Statsutskottets Utlåtande, N:o 25 (Utlåtande 1893:Su25 su)

Statsutskottets Utlåtande, N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Biksd. kansli den 24 febr. 1893, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om eftergift af lösesumman
för vissa hemmansräntor, som i anledning af upphörande
af rättsförhållandet mellan kronan och Sala
bergslag skolat uppdebiteras

(I. A.)

Med anledning af Kongl. Maj:ts den 6 april 1887 till Riksdagen
aflåtna proposition angående upplösning af då bestående rättsförhållande
emellan kronan och Sala bergslag m. in., beslöt Riksdagen medgifva,
att en sådan uppgörelse finge träffas mellan kronan och Sala bergslag,
att Sala silfververk under full eganderätt öfverlätes till bergslaget mot
det att kronan återvunne dispositionsrätten öfver vissa fastigheter och
anslag m. m. För denna uppgörelse faststäldes, utom andra, de bestämmelser,
att bergslaget skulle vara skyldigt att fem år efter den
dag, då aftalet inginges, frånträda dispositionen af det så kallade Hyttans
vattensystem med de vid Sala hytta och der ofvanför gjorda vattenuppdämningarna,
och att detta aftal skulle träda i kraft den 1 januari
1888. Derjemte medgaf Riksdagen, att, sedan Sala hyttas vattensystem
blifvit till kronan afträdt, detsamma finge, så vidt kronans rätt anginge,
utrifvas, under vilkor att de jordegare, som genom utrifningen vunne
fördel, skulle till statsverket erlägga ett belopp af 19,800 kronor, motsvarande
i afrundadt tal det med trettio procent nedsatta kapitalvärdet
af de räntebelopp, som genom förmedling i följd af vattenuppdämning

Statsutskottets Utlåtande, N:o 25. 7

eftergifvits, hvilket belopp skulle till betalning fördelas på den nyvunna
eller förbättrade jorden i mån af dess genom vattenafledningen vunna
fördel.

Under åberopande häraf hafva herrar J. Persson och E. Ersson i
en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 147) vidare anfört, att, då
den vid 1885 års riksdag beslutade trettioprocentsafskrifningen af grundskatter
således tagits i beräkning vid bestämmandet af lösesumman för
de omförmälda grundräntorna och denna lösesummas eftergifvande, i
den mån öfriga grundskatter afskrefves, följaktligen blifvit af Riksdagen
i princip erkänd, motionärerne vid förlidet års urtima riksdag, då frågan
om grundskatternas fullständiga afskrifvande förelåg till Riksdagens
pröfning, föreslagit, att, derest fortsatt afskrifning af de på viss jord
hvilande grundskatter komme att beslutas, denna afskrifning jemväl
måtte tillämpas på den ofvannämnda lösesumman 19,800 kronor.

Det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling frågan
varit remitterad, hade emellertid uttalat den mening, att, som den ifrågavarande
lösesumman endast vore att anse som en kronans eventuella
fordran af jordegarne, den af Kongl. Maj:t föreslagna tolfårsafskrifningen
af grundskatter uppenbarligen icke kunde på densamma tillämpas.
Deremot syntes billigheten obestridligen fordra, att, om den stora afskrifningen
komme till stånd, jemväl de, som kunde blifva skyldige
erlägga lösesumman, erhölle en motsvarande förmån; och borde denna
lämpligast beredas dem genom ett eftergifvande på en gång af förenämnda
eventuella fordran. Då emellertid förslaget, sådant som det
blifvit affattadt, icke inrymde möjligheten af en sådan åtgärd, ansåge
utskottet att Riksdagen då icke kunde annat än afslå berörda förslag.
I enlighet med utskottets hemställan blef också motionen af Riksdagen
afslagen.

Då det således endast varit af formella skäl, som förenämnda, vid
1892 års urtima riksdag väckta förslag afslogs, hafva motionärerne nu
ånyo framlagt detsamma med tillgodogörande af särskilda utskottets
anvisning i afseende på formen och sålunda hemstält, att Riksdagen
måtte besluta att på eu gång eftergifva hela den af 1887 års senare
Riksdag bestämda lösesumman, 19,800 kronor, för hemmansräntor, som
i anledning af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och Sala
bergslag skolat uppdebiteras.

