Statsutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1890:Su30 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1890, kl. 2 e. m.

Ltlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående utfärdande af stadganden om exakta
mantalsbråks förvandling till och utbyte mot decimalbråk.

(I. A.)

Uti en inom Riksdagens .Första Kammare väckt, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlemnad motion (n:o 10) har herr A. Helander
hemstält, att Riksdagen måtte hos Konungen anhålla, att stadgande måtte
utfärdas derom, att exakta mantalsbråken skola förvandlas till och utbytas
mot decimalbråk af tre decimaler, eller ett-tusen-delar af gällande helt mantal,
kallade miller, samt att i sammanhang dermed påbud måtte utfärdas om tiden,
när ifrågavarande förändring skall tillämpas.

Enligt hvad motionären erinrat, hade rikets ständer den 20 juni 1860
aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari de, med hänsyn till de stora svårigheter,
som icke blott vid debitering af de räntor och onera, hvilka efter skatt
utginge, utan ännu mera vid kontrollen af debiteringens rigtighet, föranleddes
dels af de uti åtskilliga provinser antagna olika benämningarna på mantalets
underafdelningar, såsom tunnland, trög, mål, seland, öre, snesland, penning
o. s. v. samt dels af hemman- eller skattetalets uttryckande i exakta bråk,
der täljare och nämnare hade 9 å 10 siffror, anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utfärda stadgande derom, att hemman- eller skattetalet öfver
hela riket skulle till enhet hafva det gällande mantalet, och att skattebråk
skulle reduceras till decimalbråk med tre decimaler eller till ett-tusen-delar
af mantalet.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 21 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Efter det vederbörande embetsmyndigheter blifvit i frågan hörda, hade
jemväl skatteregleringskomiténs yttrande infordrats, och hade deri anförts,
bland annat, att om ock mantalet fortfarande utgjorde beräkningsgrund så
väl för åtskilliga utskylder och besvär som för rösträtts utöfvande i vissa
fall, det dock, med afseende derå att mantalet, som i de flesta fall tillkommit
för flera århundraden tillbaka, utgjorde en högst otillförlitlig måttstock för
bedömande af en egendoms storlek och godhet, samt då samhällets fortgående
utveckling framkallat ett sträfvande att uppsöka andra ändamålsenligare och
tillförlitligare grunder, efter hvilka skyldigheter och rättigheter i kameralt
hänseende kunde bestämmas, hvarom åtgärder vidtagits, sedan rikets ständer
afläto sin skrifvelse, hvilka hvarken voro få eller betydelselösa, numera kunde
sägas, att mantalet såsom beräkningsnorm för skyldigheter och rättigheter,
som afsåge utskylder och rösträtt, icke egde på långt när samma betydelse
som vid tiden för rikets ständers ifrågavarande skrifvelse. Det saknades ej
heller anledningar att antaga, att de fall, der mantalet ännu utgjorde beräkningsnorm
för utskylder och vid val, efter hand komme att än ytterligare
minskas. På grund häraf vore den ifrågasatta förändringen enligt komiténs
åsigt numera mindre nödig. Men dessutom förekomme åtskilliga andra omständigheter,
hvilka vore af beskaffenhet att väcka betänkligheter motbegagnande
af decimalbråk vid mantalsberäkningen. Då nemligen, på sätt öfverdirektören
vid landtmäteriet uti sitt i ämnet afgifna utlåtande yttrat, vid mantalsbråks
beteckning med decimaler minst 5 sådana borde begagnas, skulle detta medföra,
att förändringen, hvad anginge de enkla bråken med en, högst två
siffror i nämnaren, hvilka utgjorde flertalet, komme att förorsaka mera besvär
än som med deras nuvarande beteckning vore händelsen. Äfven med begagnande
af ett så stort antal decimaler som det nyssnämnda, kunde mantalet
å ett ganska stort antal hemmansdelar icke exakt uttryckas, hvilken
omständighet utan tvifvel komme att förorsaka oreda, som småningom blefve
allt större. Synnerligen betänklig blefve denna oreda i frågor, som berörde
eganderätten eller dermed stode i mer eller mindre sammanhang. På
grund häraf, och enär förändringens genomförande skulle medföra icke ringa
arbete genom att dels i de numera upprättade jordeböckerna och dels i lagfarts-
och inteckningsböckerna, och möjligen äfven i de särskilda jordegarnes
lagfartshandlingar införa mantalet med decimalbråk, hade komitén afstyrkt
bifall å rikets ständers framställning; och hade Kongl. Maj:t den 22 juni
1883 förklarat, att, med afseende å hvad skattekomitén anfört, skrifvelsen
icke föranledde någon åtgärd.

Motionären har visserligen instämt i hvad skattekomitén yttrat om
mantalets otillförlitlighet såsom måttstock vid bedömande af egendomars
inbördes godhet i förhållande till deras storlek, men dock, i betraktande af

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

svårigheten att finna annan tjenligare måttstock, hållit före, att mantalet
fortfarande och för en ännu oberäknelig tid komme att förblifva grunden
vid fördelningen af åtskilliga allmänna besvär och vid vissa val samt att
det vore behöfligt såsom delningsgrund vid köp och arf af jordegendom,
hvarjemte motionären till belysning af det stora arbete, de exakta mantalsbråken
mångenstädes vålla, anfört åtskilliga exempel från olika trakter af
landet på mantalsbråk med mångsiffriga täljare och nämnare. Slutligen har
motionären angifvit hvad som enligt hans åsigt vore att iakttaga vid denna
frågas afgörande.

Det torde visserligen icke kunna bestridas, att nuvarande mantalsbeteckningen
genom exakta bråk ännu i vissa fall medför stort besvär och
tidspillan, samt att den af motionären föreslagna förändringen af dessa bråk
till decimalbråk, en gång genomförd, skulle komma att lända till afsevärd
minskning i detta besvär. Men då otvifvelaktigt är, att mantalet såsom
beräkningsgrund för utskylder och valrätt mer och mer förlorat i betydelse,
och då, såsom skattekomitén anmärkt, samhällets utveckling numera fordrar
andra beräkningsgrunder i dessa afseenden, anser utskottet, att den stora
tidspillan och de betydliga kostnader, som skulle kräfvas för ett fullständigt
genomförande af den föreslagna förändringen i mantalsbråkens beteckning,
ingalunda skulle uppvägas af de fördelar, dermed komme att vinnas. I
jordeböckerna torde väl denna förändring vara jemförelsevis lätt verkstäld,
men så mycket större svårigheter och arbete skulle för visso möta, då fråga
blefve att genomföra förändringen i de handlingar, offentliga och enskilda,
som afse egande- och inteckningsrätt.

På dessa skäl och de grunder, som i öfrigt blifvit i skattekomiténs
ofvannämnda yttrande anförda, får utskottet hemställa,

att herr A. Helanders förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1890.

På statsutskottets vägnar:

LISS ÖL. LARSSON.