Statsutskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1891:Su36 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

N:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1891, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående försäljning
af åtskilliga mindre kronoegendomar in. m.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver finansärenden för
den 31 januari innevarande år har Kongl. Maj:t i en samma dag afbiten
proposition (n:o 15) föreslagit Riksdagen att medgifva:

att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland belägna,
under förvaltning af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemnade mer än 400 kronor, men
icke utöfver 500 kronor, det måtte bero af Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna
i hvarje fall, förordna, huru vida egendomen fortfarande borde för
kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas; samt

att, der Kongl. Maj:t pröfvade försäljning böra ega rum, densamma
måtte ske i den ordning och under de vilkor, som enligt kongl. brefvet den
29 maj 1874 gälde för försäljning af mindre hemman och lägenheter, med
iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna
lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skulle användas
för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark; hvilka
medel borde inlevereras till riksgäldskontoret och der bokföras på sätt nu vore
stadgadt angående köpeskillingarna för de kronoegendomar, som blefve sålda
enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874.

Bill. till Biksd. Prof. 1891. å Samt. 1 Afd. 22 Häft. (N:o 36.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

Vidare har Kong! Maj:t, under åberopande af nyssberörda statsrådsprotokoll,
föreslagit Riksdagen att medgifva:

att ej mindre köpeskillingarna för de kronoegendomar, rörande hvilkas
försäljning beslut jemlik! kong! brefvet den 18 maj 1888 fattades under tiden
till och med utgången af år 1894, än äfven, under förutsättning af bifall
till hvad Kong! Maj:t här ofvan föreslagit rörande försäljning af sådana
söder om Norrland belägna, under förvaltning af domänstyrelsen strida och
för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemnade
mer än 400 kronor, men icke utöfver 500 kronor, köpeskillingarna för de
egendomar af detta slag, rörande hvilkas försäljning beslut fattades under
nyssnämnda tid, måtte för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark få af Kongl. Maj:t disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition
från riksgäldskontoret utbetalas.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling denna proposition
blifvit hänvisad, får till en början erinra om det vid 1874 års riksdagfattade
beslut, hvarigenom Riksdagen på framställning af Kongl. Maj:t
medgaf, att sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning stälda
och för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka
årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor, och hvilkas bibehållande
åt kronan icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild
anledning påkallades, finge i den mån derom gällande arrendekontrakt efter
uppsägning eller eljest närmade sig sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter
Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela, på offentlig auktion försäljas
till den högstbjudande under vilkor, att köpare, som sådant åstundade,
skulle ega att, efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen
under loppet äf 6 år med 7o årligen, så vida han för fullgörandet
deraf vid auktionstillfället stälde säkerhet; att högsta anbudets antaglighet
komrne att underställas Kongl. Maj:ts pröfning; att försäljningen skulle ega
rum utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta, som utginge
endast af kronoskatteegendomar; samt att, sedan köpebref utfärdats, de sålda
hemmanen och lägenheterna skulle komma att i jordeboken upptagas under
titel »utsockne eller allmänt frälse» och för betecknande af denna deras natur
påföras ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman i orten. Detta
beslut meddelades vederbörande till efterrättelse genom kongl. bref den 29
maj 1874 och har sedermera, på Riksdagens derom gjorda framställning,
enligt kongl. bref den 6 juni 1879 vunnit tillämpning jemväl å de egendomar
med enahanda arrendeinkomst, hvilka efter den 29 maj 1874 kommit under
kammarkollegii eller numera domänstyrelsens förvaltning. Riksdagen hatvidare,
år 1885, lemna! sitt bifall till ett af Kongl. Maj: t framstäldt förslag,
att, när fråga uppstode om försäljning af kronolägenhet, hvilken ej varit för

