Statsutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1892:Su23 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Anis. till Riksd. kansli den 1 mars kl. 3 e,. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag
till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åldagareandel
i förbrutet gods. (I. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 55) liar herr J. E. Wikstén, med hvilken herrar N. Wallniark
i Smedsbyn och L. O. Carlsson instämt, hemstält, att Riksdagen
måtte besluta att till länsmannen i Neder Kalix distrikt G. G. Svenonius
bevilja såsom vederlag för den honom frångångna åklagareandel, — utgörande
enligt Neder Kalix häradsrätts utslag den 7 maj 1890 i mål
emellan honom och Edmund Giles Roder 220,844 kronor 70 öre —
ett belopp af 22,100 kronor, att till honom utbetalas på tid och sätt,
som statsutskottet funne lämpligt föreslå.

Enligt hvad i motionen meddelas, hade på grund af kongl. förordningen
den 23 september 1887 länsmannen C. G. Svenonius den 13
och 14 mars 1890 verkstält beslag å ett parti trävaror, tillhöriga engelske
undersåten Edmund Giles Loder och upplagda vid dennes egendom
Töreforss i Norrbottens län. Svenonius hade härefter väckt åtal
vid Neder Kalix tingslags häradsrätt mot Roder, derför att denne, ehuru
utländing, i riket idkat handel utan att hafva derför i vederbörlig ordning
utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd. Häradsrätten hade godkänt
åtalet och med stöd af §§ 18 och 31 i kongl. förordningen af den 18
juni 1864, såsom dessa lagrum lyda i ofvanberörda kongl. förordning

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

af den 23 september 1887, i utslag den 7 maj 1890 fält Loder till
böter och kostnadsersättningar, uppgående tillsammans till 573 kronor
7 3 öre, samt förklarat det beslagtagna virket förbrutet, och skulle af
dess värde, 331,267 kronor 5 öre, en tredjedel tillfalla kronan och två
tredjedelar åklagaren. Öfver detta utslag hade Loder visserligen anfört
besvär i Svea hofrätt, men sedermera återtagit desamma och häradsrättens
utslag hade följaktligen vunnit laga kraft. Loder hade emellertid
vändt sig i nådeväg till Kongl. Maj;t med begäran att den af
häradsrätten ådömda påföljden, att det beslagtagna varulagret vore förverkadt,
skulle af Kongl. Maj:t varda till alla delar upphäfdt och efterskänkt.
Efter vederbörandes hörande hade Kongl. Maj:t med anledning
deraf den 26 juni 1890 förklarat, att de i beslag tagna varorna skulle
»anses icke vara förverkade».

En af Svenonius sedermera gjord ansökan, att Kongl. Maj:t måtte
bereda honom ersättning till hela beloppet af hans andel i det beslagtagna
virkets värde eller till så stor del deraf, som Kongl. Maj:t kunde
finna skäligt, hade af Kongl. Maj:t genom beslut den 19 december 1890
blifvit lemnad utan afseende. Genom Kongl. Maj:ts omförmälda beslut
af den 26 juni 1890 hade till Loder återgifvits hela det i beslag tagna
trävarulagret och följaktligen äfven allmänna åklagarens, genom häradsrättens
laga kraftvunna utslag, tilldömda andel deraf.

Då Kongl. Maj:t pröfvat nödigt företaga den vigtiga åtgärden att
till Loder efterskänka hela det i beslag tagna varulagret, borde man
enligt motionärens förmenande kunna antaga, att sådant skett i följd af
omständigheternas kraf och framför allt i statens intresse, men i så
fall borde det ju vara statens pligt att, åtminstone i någon män, hålla
länsman Svenonius skadeslös för hans förlorade åklagareandel. Så vidt
motionären hade sig bekant och för öfrigt blifvit af handlingarna upplyst,
hade Svenonius troget fullgjort sina skyldigheter såsom allmän
åklagare beträffande omförmälda beslags- och åtalsåtgärder. Såväl
innehållet af häradsrättens utslag som den omständigheten, att deröfver
anförda besvär blifvit återtagna, syntes motionären äfven tala
för att Svenonius derutinnan lagligen förfarit. Med den omfattande
beslagsåtgärden och åtalets fullföljande vid domstol m. m.
hade helt säkert varit förenadt ett ganska drygt ansvar, ej så få
obehag och icke så litet arbete. Motionären ansåge alltså Svenonius
åtminstone moraliskt berättigad till något vederlag af staten för hans
förlorade åklagareandel, och vore det i sådant syfte som motionären
derom hos Riksdagen gjorde framställning, fullt förvissad, att en åtgärd
från Riksdagens sida i antydt syfte skulle uppmuntra till ökad pligtkänsla

