Statsutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1891:Su34 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1891, kl. 3 e. ni.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1889.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Strömsholms slott.

§ I (Rev.

-ber. pag. 14; — uti. pag. 377—379.)

Med förmälan att vid Strömsholms slotts räkenskaper saknats förteckning
å de statsverket tillhöriga inventarier, som å slottet funnes
förvarade, hafva revisorerne uttalat den mening, att sådan inventarieEib.
till Riksd. Prot. 1891. 4 Sand. 1 Afd. 20 Häft. (N:o 34.) 1

Ang. felande
inventarieförteckning

vid slottets
räkenskaper.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

förteckning borde, i enlighet med hvad vid de öfriga kong], lustslotten
egde rum, hvarje år vara fogad vid ifrågavarande slottsräkenskaper.

Uti häröfver afgifven förklaring har ståthållareembetet vid Strömsholms
slott, med tillkännagifvande att större delen af de värderikaste
inventarierna, som förr förvarats å Strömsholms slott, på senare åren
förflyttats dels till Ulriksdals slott och dels till kongl. husgerådskammaren
i Stockholm, såsom skäl för inventaideförteckningens uteblifvande
anfört, att dylik förteckning icke något föregående år erfordrats
i gemenskap med redogörelsen, utan fördes inventarieförteckningen hos
ståthållareembetet, som årligen hos riksmarskalksembetet anmälde såväl
då några förändringar med möbler och inventarier under året blifvit
vidtagna, som ock då inga dylika egt rum.

Riksmarskalksembetet har, med öfverlemnande af ståthållareembetets
förklaring, tillkännagifvit, att riksmarskalksembetet ej haft något deremot
att erinra, samt för egen del tillagt, att, jemlikt föreskriften i
kong], brefven den 20 september 1841 och den 28 december 1872, i
början af hvarje år från riksmarskalksembetet till kammarkollegii granskning
insändes af vederbörande lemnade uppgifter å de inventarieförändringar,
som ej mindre vid Stockholms slott än äfven vid de kongl.
lustslotten under det förflutna året inträffat.

Statsutskottet, som i likhet med revisorerne anser, att inventarieförteckning
bör bifogas hvarje årsräkenskap, har emellertid, då vederbörandes
uppmärksamhet nu blifvit fäst å den ofullständighet, som i
sådant afseende i fråga om Strömsholms slottsräkenskap förekommit,
och då det alltså är att förvänta, att räkenskapen hädanefter varder i
anmärkta hänseendet fullständigad, endast velat förhållandet för Riksdagen omförmäla.

Justitiedepartementet.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 16.)

Ang.kostnad^ Sedan Kongl. Maj:t den 3 december 1875 beslutat, att redaktionen

författnings- af Svensk författningssamling skulle ställas under chefens för justitiesaffvåndT
departementet inseende, samt genom kungörelse samma dag, angående
utgifvandet af Svensk författningssamling, förordna!, bland annat, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

bemälda departements chef egde meddela närmare föreskrifter i afseende
å verkställigheten af hvad i samma kungörelse stadgades, hade den 24 i
nämnda månad emellan honom, å kronans vägnar, och boktryckerifirman
P. A. Norstedt & Söner upprättats kontrakt angående tryckning och
utdelning af Svensk författningssamling, enligt hvilket kontrakt bemälda
boktryckerifirma tillförsäkrades, att för de exemplar af författningssamlingen,
hvilka, enligt gifna bestämmelser om den ordinarie utdelningen,
för statens räkning inlöstes, erhålla ersättning med 21/* öre per ark
och i förhållande dertill för del af ark samt att för häftning, då sådan
ifrågakomme, erhålla betalning enligt särskild öfverenskommelse; att för
exemplar af särskilda nummer, som tillfälligtvis inlöstes, erhålla tio öre
per ark; samt att såsom bidrag till kostnaderna för samlingens utdelande
erhålla två tusen femhundra kronor för årgång räknadt.

Jemte underrättelse härom hafva revisorerne, som inhemtat, att
detta kontrakt, hvari kontrahenterne förbehållits sex månaders uppsägningstid,
fortfarande lände till efterrättelse, meddelat, att de med
Svensk författningssamlings utgifvande förenade kostnader, hvilka enligt
kongl. brefvet den 31> mars 1876 utginge af det å andra hufvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till skrifmaterialier, expenser m. in., utgjort

år	1877 .....................................	............................... 36.557: 81.
»	1878 .....................................	............................... 30,751: 41.
))	1879 .....................................	............................... 39,009: 02.
))	1880 .....................................	............................... 35,676: 77.
))	1881 ....................................	............................... 49,352: 23.
))	1882 .....................................	................................ 44,342: 13.
»	1883 .....................................	............................... 32,740: 96.
»	1884 .....................................	................................ 41,530: 53.
))	1885 ....................................	............................... 39,496: Öl.
))	1886 ....................................	................................ 40,993: 51.
»	1887 .....................................	................................ 58,284: 90.
»	1888 .....................................	................................ 39,280: 60.
))	1889 .....................................

1 betraktande af den utveckling boktryckeriverksamheten i hufvudstaden
vunnit under den tid, som förflutit efter upprättandet af omförmälda
kontrakt, hafva revisorerne ansett, att nedsättning skulle kunna
åvägabringas i de betydliga belopp, som enligt kontraktet för berörda
ändamål årligen utgifvas; och ehuru nödvändigt vore att, om än med
något ökade kostnader, förskaffa garanti för ett noggrant och omsorgsfullt
utförande af ett så vigtigt arbete som det ifrågavarande, ville revi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

sorerne dock ifrågasätta, huruvida icke den åsyftade nedsät.tningen i
kostnaderna möjligen skulle kunna vinnas derigenom, att anbud å arbetets
utförande blefve äfven från andra boktryckerier infordrade, en åtgärd,
som stode i öfverensstämmelse med de i kongl. kungörelsen den
10 maj 1889 meddelade föreskrifter angående leveranser och arbeten
för statens behof.

Enligt i justitiedepartementet vunnen upplysning har ännu ingen
åtgärd vidtagits i det af revisorerne antydda syfte, men lärer frågan
vara föremål för närmare utredning; hvilket utskottet ansett sig böra
för Riksdagen

anmäla.

Fångvårdsstyrelsen.

§ 3-

(Rev.-ber. pag. 28—31; — uti. pag. 380—385).

Ad!rnåsiför • ^ Sransknmg a^ utgifterna för fångtransporten hade revisorerne

fångtransport iakttagit, att i vissa fall, särskildt inom Elfsborgs län, utgått ersättning
ten. för fånges förande med skjuts, ehuru hela eller större delen af vägen
kunnat tillryggaläggas å jernväg. Tillika hade revisorerne funnit att,
då skjuts begagnats, den reseersättning, som fångförarne egde åtnjuta,
vore allt för hög; och särskildt hade revisorerne fäst uppmärksamheten
derå, att fånggevaldiger vore berättigad erhålla ersättning för transport
af reseeflfekter i fall, då sådan ersättning ej syntes vara erforderlig.

Genom utsträckt användande af jernvägslägenhet för fångforsling
syntes, enligt revisorernes åsigt, ej oväsentliga besparingar i de högst
betydliga utgifter, hvilka utginge för fångtransporten, kunna åstadkommas,
ej allenast på grund af det billigare befordringssättet utan
äfven genom den indragning i fångbevakningen, som genom dylikt transportmedels
användande borde kunna göras, och då skjuts nödvändigtvis
måste för långtransporten begagnas, ansåge revisorerne, att den till
fånggevaldiger utgående ersättning skäligen kunde i någon mån nedsättas.

För vinnande af det mål, revisorerne ant.ydt, eller ett nedbringande
af kostnaderna för fångtransporten, erfordrades, enligt revisorernes me -

Statsutskottet* Utlåtande N:o 34.

ning, en genomgripande förändring af organisationen i sin helhet för
fångforslingen inom riket.

Jemte meddelande af en tablå till utvisande af fångtransportkostnaden
under åren 1878—1889 har fångvårdsstyrelsen uti ett med anledning
af revisorernes omförtnälda, framställning afgifvet utlåtande anfört,
att enligt denna tablå transportkostnaden för hvarje nykommen
fånge uppginge för år 1889 till 13,G3 kronor och i medeltal för nämnda
tolf år till 14,42 kronor och att, vid det förhållande att väl icke alla
nykomne till häkte införts med fångtransport, men deremot en stor
del af de i häkte redan intagne fångar blifvit derefter afförde till ransakning
eller eljest på transport afsände, sistnämnda två siffror jemväl
borde få gälla som uttryck för medeltransportkostnaden för hvarje forslad
fånge.

Om ock fångtransportkostnaderna, hvilka för år 1889 utgjorde
sammanlagdt 268,717 kronor 89 öre, i och för sig betraktade, uppginge
till afsevärda summor, måste dock, enligt hvad fångvårdsstyrelsen vidare
yttrat, medgifva?, att de, jemförda med antalet forslade fångar,
icke stälde sig synnerligen höga, helst i ett land med så stor utsträckning
som vårt, der ofta nog vid fångforsling betydliga våglängder tillryggalades.