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore eller vid verkstad!
arrendeuppskattning'' funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma
icke kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor, det linge
ankomma på Kongl. Maj:t att bestämma om lägenhetens försäljning under
de i kongl. brefvet den 29 maj 1874 stadgade vilkor.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 juni 1887 har Riksdagen vidare,
med bifall till en af Kongl. Maj:t gjord framställning, medgifvit, att, med
några få undantag, kronans samtliga, i de norrländska länen belägna utarrenderade
jordegendomar, hvilkas arrenden öfverstege 200 kronor, men ej 500
kronor, och hvilkas bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke af
befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning påkallades, måtte, i den
mån arrendekontrakten efter uppsägning eller eljest närmade sig sitt slut, å
offentlig auktion till den högstbjudande försäljas under de i kongl. brefvet
den 29 maj 1874 bestämda vilkor och med iakttagande, att, der egendom
tillhörande skogsmark undantoges från försäljning, den till försäljning afsedda
delen af egendomen före dess utbjudande värderades i den ordning,
som vore stadgad för arrendeuppskattningar. Hvad sålunda beslutits har
meddelats till efterrättelse genom kongl. brefvet den 27 juni 1887.

Slutligen har 1888 års Riksdag, jemväl på framställning af Kongl.
Maj:t, medgifvit, att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder om
Norrland belägna, under förvaltning af domänstyrelsen stälda och för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemnade mer än
200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det måtte bero af Kong!. Maj:t
att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huru vida egendomen fortfarande
borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas;
samt att, der Kongl. Maj:t pröfvade försäljning höra ega rum, densamma
skulle ske i den ordning och under de vilkor, som enligt kongl. brefvet den
29 maj 1874 gälde för försäljning af mindre hemman och lägenheter, med
iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna
lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela; varande
detta Riksdagens beslut till efterrättelse kungjordt genom kongl. brefvet af
den 18 maj 1888.

I fråga om dispositionen af de genom försäljningen af ifrågavarande
kronoegerulomar inflytande medel har, hvad först beträffar de försäljningar,
som ega rum enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874, genom Riksdagens i
skrifvelse den 24 maj 1877 anmälda beslut blifvit stadgadt, att medlen Unge,
i den mån tillfallen dertill sig yppade, användas till sådana inköp af skogbärande
eller till skogsodling tjenlig mark, hvilka af Kongl. Maj:t pröfvades
vara fördelaktiga och hvartill medel icke kunde beredas från det till skogsväsendet
anvisade reservationsanslag. Dessa stadgande!! ega tillämplighet

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

äfven å de försäljningar, som ske enligt de i ofvanberörda kongl. bref af
den 6 juni 1879 och den 27 juni 1887 meddelade beslut. Hvad åter angår
köpeskillingarna för de egendomar, som försäljas med tillämpning af kongl.
brefvet den 18 maj 1888. skola äfven dessa, enligt föreskrift i samma bref,
användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, men
Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver nämnda köpeskillingar är likväl så till
vida inskränkt, att, enligt Riksdagens i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 16
maj 1889 tillkännagifna beslut, de medel, som influtit eller efter sistnämnda
dag komme att inflyta för försäljning af kronoegendomar jemlikt omförmälda
kongl. bref, endast under en tid af tre är, räknadt från den 1 januari 1889,
må af Kongl. Maj: t för nyssberörda ändamål disponeras.

Enligt hvad i förenämnda statsrådsprotokoll omförmäles hade, redan
under de förberedande arbetena för den till 1888 års Riksdag aflåtna propositionen
om försäljning af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning
af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar , hvilka i arrende lemna de mer än 200 kronor, men icke utöfver
400 kronor, fråga blifvit, väckt att utsträcka försäljningen så, att den komme
att omfatta jemväl egendomar med arrende från 400 till och med 500 kronor.
Kongl. Maj:t, som den 31 december 1886 afiåtit proposition till Riksdagen
om försäljning med vissa undantag af de kronans utarrenderade egendomar i
de norrländska länen, hvilkas arrenden öfverstege 200 kronor, men ej uppginge
till mer än 500 kronor, hade nemligen genom remiss af den 11 februari 1887
anbefalt domänstyrelsen att, efter vederbörandes hörande, taga i öfvervägande,
om och i hvad mån försäljning äfven i mellersta och södra delarne af landet
af sådana för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilkas arrenden
folie inom nyssnämnda gränser, kunde anses fördelaktig och lämplig. I det
utlåtande, som domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts belällningsbafvandes
hörande, med anledning häraf afgaf, hade ock domänstyrelsen, lika med det
stora flertalet länsstyrelser, tillstyrkt, att till försäljning då måtte ifrågakomma
de domäner, fö]- hvilka arrendet utginge med belopp från 200 till och med
500 kronor. Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t fans emellertid
den utredning, domänstyrelsen lemna! rörande de egendomar, som tillhörde
denna kategori, gifva anledning att åtminstone icke för det dåvarande låta
försäljningen erhålla en fullt sä stor omfattning. Enligt hvad domänstyrelsen
upplyst utgjorde de domäner, hvilkas arrenden uppginge till mer än 200,
men icke utöfver 500 kronor, ett antal af 921, taxeringsvärderade till 8,192,900
kronor och lemnande i årligt arrende 318,709 kronor 83 öre. Fördelade man
dessa egendomar i grupper allt efter som arrendeafgiften stannade inom belopp
af 300 kronor, 400 kronor eller 500 kronor, uppkomme enligt de uppgifter,
domänstyrelsen lemnat, följande resultat:

