Statsutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1893:Su32 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 32.

N o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 14 mars 1893 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om afskrifning af oguldna
återstoden af ett Ve sans kärr- och sjöuttömnings- samt
odling sbolag beviljadt lån. (E. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o L62) har herr
N. Jönsson föreslagit, ,att Riksdagen ville besluta, att det Vesans kärr- och
sjöuttämnings- samt odlingsbolag af Rikets Ständer vid 1862—-1863 årens
riksdag erhållna statslån må till sitt återstående kapitalbelopp, 15,236 kronor
38 öre, afskrifvas.

Då statsutskottet, till hvilket denna motion blifvit remitterad, nu går
att deröfver afgifva utlåtande, anser sig utskottet böra lemna en öfversigt
af ifrågavarande vattenafledningsföretags historia.

Sedan inom Listers härad i Blekinge län bildats ett bolag, benämndt
Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag, med ändamål
att genom dam byggnader hindra hafsvatten från att inströmma i sjön Vesan
och öfversvämma deromkring belägna kärr och sidlända egor, att genom
afledning och utpumpning uttömma det vatten, som från andra håll ditkomme,
samt att vidtaga förberedande åtgärder till undanrödjande eller afhjelpande
af hvad som kunde hindra ifrågavarande ändamåls rättsliga befrämjande,
allt i öfverensstämmelse med ett af landtbruksingeniören Ph.
Åkerman den 20 april 1860 upprättadt förslag, sådant detsamma med särskilda
bestämmelser kunde varda antaget eller faststäldt; stadfäste Kongl.
Maj:t den 10 april 1863 för nämnda bolag reglemente, hvaruti, bland annat,
stadgades dels uti § 2, att bolagets delegare vore alla de egare eller
Bih. till Riksd. hot. 1833. 4 Sand. 1 Afd. 25 Höft. (N:o 32.) 1

2 iStatsutskottets Utlåtande N:o 32.

innehafvare af den utaf ifrågavarande vatten skadade jord, hvilka, enligt
de i förordningen den 30 november 1841 faststälda grunder, skulle i förhållande
till blifvande jordförbättring i gäldandet af arbetskostnaden deltaga,
och att, då den uti reglementet afsedda jordegendom komme under
en annan egares eller innehafvares förvaltning, den nye egaren eller innehafvaren
ansåges sjelfskrifven såsom delegare i bolaget med företrädarens
både rättigheter och skyldigheter, dels ock i § 3, att en hvar vore bolagsman
i förhållande till den vinst han, efter skedd uppmätning och gradering
af den vattenskadade egendomen, befunnes hemta af kärr- och sjöuttömnings-
samt odlingsföretaget, och att efter denna grund så väl hans ansvarighet
som rösträttighet skulle beräknas, men att, intill dess rätta delaktighetsbeloppet
blifvit på sådant sätt bestämdt, hans andel i bolaget borde
beräknas efter den areal, han enligt bemälde Åkermans vid dennes omförmälda
förslag fogade uträkning innehade, med vilkor likväl att, om någon
under tiden fått utbetala för mycket eller för litet, sådan rättelse skulle
ega rum, att den, som utbetalt för mycket, återfinge sitt öfverskott och
den, som betalt för litet, fy Ide det som fattades, i begge fallen med ränta,
när rätta delaktighetsbeloppet blefve bestämdt. Uppå framställning af enskild
motionär beviljade Eikets Ständer vid 1862—1863 årens riksdag ett
lånebidrag af 50,000 riksdaler till företagets understödjande, under vilkor,
bland annat, att efter tre års förlopp från slutet af det år, hvarunder lånemedlen
utbekommits, borde årligen erläggas åtta procent af hela den lyftade
lånesumman, hvaraf ränta efter fem för hundra skulle godtgöras å oguldet
kapitalbelopp, och återstoden utgöra afbetalning derå.