Styrelsen har vidare erinrat, hurusom Kongl. Maj:t för fångforsling
å statens jernvägar redan genom kongl. brefvet den 25 november 1863
meddelat bestämmelser samt sedermera den 30 april 1881 derför utfärdat
fullständig taxa. Hvad anginge de enskilda jernvägarne, hade
styrelsen den 16 november 1875 hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om stadgande jemväl för dem af vissa allmänt gällande bestämmelser
angående fångforsling derå, men Kongl. Maj:t hade enligt bref den 30
april 1881, efter det utlåtande i ärendet inhemtats såväl af jernvägstrafikstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen som af styrelser för enskilda jernvägar,
funnit skäl icke vara för handen att då meddela några dylika
bestämmelser, utan hade Kongl. Maj:t förklarat, att fångvårdsstyrelsen
egde fortfarande såsom dittills träffa aftal med styrelser för de enskilda
jernvägarne angående verkställande af fångforsling, äfvensom att på styrelsen
skulle ankomma att, der sådant ansåges nödigt, hos Kongl. Maj:t
göra framställning om fastställandet af särskilda bestämmelser i nämnda
hänseende att gälla för vissa jernvägar.

De utvägar, som sålunda erbjudit sig till fångtransporternas ändamålsenliga
ordnande, hade styrelsen städse varit angelägen att tillgodogöra.
Sålunda hade styrelsen icke blott, så fort nya bandelar

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

blifvit af staten färdigbyggda och för trafik upplåtna, med skyndsamhet
vidtagit åtgärder i berörda syfte, utan jemväl, i den mån som enskilda
jernvägar tillkommit och visat sig vara af betydelse för fångars forsling,
föranstaltat om aftal genom vederbörande länsstyrelser angående
deras användning för nämnda ändamål. Dock måste gifvetvis, oberoende
af de sålunda fogade anstalterna, alltid förekomma en hel del
fall, då forsling af häktad person af en eller annan anledning icke kunde
eller borde uppskjutas till dess sådan jernvägslägenhet inträffade, hvarmed
han kunde fortskaffas, i hvilket afseende styrelsen framhållit, att
fångforsling såväl å statens som i allmänhet äfven å de enskilda jernvägarne
endast finge ske med vissa tåg.

Hvad särskildt Elfsborgs län beträffade, från hvars fångvårdskostnadsliqvider
revisorerne velat hemta stöd för sin åsigt, att jernvägarne
icke i önskvärd mån användes för fångars forsling, har styrelsen upplyst,
att sådan på grund af ingångna aftal verkstäldes å Uddevalla—
Venersborg—Herrljunga, Herrljunga—Borås samt Bergslagernas och
Fredrikshald—Sunnan! inom nämnda län gående jernvägar. Styrelsen
ansåge sig för öfrigt böra framhålla, att om ock ett eller annat fall
kunde uppvisas, då fångtransport skett med skjuts, ehuru den lämpligare
kunnat ske med annat fortskaflfningssätt, sådana transporter dock
utgjorde ett högst obetydligt fåtal i förhållande till den stora mängden
inom rikets olika delar verkstälda fångforslingar. Dertill komme, att
dylika transporter väl uteslutande egt rum i fall, när å landsbygden
häktad person forslats till närmaste förpassningsort genom kronobetjeningen,
öfver hvilken styrelsen icke hade att direkt förfoga. Emellertid
hade styrelsen förnyade gånger, vid förekomna anledningar, hos Kongl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande anhållit om åtgärder i syfte
såväl att i möjligaste mån sätta de extra fångtransporterna i förbindelse
med de å jernvägarne anordnade ordinarie transporterna som
att i öfrigt, då så lämpligen kunde ske, fångforsling måtte med jernväg
verkställas. Såsom hos styrelsen förvarade handlingar utvisade,
hade styrelsens revision icke underlåtit att med uppmärksamhet följa
frågan angående fångtransporternas verkställande i de olika orterna
på det för kronan fördelaktigaste sätt, dervid i detta hänseende upprepade
anmärkningar blifvit af revisionen gjorda och af styrelsen till
behandling upptagna.

Hvad emellertid vidkomme den af Riksdagens revisorer uttalade
åsigt, att jernvägarnes användning för, fångars forsling skulle medföra
väsentliga besparingar i de för dylik forsling erforderliga kostnader,
ansåge sig styrelsen böra göra den anmärkning, att om ock detta anta -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34

gande kunde anses obetingadt gälla med afseende å statens jernvägar,
hvilka också öfverallt, der de funnes att tillgå, begagnades för fångars
transport, den besparing i utgift, som kunde vinnas genom forslingens
verkställande å enskild jernväg, mången gång i följd af den högre ersättning,
som i allmänhet af dylik jernväg betingades, vore mindre afsevärd.
I sådant afseende ville styrelsen erinra om de vilkor för fångforslingars
bestridande, som af styrelserna för vissa enskilda jernvägar
blifvit ifrågasatta i deras ofvan omförmälda utlåtanden i fråga om allmänna
bestämmelsers utfärdande för fångars forsling å de enskilda banorna.

Beträffande slutligen revisorernes uttalande derom, att fångförare
vore berättigad till ersättning för transport af effekter i fall, då sådan
ej syntes behöflig, samt att den ersättning, som fångförare egde åtnjuta,
då skjuts begagnades, vore allt för hög och borde kunna i någon mån
nedsättas, har styrelsen nämnt, att dylika ersättningar utginge enligt
gällande skjutsstadga och Kongl. Maj:ts vid olika tillfällen meddelade
bref och beslut, hvarjemte med afseende å så väl berörda ersättningar
som revisorernes uttalande att möjligen, i och för fångtransportkostnadernas
nedbringande, en genomgripande förändring erfordrades
i organisationen i dess helhet för fångars forslande, styrelsen meddelat,
att styrelsen, som redan den 18 januari 1889 upptagit till utredning
frågan angående regleringen uf fånggevaldigerstjensterna, hade för afsigt
att, i sammanhang med blifvande förslag i sagda ärende, jemväl behandla
frågan om fångförares aflöningar och de ersättningar, som i öfrigt
borde dem tillkomma.

Utskottet har till eu början velat erinra, att, då fångvårdsstyrelsen
i sitt ofvannämnda utlåtande angifvit, att kostnaden för fångars transport
i medeltal för år 1889 kunde anses utgöra 13 kronor 63 öre för hvarje
fånge, styrelsen såsom grund för sin beräkning utgått från antalet under
året nykomne fångar; men då i detta antal, utgörande 19,715, intagits
jemväl sådane nykomne fångar, som i saknad af tillgång till böters
gäldande införts i häkte för undergående af förvandlingsstraff, synes
styrelsens beräkning i någon mån vilseledande, enär transporten af sistnämnde
fångar, för år 1889 utgörande 13,647, kan antagas i regeln
hafva föranledt obetydliga, ofta inga kostnader, ett antagande, som särskilt
gäller de i Stockholms ransakningsfängelse och Göteborgs länsfängelse
intagne bötessittare, hvilkas antal år 1889 uppgick till 6,911.

Hvad sjelfva hufvudfrågan vidkommer, så och då kostnaden för
fångtransporten, såsom ofvan antydts, uppgår till afsevärdt belopp och
ett nedbringande af denna kostnad synes önskvärdt samt, på sätt revi -

Ang. kronoarbetsstationen
å
Tjurkö.

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

sorerne anfört, och äfven af fångvårdsstyrelsens yttrande i ämnet framgår,
fångtransporten i vissa fall skett med skjuts, ehuru den lämpligare
kunnat ske med annat fortskaffningsmedel och sålunda medfört större
kostnad än som vederbort, har utskottet ansett Kongl. Majrts uppmärksamhet
böra fästas å förevarande angelägenhet, på det att, om sådant
efter närmare utredning af frågan belinnes vara af förhållandena påkalladt,
en förändring i organisationen af fångforslingen i dess helhet
må genomföras.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida åtgärder lämpligen må kunna vidtagas till
fångforslingens anordnande på sådant sätt, att kostnaderna
för densamma må kunna nedbringas.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 31; — uti. pag. 385—387.)

Angående sysselsättandet af de å kronoarbetsstationen å Tjurkö intagne
försvarslöse är, enligt hvad revisorerne meddelat, den 9 juli 1877
emellan fångvårdsstyrelsen och konsulen F. H. Wolff upprättadt kontrakt,
enligt hvilket det åligger arbetsentreprenören att utan någon kostnad
för fångvården i godt skick underhålla de honom tillhöriga byggnader
och lägenheter, hvilka upplåtas till fångvårdsstyrelsens disposition, samt
att, i den mån ökad styrka gör sådant nödvändigt, uppföra och bereda
erforderliga logement och bostäder för manskap och befäl.

