Statsutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1895:Su31 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 22 febr. 1895, kl. 3 e. in

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten ä kronoparker
m. m.

(I. A.)

Med anslutning till nästlidne Riksdags sammansatta stats- och
lagutskotts hemställan i utlåtande nio 7 har herr C. TV. Collctyidev, med
hvilken. herr 0. B. Olsson m. fl. instämt, i en inom Andra Kammaren
väckt, till statsutskottet remitterad motion (n:o 130) föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t. ville
låta utreda, huru vida genom utarranderande af jagträtten å kronoparker
och annan kronan tillhörig, odisponerad mark äfvensom å häradsallmänningar
inkomst kunde beredas statsverket eller delegarne i dessa
allmänningar, dock utan intrång af någons nu bestående lagliga rätt
och under sådana arrendevilkor, att jagten å dessa marker väl vårdades
och jagträtten utöfvades utan skada för skogens bestånd, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag till lag i ämnet, hvartill denna utredning
kunde gifva anledning.

Såsom i motionen åberopas, hade samme motionär jemväl under
1894 års riksdag väckt förslag i förevarande ämne; och hade med
anledning deraf sammansatta stats- och lagutskottet i utlåtande n:o 7
gjort enahanda hemställan, som nu föreliggande förslag innefattar.
Utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, men af Första
Kammaren afslagen.

Det sammansatta utskottet anförde, bland annat, att utskottet
hyste den uppfattning, att staten borde kunna, på sätt motionären

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

åsyftat, beredas någon inkomst, derigenom att genom arrende upplätes
jagträtten å åtskilliga äldre kronoparker och annan kronan tillhörig,
odisponerad mark äfvensom häradsallmänningar samt i all synnerhet å
sådana kronoparker, som i senare tider bildats genom inköp för statens
räkning af till skogsbörd tjenlig mark, samt att en utredning i detta
hänseende borde ega rum, hvilken utredning borde omfatta, dels hvilka
kronoparker lämpligen kunde, utan intrång af någons bestående lagliga
rätt, genom jagtarrenden upplåtas, dels vilkoren för jagträttens utöfvande
med hänsyn till jagtens rätta handhafvande och skogens sorgfälliga
vård, dels beloppet af de arrendeafgifter, som genom jagträttens utarranderande
vore att påräkna, dels ock, beträffande jagträttens upplåtande
å häradsallmänningar, huru vida afgiften derför borde tillfalla
staten eller dem, som i allmänningen egde del.

I en vid det sammansatta utskottets utlåtande fogad reservation
erinras först om att hos de sakkunnige skiljaktiga meningar vore
rådande ej mindre angående den inverkan å jagtens ändamålsenliga
vård, som utarrenderandet af jagträtt å kronoparker och kronan tillhörig,
odisponerad skogsmark skulle utöfva, än äfven beträffande den
möjlighet till ökade statsinkomster, som en dylik åtgärd skulle medföra.

Å ena sidan hade, enligt hvad i reservationen vidare anföres, åberopats,
att erfarenheten skulle visa, att jagten å enskilda områden bäst
vårdades å sådana orter, der jagträtten genom arrende förvärfvats af
personer, som med intresse för jagten förenat erforderlig insigt uti
jagtens rätta handhafvande. Sådana arrendatorer hade genom utrotandet
af rofdjur fredat det nyttiga villebrådet och sökt bibehålla en god
villebrådsstam. På sätt af vederbörande embetsmyndigheter vitsordats
beträffande enskilda jagtområden, hade i de trakter, der jagträtten
arrenderats af jagtklubbar, jägarförbund eller enskilda personer, jagten
väl vårdats jemväl genom sparandet af honor, åtgärder till det vildas
skydd och utfodring vintertid samt utplantering af sådana arter af
villebråd, hvilka i följd af otjenliga naturförhållanden, sjukdomar och
stark förföljelse i betydligare män förminskats. Genom den ifrågasatta
utarrenderingen skulle följaktligen statsverket kunna beredas
någon inkomst och derjemte eu god jagtvård och vildafvelns höjande
befrämjas.

Å andra sidan hade framhållits, att genom det sätt, hvarpå jagträtten
å ifrågavarande mark blifvit i jagtstadgan ordnad, man åsyftat
att bereda »ett slags fridlysta hem», hvarifrån villebrådet sedermera
kunde utbreda sig. Det åsyftade ändamålet hade i allmänhet vunnits, i
all synnerhet i fråga om elg och rådjur. Säkerhet för villebrådsstam -