Efter det Kong! Maj: t derefter den 15 mars 1864 faststält ofvan omförmälda,
af Åkerman upprättade arbetsplan samt den 3 juni samma år
godkänt ett af den till företagets utförande utsedda arbetsdirektion undertecknadt
kontrakt om arbetets påbörjande sistnämnda år och fullbordande
före den 1 oktober 1867, blef det beviljade låneunderstödet från riksgäldskontoret
utbetaldt den 22 juli 1864. Arbetet påbörjades samma år och
fortgick under åren 1864 och 1865 i enlighet med den faststälda planen,
men vid 1866 års vårflod blefvo de för arbetets utförande uppförda kanalvallar
sönderskurna och bortförda, hvarigenom dels stor skada orsakades å
nedanför liggande odlad mark, dels ock den afledda Norje-åns vatten återfördes
till sitt förra lopp genom sjön Yesan. I anledning häraf beviljade
Kongl. Maj:t den 10 augusti 1866 bolaget ett amorteringslån från bandelsoch
sjöfartsfonden å 10,000 kronor till företagets utförande och kanal -

Statsutskottets Utlåtande Ko 32. 3

vallarues återställande i enlighet med ett af majoren i väg- och vattenbygguadscorpsen
Ä. Kernmer uppgjordt förslag, slutande å 22,467 kronor.

Då emellertid företaget icke kunde inom den faststälda arberstei minen
fullbordas, beviljade Kongl. Maj:t vid två särskilda tillfällen förlängning af
arbetstiden, senast till den 1 oktober 1872.

På framställning af enskild motionär medgaf dessutom Kiksdagen ar
1868 den förändring i de bestämda vilkoren rörande det från riksgäldskontoret
anvisade lånet, att till och med 1870 blott fem procent behöfde erläggas,
och att amorteringen ej behöfde begynna förr än med år 1871.

Sedan derefter styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader den 25
april 1872 aflåtit en skrifvelse till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län med förständigande för bolaget att den 1 oktober 1872 hafva
torrläggningsarbetet afsyningsgildt, vid äfventyr att styrelsen eljest skulle
finna sig nödsakad att gorå hemställan om lånebidragens indrifning på en
gång, ingick arbetsdirektionen till Kongl. Maj:t med en skrift, deruti direktionen,
med förmälan att bolaget insett fruktlösheten af sina bemödanden
att, utan delegarnes ruinerande, fullborda sjötappningsarbetet efter den
faststälda planen och att bolaget derför vid bolagsstämma den 11 Juni
1872 beslutat genom direktionen anhålla, att den en gång meagifna rättigheten
till lånens amortering på vissa år måtte bolaget förunnas, ehuru bolaget
sett sig urståndsatt att fullborda sjöaftappningsarbetet, i underdånighet
anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes medgifva bolaget rättighet att fortfarande
liksom dittills genom årlig inbetalning till stadgadt belopp erlägga
ränta och afbetalning å båda lånen, intill dess desamma sålunda blifvit till

fullo guldna. .

Uti underdånigt utlåtande, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge län öfver denna framställning den 24 december 18/2 afgaf, anfördes/
att företaget, som enligt det uppgjorda förslaget beräknats kosta
86,775 riksdaler, redan då medtagit en kostnad för intressenterna af 146,251
riksdaler, utan att likväl det afsedda ändamålet uppnåtts. Ehuru detta
höga kostnadsbelopp till någon del tillkommit genom mindre ändamålsenliga
åtgärder från intressenternas sida och genom räntor å upptagna lån
samt genom bristande kraft, enighet och beslutsamhet hos intressenterna, vore
likväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande, liksom nästan alla de personer,
som om arbetet tagit kännedom, öfvertygad derom, att detsamma icke kunnat
bringas till ett tillfredsställande slut efter den derför faststälda planen, h öretaget
hörde onekligen till de svåraste i sitt slag, enär den areal, som skulle
torrläggas, egentligen vore en hafsvik, uti hvilken betvdliga vattenmassol

Statsutskottets Utlåtande N:o 32.

utfölle dels genom två åar och dels genom det starka tillflöde, som i synnerhet
vid snösmältningstiden nedströmmade från en bergås.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåg derför företagets misslyckande
åtminstone till någon del vara beroende på förhållanden, som icke kunde
läggas intressenterna till last.

