Statsutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1896:Su35 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 35.

>1 m’.]

N:o 35.

Ank. till Riksdagens kansli den 17 mars 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af viss del af kronans rätt till danaarf
efter snickaren Per Gustaf Rilén.

(I. A.)

I ofvannämnda till statsutskottet remitterade proposition (n:o 38) af
den 7 februari innevarande år meddelas, att snickaren Per Gustaf Rilén
och hans hustru Charlotta Rilén, född Hagström, i inbördes testamente af
den 16 september 1849 bestämt, att den af makarne, som öfverlefde den
andra, skulle »med fullkomlig eganderätt» behålla allt hvad i boet funnes.
Den 7 augusti 1885 hade hustrun aflidit, efterlemnande sin bemälde man
och såsom enda kända arfvinge brorsdottern Johanna Lovisa Fock, född
Hagström, enka efter styrmannen Carl Fritiof Fock. Mannen Rilén afled
den 22 juli 1892 vid Sundbyberg i Stockholms län utan att efterlemna
kända arfvingar. Den efter honom den 20 oktober samma år förrättade
bouppteckning utvisade en behållning af 4,664 kronor 39 öre.

Efter Riléns död hade enkan Fock, under uppgift att Rilén i lifstiden
gjort muntligt testamente till hennes förmån, låtit till bestyrkande häraf
och i bevakningsändamål vid Sollentuna häradsrätt såsom vittnen den 23
Bill. till Riksd. Prat. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 31 Käft. (N:is 35—77). 1

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 35.

januari 1893 afhöra filaren Anders Lindberg från Sundbyberg och hans
hustru Margaretha Elisabeth Lindberg, född Ek, dervid, enligt hvad af
det vid förhöret förda protokoll inhemtats, bemälda personer intygat:
1 :o Lindberg, att vittnet åtskillig tid, innan Rilén aflidit, vid ett tillfälle
besökt Rilén i dennes bostad, dervid Rilén för vittnet omtalat, att
han förut skickat efter en son till enkan Fock, för att denne skulle
sätta upp Riléns testamente, men att den sistnämndes dåvarande tjenarinna,
vid namn Augusta Wiberg, sagt Rilén, att det ej ginge an, att
sonen Fock skulle skrifva testamente, hvarigenom hans moder finge
något sig tillerkändt, samt att Rilén vid samma tillfälle sagt, att enkan
Fock skulle »ha allt», fastän det nog icke ginge an, att hennes son
skrefve hans testamente; och hade Rilén vid samma tillfälle fält yttrande
om, att de så kallade »utilisterna» skulle få en summa af ett- eller tvåhundra
kronor utaf hans qvarlåtenskap; 2:o) hustru Lindberg, att vittnet,
som sedan fem år tillbaka skött Rilén och äfven varit hos honom samma
dag han aflidit, vid upprepade tillfällen hört Rilén yttra, att han icke
hade någon annan slägting än enkan Fock, hvilken han ville skänka all
sin qvarlåtenskap; att Rilén vid något tillfälle för vittnet omtalat, att
enkan Focks son på hans begäran varit hos honom för att uppsätta ett
testamente till enkan Fock, ehuru sådant icke blifvit uppsatt, af anledning
att förenämnda Augusta Wiberg sagt Rilén, att det icke ginge
för sig, att sonen skrefve testamente till moderns fördel, samt att Rilén
jemväl vid ett tillfälle yttrat, att Augusta Wiberg icke skulle bekomma
något efter honom. Härjemte hade vittnena sammanstämmande intygat,
att de åtta dagar innan Rilén aflidit, under det att han ännu varit vid
full sans och egt klart förstånd, samtidigt innevarit hos honom, dervid
Rilén till vittnena yttrat, att hustru Fock »skulle hafva allt», hvarjemte
han tillagt en önskan, att vittnena skulle gå efter en kamrer Norman för
att härom uppsätta skriftligt förordnande, ehuru denne af någon anledning
icke sedermera infunnit sig.

Då några arfvingar efter Rilén icke inom natt och år från dödsfallet
anmält sig, hade, enligt hvad i den kongl. propositionen vidare
meddelas, kaminaradvokatfiskalsembetet till Sollentuna häradsrätt instämt
enkan Fock äfvensom vaktmästaren i Stockholms stads förmyndarekammare
Gustaf Liljeqvist, den sistnämnde i egenskap af god man för Riléns
okända arfvingar, med yrkande att, då ofvan oinförmälda af Rilén fälda
yttranden icke vore att anse såsom i laga ordning tillkommet testamente,
enkan Focks anspråk på qvarlåtenskapen efter Rilén måtte ogillas och

Statsutskottets Utlåtande N:o 35.