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

mens bibehållande så väl i fråga om sistnämnda djurslag som med afseende
å öfriga arter villebråd kunde deremot icke vinnas vid utarrendering,
äfven om arrendevilkoren gjordes så stränga som möjligt, öfvervakandet.
af dessa vilkors efterlefnad vore nemligen icke möjlig utan
betydande kostnad för statsverket, då kronojägarne, hvilka under nuvarande
förhållanden kunde efterse, att jagt icke utöfvades på kronoparkerna,
ej skulle vara i stånd att, sedan jagten utarrenderats och
följaktligen ett större eller mindre antal personer vore berättigade att
jaga å det utarrenderade området, utöfva tillräcklig tillsyn, att ej oloflig
jagt derstädes utöfvades. Jagtförhållandena inom landet vore ock sådana,
att genom utarrendering af ifrågavarande mark någon väsentlig
inkomst icke skulle kunna vinnas. I Norrland och Dalarne skulle,
med undantag af ripmarkerna i närheten af jernväg i Jemtland, jagtarrendena
i allmänhet icke röna någon efterfrågan, åtminstone ej till
nämnvärda pris, och då detta vore förhållandet i fråga om enskildes
egendom, som med afseende å kommunikationer vore bättre lottad än
statens skogsmark derstädes, förefunnes ingen utsigt att för det närvarande
genom jagtarrenden i de norra orterna bereda statsverket
någon afsevärd inkomst. I de södra delarne af riket skulle visserligen
flera kronoparker, särskildt med afseende å tillgången af elg å vissa
bland dem, blifva begärliga för enskilde. Men då i allmänhet å kronoparkerna
icke funnes rapphöns- eller orrmarker, hvilka marker vore de
mest eftersökta och betingade de högsta jagtarrendena, och de nu befintliga
elgstånden genom jagträttens upplåtande på arrende snart skulle
sprängas, skulle arrendesummorna för kommande arrendeperioder nedsjunka
till en obetjMlighet.

För den genom 1864 års jagtstadga införda uttryckliga bestämmelsen,
att jemväl å häradsallmänningar jagträtten skulle vara Kongl.
Maj:t och kronan förbehållen, hade emellertid såsom hufvudsakligt skäl
anförts, att ett öfverlåtande af jagträtten till samtliga delegarne i en
dylik allmänning eller häradsboarne skulle för dem sjelfva medföra icke
fördel och nytta, utan snarare motsatsen, i det att allt nyttigt vildt
genom jagtmarkens upplåtelse till alla snart skulle komma att nästan
helt och hållet utrotas. Vid detta förhållande och då man ansett antagligt,
att genom jagträttens utarrendering tillräckligt skydd i detta
afseende skulle kunna vinnas, borde i öfvervägande tagas, huru vida
icke det skulle kunna öfverlemnas åt delegarne i häradsallmänning att
besluta, om utarrendering af jagträtten å sådan allmänning skulle ega
rum, och delegarne deri på detta sätt erhålla nytta af jagten å allmänningen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

Derjemte syntes det lämpligen kunna ifrågasättas, om ej jagträtten
å sådana kronoparker, som i senare tider bildats genom inköp
för statens räkning af till skogsbörd tjenlig mark, borde upplåtas mot
arrende. Bibehölles de af ålder befintliga kronoparkerna såsom de fridlysta
stamhåll för villebråd, hvilka den ena delen af de sakkunnige ansett
såsom nödvändiga vilkor för en god jagtvård, syntes det icke
kunna möta någon betänklighet att i fråga om de nytillkomna kronoparkerna
använda arrendesystemet, som af andra betraktats såsom det
lämpligaste sättet för vinnande af detta mål.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge de i denna
reservation deltagande ledamöterna af det sammansatta utskottet, att
Riksdagen borde i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utreda, huru vida genom utarrenderande af jagträtten å de i
senare tider bildade kronoparker äfvensom å häradsallmänningar inkomst
kunde beredas statsverket och delegarne i dessa allmänningar, dock
under sådana arrendevilkor, att jagten å dessa marker väl vårdades
och jagträtten utöfvades utan skada för skogens bestånd, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag till lag i ämnet, hvartill denna
utredning kunde gifva anledning.

Då utskottet nu går att yttra sig öfver den ifrågavarande motionen,
får utskottet till en början anföra de i berörda hänseende gällande bestämmelser,
hvilka innefattas i §§ 1—3 af kongl. jagtstadgan den 21
oktober 1864 och äro äf följande lydelse:

»§ 1. Kongl. Maj:t och kronan tillkommer jagträtten å dess hägnade
jagtparker och djurgårdar, å mark, hörande till kongl. lustslotten
och andra till Kongl. Maj:ts disposition stälda lägenheter, å kungsgårdar,
kungsängar, kronoparker och all annan Kongl. Maj:t och kronan
tillhörig, odisponerad mark, äfvensom å häradsallmänningar, ehvad de
stå under allmän vård eller under menigheters gemensamma förvaltning.

§ 2. Jagten å berörda marker utöfvas af Kongl. Maj:t sjelf och
chefen för dess hofjägeristat jemte dem, som vid sådana tillfällen äro
följaktiga; dock må jagt å samma marker med undantag af dem, som
äro stälda till Kongl. Majits disposition, der Kongl. Maj:t om jagten
särskildt förordnar, utöfvas jemväl af chefen för (skogsstyrelsen0) jemte
dem, som honom åtfölja, äfvensom för egna personer, af Konungens
befallningshafvande, hvar och eu inom sitt län, samt af de till skogsoch
jägeristaten hörande tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.

