Statsutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1893:Su30 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1893, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1891.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet
att i detta utlåtande följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Härvid har dock utskottet till en början skolat anmäla, att en af
revisorerna gjord framställning i fråga om omarbetande af instruktionerna
för Riksdagens revisorer blifvit af utskottet öfverlemnad till
sammansatt stats- och bankoutskott, hvilket utskott lärer komma att i
denna fråga afgifva yttrande och förslag.

Bih. till Rikad. Prot. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft. (N:o 30.)

Statsutskottets Utlåtande N:e 30.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I -

(Rev.-ber. pag. 27 och 28; uti. pag. 408—410.)

Ang9ifter‘från'' Enligt hvad revisorerna erinrat, hade det beslut angående löne föniags-

tillökning, förhöjda ålderstillägg, hyresersättningar och vedanslag för en
f&ng^rsbevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, som, efter framoch
underhåll. ställning i ämnet från Kongl. Maj:t, vid 1890 års riksdag fattades, afsett
den del af nämnda personal, som vid 1882 års riksdag uppfördes på
ordinarie stat. Med anledning af detta Riksdagens beslut hade fångvårdsstyrelsen
den 31 oktober 1890 gjort framställning hos Kongl. Maj:t, att
äfven för den återstående delen af denna personal, extra konstapiar och
annan betjening, för hvilken Kongl. Maj:t af förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll anordnade aflöning, en motsvarande lönereglering
måtte från och med år 1891 vidtaga. Denna framställning hade af Kongl.
Maj:t bifallits; och enligt fångvårdsstyrelsens beräkning skulle den ökning
i utgift, som för kronan härigenom föranleddes, komma att för det närvarande
uppgå till följande belopp:

tillökning i lön, arfvode och tjenstgöringspenningar ... kronor 10,235: —

» i ålderstillägg......................................................... » 4,150: —

» i hyres- och vedanslag ..................................... » 5,215: —

Summa kronor 19,600: —

Då den ytterligare tillökning i utgifterna för bevakningspersonalen
vid fångvårdsanstalterna, som sålunda inträdt från och med år 1891,
icke funnes omförmäld i ofvanberörda framställning till 1890 års Riksdag,
hade revisorerna ansett sig böra på detta sätt bringa densamma till
Riksdagens kännedom.

Tillika hafva revisorerna erinrat om att i 1890 år Riksdags skrifvelse
till Konungen angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra
hufvudtitel anfördes beträffande fångvården i sista punkten:

»att Riksdagen medgifvit Eders Kongl Maj:t att, om och i den mån
besparing uppstår å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, å
samma förslagsanslag utanordna medel till anskaffning af de ytterligare

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

bostadslägenheter, som för den vid fångvårdsinrättningarna anst&lda bevakningspersonal
pröfvas nödiga och kunna i kronans redan befintliga
hus och utan ny byggnad beredas.»

Med åberopande af Riksdagens omförmälda beslut hade, enligt hvad
revisorerna meddelat, fångvårdsstyrelsen i skrifvelse af den 9 juni 1891
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes af de å förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll för år 1890 uppkomna besparingar anvisa ett belopp
af 30,000 kronor att enligt förslag, som kunde af Kong!. Maj:t på blifvande
framställning af styrelsen varda godkändt, användas till inredande
af bostäder åt vaktbetjente vid fångvårdsanstalterna. Anbefaldt att deröfver
afgifva yttrande hade statskontoret i skrifvelse af den 11 i samma
månad anfört, att det icke af Riksdagens ofvanberörda, den 14 maj 1891
dagtecknade beslut med tydlighet framginge, från och med hvilken tid
besparingarna å förenämnda anslag finge för ifrågavarande ändamål användas.
Men då besparingarna å anslaget för hela året 1890, på sätt
fångvårdsstyrelsen uppgifvit, uppgått till 85,933 kronor 7 öre, och det
måste antagas, att dessa besparingar med ungefär lika andel deraf för
hvarje månad af året uppkommit, ansage statskontoret hinder ej höra
möta mot bifall till den gjorda framställningen om anvisande för nämnda
ändamål af ett belopp af endast 30,000 kronor; dock syntes berörda
belopp böra, utan sammanblandning med öfriga till styrelsens disposition
utgående statsmedel, å särskildt konto i styrelsens räkenskaper
redovisas.

Efter inhemtande af statskontorets nu anförda yttrande hade Kongl.
Maj:t den 19 juni 1891 bifallit fångvårdsstyrelsens ofvan omförmälda
framställning.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsens hufvudbok för år 1891 utvisade,
hade vid nämnda års slut ifrågavarande belopp ännu icke blifvit i statskontoret
lyftadt; men hade fångvårdsstyrelsen under året för ändamålet
förskotterat ett belopp af 2,731 kronor.

Då 1890 års Riksdags ofvan omförmälda beslut, icke kunde antagas
hafva afsett ett vid uppgörandet af statsregleringen för år 1890 anvisadt
anslag, hade revisorerna ansett sig böra bringa berörda, på hemställan
af fångvårdsstyrelsen och efter statskontorets hörande, vidtagna åtgärd
till Riksdagens kännedom.

I häröfver afgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen beträffande löneregleringen
för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna anfört, att
af det med styrelsens förstnämnda skrifvelse af den 31 december 1890
öfverlemnade och af Kongl. Maj:t den 28 november samma år faststälda
förslag till reglering af aflöningsförmånerna för den del af bevaknings -

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

personalen vid fångvårdsanstalterna, till hvilken aflöning utginge af
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, visade sig, att denna
reglering till hufvudsakligaste del afsåge ordinarie vaktbetjente vid de
fångvårdsanstalter, hvilka icke omfattades af den af Riksdagen antagna
lönestaten, samt endast till ringare del extra betjente, hvilka för
ifrigt icke tillerkändes samma löneförmåner som deras ordinarie vederlikar;
viljande styrelsen, som beträffande skälen för beredande åt nämnda
del af bevakningspersonalen af löneförbättring i motsvarighet till den,
som Riksdagen ansett nödig för öfrige fångbetjente, åberopade, hvad i
berörda skrifvelse af styrelsen i saken anförts, i fråga om det af revisorerna
bemärkta förhållandet, att den af nu ifrågavarande lönereglering
betingade utgiftsökning icke funnes omförmäld’ i Kong]. Maj:ts ofvannämnda
framställning till 1890 års Riksdag, uttala den vissa öfvertygelse,
att det för Riksdagen och dess statsutskott, hvilket haft sagda framställning
under behandling, icke kunnat vara obekant, att det vid fångvårdsanstalterna
funnes åtskillige vaktbetjente, som aflönades af det till
Kongl. Maj:ts disposition stående förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll, samt att dessa vaktbetjente, derest löneförbättring beviljades
dem, som uppförts å den under Riksdagens pröfning fallande lönestaten,
kunde antagas komma att med lika fog framställa begäran om för dem
visserligen lika nödvändig löneförbättring.

I afseende å anvisandet af medel till inredande af bostäder åt vaktbetjente
vid fångvårdsantalterna har fångvårdsstyrelsen i förenämnda utlåtande,
under förklarande att styrelsen icke ansåge sig ega befogenhet
att vidare å frågan inlåta sig, erinrat, hurusom, enligt af styrelsen i
skrifvelse den 30 oktober 1891 framlagdt och af Kong]. Maj:t den 10
mars 1892 godkändt förslag till användande af ifrågavarande belopp,
30,000 kronor, med detsamma afsetts anordnande vid olika fångvårdsanstalter
af inalles 29 vaktbetjents-bostäder, hvilka efter beräkning af
de åt gifte vaktbetjente vid berörda anstalter tillerkända hyresersättningar
motsvarade en årlig hyresafgift af 2,990 kronor eller, efter en
räntefot af 4,5 procent, ett kapitaliseradt belopp af 66,444 kronor 44
öre; hvarjemte styrelsen meddelat den upplysning, att af berörda bostäder
de flesta nu vore inredda och till begagnande upplåtna.

Da ifrågavarande, på särskilda kongl. bref grundade utbetalningar
icke synas böra föranleda någon Riksdagens åtgärd, har utskottet endast
velat hvad i förevarande hänseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 69; uti. pag. 413.)

I den af Riksdagen jemlikt skrifvelse den 3 maj 1875 faststälda stat Ang. utbetalför
generalitetet äro, enligt hvad revisorerna vidare meddelat, löner och ''filande
dagaflöning upptagna för fem fördelningsgeneraler. af eu fördei Sedermera

hade Kongl. Maj:t genom cirkulär den 9 november 1888 jRättning.
till militäre och civile myndigheter, angående ändrade bestämmelser i
fråga om den ständiga indelningen i fred af arméns trupper m. m., förordnat,
att armén å fastlandet skulle utgöra sex fördelningar samt att
generalbefälhafvaren i vederbörande sex militärdistrikt skulle vara chef
för dithörande fördelning.

Då Kongl. Maj:t i sammanhang med berörda ökning i militärdistriktens
antal icke af Riksdagen äskat anslag för det nyinrättade
distriktet, borde, enligt revisorernas mening, följaktligen ändringen i
militärdistriktsindelningen genomföras utan ökade kostnader utöfver de
i ofvannämnda stat upptagna.

Enligt hvad arméförvaltningens räkenskaper gåfve vid handen, hade
emellertid omförmälda anordning föranledt särskilda utgifter utöfver
dem, som kunde anses vara förenliga med anförda, af Riksdagen faststälda
stat, i det att, förutom de till fem fördelningschefer utgående,
på staten grundade löneförmåner, under år 1891 utbetalts till en generalsperson
för upprätthållande af en sjette fördelningschefsbefattning under
ledighet, oafsedt resekostnadsersättning, traktamente dels efter 9 kronor
om dagen för tjenstgöring under en fortlöpande tid af 128 dagar med
1,152 kronor och dels efter 15 kronor om dagen under 18 dagar
vid resor till särskilda regementen och militärkommenderingar med 270
kronor.

Beträffande ifrågavarande utbetalningar för uppehållande af en fördelningschefsbefattning
under ledighet, hade revisorerna ansett sig böra
anmärka, att desamma, för så vidt af räkenskapshandlingarna kunnat inhemtas,
icke grundade sig på i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter.
Att berörda utbetalningar blifvit afbörda å fjerde hufvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar hade revisorerna dessutom
funnit anmärkningsvärdt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Med anledning af hvad revisorerna sålunda anmärkt, har arméförvaltningens
civila departement anfört, att enligt de för armén gällande
aflöningsgrunder, då — såsom här vore fallet — en från befattning å
stat afskedad, i armén qvarstående officer vederbörligen beordrades till
aktiv tjenstgöring, han naturligen vore för denna sin extra förrättning
berättigad till ersättning, hvilken i regeln och, der ej annorlunda blefve
af Kongl. Maj:t bestämdt, skulle utgå efter gällande resereglemente, med
den modifikation deri, som i kongl. kungörelsen den 27 maj 1881 innehölles,
och att denna ersättning likaledes i regeln och i saknad af annan
bestämmelse skulle bestridas från fjerde hufvudtitelns anslag till reseoch
traktamentspenningar; vid hvilket förhållande den anmärkta medelsutbetalningen
icke syntes föranleda någon särskild åtgärd.

Ehuruväl utskottet funnit den af revisorerna framstälda anmärkningen
fullt befogad och omförmälda utbetalningen vara af beskaffenhet
att ådraga sig särskild uppmärksamhet, har utskottet dock — vid det
förhållande att den sjette, förut olönade fördelningschefsbefattningen,
för hvilkens upprätthållande under innehafvarens tjenstledighet den anmärkta
utbetalningen egt rum, genom nästlidet års urtima Riksdags beslut
blifvit tilldelad lön och å stat uppförd — icke ansett revisorernas
förevarande framställning böra till någon vidare åtgärd föranleda, utan
endast velat härom för Riksdagen göra

anmälan.