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

hos underordnade tjensteman. Enligt hvad motionären vidare anfört,
saknades måhända icke skäl för den meningen, att staten borde lemna
Svenonius vederlag, motsvarande hela den honom, enligt häradsrättens
åberopade utslag tilldömda åklagareandel, som utgjorde 220,844 kronor
70 öre (*/• af de i beslag tagna varornas värde 331,267 kronor 5 öre)
men med fäst afseende på summans mera ovanliga storlek, som åklagareandel,
ansåge sig motionären icke böra utsträcka anspråket derhän,
men förmenade, att han åtminstone borde ersättas med Vio-del af sistnämnda
summa, utgörande 22,084 kronor 47 öre eller i rundt tal 22,100
kronor.

Den lag, hvarå omförmälda åtal och beslag grundats, eller kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864 med
deri genom kongl. förordningen den 23 september 1887 gjorda ändringar
innehåller:

i § 18. Den, som utan vederbörlig anmälan, der sådan är föreskrifven,
eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning eller tillverkning
af varor eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna
förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrig! felar mot de i dessa
afseenden gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem
till och med femhundra kronor;

i § 23. Nu stadgade böter tillfalla med en tredjedel kronan och
med två tredjedelar åklagaren;

i § 26 inom. 1. På särskild pröfning af Konungen skall i hvarje
fall bero, om utländsk man eller qvinna må här i riket idka handelseller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering;

och i § 31. Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing
handel eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd
honom meddelats eller i öfrigt felar mot de i denna förordning
gifna föreskrifter, är han förfallen till böter enligt § 18; och skola
olotiigen till salu hållna varor vara förverkade samt må af allmän åklagare
tagas i beslag, dock att, om beslaget skall ega bestånd, åtal mot
vederbörande ofördröjligen anställes. — Böter och värdet af förverkadt
gods fördelas på enahanda sätt som i § 23 är stadgadt.

Till närmare belysning angående förevarande ärende får utskottet
meddela, att, enligt utskottet tillhandahållna handlingar, Loder, som år
1889 erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att ega och besitta Törefors bruk
med underlydande 23 olika hemman och hemmansdelar inom Neder

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

Kalix socken, i sitt svaromål vid häradsrätten anfört att, då han och
hans fader haft Kongl. Maj:ts tillstånd att ega och besitta ifrågavarande
fastigheter, så måste deraf följa, att de äfven egde rätt att tillgodogöra
sig dem på ett produktivt sätt, således att begagna der befintliga sågar
och sälja sina sågade trävaror. För öfrigt hade virket hufvudsakligen
utskeppats till främmande land och endast s. k. vrakbräder i obetydlig
omfattning sålts å platsen. Det lagrum, hvarå beslaget och åtalet grundades,
vore enligt Loders åsigt icke tillämpligt i föreliggande fall utan
afsåge allenast sådana varor, som kringfördes i orterna för att der
afyttras.

Såsom skäl för sin ofvan omförmälda nådeansökan åberopade Loder
gällande traktater emellan England och Sverige af åren 1661 och 1826,
enligt hvilka engelska undersåtar i afseende ''å handel och sjöfart egde
åtnjuta samma behandlingssätt, som svenske män, hvadan om en förseelse
i förevarande fall verkligen förläge, han ej borde straffas hårdare
än en svensk i dylikt fall skulle straffats, eller med böter. I allt fall
stode den ådömda egendomsförlusten af öfver 300,000 kronors värde
icke i något rimligt förhållande till förseelsen, som borde vara tillräckligt
försonad med de ådömda böterna.

Vid behandlingen af ifrågavarande ärende har utskottet tagit del
af ett mål, som synes hafva största likhet med det i före varande motion
omförmälda, men som blifvit i domstolsväg fullfölj dt och afdömdt;
och anser sig utskottet böra i korthet redogöra för detsamma.

Finske undersåten Anders Kurth hade år 1882 köpt hälften af Salmi
ångsåg med ''u mantal Puodiniemi i Nikkala by i Nedre Torneå socken och
tingslag samt år 1883 erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att besitta sin hälft af
denna fastighet, hvars andra hälft tillhörde en svensk undersåte. Sedermera
hade Kurth blifvit egare jemväl till andra hälften af fastigheten,
dock utan att han för denna hälft erhållit vederbörligt tillstånd att den
besitta. I februari 1890 verkstälde kronolänsmannen H. Lidström
såsom allmän åklagare beslag å det i brädgården vid Salmi ångsåg
upplagda virkeslagret på den grund att Kurth utan vederbörligt tillstånd
här i landet bed ref sågverksrörelse, hvarefter åtal anstäldes mot
Kurth. Denne genmälde, att han såsom, egare till fastigheten vore berättigad
att tillgodogöra sig den derå varande sågen. Han bestred vidare,
att något virke blifvit med hans vetskap såldt från ångsågen eller
der hållits till salu, och erinrade, att, äfven om han skulle anses hafva
saknat rätt att drifva sågrörelse och derför bort dömas till ansvar, så
BIL till lliksd. Fiol 1832. 4 Samt. 1 Afd. 14 Iliift. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