Revisorerne, som besökt nämnda arbetsstation, hafva med anledning
deraf meddelat att, ehuruväl arbetsentreprenören icke syntes kunna tillförbindas
att för ifrågavarande arbetspersonal, hvilkens sysselsättande
för entreprenörens räkning vore beroende af förenämnda kontrakt, deri
kontrahenterne tillförsäkrat sig ett års uppsägningstid, bygga logement
med den fullständiga inredning, som kunde anses lämplig i statens för
eu oafbruten följd af år afsedda fängelsebyggnader och det ej heller
borde ifrågakomma, att staten skulle å ofvanberörda, enskild person tillhöriga
område uppföra fullt tjenliga och tidsenliga byggnader för tvångsanstaltens
behof, de dock icke ansett sig böra underlåta att fästa uppmärksamheten
å det otillfredsställande skick, hvari de för arbetsman -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

skåpets inrymmande å Tjurkö uppförda byggnader befunne sig; och hade
revisorerne funnit så mycket större skäl att nu fästa uppmärksamheten
å detta förhållande, som Riksdagens år 1884 församlade revisorer, med
anledning af det besök, de gjort å omförmälda plats, framhållit, att anordningar
borde vidtagas till åstadkommande af förbättring i berörda
lokaler, utan att, så vidt revisorerne kunna inhemta, åtgärder vidtagits i
det antydda syftet.

Enligt ofvan åberopade kontrakt af den 9 juli 1877 skulle hvarje
dagsverke, så af arbetsföre som af mindre arbetsföre, af entreprenören
godtgöras fångvården med tjugusex öre, hvarjemte entreprenören vore
förbunden erlägga öfverbetings- och flitpenningar till manskapet i enlighet
med de bestämmelser, som med afseende å manskapets arbetsskicklighet
och flit m. in. ansåges lämpliga och af arbetsstationens föreståndare
godkändes. Då, enligt hvad revisorerne inhemtat, dessa flitpenningar
uppginge till betydliga belopp, hade revisorerne velat uttala den åsigt,
att någon förhöjning borde kunna betingas i det till statsverket utgående
dagsverkspriset, äfven om någon minskning i flitpenningarne deraf skulle
föranledas.

Vid besöket å ifrågavarande kronoarbetsstation hade revisorerne
slutligen iakttagit, att frie arbetare sysselsattes med stenarbeten i
omedelbar närhet till de stengårdar, der krorioarbetskarlarne arbetade,
samt att, till följd deraf och med anledning af arbetets anordning i
öfrigt, kommunikation emellan de frie arbetarne och arbetsmanskapet å
stationen icke kunnat förebyggas; hvilket oegentliga och mot särskild, i
förenämnda kontrakt intagen bestämmelse stridande förhållande revisorerne
ansett sig böra anmärka.

Uti sitt ofvannämnda utlåtande har fångvårdsstyrelsen i fråga om
berörda logementers otillfredsställande skick anfört, att, sedan Riksdagens
år 1884 församlade revisorer fäst uppmärksamheten på enahanda förhållande,
styrelsen uti ett den 12 december nämnda år deröfver afgifvet
utlåtande meddelat, hurusom direktören vid stationen i infordradt yttrande
anfört, att sofrummen, hvilka vore byggda enligt af fångvårdsstyrelsens
byggnadschef uppgjorda och af styrelsen godkända ritningar, efter en
genomgående reparation år 1882 befunnes så ändamålsenliga, som de,
enligt direktörens förmenande, kunde blifva, om i betraktande toges,
att byggnaderna endast vore af provisionel natur och af enskild entreprenör,
som åtagit sig kronoarbetskarlarnes sysselsättande, uppförda, i
följd hvaraf vid desamma icke kunde fästas sådana anspråk, som på
byggnader, uppförda af staten; — att, hvad kubikinnehållet i sofrummen
vidkomme, detta syntes vara tillfredsställande, då antalet kronoarbets Bih.

till Rilcsd. Prof. 18.91. 4 Samt. 1 Afd. 20 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

karlar hölle (sig vid en siffra af omkring 300 man, och om i betraktande
toges, att rummen genast på morgonen rengjordes och vädrades
samt manskapet under dagen icke dér uppehölle sig mer än en timme,
under hvilken tid derförutom middagsmåltiden intoges i annan lokal,
hvadan alltså luften i rummen hunne fullt renas, så att, då manskapet
klockan 8 på aftonen inkomme, ej någon förskämd luft sedan morgonen
der funnes qvar; — att logementerna innehölle 86,268,80 kubikfot,
hvilket, fördeladt på 300 man, gjorde omkring 290 kubikfot luft per
man, samt att, då vid tiden för kasernens byggande det i Sverige för
äldre soldatkaserner vanligaste kubikinnehållet per man var omkring 303
kubikfot, vid jemförelse mellan sådana kaserner och logementerna å Tjurkö
skilnaden syntes vara obetydlig, särdeles som manskapet vanligen flere
timmar på dagen vistades inom soldatkasernen; på grund hvaraf allt
styrelsen ansåge några särskilda anordningar till logementernas förbättring
icke vara erforderliga. — 1884 års statsutskott och Riksdag hade också
delat denna uppfattning och ansett revisorernes framställning icke påkalla
någon åtgärd.

Sedan denna tid hade manskapets numerär, som år 1884 höll sig
vid en siffra af 300 man, allt mera nedgått och uppginge numera endast
till omkring 200 man, i följd hvaraf kubikinnehållet luft på hvarje man,
som år 1884 utgjorde cirka 290 kubikfot, nu utgjorde omkring 430
kubikfot, och då härtill komine att, om det förslag i fråga om utsträckt
tillämpning af straffarbetes verkställighet i enrum, som af styrelsen den
24 april 1889 blifvit afgifvet och för närvarande vore beroende på
Kong!. Maj:ts pröfning, skulle komma att godkännas, stationen å Tjurkö
skulle komma att såsom sådan upphöra och manskapet förflyttas till
centralfängelset i Karlskrona, numera än mindre skäl än år 1884 syntes
förefinnas att vidtaga någon åtgärd i det af revisorerne angifna syftet.
Enligt hvad styrelsen inhemtat hade emellertid arbetsentreprenören efter
tiden för revisorernes besök företagit honom åliggande reparation, rengöring
och målning af logementer.

Vidkommande derefter den ifrågasatta höjningen i dagsverkspriset,
så hade styrelsen infordrat yttrande från arbetsentreprenören, huru vida
han icke skulle vara villig att höja den i nu gällande kontrakt bestämda
dagsverksersättningen; och hade han med anledning deraf anfört, att,
då kongl. reglementet angående arbetspremier vid de centrala straffoch
tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890, som icke obetydligt
begränsade kronoarbetsmanskapets arbetsförtjenst, otvifvelaktigt
komme att minska de skickligaste karlarnes arbetslust och således skulle
medföra den verkan, att entreprenören finge mindre arbete utfördt än

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

hvad eljest blefve fallet; då dessutom antalet kronoarbetskarlar de senare
åren knappast uppgått till 200 man, hvaraf blott cirka 140 å 150 varit
anstälde i hans arbeten, men byggnaderna för såväl manskap som befäl
varit afsedda för 400 man och genom räntor och underhåll för dessa
dyrbara anläggningar stora omkostnader för hvarje år måste uppstå; då
konkurrensen i stenhuggeriindustrien under senaste tiden betydligt ökats;
och då entreprenörens utgifter i dagsverksafgifter och premier för förenämnda
arbetsstyrka jemte räntor å byggnaderna, reparationer och transportkostnader
årligen utgjort cirka 60,000 kronor — det vore honom
omöjligt att för närvarande betala högre dagsverksafgift. — Med afseende
å denna entreprenörens förklaring och i betraktande af det läge,
i hvilket, såsom ofvan blifvit yttradt, frågan om stationens qvarblifvande
å Tjurkö befunne sig, hade styrelsen ansett revisorernes framställning i
denna del icke böra till någon åtgärd föranleda.

Hvad slutligen anginge den af revisorerne anmärkta kommunikation,
som skulle ega rum mellan frie arbetare och kronoarbetsmanskapet, så
hade direktören vid stationen i infordradt yttrande bestrida att sådan
kommunikation förekommit, och meddelat, att anordningarna vid arbetena
också vore af beskaffenhet att förebygga all gemenskap mellan frie
arbetare och arbetsmanskapet; och hade styrelsen endast att härtill foga
den upplysning, att styrelsen senast i skrifvelse den 28 mars 1887 meddelat
direktören föreskrift att förekomma obehörig gemenskap emellan
tvångsarbetsfångarne och det fria arbetsmanskapet.