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 70; uti. pag. 420.)

höjande1*''f Från ^örs^aosails^aget till salpeteruppköp hade, enligt hvad reviso staiensåLffL-rerna

meddelat, under revisionsåret utgått till aflöningsförmåner åt en
de all m/ösa salpetersjuderidirektör dels 2,000 kronor i arfvode och resepenningar och
7ottensSiäJ dels 146 kronor 77 öre, utgörande provision å salpetertillverkningen
tillverkade inom distriktet. Nämnde tjensteman, hvilkens distrikt omfattade Vestersaipeter.
jj0^ens j^n — den enda del af riket, inom hvilken staten fortfarande
mottoge salpeter till inlösning — hade, enligt kongl. reglementet för
förvaltningen af salpeterärendena i riket den 17 mars 1832, till hufvudsaklig
uppgift att till största höjd och fullkomlighet inom distriktet uppdrifva
salpeternäringen. För detta ändamål skulle direktören minst två
gånger om året genomresa distriktet för att tillse, huru salpetertillverk*
ningen bedrefves, samt för att gå distriktets invånare tillhanda med

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. «

råd och upplysningar rörande denna tillverkning. Huruvida sådana resor
blifvit, i enlighet med reglementets föreskrift, af direktören företagna,
hade revisorerna icke kunnat inhemta, men i allt fall syntes direktörens
verksamhet icke hafva ledt till det åsyftade ändamalet. Uti afgifven
berättelse öfver salpeternäringens tillstånd inom Vester bottens län under
år 1891 uppgåfve nemligen direktören, att salpeterhapdteringen syntes
alltmera aftaga och sannolikt komme att inom en ej aflägsen framtid
alldeles upphöra. Dessa uppgifter hade revisorerna funnit bekräftade
vid sammanställande af de belopp, till hvilka salpeteruppbörden under
de senaste åren uppgått. Uppbörden, som under åren 1883 88 belöpt

sig till i medeltal 20,476,5 kilogram för år, hade under åren 1889—92
i medeltal utgjort endast 6,880,5 kilogram för år.

Då man toge i beräkning samtliga med statens salpeteruppköp förenade
utgifter, utgörande, förutom lösningspriset, aflöningar, uppbördsoch
fraktkostnader m. in., befunnes, att den inlösta salpetern blifvit för
staten öfver höfvan dyr. Sålunda uppginge kostnaden för den år 1891
inlösta salpetern, utgörande 9,785 kilogram, efter denna beräkning till
mer än en krona per kilogram, under det att, enligt vunnen upplysning,
partipriset på salpeter af bästa beskaffenhet från andra orter under
de senaste åren i Stockholm ej öfverstigit 50 öre per kilogram.

Men utom den dryga kostnaden borde tagas i betraktande, att statens
behof af salpeter ej längre vore detsamma som förr. De krutsorter,
hvilka numera hufvudsakligen komme till användning för krigsbruk,
antoge nemligen revisorerna beredas af helt andra beståndsdelar än
salpeter.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, både revisorerna^ velat
uttala önskvärdheten deraf, att statens åtagande att inlösa den i Vesterbottens
län tillverkade salpeter måtte med det snaraste upphöra samt
de för detta ändamål tillsatta tjenster indragas.

Med anledning häraf har arméförvaltningen å artilleridepartementet
i ett den 26 januari innevarande år afgifvet utlåtande meddelat, att
departementet, som af flerahanda anledningar äfven för sin del funnit
tiden nu vara inne för upphörande af statens skyldighet att inlösa den
salpeter, som tillverkas och hembjudes kronan från de hittills salpeternäring
drifvande socknarne inom Vesterbottens län, redan under den 12
september sistlidet år anmodat Konungens befallningshafvande i nämnda
län meddela departementet yttrande deröfver, huruvida salpetertillverkningen
numera vore för orten af den vigt och betydelse, att densamma
kunde anses böra som näring fortfarande understödjas, samt att i öfrigt
lemna departementet de upplysningar, som till frågans utredning kunde

8 Statautakotteta Utlåtande N:o 30.

bidraga; — och som härå från Konungens befallningshafvande inkommit
svar, atföljdt, af yttranden från de salpetertillverkande socknarne i länet,
komme arméförvaltningen å artilleridepartementet att oförtöfvadt hos
Kong!. Maj:t göra särskild framställning i det af Riksdagens revisorer
omförmälda syfte.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har arméförvaltningen den 6 sistlidne
februari till Kongl. Maj:t aflåtit skrifvelse i ämnet, hvilken skrifvelse
är remitterad till statskontoret; och då således ifrågavarande ärende
torde komma att inom kort underkastas Kongl. Maj:ts pröfning och antagas
kan, att åtgärder i det af revisorerna afsedda syfte komma att
vidtagas, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 73; uti. pag. 425.)

Ade ''afbri,r& E.nligt .hvad r?visorerna vidare meddelat, hade å anslaget till ved
bestämdt an- ocb ljus vid fästnings- och garnisonsorter, hvilket anslag enligt riks^•e''8taten.
utginge med besfämdt belopp, 61,500 kronor, vid revisionsårets
reservations- slut förefunnits en brist a 32,278 kronor 33 öre. Denna brist hade,
anslag, såsom arméförvaltningens hufvudbok utvisade, blifvit betäckt genom beloppets
omföring från fortifikationsdepartementets andel uti reservationsanslaget
till försvarsverket till lands i allmänhet.

. Kontot för besparingar å fjerde hufvudtiteln upptoge vid årets
början en reservation å 26,213 kronor 63 öre. Då härtill komme årets
besparingar å bestämda anslag med 122,185 kronor 68 öre, befunnes de
under berörda konto bokförda besparingarna uppgå till ett belopp af
148,399 kronor 31 öre. Häraf hade dock endast ett belopp af 5,942
kronor 79 öre blifvit användt till betäckande af de å bestämda anslag
uppkomna brister, under det att återstoden blifvit för andra ändamål
disponerade i sådan utsträckning, att vid årets slut behållningen icke
varit. tillräcklig för gäldande af ifrågavarande brist å anslaget till ved
och ljus.

Då brister, som yppade sig å bestämda anslag, borde betäckas från
vederbörande hufvudtitels allmänna besparingar, hvaremot besparing å
reservationsanslag icke finge disponeras för annat ändamål än det, hvar -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

till anslaget vore afsedt, hade revisorerna ansett sig böra bringa ofvan
omförmälda förhållande till Riksdagens kännedom.

Till besvarande häraf har arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
anfört,

att, sedan vid uppgörandet af 1891 års hufvudbok, enligt hvad bokslutskamreraren
anmält, ej mindre yppats brist å ifrågavarande anslag
till ofvannämnda belopp, än ock visat sig, att fjerde hufvudtitelns allmänna
besparingar ej lemnade tillgång till bristens gäldande, fortifikationsdepartementet,
vid sådant förhållande och enär någon annan utväg
till bristens betäckande då ej förefunnits, nödgats godtgöra ved- och
ljusanslagets berörda brist genom omföring i 1891 års räkenskap från
försträckningstitel under departementets andel i reservationsanslaget till
försvarsverket till lands i allmänhet;

att försträckningen sedermera blifvit ersatt genom omföring från
1892 års anslag till ved och ljus vid fästnings- och garnisonsorter,
hvilket anslag från och med sistnämnda år utginge med 103,500 kronor,
ehuru, såsom förvaltningen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 nästlidne
november angående fortifikationsdepartementets medelsbehof för år 1894
ansett sig böra framhålla, anslaget genom denna omföring antagligen
komme att vid 1892 års utgång visa en motsvarande brist, som dock
ej ännu kunde till siffran bestämmas, hvilken brist, i händelse allmänna
besparingarna för 1892 dertill skulle lemna tillgång, syntes böra få
dermed ersättas, men i annat fall betäckas på sätt Kongl. Maj:t, efter
af förvaltningen framdeles gjord anmälan, kunde finna skäligt förordna,
samt

att, sedan från och med innevarande år ett från fortifikationsdepartementets
andel i anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet
särskildt afskildt försträckningskonto komme att i departementets räkenskaper
uppläggas, närmaste anledningen till denna revisorernas anmärkning
härmed syntes numera hafva bortfallit.

Utskottet, som delar revisorernas uppfattning derom, att ett origtigt
förfarande i anmärkta hänseendet egt rum, anser sig dock, då det måste
antagas att ett upprepande af ett sådant förfaringssätt för framtiden icke
må förekomma, böra hemställa,

att revisorernas omförmälda framställning icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Bih. till Rihsd. Prof. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Håft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Krigsskolan.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 79; uti. pag. 429.)

A*ns Ssiaultde Af förekommen anledning hafva revisorerna ifrågasatt, huruvida icke
under domän- den s. k. Solnaskogen borde ställas under domänstyrelsens vård och för»tyreisens
/^vältning, me(j iakttagande deraf att krigsskolan fortfarande måtte komma
ra nw<J'' i åtnjutande af de medel, som inflöte genom försäljning af de å området
afverkade skogsalster.

I afgifvet utlåtande med anledning af de anmärkningar, revisorerna
framstält rörande krigsskolans räkenskaper, har chefen för skolan i afseende
å förenämnda fråga anfört, att vården och förvaltningen af Solnaskogen
under de senare åren kraft ganska mycken tid för krigsskolans
chef och äfven omkostnader för skolan.

Å ena sidan hade vid tiden för nuvarande chefens tillträde af befälet
öfver krigsskolan klarligen framgått, att en stor del träd voro
öfvermogna, började torka i topparne samt delvis ock vore innanruttna,
hvarför de snart borde tillgodogöras, om de ej skulle falla i värde, och
å andra sidan funnes, ehuru några smärre planteringar redan derförut
tid efter annan företagits, ej obetydliga öppna samt glest bevuxna delar
inom skogsområdet, hvilka borde med det snaraste iplanteras för att få
återväxten i tid och myckenhet nog ordnad.

Under våren 1891 hade chefen derför låtit att börja med endast på
grund af en plan, uppgjord efter hans anvisning af den examinerade
skogvaktaren, dika för och plantera ut 4,500 stycken tall- och 3,500
stycken granplantor, till en kostnad för krigsskolan af omkring 350
kronor.

Då på grund af den härunder vunna erfarenheten visat sig, att en
fullständigare och mera omfattande plan för såväl afverkning som ordnandet
af återväxten borde uppgöras och följas, hade chefen anhållit
hos jägmästaren i Stockholms revir Hj. Öhrström om biträde med dylik
planläggning. På grund af dennes anvisningar på stället hade derefter
år 1892 afverkats 73 större och mindre träd för skolans behof och verkstälts
dikning för och utplanterande af 7,500 stycken tall- och 7,500*
stycken granplantor, hvarefter bemälde jägmästare under sistlidne juli

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

afgifvit yttrande om skogshushållningen vid krigsskolan. Utgifterna
under 1892 för skogsvården hade, oansedt egna drängars arbete dervid,
belöpt sig till omkring 320 kronor.

För år 1893 återstode fullständigandet af planteringarna på öppnare
delar samt inplanterande å med större träd glesare bevuxna delar inom
de äldre bestånden, med huru många plantor och till hvilken kostnad
kunde ännu ej med visshet uppgifvas.

Från och med 1894 syntes kostnaderna för skogsvården böra blifva
betydligt mindre, än de varit under åren 1891, 1892 och 1893.

För en jemn och planmessig vård af Solnaskogen vore fördelaktigt,
om densamma stäldes under domänstyrelsens förvaltning och med hänsyn
till chefens för krigsskolan mångahanda öfriga och ur militärisk
synpunkt vigtigare åligganden syntes det fördelaktigt, om han vunne
befrielse från den ej obetydliga omsorgen om Solnaskogens förvaltning.

För krigsskolans ekonomi vore det emellertid nödvändigt, att hon
framgent såsom hittills finge tillgodogöra sig de inkomster, som dels in
natura och dels genom försäljning kunde inflyta från skogsalstren ur
Solnaskogen, men ej af dessa allenast, utan ock af de tomtören, stenbrott
och skogsbeten m. m., deraf inkomst kunde beredas krigsskolan.
Vidare vore det för skolans ekonomi af vigt, att de förvaltningskostnader,
som hon tilläfventyrs icke kunde komma att undgå att genom domänstyrelsen
få vidkännas, måtte varda så små som möjligt, hvarvid det
vore att märka, att, såsom ofvan påpekats, om ock 1891 och 1892 omkostnaderna
varit och 1893 ännu blifva rätt betydliga, desamma likväl
för framtiden, sedan allt blifvit planenligt ordnadt, beräknats blifva
ganska obetydliga, om krigsskolan fortfarande skolat utöfva vården och
förvaltningen af skogen i fråga.

