Statsutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1893:Su31 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ant. till Eiksd. kansli den 14 mavs 1893, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition angående anvisande
af medel till odlingslänefonden. (R. A.)

Med anledning af en utaf Kongl. Maj:t gjord framställning beslöt
Riksdagen år 1883, att en särskild fond skulle bildas med ändamål att
genom lån understödja odling af sänka marker, samt anvisade medel dertill
för tiden från och med år 1884 till och med år 1888, hvarefter Riksdagen
sistnämnda år för ytterligare fem år anvisade medel till fonden
samt beslöt i sådant afseende, med bifall till hvad Kongl. Maj:t i proposition
derutinnan föreslagit, att till nämnda fond finge under hvarje af
åren 1889—1893 ej mindre ingå de till statskontoret inflytande annuiteter
å odlingslån än äfven af riksgäldskontoret, i mån af behof och uppå reqvisition
af Kongl. Maj:t, öfverlemnas medel till så stort belopp, som jemte
de till fonden ingående annuiteter kunde erfordras till fyllande af högst
en million kronor årligen; att riksgäldskontoret skulle af fonden erhålla
godtgörelse för den ränteutgift, som, genom berörda medels öfverlemnande
till fonden, för riksgäldskontoret förorsakades; samt att fullmägtige i riksgäldskontoret
skulle ega att, för beredande af den tillgång till de riksgäldskontoret
åliggande försträckningar till ifrågavarande fond, som kunde erfordras
utöfver hvad enligt särskilda beslut kunda blifva för sådant ändamål
till riksgäldskontoret öfverlemnadt, i mån af behof försälja obligationer
Iiih. till Rilcsd. Prot. 18.93. 4 Sami. 1 Afd. 24 Haft. (N:o 31.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

i svenskt mynt, ouppsägbara från långifvarens sida, men stälda att återbetalas
viss kortare tid efter af riksgäldskontoret verkstäld uppsägning,
med rätt tillika för fullmägtige att bestämma dessa obligationers valörer,
räntefot och uppsägningstid.

I proposition af den 24 sistlidne februari har Kongl. Maj:t nu, under
åberopande af ett propositionen bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen:

att till odlingslånefonden må under hvarje af åren 1894—1898 ej
mindre ingå de till statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån, än
äfven af riksgäldskontoret, i mån af behof och uppå reqvisition af Kongl.
Maj:t, öfverlemnas medel till så stort belopp, som jemte de till fonden
ingående annuiteter kan erfordras till fyllande af högst en million kronor
årligen;

att riksgäldskontoret skall af fonden erhålla godtgörelse för den ränteutgift,
som, genom berörda medels öfverlemnande till fonden, för riksgäldskontoret
förorsakas;

att fullmägtige i riksgäldskontoret må bemyndigas att, för beredande
af den tillgång till de riksgäldskontoret åliggande försträckningar till
ifrågavarande fond, som kan erfordras utöfver hvad enligt särskilda beslut
må blifva för sådant ändamål till riksgäldskontoret öfverlemnadt, i mån af
behof försälja obligationer i svenskt mynt, ouppsägbara från långifvarens
sida, men stälda att återbetalas viss kortare tid efter af riksgäldskontoret
verkstäld uppsägning, med rätt tillika för fullmägtige att bestämma dessa
obligationers valörer, räntefot och uppsägningstid; samt

att de vilkor och bestämmelser, som för närvarande gälla för lån från
ifrågavarande fond, fortfarande må blifva gällande.

De sålunda omförmälda bestämmelserna återfinnas i kongl. kungörelsen
angående vilkoren för lån från odlingslånefonden den 27 april 1888, intagen
i svensk författningssamling för samma år n:o 20.

Af det åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen i underdånig skrifvelse den 9
december nästlidet år hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes hos innevarande
års Riksdag föreslå, att Riksdagen, med fastställande för fem år eller för
åren 1894—1898 af odlingslånefondens årliga belopp till en million kronor,
ville anvisa de för fonden erforderliga medel på sätt vid 1888 års riksdag
egde rum, i sammanhang hvarmed styrelserna gjort framställning om visst
tillägg till de för lån från ifrågavarande fond gällande vilkor.

Styrelserna hafva uti förenämnda skrifvelse erinrat, att från ifrågavarande
fond låneunderstöd beviljats till nedannämnda belopp under följande
år, nemligen

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

1884

1885

1886

1887

1888

1889

1890

1891

kr.