Statsutskottets Utlåtande N:o 36. 5

Antal Taxeringsvärde Arrende

Kronor Kronor

egendomar med arrende af 200—300 kr. 297 1,967,480: — 73,713: 43

» » » » 300—400 » 323 3,038,780: — 110,145:66

» » » » 400—500 » 301 3,186,640: — 134,850: 74

Summa 921 8,192,900: — 318,709: 83.

Det framginge häraf, att, medan arrendeafgiften i förhållande till
taxeringsvärdet utgjorde i medeltal för egendomarne i den första gruppen
3,71 och för egendomarne i den andra gruppen 3,fö procent, samma procenttal
i fråga om egendomarne i den tredje gruppen uppginge till 4,2. Ehuru
taxeringsvärdet icke vore att anse såsom en fullt tillförlitlig mätare af egendomarnes
verkliga värde hvar för sig, borde man likväl af den meddelade
uppgiften kunna draga den slutsats, att de egendomar, som tillhörde den
omförmälda tredje gruppen, i sin helhet lemnade en jemförelsevis god afkomst.
Det stora antal, hvartill egendomarne inom de tre grupperna tillsammans
uppginge, gåfve ock anledning befara, att, om försäljningen då utsträcktes till
egendomarne inom alla tre grupperna, ett ofördelaktigt förhållande möjligen
skulle uppstå mellan antalet utbjudna egendomar å ena sidan och antalet
spekulanter med tillräcklig köpstyrka å den andra, hvarför det ansågs vara
skäl att åtminstone icke för det dåvarande utsträcka försäljningen längre än
till egendomar, tillhörande de båda första grupperna, hvilka inneslöte tillsammans
620 egendomar med taxeringsvärde af 5,006,260 kronor och årligt
arrende till belopp af 183,859 kronor 9 öre.

Vid förhandlingarna rörande de särskilda under de senare åren framlagda
förslagen om försäljning af vissa kategorier af jordbruksdomäner hade,
enligt hvad departementschefen erinrat, en uttömmande behandling egnats åt
frågan om det ekonomiskt berättigade i grundsatsen att sälja smärre jordbruksdomäner
och i stället inköpa skogsmark. Att det skäl, som hufvudsakligen
varit bestämmande för de hittills fattade försäljningsbesluten, eller
insigten om det olämpliga för staten att i sin ego för utarrendering bibehålla
egendomar, för hvilka, i följd af deras obetydlighet eller från andra kronoegendomar
aflägsna läge, förvaltningskostnaderna ställa sig allt för ogynsamt
i förhållande till arrendeafkastningen, äfven, om ock icke i fullt samma grad
som beträffande de grupper af egendomar, om hvilkas försäljning beslut redan
blifvit fattadt, egde tillämpning å den nu ifrågavarande egendomsgruppen,
borde enligt departementschefens uppfattning icke kunna bestridas och vunne
äfven i viss mån stöd deraf, att den beslutade försäljningen af domäner i
de norrländska länen omfattade jemväl motsvarande grupp. Med den alltjemt
fortgående misshushållningen med de enskilda skogarne framträdde likaledes
klart vigten af fortsatta åtgärder för utvidgning af de allmänna skogarnes

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

areal, hvilken, enligt hvad vid försäljningsfrågans behandling inför Kongl. Maj:t
den 31 december 1887 framhölls, här i landet relativt vore väsentligt mindre
än i de flesta öfriga, om icke i alla, europeiska länder. Frågan om försäljningen
af domäner, tillhörande den nu ifrågavarande gruppen, borde derför
kunna betecknas såsom hufvudsakligen en fråga om valet af rätta tidpunkten
för försäljningens verkställande.