På ofvan anförda skäl samt under ofvan framstälda vilkor och
förutsättning tillstyrkte chefen för krigsskolan revisorernas framställning
om Solnaskogens ställande under domänstyrelsens vård och förvaltning.

I likhet med hvad revisorerna ifrågasatt och chefen för krigsskolan
jemväl förordat, anser utskottet fördelaktigt, att vården och förvaltningen
af Solnaskogen öfverflyttas från chefen vid skolan till domänstyrelsen,
utan att derigenom må föranledas rubbning i de behållna inkomster,
som hittills tillflutit skolan från berörda skog; och synes vid sådant
förhållande Riksdagen böra i skrifvelse till Kongl. Maj:t derom göra
framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke den invid Karlberg belägna Solnaskogen lämpligen
må ställas under domänstyrelsens vård och förvaltningr
dock utan förändring i den krigsskolan medgifna rätt
att tillgodonjuta derifrån inflytande inkomster.

Kommerskollegium.

§ 6.

(Rev.-ber. pag. 114; uti. pag. 440.)

^rieförtecknin- Enär i yrkesinspektörernas expensmedelsräkningar för revisionsåret
gara fogande funnes upptagna åtskilliga under året inköpta apparater, kartor, böcker
inspektörernas^^''* men naSra inventarieförteckningar icke funnes räkningarna bifogade,
expensmedels- hafva revisororna, med åberopande af kongl. kungörelsen den 20 maj
räknmgar. 1881, å berörda förhållanden fäst uppmärksamheten.

I afgifvet utlåtande af den 24 januari innevarande år med anledning
af revisorernas framställningar angående vissa frågor, som beröra yrkesinspektionen,
har kommerskollegium, efter att hafva infordrat yrkesinspektörernas
yttranden i ärendet, beträffande revisorernas ofvan anförda
uttalande till en början meddelat, att uti berörda yttranden i nu
föreliggande fråga hufvudsakligen andragits:

af yrkesinspektören i norra distriktet, att en inventarieförteckning
öfver de för expensmedel inköpta böcker, kartor, apparater m. m. utan
svårighet kunde uppgöras och bifogas räkenskapen;

af yrkesinspektören i vestra distriktet, att åsyftad förteckning funnea
af honom upprättad, men att han ej afvetat, att densamma skulle bifogas
expensmedelsredovisningen; varande emellertid en »förteckning
öfver inventarier, tillhörande yrkesinspektionen i vestra distriktet den
31 december 1891» yttrandet bilagd; och

af yrkesinspektören i södra distriktet, att någon befogad invändning
icke kunde göras mot anmärkningen.

För egen del har kollegium i afseende å denna fråga anfört följande: -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 13

Genom kongl. bref till kollegium den 31 december 1890 hade
Kongl. Maj:t förordnat, bland annat, att det af Riksdagen för år 1891
beviljade anslag till bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade
utgifter för fabriksinspektionen skulle emellan de tre yrkesinspektörerna
lika fördelas för att af dem, emot redovisningsskyldighet,
användas dels till inköp af diverse böcker, kartor, skrif- och expeditionsutensilier
m. in., dels ock, i mån af behof, till skrifbiträde m. m., och
skulle de inventarier, böcker m. m., som för ifrågavarande medel komme
att inköpas, af yrkesinspektörerna förvaras för att till deras efterträdare
öfverlemnas.

I den af revisorerna åberopade kungörelse sades uttryckligen, att
böcker eller kartor icke skulle upptagas i de förteckningar öfver de för
statsmedel inköpta möbler och andra dermed jemförliga värdefullare
inventarier, som skulle åtfölja räkenskaperna, då dessa från embetsverk,
styrelser eller inrättningar till vederbörlig myndighet för granskning
öfverlemnades. De mimeografer eller apparater för mångfaldigande af
cirkulär, teckningar m. m., som, på grund af sistberörda kongl. bref,
till ett pris af 65 kronor stycket af enhvar bland yrkesinspektörerna
inköpts, kunde vidare, lika litet som af yrkesinspektörerna inköpta blåstämplar
för papper m. fl. mindre apparater och skrifutensilier kunna
hänföras till sådana, med möbler jemförliga värdefullare inventarier, som
i kungörelsen afsåges. Kollegium ansage alltså den af revisorerna åbero
pade kungörelsen icke vara i föreliggande fall tillämplig..

Men då å andra sidan med god ordning vore förenligt, att förteckning
funnes öfver de böcker, kartor, apparater m. m., som af. yrkesinspektörerna
för statsmedel inköptes, och hvilka skulle af yrkesinspektörerna
förvaras för att till deras efterträdare öfverlemnas, hemstälde kollegium,
att yrkesinspektörerna måtte af Kongl. Maj:t åläggas att vid de årsberättelser,
som skulle af dem till kollegium ingifvas, foga förteckningar
öfver de inventarier af antydt slag, som för statsmedel under aret af
inspektörerna inköpts, med utsättande af inventariernas pris.

Då, med afseende å hvad kommerskollegium anfört, kan antagas, att
föreskrift kommer att meddelas om skyldighet för yrkesinspektörerna att
uppgöra inventarieförteckningar för att biläggas. deras expensmedelsräkningar,
samt rättelse i det af revisorerna angifna syftet sålunda är
att emotse, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 7.

(Rev.-ber. pag. 114; uti. pag. 441.)

inspektörernas Ufci raotiverna till arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om
AräieräMeZsersåtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa hade, enligt hvad revibm0rtryckedte
sorerna meddelat, komitén — med omnämnande att i de länder, i hvilka
redan en sådan statsinspektion, hvarom förslaget handlade, kommit till
stånd, inspektörernas berättelser öfver sin verksamhet i regeln publicerades
och visat sig i hög grad bidraga till spridande af värdefulla
meddelanden om dithörande frågor — uttalat, »att det folie af sig sjelft
att, om inspektörer hos oss blefve tillsatte, för det fulla gagnet af deras
verksamhet fordrades, att periodiskt återkommande berättelser deröfver
afgåfves och offentliggjordes». Jemväl i chefens för civildepartementet
yttrande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts proposition
till 1889 års Riksdag med förslag till lag i ämnet, hade framhållits,
att statsinspektionen, der den inrättats, varit af största gagn genom de
tillförlitliga upplysningar angående arbetareförhållandena, som genom
inspektörernas årsberättelser vunnits. Sedan, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med förslaget, lag angående skydd mot yrkesfara antagits,
och yrkesinspektörer, efter anvisande af erforderliga medel, blifvit tillsatte,
hade väl uti den af Kongl. Majrt för yrkesinspektörerna utfärdade
instruktionen af den 20 juni 1890 blifvit stadgadt, att yrkesinspektör
skulle inom februari månads utgång hvarje år till kommerskollegium afgifva
berättelse om sin verksamhet under det nästförflutna året äfvensom
att ett sammandrag af de berättelser, som sålunda af inspektörerna
afgåfves, skulle af kommerskollegium till Kongl. Maj:t insändas jemte
det yttrande, hvartill berättelserna kunde finnas gifva anledning; något
offentliggörande af dessa berättelser och sammandrag hade deremot icke
föreskrifvits och ej heller, enligt hvad revisorerna inhemtat, egt rum.
Då de skål, som för ett dylikt offentliggörande, enligt hvad ofvan omnämnts,
blifvit framhållna, syntes revisorerna synnerligen afsevärda, hafva
revisorerna hemstält, att yrkesinspektörernas årsberättelser samt det af
kommerskollegium till Kongl. Maj:t insända sammandrag deraf måtte befordras
till trycket för att bringas till allmänhetens kännedom.

_ I kommerskollegii ofvan omförmälda utlåtande har kollegium till en
början redogjort för hvad yrkesinspektörerna uti infordrade yttranden i
ämnet anfört och i sådant afseende meddelat, att yrkesinspektören i norra
distriktet ansett, att tryckning af yrkesinspektörernas berättelser i sin hel -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 15

het knappast vore förenad med afsevärd nytta eller af behofvet påkallad,
utan vore ett offentliggörande af kommerskollegii sammandrag för ändamålet
tillräckligt, särdeles om i desamma intoges de redogörelser för
inträffade olycksfall, som yrkesinspektörerna meddelat, och beskrifningar
jemte teckningar öfver skyddsanordningar sammandragen bifogades.
Yrkesinspektören i vestra distriktet hade deremot icke något att invända
mot det af revisorerna framstälda förslag; och yrkesinspektören i södra
distriktet hade ansett, att berättelsernas utarbetande på ett sådant sätt,
att de kunde motsvara det med deras publicerande afsedda ändamål,
skulle erfordra ett arbete och en tid, som under för handen varande förhållanden
bättre kunde användas på den egentliga utöfningen af inspektionen.
_ „

För egen del förklarade kollegium sig anse, att ett utgifvande årligen
i tryck af berättelse rörande yrkesinspektionens verksamhet och
de resultat samt den erfarenhet, som derunder vunnits, borde kunna ej
mindre vara af intresse såväl för industriidkare som ur social synpunkt,
än äfven befrämja det med yrkesinspektionen afsedda ändamål. Att
emellertid utgifva såväl yrkesinspektörernas samtliga berättelser som
kollegii sammandrag deraf, syntes dock icke medföra en mot dermed
förenade kostnader och det för yrkesinspektörerna derigenom ökade arbetet
svarande nytta. En dylik publikation blefve dessutom ej allenast
för stor och till innehållet mindre lätt öfverskådlig, utan komme äfven
att minst tvenne gånger upptaga väsentligen samma saker.

Kollegii sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser, som hittills
innehållit Öoch äfven framgent syntes böra innehålla uppgifter om antalet
af de utaf en hvar bland yrkesinspektörerna under året besigtiga^ industriella
anläggningar, ordnade efter industrigrupper, om de vid anlä^o-nin^arna
använda arbetarnes antal, om belägenheten af anläggningarna,
om antalet af de meddelanden eller föreskrifter rörande skyddsanordningars
vidtagande, som af inspektörerna lemnats, fördelade efter
de olika hufvudslag af maskinella eller andra inrättningar, som i lagen
angående skydd mot yrkesfara afsåges, om de erfarenheter, som i hufvudsak
af inspektörerna under utöfningen af deras verksamhet gjorts, om
de olycksfall i arbetet, som kommit till inspektörernas kännedom m. m.,
borde deremot, i fall de samma i tryck offentliggjordes, kunna lemna
en tillräckligt fullständig bild af yrkesinspektionens verksamhet och fortgång
äfvensom öka insigten om de brister, som ännu måste anses vidlåda
yrkesinspektionen härstädes. Skulle derjemte kollegii till trycket befordrade
årsberättelse om yrkesinspektionen få åtföljas af reproduktioner
af de ritningar öfver skyddsanordningar, som af yrkesinspektörerna ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

arbetades, kunde äfven derigenom inspektionens ändamål direkt befrämjas,
allra helst om dessa ritningar reproducerades i så stort antal, att yrkesinspektörerna
deraf kunde erhålla separataftryck att bland industriidkare
efter behof utdelas.

Kollegium hemstälde derför, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att
de sammandrag af yrkesinspektörernas årsberättelser, som årligen skulle
till Kongl. Maj:t af kommerskollegium afgifvas, måtte varda till trycket
befordrade jemte de yrkesinspektörernas berättelser åtföljande teckningar
öfver skyddsanordningar, samt att af dessa teckningar ett tillräckligt
antal separataftryck måtte få tagas för att genom yrkesinspektörerna vid
behof utdelas bland industriidkare.

