Statsutskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1897:Su20 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 20.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1897, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om arrendator af kronans jordbruksdomäner
åliggande nybyggnadsskyldighet.

(I. A.)

Femtonde punkten i kongl. kungörelsen den 10 november 1882,
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
är af följande lydelse:

»Arrendator nybyggnadsskyldigbet skall, der så ske kan, före egendomens
utarrendering så väl i afseende på byggnadernas beskaffenhet
som kostnaden derför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet
angifvas.

Kan sådant byggnadsförslag ej på förband uppgöras, bör, med
hänsyn till egendomens storlek och dess beskaffenhet till egor och befintliga
åbyggnader, vid arrendevärderingen föreslås och genom kontraktet
bestämmas visst för år beräknadt belopp i penningar, icke öfverstigande
en tiondedel af det föreslagna arrendevärdet, hvilket belopp
bör genom byggnad under arrendetiden redovisas eller vid egendomens
afträdande till kronan kontant gäldas. Inom sålunda bestämd gräns i
afseende på kostnaden vare arrendator pligtig att, om domänstyrelsen
så påfordrar, vid egendomen utföra ny- eller ombyggnad, skolande så väl

Bih. till Rikad. Prot. 1807. 4 Samt. 1 Afä. 13 Haft. (N:is 20—22.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 20.

den tid, inom hvilken det af domänstyrelsen föreskrift^ byggnadsarbetet
bör vara fullbordadt, som ock byggnadens närmare beskaffenhet
och den afräkning, som derför bör ega rum å den i kontraktet
stadgade byggnadssumman, bestämmas vid laga syn.

— — — — — —. — — — — — — — — — — —----—»

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 72) har herr L. P. Mallmin föreslagit, att Riksdagen måtte,
med ändring af gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
deri införa den föreskriften, att, der nybyggnadsskyldigheten
för arrendator i kontraktet bestämmes allenast till visst för år
räknadt penningbelopp, afräkning i detta hänseende mellan kronan och
arrendatorn skall ega rum under arrendetiden minst hvart femte år,
räknadt från tillträdet af egendomen.

Till stöd för detta förslag har motionären anfört, bland annat, att
genom nu gällande föreskrift, att arrendator först vid egendomens afträdande
är skyldig redovisa det för nybyggnad afsedda penningbelopp,
det kan inträffa, att arrendator på detta sätt åsamkar sig en betydande
skuld till kronan, nemligen i de fall, då berörda penningbelopp,
af anledning att nybyggnad ej erfordrats, under arrendetiden
icke tagits i anspråk. Men härvid är att märka, att, enligt ofvan intagna
stadgande, det för nybyggnad afsedda penningbeloppet skall
bestämmas med hänsyn till, bland annat, de vid arrende värderingen
befintliga åbyggnaderna; och äro dessa af den beskaffenhet, att de ej
föranleda nybyggnad under arrendetiden, torde ifrågavarande penningbelopp
icke komma att till afsevärd storlek bestämmas, varande i allt
fall föreskrifvet, att detta belopp icke får för hvarje år öfverstiga en
tiondedel af det föreslagna arrendevärdet.

Vidare har motionären framhållit, att föreskriften om att den del
af nybyggnadssumman, för hvilken icke redovisas genom nybyggnad,
skall vid egendomens afträdande kontant erläggas till kronan, innebure
en olägenhet för arrendelöftesmännen, hvilka kunde vara i okunnighet
om arrendatorns skyldighet i detta afseende. Men då, enligt förenäninda
kungörelse, borgen för arrende skall omfatta minst fem, högst åtta år,
äro löftesmännen, utan den af motionären föreslagna bestämmelsen, i
tillfälle att efter korta tidsperioder, eller vid borgens förnyande, göra
sig förvissade om den skuld, arrendatorn genom åsidosatt byggnadsskyldighet
må hafva åsamkat sig.

Slutligen har motionären anfört, att ifrågavarande föreskrift medförde
den olägenhet, att, i de fall då jemförelsevis stora kostnader för

Statsutskottets Utlåtande N:o 20.

nybyggntider måste ega rum under första åren af arrendetiden, arrendator^
så vidt fråga icke vore om öfverbyggnad, finge förskjuta medlen
till utgörande af dessa kostnader, ofta till belopp vida öfverstigande
det för hela arrendetiden faststälda nybyggnadsbeloppet, hvilken omständighet,
enligt motionärens förmenande, komme att inskränka antalet
spekulanter på kronoarrenden och bidraga till jemförelsevis låga
arrendeafgifter. Med anledning häraf får utskottet erinra om att, såsom
redan förut är påvisadt, nybyggnadsbeloppet, enligt förenämnda kungörelse,
icke får sättas högre för hvarje år än till eu tiondedel af arrendevärdet
samt att verkställigheten af den nybyggnad, som härutöfver
kan befinnas nödvändig, bestämmes genom öfverenskommelse i hvarje
särskildt fall.

Då utskottet sålunda icke kunnat gilla de skäl, som förebragts till
stöd för motionärens förslag till ändring i ofvannämnda kungörelse,
hvilken ändring, på sätt motionären jemväl påpekat, skulle föranleda
ökad kostnad för domänförvaltningen, får utskottet, som anser, att
arrendator fördelar äro genom de uti ifrågavarande afseende nu gällande
bestämmelser på ett lämpligt och väl afpassadt sätt tillgodosedda,
hemställa,

att herr Mallmins förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 februari 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR, LUNDEBERG.