Antalet i mellersta och södra delarne af riket belägna jordbruksdomäner
och arrenden från 400 till och med 500 kronor, deras taxeringsvärden
och arrenden äfvensom åren, då de varda arrendelediga, inhemtas af
följande i statsrådsprotokollet intagna tabell:

År, då egen-domarne blifva arrendelediga		Egendomarnes	1
Antal	summa taxeringsvärde	summa arrenden
kronor	öre	kronor	öre
1892	6	72,700		2,591	99
1893	7	91,600	—	3,041	35
1894	18	196,700	—	8,273	87
1895	24	265,100	—	10,808	35
1896	29	326,600	—	12,990	31
1897	27	308,300		12,026	45l
1898	22	282,900		10,175	86
1899	16	183,300	—	7,300	42
1900	20	195,000	—	9,241	oo;
. 1901	27	278,700	—	12,115	-1
1902	6	55,200	_	2,866	—
1903	10	92,200		4,441	50 j
1904	3	29,400	_	1,490	—
1905	13	113,500	—	5,840
1906	13	150,400	_	6,040	30
1907	9	105,900	—	4,245	I
1908	16	198,900	—	7,218	)
1909	12	146,900	‘	5,772	—
1910	19	292,400	_	8,812	—
1911	16	214,900		7,490	-!
1912	5	56,400	_	2,305	.
1922	1	20,000		413	69
Summa	319	3,677,000		145,498	99

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

Enligt hvad departementschefen vidare anfört framginge häraf, att
arrendeafgiften i förhållande till taxeringsvärdet för den nu förevarande
egendomsgruppen i medeltal utgjorde 3,96 procent. Då detta procenttal år
1887 utgjorde 4-,s, visade sig, att arrendeafkomsten af dessa egendomar sedan
sistnämnda ar något sjunkit, men att den likväl fortfarande stälde sig i
någon man gynsammare än medelafkomsten i egendomsgrupperna med arrenden
af 200 300 kronor och 300—400 kronor, der motsvarande procenttal år

1887 utgjorde resp. 3,74 och 3,62. Erfarenheten hade emellertid ådagalagt,
att de hittills försalda kronodomänerna betingat köpeskillingar, hvilkas summa
så betydligt öfverstigit egendomarnes sammanlagda taxeringsvärden, att de
dittills utgående arrendena representerade ett vida mindre procenttal af köpeskillingarna
än af nyssnämnda värden. Till och med utgången af nästlidet
år hade nemligen försålts kronodomäner med ett sammanlagdt taxeringsvärde
åt 1,715,068 kronor 99 öre, för hvilka egendomar i köpeskilling betingats
2,922,017 kronor 34 öre. Det förut för dessa egendomar utgående arrendet,
hvilket uppgått till 57,404 kronor 44 öre, utgjorde af taxeringsvärdena 3,65
procent, men af köpeskillingarna allenast 1,96 procent. Det borde derför,
enligt departementschefens mening, icke vara oberättigadt att antaga, att,
om försäljning blefve beslutad af domäner med arrenden från 400 till och
med 500 kronor, denna försäljningsåtgärd skulle inbringa staten ett belopp,
hvilket icke obetydligt öfverstege värdet af det i de ifrågavarande egendomarne
för närvarande bundna kapital.