Såsom ofvan meddelats, hafva revisorerna ansett, att såväl yrkesinspektörernas
årsberättelser som kommerskollegii sammandrag deraf
borde årligen till trycket befordras. Utskottet har emellertid, i likhet
med den af kollegium uttalade mening, förestält sig att, derest både
berättelserna och sammandraget skulle utgifvas i tryck, deraf skulle föranledas
alltför höga kostnader samt att publicerandet af allenast sammandraget
borde vara för det afsedda ändamålet tillfyllestgörande. Med
anledning häraf får utskottet hemställa,

att revisorernas ifrågavarande framställning icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

J ernvägsstyrelsen.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 152; uti. pag. 457.)

stångseiutefttr Revisorerna, som i ändamål att taga närmare kännedom om en del
ttJens jern- af statens jernvägsbyggnader i Norrland samt arbetena å jernvägens
vågar, vidare utsträckning mot norr befarit såväl jernvägen från Stockholm till
Vännäs som ock de vid revisorernas resa ännu ej för trafik öppnade
bandelarne Mellansel—Örnsköldsvik och Vännäs—Ekån, hafva med anledning
af de iakttagelser, de gjort under denna resa, anfört bland annat,

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

att, i likhet med hvad vid statens öfriga jernvägar egde rum, jernvägen
i Norrland vore utefter hela linien omgifven af stängsel. Med hänsyn
till ej allenast den genom stängslets uppförande förhöjda anläggningskostnaden
utan äfven kostnaderna för dess underhåll, i hvilket afseende
revisorerna meddelat, att enligt jernvägsstyrelsens senaste årsberättelse
utgifterna vid stambanorna för stängsels underhåll år 1891 uppgått till
148,829 kronor 88 öre, hafva revisorerna uttalat den mening, att stängsel
kring jernvägen borde i Norrland på de vidsträckta, obebodda skogsmarker,
som der genomskäras, kunna i regeln undvaras; och särskildt
syntes sådan hägnad obehöflig, der jernvägen löpte genom kronan tillhöriga
marker, å hvilka kreatursbete icke egde rum.

I afgifvet utlåtande i anledning af revisorernas framställningar rörande
statens jernvägar har jernvågsstyrelsen beträffande förenämnda
fråga anfört, att det ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga stängslet
utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan genomginge,
genomströfvades af betande boskapskreatur, hvarför det äfven
visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast möjligt
uppföra stängsel till undvikande af olyckshändelser. Norra stambanan
genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, och då
dessa i allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen anledning att
vid banans framdragande öfver dem utesluta jernvägsstängslet.

Allt från början af statsjernvägarnes anläggande har den uppfattning
varit rådande, att jernvägarne borde skyddas medelst stängsel. Under
senare tider hafva emellertid förändrade åsigter om sådant stängsels
nödvändighet gjort sig gällande.

Vid fråga om anslag till Luleå—Gellivarabanans försättande i fullständigt
skick uttalade 1892 års lagtima Riksdag i skrifvelse angående
föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning den åsigt, att en godsbana,
som genomlöper aflägsna, folktomma bygder och endast trafikeras
med långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel.

Erfarenheten vid enskilda jernvägar torde äfven i flera fall hafva
ådagalagt, att stängsel kan undvaras utan fara för jernvägstrafiken; och
om, å ena sidan, i saknad af stängsel jernvägarne äro utsatta för skada
å banvallen, förorsakad af kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande,
att de utgifter, som för sådan skadas botande kunna erfordras,
icke torde vara jemförliga med kostnaden för stängsels uppförande och
underhåll. Härjemte är att märka, att i samma mån som talrika öfvergångar
i jernvägens plan förefinnas, stängslets skydd minskas genom
osäkerheten, att de till öfvergångarna ledande grindarne hållas veder Bih.

till Riksd. Prat. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. stations
husen vid jernvägen
i
Norrland.

börligen stängda. Och det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej större
fara för jernvägstrafiken föranledes af kreatur, som befinna sig på instängd
bana än på ohägnad, enär iakttagits, att vid annalkande tåg
kreatur i förra fallet löper utefter banan, tills det uppnås af tåget, men
i senare fallet har större benägenhet att begifva sig bort från banvallen.

Hvad särskildt de norrländska jernvägarna beträffar, så om än, såsom
jernvägsstyrelsen uppgifvit, den nu färdiga stambanan genomgår
endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, kommer dock den
del af banan, som dragés norrut från Degerfors, att löpa genom synnerligen
vidsträckta kronomärke^ der stängsel under alla förhållanden synes
mindre behöfligt.

Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända
skulle kunna utan olägenhet undvaras, har utskottet icke velat för närvarande
ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare må underhållas; men
beträffande det fortsatta jernvägsbyggandet i öfre Norrland har utskottet
ansett Riksdagen böra, med biträdande af den utaf revisorerna uttalade
mening, underställa Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida icke, till besparing
i kostnaderna för jernvägens byggande och underhåll, densamma må i
regeln kunna lemnas ohägnad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i
hvad mån stängsel utefter den ännu ej fullbordade delen
af statsbanan i Norrland må kunna undvaras.

§ 9.

(Eev.-ber. pag. 153; uti. pag. 457—459.)

Revisorerna hafva vidare, i afseende å stationhusen vid de norrländska
jernvägarne anfört, att revisorerna funnit dessa i vissa fall vara
tilltagna något större, än trafiken syntes påkalla, och utförda dyrbarare,
än med önsklig sparsamhet syntes förenligt. Dessa byggnader vore visserligen,
hvad det yttre beträffade, prydliga och tilltalande; men vid
deras uppförande syntes möjligen hänsyn icke tillräckligt hafva tagits
till ändamålsenligheten samt vigten deraf, att deras underhåll ej måtte
kräfva större kostnader än nödigt vore. För det af sten uppförda stationshuset
i Örnsköldsvik, hvarå arbetena vid revisorernas besök icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

ännu vore afslutade, hade, enligt hvad revisorerna inhemtat, kostnaden
beräknats till 53,000 kronor. Stationshuset i Mellansel, hvilket, upptördt
af trä vore bygdt i gammalnordisk stil och försedt med torn, hade
beräknats kosta 31,000 kronor. Huruvida eller i hvad mån dessa kostnadsberäkningar
öfverskridits, hade revisorerna ej vant i tillfälle att inhemta
Den bokförda kostnaden för Vännäs stationshus, som beräknats
kunna uppföras för 34,550 kronor, hade vid oktober månads början
nästlidet år utgjort 41,791 kronor 74 öre.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen med anledning åt revisornas
nu oraförmälda framställning anfört, att densamma, i hvad den
afsåge byggnadssättet vid stationshusen, enligt styrelsens förmenande
innehölle en blandning af gillande och klander,, affattad i så sväfvande
ordalag utan påvisande af bestämda fakta, att den icke lemnade rum för ett
bemötande eller yttrande från styrelsens sida.. Med afseende deremot å
hvad som nämnts om kostnaderna för stationshusen i Örnsköldsvik,
Mellansel och Vännäs, har styrelsen meddelat, att i allmänhet flere anledningar
funnes till, att kostnaderna för stationshusbyggnaderna i öfre
Norrland stälde sig högre än för motsvarande byggnader längre söderut.
Så hade vanligen bangårdarne måst förläggas å mark, der grunden bestode
af pöslera, och då det för dessa byggnaders framtida underhåll
och bestånd vore af stor vigt, att de — äfven då de utfördes åt trä
— erhölle en fullt frostfri grund, hade grundläggningen för husbyggnaderna
i allmänhet kraft betydligare kostnader än vid de sydligare
linierna. Härtill komme, att en stor del af husbyggnadsmaterialierna
måst anskaffas från aflägsna orter och att högre dagsverkspris vore
gällande i Norrland. Detta oaktadt hade husbyggnaderna, med frånräknande
af grundläggnings- och dermed förenade dräneringskostnader,
icke kräft större kostnader än de för dem af arkitektkontoret förslagsvis
bcräknädc»

Kostnaderna för stationshusen å de nämnda platserna, om hvilka
styrelsen erinrat, att den första utgjorde ändpunkten vid hafvet för en
sidobana, der ffn icke ringa trafik kunde väntas, och den andra vore
samt den tredje snart nog blefve en föreningsstation, och såsom sådan,
efter erfarenheten i andra delar af landet, inom kort kunde antagas tilltaga
i betydenhet, hade uppgått till följande belopp, nemligen.

i Örnsköldsvik:

sprängning för och murning af grunden
murning och inredning m. in...................

kronor 8,476: 51
» 46,523: 49

Summa kronor 55,000: —

20 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

i Mellansel:

grundläggning och murning..,
timring och inredning m. m.

i Vännäs:

grundläggning och murning ............................................... kronor 9,778: 53

timring, inredning m. m....................................................... ,, 32,076: 45

Summa kronor 41,854: 98.

Då den i berättelsen förekommande antydningen, att Mellansels
stationshus skulle vara uppfördt i gammal nordisk stil och försedt med
torn, kunde gifva anledning till den uppfattningen, att obehöfliga kostnader
blifvit nedlagda pa att gifva byggnaden eu egendomlig pregel,
hade styrelsen velat nämna, att huset i fråga vore uppfördt i den vanliga
stilen för stationshus med den skilnaden blott, att yttersidan af
väggtimren ej afbilats, utan bibehölle sin runda form, och att tornet
bestode af ett trapphus med sin betäckning.

Ehuruväl hvad sålunda blifvit af jernvägsstyrelsen anfördt icke synes
utskottet innefatta vederläggning af den utaf revisorerna uttalade
uppfattning derom, att stationshusen vid de norrländska jernvägarne i
förenämnda fall uppförts dyrbarare än med önsklig sparsamhet synes
förenligt och utan tillräcklig hänsyn till ändamålsenligheten och vigten
af att byggnadernas underhåll ej må kräfva öfver höfvan stora kostnader,
har utskottet dock förestält sig, att, sedan uppmärksamheten å
denna fråga blifvit vackt, jernvägsstyrelsen vid förestående byggnadsarbeten
inom Norrland af ifrågavarande slag skall tillse, att byggnaderna
komma, att uppfylla anspråken på sparsamhet i anläggningen samt i öfrigt
blifva så uppförda, att de med enkelhet i anordningarna förena
lämplighet med afseende å de klimatiska förhållandena.

Vid sådant förhållande har utskottet endast velat hvad i detta
ärende förekommit för Riksdagen

.............. kronor 6,370: 40

............... » 20,629: 60

Summa kronor 27,900: —

omförmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 10.

(Rev.-ber. pag. 154; uti. pag. 460.)

Enligt hvad revisorerna med anledning af granskningen af jern-^-vägsstyrelsens räkenskaper meddelat, hade i styrelsens »journal» för re-nandjemvägsvislonsåret
i den utgående balansen under rubriken »Påbörjade arbeten s^e”s(e“(''
i verkstäderna» upptagits belopp å tillhopa 375,539 kronor 22 öre. Af
de specifikationer, revisorerna från jernvägsstyrelsen bekommit, hade inhemtats,
att i de sålunda utbalanserade beloppen inginge poster, för
hvilkas hänförande under omförmälda rubrik giltiga skäl icke förefunnes.

Såsom exempel på dylika poster anföra revisorerna:

»Kongl. jernvägsstyrelsen: Andel i kostnader under året för gas,
vatten m. in. för styrelsens lokaler i centralstationen & annexet»;

»Gastillverkning»;

»Kostnad för servering af bad i Stockholm & Upsala 1891»;

»Hyra för lokomotiv»;

»Stenkol och ved»;

»Aflöning till lånad lok. personal».

Då genom denna oegentlighet i bokföringen utgifter blifvit såsom
tillgångar balanserade och de sålunda balanserade beloppen vore beaktansvärdt
stora och derigenom dels den redan i sig sjelf stora förrådsbehållningen
än vidare ökats, dels ock de bokförda utgifterna för
de olika ändamålen i afsevärd mån skilde sig från den verkliga kostnaden,
hafva revisorerna härå fäst uppmärksamheten.

