annat fall lemnat antydningar; och revisorerne hade nu velat å nyo
framföra önskningar i samma syfte. Såsom ett medel för åstadkommande
af förbättringar i bokföringen hade förordats, att medelsförvaltningen
måtte i sin helhet öfverflyttas till ett enda departement inom
arméförvaltningen. Men revisorerne ansåge icke detta medel tillfyllestgörande,
utan hyste den öfvertygelse, att enkelhet, reda och öfverskådlighet
i afseende å bokföringen samt effektiv kontroll beträffande redovisningen
kunde vinnas endast genom en omfattande reform af hela
den militära förvaltningen, i syfte att, så långt det läte sig verkställas,
decentralisera densamma, Härigenom skulle tillika det högst vigtiga
hufvudändamål med all militärförvältning ernås, att fred sförvaltningen
bringades i nära öfverensstämmelse med de förhållanden, som inträdde
vid och efter härens försättande på krigsfot.

I sitt förenämnda utlåtande har arméförvaltningen å civila departementet,
med anledning af den utaf revisorerne uttalade önskan, att för
framtiden ett exemplar af samtliga verifikationssammandragen såsom
bilagor till hufvudboken förenades i ett särskilt band samt vid sammandragens
slutsummor och hufvudbokens motsvarande poster infördes ömsesidiga
foliohänvisningar, förklarat, att arméförvaltningen skulle söka uppfylla
revisorernes önskan, så svårt detta tillägg i bokslutsarbetet vid
den härför tillmätta knappa tid och med den derför disponibla personal
än komme att kännas.

I afseende å de af revisorerne anförda, vid vissa anslag förekommande
skiljaktigheterna mellan verifikationssammandragens slutsummor
och motsvarande utgiftsposter i hufvudboken, har departementet, då det
måste medgifvas, att de vållade granskaren svårighet, förklarat sig vilja
söka att för sin del i möjligaste mån hindra förekomsten af dylika skilj -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

aktigheter, ehuru svårigheter derför mötte, enligt hvad departementet i
anfördt exempel påvisat.

Hvad deremot i öfrigt anginge de år efter år anmärkta omföringarna
mellan olika anslag, hvilka onekligen ofta måste vålla granskningen
betydande svårigheter, kunde de, på den grund att vissa slag
af utgifter måste från flera anslag gemensamt bestridas, eller af annan
anledning, icke helt och hållet undvikas, liksom genom deras användande
tvifvels utan mången gång kunde sparas mångdubbelt arbete.
Arméförvaltningen delade emellertid den åsigt, att de borde för underlättande
af revisorernes granskningsarbete i möjligaste män undvikas,
och skulle efter bästa förmåga söka att minska deras antal. . I
hvarje fall vore det uppenbart, att de af revisorerne fordrade hänvisningarna
borde göras så fullständiga som möjligt; liksom departementet
för sin del sträfvat och fortfarande ville sträfva att i de åt detsamma
utfärdade omföringsorder — hvilka hädanefter skulle biläggas äfven omföringarna
inom departementets egna anslag — gifva tillfyllestgörande
uppgift om grunden för omföringen. För den bristfällighet i ena som
andra hänseendet, hvilken ändock måste här och der förekomma, borde,
i betraktande af räkenskapsåtgärdernas högst betydande antal och bokföringens
af revisorerne sjelfva vitsordade stora omfång, något öfverseende
kunna få med hopp om framgång utbedjas.

Hvad slutligen anginge hela bokföringssystemets öfverklagade
bristfällighet, kunde kanske någon förbättring deraf vara att förvänta
genom den förändring i arméns förvaltning, hvarom förslag vore under
utarbetning inom landtförsvarsdepartementet.

Med afseende å revisorernes förevarande framställning i fråga om
inskränkning i det vid arméförvaltningens räkenskaper använda omföringssystemet
har arméförvaltningen å intendentsdepartementet, med åberopande
af en af tjenstförrättande bokhållaren å departementet afgifven,
vid den tryckta revisionsberättelsen fogad förklaring, till hvilken utskottet
tillåter sig hänvisa, anfört, att, sedan de för anskaffning af de till arméns
beklädnad och utrustning förut å anslagen till försvarsverket till lands
i allmänhet, till beklädnad och utredning m. m. för indelta infanteriet,
Vermlands fältjägarecorps ocli Jemtlands hästjägarecorps äfvensom till
anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-, remtygs- samt
häst- och sadelmunderingspersedlar vid det berustade kavalleriet anvisade
medel numera blifvit sammanförda under ett enda anslag, arméns munderingsutrustning,
antalet omföringnr i intendentsdepartementets räkenskaper
komme att i högst väsentlig mån inskränkas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Såsom ofvan meddelats, har, i fråga om den af revisorerne anmärkta
skiljaktigheten emellan kammarrättens aktoratsräkning och arméförvaltningens
hufvudbok, förvaltningen å civila departementet förklarat,
att vederbörlig rättelse skall vid uppgörande af innevarande års hufvudbok
vidtagas, och hvad beträffar revisorernes framställning om uppläggande
af särskilda konton i arméförvaltningens hufvudbok för dess
olika affärsgrenar, har förvaltningen å intendentsdepartementet i ofvannämnda
utlåtande anfört, att sådant borde iakttagas vid uppgörande af
nytt formulär till hufvudboken.

Vidkommande revisorernes uttalanden om arméförvaltningens räkenskaper
i allmänhet, får utskottet meddela, att, sedan särskilda komiterade
inom landtförsvarsdepartementet efter erhållet uppdrag afgifvit yttrande
angående omorganisation af arméförvaltningen, statsrådet och
chefen för nämnda departement, med ledning af komiterades yttrande,
uppgjort förslag till omfattande förändringar i arméförvaltningens organisation,
särskildt i syfte att ej allenast, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, som af Riksdagens revisorer angifvits, förenkla räkenskaps-
och redovisningsväsendet, utan äfven, jemväl i likhet med hvad
revisorerne antydt, i väsentlig mån decentralisera den militära förvaltningen;
och kommer detta förslag, enligt hvad utskottet inhemta^ att
öfverlemnas till vederbörande myndigheter med förständigande, att utlåtande
deröfver må afgifvas före den 1 nästkommande juli. På grund
häraf torde kunna antagas, att ärendet hinner blifva så snart beredt,
att framställning om ifrågavarande embetsverks förändrade organisation
kan af Kong!. Maj:t till nästa Riksdag aflåtas.

Uti förevarande ämne är likaledes att bemärka, att formulär till
ny hufvudbok och dermed sammanhängande räkenskaper är under utarbetande
inom arméförvaltningen. Detta formulär, som är i det närmaste
fullbordadt, har blifvit för utskottet förevisadt; och för så vidt framgått
af den granskning, utskottet varit i tillfälle att egna detsamma, synas
vid dess affattande de af revisorerne mot redovisningssättet inom arméförvaltningen
framstälda anmärkningar hafva blifvit vederbörligen beaktade
och i öfrigt all omsorg egnats till åstadkommande af reda och
öfverskådlighet inom dessa räkenskaper.

Då .sålunda rättelser i de af revisorerne anmärkta fall delvis komma
att omedelbart vidtagas och då af hvad ofvan meddelats torde framgå, att
det af revisorerne med förevarande framställningar i öfrigt åsyftade mål
kommer att inom den närmaste framtiden vinnas, hemställer utskottet,

att hvad revisorerne i förevarande afseende an -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

fört icke må för närvarande till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

§4- ;:/ ±'';!;

(Rev. ber. pag. 87—89; uti. pag. 466—471).

Revisorerne, hvilka tagit i betraktande de från Ottenby remontdepot
aflemnade remonter, som under hösten 1896 tilldelats lifgardet
till häst, l:a och 2:a svea artilleriregementen, de i Helsingborg och
Malmö förlagda sqvadroner af kronprinsens husarregemente samt de
batterier af Vendes artilleriregemente, som äro stationerade i Kristianstad,
hafva uttalat det omdöme, att en del af dessa hästar voro vid lågt
hull och i många fall icke kunde anses vara i tillfredsställande skick.
Emellertid hade ifrågavarande remonter under en stor del af eftersommaren
jemte gräsbetet erhållit hafre och annat torrfoder. Enligt från
arméförvaltningen lemnad uppgift hade nemligen under tredje qvartalet
år 1896 vid remontdepoten utfodrats 5,095 tilläggsrationer och 7,696
vinterrationer, och dessa rationer hade tilldelats endast de omkring 200
remonter, hvilka, inköpta under år 1895, i slutet af sistlidne september
månad från depoten afgått till regementena. Då, oaktadt omlörmälda
betydliga förstärkning i utfodringen, en icke ringa del af de hästar,
revisorerne varit i tillfälle att se, befunnits vara vid lågt hull, syntes
man hafva anledning antaga, att de vid Ottenby ännu qvarvarande remonterna
af 1896 års inköp, hvilka under sommaren varit hänvisade
uteslutande till gräsbete, erhållit en alldeles otillräcklig föda. Orsaken
till dessa förhållanden vore att söka deruti, att äfven under sistlidne
sommar ej alla de till Ottenby kungsladugård hörande beten blifvit för
statens remonter använda.

Såsom i 1895 års revisionsberättelse meddelats, hade, enligt hvad
revisorerne vidare anfört, chefen för Ottenby remontdepot den 25 oktober
1895 tillstält arrendatorn af kungsladugården ett förständigande att till
remontdepotens uteslutande förfogande under betestiden ställa vissa närmare
angifna betesmarker, med åläggande att ej å någon af dessa
marker utan af depotchefen för hvarje gång lemnadt. skriftligt medgifvande
kreatur finge utsläppas på bete eller höskörd verkställas; och
hade arrendatorn afgifvit skriftlig förbindelse, att lian skulle ställa sig
detta i enlighet med gällande kontrakt gifna förständigande till efterrättelse.
Till upplysning om begagnandet under innevarande års sommar
af betesmarkerna vid Ottenby hade revisorerne haft att tillgå dels eu

ing. OtUnby
remontdepot,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

af chefen för remonteringsstyrelsen lemnad uppgift å de betesmarker,
som af kronoarrendatorn under nämnda tid upplåtits till depotchefens
förfogande, dels ock ett af sistnämnde tjensteman bestyrkt utdrag af
dagbeskeden vid depoten. Såvidt af dagbeskeden kunnat inhemtas, hade
af de för remontdepoten upplåtna betesmarker följande, nemligen Skogvaktareängen
om 8 hektar, Kalfhagen om 7 hektar och Norra marken
om 60 hektar, icke under sommaren anyändts till bete åt remonterna.
Först den 29 augusti hade remonter släppts på bete i Ottenbylund, å
hvilken mark, innehållande 225 hektar, arrendatorn derförinnan med
depotchefens tillstånd tagit höskörd. Den norra schäferiängen om 180
hektar —- en, enligt hvad depotchefen uti en af 1895 års revisorer meddelad
skrifvelse upplyst, särdeles präktig betesmark med god gräsväxt
— hade till depotens förfogande upplåtits först i slutet af juli, sedan
arrendatorn utan medgifvande af depotchefen derå verkstält slåtter.
Enligt uppgift hade tillträdet till denna äng under förra delen af nästlidet
års sommar varit genom arrendatorns egenmägtiga och mot kontrakt
stridande åtgärd med lås afstängdt.