Af förestående tabell framginge vidare, att af de förevarande egendomarne
endast ett mindre antal blefve arrendeledigt under de närmaste
åren. Med afseende på den farhåga, som vid försäljningsfrågans föredragninginför
Kongl. Maj:t den 31 december 1887 uttalades, att, om försäljningen
utsträcktes äfven till egendomar med arrenden från 400 till och med 500
kronor, ett ofördelaktigt förhållande möjligen skulle uppstå mellan antalet
utbjudna egendomar och antalet tillräckligt köpstarka spekulanter, hade
departementschefen erinrat derom, att vid den tidpunkt, då först ett större
antal egendomar tillhörande den nyssnämnda gruppen förekomme till försäljning,
eller år 1894, tjugu år förflutit efter det jemlikt kongl. brefvet den 29 maj
1874 föreskrift meddelades om försäljning af sådana då för kronans räkningutarrenderade
egendomar, hvilka icke lemnade öfver 200 kronor i arrende.
Då det öfvervägande flertalet af dessa egendomar varit utarrenderade på
tjugu år, kunde således antagas, att år 1894 endast få egendomar af denna
kategori skulle återstå till försäljning. Fem år derefter, eller år 1899, inträdde
samma förhållande beträffande egendomar med arrenden icke öfverstigande
200 kronor, hvilka efter den 29 maj 1874 kommit under kammarkollegii
eller domänstyrelsens förvaltning- och hvilka jemlikt kongl. bref den

Statsutskottets Utlåtande K:o 36.

6 juni 1879 äfvenledes skulle försäljas. Härigenom komme en väsentlig
minskning att inträda i antalet af de egendomar, som, enligt redan fattade
beslut, af kronan komme att utbjudas till salu.

Den åberopade tabellen utvisade, att icke obetydligt öfver halfva
antalet af de nu ifrågavarande egendomarne, eller 183 af 319, blefve arrendelediga
under de åtta åren 1894—1901. Om försäljningen ansåges böra
komma till stånd, syntes derför angeläget, att beslut derom fattades i så
god tid, att icke nya arrendekontrakt rörande ett större antal af hithörande
egendomar hunne upprättas och derigenom egendomarnes försäljning blefve
undanskjuten på ett tjugutal år. Frågan om försäljning af de domäner, som
tillhöra den förevarande gruppen, vore, såsom redan blifvit antydt, väsentligen
en fråga om valet af rätta tidpunkten för försäljningen. Af hvad nu
anförts borde, enligt departementschefens mening, framgå, dels att vid den
tid, då ett nu fattadt försäljningsbeslut i någon större omfattning skulle
komma till tillämpning, den jemlikt kongl. brefvet den 29 maj 1874 beslutade
försäljningen af vissa smärre domäner hufvudsakligen blifvit bragd till slut
och utbudet af fastigheter frän kronans sida sålunda minskadt, dels att uppskof
med försäljningen skulle föranleda, att ett större antal hithörande egendomar
genom nya arrendekontrakt för en längre tid undandroges. från försäljningen.
Han tvekade derför icke att beteckna den nuvarande tidpunkten
såsom lämplig för ett beslut om försäljning af de ifrågavarande domänerna.
Äfven i det afseendet syntes honom tidpunkten gynsam, att under nu rådande
egendomskonjunkturer talrikare tillfällen än eljest erbjöde sig att för måttligt
pris åt kronan förvärfva lämpliga skogsområden. På det dessa konjunkturer
icke måtte försummas, syntes derför önskvärdt, att något större tillgångar
måtte kunna för ändamålet disponeras än för närvarande stode till Kongl.
Maj:ts förfogande.

Då departementschefen alltså ansåge sig böra förorda, att beslut nu
fattades om försäljning af de i mellersta och södra delarne af landet belägna
domäner, hvilka i arrende lemnade mer än 400 kronor, men icke utöfver
500 kronor, vore det dock icke hans mening, att försäljningsbeslutet skulle
göras ovilkorlig!, utan borde, i öfverensstämmelse med det förfarande, som
egde rum beträffande de kategorier af domäner, om hvilkas afyttrande beslut
förut blifvit fattadt, pröfning för hvarje särskild domän ske, huru vida densamma
borde försäljas eller af någon anledning åt krona)*, bibehållas. Ej
heller i öfrigt syntes anledning förefinnas till afvikelse från de bestämmelser
och vilkor, under hvilka 1888 års Riksdag medgifvit försäljning af domäner
med arrenden från 200 till och med 400 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