borde i allt fall allenast de till sala hållna varorna, men icke tillverkningen
i sin helhet, dömas förbruten. — I målet förebragtes omfattande
bevisning, hvaraf hufvudsakligen framgick, att tillverkningen vid sågen
till det mesta skeppades på utlandet, men att en del vrak och affall
sålts på platsen genom inspektören för sågen, med Kurths vetskap.

Häradsrätten dömde Kurth jemlikt ofvan återgifna lagparagrafer,
för det han dels genom utskeppning, dels under hand verkstält försäljningar
af sitt sågverks alster, utan att hafva haft Kongl. Maj ds tillstånd
till drifvande af handel här i riket, att bota 200 kronor, hvarjemte
de i beslag tagna varorna förklarades förverkade.

Kurth klagade i Svea hofrätt och upprepade sina invändningar,
särskildt betonande, bland annat, att det honom lemnade tillståndet att
besitta fastigheten måste innebära rätt att å sågen försäga sitt virke
och utskeppa eller försälja det, äfvensom att det i brädgården upplagda
virket icke var hållet till salu, utan låg der för att torkas och förvaras.

I utslag den 11 juli 1890 förklarade hofrätten att, enär styrkt vore,
att Kurth, hvilken vore finsk undersåte och ostridigt icke erhållit Kongl.
Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, under den tid åtalet afsåge,
från Salmi ångsåg inom riket försålt förädlade trävaror, så faun hofrätten
ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag beträffande det Kurth
i målet ådömda ansvar; men enär genom hvad i målet förekommit icke
emot Kurths bestridande kunde anses ådagalagdt, att det i beslag tagna
virket af Kurth hållits till salu, fann hofrätten skäligt, med ändring af
häradsrättens utslag härutinnan, upphäfva det å samma virke lagda
beslaget.

Såväl länsmannen Lidström som Kurth klagade hos Kongl. Maj:t,
Lidström under uppgifvande, bland annat, att på årtionden icke funnits
ett enda sågtimmerträd å Kurths hemman.

Högsta domstolen fann vid målets föredragning den 2 december
1891 ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Hvad nu det uti ifrågavarande motion framstälda förslag beträffar, har
utskottet, som föreställer sig, att, derest länsmannen Svenonius verkligen
skulle ega rätt att åtnjuta ersättning för den mistade åklagareandelen
uti det ofvanberörda, i beslag tagna, af häradsrätten förverkadt förklarade
virket, honom borde tillerkännas full ersättning för hvad honom
i detta afseende frångått och ej, såsom motionären föreslagit, omkring
eu tiondedel deraf, velat framhålla, att, då Konungen i förevarande fall
— efter att hafva hört högsta domstolen, som yttrat, att »med afseende

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

å förekommande omständigheter i målet de i beslag tagna trävarorna
borde anses icke vara förverkade» — utöfvat sin grundlagsenliga rätt
att återgifva till kronan förverkadt gods, skäl icke förefinnes att bevilja
åklagaren godtgörelse för hvad honom sålunda på laglig väg frånkänts.
På grund häraf har utskottet, utan att vilja inlåta sig på bedömandet,
huru vida Svenouius, derest ifrågavarande mål i domstolsväg fullföljts,
skulle haft utsigt att vinna fastställelse å det verkstälda beslaget, ansett
det af motionären föreslagna vederlag för den mistade åklagareandelen
icke böra honom tillmätas, helst en af Svenonius i enahanda syfte hos
Kongl. Maj:t gjord ansökan redan blifvit af Kongl. Maj:t afslagen.
Utskottet får alltså hemställa,

att herr Wiksténs förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 mars 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation:

af herr G. Eriksson, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen må besluta att till länsmannen i
Neder Kalix distrikt C. G. Svenonius bevilja något
vederlag för den honom frångångna åklagareandel — utgörande
enligt Neder Kalix häradsrätts utslag den 7
maj 1890 i mål mellan honom och Edmund Giles Foder
220,844 kronor 70 öre — ett belopp af 22,100 kronor.

Herrar R. G. von Hedenberg, friherre A. R. von Krcemer och O. Jonsson
hafva begärdt få antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes
behandling inom utskottet.