Såsom häraf framginge, hade under betestiden nästlidet år betydande
delar af de till Ottenby kungsladugård hörande marker icke
blifvit. för remontdepoten använda, och då med anledning häraf betet
blifvit för remonterna alldeles otillräckligt, hade man sökt förbättra
konditionen åtminstone hos de hästar, som vid betestidens slut skulle
afgå från depoten, genom att, såsom ofvan nämnts, till dem utfodra
tilläggs- och vinterrationer i stor mängd. För berörda tilläggsrationer,
som bestått af, förutom gräsbete, vissa qvantiteter hafre, hö och halm,
hade, enligt hvad arméförvaltningen å intendentsdepartementet meddelat,
ersättning till kronoarrendatorn beviljats och utgått endast enligt den
beräkningsgrund, som i allmänhet vore stadgad i fråga om ersättning
för gräsbete. Åtgärden att medelst tilläggsrationer förstärka utfodringen
hade revisorerne visserligen funnit vara fullt berättigad, då förstärkning
nödvändiggjorts genom arrendatorns uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som på grund af det mellan honom och intendentsdepartementet
afslutade kontrakt meddelats. Dock syntes det kunna
ifrågasättas, huruvida icke vederbörande bort vidtaga behöriga åtgärder
för att förhindra, att en del betesmarker i strid mot kontraktet under
månader undandroges remontdepotens förfogande. Med afseende härå
och då jemväl de för depoten tillgängliga betesmarker icke syntes hafva
blifvit använda i den utsträckning, förhållandena medgifvit, hade det
förefallit revisorerne, som om statens rätt och fördel i förevarande fall
icke blifvit vederbörligen tillgodosedd.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

För besvarande af revisorernes förenämnda framställning har arméförvaltningen
å intendentsdepartementet i sin ofvan omförmälda skrifvelse
åberopat ett vid skrifvelsen fogadt, från chefen för remonteringsstyrelsen
till departementet inkommet utlåtande, deri bemälde chef förklarat sig,
i olikhet med revisorerne anse, att någon anmärkning mot remonternas
skick vid aflemningen icke med fog kunnat göras; men då uppfattningen,
huruvida en remont vore i tillfredsställande skick eller ej, vore mycket
olika, hade han hänvisat till de vid förklaringen fogade intyg, som
lemnats från de regementen, hvilkas remonter revisorerne varit i tillfälle
att se, varande i dessa intyg samstämmigt uttaladt det omdöme, att de
under år 1896 från Ottenby depot emottagna remonter voro i fullgodt
skick, med anledning af revisorernes yttrande att, då oaktadt den betydliga
förstärkning i utfodringen, som tillgodokommit de remonter, som
afgått till regementena, dessa varit vid lågt hull, det vore anledning
antaga, att de vid Ottenby qvarstående remonterna af 1896 års inköp,
Indika under sommaren varit hänvisade uteslutande till gräsbete, erhållit
en alldeles otillräcklig föda, samt att orsaken till dessa förhållanden
vore, att ej alla till Ottenby kungsladugård hörande beten för statens
remonter användts, bär chefen för remonteringsstyrelsen vidare anfört,
att han ej kunde finna några verkliga skäl för antagandet att de vid
Ottenby qvarvarande remonterna erhållit en alldeles otillräcklig föda, ty
att betesmarkerna varit otillräckliga för 400 hästar, uteslöte ej möjligheten
att de kunde räcka till för 200 stycken. Anledningen, hvarför
de till regementena afgående remonterna så tidigt utfodrats först med
tilläggsration och sedan den sista månaden med vinterration, hade just
varit att reservera åt de qvarvarande remonterna tillräckligt bete, hviiket

de också erhållit, och genom den gynsamma väderlek, som på sen sommaren

förbättrat betena, hade dessa räckt ända till den lista november,
och endast under oktober månad hade tilläggsration behöft användas.
Med undantag af den 8 har innehållande skogvaktareängen, hvilken

läge aflägset och hade dålig tillgång på vatten, hade alla till Ottenby

kungsladugård hörande beten användts. Hvarföre Kalfhagen och Norra
Marken ej upptagits i de till revisorernes förfogande lemnade dagbeskeden,
syntes bero på att dessa marker varit förenade med andra marker
och användts samtidigt.

Ottenbylund vore af den beskaffenhet, att den ej kunde användas
till bete förr än i slutet af augusti månad, till följd af den mängd insekter
der funnes, men lemnade under september månad förutom bete ett
Bih. till Hiksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 25 Iläft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

särdeles godt skydd mot väder och vind. Kronoarrendatorn hade visserligen
undanhållit bete från norra Schäferiängen och olofligen tagit höskörd
från densamma, äfvensom ej skördat Ottenbylund på den af depotchefen
bestämda tiden, och hade sålunda onekligen ej fullgjort de förbindelser,
han åtagit sig; för denna åtgärd hade kronoarrendatorn dock
lemnat 5,095 tilläggsrationer och 7,696 vinterrationer endast mot den
ersättning, som skulle tillkommit honom för motsvarande rationer enbart
gräsbete; och då värdet på tilläggs- och vinterrationerna, med afdrag
af ersättningen för gräsbetet, fullt motsvarade värdet på det undanhållna
betet, och de för utdelning till regementena afsedda remonterna,
efter nära två månaders godt gräsbete, erhållit, delvis i förening med
gräsbete, en af hafre, hö och halm bestående kraftig utfodring, hvilken
afgjordt vore fördelaktigare än enbart gräsbete, syntes, enligt chefens
förmenande, statens rätt och fördel i förevarande fall ej i något afseende
hafva blifvit förbisedd.

Med anledning af revisorerues ifrågavarande framställning och med
hänsyn jemväl till nästlidne års Riksdags statsutskotts uttalande i detta
ämne har utskottet till en början velat meddela, att Kongl. Maj:t genom
kungörelse den 9 juli 1896 angående remonteringen vid värfvade armén
förordnat, bland annat, att denna remontering samt förvaltningen af
statens remontdepoter skall, under inspektören för kavalleriet, ombesörjas
af en remonteringsstyrelse, bestående af chef och två ledamöter, att chef
och ledamöter i styrelsen äfvensom suppleant för hvar och en af dem
skall förordnas af Kongl. Maj:t på förslag af inspektören för kavalleriet,
att om till chef, ledamot eller suppleant föreslås officer eller veterinär,
som icke tillhör kavalleriet, vederbörande inspektör eller vapen chef skall
genom inspektören för kavalleriet lemnas tillfälle att afgifva yttrande
öfver förslaget samt att den ena platsen såsom ledamot i styrelsen eller
suppleant för honom må kunna besättas genom förordnande af särskilda
personer för särskilda områden af riket; varande närmare bestämmelser
meddelade i fråga om remonteringsstyrelsens ordnande af och tillsyn
öfver remontdepoterna.

Genom att ledningen af och tillsynen öfver remontdepoternas förvaltning
sålunda blifvit öfverflyttade från arméförvaltningens intendentsdepartement
till remonteringsstyrelsen, hvilken antagligen förfogar öfver
de fackinsigter, som erfordras för en dylik verksamhet, torde kunna
emotses, att för framtiden vid tillsynen öfver remonternas utfodring och
vård å depot sådan omsigt och sakkunskap må göra sig gällande, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 19

de hästar, som tillställas den värfvade arméns olika truppförband, må
varda af beskaffenhet att vinna mera allmänt godkännande. Under
sådana omständigheter och då de al 1895 och 1896 årens revisorer
anmärkta förhållandena vid Ottenby remontdepot kunna antagas föranleda
revisorerne att fortfarande med särskild uppmärksamhet följa
remontdepoternas förvaltning, anser sig utskottet böra hemställa,

att revisorernes förevarande framställning icke må
till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Marinförvaltningen.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 112; uti. pag. 476, 480, 484—486, 491 495).

Revisorerne, som besökt flottans station i Karlskrona, hade, enligt
hvad i berättelsen vidare meddelas, vid besöket inhemtat, att af den
årsklass af flottans värfvade stam, som antagits år 1896, ej mindre än
tio procent redan vid tiden för revisorernes besök blifvit, efter genomgångna
bestraffningar enligt gällande författningar, ur rullorna utstrukna;
och då det funnes skäl antaga, att de värfvade sjömännen i många fall
beginge fel i afsigt att, på grund af ådragna straff och deras påföljd af
af skedande, vinna befrielse från den antagna värfningen, syntes revisorerne
i detta afseende allvarliga olägenheter förefinnas, hvilka innebure
både demoralisation bland manskapet och förspilda statsutgifter för utbildning
af sjömän, de der icke komme att tjena å flottan.

Marinförvaltningen, som den 19 januari innevarande år afgifvit utlåtande
angående revisorernes anmärkningar vid granskningen af flottans
räkenskaper, har, med afseende å hvad revisorerne i nu omförmälda hänseende
anfört, hänvisat till den utredning i ämnet, hvilken meddelats i
ett af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona insändt ytt -

Ang. manskapet
vid
flottans värfvade
stam.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

rande från kommendanten derstädes samt i ett af stationsbefälhafvaren
vid flottans härvarande station afgifvet yttrande.

I sitt förenämnda yttrande har kommendanten å Karlskrona station
anfört, att af de förhör, som enligt § 20 i disciplinstadgan för krigsmagten
af honom verkstälts angående de af ifrågavarande manskap begångna
förseelser, hvilka föranledt utstrykningen, hade det synts framgå,
som om orsaken till de disciplinära förseelsernas upprepande låge mindre
i försöket att på detta sätt vinna befrielse från den antagna värfningen,
än i svagheten hos de disciplinära straffbestämmelserna. Dessa
straff syntes nemligen på flertalet ej åstadkomma den verkan, som med
dem vore afsedd, nemligen skräck för förseelsernas upprepande.

Detta visade sig äfven deraf att, samtidigt med att det blef för
manskapet bekant, att ur rullorna utstruket manskap ej skulle under sin
återstående kapitulationstid hållas till allmänt arbete, förseelsernas antal
ökades genast till nära dubbelt emot hvad det förut varit under samma tid.

Vid förhören hade ej heller något framkommit, som gifvit anledning
misstänka, att afsigten med förseelsernas upprepande varit att blifva
fri tjensten. Tvärtom hade det flere gånger inträffat, att, när någon
befarat att blifva utstruken, han begärt att få qvarstå, hvilket i de flesta
fall då äfven skett, men oftast hade vid dylikt fall ej lång tid förflutit,
innan han åter anmälts för förseelse.