Med anledning af revisorernes meddelande derom, att de för inhysande
af kronoarbetsmanskapet å Tjurkö anordnade byggnader befinna
sig i ett otillfredsställande skick, har utskottet, som föreställer sig, att
revisorernes framställning i denna del afser ett uttalande derom, att de
lokaler, i hvilka manskapet är förlagdt, icke äro i sanitärt hänseende
ändamålsenliga, velat uttala den mening, att det synes oegentligt, att
de å denna anstalt intagne, enligt lagen angående lösdrifvares behandling
samt fattigvårdsförordningen dömde personer underkastas sämre
förhållanden än dem, som beredas de i rikets fängelser förvarade fångar,
hvilka der undergå straff för begångna brott.

Likaledes har utskottet, sedan revisorerne upplyst derom, att arbetet
vid ifrågavarande station är så anordnadt, att kommunikation emellan
frie arbetare och arbetsmanskapet å stationen icke kunnat förebyggas,
velat uttala önskvärdheten deraf, att åtgärder måtte vidtagas till berörda
missförhållandes rättande.

Då emellertid, enligt hvad fångvårdsstyrelsen i sitt förenämnda
utlåtande meddelat, arbetsentreprenören, efter tiden för revisorernes besök

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, företagit honom åliggande reparation,
rengöring och målning af stationens logementer samt, på grund af hvad
styrelsen vidare anfört, utsigt förefinnes, att stationen å Tjurkö kommer
att såsom sådan upphöra och manskapet förflyttas till centralfängelset i
Karlskrona, anser utskottet någon särskild åtgärd från Riksdagens sida
icke böra i detta ärende för närvarande påkallas, men har velat förhållandet
för Riksdagen

omförmäla.

Arméförvaltningen.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 66; uti. pag. 388—390).

stänkande''^ . grund af ett emellan arméförvaltningens artilleridepartement och
eu på grund aktiebolaget Atlas den 23 mars 1889 upprättadt kontrakt skulle bolaget,
leveranT/ör- hvad revisorer meddelat, före den 1 oktober samma år till kro suttet

vite. nan leverera 16 stycken ammunitions- och 20 stycken redskapsvagnar
för 700 kronor stycket. I § 8 af detta kontrakt hade intagits följande
bestämmelse: »Skulle den nu kontraherade leveransen icke vara i allo
fullgjord inom stadgad tid, vare kongl. arméförvaltningen berättigad anskaffa
det bristande antalet fordon på bolagets bekostnad, i afseende å
såväl möjligen blifvande högre anskaffningskostnad, som den kostnad i
öfrigt, hvilken genom föranstaltande af skyndsamt fullgörande af hvad
som brister förorsakas kan; och böte bolaget i sådant fall sex (6) procent
af de icke levererade fordonens värde efter nu öfverenskommet pris».

Enligt arméförvaltningens beslut den 18 september 1889 hade bolaget
erhållit anstånd med leveransen till den 15 november samma år;
men densamma hade emellertid fullgjorts på det sätt, att först den 12
nästföljande december levererats 4 ammunitions- och 5 redskapsvagnar
samt den 16 i sistnämnda manad 12 ammunitions- och 15 redskapsvagnar.
Till följd af ofvanberörda bestämmelse skulle bolaget alltså hafva varit
skyldigt att bota 6 procent af de inom föreskrifna tid icke levererade
fordonens värde, eller 378 kronor för den första och 1,134 kronor för
den senare leveransen. Artilleridepartementet hade dock, enär upplyst
blifvit, att kronan ej vållats någon skada eller annan olägenhet i följd
af leveransens försenande, utan afdrag anordnat beloppen, nemligen 6,300
kronor för den ena och 18,900 kronor för den andra leveransen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

Detta förhållande hafva revisorerne anmärkt, under erinran att det
vore af vigt att, der ej särskilda omständigheter i vissa fall kunde föranleda
undantag, de för kronans räkning upprättade leveranskontrakten noggrant
tillämpades, på det ej den uppfattning måtte göra sig gällande,
att kontrakt med kronan skulle kunna brytas med mindre risk än aftal
enskilda personer emellan.

Ett ytterligare skäl för kronan att i fall sådana som ifrågavarande
icke efterskänka böter syntes revisorerne ligga i den omständighet, att
serafiinerlasarettet, som, på grund af kongl. brefvet den 23 augusti 1854,
egde tillgodonjuta rätt till de för försummade persedelleveranser för
landtförsvaret ålagda böter, derigenom undandragits eu detsamma rätteligen
tillkommande intägt.

I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å artilleridepartementet
anfört, att med den leverans, hvarom här vore fråga, väl varit
afsedt att för positionsartilleriets räkning anskaffa erforderlig materiel,
men att, då begärda anslagsmedel till uppsättande och utbildande af eu
positionsartilleritrupp af Riksdagen förvägrats, manskap ännu saknades
för denna materiels behöriga handhafvande. Då, till följd häraf, hinder
mött för öfningars anställande med ifrågavarande materiel och sålunda
någon skada eller olägenhet ej kunde sägas hafva uppstått af dröjsmålet
med leveransernas fullgörande, samt enär, enligt 35 § 3 mom. af kongl.
kungörelsen den 10 maj 1889, angående tillämpning under viss tid af
förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende,
vederbörande myndighet lemnats full befogenhet att, med hänsyn
till förekommande omständigheter, eftergifva försuttet vite i sin helhet
eller till någon del, hade i förevarande, liksom i flera liknande fall, arméförvaltningen
funnit sig kunna eftergifva de stadgade böterna, helst eu
sådan eftergift syntes ega stöd i Kongl. Maj:ts beslut den 13 maj 1887,
hvarigenom, på ansökning af Finspongs aktiebolag, bolaget delvis befriats
från böter, som arméförvaltningens artilleridepartement ådömt bolaget
för försenade kanonleveranser, samt för öfrigt stå i öfverensstämmelse
med de åsigter om bötesstraffens sparsamma användande, som särskildt
framhållits af de komitergde, hvilka haft i uppdrag att framlägga förslag
till ofvanberörda ändrade föreskrifter rörande upphandlings- och entreprenadväsendet.

Härvid hade arméförvaltningen tillika framhållit, hurusom, till följd
af Riksdagens vid beviljandet af anslagsmedel till krigsmateriel uttalade
önskan om materielens anskaffning från inhemska verkstäder, förvaltningen
vid sådana beställningars effektuerande vore uteslutande hänvisad
till det fåtal industriidkare, som inom landet tillverkade så beskaffad

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

materiel, samt att då en ensidig tillämpning af de för försenad leverans
meddelade vitesbestämmelser, hvilka ansetts icke böra ur leveranskontrakten
uteslutas, befarats kunna, synnerligast i händelse af deras
tillämpning i sådana fall, då dröjsmålet icke förorsakat någon olägenhet,
hos de få verkstadsegare, som här funnes att tillgå, förorsaka obenägenhet
att, sedan de straffats med böter, inkomma med tillverkningsanbud
T-_ arméförvaltningen, som genom sådana anbuds uteblifvande skulle råka
i icke ringa svårighet och bryderi vid beställningars utförande, äfven
ansett denna omständighet vara af beskaffenhet att noga böra tagas i
öfvervägande i de fall, då, såsom nu, försummade leveranser förelegat
och således fråga uppstått om vitesbestämmelsernas tillämpning.

Lika med revisorerne ansåge arméförvaltningen det vara af största
vigt, att bestämmelserna i de för kronans räkning upprättade leveranskontrakten
noggrant tillämpades, och förvaltningen komme att framgent
som hittills med omsorg vaka öfver ingångna förbindelsers noggranna
uppfyllande; men oberoende häraf syntes dock den kontraherande myndigheten
fortfarande böra, till fördel, enligt arméförvaltningens tanke,
såväl för det allmänna som det enskilda, lemnas fri och öppen rätt att
i fall, der dröjsmål med leverans förekoinme, utan hinder af meddelade
vitesbestämmelser och allt efter sig företeende omständigheter bestämma,
om och i hvilken mån vite måtte kunna eftergifvas, äfven om derigenom
serafimerlasarettet någon gång kunde komma att gå i mistning af den
inkomst, som eljest genom böternas utkräfvande skulle tillfalla denna
välgörenhetsinrättning.

Ehuruväl utskottet delar revisorernes uppfattning om vigten af att
de för kronans räkning upprättade leveranskontrakt varda, äfven hvad
deri intagna vitesbestämmelser beträffar, noggrant tillämpade, har dock
utskottet, med afseende å hvad arméförvaltningen i detta ärende anfört,
ansett revisorernes omförmälda framställning icke böra till någon vidare
åtgärd

föranleda.

§ 6.

(Rev.-ber." pag. 69.)

gandeflf lilla . Med anledning af 1889 års statsrevisorers anmärkning i fråga om
bestämmelser itillämpningen vid vissa reseräkningars uppgörande af § 7 mom. 1 och
^reglemente eoc^ }2 mom> 1 * resereglemente af den 11 februari 1881 samt § 29 mom.
skjutsstadga. 2 i stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878, förklarade Riks -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

dagen i skrifvelse den 3 maj 1890 att, derest förenämnda författningars
ordalydelse i de åberopade paragraferna kunde lemna rum för en till
missbruk ledande tolkning, det vore af vigt, att dessa stadganden så
ändrades, att tydliga föreskrifter blefve meddelade angående den ersättning,
hvilken för tjensteresor i sådana fall, som de af revisorerne omförmälda,
rätteligen borde utgå; och anhöll Riksdagen att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke en förtydligande ändring uti
ifrågavarande stadganden måtte i det af Riksdagens revisorer antydda
syfte vidtagas.