Med anledning häraf-har jernvägsstyrelsen i ofvan omförmälda utlåtande
anfört att, hvad först beträffade rubriken »påbörjade arbeten»
i förrådet, under denna sedan mer än trettio år begagnade rubrik upptoges
i räkenskapen efter hand dels hvarje påbörjadt egentligt verkstadsarbete,
intill dess detsamma blifvit afslutadt, och då påförts antingen
vederbörande underhållslitera eller förrådet, dels belopp, som utgifvits
successive i mindre poster för visst ändamål och för hvilka, i afsigt att
erhålla totalutgiften på ett ställe sammanförd, upplades så kallade arbetsnummer,
och deribland en del sådana, som vore gemensamma för
två eller flera afdelningar och skulle efter gifven beräkningsgrund mellan
dem fördelas. Det vore klart, att icke alla under årets lopp påbörjade
arbeten kunde vara fullbordade den 31 december, liksom ock
att alla fortlöpande utgiftssummor icke kunde hinna mellan vederbörande
fördelas under den korta tid af 25 dagar efter årets utgång, inom hvil -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

ken räkenskaperna skulle aflemnas afslutade. De ännu ej reglerade
måste derför balanseras, för att efter det följande årets ingång regleras.
Eftersom de nu, hvar efter sin art, varit betecknade med arbetsnummer,
hade de upptagits i den utgående balansen under nämnda rubrik, utan
att någon olägenhet under den långa förgångna tiden deraf försports,
eller det befunnits behöfligt att för deras skull öka det stora antalet
litera eller specialkonton med ytterligare ett. Visserligen kunde man
säga, att genom balanseringen den oegentlighet uppstode, att utgifter,
som rätteligen tillhörde ett föregående år, ej affördes förr än det följande
året, men då summorna af balanserade utgifterna vore närmast
lika under hvarje år, hade det nämnda tillvägagåendet ingen betydelse
för bedömandet af det ekonomiska årsresultatet. Summan af balanserade
utgifter för år 1891, som afförts under år 1892, utgjorde för
öfrigt endast 32,194 kronor, eller icke fullt en elftedel af summan för
hela literan. Dit räknades då icke det belopp af 47,763 kronor för
till statens jernvägsbyggnad levererade utrustningspersedlar, räler med
mera, som af vederbörande distrikt upptagits å nämnda litera, men
egentligen bort upptagas under literan »arbeten för främmande personer».

Det konto i den omförmälda journalen, som gifvit revisorerna anledning
till ifrågavarande anmärkning, angåfve för hvarje distrikt summorna
af värdena för

förrådet af materialier,
påbörjade arbeten i verkstäderna,
arbeten för främmande personer.

Värdet af förrådet vore sålunda här tydligt utsatt och skildt från
de båda öfriga gruppernas, i hvilka utom arbetslöner och dylikt inginge
värdena af de materialier, som för deras räkning uttagits ur förrådet.
För öfrigt borde det icke undfallit uppmärksamheten, att de under rubriken
»påbörjade arbeten» förda summorna vore, hvad bokföringen beträffade,
alldeles ensartade med i redovisningen för kassabehållningen
utsatta förskott, hvilka, när de arbeten blifvit fullbordade, för hvilka
de utlemnats, i och med liqvidsummorna affördes å tillbörlig utgiftslitera.

Då en rättelse i det af revisorerna antydda syftet torde vara att
emotse, utan att särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande bokföringsfråga
aflåtes, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 11.

(Rev.-ber. pag. 154; uti. pag. 461.)

Vid jemförelse mellan den af Kongl. Maj:t faststälda arfvodesstat för£g. wr
statens jernvägstrafik för år 1891 samt den arfvodesstat för samma år, kostnadsslat
jernvägsstyrelsen låtit publicera och tillämpat, hade revisorerna, enligt/* jernväg,.
hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att dessa stater icke i alla
delar öfverensstämde med hvarandra. För revisorerna hade såsom anledning
härtill uppgifvits, att åtskilliga poster i den af jernvägsstyrelsen
publicerade arfvodesstaten grundade sig å en särskild omkostnadsstat.
Jernvägsstyrelsens ytterst knapphändiga protokoll, af hvilka revisorerna
tagit del, innehölle emellertid icke någon upplysning derom, att sådan
stat för år 1891 skulle hafva uppgjorts. På grund af dessa anmärkningsvärda
förhållanden och då uppgörandet af en detaljerad omkostnadsstat
för hvarje år syntes vid hvarje hushållning vara med god ordning öfverensstämmande
samt vid en förvaltning af den omfattning som den ifråga
varande vore af den största vigt och betydelse, hade revisorerna, hvilka
visserligen beaktat hvad Kongl. Maj:t i bref den 22 december 1882 uti
förevarande ämne uttalat, velat såsom sin åsigt framhålla, att jernvägs
styrelsen borde åläggas att före utgången af hvarje år låta uppgöra och
Kongl. Maj:ts pröfning underställa en detaljerad omkostnadsstat för nästföljande
år, grundad på för ändamålet företagen utredning och upprättad
med iakttagande af största möjliga sparsamhet.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen med afseende å revisorernas
omförmälda framställning erinrat, att sådan stat årligen uppgjorts
och tillika med arfvodesstaten, som ju egentligen utgjorde en del
af densamma, understälts Kongl. Maj:ts pröfning ända till och med 1880,
att derefter, sedan det under hand meddelats, att omkostnadsstatens
framläggande till stadfästelse icke erfordrades, förmodligen derför att
omkostnaderna efter Riksdagens förslag icke längre upptoges i riksstaten,
utan endast behållningen af jernvägstrafiken, under de två påföljande
åren endast arfvodesstaten af Kongl. Maj:t faststälts, men att styrelsen
år 1882 vid afgifvandet af sina förslag rörande kostnaderna för år 1883
särskildt anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, om icke, såsom förut varit
öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i det inlemnade för
slaget till omkostnadsstat upptagna posterna, dock genom ett godkännande
af de för de olika afdelningarna beräknade summorna och totalbeloppet
utgifter, fastställa som förslagsanslag det belopp, hvaröfver

24 Statsutskottets Utlåtande N: 30.

styrelsen egde förfoga för drift och underhållskostnadernas bestridande,
hvilken anhållan Kongl. Maj:t, enligt bref den 22 december 1882, i sammanhang
med fastställande af den för följande året föreslagna arfvodesstaten,
förklarat då Kongl. Maj:t vore förvissad, att styrelsen läte sig
angeläget vara att iakttaga all möjlig sparsamhet i fråga om utgifter
för uppehållandet af statens jernvägstrafik, så att ofvanberörda summor
icke måtte öfverskridas, utan fastmera besparingar derå göras — icke
till något särskild! uttalande föranleda.

På grund häraf hade styrelsen sedan dess ej sökt fastställelse af
de upprättade omkostncidsstaterna, men vore redo att å nyo underställa
dem, och det så mycket hellre, som det ju icke kunde vara annat än
till trygghet för styrelsen, om gränsen för den summa, hon under ett
år finge använda för drift och underhåll, blefve af den högsta mvndierheten
faststäld. ° 6

Då det synes med god ordning öfverensstämmande, att, på sätt i
afseende å den för statens jernvägstrafik gällande arfvodesstaten eger rum,
äfven en omkostnadsstat för jernvägsstyrelsen årligen varder till Kongl.
Maj:ts pröfning öfverlernnad och af Kongl. Maj:t faststäld, har utskottet
funnit sig böra förorda det i sådant afseende af revisorerna framstälda
förslag, hvilket äfven af jernvägsstyrelsen biträdts, och får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke jernvägsstyrelsen må åläggas att hvarje
år uppgöra och till Kongl. Maj:ts pröfning insända
detaljerad omkostnadsstat att för det nästpåföljande
året tillämpas.

Statskontoret.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 196; uti. pag. 465—475.)

Ang. under- Efter erinran hurusom rikets ständer vid beviljande af anslag för
/tfra£»ro«nfn7-om^°Sna(i af Drottningholms, Nockeby och Tranebergs broar å allhoims
m. ji. männa vägen emellan Stockholm och Lofön, enligt särskilda skrivelser

broar. °

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

af den 20 augusti 1851, den 11 oktober 1854 och den 16 februari 1858,
beslutit, att för broarnes begagnande sådan afgift skulle bestämmas, att
derigenom en fond för deras framtida underhåll kunde bildas, hafva
revisorerna vidare förmält, att afkastningen af denna under statskontorets
förvaltning stälda fond visat sig vara otillräcklig för det med densamma
afsedda ändamål, enär Riksdagen tid efter annan haft att bevilja medel
till ersättning för förskott, som statskontoret tillhandahållit väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till bestridande af kostnader för reparationer å
dessa broar, samt att, oaktadt redan år 1882 fråga väckts om förhöjning
i taxan för broarnes begagnande, sådan förhöjning, som rönt motstånd
från vederbörande häradsboar, hittills icke blifvit påbjuden, hvarför revisorerna
med anledning häraf och då, enligt lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande å landet, regleringen af väghållningen
komme att för de trakter, derinom ifrågavarande broar vore
belägna, liksom för öfriga delar af riket, under den närmaste tiden ega
rum, ansett sig böra fästa uppmärksamheten å önskvärdheten deraf, att
i afseende å dessa broars underhåll så anordnades, att fortsatt förskottering
af allmänna medel för detta ändamål kunde undvikas.

Uti häröfver afgifvet yttrande har Kong!. Maj:ts befallningshafvande
— jemte hänvisning till den vidlyftiga och sorgfälliga utredning om förhållandena
med dessa broar, som åvägabragtes i anledning af Kong!.
Maj:ts den 30 december 1881 gifna befallning åt länsstyrelsen att taga i
öfvervägande bland annat frågan, huruvida icke taxan på afgifter för
broarnes begagnande lämpligen kunde undergå någon förhöjning, och
som föranledde Kong!. Maj:t den 30 oktober 1885 besluta, det någon
förhöjning icke borde för det dåvarande ega rum — förklarat sig anse
förhållandena vara sedan dess oförändrade, utom i det afseende, att broarne
på senare tider erhållit en något ökad betydelse för det allmänna,
efter det staten vid Svartsjö låtit upprätta en tvångsarbetsanstalt, från
och till hvilken under vissa tider af året transporterna måste ske öfver
dessa broar, och fördenskull hållit före, att någon höjning i taxorna för
broarnes trafikerande icke heller nu borde kunna med fog ifrågasättas;
tilläggande Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i anledning af revisorernas
antydan derom, att en förändrad anordning med afseende å dessa broars
underhåll kunde vara att motse vid tillämpningen af den nya väglagen,
att det icke tillkomme länsstyrelsen att derom för närvarande yttra sig,
då länsstyrelsen hade att, i händelse yrkande derom i vederbörlig ordning
framstäldes, såsom första instans pröfva och afgöra, huruvida något
eller några väghållningsdistrikt inom länet kunde lagligen åläggas att
öfvertaga underhållsskyldigheten för dessa broar.

Bih. till Kiksd. Vrot. 1893. 4 Sami, 1 Afd. 23 Väft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. ersättningen
till statens
jernvägstrafik
för postbefordran
å
statens jernvägar.

Statskontoret, som med öfverlemnande af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
omförmälda yttrande afgifvit eget utlåtande i förevarande
ämne, har deruti anfört, att i den mån revisorernas framställning afsåge
åtgärders vidtagande i syfte att genom taxornas höjning eller underhållskostnadens
öfverflyttning på de vägbyggnadsskyldige inom distriktet bereda
minskning i statens utgifter för underhållet af ifrågavarande broar,
statskontoret ansåge densamma vara besvarad genom det af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande afgifna yttrande, till hvilket statskontoret jemväl
anslöte sig.

Med anledning af den af revisorerna uttalade önskvärdheten af en
sådan anordning, att fortsatt förskottering af allmänna medel för detta
ändamål kunde undvikas, har statskontoret för egen del tillagt, att sådant
icke under nuvarande förhållanden läte sig göra, med mindre å riksstaten
uppfördes för utgifternas bestridande tillräckligt anslag, en utväg,
som dock syntes mindre ändamålsenlig i fråga om en utgiftspost, så
vexlande och till följd deraf oberäknelig som denna.

Enär, såsom revisorerna jemväl framhållit, på grund af lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande å landet,
reglering af väghållningen för de trakter, derinom ifrågavarande broar
äro belägna, under den närmaste tiden kommer att ega rum, och utskottet
förutsätter, att kronans intresse kommer att vid den nya vägdelningen
varda vederbörligen bevakadt, samt således särskilda åtgärder
uti ifrågavarande ämne under nuvarande förhållanden icke synas böra
vidtagas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Postverket.

