Statsutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1897:Su24 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 24

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1897, kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående väckta motioner om
lån från odling slånefond en.

ändring i vilkoren för

(R. A.)

De angående erhållande af lån från odlingslånefonden gällande
bestämmelser återfinnas i följande författningar, nemligen:

l:o) Kongl. kungörelsen den 27 april 1888, innehållande följande
föreskrifter.

Mom. 1. För hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning
angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet
för'' odling åtföljd, plan till arbetets utförande jemte beräkning
öfver de med så väl vattenafledningen och afdikningen som odlingen
förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.

Mom. 2. Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är underkastad
alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga
och nödiga.

Mom. 3. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas till hela det belopp,
hvartill, enligt den faststälda arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen
och afdikningen beräknas komma att uppgå; skolande låntagaren
genom kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag
bestrida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver
det lemnade lånebidraget.

Bih. till Rihsd. Prot. 1897. 4 Sand. 1 Afd. 15 Höft (N:o 24.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 24.

Mom. 4. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig
ett odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse
med den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara
underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen
och afdikningen som äfven odlingsarbetet, inom viss bestämd
tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna
medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver
statslånet kan erfordras.

Mom. 5. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de
lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledningsoch
afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och gcdkändt.

Mom. 6. Sedan det i mom. 4 omförmälda kontrakt afslutats och
säkerhet derför enligt mom. 5 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger
statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarne tre gånger,
dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i
länskungörelserna en gång, införa kungörelse om odlingslånets beviljande,
i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas
egor odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.

Mom. 7. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsföretaget
blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och i
mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskilt blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande
att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse
i hvarje särskilt fall får lyftas på grund deraf att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel
må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts,
så mycket af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara
hvad i förhållande till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af
lånet redan utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Maj:t, med afseende
å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon
del. af lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och
afdikningsarbetet är afsynadt och godkändt.

Mom. 8. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart
eller ock genom Kong], Maj:ts vederbörande befallningshafvande;

Statsutslcottels Utlåtande N:o 24.

börande, innan större eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos
statskontoret företes:

a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 4, afslutadt och
godkändt kontrakt;

b) godkänd, i mom. 5 omförmäld, säkerhetshandling för samma
kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;

c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;

d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att
för lånets betalning ansvara intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt
på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats;
och

e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Mom. 9. De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds
utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskontorets
vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig
reqvisition utlemnas.

Mom. 10. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,

eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit
af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats,

eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet
blifvit fullbordadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 5 blifvit för. kontraktets
fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan
lånet blifvit genom laga kraft egande beslut fördeladt på de hemman,
hvilka för återbetalningen skola ansvara, statskontoret skulle .finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 8 e) blifvit för lånet stäld, icke vidare vara
nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes,
icke varder inom bestämd tid aflemnad,

eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid er lagd,

ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller
efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl.
Maj:t bestämmes.

Statsutskottets Utlåtande N:o 24.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning
ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och
återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.

Mom. 11. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten
skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen underhållas
af den eller dem det åligger.

Mom. 12. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges
de första fem åren från första lyftuingsdagen icke någon ränta eller
kapitalafbetalning, men å de under tiden lyftade belopp beräknas fyra
och en half procent årlig ränta, hvilken vid de fem årens slut lägges
till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande beloppet
erlägges, från och med sjette året till dess lånet blifvit slutbetaldt, en
annuitet af åtta procent, deraf såsom ränta räknas fyra och en half
procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i
jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende
af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden,
sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå oupplupen
ogulden ränta.

Mom. 13, I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan
åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 lända till efterrättelse.

Mom. 14. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas
eller godtgöras af låntagaren.

Mom. 15. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits,
åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande, öfverlemna
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras, bestyrkt
kopia af den gillade plankartan för arbetet, äfvensom bestyrkta afskrifter
af dertill hörande godkända betänkande och kostnadsförslag.