Jemte erinran härom hafva revisorerne nu omförmält, att vid granskning
af 1889 års redogörelse öfver anslaget till rese- och traktamentspenningar
under fjerde hufvudtiteln äfven under revisionsåret missbruk
af förenämnda art i flera fall iakttagits; och hafva revisorerne såsom
exempel härpå redogjort för reseräkningar, som af förrättningsmän afgifvits
med anledning af ekonomiska besigtningar af soldattorp vid
Vestgöta-Dals regemente.

Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t anbefalt kammarrätten
och statskontoret att afgifva yttrande öfver Riksdagens ofvan omförmälda
skrifvelse, men lärer sådant yttrande ännu icke hafva till Kongl.
Maj:t inkommit; och då förevarande fråga alltså är under utredning,
anser utskottet revisorernes nu gjorda framställning icke böra till någon
särskild åtgärd föranleda; hvilket utskottet velat för Riksdagen

anmäla.

§ 7.

(Rev.-ber. pag. 72; uti. pag. 405.)

Vid granskning af räkenskaperna rörande anslaget till rese- och Ang. hompanitraktamentspenningar
under fjerde hufvudtiteln hade revisorerne vidareBjBJ“yär resor
funnit, att en löjtnant, boende inom Jönköpings lifkompanis område,
hvilken såsom kompaniombud närvarit vid tre laga syner å soldattorp52/"e,)“.®°
tillhörande Vestra härads kompani, bekommit ersättning jemväl för den
del af resorna till och från förrättningarna, som fallit utom sistnämnda
kompanis stånd.

Då emellertid kongl. kungörelsen den 11 februari 1881 angående kostnadsersättning
till militäre, landsstats- och ecklesiastike tjensteman för
en del resor inom tjenstgöringsdistrikten i § 4 föreskrefve, bland annat,

Ang. förändring
i förandet
af krigsskolans
räkenskaper.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

»att för officerare och underofficerare, hvilka äro boende utom kompaniets
eller för staben utom regementets stånd, ersättningen skall utgå
endast för den del af vägen, som ligger inom gränsen för kompaniets
ellei regementets stånd», hade revisorerne anmärkt ofvanberörda förhållande.

• ^ häröfver afgifvet utlåtande har landshöfdingeembetet i Jönköpings
län anfört, att, om än, såsom revisorerne anmärkt, af förbisende
till en inom lifkompaniets område boende löjtnant ersättning för resa
inom Vestra, härads kompani utgått jemväl för den del af färden, som
fallit utom sistnämnda kompanis stånd, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
dock, vid det .förhållande att i revisionsberättelsen icke lemnats uppgift
om bemälde löjtnants hemvist och en del af Vestra härads kompaniområde,
Hemligen Forserums socken, tillhörde jemväl lifkompaniet, icke vore i
tillfälle att i anmärkta hänseendet afgifva vidare förklaring.

Då revisorernes anförda framställning berör ett förhållande, som,
sedan . uppmärksamheten derå blifvit fäst, måste antagas föranleda anmärkning
från vederbörande granskande embetsverks sida och i följd
deraf underkastas rättelse, har utskottet ansett sig endast böra hvad'' i
omförmälda afseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Krigsskolan.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 76; — uti. pag. 406 och 407).

Enligt hvad revisorerne anfört, hade rörande användandet under år
-1889 dels af de till krigsskolan anvisade statsmedel och dels af elevernas
utgifter särskilda räkenskaperna bilagda stater blifvit af Kongl.
Maj:t den 23 november 1888 faststälda; och krigsskolans hufvudbok
åtföljdes af tvenne särskilda kassaräkningar, innefattande den ena redovisning
för anslaget enligt riksstat jemte skolans inkomster af arrenden,
hyror och ersättningsmedel m. m., och den andra redogörelse för elevafgifterna
och deras användning. Af dessa kassaräkningar inhemtades,
bland annat, att kostnaden för böcker och instrument, som anskaffats
för undervisningen, äfvensom en del kostnader för baler, för effekter,
som af elever förstörts eller skadats m. in. och hvilka alla kostnader

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

varit af beskaffenhet att de, enligt § 83 i det för skolan gällande reglemente
af den 14 augusti 1874 och faststäld stat, bort bestridas af
de deponerade elevafgifterna, emellertid afförts å statsmedelsräkningen,
som derefter, vid hufvudbokens afsilande, medelst omföring från redogörelsen
öfver elevafgifterna derför undfått godtgörelse. Enligt revisorernes
mening skulle det i väsentlig mån bidraga till ordning och öfverskådlighet
i redovisningen, om förefallande utgifter utan sådan omgång
direkt affördes i räkningen öfver det slags medel, som vore till deras
bestridande afsedda.

Chefen för krigsskolan, som häröfver afgifvit infordradt utlåtande,
har deri anfört, att i § 83 af krigsskolans reglemente stadgades,. bland
annat: »anskaffandet af för undervisningen nödiga böcker och ritmaterialier
m. m. ombesörjes af krigsskolan, men emot ersättning»; etc.
Denna bestämmelse afsåge att tillförsäkra eleverna tillhandahållandet på
ändamålsenligt sätt? af de specielt för undervisningen vid skolan erforderliga
böcker, instrument och modeller samt öfrig dithörande undervisningsmateriel.
En sådan anordning vore, hvad anskaffning af modeller
och dermed jemförliga materialier beträffade, af lätt insedda skäl
alldeles oundgänglig; och hvad anskaffningen af böcker och ritmateriaHer
m. m. beträffade, vore den för eleverna särdeles förmånlig och för
dem önskvärd, enär de utan densamma skulle tvingas att allt för högt
betala sina behof af ifrågavarande slag, beroende på den ringa afsättningen
i vårt land och inom vår fåtaliga armé af literatur m. m. afsedd
för den elementära officersutbildningen. En stor del af densamma hade
nemligen krigsskolans elever till sina enda eller så godt som enda afnämare
och måste med så ringa omsättning i och för sig ställa sig
jemförelsevis dyr. Skulle till den oundgängliga anskaffningskostnaden
läggas ett icke obetydligt förläggarearfvode m. m. dylikt, komme de
fåtaliga exemplaren i ett orimligt högt pris. Till förekommande häraf
hade krigsskolan ej sällan af författarne måst direkt inköpa hela upplagor
af dylika för hennes behof särskildt afsedda arbeten, hvithet på
en gång kräft större utgifter, som först småningom kunnat blifva krigsskolan
åter godtgjorda. Sammalunda hade ock förhållandet varit och
måste blifva vid inköp af dyrbarare modeller, hvilkas anskaffningskostnad
måste fördelas på eleverna af flere lärokurser, för att icke blifva
orättvist tryckande.

Äfven hade inträffat, att under dyrare tider den approximativt beräknade
pensionsafgiften icke räckt till samtliga de utgifter, som eleverna
bort vidkännas, i hvilka fall krigsskolan måst förskottera skilja.
till Rilesd. Prof. 1891. 4 Sami. 1 Åfd. 20 Häft. 3

18 Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

naden, till dess densamma vid elevernas afgång från skolan blifvit
kontant ersatt.

Dessa och flere andra förhållanden hade nödvändiggjort den anmärkta
bokföringen, hvilken, enär den vore lämpad efter krigsskolans
behof samt, då man kände dess orsaker och grunder, icke borde kunna
anses svår att öfverskåda, syntes chefen böra bibehållas.

Utskottet, som, i likhet med revisorerne, anser att det skulle lända
till tydlighet och öfverskådlighet i räkenskaperna, derest redogörelsen
för de till krigsskolan anvisade statsmedlen blefve fullständigt skild från
den redogörelse, som upptager elevafgifterna och deras användning,
har af sådan anledning funnit sig böra hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida icke föreskrifter må böra meddelas till åstadkommande
af den af revisorerne ifrågasatta förändring
i förandet af krigsskolans räkenskaper.

Marinförvaltningen.

§ 9.

(Rev.-ber. pag. 95; uti. pag. 409 och 410.)

Ang. öfver-'' j riksstaten för år 1889 hade, enligt hvad revisorerne meddelat,
tvenne an^.reservationsanslagen till flottans nybyggnad och underhåll samt till
flottans öfningar blifvit uppförda,o det förra med 1,200,000 kronor och
det senare med 670,000 kronor. A anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll förefunnes vid revisionsårets början reservationer till belopp
af 33,133 kronor 34 öre. Under samma år hade emellertid icke blott
anslaget i dess helhet och reservationerna åtgått, utan jemväl derutöfver
för med anslaget afsedda ändamål användts ett belopp af 52,504 kronor
99 öre, hvilken, på grund af kongl. brefvet den 10 april 1890, uppförts
å anslagets besparingskonto såsom öfverbetalning. Alltså balanserade
anslaget vid revisionsårets slut med en skuld af 52,504 kronor 99 öre,
uppförd å nyssnämnda konto under rubriken »tillgångar vid årets slut,
öfverbetalning».

