Statsutskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1890:Su25 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1890, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i de på viss jord hyllande grundskatter m. m.
äfvensom inom riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen.

(L A.)

Uti en till Riksdagen afbiten proposition (n:o 6) af den 11 januari
innevarande år har Kong! Maj:t, med förmälan att Kongl. Maj:t vore sinnad
att samma dag aflåta proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af
värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt under åberopande af hvad som funnes
anfördt i det vid Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof fogade protokoll öfver finansärenden, föreslagit
Riksdagen att, för den händelse Riksdagen godkände den angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen aflåtna propositionen, i hvad den
samma afsåge ändring i §§ 1, 3, 6, 27 och 52 af nämnda lag, jemväl
besluta:

att i de skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna
i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss
jord hvilande grundskatter, blifvit nedsatta med trettio procent, ytterligare
nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i
berörda kongl. kungörelse, från och med år 1891 ega rum med tio procent
af det belopp, hvarå nyssnämnda nedsättning beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt kongl. kungörelsen
den 5 juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer förr än
Bih. till Riksd. Prat. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

efter 1891 års ingång, nedsättningen bestämmes till fyratio procent af det
belopp, hvarå enligt samma kong!, kungörelse nedsättningen skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands
län från och med ingången af år 1891 nedsättes med ytterligare
tio procent af det belopp, hvarå den jemlikt kong!, blefven den 13 juli
och den 25 november 1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum;
samt

att den ersättning, som jemlikt kong!, kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af kong! förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom icke blifvit af statsverket inlöst, skall, under
iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse, från och med
år 1891 utgå med fyratio procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i
samma kungörelse föreskrifves.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, har i sammanhang med densamma behandlat jemväl
nedannämnda, inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, i hvad de
afse nedsättning i de å viss jord halande grundskatter, nemligen:

af herr Hans Andersson i Nöbbelöf, med hvilken herr J. Bengtsson
m. fl. instämt, och som (i motion n:o 3) hemstält, att Riksdagen måtte besluta.

’ att från och med 1891 nedsättning skulle ytterligare ega rum med tjugu
procent af den å viss jord före 1885 års afskrifning utförda, i kronans
jordeböcker och räkenskaper upptagna, grundskatt, att verkställas efter samma
grunder och bestämmelser, som funnes stadgade i kongl. kungörelsen af den
5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter;

att frän och med 1891 ytterligare tjugu procent lindring i rustnings-
och roteringsbesvären efter de värden som för hela kostnaden af dessa
besvär blefve år 1885 af Riksdagen godkända, skulle komma alla rustningsoch
roteringsskyldige till godo efter enahanda grunder och bestämmelser, som
fnnripa i lagen af den 5 juni 1885, angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
och

att minska beräkningen af inkomsten af grundskatter för ar 1891
med det belopp, som motsvarade tjugu procent ytterligare nedsättning deraf,
och under fjerde och femte hufvudtitlarna anvisa det anslag, som erfordrades
till ytterligare lindring af tjugu procent utaf rustnings- och roteringsbesvären
;

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

af herr L. Pålsson (motion n:o 33) med förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes för nästa års Riksdag framlägga förslag till sådan skatteändring
inom landet att återstående 70 procent af grundskatterna samt rustningsoch
roteringsbesvären successivt under viss bestämd tid och på vissa vilkor
helt och hållet blefve afskrida, samt i stället, när så behöfdes, införande af
en statsskatt, lika för alla beskattningsföremål, efter fastighetsvärde eller
årsinkomst;

af herr J. Eliasson, med hvilken herr A. Kihlberg in. ti. förenat
sig (motion n:o 45) och som föreslagit, det Riksdagen måtte besluta:

att, från och med år 1891, den nedsättning i de på viss jord hvilande
grundskatter, som stadgades i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, förändras
från 30 till 50 procent;

att, äfven från och med år 1891, den i lagen den 5 juni 1885 bestämda
lindring i rustnings- och roteringsskyldigheten ökas från 30 till 50
procent; samt

att bevilja erforderligt anslag för detta ändamål;
af herr A. P. Danielson in. fl. (motion n:o 175), som föreslagit, att
Riksdagen ville besluta:

att från och med 1891 nedsättning skulle ytterligare ega rum med
20 procent af den å viss jord före 1885 års afskrifning utförda, i kronans
jordeböcker och räkenskaper upptagna grundskatt, likaså för egare af skattefrälsehemman
och de hemman i Sala bergslag, hvarå förr utgått grufvedrängshjelp,
att verkställas efter samma grunder och bestämmelser, som
funnes stadgade i kongl. kungörelsen af den 5 juni 1885, angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter samt sedermera tillkomna bestämmelser;

att från och med 1891 ytterligare 20 procent lindring i rustningsoch
roteringsbesvären, efter de värden som för hela kostnaden af dessa besvär
blefvo 1885 af Riksdagen godkända, skulle komma alla rustnings- och
roteringsskyldige till godo efter enahanda grunder och bestämmelser, som
funnes i lagen af den 5 juni 1885 angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären; och

att minska beräkningen af inkomsten af grundskatter för 1891
med det belopp, som motsvarade 20 procent ytterligare nedsättning deraf,
och under fjerde och femte hufvudtitlarne anvisa det anslag, som erfordrades
till ytterligare lindring af 20 procent af rustnings- och roteringsbesvären, samt
den förändring af lydelsen i lagen af den 5 juni 1885 angående lindring i
rustnings- och roteringsbesvären som kunde genom bifall till här ofvan framstälda
yrkanden föranledas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

samt af herr P. G. Petersson i Brystorp, med hvilken herr Folke
Andersson m. fl. instämt (motion n:o 98), med hemställan att, i händelse
Riksdagen skulle bifalla ytterligare 20 procent afskrifning å grundskatten,
lika förmån äfven måtte tillkomma egare af skattefrälsehemman på så sätt,
att från statsverket erhölles ersättning med 50 procent af frälseräntans belopp,
heräknadt på sätt i kongl. kungörelsen den 3 februari 1888 föreskrefves.

Enligt hvad herr statsministern i det vid Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof fogade statsrådsprotokoll öfver
finansärenden den 11 januari innevarande år meddelat, förelåge nu vid beräkningen
af statsverkets inkomster för år 1891 ett från föregående år uppkommet
öfverskott af närmare 6,000,000 kronor, hvilket i betraktande af
öfriga vid förevarande statsreglering till buds stående tillgångar kunde i
väsentlig mån disponeras till andra utgifter än de, så att säga, vanliga och
löpande. Detta öfverskott måste dock, enligt herr statsministerns mening,
till stor del antagas vara af mera tillfällig beskaffenhet, hvadan utgifter eller,
rättare sagdt, efterskänkande af inkomster af varaktig natur endast i en jemförelsevis
mindre mån syntes kunna på dess befintlighet grundas.

Jemte uttalande i fråga om beredande af medel från detta öfverskott
till vissa uppgifna behof, yttrar herr statsministern vidare, att det vore gifvet,
att Kongl. Maj: t vidblefve den uppfattning angående lättnad i rustnings- och
roteringsbördan och afskrifning af grundskatten, i sammanhang med utsträckt
ordnande af försvaret, som Konungen den 9 januari 1885, efter inhemtadt yttrande
af sin dåvarande statsminister, omfattade och hvilken sedermera i hufvudsak
vann Riksdagens gillande. Omständigheterna möjliggjorde nu ett ytterligare
steg på den då inslagna vägen. Om än, såsom redan antydts, en stor
del af nu befintliga öfverskott borde anses vara af mera tillfällig natur, och
således i främsta rummet afses för behof af mera tillfällig art, kunde dock
med visshet antagas att en ej ringa del af ifrågavarande statsinkomster härrörde
af en uppkommen, år efter annat fortgående tillväxt i statsintraderna
af sådan stabilitet, att, derest icke synnerliga undantagsförhållanden skulle
inträda, den äfven för framtiden kunde påräknas, samt att i följd häraf en
ytterligare lindring i grundskatt samt rustnings- och roteringsbesvär utan
förryckning i framtida statsregleringar nu kunde ega rum. Det belopp, som
skulle kunna afses för detta ändamål, ansåge herr statsministern kunna uppgå
till 10 procent af grundskattens samt rustnings- och roteringsbesvärens värde före
den derå redan skedda afskrifning af 30 procent, alltså omkring 1,000,000 kronor.