§ 13.

(Rev.-ber. pag. 210—212; uti. pag. 475—483.)

I betänkande af den 3 juli 1876 har, på sätt revisorerna meddelat,
den för förberedande granskning af styrelsens för statens jernvägstrafik
iförvaltning tillsatta komité anfört, att komiterade fäst uppmärksamheten
vid det förhållande, att jernvägstrafiken för åtskilliga för statens räkning

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

verkstälda transporter ej uppbure godtgörelse, som motsvarade derför
erforderliga kostnader, och att detta förhållande egentligen egde rum
vid de transporter, som verkstäldes i och för postbefordringen, hvarför
ock en förändring borde vidtagas, så att den verkliga kostnaden för
postbefordringen komme att drabba postverket och ej, såsom skedde, till
stor del belasta jernvägstrafiken.

I styrelsens för statens järnvägstrafik med anledning af anförda betänkande
afgifna utlåtande af den 9 augusti 1876 hade meddelats att
styrelsen, som ansåge sig böra biträda hvad komiterade i allmänhet
yttrat rörande omförmälda fråga, skulle hvad särskildt anginge postbefordringen,
framdeles inkomma till, Kongl. Maj:t med framställning
i ämnet.

Med anledning af komiterades ofvanberörda yttrande förklarade
Riksdagens år 1876 församlade revisorer, att de hyste den föreställning,
att framgången af en statsinstitutions verksamhet icke borde höjas på
en annans bekostnad, hvarför de å förhållandet fäste Riksdagens uppmärksamhet;
och viij 1877 års riksdag uttalade statsutskottet i förevarande
ämne den åsigt, att för transporter, som för statens räkning
verkstäldes, full ersättning borde beräknas; men då styrelsen för statens
jernvägstrafik hade för afsigt att inkomma med framställning i ämnet och
det sålunda kunde antagas, att frågan inom kort skulle blifva föremål
för särskild pröfning, hemstälde utskottet, att hvad revisorerna andragit
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; hvilken hemställan af
Riksdagen godkändes.

I skrifvelse den 14 augusti 1877 hade styrelsen för statens jernvägstrafik
förklarat sig anse, att ersättningen för postbefordringen borde
utgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, hvilka gälde för
annan trafik af motsvarande slag, enkannerligen persontrafiken; och i
enlighet dermed hade trafikstyrelsen föreslagit ersättning till 2 kronor
80 öre för hvarje mil, hel postvagn varit för postbefordringen använd,
och 1 krona för hvarje mil, postkupé upplåtits. Sedan generalpoststyrelsen
den 18 december 1878 häröfver angifvit utlåtande samt förstnämnda
styrelse ytterligare yttrat sig i ämnet, hade Kongl. Maj:t genom bref
den 23 juni 1882 förordnat, att den ersättning, som borde tillkomma
statens jernvägstrafik för postbefordran å statens jernvägar, skulle beräknas
efter det antal kilometer, som postvagn eller annan järnvägsvagn
tillryggalade för postverkets räkning, och tills vidare utgå

för hel vagn med 13 öre för hvarje kilometer,

för post- eller postiljonskupé med hälften eller 6V2 öre för hvarje
kilometer;

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

hvarförutom jernvägsstyrelsen skulle ega att med poststyrelsen öfverenskomma
om den ersättning, som i förhållande derefter borde erläggas
för mindre del af jernvägsvagn, som för postens befordrande kunde
komma att tagas i anspråk.

I sitt den 1 oktober 1888 afgifna betänkande hade, enligt hvad revisorerna
vidare erinrat, komitén för revision af statens jernvägstaxa,
under uttalande att komitén helt och hållet anslöte sig till den utaf
1876 års statsrevisorer uttalade åsigten, att framgången af en statsinstitutions
verksamhet icke borde höjas på en annans bekostnad, hemstält,
att Kongl. Maj:t matte bestämma den ersättning, som borde tillkomma
statens järnvägstrafik för postbefordran å statens jernvägar, till 18 öre
för hvarje kilometer, å hvilken för postverkets räkning hel postvagn å
jernvägen befordrades, samt i förhållande derefter för större eller mindre
del af vagn, som till postbefordran användes.

Denna komiténs hemställan hade af jernvägsstyrelsen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 5 september 1889 förordats, och hade styrelsen
dervid uttalat den mening, att den sålunda föreslagna godtgörelsen vore
en lyckligt funnen medelväg emellan den då utgående ersättningen för
postbefordringen och den högre afgift, hvilken styrelsen i sin ofvannämnda
skrifvelse af den 14 augusti 1877 föreslagit, men hvilkens fastställelse
ej vidare ansåges kunna ifrågasättas.

Generalpoststyrelsen deremot hade i utlåtande af den 30 september
1889, på anförda skäl, hemstält, att bemälda komités förslag till förändrade
vilkor för postbefordringen icke måtte vinna Kongl. Maj:ts bifall.

Enär någon föreskrift om höjning af godtgörelsen för postbefordringen
å statens jernvägar icke utfärdats, utan denna godtgörelse fortfarande
utginge enligt Kongl. Maj:ts ofvan anförda bref af den 23 juni
1882, samt vid det förhållande att jemlikt kongl. kungörelsen den 3 november
1882 ersättningen för postbefordringen å enskilde tillhöriga jernvägar
utginge med högre belopp, än de för postens framförande å statens
jernvägar bestämda, eller för hel vagn, allt efter vagnens utrymme,
med 30 eller 25 öre för hvarje kilometer och i förhållande dertill för
half och fjerdedels vagn, hafva revisorerna, som ansåge af vigt. att i de
fall, der staten drefve industriel verksamhet, denna verksamhets ekonomiska
resultat borde, så vidt möjligt vore, af räkenskaperna framgå, och
att sålunda den ersättning, som från en statsinstitution i dylikt fall utginge
för en annans anlitande, borde vara noga afvägd, å detta ämne
fäst Riksdagens uppmärksamhet.

öfver denna revisorernas framställning hafva utlåtanden infordrats
från såväl generalspoststyrelsen som jernvägsstyrelsen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

G ener alpoststyrelsen har i sitt utlåtande, hvad först beträffar det af
revisorerna anmärkta förhållande, att postverket finge vidkännas högre
afgift för postforslingen å enskildes än å statens jernvägar, erinrat, hurusom
vid fastställandet af de grunder, efter hvilka ifrågavarande godtgörelse
till enskildes jernvägar skall utgå, tillkommit synpunkter, som
icke egde giltighet, då ersättningsfrågan endast berörde två statens inrättningar,
i det att från de enskilde jernvägsegarnes sida, då frågan om
deras rätt till ersättning för postbefordringen varit föremål för pröfning,
helt naturligt gjorts gällande affärsgrundsatsen: högsta möjliga vinst.

Vidare vore härvid att bemärka, hurusom, jemlikt den författning
i förevarande afseende, som af revisorerna afsåges — kongl. kungörelsen
af den 21 december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran
af bref och brefkort, äfvensom angående postförsändning å jernvägar,
med ångfartyg och med diligenser — ersättningen för postbefordringen
å enskildes jernvägar skall utgå med de af revisorerna angifna
belopp af 30 eller 25 öre per kilometer för hvarje för postforsling upplåten
hel vagn endast i de fall, då för postkupébefordring å jernväg icke
användes mer än ett tåg fram och åter i dygnet, men i motsatt fall beräknas
och utgå: för det andra tåget med 66V3 procent och för det
tredje samt hvart och ett följande tåg med endast 33 Va procent af det
belopp, som tillkomme jernvägen för det första tåget.

Jemväl borde, i sammanhang härmed, omnämnas, att exempel icke
saknats derpå, att enskilda jervägsbolag funnit med sin fördel förenligt
att träffa öfverenskommelse med postverket om posttransportens fullgörande
mot billigare lega än som uti omförmälda författning bestämts,
dervid i några fall medgifvits sådana vilkor för postbefordringen, som
icke stält sig dyrare än de för posttransporterna å statsjernvägarne gällande
fraktsatser.

Hvad sedermera anginge revisorernas uttalande derom, att den ersättning,
som från en statsinstitution utginge för en annans anlitande,
borde vara noga afvägd, har general poststyrelsen — med afseende på
det samband, hvari detta uttalande syntes stå till det af revisorerna omförmälda,
af koinitén för revision af statens jernvägstaxa den 1 oktober

1888 i ämnet afgifna betänkande med hemställan om förhöjning af den
ersättning, som borde tillkomma statens jernvägstrafik för postbefordran
å statens jernvägar — hänvisat till det af revisorerna jemväl omförmälda
underdåniga utlåtande, som af generalpoststyrelsen den 30 september

1889 afgifvits i anledning af berörda komitébetänkande, i hvilket utlåtande
generalpoststyrelsen sökt lemna en, så vidt möjligt, uttömmande
utredning af förevarande ersättningsfråga och dervid gjort gällande

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

en från komiterades yrkande skiljaktig uppfattning samt till stöd derför
hufvudsakligen anfört:

att för den i komitébetänkandet afsedda femårsperiod 1882—1886
den^på statsjernvägarnes persontrafik i vidsträcktare mening, d. v. s.
den egentliga personbefordringen samt befordringen af post-, fångoch
en del packvagnar, belöpande kostnaden för drift och underhåll utgjort
j medeltal per vagnkilometer 11,87 öre, hvadan, för postverkets
vidkommande, genom den stadgade afgiften, 13 öre per kilometer, icke
blott jernvägarnes samtliga kostnader blifvit betäckta, utan äfven beredts
jernvägstrafiken en ej så obetydlig nettovinst;

att den uti komitébetänkandet uttalade motsatta åsigt, eller att statens
jernvägstrafik skulle drabbats af förlust ej mindre genom postbefordringen
än ock genom annan dermed mest jemförlig trafik, eller persontrafiken
i egentlig mening — som ju under ifrågavarande år lemnat en
afkastning af, i medeltal, något mera än 18 öre per vagnkilometer —
finge sin förklaring deri, att komiterade funnit den af statsjernvägarnes
drift uppkomna vinst otillräcklig för gäldande af räntorna å det i jernvägsbyggnaderna
nedlagda kapital;

att, om också, då hänsyn toges till statens finanser i deras helhet,
på förlustkonto måste föras den skilnad, som kunde förefinnas mellan,
å ena sidan, det räntebelopp, staten årligen utbetalade för upplånadt, i
jernvägsföretag bundet kapital, och, å andra sidan, de bidrag till räntornas
gäldande, som statsjernvägarnes rörelse lemnade, denna förlust
för staten emellertid icke i någon mån betäcktes derigenom att, då jernvägarnes
nettoafkastning visat sig för ändamålet otillräcklig, bidrag till
räntebetalningarna hemtades jemväl från en annan förvaltningsgrens afkastning,
som i samma mån förminskades;

att, förutom posttransportafgiften, postverket, jemlikt kongl. brefven
den 20 december 1867 och den 28 mars 1873, egde att till statsjernvägarne
''‘utbetala godtgörelse för inredning och underhåll af de statsjernvägarne
tillhöriga vagnar, hvilka för postbefordran användes;

att, derest postverket, utöfver det betydande belopp detsamma hade
att till statsjernvägarne erlägga, skulle få vidkännas ytterligare utgifter
i och för postforslingen å statsbanorna, enligt de af komiterade föreslagna
grunder, och hvarigenom en årlig tillökning af postverkets trafikomkostnader
af ej mindre än omkring 200,000 kronor kunde beräknas
skola uppstå, sådant ej kunde undgå att menligt inverka på postverkets
förmåga af utveckling och derigenom äfven på den allmänna rörelsen i
dess helhet;