Så länge manskapet skulle bestå af värfvadt manskap, syntes det
kommendanten, att med nuvarande straffbestämmelser ingen förändring
till det bättre i det öfverklagade förhållandet kunde vara att emotse, då
det visat sig, att något annat folk i allmänhet än landets s. k.
lösa befolkning ej tager värfning, och det vore allt för väl bekant, huru
större delen af denna befolknings ungdom med begäret för rusdrycker
för närvarande vore helt och hållet i brist på den moral och det ordningsoch
lydnadssinne, som erfordrades för ett ordentligt lefnadssätt.

Under sådana förhållanden kunde kommendanten ej inse annat än
att för tjenstens bästa det vore det rättaste att ur rullorna utstryka den,
hos hvilken ingen van funnes för att han, under förblifvande vid truppen,
skulle kunna återföras till sin tjenstepligt j och att i tjensten bibehålla
den, som genom ständigt upprepade förseelser ringaktade den militära
myndigheten, måste på hans kamrater inverka mera demoraliserande
än hans skiljande från tjensten.

Ett sådant tillvägagående kunde ej heller vara någon misshushållning
med statsutgifterna, da karlen med sitt uppförande ej vore för tjensten
duglig. Han lämpade sig nemligen ej för vidare utbildning, då
han med sitt dåliga föredöme ej kunde användas såsom instruktör eller

Statsutskottets Utlärande N:o 37.

förman vid stammanskapet ock ännu mindre för de värnpligtige. Genom
hans afskedande ginge karlen derjemte förlustig den lön, som staten
annars haft att utbetala till honom under 3 år och 6 månader efter
tjenstgöringen för hans utbildning.

De för karlen utbetalta medlen borde ej heller vara helt och hållet
förspilda, enär karlen i händelse af mobilisering återkomme som värnpligtig.

Stationsbefälhafvaren i Karlskrona har vid insändande till marinförvaltningen
af förenämnda yttrande jemte hänvisande till detsamma
för sin del tillagt, att han icke ansåge ådagalagdt, att den af kommendanten
omförmälda ökning af disciplinförseelsernas antal vore en följd
deraf, att afsändande till arméns disciplinkompani numera upphört.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station härstädes har i förevarande
ämne anfört, att vid verkstäld jemförelse mellan det manskap, som för
härvarande station antagits för värfvade stammen, enligt 1887 års or;
ganisation af sjömanscorpsen, och det dylika manskap, som antagits för
tjenstgöring för sin utbildning under viss del af tjenstetiden enligt 1894
års organisation, och hvaraf den första årsklassen med förlidet års utgång
fullgjort sitt första tjensteår vid stationen, det befunnits, att den
verkstälda antagningen enligt den senare organisationen med hänsyn till
manskapets uppförande utfallit vida sämre än antagningen enligt den
förra organisationen, särskildt i fråga om det värfvade manskapets första
tjenstgöringsår.

För år 1896 hade nemligen för härvarande station antagits sammanlagdt
85 man. Från denna summa borde likväl frånräknas dels en
man, som vid inställelsen blifvit kasserad vid verkstäld kroppsundersökning,
dels en dito, som icke instält sig vid stationen, dels äfven en man,
som på grund af falska betyg blifvit antagen, och hvilkens kontrakt
blifvit af Stockholms rådhusrätt förklaradt ogiltigt.

Sålunda återstode af 1896 års kontingent 82 man, som inträdt i
tjenstgöring vid stationen.

Då man toge i betraktande, att bland dessa nyantagna blifvit
under det gångna året verkstälda ej mindre än 73 bestraffningar, deråt
4 utgörande straffarbete och 4 fängelse, samt att 8 af de nyantagna,
d. v. s. 9,7 procent, blifvit, med stöd af § 27 i disciplinstadgan, ur
rullorna utstrukna, så framginge häraf, att förhållandet vid härvarande
station icke stälde sig gynsammare än det af statsrevisorerne anmärkta
vid flottans station i Karlskrona.

Anledningen härtill borde hufvudsakligen sökas dels i den stora
inskränkning till såväl tid som rum, som vore faststäld för rekryteringen,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

dels ock i den omständigheten, att värtvade arméns disciplinkompani i
följd af den under år 1895 vidtagna förändringen af ofvannämnda § i
disciplinstadgan blifvit indraget. Ty den moraliska inverkan, som blotta
tillvaron af detta disciplinkompani käft på det värfvade manskapet, både
varit uppenbar. Detta antagligen på den grund, att det för en livar
antagen varit fullt tydligt, att han till hvad pris som helst måste uttjena
den enligt antagningskontraktet öfverenskomna kapitulationstiden, vid stationen
eller å disciplinkompaniet. Nu deremot läge det i hvarje antagen
sjömans eget skön att bestämma, om och när han ville blifva befriad
från det antagningskontrakt, som han underskrifva, och på grund af
hvilket kronan, å sin sida oåterkalleligen förbundit sig uppfylla alla
kontraherade vilkor under anställningstiden.

Komme så härtill, att den nyantagne vid kontraktets underskrifvande
erhölle haltva legan, utgörande 25 kronor, samt ytterligare vid
afgång ur tjensten, den måtte nu vara af honom sjelf framtvingad eller
kontraktsenlig, den andra hälften af legan, utgörande likaledes 25 kronor,
som enligt gällande föreskrifter icke kunde honom fråntagas, äfven
om han vid sin afgång häftade i skuld för beklädnad, försåvidt icke
denna skuld uppkommit genom förskingring eller vanvård, äfvensom 10
kronor vid sin inställelse å antagningsplatsen vid tjenstgöringstidens
början, så syntes dessa förmåner vara tillräckligt lockande för dåliga
> kaiakterer att söka anställning, till och med i afsigt att så snart som
möjligt derefter befria sig derifrån genom att framtvinga tillämpningen
å sig ai ofvannämnda § i disciplinstadgan, sådan densamma lydde enligt
kongl. kungörelsen den 22 november 1895.

På grund af den sålunda vunna erfarenheten af de brister, som
särskildt under nuvarande förhållanden vidlådde det stadgade rekryteringssättet,
hade stationsbefälhafvaren ansett sig manad att i den förlåt
år till Kongl. Maj:t afgifna tjensterapporten fästa uppmärksamhet
vid det anmärkta förhållandet samt att framställa förslag till sådana förändringar
härutinnan, som ansetts bättre leda till målet; varande i berörda
rapport, deraf transsumt bifogats stationsbefälhafvarens anförda
yttrande och finnes den tryckta revisionsberättelsen bilagdt, hemstäldt
dels att bestämmelserna för rekrytering af flottans sjömanscorps måtte
varda i vissa afseenden ändrade, dels ock att innehållande af dagaflöning
måtte kunna såsom tillrättavisning tillämpas äfven vid flottan, liksom
jemlikt § 24 d) disciplinstadgan vid armén vore medgifvet; dock att
sadant innehållande af dagaflöningsmedel ej måtte hafva någon inverkan
på uträkningen af manskapets beklädnadspenningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

De förhållanden, revisorerne omförmält beträffande förseelser och
deraf föranledda bestraffningar inom manskapet vid flottans värfvade
stam och hvilka genom hvad i förenämnda yttranden meddelats vunnit
bekräftelse, har utskottet visserligen funnit vara af synnerligen allvarlig
beskaffenhet. Då emellertid genom härvarande stationsbefälhafvares
ofvan berörda rapport blifvit Kongl. Maj:t understäldt förslag beträffande
åtgärder till förenämnda missförhållandens afhjelpande, och detta
ämne alltså torde vara föremål för Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet,
har utskottet ansett sig endast böra hvad i förevarande afseende
förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 117 och 118; uti. pag. 479 och 481.)

I afseende å marinförvaltningens räkenskaper meddela revisorerne
vidare, att, enligt särskilda vid marinförvaltningens koncepthufvudbok
för året fogade förteckningar, flottans station i Karlskrona vid 1895 års
slut hade utestående fordringar till ett sammanlagdt belopp af 61,977
kronor 59 öre. Fördelade å de särskilda år, under hvilka dessa fordringar
uppkommit, utgjorde desamma följande belopp:

år 1849

1862 .................

1867 och 1868

1869 ...................

1870 ...................

1871 ................

1872 ..................

1873 .................

1874 ..................

1875 ..................

1876 ..................

1879 ..................

1880 ..................

1882 ..................

1883 ..................

.................. 425: —

................... 4: 4 1.

................... 1,848: 8 3.

................... 2,771:61.

................... 2,337:41.

.................. 2,300: —

.................. 2,331: 05.

................... 2,656:10.

................... 2,332: 43.

................... 2,305:13.

................... 2,416: 07.

.................. 93: 24.

................... 75: 30.

.................. 136: 84.

................... 683: 22.

Transport 22,716: 64.

Ang. ilottans
stations i
Karlskrona
utestående fordringar.

24	Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
år 1884 ............	Transport 22,716: 64. .................................................................................... 413: 58.
„ 1885 ............	.................................................................................... 165: 85.
„ 1886 .........	................................................................................. 213:41.
„ 1887 ...........	.................................................................................. 142: 25.
„ 1888 ...........	................................................................................. 20,032: —
„ 1889 ............	.................................................................................. 379:12.
„ 1890 ............	.................................................................................. 245: 22.
„ 1891 ............	................................................................................. 873:61.
„ 1892 .............	................................................................................ 1,693:86.
„ 1893 .............	..................................................................................... 8,903: 96.
„ 1894.............	1,645: 12.
„ 1895 ............	................................................................................... 4,532: 97.

Summa 61,977: 59.

Med afseende å det stora antalet dylika fordringar och då åtskilliga
deruti ingående poster vore jemförelsevis betydande, hafva revisorerne
som icke af tillgängliga handlingar vunnit kännedom, huruvida åtgärder
vidtagits för fordringarnes indrifning, å förhållandet fäst uppmärksamhet.

I ofvan omförmälda, med anledning af revisorernes anmärkningar
vid granskning af flottans räkenskaper för år 1895 afgifna utlåtande
har marinförvaltningen i afseende å revisorernes nu anförda framställning
åberopat ett vid utlåtandet fogadt yttrande i ämnet af stationsbefälhafvaren
vid flottans station i Karlskrona, deraf inhemtades att vid
stationen vidtoges reglementsenliga åtgärder för utestående fordringars
indrifning, äfvensom'' för dylika fordringars afskrifning i den ordning,
kongl. förordningen den 11 december 1830 föreskrefve. Derutöfver hade
sedan, uppå af marinförvaltningen hos Kongl. Maj:t gjord framställning
om aflåtande af proposition till Riksdagen om afskrifning af en del stationens
då utestående fordringar, Kongl. Maj:t genom bref den 4 maj
1888, jemte förklarande att frågan om afskrifning af dessa fordringar
borde behandlas enligt nyssnämnda kongl. förordning, funnit framställningen
icke föranleda vidare åtgärd, det icke tillkommit marinförvaltningen
att vidtaga åtgärd för vinnande af sådan afskrifning.