Då utskottet nu går att afgifva yttrande i föreliggande frågor, har

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

utskottet till eu början velat särskilt beröra Kongl. Maj:ts framställning
i hvad den afser att den föreslagna skattelindringen skulle göras beroende
af beslut om utsträckt värnpligt. Vid skattelindringsfrågornas nästföregående
behandling i statsrådet den 9 januari 1885 yttrade dåvarande statsministern,
som ansåg, att talande skäl visserligen kunde, oberoende af försvarsfrågan,
anföras för en förändring i vårt skatteväsende just med afseende
ao ifrågavarande skatter och besvär, bland annat, att det gåfves ett förhållande,
hvilket talade emot skattefrågans lösning eller, rättare sagdt, gjorde
en sådan lösning för ögonblicket outförbar, och det vore det samband mellan
försvars- och skattefrågorna, som mer eller mindre medvetet gjorde sig gällande
hos dem, hvilka hade att bestämma öfver frågornas öde. Jemte instämmande
i denna åsigt får utskottet uttala den mening, att detta samband emellan de
olika fragorna måhända är till lika stor skada för försvarsfrågans lyckliga
lösning som för skattefrågans. Derest sistnämnda fråga blefve bragt till
slutligt afgörande och sålunda de stridigheter, densamma under en lång följd
af ar alstrat, blefve bilagda, skulle utan tvifvel en enigare samverkan ernås
i sträfvande! att vinna ett betryggande försvar. Men så länge dessa frågor
fortfarande äro sammanbundna vid hvarandra, skada de hvarandra ömsesidigt.
Att obenägenhet för ökad värnpligt och deraf föranledda uppoffringar förefinnes
inom många samhällsklasser torde väl ej kunna förnekas, men ej heller
kunna allt för mycket tadlas i ett land, der fred, lyckligt nog, varat i tre
fjerde dels sekel. Men skola nu försvars- och skattefrågor så sammanlänkas,
att mången bibringas den falska föreställning, att hans ökade skyldighet i
afseende å värnpligt icke är tillkommen för fullgörande af hvad landets försvar
kräfver utan för att bereda skattelindring åt egarne af landets skattehemman,
dä torde obenägenheten för ökad värnpligt alltjemt tilltaga och detta
förfarande, enligt utskottets uppfattning, komma att medföra än ytterligare
svårigheter för en lycklig lösning af försvarsfrågan.

Utskottet, som sålunda anser dessa båda frågor böra skiljas från hvarandra,
har tagit den föreslagna skattelindringen i öfvervägande, oberoende
af frågan om ändring i värnpligtslagen, öfver hvilken fråga det i öfrigt tillkommer
annat utskott att yttra sig.

Hvad sålunda beträffar skattelindringen i och för sig, torde icke erfordras,
att utskottet ingår i närmare utredning angående nödvändigheten af
eu fortgående å den skattereformernas väg, som år 1885 beträddes. De nu
ifrågavarande betungande skatternas obillighet och orättvisa hafva så ofta
blifvit framhållna och af så väl Konung som Riksdag erkända, att utskottet, icke
lärer böra vidare utlåta sig derom. Ofvan omförmälda, af herr Eliasson väckta
motion, till hvilken utskottet får hänvisa, innehåller i detta afseende upplysningar
och öfvertygande skäl. Beträffande den i berörda motion fram -

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

hållna olikheten i afseende å jordens beskattning i vårt land, har utskottet
endast velat framhålla att, enligt den i skatteregleringskomiténs utlåtande meddelade
utredning i dessa ämnen, skatterna till staten år 1878 utgjorde i
medeltal på hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde, för städernas bevillningsskyldiga
fastigheter 57 öre, för frälseegendoraar i allmänhet 2 kronor 90 öre
och för säterier och ladugårdar 61 öre, under det att skatterna efter samma
beräkning utgjorde för skattehemmanen 7 kronor 79 öre, hvilket skattebelopp
dock utginge så olika, att det vexlade emellan 28 kronor (i Vermlands län)
och 52 öre (i Kalmar län).

Jemte åberopande i öfrigt af bemälda komités utlåtande i dessa frågor,
har utskottet emellertid ansett sig böra erinra derom, att, sedan ej allenast
inom landet under en följd af år allvarlig klagan öfver ifrågavarande skatter
och besvär gjort sig gällande, utan desamma jemväl från regeringens sida
betecknats såsom sekelgamla orättvisor, har hos landets befolkning fordran
på rättvisa i dessa förhållanden allt starkare och oafvisligare framträdt.

Då utskottet alltså finner det vara af den allra största vigt, att skattelindringar
i förevarande hänseende åstadkommas, ställer sig såsom det enda
vilkor härför frågan om, huruvida statsverkets tillgångar medgifva den minskning
i inkomster och ökning i utgifter, de ifrågasatta skattelindringarne skulle
medföra. Men från denna synpunkt lärer med afseende å statsverkets nuvarande
ställning hinder emot skattelindringarne icke förefinnas; och då torde
ej heller ett uppskof dermed kunna skäligen försvaras.