På grand af hvad sålunda förekommit föreslog Kongl. Maj:t genom
proposition den 18 januari 1873 Eiksdagen att medgifva, att bolaget finge,
på de vilkor Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, bibehålla det
statslån af 50,000 riksdaler, bolaget från riksgäldskontoret erhållit, och återgälda
lånet genom årliga inbetalningar i stadgad ordning utan förbindelse
för bolaget att torrlägga sjön Vesan.

Sedan Riksdagen deitill lemnat sitt bifall, tillät Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 4 december 1874 bolaget att fortfarande bibehålla ifrågavarande
båda lån och desamma, jemlikt stadgade amorteringsplaner, återgälda
utan förbindelse för bolaget att i vidsträcktare mån än som redan
skett fullborda företaget.

Det från handels- och sjöfartsfonden beviljade lånet bar sedermera
blifvit till fullo återbetaldt, och förvaltningen af det från riksgäldskontoret
anvisade lånet bar från och med år 1874 öfvertagits af statskontoret.

Under år 1888 ingingo derefter delegarne till Kongl. Maj:t med eu
skufvelse, hvari de, med förmälan att värdet af den genom företaget, som
utförts under ledning af majoren i väg- och vattenbyggnadscorpsen A.
ltemmer, vunna jordförbättringen, af utsedd nämnd år 1880 uppskattadt till
81,867 kronor 64 öre, men af häradssynerätt nedsatt till 62,438 kronor
36 öre, icke ens motsvarade hälften af de kontanta utlägg, bolaget hittills
fått för arbetet vidkännas, och att så stor förlust redan för bolaget
uppkommit, att flere delegare i följd deraf måst gå från bus och hem och
att detsamma skulle blifva fallet med ännu flere, om de till 4,000 kronor
faststälda annuiteterna å omförmälda lån å 50,000 kronor skulle fortfarande
gäldas, i underdånighet anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,
att den obetalda delen af lånet, utgörande, enligt bifogad uppgift från
statskontoret, med upplupen ränta vid 1887 års slut 24,778 kronor 63
öre, måtte få afskrifvas.

Vid denna ansökning var fogadt, bland andra handlingar, bevis af
domhafvanden i orten att en stor del af de hemman, hvilka hade sina egor
inom området för ifrågavarande bolag, besvärades af inteckningar för gäld
intill och öfver hemmanens verkliga värde, hvilket särskildt vore fallet med
de hemman, hvilka syntes få vidkännas största kostnaden för företaget,

Statsutskottets Utlåtande N:o 32.

samt att ställningen bland flertalet bland jordegarne syntes vara sådan, som
förmådde de icke i längden erlägga de bidrag, hvilka år efter annat bos
dem uttaxerades för återgäldande af ifrågavarande statslån.

Öfver denna ansökning hade yttranden afgifvits af åtskilliga myndigheter.