Stationsbefälhafvaren i Karlskrona har * i ofvanberörda utlåtande
anfört, att uti § 208 af det för flottan gällande reglemente, l:a delen,
upptoges bland advokatfiskalens åligganden att efter remiss från stationsbefälhafvaren
eller varfschefen indrifva kronans fordringar; och med
tillämpning af berörda stadgande vidtoges af nämnde tjensteman åtgär -

Statsutskottets Utlåtande Å7:o 37.

der, för hvilka särskilda redogörelser hvarje halfår afgåfves till bemälda
myndigheter.

Till följd af dylika under årens lopp vidtagna indrifningsåtgärder
med afseende å ifrågakomna fordringar hade tid efter annan belopp influtit,
hvilka dock, med hänsyn till det med en noggrann utredning
härom förbundna omfattande arbete, för närvarande icke kunde till siffran
särskildt uppgifvas; hvarvid stationsbefälhafvaren likväl ansåge sig böra
tillika upplysa, att under år 1896 till följd af fortsatta dylika åtgärder
ett belopp af 2,340 kronor 85 öre inbetalts i stationens kassa.

För öfrigt hade stationsbefälhafvaren angående stationens utestående
fordringar, af hvilka otvifvelaktigt en stor del icke komme att inflyta
oaktadt åtgärder i sådant syfte och alltså icke vidare bordo i räkenskapen
balanseras, anfört, att stationsbefälhafvaren senast i skrifvelse
den 30 april 1890 hos marinförvaltningen gjort framställning i fråga
om afskrifning af en del utaf berörda fordringar; men hade marinförvaltningen
enligt skrifvelse den 6 juni 1890 på grund af hvad genom
kongl. bref den 4 maj 1888 blifvit förklarad!, icke ansett åtgärd i det
angifna syftet böra vidtagas.

Enligt hvad utskottet inhemta!, utgöras de af revisorerne omförmälda,
i Karlskrona stations räkenskaper för år 1895 utbalanserade fordringarna
af icke mindre än 365 särskilda poster; och otvifvelaktigt är,
att ej obetydlig besparing i arbete vid bokföringen skulle kunna vinnas,
derest en del af dessa fordringar finge afskrifvas, liksom med visshet kan
antagas, att i många fall någon valuta för dessa fordringar, i synnerhet
hvad de äldre beträffar, icke kan komma statsverket till godo. De af
såväl marinförvaltningen som stationsbefälhafvaren gjorda framställningar
om ifrågavarande fordringars afskrifning hafva emellertid, såsom af
hvad ofvan meddelats framgår, blifvit afböjda med anledning af gällande
föreskrifter om sättet för sådan afskrifning, hvilka finnas intagna i kongl.
förordningen den 11 december 1830. Då sålunda i berörda författning
förefinnes hinder för vidtagande af lämpliga åtgärder i omförmälda
syfte, har utskottet förestält sig, att detta hinder bör undanrödjas genom
ändamålsenlig förändring i författningen. Utskottet har derför ansett
Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet; och får
utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke sådan ändring i gällande bestämmelser
Bill. till Rihsä. Prof, 1837. 4 Sami 1 Afd. 25 llaft. 4

Statsutshottets Utlåtande N:o 37.

Ang. redovisningen
af
anslaget till
mej er ielev ers
undervisning.

.ingående afskrifning af kronans utestående fordringar
må vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik afskrifning,
än nu förefinnes, må beredas.

Landtbruksstyrelsen.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 170 och 171; uti. pag. 502—505.)

Enligt hvad revisorerne erinra, aflät Kongl. Maj:t till 18G2—1863
årens Riksdag proposition om beviljande af ett årligt ordinarie anslag
af 3,000 rdr att användas till stipendier åt sådana personer, som, efter
vederbörande hushållningssällskaps förslag, kunde åt landtbruksakademiens
förvaltningskomité varda utsända till enskilda mejerier för att
efter derstädes genomgången fullständig lärokurs sedermera inom olika
delar af riket gagna mejerihandteringen.

Sedan denna framställning enligt skrifvelse den 11 november 1863
blifvit af Rikets Ständer bifallen, anbefalde Kongl. Maj:t den 13 i samma
månad förenämnda komité att gå i författning om de åtgärder, som
för ernående af det med anslaget afsedda ändamål kunde finnas lämpliga
att vidtaga.

På grund af berörda befallning upprättade förvaltningskomitén
med egare af enskilda välskötta mejerier kontrakt om mottagande för undervisning
vid mejerierna af ett visst antal elever mot bestämd ersättningför
hvarje elev.

I anledning af proposition till 1869 års Riksdag medgaf vidare
Riksdagen, att ett af Rikets Ständer enligt skrifvelse den 6 februari
1858 beviljadt anslag af 6,000 rdr till inrättande af två mejeriskolor i
särskilda delar af riket finge, der så funnes ändamålsenligt, användas
till mejerielevers undervisande vid enskilda mejerier; och hade i enlighet
med berörda medgifvande, efter det den lägre mejeriskolan vid Ultima
landtbruksinstitut från och med den 1 november 1883 upphört, de
till samma skola anvisade 3,000 kronor blifvit använda till mejerielevers
undervisande vid enskilda mejerier eller s. k. mejeristationerna i mellersta
och södra Sverige. Härjemte hade för ett hvart af åren 1890—1895
för enahanda ändamål anvisats 2,000 kronor.

Vidkommande berörda anslag till stipendier åt elever vid nyssnämnda
stationer hade, enligt hvad revisorerne meddelat, väl af styrel -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 27

sens räkenskaper framgått, att anslaget blifvit i sin helhet af vederbörande
mejeriegare uppburet, men icke till huru stor del detsamma
blifvit för sitt egentliga ändamål använda

Enligt det för de med statsmedel understödda mejeristationer åt
landtbruk sstyrelsen den 11 april 1890 utfärdade reglemente skall elev
afgiftsfritt erhålla, jemte undervisning, kost och bostad med egen bädd,
beklädningspenningar med 50 kronor årligen, att af mejeriinnehafvaren
utbetalas den 1 april och den 1 oktober, hvarje gång med 25 kronor.
De på grund af berörda föreskrift utbetalda belopp vore emellertid ej
verificerade, hvilket synts revisorerne lämpligen kunna ske genom biläggande
till räkenskapen af vederbörande elevers qvitten.

Det hade vidare ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att, ehuru
enligt hvad en räkenskapen bilagd förteckning öfver elever vid statens
mejeristationer gåfve vid handen, några elever af en eller annan anledning
under år 1895 afgått före kursens afsilande, vederbörande
mejeriegare, det oaktadt, uppburit å dem belöpande andelar af ofvanomförmälda
anslag utan afkortning. Hvad anginge den andel af anslagen,
som afsetts till beklädningspenningar, hafva revisorerne särskild!
framhållit, att 12 § i ofvannämnda reglemente bestämde, att elev, som
blifvit från stationen eller undervisningen skild, icke egde rätt att utbekomma
beklädningspenningar, som icke redan till betalning förfallit.
Huru i hvarje särskild! fall härmed förfarits, kunde emellertid icke med
ledning af förteckningen inhemta^.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 18 sistlidne januari har landtbruksstyrelsen
anfört, att de medel, som blifvit anvisade eller numera
användes till mejerielevers undervisande vid enskilda mejerier, disponerades
för närvarande sålunda, att landtbruksstyrelsen med innehafvare
al’ lämpliga mejerier upprättade skriftliga aftal, hvarigenom innehafvaren
af mejeriet förbunde sig att, på sätt det af styrelsen den 11 april 1890
utfärdade reglemente för de med statsmedel understödda mejeristationor
närmare föreskrefve, emottaga, underhålla och bereda undervisning åt visst
antal elever emot bestämd afgift, som utginge af ofvanberörda medel, samt
att i öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse föreskrifterna i nämndareglemente
äfvensom de bestämmelser i öfrigt, Indika landtbruksstyrelsen kunde
med hänsyn till verksamheten vid stationerna finna nödigt meddela. De förpligtelser,
mejeriinnehafvaren sålunda iklädde sig, vore al ganska magtpåliggande
natur med hänsyn till såväl undervisningen, hvilken delvis måste
meddelas eleverna af en utaf mejeriinnehafvaren derför allönad, vid mejeriet
anstäld person, hvilken, för att anses behörig att meddela dylik undervisning,
borde hafva styrkt sig ega skicklighet att tillverka första klas -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

sens mejeriprodukter, som ock tillsynen öfver mejeristationen i andra
afseenden, såsom öfvervakandet af ordning och sedlighet, redogörelses
afgifvande, skriftvexling m. m. Det vore alldeles tydligt, att mejeriinnehafvaren
för alla dessa åtagna skyldigheter ej kunde anses godtgjord
endast genom den jemförelsevis obetydliga afgift, som staten till
honom erlade för hvarje elev och som under år 1895 utgått med 200
kronor, helst mejeriinnehafvaren vore skyldig att, på sätt Riksdagens
revisorer framhållit, förutom undervisning, kost och bostad, i beklädningspenningar
utbetala till elev 50 kronor för år räknadt, utan måste
mejeriinnehafvaren finna sin godtgörelse derför bestå hufvudsakligast i
det arbete i mejeriet, som mejeriinnehafvaren kunde af eleven påräkna.

Enligt, förberörda reglemente antoges eleverna för båda undervisningsåren
af styrelserna för mejeristationer, der första årets elever mottoges,
hvilka styrelser utgjordes af hushållningssällskapens förvaltningsutskott
eller den eller de personer, åt hvilken eller livilka förvaltningsutskottet
inom orten lemnat detta uppdrag, och de elever, hvilka genomgått
första årets undervisning, blefve genom landtbruksstyrelsens
försorg fördelade på de mejeristationer, der andra årets elever mottoges.
Om elev genom mindre godt uppförande gjorde sig oförtjent att få vid
stationen vistas, kunde eleven på föreståndarens ansökan men endast
på grund af styrelsens för mejeristationen beslut derifrån skiljas. Visade
sig elev, som genomginge första arets undervisning1, olämplig för mejerihandtenngen,
borde föreståndaren anmäla sadant för styrelsen för mejeristationen,
hvilken det ålåge att härom lemna underrättelse till landtbruksstyrelsen,
på hvars pröfning det berodde, om eleven skulle tillåtas
genomgå andra årets undervisning. Då elev doge eller af annan orsak,
än nyss vore nämnd, lemnade stationen, skulle sådant anmälas för landtbruksstyrelsen,
som beslutade, om ny elev skall i den afgångnes ställe
antagas. Af det sålunda sagda framginge, att mejeriinnehafvaren vore
utestängd från möjligheten att godtyckligt vare sig undandraga sig att
mottaga elev eller skilja sådan från mejeristationen.