Att, såsom Kong! Maj:t föreslagit, endast besluta en afskrifning af 10
procent i grundskatterna torde dock visserligen ej motsvara de kraf på skattelindring,
som med fog nu kunna framställas.

I öfverensstämmelse med det, vid den af Kongl. Maj:t år 1885 föreslagna
skattelindringen, till statsrådsprotokollet gjorda uttalandet om att det
vore en angelägen sak, att skattenedsättningen ej inskränktes till alltför ringa
del utan tilltoges temligen betydlig, har utskottet förestält sig, att den nu
förestående lindringen i berörda skatter och onera icke kan lämpligen ifrågasättas
till ringare del än tjugu procent af desammas belopp före den år 1885
beslutade nedsättningen deri, helst denna ytterligare nedsättning kan ega rum
utan fara för att andra statens behof derigenom skulle behöfva åsidosättas.
Genom en fortsatt minskning med 20 procent i dessa skatter och besvär skulle
desamma komma att nedsättas till 50 procent, eller hälften af deras 1885 beräknade
värde; och sedan denna ståndpunkt i afseende å skattefrågornas
lösning vunnits, torde tiden vara inne att taga i öfvervägande, huruvida ett
fullständigt upphörande af ifrågavarande skatter och besvär må, på sätt vid
föregående tillfällen ifrågasatts, ställas i samband med förändrade bestäm -

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

meker angående fastighetsbevillningen och andra frågor, hvilka äro af natur
att höra göras beroende af berörda skattebördors aflyftande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har utskottet, som icke trott
sig böra för närvarande förorda den fullständiga afskrifning af grundskatterna
herr L. P''ålsson i ofvananförda motion föreslagit, ansett sig böra, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad herrar Hans Andersson, J. Elias sou, A.
P. Danielson in. fl. och P. G. Petersson i förenämnda motioner hemstält,
tillstyrka bifall till Kong! Maj:ts föreliggande proposition om nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter, dock under det förbehåll, att denna
nedsättning icke må göras beroende af Riksdagens beslut om ökad värnpligt
samt med den utsträckning i skattelindringen, att densamma må bestämmas
till 20 procent af nämnda skatter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, som framdeles
under riksdagen kommer att i utlåtanden angående beräkningen af statsverkets
inkomster göra de ytterligare framställningar, hvartill Riksdagens
beslut i förevarande frågor må befinnas föranleda, hemställa;

A. att Riksdagen, oberoende af det beslut, Riksdagen
kan komma att fatta med anledning af Kongl. Maj:ts till
Riksdagen afgifna förslag om ändring i vissa delar af
värnpligtslagen den 5 juni 1885, må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i herrar H. Anderssons, J. Eliassons,
A. P. Danielsons m. fl. och P. G-. Peterssons ofvannämnda
motioner föreslagits, på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen beslutar
under förutsättning af motsvarande lindring i rustningsoch
roteringsbesvären:

att i de skatter och utlagor, som med tillämpning af
bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885,
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter,
blifvit nedsatta med trettio procent, ytterligare
nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga delar af
föreskrifterna i berörda kungörelse, från och med år 1891
ega rum med tjugu procent af det belopp, hvarå nyssnämnda
nedsättning beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt
kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men
icke ifrågakommer förr än efter 1891 års ingång, nedsättningen
bestämmes till femtio procent af det belopp,
hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen skall beräknas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 25

att deri till Sala bergslag förut utgående, men numera
till statsverket indragna grufvedrängshjelpen af hemman
inom åtskilliga socknar i Vestmanlands län från och med
ingången af år 1891 nedsättes med ytterligare tjugu procent
af det belopp, hvarå den jemlikt kongl. blefven den
13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning
af trettio procent egt rum; samt

att den ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den
3 februari 1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i § 1 af kongl. förordningen den 11 september
1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt, samt arbetseller
liofveriskyldighet till skattesåld krön oegendom icke
blifvit af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i
öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse från och
med år 1891 utgå med femtio procent af räntans belopp,
beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrifves;