*) Nu domänstyrelaen enligt, kongl. brefvot ''deri 10 november 1882.;

StatsutskottetIs Utlåtande N:o 31.

Skogs- och jägeribetjente ega att å de marker, som stå under
deras bevakning, anställa jagt efter skadliga rofdjur, samt med (skogsstyrelsens)
för viss tid eller tills vidare lemnade tillåtelse äfven efter
annat vildt eller vissa arter deraf.

Utan Kongl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd får dock ej å någon
af ofvan omförmälda marker jagt utöfvas efter elg, hjort, rådjur, vildren
eller svan.

§ 3.. I öfrigt har hvar och en, som jord eger, rätt att derstädes
med de inskränkningar, som här nedan stadgas, all jagt idka. Enahanda
rätt tillkommer boställshafvare och kronohemmans åbo å boställets
eller kronohemmanets egor, — — — —-------— —

Å jord, som till bruk åt någon upplåtes, tillhöre jagträtten brukaren,
der ej annorledes aftalas.»

Af hvad i detta ärende förekommit framgår, att olika meningar
gjort sig gällande i fråga om handhafvande af jagträtten å kronoparkerna
och kronans odisponerade skogsmark, önskvärdheten af att
staten matte kunna af denna jagträtt beredas inkomst har deremot
icke blifvit bestridd; och då äfven utskottet anser, att den källa till
inkomst, som förefinnes i jagträtten å kronans förenämnda egendomar,
icke bör lemnas obegagnad, synes det utskottet med skäl kunna ifrågasättas,
huru vida icke åtgärder i sådant syfte böra vidtagas. Härvid
har det emellertid icke undgått utskottets uppmärksamhet, att vårt
lands långsträckta läge med dess väsentliga olikheter i de klimatiska
förhållandena föranleder, att i de skilda landsdelarna ej allenast olika
slag af villebråd förekomma och olika sätt för dess uppträdande och
förekomst kunna iakttagas, utan äfven att olika betingelser framställa
sig såväl för villebrådets fredande som för bedrifvande af jagten derefter.
Särskildt har utskottet ansett, att utöfvandet af jagträtten i
Norrland icke skäligen kan underordnas samma bestämmelser, som i
sådant hänseende kunna vara lämpliga i afseende å öfriga delar af riket.

Emot sammansatta stats- och lagutskottets vid nästlidne års riksdag
i detta ämne afgifna förslag, hvilket, såsom ofvan nämnts, till alla
delar öfverensstämmer med det nu föreliggande, framstäldes under
frågans behandling i Första Kammaren åtskilliga beaktansvärda erinringar
med hänsyn till den fara för villebrådets allt för starka beskattande
och möjliga utrotande, detsamma innebure. Och mot det i ofvan
omförmälda reservation framstälda förslag om utarrendering af jagträtt
allenast å de i senare tider bildade kronoparker får utskottet göra den

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

anmärkning, att det i sig innebär synnerligen stora svårigheter, enär
dessa kronoparker i de flesta fall bildats för att sammanslås med de
marker, kronan redan förut egt.

I sammanhang härmed har utskottet velat meddela, att äfven
ifrågasatts, huru vida icke af jagträtten å kronoparkerna möjligen skulle
kunna beredas inkomst för statsverket genom att denna rätt fortfarande
öfverlemnades åt dem, af hvilka densamma hittills utöfvats, men med
vilkor att, på sätt i vårt. grannland Danmark lärer ega rum, jagtbytet
för kronans räkning försäljes.

Vid det förhållande, att synnerligen skiljaktiga meningar i förevarande
ämne sålunda blifvit uttalade, har i saknad af vederbörlig utredning
utskottet icke tilltrott sig kunna framställa något förslag till
frågans lösning. Då emellertid, på sätt förut framhållits, utskottet
funnit önskvärd t, att inkomst kunde af jagträtten å kronoparkerna
och annan kronan tillhörig, odisponerad mark statsverket tillföras, har
utskottet trott sig böra föreslå Riksdagen att påkalla Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet å förevarande ämne.

Hvad beträffar jagträtten å häradsallmänningar och den inkomst,
som af densamma må kunna allmänningarnes delegare beredas, föreställer
sig utskottet, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med föranstaltande
af utredning i ofvannämnda ärende, äfven kommer att från allmänningsstyrelserna
infordra yttrande öfver jagträttsfrågan, i hvad den kan dem
vidkomma; hvadan sålunda motionen i denna del icke synes erfordra
någon särskild åtgärd från Riksdagens sida.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t, efter frågans utredning, täcktes taga i öfvervägande,
på hvad sätt genom tillgodogörande af jagträtten
å kronoparkerna och annan kronan tillhörig,
odisponerad mark inkomst må beredas statsverket, samt
derefter till Riksdagen afgifva förslag i ämnet.

Stockholm den 22 februari 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 19 ljuft.