Beträffande dispositionen af försäljningsmedlen medgaf 1889 års
Riksdag’, att de medel, som influtit eller derefter inflöte för försäljning af
kronoegendomar jemlikt kong! brefvet den 18 maj 1888 och enligt samma
bref skulle inlevereras till riksgäldskontoret för att användas för inköp af
skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, finge för sådant ändamål
under en tid af tre år, räknadt från den 1 januari 1889, af Kongl. Maj:t
disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret
utbetalas. I frågä om den sålunda faststälda begränsningen af den tid, för
hvilken dispositionsrätt öfver de ifrågavarande medlen medgifvits Kong],
Maj:t, anförde Riksdagen, att i anseende till ämnets jemförelsevis ej ringa
vigt och då det här gälde förvärfvandet af fastigheter, hvilkas skötsel måste
blifva med kostnader förenad, Riksdagen ansett sig böra sättas i tillfälle att
bilda sig ett omdöme om sättet för inköpen af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark. Väl förekomme uppgifter härom i berättelsen om hvad
i rikets styrelse sig tilldragit, likasom ock Riksdagens revisorer och genom
dem Riksdagen kunde i riksgäldskontoret taga del af de kongl. bref, i hvilka
underrättelse om beslutade inköp meddelades och anvisningar å innestående
medel gjordes. Lämpligare syntes dock vara, att Riksdagen årligen erhölle
en sammanfattad redogörelse öfver de skogsinköp, som under ett är egt rum,
och derigenom sattes i tillfälle att fatta det beslut omständigheterna kunde
föranleda. På det en sådan pröfning periodvis måtte kunna ega rum, hade
Riksdagen funnit sig böra lemna det ifrågavarande medgifvandet för tre år
i sänder.

I anledning af detta beslut och då den treårsperiod, för hvilken 1889
års Riksdag lemnat sitt omförmälda medgifvande, med innevarande år utginge,
hade departementschefen ansett, att af detta års Riksdag borde äskas enahanda
dispositionsrätt öfver försäljningsmedlen för tiden till och med utgången
af år 1894 och borde, under förutsättning af bifall till det nu framstälda
förslaget om försäljning af domäner med arrenden från 400 till och
med 500 kronor, det ifrågasatta medgifvandet afse äfven köpeskillingarna
för sistnämnda egendomar. Departementschefen hade härvid erinrat, att då,
jemlikt Kongl. Maj:ts beslut den 31 maj 1889, numera till Riksdagens
statsutskott årligen öfverlemnades uppgift ej mindre å de kronoegendomar,
hvilka under nästföregående året blifvit försålda, än äfven å de inköp af
skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, hvilka under samma tid för
kronans räkning egt rum, samt denna uppgift upptoge pris och areal å
inköpt skogsmark äfvensom de öfriga upplysningar rörande de ifrågavarande
inköpen, hvilka kunde finnas erforderliga, härigenom tillhandahölles Riksdagen
det för verkställande af den utaf Riksdagen antydda pröfning erforderliga
material.

Bih. till Rik sd. Prof. 1891. 4. Sami. 1 Afd. 22 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

Den affattning, Riksdagens år 1889 i förevarande afseende lemnade
medgifvande erhållit, lemnade emellertid rum för någon tvekan, huruvida
den Kongl. Maj:t tillerkända dispositionsrätt borde anses afse de försäljningsmedel,
som under treårsperioden komme att inflyta i kronans kassa, eller de
köpeskillingar, som betingades för egendomar, om hvilkas försäljning beslut
under samma period blifvit fattadt. Då tidpunkten för köpeskillingarnas
inbetalning kunde bero af åtskilliga tillfälliga omständigheter, livilka icke
alltid i förväg läte sig beräknas, skulle med den förevarande bestämmelsen,
tolkad på förstnämnda sätt, vara förenad deri olägenhet, att öfversigten
öfver de tillgångar, som under perioden funnes att disponera för inköp af
skogsmark, skulle varda väsentligen försvårad, hvilket åter, särskilt då
fråga vore om förvärfvande af större områden, ofta måste framkalla tvekan,
huruvida tillräckliga medel för ändamålet komme att varda tillgängliga.
Departementschefen förutsatte ock, att Riksdagens mening varit, att medgifvandet
borde tolkas i enlighet med det senare af de båda nyss antydda
alternativen, men, då förnyadt medgifvande nu borde äskas, borde detsamma
affattas i sådana ordalag, att all ovisshet i nyssnämnda afseende blefve
undanröjd.