Hvad åter anginge anslaget till flottans öfningar, förefunnes redan
vid revisionsårets början en från föregående år balanserad öfverbetalning
af 79,496 kronor 51 öre. Under revisionsåret hade detta anslag
ytterligare öfverskridits med 28,975 kronor 45 öre, hvilket belopp, på

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

grund af ofvannämnda kongl. bref, likaledes uppförts å anslagets besparingskrage)
såsom öfverbetalning. Till följd deraf balanserade likaledes
detta anslag vid revisionsårets slut med en skuld af tillsammans
108,471 kronor 96 öre, uppförd å anslagets besparingskonto under rubriken
»tillgångar vid årets slut, öfverbetalning».

Dessa förhållanden både revisorerne ansett sig böra bringa till Riksdagens
kännedom.

Enligt hvad marinförvaltningen, med anledning af revisorernes anmärkningar
vid granskning af förvaltningens räkenskaper för år 1889,
anfört hade öfverbetalningen å anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll berott derpå, att Karlskrona stations andel af detta anslag
blifvit för ifrågavarande år öfverskriden. Anledningen dertill hade bland
annat varit, att eu del arbeten och anskaffningar, som af brist på medel
uppskjutits från föregående år, icke längre kunnat uppskjutas utan bort
under år 1889 utföras, oaktadt den stationen för året anvisade del af
anslaget icke blifvit med hänsyn jemväl till dessa utgifter beräknad,
samt att en del arbeten blifvit dyrare än som kunnat förutses vid upprättande
af förslaget till arbetsplan för året. Att utgifterna för underhållet
af byggnader och materiel af så betydande omfång som de, hvilka
flottan egde vid Karlskrona station, ett eller annat år öfverskrede den
lemnade medelsanvisningen, torde knappt med fog kunna anses synnerligen
anmärkningsvärd!. Då vid något föregående tillfälle sådant öfverskridande
egt rum, hade icke heller anmärkning derom från statsrevisionens
sida förekommit. Att förhindra den nu ifrågavarande öfverbetalningen
skulle icke hafva låtit sig göra utan att, till men för
flottans underhåll, inställa en ''del derför nödvändiga oeji redan påbörjade
arbeten. Den enda åtgärd som kunde vidtagas blefve derför, att Marinförvaltningen
anbefalde vederbörande ett noggrant iakttagande för
framtiden af sin skyldighet enligt gällande reglemente att. inkomma
med anmälan om motsedd öfverbetalning i tillräckligt god tid, för att
anordningar till öfverbetalningens förekommande måtte kunna eg a rum.
På grund häraf och då besparingar å öfriga anslag å 5:te hufvudtiteln
för år 1889 lemnade tillgång till den genom öfverbetalningen skedda
antecipation, som för öfrigt med ett senare års anslag till flottans nybyggnad
och underhåll blifvit betäckt, hemstälde marinförvaltningen,
att den gjorda anmärkningen icke borde till vidare åtgärd föranleda.

Då, såsom marinförvaltningen anfört, den å anslaget till flottans
nybyggnad och underhåll gjorda öfverbetalningen redan blifvit betäckt,
synes någon vidare åtgärd med anledning af denna del af revisorernes
förevarande framställning icke böra ifrågasättas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

Hvad deremot beträffar den af revisorerne anmärkta öfverbetalningen
å anslaget till flottans öfningar, hvilken, enligt hvad revisorerne
meddelat, från föregående år belöpt sig till 79,496 kronor 51 öre och
under år 1889 ytterligare ökats med 28,975 kronor 45 öre samt sålunda
vid sistnämnda års slut uppgått till 108,471 kronor 96 öre, har utskottet,
som velat framhålla vigten deraf att ej dylika öfverbetalningar eller
antecipationer å bestämda anslag må ega rum, ansett hvad revisorerne
i detta hänseende anmärkt gifva anledning till framställning från Riksdagens
sida hos Kongl. Maj:t ej allenast i syfte att det af revisorerne
påpekade missförhållande må varda så fort sig göra låter undanröjdt,
utan äfven för undvikande af dylika öfverbetalningar för framtiden.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till
återbringande af jemvigt i anslaget till flottans öfningar
samt till förekommande för framtiden af antecipationer
å samma anslag.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ io.

(Rev.-ber. pag. 130’; — uti. pag. 417—419.)

dand/afZu- . Yid granskningen af Stockholms läns landsbok hade, enligt hvad i
slaget till exh-arevisionsberättelsen meddelas, revisorerne funnit, att af det till konungens
z“rlfribefallninSshafvandes förfogande stälda anslag till extra biträden hos
Stockholms länsstyrelsen ett belopp af 500 kronor tilldelats en pensionerad f. d.
län- landsstatstjensteman för, enligt ordalydelsen i konungens befallningshafvandes
beslut derom, det trägna och omfattande arbete, som af honom
förrättats under första hälften af år 1889. Då ändamålet med berörda

att, jemte det förefintliga behof af extra arbets -

syntes vara,

anslag

krafter tillgodosåges, tillfälle bereddes de vid länsstyrelserna anstälde
extra ordinarie tjensteman till sådant arbete, hvarmed aflöning kunde
förenas, hade revisorerne ansett sig böra fästa uppmärksamheten å omförmälda
förhållande.

I anledning af denna framställning har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län afgifvit yttrande och deri anfört, att läns -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

styrelsen, hvars första omsorg måste vara, att de i ständig och stark
tillväxt varande göromålen måtte kunna på bästa sätt skötas, trott berörda
anslag vara i första rummet afsedt för ett nöjaktigt bestridande
af göromålen. I den mån dermed kunde tillika beredas tillfälle att
lemna en uppmuntran åt de obefordrade extra tjenstemännen, vore
sådant visserligen äfven efter länsstyrelsens åsigt en god sak, men
hvarken de om anslagets användning meddelade föreskrifter eller det
knappt tillmätta anslaget både synts länsstyrelsen innebära annat, än
att det extra biträde, hvaraf länsstyrelsen vore i behof, borde anskaffas
på det för staten billigaste sätt. Denna uppfattning läge ock till grund
för länsstyrelsens senaste framställning till Kongl. Maj:t om höjdt anslag
till extra biträden. I berörda framställning af den 28 januari 1889
och som afsåge jemväl sistnämnda år hade länsstyrelsen utförligt redogjort
för göromålens betydliga tillväxt under senare tiden och för de
särskilda förhållanden, Indika inom detta län föranledde ett i jemförelse
med folkmängden vida högre antal ärenden än som förekomme i åtskilliga
folkrikare län, dervid betonande mängden af handräckningsärenden,
fattigvårdstvister, jordafsöndringar samt polis-, sundhets- och
andra ordningsmål. Länsstyrelsen hade vidare yttrat, att den redan då
ansåge förhållandena betinga anställande af en extra länsnotarie och
att det ej kunde dröja länge, innan detta blefve nödväiidigt, men att,
då länsstyrelsen icke ifrågasatte anslag till en dylik befattning, sådant
skedde med hänsyn dertill att länsstyrelsen egde tillfälle att erhålla ett
synnerligen värderikt arbetsbiträde af en f. d. landtstatsembetsman.
Länsstyrelsen hade derför tills vidare begärt endast 3,000 kronor om
året i anslag för ändamålet, men Kong]. Maj:t hade efter statskontorets
hörande genom bref den 21 juni 1889 beviljat endast 2,600 kronor för
hvartdera af åren 1889 och 1890.

I detta kongl. bref förekomme emellertid ingen antydan om att det
af länsstyrelsen omförmälda användandet af en f. d. landsstatsembetsman
såsom extra biträde mot betalning af ifrågavarande medel skulle
möta något hinder, och tack vare den omständigheten, att en sådan
utväg stått länsstyrelsen öppen, hade de för förenämnda båda år beviljade
medlen varit för ändamålet tillräckliga. Då länsstyrelsen nu gjorde
särskild framställning till Kongl. Maj:t om anslag till extra biträden
för framtiden, komme länsstyrelsen deri att, med hänvisande till göromålens
stegring, framhålla, hurusom behofvet af en extra länsnotarie
numera vore alldeles oafvisligt, derest länsstyrelsen skulle förmenas att
fortfarande anlita såsom extra biträde den erfarne och särdeles arbetsduglige
f. d. landssekreteraren i länet, hvilken nu mot hälften af den

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

ersättning, som plägade anvisas åt extra länsnotarie, gjorde länsstyrelsen
större gagn än af en sådan kunde påräknas. Länsstyrelsen hade
derför hemstält om anslag till en extra länsnotarie, hvarigenom en med
1,000 kronor förökad kostnad skulle uppstå, men på samma gång förmält
sig kunna tills vidare åtnöjas med samma anslag, som under de
båda senaste åren, såvida det hittills tillämpade förfarandet att bereda
extra biträde finge fortgå.

