Statsutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1891:Su26 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1891, kl. 2 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om anslag till understöd
för anläggande af jernväg ar efter det s. k. Kostasystemet.
(R. A.)

I två lika lydande motioner hafva herr W. Brehmer (motion n:o 12
inom Första Kammaren) och herr P. Waldenström (motion n:o 95 i
Andra Kammaren) föreslagit, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande
ställa ett belopp af 300,000 kronor, att i form af anslag användas
till understöd för anläggande af jernvägar enligt Iiosta-systemet
på de vilkor, som Kongl. Makt kan finna skäligt att bestämma.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerne till en början
andragit, att det ännu inom landet gåfves många vidsträckta områden,
hvilka skulle vara mägtiga af en storartad utveckling, men som jemförelsevis
stode stilla, emedan de saknade jernvägar. Denna brist kunde
dock icke afhjelpas, med mindre än att jernvägarne blefve så konstruerade,
att de icke erfordrade så stort anläggningskapital och så dyrbar
skötsel som hittills byggda billigare banor. Det gälde alltså att nedbringa
kostnaderna så mycket som möjligt utan att äfventyra nödig
trafikförmåga och trafiksäkerhet.

Enligt motionärernas uppfattning hade en praktisk lösning af detta
problem vunnits vid anläggningen af den s. k. Kosta-banan, eller
banan mellan Kosta bruk och Lessebo station å Karlskrona—Vexiö
jernväg.

Efter anförande af några uppgifter om denna banas byggnadssätt och
materielens beskaffenhet meddela motionärerne, att Kosta-banan i fullt
trafikabelt skick kostade, med rullande materiel, 12,000 kronor per

Bill. till Riksd. Prat. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 16 Haft. (N:is 26. 27.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

kilometer, och att för sex i Sverige projekterade banor efter samma
system, för hvilka fullständig undersökning vore gjord och kostnadsförslag
upprättade, med en sammanlagd längd af 130 kilometer, medelpriset
uppginge till 14,048 kronor per kilometer, medan våra nuvarande
smalspåriga banor i medeltal kostade 33,250 kronor per kilometer.
Äfven om förändringar i konjunkturerna eller ökade pretentioner på
beqvämlighet uti anordningarna vid stationer och personvagnarnes mredning
skulle höja anläggningskapitalet på en bana efter Kosta-systemet
till omkring 15,000 kronor per kilometer, uppstode dock en högst beaktansvärd
prisskilnad mellan våra nu billigaste banor och de i motionerna
omhandlade.

Motionärerne fästa vidare uppmärksamheten derpå, att driftkostnaderna
för banor efter detta system ställa sig ovanligt gynsamt. Vid
Kosta—Lessebo jernväg hade de under år 1889 icke uppgått till mer
än 50 öre per tågkilometer.

Angående ifrågavarande banors trafikförmåga och trafiksäkerhet hänvisa
motionärerne till ett i motionerna intaget utdrag ur kongl. jernvägsstyrelsens
den 11 november 1889 afgifna utlåtande om nyssnämnda
jernväg. Styrelsen yttrar deri, bland annat, följande:

»Sitt ursprungliga ändamål har banan fullständigt motsvarat, och
erfarenheten under snart två års trafik har t. o. in. visat, att den skulle
kunna utföra vida större transporter än som erfordras för bolagets räkning,
och derför framkallat tanken på, att den äfven skulle kunna betjena
ett allmännare trafikintresse och blifva till väsentligt gagn för hela
den i afseende på kommunikationer ej synnerligen vällottade ort, som
banan genomgår.

Obestridligt är, att banan, om äfven allmänheten tillätes att begagna
densamma för sina transporter, skulle blifva än nyttigare och främja det
ekonomiska lifvet i hela den omgifvande bygden, för hvilken det blefve
möjligt att tillgodogöra sig sina naturliga hjelpkällor, som nu till stor
del måste ligga obegagnade.»

Styrelsen föreslog emellertid vissa ändringar i jernvägens byggnadssätt,
åsyftande banbyggnadens förstärkande, hvarefter styrelsen tillägger:
»De sistnämnda förbättringarna, hvilka, efter hvad blifvit styrelsen meddeladt,
bolaget är redo att vidtaga, äro hvarken dyrbara eller tidsödande
och, efter det de blifvit utförda, kan intet tvifvel eg a rum om att banan
motsvarar de fordringar på säkerhet, som man måste uppställa för en
allmän kommunikationsled».

Motionärerne påpeka slutligen såsom en ytterligare fördel af Kostasystemet
den lätthet och ringa kostnad, hvarmed från dylika banor

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

kunna utläggas sidospår, så väl fasta som flyttbara, till större bruk och
industriella anläggningar, hvilka genom detta jernvägssystems smala spårvidd
dermed kunde förena sina lokala spårnät.

Dylika smärre jernvägar skulle, enligt motionärernas mening,
vara lämpliga att från det nuvarande jernvägsnätet inskjutas i trakter,
som ej på annat sätt kunde komma i åtnjutande af de fördelar, vårt
jernvägssystem erbjöde. Otvifvelaktigt funnes ock inom nästan hvarje
provins sådana trakter. De flesta af dessa, i synnerhet der inga större
industriella intressen funnes, torde dock vara oförmögna att ensamma
utan understöd åstadkomma sådana förbindelser, huru billiga de än
jemförelsevis vore. Af denna orsak vore statens mellankomst i form af
anslag utan återbetalningsskyldighet nödvändig.

Hvad anginge beloppet af det bidrag, som från statens sida rimligtvis
kunde begäras, anse motionärerne detta något böra variera efter de
olika betingelser, som vid en banas anläggning kunde uppstå af terrängförhållanden
o. d. Att beräkna beloppet till en viss procent af anläggningskostnaden
vore derför lämpligast, och syntes det motionärerne, som
om 25 procent af anläggningskostnaden vore ett skäligen afvägdt statsbidrag.
Dock borde — för att medgifva en vidsträcktare fördelning af
anslaget på flera olika jernvägsföretag — detta ej få öfverstiga 3,000
kronor per kilometer.

Utskottet erkänner visserligen, att å många orter smalspåriga jernvägar
af den konstruktion, motionärerne omförmält, kunna medföra stort
gagn för den bygd, de genomgå, men har icke funnit skäl anförda, som
kunna föranleda utskottet tillstyrka, att anläggandet af dylika jernvägar
framför byggandet af starkare och större banor, till hvilkas utförande
endast lemnas låneunderstöd, må af staten särskildt gynnas genom anslag
utan återbetalningsskyldighet, utan hemställer,

att herrar Brehmers och Waldenströms ofvanberörda
motioner icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 mars 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.