115,400

916,300

895,930

931,180

726,200

612,500

322,560

679,900

fördelade på 196 företag och hvarigenom odling och jordförbättring vun -

nits för 40,123,68 hektar mark.

Ehuru under de senare åren fondens hela summa ej tagits i anspråk,
hafva styrelserna likväl ansett anledning icke förefinnas att för kommande
femårsperiod föreslå nedsättning uti det hittills varande årsbeloppet, helst
det icke vore fråga om en statsutgift utan endast om beredande af medel
för understöd i form af lån, för hvilka staten åtnjöte ränta.

I sitt utlåtande har statskontoret — jemte meddelande af den upplysning,
att under åren 1885 —1892 från statskontoret utanordnats lån till
belopp af sammanlagdt 4,364,998 kronor, att influtna annuiteter under
samma tid uppgått till 1,494,693 kronor 26 öre, samt att fondens skuld
till riksgäldskontoret vid 1892 års slut uppgick till 3,138,492 kronor 37
öre — anfört att, såvidt sådant kunde låta sig på förhand beräkna, de till

statskontoret inflytande annuiteter skulle i runda tal uppgå:

för år 1894 .................................................. till kr. 350,470: —

» * 1895................................................ » » 379,130: —

» » 1896 » » 418,620: —

» » 1897...................................................... » » 612,650: —

» » 1898.................................................... » » 616,150: —

och då det belopp af 1,000,000 kronor för år, som, inberäknadt de till
statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån, hittills af Riksdagen stälts
till Kongl. Maj:ts förfogande för att tillgodose behofvet af lån utaf ifrågavarande
slag, visat sig vara fullt tillräckligt, funne statskontoret icke anledning
till erinran mot hvad styrelserna föreslagit om anvisande af enahanda
belopp för nästkommande femårsperiod.

Fullmägtige i riksgäldskontoret hafva, ur riksgäldskontorets synpunkt
icke haft något att erinra deremot, att äfven under nästkommande femårsperiod
från riksgäldskontoret till statskontoret öfverlemnades det belopp,
som för hvarje år erfordrades till fyllande af odlingslånefondens behof, på
derför nu bestämda vilkor.

För egen del har statsrådet och chefen för civildepartementet anfört
följande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

De skäl, som föranledde bildandet af ifrågavarande fond, torde fortfarande
böra tillerkännas full giltighet, då i betraktande toges, å ena sidan,
att, enligt hvad i statsrådsprotokollet för den 6 mars 1883 omförmäldes,
till odling användbara moss- och myrmarker inom landet uppginge till 5
å 6 millioner tunnland, motsvarande omkring 2''/2 å 3 millioner hektar
och, å den andra, att, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen uppgifvit, genom de 196 företag, för hvilka låneunderstöd
från fonden till 1891 års slut beviljats, odling och jordförbättring
vunnits till en areal af endast 40,123,68 hektar.

Vid sådant förhållande ansåge departementschefen, ehuru fondens
årliga belopp icke under något år till fullo tagits i anspråk, i hvilket afseende
departementschefen ansåge sig böra till hvad styrelserna derom anfört
lägga, att under år 1892 från fonden anvisades lån till belopp af
713,300 kronor, skäl icke förefinnas att nu ifrågasätta någon nedsättning
i det belopp, som hittills årligen varit till fonden anvisadt; och ansåge sig
departementschefen sålunda böra tillstyrka bifall till styrelsernas framställning
om aflåtande af proposition till Riksdagen angående anvisande af
medel till fonden för ytterligare fem år med en million kronor årligen.

I afseende å vilkoren för lån från ifrågavarande fond hade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och landtbruksstyrelsen uti sin ofvanberörda skrifvelse
fäst uppmärksamheten derpå, att vid de fall, då ett vattenafledningsoch
afdikningsföretag kunnat utföras för lägre än de beräknade kostnaderna,
låntagaren, enligt nu gällande vilkor för lån från fonden, icke kunnat förvägras
att lyfta hela lånet.