att, med afseende å hvad komiterade anfört angående de förmåner

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 31

postverket förmenades hemta af jernvägarne, utöfver den direkta nyttan
af postgodsets transport, nemligen genom användande, af jernvägarnes
personal och lokaler äfvensom genom möjligheten att indraga de kost
samma landsvägsposterna å de sträckor, der jernvägarne löpte fram,
vore att erinra, dels hurusom postverket för posternas handhafvande
och bevakning under transporterna hade i sin tjenst anstäld en talrik,
af postverket aflönad personal, dels att till de föreståndare för statens
jernvägar, hvilka tillika vore poststationsföreståndare, för postbestyrens
''handläggning utbetalades jemförelsevis ej obetydliga arfvoden från postverket,
dels ock att den af jernvägsnätets utveckling föranledda omreglering,
i åtskilliga fall, af postföringarna å .landsväg icke i det stora
hela medförde minskning utan fastmer ökning i. postverkets trafikomkostnader,
beroende hufvudsakligen derpå att, i den män jernvägstrafik
öppnades i en trakt, anspråk uppkomme hos kringliggande kommuner,
hvilkas områden icke gränsade intill jernvägslinien, att genom
täta postförbindelser med de invid jernvägen belägna stationer komma
i åtnjutande af de tillfällen till utvexling af snabba meddelanden med
andra orter, jernvägarne erbjöde;

att deremot jernvägsrörelsen, enär densamma icke kunde utan att
eu stark godstrafik egde rum med fördel bedrifvas, måste anses af postverket,
såsom förmedlare af den för allt varuutbyte orterna emellan erforderliga
affärskorrespondensen, hemta en beaktansvärd indirekt fördel
utöfver den för postbefordringen utgående godtgörelse;

att, med afseende å ej mindre den antydda vexelverkan mellan de
båda trafikinrättningarna än äfven den regelbundenhet, hvarmed jernvägarne
för den omfattande postbefordringen toges i anspråk, det icke
kunde anses billigt, att postverket skulle för posternas transport lemna
statsjernvägarna ersättning efter enahanda tariffgrunder, som för jernvägarnes
upplåtande till begagnande af enskilde resande vore gällande;

att en på billighet och rättvisa grundad uppskattning af statsjernvägarnes
-biträde åt postverket och postverkets deraf betingade ersättningsskyldighet
näppeligen kunde anses vara för handen, med mindre postverket
fritoges från deltagande i sådana utgifter, som skulle till alldeles
enahanda belopp drabba jernvägarne, om också någon postbefordran å desamma
icke egde rum, i hvilket afseende särskildt syntes mindre egentligt, att
bland de utgifter för jernvägarne, i hvilkas betäckande postverket ansåges
böra taga del, inberäknats jemväl den aflöning, staten består de i jernvägarnes
tjenst anstälde personer;

att, derest berörda aflöningskostnader frånräknades från stats; ernvägarnes
samtliga kostnader för drift och underhåll exempelvis under året 1887,

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

samt öfriga omkostnader i behörig proportion fördelades på de särskilda
tagslagen, den siffra, som utvisade medeltalet af utgifter, utöfver personalafiöningen,
för trafiken i snälltåg och blandade tåg — de tågslag, som för
postföring toges i anspråk — eller 6,3 öre per vagnkilometer, i det närmaste
syntes motsvara den verkliga kostnad per vagnkilometer, som åsamkats
jernvägarne till följd af postvagnarnes framförande å statsbanorna under
det ifrågavarande året;

samt att i åtskilliga andra till verldspostföreningen hörande länder
den uppfattning syntes vara gällande, att postföringen å jernvägarne borde,
med hänsyn till vigten och betydelsen för det allmänna af en snabb och
oafbruten postsamfärdsel, vara antingen afgiftsfri eller i möjligaste mån
skonad för fraktumgälder.

Ehuru generalpoststyrelsen fortfarande för sin del icke kunde biträda
den uppfattning, att en mot jernvägarnes inkomst af persontrafiken svarande
afgift borde paföras statens postverk för det biträde, statsjernvägarne
lemnade i och för posternas transport, ansåge sig generalpoststyrelsen
emellertid icke böra lemna oanmärkt, hurusom ifrågavarande inkomst, som
för den femårsperiod, 1882—1886, hvilken afsetts i det af komitén för
revision af statens jernvägstaxa afgifna, ofvan omförmälda betänkande,
bestigit sig till i medeltal 18,29 öre per vagnkilometer, för den närmast
följande femårsperioden, 1887—1891, deremot utgjort allenast 16,80 öre
per vagnkilometer.

Förhållandet framginge af en i utlåtandet införd tablå, till hvilken
(sid. 479 i revisionsberättelsen) utskottet tillåter sig hänvisa.

För postföringen å statens jernvägar under år 1891 hade, enligt hvad
generalpoststyrelsen vidare meddelat, af postverket erlagts kronor 476,401:
30. Hade ersättningen utgått enligt den af 1888 års jernvägstaxekomité
föreslagna grund, eller med 18 öre per kilometer för hel vagn samt för
sa kallade DC-vagnar och postiljonskupéer i förhållande derefter, skulle
postfönngskostnaderna uppgått till kronor 658,332: 61.

Hvarje öres tillökning i afgift för vagnkilometer representerade således,
enligt förhallandena år 1891, ett belopp i jemnt tal af 36,000 kronor, ett
belopp, som naturligtvis stege, i samma mån antalet postförda kilometer ökades.

. Jemväl ansåge sig generalpoststyrelsen — som helt och hållet anslöte
sig till den af Riksdagens revisorer uttalade åsigt, att den ersättning, som
åt en statsinstitution utginge till en annan statsinstitution för lemnadt biträde,
borde vara noga afvägd — böra erinra, hurusom, efter det att i
nattsnälltagen å linien Stockholm—Malmö för postverkets räkning upplåtits
sa kallade bogievagnar med omkring 48 procent större golfyta och utrymme

Statsutskottets Utlåtande N:o 3Ö.

i öfrigt än de förut å linien använda hela postvagnar, generalpoststyrelsen
med jernvägsstyrelsen trädt i underhandling i fråga om den förhöjda ersättning,
som — beräknad i förhållande till det ökade utrymmet och den
fastställa afgiften af 13 öre per kilometer för hvarje till postbefordran
använd fyrhjulig jernvägsvagn — i detta särskilda fall borde utgå, samt att den
dervid mellan de båda styrelserna träffade öfverenskommelse om godtgörelsens
bestämmande till 18 öre för hvarje med bogievagn för postverkets
räkning tillryggalagd kilometer blifvit af Kongl. Maj:t, jemlikt
bref till generalpoststyrelsen den 27 sistlidne april, godkänd att tills vidare
lända till efterrättelse.

I det generalpoststyrelsen vidhölle sin vid föregående tillfällen, då
styrelsen haft att yttra sig i fråga om de grunder, efter hvilka ersättning
till statsjernvägarne för posttransporten borde utgå, häfdade uppfattning
att, om godtgörelse af postmedlen i berörda hänseende skulle utbetalas,
densamma borde motsvara den verkliga tillökning i kostnad för jernvägstrafiken,
som uppkommit deraf att, utöfver de för den egentliga trafiken
erforderliga vagnar, i ordinarie tåg medföljde en för posttransport afsedd
jernvägsvagn, hemstälde styrelsen, att revisorernas förevarande framställning
icke måtte till någon åtgärd föranleda.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen anfört, att revisorernas
uttalande i denna sak måste anses såsom ett understödjande af de hemställanden,
som af vederbörande komitéer och jernvägsstyrelsen gjorts om
höjning af afgifterna för postbefordringen utöfver de nu gällande. Till
h vilket belopp förhöjningen allra minst borde ske, för att dessa af gifter
skulle blifva från jernvägens sida antagliga, hade styrelsen senast uttalat
i sin af revisorerna omförmälda skrifvelse af den 5 september 1889 med
anledning af 1888 års komités utlåtande i ämnet. Beträffande den der
förordade grunden för beräkningen af postbefordringsafgifterna, 18 öre per
kilometer för hel postvagn af samma utrymme som de för närvarande
begagnade tvåaxliga postvagnarne, meddelade styrelsen, att denna afgift
vore alldeles lika med den, som för närvarande vore faststäld å de norska
statsjernvägarne för tvåaxlig postvagn å såväl normal- som smalspårig
linie.

Utskottet, som delar den åsigt, som uttalats af 1876 års komité för
förberedande granskning af styrelsens för statens jern vägstrafik förvaltning,
af 1876 års statsrevisorer, af 1888 års komité för revision af statens jernvägstaxa
och nu senast af 1892 års revisorer, nemligen, att framgången
af en statsinstitutions verksamhet ej bör höjas på en annans bekostnad,
finner sig böra hemställa,

Bih. till rulad. Prot. 18.93. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.

Siatsritskotlets Utlåtande N:o 30.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
den ersättning, som af postverket för postbefordran på
jernväg erlägges, må blifva mera noga afvägd än för
närvarandee är fallet.

Telegrafverket.

§ 14.

(Eev.-ber. pag. 219—222; uti. pag. 483—485.)

Ang. förän- Jemte förmälan att formulär för telegrafverkets räkenskaper icke
J,ung T/tlu- blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt samt att detta verks hufvudbok, till eu
grafverkets början mycket enkel, efter hand i mån af verkets utveckling erhållit den
form, som densamma under de senare åren intill år 1891 företett, hafva
revisorerna meddelat, att, så vidt revisorerna kunnat finna, någon anmärkning
mot denna form icke framstälts, med undantag deraf att 1891 års
revisorer uttalat den åsigt, att särskild räkenskap borde föras rörande
telefonmedlen utan sammanblandning med redogörelsen rörande telegrafmedlen.
I det med anledning af revisorernas omförmälda uttalande afgifna
utlåtande hade telegrafstyrelsen, på angifna skäl, förklarat, att det
för närvarande icke vore möjligt att utan sammanblandning föra helt och
hållet skilda räkenskaper för telegraf- och telefon väsendet; men då telegrafstyrelsen
i det syfte, som revisorerna i sin berättelse omförmält, för stationernas
och öfrige underlydandes redogörelser redan infört nya formulär,
i hvilka inkomst- och utgiftstitlarna vore skilda i två kolumner, den ena
för telegraf- och den andra för telefonmedel, skulle styrelsen blifva i tillfälle
att år 1892 uppställa telegrafverkets räkenskaper på ett sådant sätt,
att det af revisorerna åsyftade ändamål skulle i hufvudsak förverkligas.

Från och med år 1891 hafva, enligt hvad revisorerna vidare anfört,
telegrafverkets räkenskaper uppstälts efter en förändrad plan; men denna
förändring hade, så vidt revisorerna kunnat finna, icke varit egnad att
främja förenämnda mål. Många af de siffror, som vore upptagna uti den
i revisionsberättelsen intagna tabell öfver telefonmedlen, hade endast med
stor svårighet, och efter inhemtade upplysningar från verkets administrativa
byrå, kunnat af revisorerna återfinnas i telegrafverkets hufvudbok.
Ett sådant missförhållande måste medföra osäkerhet vid räkenskapernas
granskning; och då det i förevarande fall vore så mycket nödvändigare

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

att komma till ett noggrant resultat, som, enligt Riksdagens på framställning
af Kong! Maj:t gjorda medgifvande, det öfverskott, som kunde å
telegrafinkomsterna uppstå, finge af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets
tidsenliga utveckling och förbättring, så kunde revisorerna redan
af denna anledning icke anse den nu gjorda förändringen i uppställningen
af telegrafverkets räkenskaper tillfredsställande.

Då efter mångåriga förberedelser ett nytt formulär för rikshufvudboken
genom kongl. brefvet den 15 februari 1855 faststäldes, hade tillika
framhållits önskvärdheten deraf, att de förvaltande verkens samt alla redovisande
embets- och tjenstemäns räkenskaper blefve uppgjorda i möjligaste
likstämmighet med den nya planen för riksbokslutet, pa det desammas
resultat måtte med lätthet och utan vidlyftiga omslut kunna i rikshufvudboken
intagas. Kongl. Majlt hade ock anbefalt statskontoret att för de
särskilda myndigheterna uppgöra och till Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemna
räkenskapsformulär, upprättade med nu angifna syfte.

Att telegrafverkets hufvudbok för år 1891 icke motsvarade de anspråk
på likstämmighet med planen för riksbokslutet, som i åberopade kongl.
bref af den 15 februari 1855 uppstäldes, framginge af hvad ofvan blifvit
anfördt, då ju i rikshufvudboken endast inginge redogörelse för telegrafmedlen
och icke för telefonmedlen, men redogörelsen för dessa två slag
af medel vore i telegrafverkets hufvudbok sammmanblandade, och följaktligen
denna hufvudboks resultat icke kunde utan svårighet i rikshufvudboken
intagas.