Som landtbruksstyrelsen med den rätt, styrelsen i reglementet
förbehållit sig, noga öfvervakade ej mindre undervisningen än äfven
övriga anstalter vid stationerna, och då, på sätt landtbruksstyrelsen
ofvan anfört, mejeriinnehafvarens förnämsta ersättning bestode i det arbete,
han kunde af elev vid stationen påräkna, måste det vidare i hvarje
fall betraktas såsom en förlust för mejeriinnehafvaren, om han derigenom,
att elev af en eller annan anledning under pågående läroår afginge,
komme att få en elevplats obesatt. De kostnader, mejeriinnehafvaren
maste vidkännas för undervisningen, vore nemligen lika stora, väte sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

han hade en eller flere elever och, då dessas antal vore afpassadt
efter mejeriets storlek och omfattningen af der förekommande arbeten,
vore det angeläget för mejeriinnehafvaren att anställa annat, biträde vid
mejeriet i den påräknade elevens ställe, hvilket nnderstundom knnde
vara förenadt. med stora svårigheter och i alla händelser med större
kostnader, än om det skedde vid laga flyttningstid för tjenare, då enligt
reglementet eleverna lemnade sina anställningar vid mejeristationen.

På grund häraf ansåge landtbruksstyrelsen, att det icke vore med
billigheten öfverensstämmande, om den förlust, som mejeriinnehafvaren
på ofvan angifna sätt i allt fall måste vidkännas, ökades derigenom, att
han, för den tid elevplats utan något som helst hans förvållande vore
obesatt, ginge miste om motsvarande del af elevafgift, hvarför landtbruksstyrelsen
ej heller ifrågasatt något sådant, utan hade mejeriinnehafvaren
under samma tid fått oafkortad uppbära densamma med inbegripande
af beklädningspenningar. Hittills hade det för öfrigt ej ofta
förekommit, att någon elevplats stått obesatt, ett förhållande som under
år 1895 inträffat vid endast två mejeristationer och under kortare tider.

Hvad beklädningspenningarne anginge, så hade landtbruksstyrelsen
af mejeriinnehafvare icke påfordrat några bevis eller qvitton, att sådana
verkligen blifvit till eleverna utbetalda, lika litet som sådant skett beträffande
kost och bostad. Skälet härtill hade naturligtvis varit, att
elev, som enligt reglementet genom mejeriinnehafvarens försorg, så snart
hon antagits erhållit ett exemplar af berörda reglemente och deraf underrättats
om sina rättigheter, ej kunde antagas underlåta att hos mejeristationens
styrelse, inspektionsförrättaren eller landtbruksstyrelsen anmäla,
om hon blifvit i någon af sina rättigheter såsom elev kränkt.
För öfrigt kunde beklädningspenningar i likhet med kost och bostad
utgå in natura i form af kläder eller klädedrägt, beträffande hvilken
sistnämnda ej ovanligt vore, att den utgöres af en slags uniform. Något
skäl syntes derför ej förefinnas att beträffande beklädningspenningarne
mera än i fråga om kost och bostad fordra några särskilda verifikationer,
hvarigenom endast skulle skapas en onödig och i många fall
olämplig kontroll.

De mejerier, med hvilkas innehafvare landtbruksstyrelsen ingått
förenämnda kontrakt, kunde räknas såsom bland de inom de särskilda
orterna förnämsta, och det hade städse varit landtbruksstyrelsens önskan
att kunna gent emot bemälde innehafvare förfara på ett sätt, att derigenom
icke gåfves någon som helst berättigad anledning till missnöje
från mejeriinnehafvarnes sida, hvaraf följden lätteligen kunde blifva,
att landtbruksstyrelsen såge sig ur stånd att på bästa möjliga sätt till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Ang. gratifikationers
utanordnande
till
befattningsinnehafvare

inom jemvägsjörvaltningtn.

godose det för landtbruket vigtiga undervisningsintresse, som med
mejeristationerna afsåges att befrämja. Kontrollen beträffande dessa
vore enligt landtbruksstyrelsens uppfattning för närvarande så stor, att
hvarje ökning derutinnan, liksom hvarje minskning i rättigheter eller
tillökning i skyldigheter för innehafvarne af de mejerier, dit stationerna
vore förlagda, vore att betrakta endast som ett försvagande af institutionen
och kunde lätteligen medföra ganska menliga följder för mejeriundervisningen.

I enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i detta ärende anfört,
och med stöd af bestämmelserna i ofvannämnda reglemente för mejeristationerna
samt i öfrigt med hänsyn till hvad billigheten fordrar, har
utskottet funnit, att den afgift, mejeriinnehafvare jemlikt reglementet
eger åtnjuta för hvarje elev, bör af honom få oafkortad uppbäras,
äfven då elev före kursens afslutande afgår. Deremot har utskottet
med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning velat uttala
den mening, att verifikationer angående de, enligt § 11 i reglementet,
till mejerielever utbetalda beklädningspenningarne utan afsevärdt besvär
för mejeriföreståndaren borde kunna åstadkommas vare sig meddelst
intyg af mejeristationens styrelse om verkstäld utbetalning af medlen
eller i dess ställe utlemnade beklädnadspersedlar eller med af eleverna
å uppburna penningar eller emottagna persedlar utfärdade qvitton i
original eller bestyrkt afskrift. Utskottet har dock icke ansett denna
fråga vara af den betydelse, att utskottet velat tillråda Riksdagen vidtaga
någon särskild åtgärd i sistberörda syfte, utan har utskottet endast
velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Jernvägsstyrelsen.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 184; uti. pag. 506.)

_ Revisorerne hafva omförmält, hurusom vid särskilda tillfällen under
revisionsåret enligt jernvägsstyrelsens beslut utgått gratifikationer till
åtskilliga bland dess embete- och tjenstemän samt betjente, och såsom
exempel derpå anfört, bland annat, att till flera tjenstemän utanordnats

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

gratifikationer såsom särskild godtgörelse för bestyr vid utfärdande af
kombinerade biljetter; och då dessa utbetalningar saknade stöd såväl i
det af Kongl. Maj:t den 23 oktober 1874 faststälda aflöningsreglemente
för embete- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik som
äfven i gällande instruktion för styrelsen den 5 november 1875, hvars
38 § innehölle, att en hvar, som af styrelsen blifvit till ordinarie befattning
antagen, skulle tjenstgöra, när och hvarhelst. han dertill beordrades,
hade revisorerne ansett sig böra hvad sålunda förekommit anmärka.

I jernvägsstyrelsens med anledning af de utaf revisorerne gjorda
framställningar rörande jernvägsförvaltningen för år 1895 afgifna utlåtande
har styrelsen i förevarande ämne anfört, att förvaltningen afjernvägstrafiken
på grund af sjelfva dess beskaffenhet allt från början icke
ansetts böra genom alltför omfattande på förhand gifna föreskrifter och
begränsningar bindas i sin verksamhet och utveckling. I enlighet med
denna uppfattning, som jemväl af Riksdagen biträdts, har styrelsen
plägat för sådant arbete, som af viss personal utfördes utöfver den reglementsenligt
bestämda eller eljest skälig ansedda arbetstiden, lemna särskild
godtgörelse äfvensom, då till banbevakningen eller tågpersonalen
hörande betjente i följd af inträffadt snöhinder eller annan dylik orsak
tillfälligtvis varit synnerligen ansträngda, tilldela dem smärre gratifikationer.
Men då den förstnämnda ersättningen helt och hållet hade
samma karakter som den aflöning, hvilken utginge till extra personal,
och den sistnämnda ersättningen vore rent tillfällig, hade styrelsen icke
ansett sig behöfva i reglementförslaget särskildt omnämna dessa aflöningsformer;
och i den för styrelsen gällande instruktion, med den allmänna
affattning bestämmelserna rörande styrelsens myndighet der erhållit,
hade stadgande om rätt för styrelsen att utbetala dylika gratifikationer
svårligen kunnat förekomma.

De gratifikationer eller extra arfvoden, som af jernvägsstyrelsen
plägat utdelas, hafva afse!t att utgöra antingen ersättning för arbete å
öfvertid eller ökning i personalens aflöning vid tillkomsten af till arten
nya göromål. Hvad förstnämnda slag af gratifikationer beträffar, torde
de vara af förhållandena inom eu sådan verksamhet som jernvägsförvaltningeus
med nödvändighet påkallade. I senaste jernvägskomités
betänkande af den 24 oktober 1895 anföres i detta ämne, att komitén,
som ansåge möjlighet böra förefinnas för jernvägsstyrelsen att aflöna
visst arbete under formen af öfvertidsersättning samt att i sådana fall,
som de i styrelsens här ofvan anförda skrifvelse omnämnda, utdela

Statsutskottets Inlåtande N:o 37.

gratifikationer, icke trott att bestämmelser härom borde inflyta i aflöningsreglementet,
men deremot funnit sig böra i instruktionsförslaget
intaga ett stadgande, som visade att dylika förmåner kunde vid jernvägsstaten
förekomma; och återfunnes ett sådant stadgande i § é9 af
berörda förslag.

Vidkommande åter utdelande af extra arfvoden till befattningsinnehafvare
för till arten nya göromål, eller 6ådana gratifikationer, som
de af revisorerne i förevarande anmärkningspunkt omförmälda, har
statsrådet och chefen för civildepartementet till det vid Kongl. Maj:ts
proposition (n:o 27) angående lönereglering för personalen vid statens
jernvägar fogade statsrådsprotokoll af den 29 januari innevarande år
anfört, att vid bedömande af frågan om lönereglering för jernvägsstaten
borde förutom öfriga synpunkter äfven den angående berörda gratifikationer
framhållas. Att denna löneregleringsfråga, trots den storartade
utvecklingen statsbaneförvaltningen under de senare årtioudena
erhållit, icke förr trängt sig fram till lösning, ansåge departementschefen
hafva berott — förutom på befintligheten af de särskilda förmånerna,
hvilka för talrika grupper bland personalen representerat rätt
afsevärda löneinkomster — delvis äfven på den omständigheten, att
styrelsen för eu del befattningshafvare, särskildt der utvecklingen medfört
jemväl till arten nya göromål, upphjelpt aflöningen genom tilldelandet
åt extra arfvoden. Enligt hvad styrelsen i fråga om olika befattningar
anmält, vore styrelsens mening, att dessa extra arfvoden i
sammanhang med löneregleringen skulle upphöra; och komitén hade
för dess del — såsom det syntes departementschefen med allt fog —
på det bestämdaste uttalat sig mot detta system och hemstält, att föreskrift
måtte meddelas derom, att ingen tjensteman i styrelsen, hvars
minimiaflöning vore 3,000 kronor och hvilken följaktligen innehade
samma ställning som eu första gradens tjensteman inom de centrala
embetsverken, finge af jernvägsmedlen åtnjuta något annat arfvode än
dét, som funnes för hans ordinarie tjenst faststäldt eller han i egenskap
af vikarie vore berättigad att uppbära, och dels derom, att inom
jernvägsförvaltningen i dess helhet ersättning genom extra arfvode icke
finge utgå för arbete, som verkstälts under den ordinarie arbetstiden,
för så vidt icke sådant funnes i aflöningsreglementet eller instruktionen
förutsatt, och vore det departementschefens afsigt att föreslå Kongl.
Maj:t att utfärda föreskrift i den af komitén angifna rigtningen.