Den af revisorerne anmärkta åtgärden hade enligt länsstyrelsens
förmenande således ländt till besparing för statsverket och, efter hvad
länsstyrelsen kunde vitsorda, till afgjordt gagn för ärendenas handläggning.
Skulle emellertid jemväl några andra hänsyn anses böra göra
sig gällande i fråga om dispositionen af förevarande anslag, borde uttrycklig
bestämmelse derom vara att förvänta. Skulle medlens användning
inskränkas till extra ordinarie tjensteman, såsom revisorerne tycktes
önska, komme detta att, oafsedt det ofvan berörda fallet, medföra olägenhet,
ty länsstyrelsen hade behöft och kunde fortfarande behöfva anlita
såsom extra biträden personer, hvilka ej vore extra ordinarie tjensteman.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t, med anledning
af länsstyrelsens förenämnda framställning om anslag till extra biträden
för framtiden, jemlikt kongl. bref af den 23 sistlidne januari förklarat,
att, då fullständig utredning ej förelåge derom att, äfven om f. d. landssekreteraren
i länet ej vidare komme att användas såsom extra biträde
hos länsstyrelsen, det erfordrades större belopp till extra biträden än
som under senaste åren för sådant ändamål utgått, eller 2,600 kronor,
det till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande anvisade anslag
för godtgörelse åt extra biträden finge för hvartdera af åfen 1891, 1892
och 1893 utgå med nämnda belopp, 2,600 kronor.

Jemte meddelande häraf har utskottet velat uttala den mening, att,
om än genom en f. d. tjenstemans anlitande till extra biträde vid göromål
å landskansli eller i öfrigt vid statens embetsverk större arbetsprodukt
skulle kunna för tillfället åstadkommas, det dock torde i regeln
för det allmänna vara mera gagneligt, att de till godtgörelse åt extra
biträden anvisade medel användas till arfvoden åt extra ordinarie tjenstemän,
hvilka i de göromål, de derigenom kunna tillförbindas att fullgöra,
ej allenast varda pröfvade med hänsyn till framtida befordran
utan äfven vinna den erfarenhet om ärendenas behandling, som för en
sådan befordran är önsklig.

Hvad i detta ämne nu förekommit har utskottet emellertid icke ansett
böra till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

§ 11.

(Rev.-ber. pag. 130; — uti. pag. 419 — 472).

Revisorerne hafva i vissa hänseenden framstält anmärkningar emot s^-n{°^"tö.
det sätt, hvarpå folkskoleinspektörernes resor äro anordnade; och hafva rernes reseförklaringar
deröfver från vederbörande afgifvits. Då emellertid denna räkn*n9arfråga
beröres i Kongl. Maj:ts uti statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln intagna förslag i fråga om förhöjning i anslaget, till arfvoden
och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer, kommer utskottet
att framdeles under riksdagens lopp vid behandlingen af berörda utgiftsanslag
meddela yttrande i förevarande ämne; hvilket utskottet skolat
för Riksdagen

anmäla.

Svenska akademien.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 286; — uti. pag. 484 och 485.)

Enligt hvad en vid svenska akademiens räkenskap fogad afskrift Ani; red°:
af akademiens räkning för donerade fonder år 1889 utvisade, hade den den s. k.
Zibethska fondens behållning vid årets början utgjort 7,474 kronor 25
öre, deraf i doneradt kapital 2,250 kronor och besparade räntemedel
5,224 kronor 25 öre. Af samma handling framginge vidare, att fondens
inkomster belöpt sig till 112 kronor 50 öre, utgörande fonden tillgodoförd
ränta å det donerade kapitalet, hvaremot någon ränteinkomst å
förenämnda besparade räntemedel icke funnes i räkningen upptagen.

Detta sistnämnda förhållande hade revisorerne ansett sig höra anmärka;
hvarjemte revisorerne fäst uppmärksamheten derå, att uppgift saknades,
på hvad sätt och mot hvilka säkerheter fondens behållning vore
placerad.

Med åberopande af sin den 6 november 1884 lemnade redogörelse
för den Zibethska donationens beskaffenhet, af hvilken framginge, att
akademien genom mom. 8 i en af de Zibethska arfvingarne godkänd

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

och. af Kongl. Maj:t deri 5 oktober 1809 stadfäst stadga erhållit oinskränkt
rätt att på hvad sätt »hon finner tjenligt» förfoga öfver fondens
afkastning, hade akademien uti infordradt yttrande tillagt, att hon ej
ansett lämpligt att, när det Zibethska priset, hvilket årligen utfästes
som belöning för en dikt till upplifvande af något bland fäderneslandets
stora minnen, icke kunnat utdelas, beräkna ränta på sjelfva de besparade
medlen, helst fonden i alla fall genom besparingar vuxit från
2,250 till 7,474 kronor. Det fria förfogande, som anförda stadga lemnat
akademien öfver fondens afkastning, hade synts akademien inbegripa
en liknande frihet, visserligen icke med afseende å räntan af det ursprungligen
donerade kapitalet, men med afseende å räntan af de besparade
medlen, hvilka senare i sjelfva verket enligt nämnda stadga
skulle kunna hafva användts för andra ändamål och således ej behöft
läggas till den ursprungliga fonden.

Med afseende å placeringen af fondens medel hade akademien upplyst,
att dessa vore placerade i Allmänna hypoteksbankens 4V2 procent
obligationer af 1880.

Utskottet, som delar revisorernes mening derom, att i räkenskapen
öfver förenämnda fond bör redovisas ej allenast räntan å fondens
ursprungliga kapital utan äfven den å derutöfver befintlig behållning
upplupna ränta, föreställer sig att, sedan anmärkning i omförmälda
hänseende blifvit gjord, rättelse icke skäligen kan uteblifva, helst redan
i förevarande räkenskap någon räntevinst måste med afseende å akademiens
upplysning om räntefoten för akademiens medel anses hafva blifvit
å berörda behållning bokförd; och då den af akademien meddelade
uppgift å den säkerhet, hvaremot fondens medel äro placerade, kan antagas
komma att för framtiden inflyta i fondens räkenskaper, har utskottet
för närvarande endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Åmiralitetskrigsmanskassan.

§ 13.

(Rev.-ber. pag. 341; — uti. pag. 485—490).

Ang. boic- Enligt hvad revisorerne af amiralitetskrigsmanskassans räkenskaper för
kassans kon- revisionsåret inhemtat, hade kassans kontanta behållning, utgörande å
tanlin be,ff allmänna pensionsfonden 69,979 kronor 50 öre, å gratialfonden 23,441
revisionsårets kronor 9 öre och å pensionsfonden 58,997 kronor 26 öre, vid årets slut

slut.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

vant hos kassans kassör innestående. Då emellertid genom Kongl.
Maj:ts cirkulär till samtliga penningförvaltande allmänna verk och inrättningar
den 26 augusti 1873 föreskrifvits, att i de fall, der ej andra
stadgande!! redan funnes meddelade, allmänna verks och inrättningars
för löpande utgifter icke behöfliga behållningar skulle, der sådant utan
olägenhet kunde ega rum, uti bankinrättning på depositions- eller uppoch
afskrifningsräkning insättas och endast vid behof derifrån uttagas,
hade revisorerne anmärkt, att den sålunda meddelade föreskriften icke
iakttagits i afseende å ifrågavarande kassas tillgångar.

I häröfver afgifvet utlåtande har direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan
anfört, att på grund af såväl här ofvan åberopade kongl.
cirkuläret som ett under den 29 november 1872 till direktionen aflåtet
kongl. bref, hvarigenom uppå hemställan af direktionen och efter amiralitetsstaternas
hörande Kongl. Maj:t medgifvit, att kassans kontanta
penningar finge i någon af de i Karlskrona varande, behörigen oktrojerade
bankinrättningar insättas mot den ränta, som i förhållande till den
tid, medlen komme att innestå, kunde betingas, hade, såvidt möjligt varit,
iakttagits, att efter den 10 i hvarje månad, då ett större antal af de
pensions- och gratialstagare, som personligen eller genom ombud afhemta
sina pensioner eller gratial, blifvit liqviderade, och det kontanta
behofvet fördenskull närmelsevis kunde beräknas, af kassans medel hos
kassören i allmänhet ej innestått mera än 5,000 å 6,000 kronor. Enär
deremot under de första dagande i hvarje månad utbetalningarna af
pensioner och gratial måste börja två å tre timmar före den tid, då
bankinrättningarna öppnades, och till följd af det stora antalet närvarande
pensionärer eller gratialist^- expedierandet borde, såvidt möjligt, icke
uppehållas af genomräknande och ordnande af från banken uttagna
medel, hade den sista i hvarje månad så ordnats, att kassören kunde
begynna följande månads utbetalningar med inneliggande cirka 20,000
å 10,000 kronor, beroende på huru vida den inträdande månaden vore
qvartalsmånad eller icke.