Denna svårighet ökades deraf, att i telegrafverkets af revisorerna nu
granskade räkenskaper — i olikhet med hvad förut varit förhållandet -införts värden af telegraf- och telefonlinier samt inventarier. Beträffande
denna åtgärd anförde revisorerna, att det synts dem så mycket anmärkningsvärdare,
att densamma blifvit utan Kongl. Maj:ts tillstånd vidtagen,
som Kongl. Maj:t i åberopade kongl. bref den 15 februari 1855 — med
anledning af den af rikets vid 1847 ——1848 årens riksdag församlade, ständer
väckta fråga om uteslutande från allmänna verks penningeredovisningar
af värden å fastigheter samt å vissa inventarier och materialier, som icke
kunde till rörliga tillgångar räknas, eller i allmänhet till liqvider för det
allmännas räkning begagnades — förklarat, att, sedan nya formulär för de
förvaltande verkens räkenskapsföring blifvit genom statskontoret uppgjorda
samt af Kongl. Maj:t pröfvade och faststälda, förenämnda fastighets-, och
inventarievärden icke vidare borde uti ifrågavarande räkenskaper ingå.
Härjemte hafva revisorerna uttalat den uppfattning, att det, med hänsyn till
angelägenheten att vinna dels likformighet i sättet för de offentliga räkenskapernas
upprättande, dels åskådlig öfversigt öfver de ifrågavarande all -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

manna medlens redovisning och förvaltning, vore önskvärdt, att värdena
af materiel och inventarier åter blefve ur telegrafverkets räkenskaper uteslutna.
Men om särskilda skäl skulle föranleda Kongl. Maj:t att i förevarande
hänseende medgifva ett undantag för telegrafverket, i likhet med
hvad förut för statens jernvägar egt rum, så syntes dock införandet af
dessa värden i räkenskaperna böra ske först sedan ett noggrannare öfvervägande
af sättet härför föregått, så att förändringen dels kornme att öfverensstämma
med i öfrigt för telegrafverket gällande bestämmelser, dels icke
omöjliggjorde en öfversigt af de i bokslutet afsedda förhållanden.

Jemte erinran att Riksdagen, på samma gång som den till telegrafverket
anvisat ett reservationsanslag, lika med det belopp, till hvilket inkomsttiteln
''telegrafmedel» blifvit beräknad, derjemte gjort ett medgifvande
beträffande det öfverskott, som kunde å telegrafinkomsterna uppstå, yttra
revisorerna vidare, att häraf borde följa, att telegrafverkets räkenskaper så
fördes, att de utvisade huru stort detta öfverskott för året vore, men att
så icke kunde ske, om räkenskaperna allt framgent fördes som för år 1891,
enär det i rikshufvudboken såsom reservation till år 1892 upptagna beloppet
300,493: 76 kronor icke förekomme i den i telegrafverkets hufvudbok
för år 1891 utförda utgående balansen.

Efter anförande af ett exempel å huru invecklade telegrafverkets
räkenskaper visat sig vara, hafva revisorerna slutligen anfört att, då ett
nytt räkenskapsformulärs upprättande för telegrafverket uppenbarligen vore
af behofvet påkalladt, önskvärdt vore, att ett sådant formulär måtte varda,
efter statskontorets hörande, af Kongl. Maj:t faststäldt.

I häröfver afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen anfört, att den omständigheten
att, på sätt revisorerna jemväl framhållit, något räkenskapsformulär
ej blifvit för telegrafverket faststäldt, syntes hafva berott derpå,
att verket år 1855, då nytt räkenskapsformulär för de förvaltande verken
påbjudits, varit helt nytt och att verkets inkomster och utgifter då ännu
ej intagits i riksstaten, hvilket ej skett förr än flere år senare, eller i början
af 1870-talet. Samma förhållande egde nu rum beträffande verkets telefonväsende,
för hvilket redogörelse ej inginge i rikshufvudboken.

Telegrafstyrelsen hade vid ett föregående, med detta likartadt tillfälle,
som af statsrevisorerna äfven omnämnts, angifvit de skäl, hvarför, åtminstone
för det närvarande, det icke vore möjligt att utan sammanblandning
föra helt och hållet skilda räkenskaper för telegraf- och telefonväsendet.
Ur den för de begge slagen af medel gemensamma hufvudboken hade styrelsen
dock alltid i den berättelse om telegrafverkets förvaltning, hvilken
styrelsen, jemlikt instruktion, hade att årligen till Kongl. Maj:t afgifva,
sökt lemna en möjligast noggrann redogörelse för förhållandet med de sär -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skilda medlens ställning, hvilken berättelse styrelsen tillförene varit i tillfälle
att, jemte det stadgade räkenskapssammandraget, kunna vid tiden för
revisionen till revisorerna öfverlemna. Berättelsen för år 1891 hade likväl
icke hunnit att till trycket befordras i så god tid, att den kunde, såsom
önskligt varit, revisorerna delgifvas, hvilket förhållande varit beroende ^pa
att hufvudboksarbetet ej hunnit i vanlig tid afslutas. Orsaken härtill läge
i den från och med samma år tillämpade förändring i telegrafverkets
räkenskapsväsende, hvarigenom värdet af verkets hela egendom blifvit i
räkenskapen intaget, hvilket nya bokföringssätt varit förenadt med många
svårigheter och kraft betydligt ökadt arbete.

I anledning af revisorernas uttalande derom att denna åtgärd synts
anmärkningsvärd, har telegrafstyrelsen dels aberopat det sakförhållande,
att styrelsen hvarken genom erhållen särskild skrifvelse eller genom Svensk
författningssamling varit i tillfälle att taga kännedom om ofvanberörda
kongl. bref till statskontoret af den 15 februari 1855, dels anfört de skäl,
som° föranledt vidtagandet af ifrågavarande förändring af telegrafräkenskapernas
uppställning.

Telegrafverket använde nemligen för sin verksamhet en dyrbar materiel
och vore i sådant hänseende bland de förvaltande vei‘ken närmast
jemförligt med statens jernvägar, som derför synts telegrafstyrelsen böra
lämpligast tagas till mönster i förevarande hänseende. Beträffande den
egentliga telegrafverksamheten kunde denna förändring i räkenskapsväsendet
anses väl icke alldeles nödvändig, men dock af otvifvelaktigt intresse för
bedömandet af det ekonomiska resultatet af sagda verksamhet; men genom
den nya verksamhetsgren, som telegrafverket erhållit genom telefonväsendet,
och den stora utveckling, som detsamma under senaste åren vunnit, hade
deremot den ifrågavarande räkenskapsförändringen af styrelsen ansetts oundgängligen
nödig. Telegrafverket hade nemligen för telefonanläggningar
erhållit dels betydliga anslag utan återbetalningsskyldighet, dels låneanslag.
Hvartill dessa medel skolat användas, hade styrelsen vid derom gjorda
framställningar för hvarje gång fått i detalj uppgifva, och borde derför
lätt inses nödvändigheten för styrelsen att kunna visa det ekonomiska
resultatet af hvarje inköpt eller anlagdt telefonnät eller, med andra ord,
affärens större eller mindre godhet. Värdet af ett telefonnät förändrades
oupphörligen genom detsammas utvidgning eller, efter inköp af enskildt
sådant nät, genom dettas ombyggnad och komplettering, hvilket äfven
borde kunna af räkenskaperna visas.

Om derför hufvudbokens uppställning bibehållits oförändrad, skulle,
enär verket häftade i skuld för lån i och för telefonväsendet till belopp af
öfver 3,000,000 kronor, det egendomliga förhållande inträffat, att räken -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skapen kommit att utvisa en stor skuldsumma, men en jemförelsevis ringa
tillgång. Vidare skulle det hafva mött svårighet att något så när med
noggrannhet kontrollera, att den af telegrafverket i stora qvantiteter köpta
materiel blefve rättvist debiterad på de många olika titlarne af telegrafoch
telefonanläggning och underhåll vid hvarje station och telefonnät,
derest icke materielens pris finge i räkenskapen upptagas såväl vid underlydande
telegraf- och telefonstationer och hos vederbörande ingeniörer vid
liniebyggnaderna, som ock derefter hos centralförvaltningen. De anförda
skälen syntes tillräckligt visa nödvändigheten af den vidtagna åtgärden
med materiel-värdenas intagande i hufvudboken. Styrelsen hyste den uppfattning,
att telegrafverkets räkenskap borde vara så uppstäld, att det blefve
möjligt framvisa såväl i sin helhet som i detalj det ekonomiska resultatet
af telegraf- och telefonverksamheten, äfven om härigenom större besvär
skulle förorsakas vederbörande vid rikshufvudbokens upprättande.

Telegrafstyrelsen, som vid värdebeloppens intagande i 1891 års räkenskap
sökt, så vidt möjligt, bibehålla den förutvarande uppställningen af
hufvudboken, medgåfve gerna, att sättet, hvarpå detta skett, till en början
icke varit fullt tillfredsställande, utan vållat svårigheter icke allenast vid
räkenskapens granskning utan äfven vid dess uppgörande, af hvilken anledning
styrelsen redan gått i författning om utarbetande af ett detaljeradt
förslag till räkenskapsväsendets bättre ordnande från och med innevarande
år.

Derest Kongl. Maj:t, med anledning af hvad sålunda i förberörda hänseende
förekommit, skulle finna för godt besluta om nytt räkenskapsformulär
för telegrafverket, hemstälde telegrafstyrelsen, att med upprättandet
af förslag till sådant formulär måtte få anstå, till dess att någon
erfarenhet vunnits om resultatet af den nyss omförmälda åtgärd, som af
telegrafstyrelsen vidtagits till förbättrande af telegrafverkets räkenskapsväsende
för tiden från och med år 1893.

Utan att vilja inlåta sig på bedömande af huruvida värdena af materiel
och inventarier lämpligen böra i telegrafverkets hufvudbok upptagas
eller ej, har utskottet funnit det vara af vigt, att formulär för detta verks
räkenskaper varder, på sätt i afseende å öfriga allmänna verks räkenskaper
egt rum, af Kongl. Maj:t efter statskontorets hörande faststäldt, dervid
Kongl. Maj:t lärer komma att afgöra, huruvida undantag från de genom
kongl. brefvet den 15 februari 1855 meddelade bestämmelser angående
inventarievärdens uteslutande från verkens penningeredovisningar må anses
vara beträffande telegrafverket af förhållandena påkallad t.

I afseende å uppställningen af telegrafverkets medelsredogörelse har

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 39

utskottet vidare velat ansluta sig till den af både 1891 och 1892 arens
revisorer uttalade mening derom, att särskild räkenskap bör föras rörande
telefonväsendet, utan sammanblandning med redogörelsen för telegrafmedlen.
De betydande belopp, som numera användas för telefon väsendets utveckling,
synas i och för sig utgöra giltig anledning till en sådan åtgärd; och
härtill kommer att, på sätt nästlidet års revisorer erinrat, det öfverskott,
som uppstår å telegrafinkomsterna, enligt Riksdagens medgifvande får- användas
till telegrafverkets tidsenliga utveckling och förbättring, till följd
hvaraf utaf räkenskaperna tydligen bör framgå, att detta öfverskott tages
i anspråk allenast för telegrafverket och ej för telefonväsendet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke nytt formulär för telegrafverkets räkenskaper
må, efter statskontorets hörande, af Kongl. Maj:t fastställas,
dervid Kongl. Maj:t täcktes^pröfva, huruvida icke
detta verks räkenskaper må föras på sådant sätt, att redogörelserna
för telegraf- och telefonmedlen varda atskilda.

§ 15.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning berör,
dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörande utlåtanden
nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt, att, oaktadt förklaringen
icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena*
påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från
utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 10 mars 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Reservationer:

vid § 2 (angående utbetalningar för uppehållande af en fördelningschefsbefattning): af

herrar P. Andersson och S. G. von Frusen;

vid ^ $ 4 (angående betäckande af brist å bestämdt anslag med besparing
å reservationsanslag):

af herr P. Andersson.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1893.