Då detta förhållande, äfven om de Överskjutande medlen afsattes-för
arbetenas framtida underhåll, icke syntes styrelserna öfverensstämmande
med de grundsatser, som gjort sig gällande vid bestämmande af vilkoren
för lån ur nämnda fond, i hvilket afseende styrelserna åberopat hänsynen
till inteckningshafvares säkerhet, hade styrelserna, som ansett att det vore
en följdrigtig, ehuru hittills icke bestämdt uttryckt föreskrift, att låntagare
icke finge uppbära mera af ett odlingslån än som motsvarade de å afdiknings-
och vattenafledningsarbetena nedlagda kostnaderna, hemstält, att
bland de för åtnjutande af lån från odlingslånefonden föreskrifna vilkoren
måtte intagas bestämmelse derom, att den, som mot åtnjutande af statslån
åtoge sig ett odlingsföretag, skulle, för den händelse den verkliga kostnaden
understege den beräknade, icke ega rättighet att utbekomma mera af det
innestående lånet, än att hela den summa, som af odlingslånet lyftes, uppginge
till det å afdiknings- och vattenafledningsarbetena nedlagda beloppet,
samt för den skull förbinda sig att vid ansökning om vattenaflednings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

och afdikningsarbetets godkännande foga till rigtigheten bestyrkt utdrag
ur de räkenskaper, hvilka skulle föras öfver företaget.

I fråga härom hade statskontoret erinrat, att Kongl. Maj:t i sin till
1883 års riksdag aflåtna proposition angående odlingslånefondens bildande
bland allmänna lånevilkor föreslagit, att, derest det, sedan lånesumman
blifvit af Kongl. Maj:t bestämd, skulle befinnas, att den verkliga kostnaden
för arbetets utförande understigit den beräknade, det skulle, der Kongl.
Maj:t icke funne undantag böra ega rum, iakttagas, att det beviljade lånet
minskades med så stor del af besparingen, som lånet utgjort af den beräknade
kostnadssumman, och att förty räkenskaperna borde af vederbörande
intressenter i företaget föras på sådant sätt, att den verkliga kostnaden
för företaget måtte kunna säkert uppskattas; men att detta förslag
till stadgande, som hemtats från de af Riksdagen bestämda vilkoren för
sådana arbeten, som understöddes med anslag utan återbetalningsskyldighet,
vid ärendets behandling i Riksdagen icke bifallits, och att såsom skäl derför
anförts: att det här vore fråga om lån, hvilkas belopp det skulle bero
af Kongl. Maj:t att, efter föregången pröfning och med hänsyn tagen till
i hvarje särskild! fall för handen varande förhållanden, bestämma; att vid
åtskilliga företag, i hvilka en mängd, ofta med eget arbete bidragande,
delegare ingått, skyldigheten att föra räkenskaper knappast skulle kunna
noggrant fullgöras utan besvär och kostnader, som ej stode i förhållande
till den ringa och ovissa fördelen för staten af sådana räkenskapers befintlighet;
och att det i allt fall vid sådana af bolag eller dylika föreningar
åvägabragta företag, der räkenskaper vore behöfliga, stode Kongl. Maj:t
fritt att på grund af redan gällande bestämmelser anbefalla sådana räkenskapers
förande.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och då de skäl, som föranledde
berörda stadgandes uteslutande från de allmänna lånevilkoren,
syntes ega samma giltighet nu som då, hade statskontoret ansett sig icke
böra biträda styrelsernas hemställan i denna del, hvadan statskontoret, då
dess erfarenhet icke ådagalagt behofvet af ändring i eller tillägg till nu
gällande lånevilkor och bestämmelser, hemstält, att desamma måtte fortfarande
lända till efterrättelse.

Lika med statskontoret ansåge icke heller departementschefen sig böra
biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens ifrågavarande
förslag; och då hvarken dessa styrelser eller de i ärendet hörda
myndigheter i öfrigt ifrågasatt någon förändring i de nu gällande vilkoren
för lån från fonden, tillstyrkte departementschefen alltså, att Kongl. Maj:t
behagade föreslå Riksdagen, att de vilkor och bestämmelser,som för närvarande
gälde för lån från ifrågavarande fond, fortfarande måtte blifva gällande.

Bill. till Ttilcsd. Prof. 18.93. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 31.

Utskottet, som icke funnit något att erinra mot hvad Kongl. Maj:t
ofvanberörda proposition föreslagit, hemställer,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 mars 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Stockholm, Tvär Ilscggströins Boktryckeri, 1S93.