Då resultatet af den redan verkstälda försäljningen af kronoegendomar
otvetydigt ådagalägger, att denna försäljning varit en flnansielt vigtig åtgärd,
och då det i socialt hänseende torde vara af betydelse, att, på samma gång
arrendatorernes antal minskas, vidgadt tillfälle beredes jordbrukare att förvärfva
eganderätt till fastighet, anser utskottet eu utsträckt försäljning af
de för statsverkets räkning utarrenderade egendomarne medföra afsevärd fördel
för det allmänna och finner sig sålunda böra tillstyrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t i detta hänseende föreslagit.

Hvad beträffar dispositionen af de medel, som genom ifrågavarande
försäljning komma att inflyta, har utskottet, vidhållande den åsigt, som förut
inom så väl Riksdagen som statsutskottet i detta hänseende gjort sig gällande,
ansett försäljning af statsverkets jordbruksdomäner icke böra ega rum,
med mindre annan fast egendom till motsvarande värde åt kronan förvärfvas.
Det ändamål, hvartill Riksdagen ansett de genom hittills beslutade försäljningarne
af kronoegendomar inflytande köpeskillingarna böra användas, eller
inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, synes alltså utskottet,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, fortfarande böra tillgodoses äfven med de
medel, Indika genom den nu ifrågasatta, utsträckta försäljningen varda disponibla;
och har utskottet i öfverensstämmelse med denna uppfattning icke haft

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

något att erinra emot Kongl. Maj:ts förslag om att Riksdagen må medgifva
Kongl. Maj:t för tiden till och med utgången af år 1894 enahanda, jemväl
köpeskillingarne för de nu ifrågavarande egendomarne omfattande dispositionsrätt
öfver försäljningsmed len för afyt.trade kronoegendomar, som vid 1889
års riksdag medgafs för då ingångna treårsperiod.

Utskottet hemställer alltså:

att Riksdagen må medgifva, att vid inträffande arrendeledighet
af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning
af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemna mer
än 400 kronor, men icke utöfver 500 kronor, det må bero
af Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall,
förordna, huru vida egendomen fortfarande bör för kronan
bibehållas eller till större eller mindre de! försäljas; samt

att, der Kongl. Maj:t pröfva!'' försäljning böra ega rum,
densamma må ske i den ordning och under de vilkor, som
enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874 gälla för försäljning
af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande
derjemte af de särskilda bestämmelser, Kong], Maj:t kan
finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen
meddela;

dock under vilkor, att de genom försäljning inflytande
medel skola användas för inköp af skogbärande eller till
skogsbörd tjenlig mark; börande medlen inlevereras till
riksgäldskontor och der bokföras på sätt nu är stadgadt
angående köpeskillingarna för de kronoegendomar,
som säljas enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874;
äfvensom

att ej mindre köpeskillingarna för de kronoegendomar,
rörande livilkas försäljning beslut jemlikt kongl. brefvet
den 18 maj 1888 fattas under tiden till och med utgången
1 af år 1894, än äfven, under förutsättning af bifall till
hvad här ofvan föreslagits rörande försäljning af sådana
söder om Norrland belägna, under förvaltning af domänstyrelsen
stälda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvilka i arrende lemna mer än 400 kronor,
men icke utöfver 500 kronor, köpeskillingarna för de
egendomar af detta slag, rörande hvilkas försäljning beslut
fattas under nyssnämnda tid, må för inköp af skog -

Statsutskottets Utlåtande N:o 36.

bärande eller till skogsbörd tjenlig mark af Kong! Maj:t
disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition
från riksgäldskontor utbetalas.

Stockholm den 6 april 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation

af herr C. Persson, som ansett, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag
i hvad det afser utsträckt försäljning af kronoegendomar icke bort af
utskottet tillstyrkas.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891.