Då alltså, vare sig det nu framlagda förslaget om lönereglering
för jernvägspersonalen vinner Riksdagens bifall eller ej, utfärdandet af

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

föreskrift om ifrågavarande af revisorerne anmärkta extra arfvodens
upphörande är att emotse, får utskottet hemställa,

att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stuteriöfverstyrelsen och stuterierna.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 203; uti. pag. 512 och 513.)

Då enligt särskilda, den 29 januari, den 21 juni och den 2 september
1895 afgifna reseräkningar, chefen för Flyinge hingstdepot
debiterat och jemväl uppburit ersättning för skjuts mellan depoten och
staden Lund med sammanlagdt 33 kronor 60 öre, deri inberäknats
godtgörelse för åkdonslega, men det syntes antagligt, att i förevarande
fall *depotens hästar och åkdon kunnat användas, hvarigenom ofvan
omförmälda utgifter kunnat statsverket besparas, hafva revisorerne å
förhållandet fäst uppmärksamheten.

1 ett med anledning af hvad revisorerne i förenämnda afseende
anmärkt afgifvet utlåtande af den 19 januari innevarande år, har stuteriöfverstyrelsen
åberopat ett från chefen för Flyinge hingstdepot infordradt,
utlåtandet bilagdt yttrande, deri anföres, att. enär .gällande
resereglemente tillerkände tjensteman för extra förrättningar i statens
ärenden resekostnadsersättning för verkstälda resor, på sätt. hvarom i
reglementet bestämdes, och ingen inskränkning i denna rättighet föreskrifves
vid fall, då sådana resor verkstälts med egna hästar, eller
ridande, eller med legd skjuts, och då föregående stuterichefer vid
Flyinge alltid utan anmärkning uppburit ersättning för härifrån företagna
tjensteresor, så hade chefen ansett som sin rättighet och handlat
på god tro, då han äfvenledes uppburit omförmälda reseersättningar.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har förenämnde, af chefen för
Flyinge hingstdepot uppburna reseersättning föranledt anmärkning inom
kammarrättens revisionsafdelning, som yrkat, att, enär, jemlikt 21 § i
Kongl. Maj:ts instruktion för chefen för ifrågavarande hingstdepot den
11 april 1838, depotchefeu vid resor i inrättningens angelägenheter
Bill. till Riksd. Prof. 1837. i Sami. 1 Afd. 25 liåft. 5

Ang. af chef en
för Flyinge
hingstdepot
uppburen reseersättning.

Ang. biläggande
vid läroverkens
räkenskaper
af kataloger
öfver
lärjungarne.

34 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

egde tillgodoräkna sig skjutskostnadsersättning enligt gällande resereglemente
endast i den händelse att förrättningsstället vore så aflägset,
att depotens hästar icke kunde begagnas, men detta i förevarande fall,
då afståndet emellan omförmälda platser utgjorde allenast 14 kilometer,
icke varit förhållandet och i följd deraf någon skjutsersättning
icke skolat utgå, det i sådant afseende uppburna beloppet måtte med
33 kronor 60 öre ersättas; varande denna anmärkning utstäld till
depotchefens förklaring.

Då sålunda hvad revisorerne i förevarande hänseende anmärkt,
är föremål för domstols pröfning i vederbörlig ordning, har utskottet
endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Konsistorierna och läroverken.

§ io.

(Rev. ber. pag. 297; uti. pag. 522—539.)

Under erinran att 1894 års statsrevisorer, hvilka vid granskning
af de allmänna läroverkens räkenskaper funnit, att vid några läroverk
kataloger öfver lärjungarne icke blifvit räkenskaperna hilagda, med
anledning deraf och då det till främjande af öfverskådligheten af läroverkens
verksamhet vore af vigt att ega tillgång till förteckning öfver
eleverna, uttalat önskvärdheten af, att en allmän föreskrift måtte meddelas
om, att kataloger öfver lärjungarne skulle bifogas läroverkens
räkenskaper, samt att domkapitlen i riket, hörda öfver denna revisorernes
framställning, i allmänhet förklarat, att de icke hade något att erinra
emot att en sådan allmän föreskrift, som af revisorerne ifrågasatts, meddelades,
men att, för så vidt revisorerne inhemtat, någon föreskrift i detta
ämne icke blifvit utfärdad, hafva revisorerne med afseende härå och
då vid granskning af de allmänna läroverkens räkenskaper för år 1895
äfven iakttagits, att vid några läroverk kataloger icke varit räkenskaperna
bilagda, ansett sig höra ånyo fästa uppmärksamheten å önskvärdheten
af, att en allmän föreskrift meddelades till åstadkommande
af enighet och ordning i detta hänseende, dervid revisorerne tillika
uttalat den mening, att ett formulär för dessa kataloger lämpligen
borde fastställas, angifvande de uppgifter, som borde deruti inflyta,

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

såsom lärarnes och lärjungarnes namn och bostäder, lärarnes undervisningstimmar,
läroverkens stipendiefonder m. m.

I häröfver afgifna utlåtanden, hvilka finnas fogade vid den tryckta
revisionsberättelsen, hafva domkapitlen i riket, i likhet med hvad de
med anledning af 1894 års revisorers framställning i samma ämne anfört,
i allmänhet förklarat sig icke hafva något att erinra mot revisorernes
förslag angående utfärdandet af en allmän föreskrift om biläggande af
kataloger vid de allmänna läroverkens räkenskaper och fastställande
af formulär för dessa kataloger, dervid dock i många fall uttalats den
mening, att i dessa kataloger icke borde, såsom revisorerne ifrågasatt,
införas uppgifter å lärarnes undervisningstimmar och läroverkens
stipendiefonder, enär uppgifter derom meddelas i de årsredogörelser,
som iemlikt 43 § i läroverksstadgan den 1 november 1878 vid hvarje
läsårs slut utgifvas enligt särskildt faststäld plan, och katalogernes
belastande med dylika uppgifter således skulle onödigtvis föranleda

ökade kostnader. .

Att en allmän föreskrift om att kataloger öfver lärjungarne vid
de allmänna läroverken skola biläggas läroverkens räkenskaper utfärdas,
har utskottet, med afseende å hvad revisorerne anfört, funnit af omständigheterna
påkalladt; och då det torde vara med god ordning
öfverensstämmande, att likformighet i dessa kataloger åstadkommes,
har utskottet ansett angeläget, att för sådant ändamåls vinnande bestämmelser
meddelas om hvilka uppgifter höra. i katalogerna införas,
samt den ordning och det sätt i öfrigt, hvari dessa till lättnad för
kontrollerande myndighet skola i katalogerna förekomma; och med
afseende härå synes det utskottet önskligt, att _ formulär för dessa
kataloger varda, i enlighet med hvad revisorerne ifrågasatt, till allmän
efterrättelse faststälda, dervid till Kongl. Maj:t torde böra öfverlemnas
att närmare bestämma, hvilka uppgifter böra i katalogerna inflyta.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, dels att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke formulär för de allmänna läroverkens
kataloger böra till vederbörandes efterrättelse
fastställas, utvisande de uppgifter, som böra i katalogerna
intagas, samt sättet och ordningen för uppgifternas
meddelande, dels ock att Kongl. Maj:t behagade
utfärda föreskrift om sådana katalogers fogande
vid de allmänna läroverkens räkenskaper.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Vetenskapsakademien.

§ 11.

(Rev. ber. pag. 361; uti. pag. 550.)

rtngtiokaierna Revisorerne, som genom delegerade aflagt besök vid riksmusei

för riksmusei etnografiska samling-ar, hvilka äro fördelade i två särskilda lokaler,
e>samiingar. ^en eiia ^e^en (samlingen n:o 1) förvarad och uppstäld uti åbyggnaderna
i qvarteret Grönlandet Södra och den andra delen, den s. k. Vanadissamlingen
(samlingen n:o 2), inrymd i en förhyrd lägenhet fyra trappor
upp i huset n:e 30 vid Kungsgatan här i staden, hafva meddelat, att
dessa synnerligen värdefulla samlingars förvarande, såsom nu skedde,
synts revisorerne utan tvifvel vara förenadt med eldfara; och i sådant
afseende hafva revisorerne särskildt erinrat, att i samma hus, der
vanadissamlingen vore uppstäld, finnes en mycket använd teater. Då
härtill komme, att dessa samlingars förvarande på omförmälda ställen
gjorde^ dem mindre lätt tillgängliga för allmänheten, hvilket synts
framgå deraf, att, enligt hvad af räkenskaperna inhemtades, under månaderna
januari—september 1895 endast 121 betalande personer besökt
samlingen n:o 1 och endast 26 samlingen n:o 2, hafva revisorerne uttalat
önskvärdheten af, att lämpligare och för eldfara mindre utsatta
lokaler måtte dem beredas.

Med anledning af revisorernes förenämnda framställning, har
vetenskapsakademien i skrifvelse den 13 januari innevarande år anfört,
att akademien till fullo instämde uti revisorernes uppfattning, att de
nuvarande lokalerna vore olämpliga, och detta icke blott i de af revisorerne
anmärkta afseenden, utan äfven i andra; att emellertid vetenskapsakademien,
då de naturhistoriska samlingarne äfvenledes förvarades i
alldeles otillräckliga och äfven olämpliga lokaler, vore ur stånd att för
närvarande sjelf bereda bättre förvaringsrum för de etnografiska samlingarne;
att vetenskapsakademien i tvenne skrivelser för Kongl. Maj:t
framhållit önskvärdheten af, att de etnografiska samlingarne skildes
från vetenskapsakademien och stäldes under egen förvaltning; samt att
vetenskapsakademien, för den händelse samlingarne ansåges ännu någon
tid böra qvarstå under akademiens vård, hoppades att, derest akademien,
såsom hon flere gånger och senast sistlidne höst begärt, genom statsanslag
för en ny museibyggnad, kunde i denna bereda de etnografiska

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 37

samlingarne ett, om än för framtiden svårligen tillräckligt, dock bättre
förvaringsrum än det nuvarande.