B. att herr L. Pålssons ofvan omförmälda motion, i
hvad den afser afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter, icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

af herrar friherre B. A. Leijonhufvud, F. Boström, V. N. Ekenman
och K. Bohnstedt;

vid punkten A:

af herrar grefve G. Sparre, G. E. Casparsson, E. V. B. L. Königsfeldt,
O. W. Odelberg, grefve E. C. A. Piper, P. J. von Ehrenheim och

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

R. G. von Hedenberg, hvilka yrkat, att utskottets hemställan i denna punkt
måtte erhålla följande lydelse:

»att Riksdagen, för den händelse att kamrarne fatta
sammanstämmande beslut med anledning af Kongl. Maj:ts
hos riksdagen gjorda framställning om ändring af 1, 3, 6,
27 och 52 §§ i värnpligtslagen den 5 juni 1885, må med
afslag å herrar H. Anderssons, L. Pålssons, J. Eliassons,
A. P. Danielsons m. fl. och P. G-. Peterssons ofvannämnda
motioner under förutsättning af motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, besluta:

att i de skatter och utlagor, som med tillämpning af
bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885,
angående nedsättning i de på viss jord livilande grundskatter,
blifvit nedsatta med trettio procent, ytterligare
nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga delar af
föreskrifterna i berörda kungörelse, från och med år 1891
ega rum med tio procent af det belopp, hvarå nyssnämnda
nedsättning beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt
kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men
icke ifrågakommer förr än efter 1891 års ingång, nedsättningen
bestämmes till fyratio procent af det belopp,
hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera
till statsverket indragna grufvedrängshjelpen af
hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands län från
och med ingången af år 1891 nedsättes med ytterligare
tio procent af det belopp, hvarå den jemlikt kongl. blefven
den 13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning
af trettio procent egt rum; samt

att den ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den
3 februari 1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i § 1 af kongl. förordningen den 11 september
1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt, samt arbets- eller
hofveriskyldighet till skatt.esåld kronoegendom icke blifvit
af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt af
bestämmelserna i nämnda kungörelse, från och med år
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 25.

1891 utgå med fyratio procent af räntans belopp, beräknadt
på sätt i samma kungörelse föreskrifves»;

af herr H. P. P. Tamm:

»För min del anser jag att en definitiv lösning af skattefrågan är
nödvändig, men deraf följer icke att jag icke kan biträda hvarken den
kongl. propositionen eller de väckta motionerna.

Då afskrifning af en på viss förmögenhet hvilande ständig statsinkomst
skall ske och detta af så på skattesystemet ingripande art som dessa skatter,
synes mig att man dels bör taga i betraktande ej blott större tillgång i
statskassan för stunden, utan äfven huruvida qvarvarande skattetitlar verkligen
kunna erbjuda någon stadig ökning i framtiden, så mycket mera som
ingen lärer betvifla, att statsbehofven städse växa i nutidens under stark utveckling
stående samhällen, dels tillse, att skattejemkningen sker på så sätt,
att den utjemning af skattebördan, som sker, må drabba förmögenheten och
ej de ekonomiskt svagaste klasserna i samhället. Då, så vidt jag kan fatta,
dessa förhållanden ej nog beaktats uti hvarken Kongl. Maj:ts proposition
eller de i ämnet väckta motionerna, utom herr L. Pålsson, med hvilken jag af
andra skäl ej kan instämma, har jag redan häruti funnit en svårighet att
instämma i de föreliggande förslagen.

På en ökning af öfningsdagarne för beväringen — synnerligen som
denna först efter flera år kommer att inträda, under det att lindringarne
skola genast utgå — är en ringa förstärkning af försvaret, då den lemnar
den för försvaret vigtigaste frågan i arméns organisation alldeles oberörd
och obestämd;

då denna gamla tvistefrågas upprepade återkomst till behandling både,
såsom erfarenheten visat, verkar störande på riksdagsarbetet och genom gång
på gång ökad utvidgning af de beväringsskyldiges värnpligt en ständigovisshet
och oro framfödes och under hålles i befolkningens sinnen, hvilken
helt naturligt framkallar ökad motvilja mot hela försvaret,

befarar jag att dessa frågor ej kunna lösas genom partiella förslag,
hvilkas följd antagligen blefve, att dessa skatter nog afskaffas, men försvaret
lemnas oordnadt.

På hufvudsakligen dessa grunder har jag ansett mig böra yrka afslag
å såväl Kongl. Maj:ts förslag- som de i ämnet afgifna motioner»;

af herrar S. Nilsson och A. Persson mot vissa delar af motiveringen.