2:6) Kongl. kungörelsen den 29 juli 1895, hvarigenom följande
ändringar i och tillägg till ofvan anförda vilkor stadgats, nemligen:

att lån från odlingslånefonden må kunna beviljas, förutom till de
i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afse förbättring, på annat sätt än genom
s. k. täckdikning, åt förut odlad åker eller äng eller vinnande af ny

Statsutskottets Utlåtande N:o 24.

äng, dock, livad dessa företag beträffar, endast under förutsättning att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att
jordförbättringens värde bor antagas minst motsvara låneunderstödets
dubbla belopp;

att lån från odlingslånefonden ej må beviljas, med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda att, så
vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes;
samt

att räntan å lån, som från odlingslånefonden hädanefter beviljas,
äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å
vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats,
må nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning derigenom
sker i den för lånen bestämda annuiteten.

I de sålunda gällande bestämmelserna angående odlingslånefonden
hafva vid innevarande års riksdag af enskilde motionärer föreslagits
följande ändringar.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:r 27) har herr
Fagerholm hemstält, att alla lån ur odlingslånefonden må från och med
1897 års ingång likställas i fråga om ränta och amortering samt draga
en räntesats af högst 4 procent för. år, och att denna likställighet må
tillämpas äfven på de äldre lånen.

Herr Fagerholm har vidare i en annan motion (n:r 28 inom Första
Kammaren) föreslagit Riksdagen besluta,

att för odlingslån, afseende icke blott den i kungörelsen af den
29 juli 1895 omförmälda mark, utan äfven annan sankmark, skola gälla
de i samma kungörelse intagna bestämmelser angående lånebeloppens
begränsning, dock med den ändring, att jordförbättringens värde bör
antagas motsvara åtminstone en och en half gång låneunderstödets
belopp.

Slutligen har herr Nordström i motion (n:r 11) inom Andra Kammaren
föreslagit:

att lån må beviljas ur fonden, äfven hvad vidkommer redan odlad
mark, så snart vederbörande myndigheter vitsordat, att jordförbättringens
värde med tjugofem procent öfverstiger låneunderstödets belopp;

att annuiteten för lån ur odlingsfonden nedsättes från 8 till 6
procent, hvaraf 4 procent såsom ränta och 2 procent såsom amortering;

att full räntefrihet beviljas under do fem första åren för lån ur
fonden från den dag lånen blifvit lyftade; samt

att, med annullering af alla förutvarande författningar, som röra

Ö Statsutskottets Utlåtande N;o 24.

odlingslånefonden, en ny sammanhängande författning utarbetas, som
upptager alla nu gällande bestämmelser rörande fonden och låns beviljande
ur densamma.

Hvad först angår herr Fagerholms förslag, att räntan å alla
odlingslån, såväl äldre som nyare, måtte bestämmas till 4 procent, tilllåter
sig.utskottet erinra, att då vid 1895 års riksdag räntan ålån, som
från odlingslånefonden komme att beviljas äfvensom å derifrån förut
beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman
utslag icke meddelats, nedsattes till nämnda procent-tal, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen väckt fråga derom,
att samma förmån borde tillkomma jemväl dem, hvilka redan erhållit
odlingslån. Med afseende å de lån, som blifvit å vederbörande hemman
fördelade, anmärkte emellertid statskontoret, att denna fördelning vore
faststäld genom utslag, i enlighet med hvilka och i den mån de vunnit
laga kraft den. summa, som till låneandelens och den utfästa räntans
liqviderande årligen skulle af hvarje hemman erläggas, blifvit från och
med det år då betalningsskyldigheten vidtagit, under särskild rubrik,
med utsättande af det sista året, då betalningen skulle utgå, såsom ett
hemmanet under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus i
jordeboken antecknad. Eu förändring i de redan för hvarje hemman
eller hemmansdel bestämda skuldeBelopp förutsatte förnyade uträkningar
för hvarje lån och derpå grundad ny fördelning, hvilken, först sedan
innehafvande.af de betaluingsskyldiga hemmanen satts i tillfälle att deröfver
yttra sig, torde kunna genom utslag fastställas och i jordeböckerna
antecknas; och då antalet af de hemman eller hemmansdelar, hvilka
hade att ansvara för återbetalningen af odlingslån, vore att räkna i
tusental, skulle förändringen kräfva ett arbete af så betydande omfattning,
att detsamma, åtminstone delvis, icke kunde verkställas utan
vidtagande af särskilda anordningar derför. Af sådan anledning och
enär någon räntenedsättning för de lån, å hvilka åtnjutits räntefrihet,
med hänsyn dertill att, enligt hvad ofvan förmälts, den effektiva räntan
å desamma redan nu understege 4 procent, icke kunde vara af behofvet
påkallad, ansåge sig statskontoret så mycket mindre kunna förorda
räutenedsättningens tillämpning å nu omförmälda lån, som det enligt
gällande, författning i ämnet stode öppet för hvarje deltagare i sådant
lån att sex månader efter gjord uppsägning inbetala sin låneandel, ett
tillfälle, hvaraf åtskilliga personer, i synnerhet på senare tid, begagnat sig.