Utskottet delar revisorernes af vetenskapsakademien biträdda mening
om olämpligheten af de till förevarande af riksmusei etnografiska samlingar
för närvarande upplåtna lokaler. Emellertid har utskottet inhemtat,
att utsigter förefinnas att genom enskild offervillighet skulle
kunna åstadkommas en nybyggnad för ifrågavarande samlingars inrymmande.
Till upprättande af ett etnografiskt museum i hufvudstaden
har nemligen stiftelsen Lars Iiiertas minnes styrelse afsatt ett belopp
af 25,000 kronor och för samma ändamål lära likaledes 25,000 kronor
vara af professorn Gustaf Retzius och fru Anna Retzius, född Hierta,
afsätta och utlofvade, hvarjemte torde kunna antagas, att från andra
håll ytterligare bidrag för ändamålet skola inflyta. Och då byggnadsföretaget
är beräknadt skola kosta 74,000 å 75,000 kronor, oberäknadt
värdet af erforderlig tomt, samt sådan tomt måhända torde kunna beredas
å kronans mark i den trakt-, der nordiska museet är förlagdt,
torde förhoppning förefinnas om att denna fråga må vinna en snar och
gynsam lösning.

Hvad sålunda förekommit har utskottet velat för Riksdagen
omförmäla.

Institutet för blinda.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 3.79 och 380; uti. pag. 553 och 554.)

Jemte erinran, att, enligt hvad 1895 års revisorer meddelat, efter
det enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, som till direktionen
öfver institutet för blinda donerat en fond å 90,000 kronor, med föreskrift
att gifvarinnans namn ej under hennes lifstid finge blifva kändt
utom direktionen, aflidit, direktionen den 30 januari 189o beslutit, att
fondens från och med samma dag förda räkenskaper skulle tillika med
institutets öfriga räkenskaper öfverlemnas till granskning af kammarrätten,
hafva revisorerne omförmält, att af fondens räkenskaper, som

Ang. ofullständig
redovisning
af
enkefru E. C.
Nybergs donationsfond.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

sålunda varit för revisorerne tillgängliga, framgått, att den förenämnda

den 30 januari 1895 ingående balansen utgjort...... kronor 103,898: 8 3

samt att intressemedlen under året belöpt sig till „ 3,351: 0 3.

hvaremot utgifterna utgjort hyra	Summa kronor 107,249: 86; för lokal till försäljning af blindas
arbeten .......................................................	........................... kronor	1,500	—
arfvode till kamreraren för fondens förvaltning-	400	—
understöd åt korgmakaren F.	Fromell i Sala ,,	50	—
för utskrifne elevers utrustning	...........................	1,150	—
skrifmaskiner...................................	............................ yy	231	—
hvadan utgående balans utgjort	tillsammans kronor ........................... yy	3,331 103,918	86.
	Summa kronor	107,249	86.

I sammanhang härmed hafva revisorerne meddelat, att, på sätt
jemväl af 1895 års revisorer anmärkts, någon redovisning öfver de
för elevernas utrustning från fonden för tiden från fondens öfverlemnande,
eller år 1886, till år 1894 utbetalda medel icke kunnat
bekommas, hvadan rigtigheten af ofvannämnda, den 30 januari 1895
ingående balansen icke heller kunnat bedömas.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 23 januari 1897 har direktionen
öfver institutet för blinda till en början återkallat i minnet,
hurusom direktionen med anledning af 1895 års revisorers anmärkningar
i samma ämne anfört, att direktionen år 1893, så snart direktionen
med sin dåvarande sammansättning hunnit taga kännedom om förhållandena
vid institutet, meddelat föreskrifter rörande redovisningen
af de med ifrågavarande fonds medel anskaffade arbetsmaterialier, och
att det vore med tillämpning af dessa föreskrifter, som redovisning
lemnats angående de från nämnda fond år 1894 för ofvanberörda
ändamål utgifna medel, dels ock att, ehuru fullständig redovisning i
detta afseende för den föregående tiden ej numera kunde framskaffas,
direktionen hade allt skäl antaga, att de medel, som från fonden anvisats
till utskrifna elevers utrustning, samvetsgrant användts för
ändamålet, hvarom direktionen haft särskildt tillfälle att förvissa sig i
anledning af en och annan f. d. elevs på senare tiden förda klagomål
i ämnet.

Vidare har direktionen andragit, att, sedan direktionen|senast
yttrade sig i förevarande ämne, direktionen icke kommit i tillfälle att

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

meddela annan upplysning i frågan än den redan lemnade, samt att
direktionen, som vid sådant förhållande tilläte sig åberopa hvad direktionen,
på sätt ofvan nämnts, uti sitt förut afgifna utlåtande härom anfört,
nu icke hade annat att i ämnet erinra, än att vid föredragning i
Riksdagen af den punkt i statsutskottets i anledning af revisorernes
ofvan först nämnda berättelse afgifna utlåtande, hvilken handlade om
nu ifrågavarande anmälan och i hvilken punkt utskottet, då, enligt
hvad institutets direktion upplyst, fullständiga redovisningshandlingar
för fondens förvaltning under åren 1887—1893 icke kunde framskaffas,
förklarat sig anse någon ytterligare åtgärd i ärendet icke vara att
vidtaga, Första Kammaren utan diskussion bifallit utskottets hemställan,
att i denna fråga Riksdagen måtte låta bero vid hvad i ärendet förekommit,
men att Andra Kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit ett under öfverläggningen i kammaren framstäldt förslag, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t
täcktes föranstalta derom, att fullständig redovisning för den ifrågavarande
donationen måtte vederbörligen afgifvas, samt att vid sådant
förhållande revisorernes anmälan icke föranledt till någon Riksdagens
åtgärd.

I sammanhang med revisorernes ifrågavarande framställning har
utskottet till behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herr
E. A. Zotterman väckt motion (n:o 157), deri föreslagits, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta derom, att direktorn vid institutet för blinda å Tomteboda,
fil. doktorn Petrus Kerfstedt, måtte åläggas att framlägga fullständig
och godkänbar redovisning för den af enkefru Erika Carolina Nyberg,
född Söderberg, enligt gåfvobref den 28 april 1886 till direktionen
öfver institutet för blinda lemnade donationen, i hvad afsåge de medel,
som kongl. direktionen öfver institutet under åren 1887—1893 låtit till
direktorn, mot qvitto af honom, utanordna för utgångselevernas utrustning
med verktyg och arbetsmaterialier m. m., hvilka belopp, enligt
statsrevisorernas anmärkning år 1895, sammanlagdt utgjorde. 7,710
kronor 77 öre, eller ock, att, för händelse direktorn bruste uti sådan
redovisning, honom måtte åläggas att till fonden återbetala kapitalet
med ränta.

Beträffande de skäl, som till stöd för omförmälda förslag blifvit
åberopade, tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva motionen.

Utskottet, som erhållit del af Nybergska fondens räkenskaper för

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

åren 1887—1893, har inhemta!, att fondens ränteinkomster under
denna tid uppgått till 27,152 kronor 3 öre samt att härutaf utbetalts
till inköp af verktyg och arbetsmateriel samt skrifmaskiner åt afgående
elever m. m. det af motionären i enlighet med den af 1895 års revisorer
meddelade uppgift angifna belopp af 7,710 kronor 77 öre.

Enligt hvad utskottet inhemta!, är frågan, huruvida institutets
direktion är skyldig att redovisa för ifrågavarande fonds förvaltning
för närvarande dragen under domstols pröfning. Sedan kammarrättens
revisionsafdelning vid granskning af institutets räkenskaper för år
1895 gjort anmärkning mot en jemlik! direktionens beslut den 30
januari samma år gjord utbetalning af ett arfvode till institutets räkenskapsförare,
hafva nemligen i häröfver infordrad förklaring af den 28
november 1896 de i berörda beslut deltagande direktionsledamöterna,
med undantag af förre landshöfdingen O. R. Themptander, som dåmera
ej var ledamot i direktionen, andragit, att af donationsbrefvets
bestämmelse derom, att ifrågavarande fond skulle, utan att sammanblandas
med institutets öfriga räkenskaper, stå under direktionens
omedelbara och uteslutande vård och förvaltning äfvensom att gifvarinnans
namn ej finge under hennes lifstid blifva kändt utom direktionen
uppenbarligen framginge, att intill enkefru Nybergs död någon
rättighet att granska direktionens åtgärder beträffande fondens förvaltning
icke tillkomma någon offentlig myndighet, samt att genom enkefru
Nybergs frånfälle, enligt direktionsledamöternas åsigt, några förändrade
förhållanden uti berörda afseende icke inträdt, enär enligt
donationsurkunden fonden fortfarande skulle stå under direktionens
uteslutande vård och förvaltning samt nämnda urkund i öfrigt ej innehölle
något stadgande, som föranledde dertill, att efter gifvarinnans
frånfälle direktionens myndighet i afseende å fonden skulle blifva mindre
än tillförene, i följd hvaraf jemväl efter enkefru Nybergs död hvarken
kammarrätten eller någon annan myndighet egde befogenhet att med
fonden eller sättet för dess förvaltning taga någon som helst befattning
och således ej heller att inlåta sig i granskning, huruvida direktionen
för sina beslut angående användandet af fondens afkastning haft fog
eller ej.

1 härvid fogadt yttrande har förre landshöfdingen Themptander
meddelat, att han instämde i omförmälda förklaring med tillägg att han
vid besök hos gifvarinnan i lifstiden hört henne uttryckligen förklara
sin önskan, att ingen skullé få blanda sig i direktionens förvaltning af
denna fond och särskildt att några revisorer ej finge att göra med
räkenskapen deröfver, hvarvid herr Themptanter derjemte förklarat, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 4

han anfört detta för att visa att ordet »uteslutande» enligt gifvarinnans
mening afsett — hvad det väl enligt hvarje rimlig tolkning bort afse

_ att förvaltningen af denna fond skulle handhafvas af direktionen

utan att någon egde klandra dess åtgöranden, hvarför med fullt fog
kunde bestridas att kammarrättens revisorer egde befogenhet att gorå
anmärkningar vid förvaltningen af denna fond, hvars räkenskaper
offentliggjordes allenast för att visa, huru fonden vårdades och ^invändes.

Försåvidt utskottet inhemtat, har kammarrätten ännu icke åt kunnat
utslag i detta mål. ......

Då utgången af berörda anmärkningsmål utan tvifvel maste inverka
på bedömandet, huruvida redovisning må kunna fordras för de
medel, som från Nybergska fonden utbetalts för ofvan angifna ändamål
under åren 1887—1893, anser utskottet det i herr Zottermans förevarande
motion väckta förslag för det närvarande icke böra gifva anledning
till något uttalande från Riksdagens sida. Af enahanda orsak och
vid det förhållande, att 1895 års statsrevisorers i samma ämne gjorda
framställning ej föranledde någon Riksdagens åtgärd, finner sig utskottet
ej heller höra med anledning af revisorernes nu ifrågavarande yttrande
hos Riksdagen göra hemställan om åtgärders vidtagande.

Utskottet, som till närmare upplysning i ärendet bifogar en afskrift
af enkefru Nybergs ofvan omförmälda donationsbref (Bil. A), föreslår

alltså:

a) att Riksdagen må vid den med anledning af
revisorernes förenämnda framställning afgifna förklaring
låta bero; samt

b) att det i herr Zottermans ofvanberörda motion
framstälda förslag för närvarande icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Domkyrkorna.