Till stöd för sitt förslag hafva motionärerne vidare anfört, att
utrifningen af uppdämningarne i Hyttans vattensystem finge, enligt det
mellan kronan och Sala bergslag träffade aftalet, ske när som helst,
från innevarande års början räknadt. Genom dess verkställande skulle,

Statsutskottets Utlåtande, N:o 25.

såsom det framginge af den omfattande utredning, hvilken meddelats
i det till Kongl. Maj:ts proposition den 17 december 1886 fogade statsrådsprotokollet
öfver finansärenden, vinnas en ökad jordareal af 8,489
tunnland 15,8 kappland och ett ökadt jordvärde af 614,538 kronor 44
öre. Det vore nemligen att märka, att de af vatten skadade eller
fördränkta egorna omkring och uti de åar och sjöar, som tillhörde
Hyttans vattensystem, i allmänhet utgjorde delar af de utaf dämningarna
beroende hemmannens och lägenheternas bättre jord. Yäl kunde
det, i afseende å en del af dessa jordsträckor, ega sin rigtighet hvad
1892 . års särskilda utskott sagt sig hafva inhemtat, nemligen att det
läge i vida fältet, huru vida utrifningen af vattenuppdämningarne någonsin
komme till stånd. Särskildt gälde detta de egor, som sträckte
sig intill och ut i sjön Hallaren, hvars vattenyta icke syntes kunna
sänkas utan att åtskilliga vattenverksegares rättigheter och intressen
deraf berördes. Men med de öfriga förhölle det sig i sjelfva verket
annorlunda. . Så förefunnes till exempel för vattenafledningen från
egorna omkring och i sjön Klasbomyran, för så vidt motionärerne hade
sig bekant, inga andra hinder än svårigheten för vederbörande jordegare
att utgöra den bestämda lösesumman. Blefve denna eftergifven,
skulle uppdämningarne i sistnämnda sjö genast kunna utrifvas, enär
annans rätt än jordegarnes icke vore deraf beroende, och de dryga
kostnader och den tidsutdrägt, som vore förenade med förrättandet
af sådan syn, som vore föreskrifven i § 27 af lagen om dikning och
annan afledning af vatten den 20 juni 1879, skulle följaktligen i detta
fall kunna undvikas. Ett eftergifvande af skyldigheten att erlägga
den ifrågavarande lösesumman i händelse af dämningarnes utrifning
borde, enligt motionärerne, så mycket mindre komma att medföra
någon verklig förlust för staten, som det vore högst sannolikt, att någon
dylik utrifning icke komme att ega rum, så länge skyldigheten att erlägga
lösesumman qvarstode för jordegarne; men förrän utrifningen
skett kunde staten icke ega någon rätt att utkräfva denna lösesumma.
Deremot läge det antagandet nära till hands, att densammas eftergifvande
skulle verka som eu kraftig sporre till utrifningens skyndsamma
verkställande, hvaraf äfven staten borde komma att vinna fördel till
följd af ökad skatteförmåga hos egarne af den genom vattenafledningen
vunna eller förbättrade jorden.

Såsom motionärerne åberopat, har den år 1885 beslutade afskrifningen
af de å viss jord h vilande grundskatterna af Riksdagen tillämpats
vid bestämmande af kapitalvärdet af de räntebelopp, som genom
förmedling i följd af vattenuppdämning vid Hyttans vattensystem efter -

Statsutskottets Utlåtande, N:o 25.

gifvits men, efter utrifning af uppdämningarna, skola för den nyvunna
och förbättrade jorden i mån af dess genom vattenafledningen vunna
fördel erläggas. I enlighet härmed fordrar också utan tvifvel billigheten
att, sedan vid 1892 års urtima riksdag en fullständig afskrifning
af grundskatterna beslutats, motsvarande lindring beredes i afseende å
den ifrågavarande lösesumman för grundräntor. Då emellertid fördelningen
af denna lösesumma ej ännu kunnat bestämmas utan först framdeles
efter uppdämningarnas utrifning och i mån af jordens förbättring
skulle komma att utgå samt följaktligen största svårighet måste uppstå
vid beräkningen af den lindring i lösesumman, som må, med anledning
af urtima Riksdagens beslut, böra tillkomma egarne af den nyvunna
marken, anser utskottet, på sätt det särskilda utskottet antydt och motionärerna
äfven föreslagit, att hela lösesumman bör på en gång eftergifvas,
helst det ligger inom ifrågavarande jordegares befogenhet att ej
föranstalta om utrifningen, förr än det kan befinnas för dem fullt fördelaktigt,
och ju, allt efter som dessa utrifningar uppskjutas, den tid
kommer att uppnås, då grundskatteafskrifningen i sin helhet blifvit
genomförd.

Med afseende härå och med hänsyn till ej allenast den förenkling
i uppbördsförhållandena, som föranledes deraf, att hela ifrågavarande
lösesummas jemförelsevis ej betydliga belopp genast nu efterskänkes,
utan äfven vigten af att den odlingsbara mark, som genom ofvan berörda
uppdämningars utrifning kan komma att vinnas, må så snart som
möjligt tillgodogöras, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herrar Perssons
och Erssons förevarande motion, må för sin del besluta
att på en gång eftergifva hela den af 1887 års
senare Riksdag bestämda lösesumman, 19,800 kronor,
för hemmansräntor, hvilken i anledning af upphörande
af rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag
skolat uppdebiteras.

Stockholm den 24 februari 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bih. till Iiilcsd. Prot. 1893. 4 Sami 1 Afd. 18 Häft. 2