Härtill komme att den sista december eller den dag, vid hvilkens
kontanta behållning revisorerne fäst sin uppmärksamhet, kassan måste
för emottagande af inflytande ränteliqvider hållas öppen efter den timme,
då bankerna stängdes, och således, såväl till följd häraf som genom brådskan
med afslutandet af årets kassaräkning svårighet uppstode att samma
dag kunna insätta i bank de för följande dag möjligen obehöflig^ penningarne.

Hvad särskild! vidkomme de af revisorerne anmärkta beloppen,
vore verkliga förhållandet följande:

Bill. till Riksd. Prof. 18,91. 4 Sami. 1 Afd. ‘JO Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

Den 31 december 1889 upptoge räkenskaperna, såsom ofvan nämnts,
ett sammanräknadt kontant belopp af........................ kronor 152,417: 95.

Af detta belopp funnes samma dag:

på folioräkning i Kristianstads enskilda bank

kronor 129,000: —

emot redovisning hos kassans

ombud i Stockholm .................. » 11,548: 68.

emot redovisning hos kassans

ombudsman.................................. » 243: 69.

kontant lios kassören..................... ....» 11,625: 58. » 152,417: 95.

Såväl pensions- som gratialfondens hufvudbok hänvisade hvar för
sig å kontot för folioräkning till den uti pensionsfondens fjerde verifikationsband
intagna, af Kristianstads enskilda bank utfärdade uppgiften
rörande kassans folioräkning; och inhemtades af samma vid direktionens
utlåtande i afskrift fogade uppgift, såväl innestående behållningen
den 1 januari 1889 som ock de under årets lopp gjorda insättningar
eller uttagningar äfvensom att den 31 december samma år funnos
innestående 129,000 kronor.

Enär de af kassans ombud i Stockholm och kassans ombudsman
innehafda medlen vore på direktionens befallning utbetalta förskott,
som skulle till kassan redovisas, vore desamma icke upptagna i de till
kammarrätten aflemnade räkenskaperna, utan angåfves såsom en kontant
behållning.

Att ofvanberörda cirkulär iakttagits, inhemtades dessutom deraf, att
den kassan för å folioräkning insatta medel under nämnda år tillkomna
ränta utgjorde 2,997 kronor 83 öre enligt nyss omförmälda afskrift.

Utskottet delar revisorernes uppfattning derom, att det sätt, hvarpå
amiralitetskrigsmanskassans räkenskaper i förevarande hänseende äro
uppstäda, måste gifva anledning till antagandet, att vid revisionsårets
slut tillsammans 152,417 kronor 95 öre voro hos kassans kassör kontant
innestående och att således föreskrifterna i kongl. cirkuläret den 26
augusti 1873 icke i afseende å berörda behållning iakttagits. För att
räkenskapen skulle kunnat upplysa, om att så icke varit förhållandet,
hade erfordrats, att vid den utgående balansen för tillgångar, i hvilken
kontanta behållningen upptagits till förenämnda belopp, en sådan redovisning
öfver denna behållning, som i direktionens omförmälda förklaring
meddelats, blifvit införd. Då emellertid, sedan uppmärksamheten nu
blifvit fäst å förhållandet, kan antagas, att rättelse i anmärkta hänseendet

)

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

är att för framtiden emotse, har utskottet endast velat förhållandet för
Riksdagen

omförmäla.

Folkskolelärarnes pensionsinrättningar.

§ 14.

(Rev.-ber. pag. 351; uti. pag. 491.)

Förutom den granskning folkskolelärarnes pensionsinrättningars räkenskaper
inom kammarrätten i vanlig ordning underginge, öfversåges Meiärames
enke- och pupillkassans förvaltning och räkenskaper, enligt hvad revisorerne
meddelat, hvart tredje år af dertill utaf Kongl. Magt förordnade
revisorer; men någon särskild revision egde ej rum i afseende å
folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvilkens säkerhetshandlingar följaktligen
icke oftare granskades än vid de inventeringar, som företoges af
Riksdagens revisorer.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning har i ett i
anledning af denna revisorernes framställning afgifvet utlåtande, anfört
att anledningen, hvarför folkskolelärarnes enke- och pupillkassas —
likasom äfven elementarlärarnes enke- och pupillkassas — förvaltning
och räkenskaper underginge den af revisorerne omförmälda särskilda
granskning vore, att i dessa begge kassor inginge enskilda delegare,
hvilka med årliga afgifter bidroge till bestridande af kassornas utgifter,
och att de särskildt utsedde revisorerne vore att anse såsom delegarnes
representanter vid kassornas förvaltning. Enligt § 36 af reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875 skulle
derföre ock bland den kassans revisorer finnas minst eu ordinarie eller
i folkskolelärarnes pensionsinrättning pensionerad f. d. folkskolelärare,
som omvexlande utsåges från olika delar af riket, och enligt § 39 i
kongl. reglementet för elementarlärarnes enke- och pupillkassa den 11
oktober 1878, sådan denna paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen den
22 september 1882, skulle hvarje år två revisorer i tur och ordning
väljas af delegarne inom stiften och Stockholms stad.

Hvad deremot folkskolelärarnes pensionsinrättning anginge, så funnes
i denna anstalt icke några enskilde delegare, utan vore den att betrakta
helt och hållet såsom en statsinstitution, hvarför någon ytterligare gransk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 34.

ning af dess förvaltning och räkenskaper än den för statens penningförvaltande
verk i allmänhet anbefalda, dels genom kammarrätten och
dels genom Riksdagens revisorer, icke ansetts behöflig. På desse senare
ankomme naturligen att, så ofta de sjelfve funne sådant lämpligt, i
likhet med senaste församlade revisorer, företaga inventering af såväl
folkskolelärarnes pensionsinrättnings som öfriga under direktionens förvaltning
stälda kassors säkerhetshandlingar.

Att i afseende å folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvilkens behållning
enligt det i revisionsberättelsen intagna räkenskapssammandraget
vid 1889 års början belöpte sig till 6,215,807 kronor 24 öre
och vid årets slut uppgick till 6,677,529 kronor 5 öre, någon periodvis
återkommande inventering, på sätt beträffande öfriga dylika kassor eger
rum, icke är bestämd, anser utskottet oegentligt; och ej heller synes
det lämpligt att, såsom inrättningens direktion antydt, dylik inventerings
verkställande öfverlemnas allenast åt Riksdagens revisorer, hvilka vid
det omfattande granskningsarbete, dem tillkommer, icke, utom hvad
den för dem utfärdade instruktion innebär, torde böra åläggas ett.särskildt
öfvervakande af denna kassa. Utskottet föreställer sig derför
att en inventering af kassans säkerhetshandlingar borde genom Kongl.
Maj:ts föranstaltande företagas å tider, som af Kongl. Maj:t blefve bestämda.
På grund häraf har utskottet, som velat framhålla, att, då
under samma direktions förvaltning äfven andra kassor äro stälda, en
inventering af ifrågavarande kassa bör verkställas samtidigt med det
att direktionens öfriga kassor blifva genomgångna och granskade, ansett
Riksdagen böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må hos Kong], Maj:t anhålla, att
Kongl. Majt täcktes föranstalta derom, att inventering
af folkskolelärarnes pensionsinrättnings säkerhetshandlingar
varder verkstäld å tider och i den ordning,
Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva.

§ 15.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
beror, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt, att,
oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

Statsutskottets Utlåtande N:o 3i.

åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 6 april 1891.

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid §'' 5 (ang. efterskänkande af ett på grund af försenad leverans
försuttet vite):

af herr friherre B. A. Leijonhufvud;

vid § 7 (ang. kompaniombuds ersättning för resor till och från syner
å soldattorp) i fråga om motiveringen:

af herrar grefve G. Sparre och C. E. Casparsson;

vid § 9 (ang. öfverbetalningar å tvenne anslag):

af herr friherre B. A. Lejonhufvud, hvilken yrkat, att utskottet bort
hemställa,

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till
återbringande af jemvigt i anslaget till flottans öfningar
samt till förekommande för framtiden af antecipationer
å samma anslag, så vidt ej oförutsedda händelser
dertill nödga»;

af herrar S. Nilsson, 0. Jonsson, P. Pehrson, A. Persson, P. Er sson
och T. Lyttkens;

af herr P. Andersson, som yrkat, att statsutskottet med anledning
af revisorernes förevarande anmärkning bort förfara i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i 39 och 57 §§ riksdagsordningen.

Bill. till Riksd. Prat. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 20 Haft.

Rättelse

i statsutskottets utlåtande n:o 5.

Å sid. 17 förekommande punkt 18:o skall vara 16:o.

Å sid. 36 under rubrik Reservationer skall vid punkt 21 efter
G. Eriksson införas namnet P. Ersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 4 Sami. 1 Afd.