qvarlåtenskapen såsom danaarf tillerkännas Kongl. Maj:t och kronan, äfvensom
Liljeqvist förpligta^ att redovisa qvarlåtenskapen jemte ränta.
Genom utslag den 4 december 1894 hade häradsrätten förklarat de af
enkan Fock såsom testamente bevakade muntliga yttranden af Rilén icke
utgöra hinder för Kongl. Maj:t och kronan att komma i besittning af
qvarlåtenskapen efter Rilén, hvarjemte Liljeqvist förpligtats att i sin ofvanberörda
egenskap afgifva redovisning öfver sin förvaltning. Sedan enkan
Fock och Liljeqvist hos Svea hofrätt fullföljt talan mot häradsrättens berörda
utslag, hade samma utslag genom hofrättens den 20 december 1895
meddelade, numera laga kraftvunna dom blifvit faststäldt.

Redan innan häradsrättens utslag meddelades, hade i en till Kongl.
Maj:t ingifven skrift enkan Fock, med åberopande af hvad vid ofvan
omförmälda vittnesförhör förekommit, anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande
qvarlåtenskap måtte till hennes förmån efterskänkas, dervid enkan
Fock medelst intyg af vederbörande pastorsembete och roteman i Stockholm
styrkt, att hon vore född den 1 augusti 1884 och befunne sig i
torftiga och knappa omständigheter. Samtidigt hade jemväl Liljeqvist i
särskild ansökning hos Kongl. Maj:t anhållit, att han, som på god tro
till enkan Fock af boets tillgångar utlemnat dels kontant 10 kronor och
dels åtskillig, å en ansökningen bifogad förteckning upptagen lösegendom
till ett värde af sammanlagdt 301 kronor 50 öre, måtte, derest qvarlåtenskapen
efter Rilén komme att såsom danaarf tillfalla kronan och
enkan Focks berörda framställning ej vunne afseende, varda befriad från
redovisningsskyldighet för hvad han sålunda till enkan Fock utlemnat.

I anledning af berörda ansökningar hade utlåtande afgifvits af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som icke funnit skäl föreligga
att tillstyrka efterskänkande af ifrågavarande danaarfsmedel ens i den
del, Liljeqvists ansökning afsåge.

Kainmaradvokatfiskalsembetet, som jemväl blifvit öfver ansökningarne
hördt, hade i sitt utlåtande anfört, att Liljeqvist numera till embetet
redovisat ej mindre den till enkan Fock utlemnade egendomen med dess
å den vid ofvanberörda ansökning fogade förteckning upptagna värde, än
äfven boets öfriga behållning, eller tillsammans 5,306 kronor 40 öre,
som sedermera inlevererats i kronans kassa; att emellertid danaarfvet i
sin helhet, sedan den embetet tillkommande aktoratsprovisionen utanordnats,
utgjorde ett ograveradt belopp af 4,775 kronor 76 öre, som i statskontoret
innestode; att, enligt hvad embetet inhemtat, enkan Fock till sitt
uppehälle användt den af Liljeqvist till henne på god tro utlemnade

Statsutskottets Utlåtande N:o 35.

egendom; samt att, på sätt instrument öfver den 1 september 1885 förrättad
bouppteckning efter Riléns framlidna hustru, ofvanbemälda Charlotta
Rilén, född Hagströin, utvisade, behållningen i boet då utgjorde
8,820 kronor, hvaraf enkan Fock såsom enda kända och närmaste arfvinge
lagligen bort tillkomma hälften eller 1,910 kronor, derest ofvannämnda
inbördes testamente mellan inakarne ej funnits eller samma testamente
afsett endast dispositionsrätten till egendomen under den efterlefvande
makens lifstid; och hade kainmaradvokatfiskalsembetet, då det under sådana
förhållanden synts billigt, att kronan till enkan Focks förmån afafstode
från den på nu antydda omständigheter grundade rätt, i betraktande
jemväl af enkan Focks styrkta fattigdom, tillstyrkt, att ansökningarne
måtte på det sätt bifallas, att af ifrågavarande danaarfsmedel finge
utbetalas dels till enkan Fock 1,598 kronor 50 öre, motsvarande skilnaden
mellan nyss berörda 1,910 kronor och bouppteckningsvärdet af
den lösegendom jemte det kontanta belopp, enkan Fock redan bekommit,
dels ock till vaktmästaren Liljeqvist 811 kronor 50 öre.

Med afseende af hvad i ärendet sålunda förekommit, har Kongl.
Maj:t nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att af ifrågavarande danaarfsmedel
måtte utbetalas till enkan Johanna Lovisa Fock, född Hagström, ett
tusen femhundra nittioåtta kronor 50 öre samt till vaktmästaren Gustaf
Liljeqvist trehundraelfva kronor 50 öre.

Utskottet, som emot hvad Kongl. Maj:t i förenämnda hänseende
föreslagit icke haft något att erinra, hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 mars 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.