§ 13-

(Rev. ber. pag. 398; uti. pag. 558 och 559.)

Med omförmäiaude, hurusom jemlikt kongl. brefvet den 30 mars
1895 domkyrkorådet i Lund erhållit Kongl. Majtts tillstånd att för fullbordande
af återstående restaureringsarbeten i Lunds domkyrka äfvensom
för gäldande af domkyrkans sväfvande skuld och konvertering af
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 6

Ang. provision
för ett af
Lunds domkyrka
upptaget
län.

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

äldre amorteringslån upptaga ett lån af 300,000 kronor att återbetalas
inom 40 år från lånets upptagande, men derå amortering icke skulle
ske förr än efter år 1909, samt att domkyrkorådet bekommit detta lån
af folkskolelärarnes pensionsinrättning mot tre och tre fjerdedels procent
ränta och skyldighet att under åren 1910 till och med 1934 genom
årlig amortering af 12,000 kronor återbetala lånet enligt af domkyrkoradet
härför utfärdad förbindelse af den 4 juni 1895, hafva revisorerne
meddelat att, enligt hvad domkyrkans räkenskaper utvisade, till
en kommissionär i Stockholm för negociering af detta lån utbetalts eu
provision af 750 kronor, men då denna lånetransaktion emellan två allmänna
inrättningar syntes hafva kunnat åvägabringas utan mellanhand,
helst domkyrkan hade hos sig anstäld en med 3,000 kronor aflönad
kamrerare, hafva revisorerna å förhållandet fäst uppmärksamheten.

Domkyrkorådet i Lund har i en den 11 januari innevarande år
till domkapitlet i Lund häröfver afgifven och af domkapitlet till Kongl.
Maj:t öfverlemnad förklaring anfört, att sedan ifrågasatt blifvit, att domkyrkorådet
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om tillstånd att för fullbordandet
af återstående restaureringsarbeten i domkyrkan äfvensom
för gäldande af domkyrkans sväfvande skuld och konvertering af äldre
lån upptaga ett lån å 300,000 kronor, domkyrkorådet beslutit att genom
sin kamrerare hos domkyrkans äldre långifvare göra hemställan,
huruvida de icke ville nedsätta den med 4£ procent utgående räntan å
deras respektive fordringar hos domkyrkan, samt om och på hvilka
vilkor domkyrkorådet skulle kunna hos dem erhålla det tilltänkta
nya lånet.

Dessa framställningar hade besvarats sålunda, att sparbanken i
Lund förklarat sig villig att nedsätta räntan å dess fordran till 4 procent
och erbjudit sig att lemna det nya lånet å 300,000 kronor emot
procent ränta; att härvarande universitets drätselnämnd beviljat nedsättning
af räntan å dess fordran till 4^ procent; samt att den tredje
långifvaren, presterskapets enke- och pupillkassa i Stockholm, förklarat
sig icke vilja medgifva någon räntenedsättning.

Efter det genom tidningsnotiser till allmänhetens kännedom kommit,
att Kongl. Maj:t medgifvit domkyrkorådet att för ofvan sagda ändamål
upptaga det nya lånet mot den billigaste ränta, som kunde betingas
— hvilken ränta af domkyrkorådet i dess hos Kongl. Maj:t i
ärendet gjorda framställning antagits skola blifva 4^ procent — hade
domkyrkorådet den 27 april 1895 af en person vid namn G. V. Siljeström
i Stockholm erhållit erbjudande att genom hans bemedling erhålla
lånet i fråga mot eu ränta af högst 3,8 5 procent, mot det att Sil -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

jeström för sitt besvär bekomme en provision af i procent af lånesumman
eller 750 kronor.

Då, enligt hvad kyrkorådet haft sig bekant, staden Lund, som
ungefär samtidigt genom tidningsannonser infordrat anbud å ett större
amorteringslån för stadens räkning, erhållit lägsta anbudet härå från
sparbanken i Lund samt denna bankinrättning vid af domkyrkokamreraren
J. Palm gjord förfrågan förklarat sig icke vilja lemna det för
domkyrkans räkning erforderliga lånet till lägre räntefot än 4p procent,
och enär Siljeström ungefär samtidigt förklarat sig kunna anskaffa lånet
i fråga mot ytterligare nedsatt ränta, eller 3,7 5 procent, samt detta
anbud sålunda med ej mindre än \ procent understigit det lägsta anbud,
domkyrkorådet sjelft kunnat erhålla, domkyrkorådet ansett sig
böra antaga det af Siljeström sålunda gjorda erbjudandet, såsom varande
för domkyrkan ytterst fördelaktigt.

På grund af hvad domkyrkorådet sålunda anfört, och enär den
af domkyrkorådet för lånets förmedling utgifna provisionen måste anses
såsom helt obetydlig i jemförelse med de för domkyrkan synnerligen
billiga vilkor, mot hvilka lånet genom Siljeströms bemedling erhållits,
ansåge domkyrkorådet den mot utbetalning af provisionen gjorda anmärkningen
ej böra förtjena afseende.

Utskottet, som delar revisorernes uppfattning, att ifrågavarande
lånetransaktion bort af vederbörande myndighet utan mellanhand och
följaktligen utan särskild provisions utbetalande åvägabringas, finner
sig dock icke böra föreslå någon åtgärds vidtagande med anledning af
hvad i förevarande afseende förekommit; hvadan utskottet får, under
uttalande af den förväntan, att dylika provisioners utbetalande af allmänna
penningeförvaltande myndigheter i regeln skola för framtiden
undvikas, hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

§ 14

(Rev. ber. pag. 451; uti. pag. 497, 587—598.)

Ang. myndig hiätZh*taatt

. Un(^er åberopande af kongl. kungörelsen den 23 maj 1884, enligt
insända års- hvilken det åligger såväl de centrala förvaltande verken som äfven de
bermttmer a^manria inrättningar, hvilka åtnjuta statsanslag och hvilkas räkenskaper
öfverlemnas till granskning af Riksdagens revisorer, att årligen,
senast före juli månads utgång till kongl. finansdepartementet insända
berättelser om den dein tillhörande förvaltning eller om utöfvad verksamhet
den tid, för hvilken afslutade räkenskaper böra vid den närmast
förestående revisionen företes, samt vid dessa berättelser foga
räkenskapssammandrag, affattade i samma form, som i berättelsen angående
nästföregående statsrevision begagnats, hafva revisorerne anmärkt,
att denna föreskrift, hvad anginge revisionsåret, icke iakttagits
af vissa uppräknade myndigheter, från hvilka hvarken berättelser eller
räkenskapssammandrag aflemnats.

De med anledning af revisorernes förenämnda framställning ingifna
förklaringar hafva i allmänhet varit af beskaffenhet, att på grund
af dem antagas kan, att det af revisorerne med framställningen afsedda
syfte kommer att för framtiden vinnas. I ett fall förekommer dock en
afvikelse härifrån, nemligen i den från styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut
i ärendet afgifna förklaring af den 31 december 1896. Styrelsen
anför nemligen i denna förklaring, att då i de af Kongl. Maj:t den 14
oktober 1892 för Ultuna landtbruksinstitut utfärdade stadgar i § 62
mom. t. uttryckligen angåfves de myndigheter, till hvilka styrelsen
skulle insända årsredogörelse och räkenskapssammandrag, men finansdepartementet
ej nämndes bland dessa myndigheter, hade styrelsen ej
ansett sig hafva anledning att insända sagda handlingar till finansdepartementet,
och det desto mindre, som denna åtgärd under alla de
år, som sedan nämnda stadgar utfärdats förflutit, utan anmärkning
blifvit underlåten.

Enligt den af styrelsen åberopade föreskrift i gällande stadgar
för landtbruksinstitutet åligger det styrelsen att årligen före mars
månads utgång till civildepartementet och landtbruksstyrelsen insända
enligt faststäldt formulär affattad årsberättelse jemte räkenskapssammandrag.
Men gifvetvis kan styrelsens åliggande i detta fall ej
förtaga skyldigheten för styrelsen att, i likhet med öfriga penning -

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

förvaltande verk och myndigheter, på sätt i ofvanberörda kungörelse
af den 23 mai 1884 påbjudes, afgifva de berättelser och rakenskapssammandrag,
som skola tillhandahållas Riksdagens revisorer. _

Då emellertid styrelsens förklaring måste gifva anledning till
antagandet att, utan ytterligare erinran, några åtgärder i berörda Bylte
icke komma att af styrelsen vidtagas, anser utskottet att, till a vagabringande
af författningsenligt förfarande uti ifrågavarande afseende,
Riksdagen bör påkalla Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å detta ärende;
hvadan utskottet finner sig föranlåtet att hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj.t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder,
hvarigenom sådana berättelser och räkenskapssammandrag,
som i kongl. kungörelsen den 23 maj 1884
omförmälas, för framtiden varda från Ultuna lan tbruksinstitut
i vederbörlig ordning till finansdepartementet
insända.

§ 15-

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen hora tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vig;,
att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 26 mars 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

vid § 10 (angående biläggande vid läroverkens räkenskaper af kataloger

öfver lärjungarne)

af herr A. G. L. Billing.

Det skulle här antecknas, att herrar H. P. P. Tamm och I. Kerfstedt
icke deltagit i förestående ärendens behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 25 Iläft. 7

Statsutskottets Utlåtande JS/.-o 37.

Afskrift.

Till kongl. direktionen öfver blindinstitutet.

Till fonden för blindas sjelfverksamhet öfverlemnas 90,000 kronor
på följande vilkor:

Fonden, som skall benämnas Erika Carolina Nybergs, född Söderberg,
donationsfond, skall stå under kongl. direktionens öfver blindinstitutet
omedelbara och uteslutande vård och förvaltning och utan
inblandning eller sammanblandning med institutets öfriga räkenskaper.

Gifvarinnans namn får ej under hennes lifstid blifva kändt utom
direktionen.

Årliga räntan skall på förslag af institutets direktor i första
rummet användas till de från blindinstitutet utskrida elevernas förseende
med verktyg och arbetsmateriel samt hvad för dem kan finnas behöfligt
för att de måtte sättas i tillfälle att göra den undervisning, de inom
anstalten erhållit, fruktbärande.

Fondens afkastning skall ock användas till understödjande af i
landets skilda delar arbetande blindas sjelfverksamhet dels genom att
tillhandahålla dem behöfliga verktyg och arbetsmateriel, dels ock på
det sätt, kongl. direktionen på förslag af direktor eger bestämma.

Stockholm den 28 april 1886.

Erika Nyberg.

Lika lydande med en i kongl. direktionens öfver institutet för
blinda protokoll den 1 maj 1886 intagen skrifvelse, betyga

C. A:son Leijonhufvud. Vilhelm Tamm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.