På de af statskontoret sålunda anförda skäl, och enär nedsättning

Statsutskottets Utlåtande N:o 24. 7

af räntan äfven å de äldre lånen icke kunde ske utan förlust för statsverket,
ansåg statsutskottet, i utlåtande n:o 56, räntenedsättningen icke
böra utsträckas till sådana lån, som redan blifvit å vederbörande
hemman fördelade.

Då de grunder, på hvilka 1895 års Riksdags statsutskott stödde
sin uppfattning i denna fråga, fortfarande lära ega full giltighet, anser
sig utskottet böra afstyrka bifall till herr Fagerholms förevarande
hemställan.

Beträffande härefter herr Nordströms förslag, att annuiteten å odlingslån
måtte nedsättas till 6 procent, hvaraf 4 procent ränta och 2
procent amortering, vill utskottet i minnet återföra, hurusom motionären
vid 1895 års riksdag hemstälde, att annuiteten skulle bestämmas till
7 procent i stället för nu utgående 8 procent, men att statsutskottet i
sitt ofvan omförmälda utlåtande förklarade sig icke kunna biträda denna
hemställan, enär en förlängning af odlingslånens amorteringstid ingalunda
syntes vara alt eftersträfva. Från denna af Riksdagen gillade mening
har utskottet ingen anledning att afvika.

Herr Nordströms förslag om fem års räntefrihet å odlingslån i
stället för det nu medgifna anståndet med erläggandet af de fem första
årens ränta är icke heller någon nyhet. Det väcktes nemligen af
samme motionär vid nyssberörda riksdag. Då upplystes likväl, att en
räntefot af 4 procent med fem års ränteanstånd motsvarade en effektiv
ränta af 3,88 procent, om lånet lyftes på en gång, samt att fem års
räntefrihet å lån, löpande med 4 procent ränta, skulle i högst betydlig
grad nedbringa sistnämnda effektiva ränta. Till följd häraf och då
statsverket i sådant fall skulle tillskyndas ränteförlust å odlingslånen,
tillstyrker utskottet Riksdagen att icke fästa afseende vid herr Nordströms
nu omförmälda hemställan.

Såsom ofvan nämnts, hafva både herr Fagerholm och herr Nordström
väckt förslag om ändring i de af 1895 års Riksdag beslutade bestämmelser
angående utsträckning af odlingslånefondens användning till företag,
för hvilka derförinnan lån icke kunnat ur fonden erhållas. Herr
Fagerholm har motiverat sin framställning på följande sätt.

Till eu början anvisades lån för afdikning af äfven sådan mark,
som icke efter densammas utförande skulle omdanas till åker och der
således odlingsarbete ej förekom, men genom Kongl. Maj:t,s beslut i
ett specielt fall gillades till sist den mening, att odlingslånefonden var
afsedd endast för sådana företag, som omfattade äfven egentligt
odlingsarbete.