Förste landtmätaren i Blekinge län hade såsom sitt omdöme uttalat,
att värdet af den vunna jordförbättringen icke motsvarade räntan å de derför
nedlagda kostnader tillika med utgifterna för kanalarbetets årliga underhåll,
hvadan och då flertalet af delegarne i följd af den ojemna och orättvisa
årliga utdebitering, som följde af den ofvan omförmälda bestämmelsen
i bolagsordningen, att kostnaderna skulle utdebiteras efter egoviddden, intill
dess företaget vore fullbordadt, icke fortfarande förmådde bära dessa utgifter,
förste landtmätaren ansåge skäl förefinnas att bevilja den sökta afskrifningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade ansett tillräckliga skäl icke
förefinnas att tillstyrka afskrifning af hela det återstående lånebeloppet
med ränta, hvarjemte styrelsen anmärkt, att, om ansökningen bifölles, många
likartade ansökningar antagligen skulle framkallas, genom hvilkas beviljande
afsigten med statslån för utförande af vattenaftappningar och odlingsföretag
skulle i väsentlig män förfelas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län hade — med förmälan,
bland annat, att företagets misslyckande icke kunde tillskrifvas delegarne
och att äfven de delegare, som tillskyndats största batnaden af företaget,
i allt fall i allmänhet icke beredts fördelar, motsvarande värdet af
de hittills nedlagda kostnaderna — tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret hade, jemte meddelande af den upplysning, att under
åren 1869—1887 för ifrågavarande lån influtit 67,500 kronor, hvaraf
41,736 kronor 6S öre beräknats såsom ränta och återstoden 25,763 kronor
32 öre utgjort kapitalafbetalning, så att ett kapitalbelopp af 24,236 kronor
68 öre åtestode oguldet, vidare anfört, att då ifrågavarande sjösänkningsarbete,
som enligt det uppgjorda förslaget beräknats kosta 86,775 kronor,
enligt vid ansökningen fogadt intyg medfört en kostnad, förutom vissa ej
upptagna utgifter, af 139,507 kronor 19 öre, och denna kostnad med mer
än dubbla beloppet öfverstege det värde, hvartill fördelarne af det hittills
gjorda ofullständiga arbetet uppskattats, samt detta ofördelaktiga resultat
till icke ringa del syntes höra tillskrifvas förhållanden, hvarå bolaget icke
kunnat hafva synnerlig inverkan, ansåge statskontoret, med hänsyn jemväl
dertill, att å ifrågavarande lån under hela tiden erlagts ränta efter 5 procent
till sammanräknadt belopp af 41,736 kronor 68 öre, hvilken räntefot för

Statsutskottets Utlåtande N:o 32.

de senare åren måste anses jemförelsevis hög, sig kunna hemställa om sådan
lindring i de bestämda betalningsvilkoren, att räntefrihet å det återstående
kapitalbeloppet, 24,236 kronor 68 öre, måtte bolaget medgifvas, och att
den årliga inbetalningen nedsattes till 3,000 kronor för åren 1888—1894
samt till 3,236 kronor 68 öre för år 1895.

I proposition af den 14 december 1888 föreslog Kongl. Maj:t 1889
års Riksdag att medgifva den af statskontoret sålunda tillstyrkta lindring
i de för ifrågavarande lån gällande betalningsvilkor.

Härförutom både herr N. Jönsson jemväl vid 1889 års riksdag i väckt
motion föreslagit, att lånet måtte helt och hållet afskrifvas.

I afgifvet utlåtande yttrade statsutskottet, att, enär enligt dess åsigt
ifrågavarande företags misslyckande hufvudsakligen torde vara att tillskrifva
omständigheter, som det ej berott på delegarne att afhjelpa, och främst
den ringa erfarenhet beträffande ett sådant arbetes planläggning och utförande,
som vid tiden för förslagets upprättande stått till buds, utskottet
ansåge sig ega giltig anledning tillstyrka Riksdagen att behjerta dessa delegares
belägenhet, men att, då skäl förefunnes att antaga, att de enskilda
jordegarne icke vore utan skuld till företagets mindre lyckliga resultat, utskottet
funne sig härutinnan ej kunna gå längre än till förordande af
hvad Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med statskontorets yttrande, föreslagit.

På utskottets hemställan beslöt derpå Riksdagen, att med bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, men utan afseende å herr N. Jönssons motion, medgifva
den lindring uti de gällande vilkoren för återbetalning af det Vesans
kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag af Rikets Ständer vid 1862—-1863 årens riksdag beviljade lån, att det återstående kapitalbeloppet, 24,236
kronor 68 öre, skulle få räntefritt åtnjutas och återbetalningen verkställas
på det sätt, att för hvarje af åren 188S—1894 inbetalades 3,000 kronor
samt för år 1895 3,236 kronor 68 öre; börande de på år 1888 belöpande
3,000 kronor inbetalas under år 1889 och de öfriga beloppen hvart och
ett före slutet af det år, för hvilket beloppet skulle erläggas.