Genom 1895 års Riksdags beslut blot’ dock afgjordt, att fonden

Statsutskottets Utlåtande N:o 24.

äfven finge användas till företag, som omfattade afdikning af förut till
åker odlad mark eller som afsåge att förbättra eller vinna mark, afsedd
att framgent afbergas såsom äng, och med bvilka således odlingsarbete
ej var förenadt. Men för att vid dessa företag minska olägenheterna
af den tysta förmånsrätten, tillädes för dithörande låns begränsning
den bestämmelsen utöfver den för alla odlingslån gällande, att
lånebeloppet ej finge öfverstiga hälften af jordförbättringens uppskattade
värde.

Sällan inträffade, att ett odlingsföretag omfattade endast ett egoslag;
vanligast inginge deri mark, som utgjordes af flera sådana, såsom
förut odlad åker, ängs- och odlingsmark, afsedd att omdanas till åker,
förbättring eller vinst af äng, samt dessutom förbättring af tomter
jemte skogs- och hagmark.

För sådana, så att säga, blandade företag saknades bestämda eller
omedelbart tillämpliga föreskrifter om lånebeloppen, och det sätt, hvarpå
dithörande frågor nu afgjordes, torde knappast anses vara lyckligt funnet.
Man behandlade dem nemligen så, som om de vore från hvarandra
fristående företag, afseende det ena afdikning af åker och afdikning
eller vinst af äng, det andra afdikning och odling af odlingsmark
o. s. v., ehuru torrläggningsarbetena i verkligheten icke kunde åtskiljas,
och följden deraf hade blifvit, att en och annan gång lånebeloppen
blifvit lägre, än om begränsningen af lån för odlingsmarks
afdikning och omdaning till åker varit likstäld med begränsningen för
andra odlingslån.

Vidhölle man, såsom lämpligt syntes, den fordran, att lånebeloppet
borde vara lägre än den påräknade förhöjningen i jordvärdet, syntes
den år 1895 införda begränsningen, om ock något modifierad, kunna
och böra utsträckas till alla odlingslån. För det ändamål, hvarom här
vore fråga, torde dock i den värdeförhöjning, till hvilken hänsyn skulle
tagas, ej böra inräknas den, som belöpte å jord, af hvilken åtminstone
under lånets amortering förhöjd inkomst icke kunde med visshet påräknas
såsom värdeförhöjning, å tomter, hag- och skogsmark. Men
under sådana förhållanden torde ock lånen kunna få uppgå till två
tredjedelar af jordvärdets förhöjning, deri inräknad den värdeförhöjning,
som medföljer odlingsarbetet, förutsatt att kostnaden för vattenafledning
och dikning uppginge till så högt belopp.

Herr Nordström åter har till stöd för sitt förslag i förevarande
hänseende andragit följande.

Enligt beslut vid 1895 års riksdag, förbättrades visserligen vilkoren
för lån ur odlingsfonden så till vida, att räntan på lån ur

Statsutskottets Utlåtande N:o 24.

denna fond nedsattes från 4 V2 till 4-procent. Men på samma gång
försvårades möjligheten för Iåns beviljande ur densamma genom
att stipulera det vilkor, »att jordförbättringen bör antagas minst
motsvara låneunderstödets dubbla belopp», så snart vattenafledningsföretaget
afsåge torrläggning af redan odlad jord, i stället för att,
såsom förut var bestämdt, låneunderstödet kunde beviljas till lika
högt belopp som den uppskattade jordförbättringen, oafsedt om vattenafledningen
afsåg odlad eller icke odlad jord. Det hade redan visat sig,
att detta vilkor vore orimligt och i rätt många fall gjorde låns erhållande
ur nämnda fond omöjligt. Vid vattenregleringsföretag hörde det
nemligen nästan till regeln, åtminstone inom de södra och mellersta
delarne af riket, såväl att betydliga delar af den förbättrade jordarealen
utgjordes af åker, som att nedanför belägna vattenverk måste utlösas.
Expropriationskostnaden för dessa vattenverks inlösen befunnes ofta
väsentligen öfverstiga kostnaden för sjelfva vattendragets upprensning
och gjorde det i de flesta fall problematiskt, om jordförbättringens värde
skulle kunna uppgå till kostnadsförslagets dubbla belopp. Härigenom
förhindrades, för att icke säga omöjliggjordes, månget sådant vattenregleringsföretag,
som likväl skulle lända intressenterna och medelbarligen
jemväl hela landet till största gagn. Då odlingslånefonden bildades,
så hade det väl icke varit lagstiftarnes mening, att väsentliga delar
af densamma skulle förblifva obegagnade till följd af oskäligt försvårade
lånevilkor. Så vore emellertid för närvarande förhållandet.

Ett tillgängligt, men odisponeradt kapital skulle väl näppeligen
kunna göras mera frukt- och välsignelsebringande för landet i dess
helhet än genom att bringa under kultur våra ännu under naturtillståndet
befintliga vidsträckta mossar, floddalar, sjöstränder och sankmarker.
Men under det att vi fortfarande importerade stora qvantiteter
brödsäd — under det att dessa moss- och sankmarker, väl odlade,
skulle kunna mer än väl fylla landets behof af spanmål — under det
att tusentals af våra kraftfullaste söner årligen utvandrade för att söka
sin utkomst i andra länder, hvilkas arbetskraft likväl så innerligt väl
skulle kunna finna en lönande användning här hemma, så försvårade
man möjligheten dertill genom att stipulera sådana vilkor för lån ur
odlingsfonden, att denna fond till väsentlig del förblefve obegagnad.
En sådan hushållning syntes afvita. Riksdagen beviljade årligen, och
detta med all rätt, icke obetydliga summor i form af anslag utan återbetalningsskyldighet
till väganläggningar, till strömrensningar, till
hamnbyggnader o. s. v., men då det gälde så allmännyttiga företag
som de här i fråga och som i de allra flesta fall icke utan statens
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 15 Hälft. 2

StatsutsJcoäets Utlåtande N:o 24.

mellankomst kunde realiseras, då syntes man vara småsinnadt ängslig
för att staten skulle kunna förlora ett enda öre på de lån, som den
enskilde, icke utan stora besvär, mot första inteckning i sin egendom
och mot fullgod ränta kunde utbekomma ur odlingslånefonden. För
visso borde det vara tillräckligt betryggande för staten, om den uppskattade
jordförbättringen med tjugufem procent öfverstege summan af
det beviljade låneunderstödet. Genom en sådan förändring i lånevilkoren
skulle odlingsfonden göras tillgänglig för månget vattenregleringsföretag,
som med nu gällande orimliga vilkor omöjliggjordes. Den risk,
staten eller den enskilde derigenom möjligen kunde lida, skulle mångfaldigt
uppvägas genom den vinst, dylika företag medförde för det
allmänna.

Med afseende å ifrågavarande både förslag anser sig utskottet böra
fästa uppmärksamheten derpå, att den utsträckning af odlingslånefondens
användning, för hvilken motionärerna påyrka ändrade bestämmelser,
vidtogs så nyligen som år 1895 och då beslöts efter eu vidlyftig
och uttömmande utredning. Den tidrymd, som sedan dess förflutit,
lärer vara allt för kort för att derunder någon erfarenhet skall
hafva förvärfvats om de nya föreskrifternas verkan. Det synes utskottet
derför . mindre lämpligt att redan nu underkasta samma bestämmelser
en revision. Utskottet anser sig för den skull sakna skäl att tillstyrka
något beslut i sådant syfte.

Vidkommande slutligen herr Nordströms hemställan om utfärdande
af ny författning angående odlingslånefonden, torde, vid det förhållande
att utskottet icke tillstyrker ändring i nu gällande bestämmelser, tillräcklig
anledning ej föreligga för bifall till denna hemställan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att ofvanberörda af herrar Fagerholm och Nordström
väckta motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1897.