Vid 1890 års riksdag väckte herr N. Jönsson å ny o förslag derom, att
lånets återstod skulle afskrifvas. Denna återstod utgjorde fortfarande 24,236
kronor 68 öre. Bolaget hade nemligen icke gjort någon afbetalning å lånet
af den anledning att tvist var anhängig vid domstol om den grund, efter
hvilken bolagsmännen skulle vara skyldige att deltaga i kostnaderna för företaget.

Till stöd för motionen åberopade motionären hufvudsakligen innehållet

Statsutskottets Utlåtande N:o 32. >

af ett vid hofrättssyn under berörda rättegång af statens landtbruksingemör
E. W. Ewe såsom synerättens tillkallade, sakkunniga biträde i november
månad är 1888 afgifvit utlåtande öfver sjösänkningsföretaget, hvilket utlåtande
innehöll, bland annat: att medelvattenstandet i Mesan nu <ii detsamma
som före vatten all ed nin gsföretagets utförande; att de för vattnets
afledande anlagda kanalerna varit dertill alldeles för små; att felaktigheterna
i förslaget haft sin orsak i då för tiden förefintliga ofullständiga erfarenhetsrön
rörande på saken inverkande förhållanden; att jordförbättringen
af bemälde landtbruksingemör beräknades till ett värde af 16,155 kronor
4 öre, så att, under förutsättning att anläggningarna vidmagthölles, bolaget
kunde af vattenledningen undfå eu vinst per år, efter fyra procent, af 646
kronor 20 öre; samt att hela arbetet vore, såsom vattenafiedningsföretag,
ätt anse såsom alldeles misslyckadt.

Motionären anförde vidare, att, enligt sammandrag af bolagets uttaxera!
gslängder, bolagets utgifter uppgått till 1/1,122 kronor 95. öre
samt att bolagets utgifter således öfverskridit det vunna jordförbättringsvärdet
med ej mindre än 154,967 kronor 91 öre, som torde komma att
ökas med tusentals kronor endast i rättegångskostnader, innan pågående,
ofvan omförmälda rättegång hunne afslutas; att af de i början till bolaget
inberäknade cirka 3,000 tunnland 1,200 å 1,300 tunnland genom rätteo-ång
blifvit från bolaget befriade och således endast 1,771 tunnland 6
kappland vore betalningsskyldiga eller i bolaget qvarstående.

Då motionären trodde sig sålunda hafva visat, att de af statens landtbruksingeniör
Åkerman för arbetsföretagets utförande uppgjorda kalkyler
och planer, hvarförutan företaget säkerligen ej kommit till stånd, varit felaktiga
i beräkningarna och missledande, samt arbetet utförts under ledning
af majoren i väg- och vattenbyggnadscorpsen A. Remmer, och således staten
genom sina tjenstemäns ofrivilligt missledande åtgärder varit väsentligaste
orsaken till detta olyckliga bolags tillkomst, för hvars skull atskillige
bolagsmän blifvit ruinerade och ännu flere torde blifva det utan annan för -skylian, än att de låtit leda sig af sakkunnige mäns omdöme, hade motionären
ansett den begärda afskrifningen af lånet vara en gärd af rättvisa och
billighet, helst bolagsmännen ändå fått vidkännas flerdubbelt större förlust,
än staten med efterskänkande af lånets återstod skulle göra.

Statsutskottet tillstyrkte bifall till motionen, men Riksdagen afslog
densamma, Första Kammaren utan votering, Andra Kammaren efter votering
med 150 röster mot 43, som voro för bifall.

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 32.

I sin vid denna riksdag väckta motion i förevarande ämne har motionären
förmält, dels att Kongl. Maj:t genom dom den 19 december 1890
förklarat bolagsmännens vinst af företaget icke kunna läggas till grund
för fördelningen af kostnaderna derför, utan att dessa skola ersättas af
hvar och en bolagsman i förhållande till arealen af den honom tillhöriga
jord, som i företaget ingått, dels ock att sedermera vid häradsrätten i orten
ytterligare mer än 400 tunnland befriats från delaktighet i företaget, så
att numera deri endast skulle qvarstå omkring 1,300 tunnland.

Då det till grund för vattenafledningsföretagets utförande liggande
förslaget vant felaktigt och missledande, hvarförutan företaget icke kommit
till stånd, samt detsamma upprättats af statens tjensteman, och arbetsföretaget
utförts under ledning af majoren i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
herr A. Remmer, samt staten sålunda genom sina tjenstemäns ofrivilligt missledande
åtgärder, beroende på den tiden förefintliga ofullständiga erfarenheter011)
varit väsentligaste orsaken till detta olyckliga bolags tillkomst,
föi hvars skull åtskilliga bolagsmän blifvit ruinerade utan annan förskyllan,
än att de låtit leda sig af sakkunnige mäns omdöme och trott på deras
uppgifter, ty sjelfva kunde de helt naturligt vid den tiden icke bedöma
ett sådant företags utförande, så syntes verkligen ömmande skäl förefinnas
samt med Riksdagens värdighet förenadt att befria dessa återstående betalningsskyldige
jordegare ifrån betalning af återstående delen af statslånet.

Enligt hvad utskottet inhemtat, utgör, sedan bolaget, på sätt motionärén
uppgifva, afbetalt 9,000 kronor under de senaste två åren, återstoden
af lånet 15,236 kronor 68 öre.

Såsom af ofvanstaende redogörelse inkemtas, har den fråga, som nu
föreligger till afgörande, redan två särskilda gånger varit dragen under Riksdagens
pröfning och båda gångerna blifvit så besvarad, att Riksdagen icke
funnit skäl att medgifva den föreslagna afskrifningen. Riksdagens sålunda
för kort tid sedan fattade beslut torde fortfarande böra lända till efterrättelse,
och detta sa mycket hellre, som förhållandena i sak icke undergått
någon förändring. Att det å lånet återstående oguldna beloppet nu utgör
15,236 kronor 68 öre i stället för 24,236 kronor 68 öre lärer näppeligen
kunna anföras såsom skäl för afskrifningen.

Motionären har sökt göra gällande, att staten genom åtgöranden från
dess tjenstemäns sida skulle hafva varit väsentligaste orsaken till bolagets
tillkomst och äfven hafva del i företagets olyckliga utgång. Med afseende
härpå anser sig utskottet böra framhålla, att den eller de statens tjenste -

Statsutslcottets Utlåtande N:o 32.

män, som motionären åsyftar, tagit befattning med ifrågavarande sjösänkningsföretag
icke i egenskap af embetsmän för statens räkning, utan på begäran
af enskilda personer för deras räkning, såsom biträden åt dem, och att
det följaktligen alldeles icke kan blifva tal om någon tillämpning af grundsatsen
om statens ansvarsskyldighet för dess tjenstemäns handlingar i tjensten.

Denna afskrifningsfråga är utan tvifvel, på sätt vid dess föregående
handläggning inom Riksdagen framhållits, en synnerligen vigtig principfråga.
För den ingalunda ringa långifvande verksamhet, som staten på olika områden
utöfvar, är det påtagligen af stor betydelse, att förhållandet emellan
staten och dess många låntagare betraktas på samma sätt som förhållandet
emellan långifvare och låntagare i allmänhet. Ett uppgifvande af denna synpunkt
i ett visst fall synes utskottet innebära vådor för framtiden, från
hvilka man icke kan bortse och som ej böra underskattas. En eftergift
skulle nemligen helt säkert från andra håll framkalla anspråk på liknande
medgifvanden, och ett i denna rigtning en gång taget steg komme naturligen
att minska motståndskraften vid framställningar om efterskänkande af
statens rätt i andra fall, som erbjöde någon jemförelse med det förevarande.

I främsta rummet med hänsyn härtill, och då för öfrigt den årliga utdebitering
å delegarne, hvilken ytterligare erfordras för lånets gäldande, är
af så ringa betydenhet, att deras ekonomiska välstånd icke kan vara deraf
beroende, får utskottet, med erinran att ifrågavarande bolag vid flera tillfällen
af staten erhållit afsevärda lättnader, hemställa,

att herr N, Jönssons ofvan omförmälda motion icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 mars 1893.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Bih. till Biksd. Prof. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 25 Käft.